harriboy

I måndags kväll var jag på en mycket trevlig föreläsning som Fornminnesföreningen i Göteborg anordnade. Göte Nilsson Schönberg & Imelda Bakunic berättade om ett 1700-talsorangeri vid Gunnebo slott, vilket de har grävt fram arkeologiskt under åren 2009-2010. Där under utgrävningarna framkom det massor av tegel, fönsterglas och blomkrukor. Ett massmaterial (stora artefaktmängder) är även de 5600 porslinsskärvor som Göte Nilsson Schönberg under ett tidigare sammanhang har grävt fram i Gunnebo, men ett massmaterial behöver inte vara negativt, det beror på hur man bearbetar materialet. Exempelvis kan man genom att studera grönt och vitt glas se om det är importerat glas och det i sin tur kan bekräfta handelsutbyte med västeuropeiska länder. Gunnebo slott hade ett eget tegelbruk på 1700-talet, så det mesta av använda teglet i orangeriet är givetvis från detta produktionsställe, men längst ned i stratigrafin hittades mindre gult tegel. Importgods som tillverkades i Holland på 1500-talet och under 1600-talets andra hälft. Detta material stämmer inte in kronologiskt med orangeriet, utan måste vara återanvänt. Eventuellt byggnadsrester från det säteri som föregick John Hall dä: s huvudbyggnad i Gunnebo, ritad av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, eller så har man hämtat det från någon byggnad i dåvarande Göteborg eller platsen för den forna staden Nya Lödöse i Gamlestaden. Teglets väg är ju mångskiftande, vi vet genom Gustav Vasas registratur hur kyrkobyggnader i (Gamla) Lödöse respektive Skänninge revs och flyttades till Nya Lödöse och Motala/Vadstena för nybyggnation.[1]



På Lödöse museum mäter, registrerar och bevarar man tegel för att framöver förhoppningsvis kunna bygga upp ett nationellt dataarkiv för detta spännande material. Vilket i många arkeologiska utgrävningar hamnar på soptippen. För att återgå till Gunnebo slott så har man inom det tvärvetenskapliga projektet tagit sig tid för att bearbeta de 5600 porslinsskärvorna, undertecknad kommer nedan att berätta vad det kan vara till nytta, men ett spännande projekt som förhoppningsvis kommer till stånd är återskapa Gunnebos porslin. Idag säljer man s k nutida ostindieporslin på plats till turister, men det har inget att göra med det porslin som användes under släkten Halls tid. Dock kan man av skärvorna nog få fram mönster till nyproduktion.

 

För snart ett decennium sedan kom Göte Nilsson Schönberg ut med boken Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Hans förhoppning var att genom att peka på en metod som kan användas vid genomgången av detta arkeologiska massmaterial, så kan denna appliceras på andra föremålsgrupper som t ex fajanser, glas och stengods med mera. Schönborg såg en massa möjligheter som dessa trasiga skärvor kunde ge.

De är rester av den införseln av ostindiskt porslin som i huvudsak skedde på 1700-talet, via Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) i Göteborg. Endast för Sverige kunde de under ett årtionde införda pjäserna räknas i milliontal. Det blev här till och med rätt vanligt, att överklassen det ena året beställde sin bordsservis med specialbeställd dekoration och sedan fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta förklarar, hur en sådan mängd av porslinspjäser med helt och hållet europeisk ornering, men av österländsk tillverkning hos oss ännu överallt anträffas, i helt skick eller i skärvor.[2] Göteborg var ju kompaniets huvudort och därför är det inte konstigt att porslinsskärvor hittas mer här än på andra platser i Sverige. Det uppgrävda porslinsmaterialet från Göteborgs innerstad hittas oftast i avfallsbingar, då de oftast städades bort och kastades i dessa, då det annars fanns risk att man skulle skära sig på skärvorna, men de finns även ute i omgivande åkrarna då innehållet i avfallsbingarna fördes dit som jordförbättringsmedel. I samband med att Ostindiska huset, vilket var kompaniets kontors- och försäljningslokal från mitten av 1700-talet till 1813, byggdes om till Stadsmuseum på 1990-talet utfördes grävningar på kompanihusets gård. Här påträffades ca 20 000 skärvor från kompaniets hela verksamhetsperiod. Ett mer slutet fynd och minst sagt innehållsrikt är Ostindienfararen Götheborg som förliste i inloppet till Göteborgs stad hösten 1745. Senaste utgrävningarna skedde där under vattnet åren 1986-1993.

Man kan då fråga sig vad alla dessa tusentals skärvor har att tillföra forskningen? Schönborg menar bland annat att Göteborgsmaterialet har två dimensioner:

* Porslinsskärvorna möjliggör att förstå den egna stadens utveckling från en befästningsstad till handelscentrum. Den kunskap som går att få av det arkeologiska materialet är därför av största vikt. Här är det viktigt att utgrävningsrapporterna är enhetligt utförda för att underlätta föremålsanalyser – exempelvis dekor – kring materialet, föremålstabellerna bör relateras till fyndnummer. Under utgrävningarna har bland annat Schönborg arbetat tvärvetenskapligt genom att jämföra de arkeologiska fynden med historiska källor, ofta ned till enskilda hushåll. I kombination med genealogi, botanik och osteologi har det tillförts mycket korsbefruktning. De arkeologiska artefakterna har kompletterat bouppteckningarna, då de i flesta fall har varit summariska när det gäller detaljer om föremålen. Vid genomgången av de olika kvarteren har porslin kunnat knytas till specifika hushåll i flera kvarter.

* Porslinsskärvorna gör det möjligt för att forskare nationellt som internationellt kan göra paralleller med det som de har eller finner arkeologiskt på hemmaplan. Större delen av importen till Göteborg såldes vidare till andra europeiska länder. Men även från kinesiskt håll finns ett stort intresse att ta del av sin exporthistoria. Det är inte möjligt via kompaniets bokföring som nästan allt förstördes efter att varje resa hade slutförts och vinsterna efter auktionerna delats upp mellan kompaniets intressenter. På så sätt vet vi inte heller hur porslinet spreds ut över landet och internationellt.

Göteborgsmaterialet bör därför bevaras för framtiden och är tillgängligt för fortsatt forskning. Det arkeologiska materialet kan dessutom komplettera museernas föremålssamlingar, med bland annat kunskap om tidigare okända former och dekorer.[3]

Schönborgs nyss nämnda bok ingick i ett projekt som hade namnet Urbaniseringsprocesser i Västsverige. Ett annat var delprojektet Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterial som osteologen Maria Vretemark gjorde. En utvärdering av arkeologins möjligheter att belysa historiska processer, hade som syfte att utveckla metoder för bearbetning och analys av alla djurben som ett flertal västsvenska museer har som massmaterial i sina samlingar. Hon studerade djurben från tre kvarter i centrala Lödöse från perioden 1050-1350, som fanns i samlingarna på Lödöse museum och jämförde det med djurbensfynd från andra medeltida städer.

För det var så att i början av 1990-talet ansåg statsmakten att de senaste decenniernas arkeologiska verksamhet i Sverige till följd av exploateringar hade resulterat i ett mycket stort, nytt källmaterial i form av artefakter och andra fynd vilka endast i ringa mån ännu hade hunnit bearbetas och publiceras. Statsmakten gav därför i uppdrag åt RAÄ och universitetsvärlden att ta egna initiativ till projekt som syftade till att bearbeta det nya källmaterial som hade framkommit, och bidra till att framtida exploateringsutgrävningar skulle göras mer målinriktade och kostnadseffektiva, genom en utvärdering av konsekvenserna av de tidigare arkeologiska ambitionsnivåerna. Denna skulle skapa underlag för bättre antikvariska beslut i framtiden.

Avsikten var att testa vilka möjligheter som fanns i analyser av tidigare framgrävt material, det så kallade fyndberget. I vilken utsträckning kunde djurbenen användas för att studera företeelser knutna till urbaniseringsprocessen, exempelvis försörjningsstrategier och sociala strukturer? Att ställa frågor till benmaterial har inte alltid varit självklart, ty ännu under 1930- och 1940-talet så kunde arkeologer vid en förfrågan om vad de fått fram under en utgrävning, ge svaret:

”Inte mycket av intresse – bara ben.”[4]

Vretemark anser i sin numera tio år gamla bok att det osteologiska materialet kan ge både kvantitativa och kvalitativa data som kan användas vid tolkningen av en lokal, i sitt exempel från Lödöse data för att förstå de övergripande ekonomiska strukturerna i den medeltida staden. Genom att analysera en stor mängd ben kom hon fram till att:

”Det är uppenbarligen så att sammansättningen vad gäller huvuddelen av födan – kött från de tama slaktdjuren – inte nämnvärt skiljer sig i olika sociala miljöer under medeltidens första århundraden. Mängden mat, liksom köttets kvalitet, tillagning och servering kan dock mycket väl ha skiftat och varit socialt bundet utan vi direkt kan avläsa det vid den osteologiska analysen. Kvantitativa data som art- ålder- och könsfördelningar, är mer generella över hela stadsområdet och säger därför inte så mycket om den rumsliga dynamiken inom staden. Däremot ger dessa data oss viktiga upplysningar om försörjningsstrategier, djurhållningens inriktning, den ekonomiska utvecklingen med mera. Det vill säga upplysningar som rör samhället på ett övergripande plan. De förändringar över tid som ofta kan beläggas i de osteologiska materialen kan också kopplas till de övergripande strukturerna.

Den sociala dynamiken avspeglas i vissa direkt kvalitativa data som förekomsten av jaktvilt och udda inslag i kosten. Benägenhet och möjlighet att skaffa mer exklusiva inslag är säkert ett kriterium som skiljer olika sociala skikt åt. På ett högre plan var detta en tydlig generell skillnad mellan staden och borgen å ena sidan och byn på landet å den andra. På ett lägre plan uttrycks här en social spännvidd även inom staden, mellan olika kvarter. I exemplet Lödöse finns flera sociala indikationer av detta slag knutna till olika utgrävningsschakt, varav ovanstående kan tas som en indikation på närvaro av hushåll med högre social status beroende på schaktens olika innehåll av djurben.”

Vretemarks forskning visar att djurben mycket väl kan användas för att förstå ekonomiska förhållanden i medeltida städer, så många stadsmuseers samlingar av ben kan trots att de ej uppvisar Lödöses kvaliteter ge många svar om bara frågor och analysmetoder anpassas till rådande realiteter. Osteologin kunde år 2000, men kan ännu mer idag ge ljus åt medeltidens mörker.[5]

Ovanstående två exempel visar att det som är ett massmaterial på en ort behöver inte vara det generellt. Porslin hittas mycket i Göteborg och ben i Lödöse, medan andra platser har betydligt sämre ställt med artefaktmaterialet, delvis på grund av bevaringsförhållanden för t ex ben kan vara dåligt eller för att man inte har tillhört de ekonomiska områden som har haft råd med större kvantiteter av import. Massmaterial är delvis från betraktarens ögon. Ifall man på ett museum tröttnar på att se på den ena uppradade sviten av spännbucklor efter den andra, så kan det faktiskt vara så att dessa en gång i tiden massproducerades.



De 1100 spännbucklor som hittills har hittats i Uppåkra, utanför Lund är väl ett tecken på detta och efter att jag de senaste åren besökt sydsvenska, danska och nordtyska museer i jakten på vikingaliv finns det väl en sanning i tankesättet, men det som är ett massmaterial på vissa platser, kan vara en raritet på andra. Om man genom en spännbuckla funnen exempelvis i Österbotten kan härleda den till exempel en verkstad i Hedeby eller Ribe så är det oerhört intressant.

I veckan hade vi också inom APT-programmet en lång diskussionsgenomgång av begreppet massmaterial. Många beslutsförfattare anser att det är ett problem, då museimagasin bågnar. Exempelvis torde länsmuseet i Bohuslän ha cirka 180 000 fyndnummer av flinta. Arkeologer som vi alla är inom APT-programmet tycker att samhället ska ha råd att bevara massmaterial lageråtgång till trots. Vår lärare Per Cornell sa skojfriskt att det inte finns något bevarandeproblem med massmaterial. Efter att militären har avvecklat ett stort antal av sina grottor finns det möjlighet att deponera materialet där.



Vi får ju inte glömma att den kinesiska terrakottaarmén som visas på Skeppsholmen i Stockholm, ligger just i en sådan grotta. Under vårt seminarium kom vi också in på den vetenskaplig aspekten, på vad man sparar och inte? I samband med arkeologiska utgrävningar spelar ekonomiska faktorer roll, vilket kan vara lidande för insamlandet och analyserandet av visst mindre prioriterat material. Att acceptera prisdumpningar är inte bra och det innebär bekostnader på materialinsamlandet. Nya frågeställningar kan ställas i samband med att tekniken utvecklas.

Under torsdagen, då jag hade min enda hellediga dag åkte jag över till Hisingen och Kärra för att besöka boplatsen RAÄ Säve 353:1. Jag var i dessa trakter den 13 april 2009, då jag dokumenterade hällkistan i Tolsered (RAÄ Säve 135:1), samt Djupedals lilla och stora fornborg (RAÄ Säve 134:1 respektive RAÄ Säve 133:1). Jag passerade förra året Lilla Tolsered, men gick aldrig till Stora Tolsered som kommer att vara restterminens skoluppgift, då där ligger boplatslämningen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern, vilken vi ska göra en fiktiv undersökningsplan för.



Denna tidsperiod kan vara oerhört artefaktrik med massmaterial som bränd lera, keramik, kol och skärvsten. Ofta medvetet deponerade i brunnar och gropar, vilket Citytunnelprojektet i Skåne bland annat visade.[6] Det har jag tre års erfarenhet av genom att gräva ut en knappt 100 m² stor (det bör poängteras att 2008 upptogs fler sökschakt runt den stora gropen för att avgränsa den stora gropen, samt göra den mer begriplig i stratigrafi m m) och ända upp till 1,6-1,7 meter djup grop vid Kastellegården 1:48 i Ytterby socken, Bohuslän. Jag vet inte hur mycket kilo keramik och bränd lera som vi har tagit upp och registrerat från denna fornlämning.



Den mesta av keramiken torde härröra från yngre bronsåldern och äldre järnåldern, så RAÄ Säve 353:1 kan med stor sannolikhet innehålla liknande fynd. Det har gjorts en reell förundersökning på platsen i december 2009, då det påträffades i allt 35 anläggningar av klassisk förhistorisk boplatskaraktär med härdar, en kokgrop, stolphål och gropar. Fynden var flintavslag, bränd lera och en bit keramik. Förundersökningen orsakades av att Göteborgs stad planerar bygga servicehus på en del av fornlämningen.[7]

I Ytterby som var en forskningsutgrävning 2006-2009 - jag blev involverad på denna grävyta först 2007 - under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning, så togs alla förhistoriska artefakter in, men i samband med utgrävningsverksamheten i samband med vägbyggen och liknande är det inte lika väl beställt, mycket får kvarstå. Den svenska arkeologen Mats P. Malmer (1921-2007) skrev en artikel 1994 om Massfyndens egenart och värde, där han menade att arkeologin har haft en benägenhet att endast samla på ledartefakter och förbisett oornerade krukskärvor och annat massmaterial, vilket har inbegripit bland annat botaniskt och zoologiskt material. I artikeln skrev han sina smått bevingade rader:

”En typ räknas som massfynd om ingen på forskningens nuvarande ståndpunkt finner det meningsfullt att uppdela den i undertyper.”

Han försvarade bland annat insamlandet av allt benmaterial, keramik och porslin, ty han menade att förändringar sker i forskningen, det ser man om man tittar på arkeologins historia. Så länge vår kunskap om redskap och annan materiell kultur inte är total, så länge har också bearbetningsspåren på djurbenen vetenskapligt intresse. Detsamma gäller benens vittnesbörd om djurraser och domestikationsproblem. Uppenbarligen är det alltså aldrig vetenskapligt motiverat att sortera ut och kasta arkeologiskt djurbensmaterial. Fingeravtryck kanske medger slutsatser om dekorationsmålarnas ålder, så som nyligen har skett med minoisk keramik. Skärvmaterial kan användas till kemisk analys av färgen som är otänkbart när det gäller hela porslinspjäser. Den regel man får är att det inte finns några massfynd som saknar vetenskapligt värde.[8]

Vi har lämnat ett artefaktperspektiv som hade ett ursprung i Oscar Montelius häftiga bronsyxor, medan avbaningsarkeologin har gjort att vi har förskjutit vår blick till anläggningar. Gränsen mellan artefakt och övrigt material är trots allt inte så skarp, som det ter sig.  Det finns oskarpa skiljelinjer på vad som är kulturlager och vad som är artefakt. Flinta på golvet i hyddan behöver inte vara avslag och ett massmaterial, det kan lika väl exempelvis vara en vattenavstötande golvanläggning, en gång täckt med ett mjukare överdrag eller fyllning. Massmaterial kan ofta vara mer intressant än det unika. Visuella intryck av massmaterial är viktigt. Skor i tusental eller hår i balar i förintelselägren ger oss en negativ suggestiv känsla av vad som har skett där, mer påtaglig än vad siffror många gånger kan ge. Likaså förstår vi första världskrigets meningslöst dödande bättre genom att besöka de enorma och enformiga militärkyrkogårdarna på kontinenten.

[1] Sixten Strömbom, Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse (1915-1918). Stadskrönika, grävningsberättelse, fyndkatalog. Göteborg 1924:21 & 209f; Gotthard Gustafsson, Åhus. Den medeltida staden och dess byggnadsminnesmärken. Stockholm 1973:23; Per Fredäng, Gästis i Motala - en före detta kungsgård. Mötesplats Motala - de första 8000 åren. RAÄ UV Öst, Linköping 2010:120.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Porslin 2010-11-07

[3] Göte Nilsson Schönborg, Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 39 (Göteborgs universitet 2001): 72ff.

[4] Ebba During, Osteologi, benens vittnesbörd, Gamleby 1992: 143.

[5] Maria Vretemark, Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterialet. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 31 (Göteborgs universitet 2000): 5 & 62f.

[6] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö Museer, Malmöfynd 20 (2009):233-276.

[7] Gisela Ängeby, Säve 353. En boplats från yngre bronsålder-äldre järnålder. Bohuslän, Säve socken, Kärra 18:3, Säve 353. UV Väst Rapport 2010:10, Arkeologisk förundersökning.

[8] Malmer, Mats P. 1994. Massfyndens egenart och värde. I Arkeologiska massfynd: Seminariet ”Det arkeologiska massmaterialet” den 5. Juni 1991. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 8-18.

 Vecka 43 2010

Söderifrån sett gav redan ett av gravfälten i Klinga fina arkeologiska resultat 1989 med över 100 undersökta gravar och boplatslägen från yngre bronsåldern och äldre järnåldern, men därefter blev de rent sensationella… Böckerna och innehållet är enligt följande:

*Karin Lindeblad & Ann-Lili Nielsen: Herrebro – hällristningar och marknad. RAÄ 1994.

I Herrebro hittades en handelsplats med hamnläge, från vendel- och vikingatid. Någon sådan hade inte tidigare varit känd i Östergötland.

*Anders Kaliff: Skälv – en gård och ett gårdsgravfält från äldre järnåldern. RAÄ 1992.

I Skälv grävdes en gård och ett gårdsgravfält från äldre järnåldern fram. Två av de sammanlagt 63 gravarna som undersöktes, en mans- och en kvinnograv, innehöll importföremål som de gravlagda haft en hög position i samhället. Bland annat påträffades i den rika kvinnograven från omkring 200 e Kr en berlock av silver, den första i sitt slag i Östergötland.

*Karin Lindeblad & Ann-Lili Nielsen: Kungens gods i Borg, om utgrävningarna vid Borgs säteri i Östergötland. RAÄ 1997.

Kung Magnus Eriksson nämns som ägare till Borg i juni 1333, men annars lyser de skriftliga källorna med sin frånvaro, dock kom de arkeologiska utgrävningarna resultera att gårdskomplexet hade anor åtminstone redan på 700-talet. Man hittade bland ett förkristet kulthus som tillhörde Borgs gård och denna blev senare barndomsmiljö för hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson som växte upp därstädes i Dick Harrisons roman Ofärd, som utkom 2007. Frans G. Bengtssons Röde orm i modern tappning.

*Hélène Borna-Ahlkvists avhandling: Hällristarnas hem. Gårdsbebyggelse och struktur i Pryssgården under bronsålder. RAÄ 2002.

Bosättningen i Pryssgården som hittades under de 16 månaderna under åren 1993-1994 utgör en av Sveriges största kända förhistoriska boplatser. De arkeologiska resultaten visar att det här har funnits en omfattande bosättning, framförallt från yngre bronsålder och järnålder. Sammanlagt kunde ett nittiotal huslämningar identifieras, varav 21 långhus och 12 småhus daterades till bronsåldern, samt två hyddlämningar som eventuellt var från samma tidsålder.

*Anders Kaliff, med bidrag av Viktoria Björkhager, Tom Carlsson och Martin Sköljdebrand: Ringeby. En kult- och gravplats från yngre bronsåldern. RAÄ 1995.

62 stycken gravar, ett kulthus, altarliknande konstruktioner och två kremeringsplatser undersöktes 1993-1994 på det som under den yngre bronsåldern var en ö i det inre av Bråviken. Utgrävningsresultaten visar att under tiden ca 1000-400 f Kr så var det en kollektiv kultplats för befolkningen i närområdet.

*Anders Kaliff, med bidrag av Viktoria Björkhager, Tom Carlsson och Martin Sköljdebrand: Skenet från det förflutna. Arkeologi och myter i en bronsåldersbygd. RAÄ 1995.

Ringeby, från ovan, i ett litet större perspektiv och med fler populärvetenskapliga bilder.

Framöver ska jag lite mer utförligt diskutera de olika frågeställningarna som ingår i hemtentamen. Viktiga arkeologiska frågor som inte bara berör arkeologer internt, utan också skapar olika förutsättningar för att oss nutidsmänskor att förstå vår förhistoria. Medvetna val som ger oss mycket information, men även ratar annan. Exempelvis är arkeologins landvinningar såsom avbaningar verkligen på gott och ont... och vad kommer det att innebära för det arkeologiska Sverige där vi alltmer får färre, men större befolkningscentra och ödeplatser däremellan. Avbaningar görs ju bara där det finns stora infrastrukturprojekt, går det att överföra kunskap från en plats till en annan utan att det görs utgrävningar på den andra? Vad händer med områden som exempelvis har en rik fornminnesbild från järnåldern, men där det sannolikt inte kommer göras några större byggnadsföretag? Finns det möjlighet att mer än gissa dess förhistoria?

 Vecka 42 2010

Det har varit en givande vecka med bra föreläsningar och trevliga studiebesök. Jag lämnade Östergötland på måndagseftermiddagen, men kom senare under veckan att återkomma till mitt födelselandskap i samband med studiebesök.

Jag inledde dock skolveckan med att höra på ett intressant föredrag i mitt APT-program, som hölls av arkeologen Maria Petersson. Hon arbetar på RAÄ UV-Öst och har vid sidan av goda arkeologiska insikter också en god Linköpingsdialekt. De senaste 18 åren har hon varit verksam i Östergötland, men även jobbat runt i Sverige och utomlands. I samband med en ny sträckning av E4:an genom sydvästra Östergötland, som kom hon att arbeta med det fossila odlingslandskapet och det stensträngssystem som är typiskt för Östergötland. Hon var bekant med denna odlingsrest från den tid hon var verksam med fornminnesinventering. Därefter har hon grävt i bland annat Mörtlösa, norr om Linköping och i år i Högby socken, mellan Mjölby och Skänninge. Av denna beskrivning är det inte förvånande att hennes avhandling som kom 2006 fick namnet Djurhållning och betesdrift : djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder. Syftet med avhandlingen är att analysera och beskriva djurhållningen och dess organisation utifrån ett mångfasetterat arkeologiskt material.

Före och under pausen kom vi att ha ett samtal kring fornborgen Gullborg i Tingstads socken i Norrköpings kommun. Östergötlands fornborgar är relativt sett väl och tidigt delvis undersökta (se http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1994_029.pdf) och ofta daterade till århundradena kring 400-talet e Kr. En tid då ett stort antal gårdar överges, både i Östergötland och också i Skåne. En fråga som jag ska återkomma till vid ett senare tillfälle. Petersson besökte fornborgen i Gullborg i samband med att hon hjälpte en vän som skulle övertäcka utgrävningsplatsen i Agetomta i Styrstads socken kring åren 2005-2006, då UV-Öst grävde ut ett flätmarksgravfält från yngre bronsåldern och äldre järnåldern. Jag berättade att jag också hade varit där i somras och ännu idag har denna ”Gullborgs klint” lite extra kär, då min vän Malin Hansson bor på gården Stora Gullborg som ligger intill  (en video från mitt besök i juni 2010 på Gullborg hittas på http://www.youtube.com/watch?v=l_34R0IPHDY).

I onsdags gick jag med i Kortedala Museiförening, blev inbjuden av min gamla lärare och handledare i etnologi. Kerstin Gunnemark har skrivit böcker om Kortedala och femtiotalet, samt varit med att starta 50-talsmuseet 2 rum & kök, som ligger intill mitt torg i stadsdelen. Det blev en trevlig afton, samtal, fika och ett uppskattat föredrag om göteborgsoriginal, exempelvis Ålands-Jansson, hållen av Göteborgs-Postens kåsör Bengt A. Öhnander - med 13 böcker bakom sig om Göteborg - vilken förövrigt fyllde år på onsdagen, blev 77 år gammal.

På torsdagen, for vi i samlad trupp med APT-programmet till andra sidan Vättern. Motala ströms inlopp från sjön Vättern var resans mål. Vi ville få oss en bild av hur det kan se ut på en stor arkeologisk utgrävningsplats med ett tjugotal anställda, vars verksamhet har pågått sedan 1990-talet. RAÄ UV-Öst undersöker ett bostadskomplex från äldre stenåldern (mesolitikum), innan folket här hade blivit bofasta bönder och istället levde på jakt, fiske och ofta hade temporära boställen. Boplatsen är 6000-8000 år gammal och det var en tid då Östersjön såg annorlunda ut, bland annat låg nuvarande Norrköping under vatten, medan dåvarande Motala låg inne i en havsvik, på två landtungor som delades av dåvarande Motala ström. Efter genomresa över Borås, Ulricehamn, Småland och östgötaslätten anlöpte vi Strandvägen. Utgrävningar i år har även skett i Motala ström, på andra sidan strömmen vid Verkstadsvägen och i Kanaljorden, norr om Göta kanal, men på det sista stället har ett utomstående bolag - Kulturmiljövård Mälardalen - satt spaden i marken. Uppdragsarkeologi sköts av olika intressenter. Den här miljön har jag passerat ett antal gånger, alltsedan jag bosatte mig i Motala kommun första gången 1987. En period var Strandvägen och Verkstadsvägen som löper längs kanalbanken på andra sidan Motala ström, verkligen i hetluften, då jag hade min bostad i Charlottenborg, en bit österut längs strömmen.

Efter en grundlig introduktion i det vackra, men nästan nollgradiga vädret, gick vi in i en arbetsbod och fikade, utgrävningens projektledare Fredrik Molin berättade om hur upphandlingen, kostnadsplaner, rapportskrivningar, fyndhantering osv har gått till, sker och skall ske. Man lär fortsätta i några år till. Utgrävningen sker som en del av det planerade dubbelspåret mellan Mjölby och Hallsberg, med planerad invigning 2012. Vi guidades runt på utgrävningsplatsen i ett par timmar, träffade även på en gammal klasskompis vid vattensållningen. Vi läste samtidigt under grundkurserna i arkeologi, Jimmy Axelsson Karlqvist har grävt här hela säsongen och bor tillfälligtvis i Motala.

Vi förevisades också de tusentals artefakterna som man bara i år har grävt och vattensållat fram. Arkeologen Göran Gruber som var med och med att upptäcka de mesolitiska lämningarna på 1990-talet, berättade bland annat om Skandinaviens äldsta dildo som blev en världsnyhet. Annars är ljusterspetsar av ben och horn ett mycket vanlig material. Vilket visar fiskets betydelse under stenåldern, men fynden är främst gjorda av kvarts, kinnekulleflinta och kvartsit. Inledningsvis trodde man att de flesta lämningarna skulle vara från Motala by och den kvarn- och fiskeverksamhet som hade varit på platsen, men så har inte blivit fallet. Denna senare tidsperiod finns där också, men anledningen till att Länsstyrelsen anser att det är viktigt att gräva upp varje kvadratmeter är just det rika mesolitiska materialet.

Själv har jag tagit fasta på att väster om järnvägen uppfördes även en kungsgård av Gustav Vasa. Tusentals tegel togs från Sankta Ingrids systrakonvent av dominikanorden i Skänninge och forslades till Motala. Kungsgården brändes senare ned av Daniel Rantzaus danska trupper omkring årsskiftet 1567-1568, men återbyggdes senare av hertig Johan av Östergötland 1608. Senare byggdes gästgiveri på platsen och vars verksamhet höll till 1960-talet. Idag döljs allt av en kulle och ingår inte i utgrävningsplanerna denna gång.

Utflykterna var inte slut för denna vecka, för på fredagen åkte jag till Skara via Skövde och hem via Falköping. Där hade snön fallit, men smälte mycket bort i det vackra oktobervädret. Resans mål var att besöka Västergötlands museum och utställningen om Birger Jarl.

I somras var jag i Linköpings slott och besåg en liknande utställning om jarlen av Bjälboätten. År 2010 firas Birger Jarls 800 års jubileum i anledning av hans födelse omkring 1210 på stamgodset Bjälbo utanför Skänninge. Bjälbo och Bjälboätten står mig nära, då jag under första hälften av 1990-talet hade Skänningeslätten, Bjälbo kyrkby och Omberg som utsikt i 1½ år (andra gången jag flyttade till Skänninge bosatte jag mig vid rådhustorget).

Det var en bra utställning i Skara och jag tyckte att det var extra kul att se hans riktiga tänder som låg i en glasmonter, närmare än så lär jag nog inte komma denna historiska gigant. Efter att ha sett Birger Jarl-utställningen, gick jag till medeltidsavdelningen, tittade bl a hur de i modellform hade skapat en tegelugn. Den ingick i en större modell av Skara under medeltiden. Västergötlands museum är ett roligt museum att besöka, ty deras museitekniker är jäkligt bra på att göra museiutställningar, men även innehållet är tänkvärt, njöt också av en tillfällig 60-talsutställning som visas året ut. Från museet gick jag ut till hembygdsparken, en västgötaskansen i miniatyr och efter det var det dags att lämna museiområdet för stán. På vägen passerar man den gamla veterinärinrättningen finns murarna kvar från stadens forna franciskankonvent. Det blev lunch och lite vykortsskrivande på restaurang Canton vid rådhustorget. En mysig miljö att få förtära sin mat. Sedan var det dags att fortsätta vidare, domkyrkan hade jag besökt redan vid ankomst. I Falköping fikade jag och arbetade på vår hemtentamen i APT-programmet på Systrarnas konditori, vars rörelse har varit igång sedan 1913 och den päronfyllda "potatisen" en specialitet.  Där kan man drömma sig bort i tiden, några decennier. Men verkligheten är inte så illa den heller, Falbygdens ljus under den sena eftermiddagen var också ganska drömlik. Tågresan byttes senare mot en promenad genom östra Göteborg. Målet var Svingeln och sexans spårvagn hem till Kortedala.

Vecka 41 2010

En till två gånger i månaden brukar jag åka till mitt födelselandskap Östergötland, så även denna långhelg, när jag är ledig från mitt nattjobb. Tågresan till Norrköping gick fort, då jag mer eller mindre sov hela resan genom Västergötland och Småland. Väl framme i min födelsestad tog jag treans spårvagn en hållplats till Norr Tull och promenerade sedan upp längs Kungsgatan, även om den geografiskt leder söderut. På Norrköpings stadsmuseum blev jag glatt överraskad att man hade gjort om Forntidsutställningen och arkeologiska utgrävningsresultat från ombyggnaden av E4:an under 1990-talet har getts utrymme, exempelvis den vikingatida handelsplatsen Herrebro och hallbyggnadernas Borg. En digitaliserad visualisering av hällristningslandskapet vid Motala ström ger nog mycket för besökarna, bra gjord… men hade ett fel då man placerade en bronsåldersby intill hällristningarna i Himmelstalund, vilket är historiskt inkorrekt då ristningshällarna därstädes omslöts av vatten. Dock hittade man lite längre västerut i Pryssgården, där havsviken mötte strand vid ett näs under bronsåldern, ett stort antal huslämningar och i somras då jag besökte en utgrävningsplats i Fiskeby var det likadant, dock var dessa senare huslämningar från romersk järnålder och hade en stenlagd väg, 500 m x 6-8 m av vägen grävdes fram, till detta får jag återkomma med information och bilder senare.

Denna vecka har jag haft förmånen att få lyssna på två föreläsningar, den ena av min huvudlärare i APT-programmet vid namn Per Cornell och den andra av arkeologen Stefan Larsson från UV-Syd. Cornell tog upp fältmetodiska frågor, såsom digitala mätmetoder och mycket kring det som vår hemtentamen kommer att handla om, det vill säga möjligheter och problem med Harrismatris (även kallat Harris Matrix, som är en grafisk metod att genom diagram beskriva stratigrafiska relationer), respektive Single Context (vilket innebär att fokus för dokumentation är på en enskild arkeologisk företeelse - en byggsten i undersökningen - och att dokumentationen hålls samman för denna i objekt eller blankettform. Metoden används ofta vid stratigrafisk undersökning), massmaterial (stora artefaktmängder) i arkeologiska sammanhang, avbaning som arkeologisk metod, samt aspekter på undersökningarna av järnåldersbebyggelse inom ramen för Öresundsförbindelsen och Citytunneln i Malmö.

Skåningen Stefan Larsson som är en verkligen vän av att använda Harrismatris hade döpt sitt föredrag till ”Teori, metod och sådana grejor” och höll en mycket givande analys om hur arkeologin har förändrats under de senaste decennierna. Mycket utifrån de egna erfarenheter han har haft av stadsutgrävningar, främst i Lund och andra medeltida städer i Skåne, men även i Norge. Larsson avhandling från Lunds universitet 2000 heter passande nog också ”Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990”.

Annars har mycket tid gått åt att få svar på ett antal frågor som berör sandstenscuppan (skålen till en dopfunt) i min församlingskyrka i Kortedala. Enligt tradition ska den en gång ha stått i Nya Lödöse kyrka, ifall det stämmer kan den dessföre ha stått i Sankt Olofs kyrka i (Gamla) Lödöse, då den senare kyrkan bröts ned enligt Gustav Vasas beslut 1528 och materialet överfördes till Nya Lödöse för att få fart på nybygget därstädes. Likaväl kan den i för sig också ha stått i Härlanda kyrka eller det intill staden belägna Helga kors kapell, vars läge och funktion vi ej känner till, vilka också bröts ned enligt beslutet, taget i Nya Lödöse den 28 augusti 1528. Att så har skett framgår bland annat av de arkeologiska utgrävningar som har skett i Gamlestaden (Nya Lödöse) 1915-1918. Där formtegel i mått och form överensstämde med fynd som gjorts med arkeologiska utgrävningar i Lödöse 1919. Sannolikt hör det funna medeltida formteglet i Nya Lödöse till de byggnadsdelar från Lödöse, som med Gustav Vasas tillstånd överflyttades 1528. Kyrkan i Nya Lödöse är dessutom till planform en spegelbild av Sankt Olofs kyrka i Lödöse, vilket intendent Harald Widéen har klargjort i Fornvännen 1950.

Denna återvinning av byggnadsmaterial som Gustav Vasa dikterade runt omkring i riket, var han inte allena om. Danska kungarna var likadana, exempelvis revs det forna dominikankonventet i Åhus i början av 1600-talet, bland annat i brev 1614 lämnas närmare instruktioner om tillvaratagande av stenmaterialet, så att det kunde lastas på pråmar för vidare befordran. Det är en orsak till att endast grunderna av byggnader som Sankt Olofs kyrka och dominikankonventet i Lödöse, men även de flesta av de kyrkliga byggnaderna som i orter som Skänninge inte har mycket till lämningar att visa upp. I det senare fallet är det främst Vadstena slott som uppbyggdes av gammalt kyrko- och konventsmaterial. Jag minns ett tillfälle på 1990-talet då medeltidsklädda skänningebor åkte till Vadstena, slog post vid den dåvarande enda bron till slottet och tänkte återföra stenar och tegel till Skänninge, hade de gjort slag i saken skulle inte mycket återstå av Vadstena slott.

I alla fall har denna lilla undersökning som jag gör tillsammans med personal på Lödöse museum lett till att jag har gått igenom material på Göteborgs stadsmuseums arkiv och Nya Lödösesamlingen på Gamlestadens bibliotek, samt att jag har besökt Allhelgonakyrkan i Kortedala tvenne gånger för att mäta upp och avfotografera cuppan, samt intervjua församlingens mycket trevliga och mötesgående personal som har vetskap om cuppans förhistoria. Ännu återstår en del frågor, men hittills har det gett så mycket att jag har kunnat sammanställa en liten rapport om denna raritet.

 Vecka 40 2010

I måndags var jag i Lödöse och såg hur grävmaskinen återtäckte den medeltida tegelugnen med jord, men dessföre lades en avskiljande vit filt över ugnsruinerna, ifall gropen ska återuppgrävas i framtiden. Annars var jag större delen av dagen i fyndbearbetningsrummet på Lödöse museum och rengjorde de fynd som ingår i Anna Ihrs forskning. Flera hundra års undangömning i stadens svarta jord kan behöva lite tvätt och omvårdnad för att kunna bli möjlig att analysera vid fyndregistrering.

Det finns mycket jag gillar med arkeologi, varav en sak är alla möten med spännande människor. Kontaktnäten är vida, inte bara inom Sverige utan även internationellt. Ty mitt i allt borstande med vatten så kommer den isländske arkeologen Bjarni F. Einarsson in med museets chef antikvarien Sonia Jeffery och ett spontant samtal uppstår mellan dem och Ihr, som strax innan hade kommit in från utgrävningsplatsen. Det är nästan som om den västnordiska berättartraditionen från Snorre Sturlassons (1178-1241) dagar får nytt liv, arkeologin på Island och Färöarna blir ett givet samtalsämne. Ihr har bland annat grävt på Färöarna. Einarsson är en av Islands mest erfarna arkeologer. Han har arbetat på platser som sträcker sig från början av den mänskliga bebyggelsen i Skandinavien till Nya tidens århundraden.

Lödöse gav så mycket mer denna dag, även om jag inte har varit så mycket där har jag fått en givande samtalspartner i arkiv-, biblioteks- och samlingsansvariga Ing-Marie Trägårdh. Hennes kunskaper om Lödöse är enorma och vi har flera samtalsämnen på gång, exempelvis täljstensartefakter, byggnader i Lödöse, tegel och dominikanorden. Extra intressant var det att få gå ned i en källare vid utgrävningsplatsen, som visar murar från dominikankonventet som låg platsen. Dominikanerna anlade vid deras ankomst till Lödöse 1243 ett konvent, på samma plats där det tidigare hade funnits ett romanskt byggnadsverk, troligtvis en sockenkyrka i den äldsta medeltidens Lödöse. Åren 1993-1998 var jag på flera sätt involverad i dominikanordens etablering i Norden, då jag bland annat inom projekt Hyttan byggde en modell av Sankt Olofs konvent i Skänninge, skrev två skrifter som berörde dominikanerna i den östgötska staden, medverkade i jubileumskommittén som förberedde Skänninge Möte 750 år 1998 och iklädde mig ofta i medeltidskläder i roller som Karelius de Dacia från dominikankonventet i svenska Viborg. Källarbesöket fick mig att tänka på att även S:ta Ingrids konvent i Skänninge har resulterat i att vissa stadsbor har delar av konventet som boendemiljö. Det skulle jag också vilja ha. Det är väl bara arkeologer som vill ha en massa fornminnen på sin tomt. 

Föreläsningarna i APT-programmet var som vanligt mycket givande. Den förra hölls av arkeologen Ulf Bertilsson. En kunnig man som har varit lärare på vår institution i Göteborg för drygt 30 år sedan, sedan jobbat med UNESCO:s världsarv och numera med Svenskt Hällristnings Forsknings Arkiv med säte i Tanum. Den senare hölls av arkeologen Peter Skoglund från Sydsvensk Arkeologi AB, som är en sammanslagning av Regionmuseet Kristianstads och Malmö Museers arkeologer. Bolaget arbetar med uppdragsarkeologi i hela Sydsverige, men framförallt i Skåne, och erbjuder tjänster i form av arkeologiska utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skoglund som ursprungligen är från Halland och tidigare varit verksam på Smålands museum i Växjö, berättade om hur han från att ha doktorerat inom bronsåldern 2005, numera har väl satt sig in i det skånska järnålderslandskapet. Det som först efter utgrävningarna i Fosie IV 1979-1983 fick sina numera talrika långhus, innan dess var det ett okänt begrepp inom svensk arkeologi, även om man i Holland och Danmark var igång med sina forskningsinriktade avbaningar redan på 1950-talet. I Fosie kom det vara flera danska arkeologer på plats och med deras hjälp blev därför projektet forskningsmässigt banbrytande. Vilket gjorde att utgrävningarna i samband med uppförandet av Öresundsbron och Citytunnelprojektet i Malmö har kunnat flytta fram arkeologins landvinningar ännu fler steg. Man kan numera följa järnåldersmänniskornas boendemönster genom århundradena genom de hundratals huslämningar som har banats fram, långhusen skiftar karaktär och under senare delen av romersk järnålder (200 e Kr – 300 e Kr) så verkar kustbygden ha blivit osäker att bebo och folket flyttar in till inre delarna av landet och återkommer inte först under 700-talet e Kr, då bebyggelsen expanderar mot kusten igen. Folkvandringstidens fornborgar kan ha samband med denna turbulenta tid. Peter Skoglund har varit med och tagit fram en bok i ämnet som heter ”Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier”, som sammanfattar Citytunnelprojektet.

Ett annan arkeologisk utgrävning som har varit högaktuell denna vecka är den inom kvarteret Mästaren i Kalmar, som vi skulle göra ett fiktivt anbud, både för en förundersökning som en särskild arkeologisk undersökning. Det gav nog alla oss studenter en hel del huvudbry, men inte så konstigt om man tänker efter att uppgiften bygger på ett verkligt anbudsförfarande, som RAÄ – UV Öst vann. Det visste jag innan skoluppgiften, för sommaren 2009 besökte jag Kalmar och blev guidad av utgrävningsledaren Göran Tageson, som doktorerade 2002 vid Lunds universitet med avhandlingen ”Biskop och Stad - aspekter av urbanisering och sociala rum i medeltidens Linköping”. I Kalmar fick jag bland annat veta att kvarteret Mästaren började bebyggas i samband med Kalmars flytt till Kvarnholmen 1645-1658 från det medeltida läget vid Kalmar slott och utgrävningen kom att inrikta sig på följa sex stadstomters förändring över tid under 1600- och 1700. De två nästkommande århundradena var relativt sett väldokumenterade, men informationen om kvarterets äldsta tider skulle kompletteras och jämföras med det rika kartmaterial och historiska källmaterial som bevarats. I kvarteret Mästaren bodde hantverkare såsom skräddare, snickare och skomakare på de långsmala tomterna i kvarteret. Före var det nuvarande kvarteret Mästaren en del av Kalmarsund, men kom att fyllas ut av fyllnadsmassor.

Våra anbud genomgick ett seminarium som leddes av vår lärare Per Cornell och arkeologen Susanne Axelsson från Länsstyrelsen, lite nervöst och mycket skratt. Det blev en skoldag, kommande vecka börjar vi moment 3 av den första terminen, samt får lyssna på fler givande föreläsningar av yrkesverksamma arkeologer.

Det är intressant att följa en forskningsgrävning, såsom den arkeologen Anna Ihr håller i Lödöse i jakt på medeltida glasframställning. Invid det forna dominikankonventet i Lödöse öppnade hon en utgrävningsgrop för drygt två år sedan, men den kom att läggas igen och i år fortsatte hon med att gå djupare ned i kulturlagren, vilka kan vara mycket djupa i svenska medeltidsstäder. Fram till Nya tiden importerades en stor del av glasråvaran om den inte kom hit som förädlade produkter, såsom romersk glas redan under romersk järnålder. Senare under exempelvis vikingatiden hade vi glashantverk, men då smälte vi halvfabrikat till de glaspärlor som tillverkades på plats. Exempel har hittats bl a i den vikingatida handelsplatsen i Herrebro, som senare kom att ersättas av staden Norrköping, men givetvis även i Birka, Hedeby och Ribe för att nämna några orter.

Under medeltiden torde det dock ha förekommit sporadisk glastillverkning vid framställning av planglas i lokala hyttor till fönster åt kloster, konvent och kyrkor. Ty märkligt vore om man kunde bygga stora tegelkomplex, men inte göra fönster. De arkeologiska bevisen hittills har dock varit sparsamma om äldre glasbruk, men skriftliga finns bland annat om det gjordes glas i Vadstena kloster under slutet av 1300-talet, då lekbrodern Benedikt var verksam som glasmästare och undervisade andra klosterbröder i denna konst. Även tre andra vadstenabor känns till vid namn som sysslade med glasframställning under medeltiden. Denna vecka har grävningsledaren Ihr vid sidan av arkeologer från Göteborgs universitet haft hjälp av arkeologen Eva Žerna från Tjeckien som är specialist på Böhmen, som har varit känd för sin glasproduktion sedan 1300-talet.

En annan specialist är arkeologen Göte Nilsson Schönborg, som höll föreläsning för oss i APT-programmet i tisdags om Nya tidens stadsarkeologi, främst 1600- och 1700-tal. Passar bra då vi nu arbetar med ett fiktivt anbud för en slutundersökning av flera samtida tomter på Kvarnholmen i Kalmar. Det han inte vet om svenskt ostindieporslin är inte värt att veta. Tidigare då jag var aktiv medlem i studentföreningen GAST, hade vi han som föreläsare och senare i höst kommer han till Fornminnesföreningen i Göteborg och föreläser om hans senaste projekt, ett orangeri på Gunnebo slott som han grävt fram tillsammans med studenter från Göteborgs universitet. Intressant och det kan man även säga att Egon Rommedahls heldagsföreläsning i etik på hotell Kusten i Majorna var i torsdags. Rommedahl, född smålänning och numera bosatt i Kungälv, är utbildad teolog och psykoterapeut.

Veckans kunskapsinhämtande fortsatte i Stockholm, där jag i helgen tillsammans med medlemmar ur fornminnesföreningen besökte två museer. På Medelhavsmuseet fick vi en guidad visning av intendent Kristian Göransson i Cypern-utställningen och i ett bergrum under Östasiatiska museet såg vi på egen hand delar av den välkända kinesiska Terrakottaarmén från Xian, dock väl förberedda då vår sekreterare Else-Marie Lindroth berättade om föremålen som inte bara uppvisade tio av de välkända soldaterna i naturlig storlek från Xian, utan även figurer från Han-dynastin, vilka är mindre. Sammanlagt 320 föremål med vikten 12 ton flögs hit. Terrakottaarmén som skulle skydda den döde kejsaren Qin Shihaungdi byggdes för drygt 2200 år sedan och är ett av 1900-talets största arkeologiska fynd, vilken jag har känt till alltsedan barndomen, då de upptäcktes av några bönder 1974 som skulle gräva en brunn. Världskulturarv blev det redan efter 13 år. Verkligen kul att se!

Dessutom var det mycket trevligt att få umgås med göteborgare med samma intressen som en själv, samtalen under resan var mycket givande. Det var tre år sedan jag senast besökte Stockholm, är där alldeles för sällan numera. Därför kan jag idag förvånas över nybyggnationer och en massa spårvagnar… inte bara en museilinje utan att det även möjlighet att åka till Sergels torg med Norrköpingslån och susa fram modernt på tvärbanan som passerar orter som Hammarby Sjöstad, där vi bodde över natten.

Vecka 38 2010

Av tradition brukar man säga att teglets ankomst till Sverige kom med tiggarbröderna - dominikanerna och franciskanerna. Det stämmer till stora delar, men säg den regel som inte har undantag? I måndags då jag var i Lödöse på Anna Ihrs forskningsutgrävning kom vi ha en diskussion om teglet; dess glasering; hur det återanvändes i bl a kronans byggnader efter reformationen och så vidare. Men det mest intressanta och som torde kullkasta ovanstående tradition är det jag fick veta av Lödöse museums kunniga personal, med biblioteks- och samlingsansvariga Ing-Marie Trägårdh och antikvarien Sonia Jeffery hade jag under eftermiddagen då jag skötte fyndbearbetning av medeltida glasslagg ett mycket givande samtal, inte bara om Lödöse som tegelstad utan hur det verkar som socknarna längs Dalslands vänernkust har uppfört flera tegelkyrkor före många andra landskap i dåvarande Sverige. Åtminstone är teglets införande mer komplicerat än vad jag tidigare trodde. Med mig från Lödöse museum hade jag inte bara deras och Anna Ihrs erfarenheter av utgrävningar av medeltida tegelugnar i Lödöse.

Sonia Jeffery berättade också att hon förra året ledde en arkeologisk utgrävning av en medeltida tegelugn i Nils Liljas trädgård vid Örs kyrka, som har fått beteckningen RAÄ Ör:149. Troligtvis är den från 1200-talet första hälft då kyrkan uppfördes, dateringsunderlag av teglet ska dock skickas till Storbritannien för analys, det vill säga de gör en termoluminiscens som daterar bränningstillfället. Endast nordöstra hörnet, av den vanligtvis ca 10 x 10 m stora tegelugnen, öppnades för att bekräfta tesen om dess existens, som hade sin upprinnelse i en murväggsdokumentation av Örs kyrka i Melleruds kommun 1993. Samtidigt kom Nils Lilja, som bor norr om kyrkan och berättade att han hade hittat en massa tegelskärvor i sitt potatisland. Man undersökte detta och när projektet Dalslands medeltida kyrkor drog igång 2007 bestämde man sig för att även gräva upp en provgrop på en och en halv meter, som två år senare kom att blotta delarna av en tegelugn, troligen ena sidan av en eldningskanal. Dessutom dokumenterades även en mängd felbrända och sammansmälta tegelstenar.

Projektet Dalslands medeltida kyrkor håller på att kartlägga de dalsländska sockenkyrkorna, varav sex stycken byggdes i tegel, till dessa räknas förutom Ör, även kyrkorna i Edsleskog, Frändefors, Gestad, Grindstad och Tösse. Dessa verkar inte ha varit uppförda av predikarbröderna, som förövrigt inte var de enda som byggde tegelkyrkor.

Cistercienserorden uppförde bl a Sorø Klosterkirke på Själland 1161-1201 och Gumlösa kyrka i Skåne invigdes 1191 och är därmed nuvarande Sveriges äldsta kyrka, även för sin samtid var det en märklig innovation då sockenkyrkans invigning förrättades av ärkebiskopen i Lund, men bevittnades även av ärkebiskopen i Norge och biskopen av Växjö.

Frågan är då vilka som byggde tegelkyrkorna i Dalsland under 1200-talet? Det kan ha varit särskilda hyttor från södern, ty det krävdes specialkunskaper att göra tegel. Delvis har det nog att göra med den status som Edsleskogs gamla kyrka fick i början av 1200-talet i samband med påven Honorius III: s saligförklaring av Edsleskogs präst Nicolaus, som hade blivit mördad av gudlösa människor på väg till en sjuk med Kristi lekamen. Tegelkyrkan, som sannolikt fick sin grund omkring år 1220, bestod av treskeppigt långhus, transept och rakt avslutat kor. Detta bygge bör ha uppmuntrat övriga närliggande socknar till liknande byggen i tegel, om inte lika stora då kyrkan i Edsleskog räknades som extraordinär och jämfördes med domkyrkan i Skara. Efter två bränder 1568 och 1902 revs Edsleskogs gamla kyrka slutligen i samband med att den nya kyrkan uppfördes 1902-1905. Mer om detta kan man läsa om i Rune Ekres artikel "Tegel i 1200-talet - om innovationen och Dalslandskyrkorna", publicerad i Hembygden 2000, sid 27-51.

Nu slutade inte mina arkeologiska intryck från denna vecka med dessa tegelstenar eller den givande föreläsning inom APT-programmet som denna gång hölls av arkeologen Susanne Axelsson från Länsstyrelsen, än märkligare blev det då jag i mitten av veckan var på Själland under tre dagar, tillsammans med Kungahällaprojektet som leds av Kristina Bengtsson (se vidare  Lars Gahrns kåseri http://larsgahrnskriver.wordpress.com/2010/09/16/vikingatidens-kungahalla-kungalv-aterfunnet/ ).

Vi besökte Lars Jørgensen på Nationalmuseum i Köpenhamn och Tom Christensen på Roskilde museum, vilka vecka 35 hade besökt oss i Kungälv och föreläst. Vi fem svenskar – Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Mac Lundquister, Hanna Löfqvist och jag – blev mycket väl mottagna av våra danska värdar. Lars Jørgensen inledde med att bjuda på lunch på nationalmuseet, sedan visade han runt oss bland samlingarna, speciellt det som berörde som Tissø och som fanns utställt i den avdelning som visar Danmarks oldtid.

Sedan gick vi till hans kontor på andra sidan gatan för att titta på ännu fler fantastiska Tissø-fynd och planritningar över utgrävningsområdet vid sjön Tissø, vilket vi senare kom att besöka på egenhand, då Lars Jørgensen följande dag kom att vara upptagen med en konferens.

Under torsdagen tog Tom Christensen hand om oss i Roskilde och Lejre. Först på museet i Roskilde, där vi bl a fick se Odin fra Lejre och fynd från utgrävningsplatsen i Lejre, samt se fina modeller på hur hallbyggnaderna sett ut i landskapet. I Lejre hade vi en lärorik presentation av de olika utgrävningsplatserna och de fornminnen som omger dessa. Vi avslutade med en mycket god fika på Lejre museum.

Därefter fortsatte vi till Tissø, längs solskensbelysta småvägar tvärs över Själland, med ett stopp vid Sæby Kirke i Kalundborg Kommune. Och nu är vi tillbaka till fakta som jag inte tidigare har känt till. Innan städer som Roskilde uppförde sina byggnader i tegel, så använde man nästan samma byggnadsteknik men av inhemska stenar. Sæby Kirke, vars absid och stenbyggda kor var uppförda på 1100-talet i frådsten och senare tillbyggd i tegel.

Blött frådsten eller kildekalk är en porös kalksten, som stelnar först när man tar upp den från sin fuktiga miljö vid källor. I vått tillstånd är stenen lätt att förarbeta, men när den blir torr är den hård och väderbeständig. Den har använts till byggmaterial i några av Danmarks äldsta kyrkor, främts i Östjylland och omkring Isefjord-Roskilde fjord. Frådsten användes också för att framställa murbruk. Ett annat populärt byggnadsmaterial före teglets ankomst var kridtsten från Stevns klint på Själland.

Landskapet kring vikingarnas Tissø påminde om Tåkern, fem kyrkor omger Danmarks fjärde största sjö och Sæby Kirke är den äldsta. Den uppfördes vid tillkomsten av en ny kristen kultplats vid den nyuppförda stormannagården på sydöstra sidan av sjön, efter att stormännen hade övergivit sin gamla sätesplats med hallbyggnaden vid en hednisk kultplats på den västra sidan av sjön. Det finns ett besökscentrum vid en av de utmärkta hallbyggnaderna. Arkeologer får skåda platsen tillsammans med fågelintressenter. Kungahällaprojektets medlemmar diskuterade sedan under kvällsvarden i Köpenhamn att det är så förvånande att så lite spår av den liv och rörelse som platsen en gång utstrålade fanns kvar… Tissø borde skrika ekon av forntidsmänniskor, men det gör den inte till skillnad mot Lejre med ett mer märkbart fornminneslandskap.

Vi besökte åter Nationalmuseum för bokinköp och i fredags åkte vi hem till Göteborg med besöksstopp i Karen Blixens Rungstedlund vid Öresund, Louisiana konstmuseum i Humlebæk och Hamlets Kronborg i Helsingør. I den sistnämnda staden åt vi även en sen lunch, innan vi for tillbaka till Göteborg. En mycket givande resa på alla sätt.

---

 Vecka 37 2010

En regnig natt i Göteborg, men dagen var riktig solig i Lödöse, där jag var på utgrävning, som leds av doktoranden Anna Ihr, vid en medeltida tegelugn, som eventuellt har använts vid glasmassaframställning. Medeltida glasslagg är det i alla fall gott om. Dominikanerna introducerade en massa nya tekniker när de etablerade sig på svenska orter som bl a Lödöse, Skänninge och Åbo under första hälften av 1200-talet. En av dessa var tegeltillverkning, dess före byggde man i trä eller sten i Sverige. Tidiga tegelbyggnader är exempelvis de tvenne dominikankonventen i Skänninge, Bjälboättens palats i Vadstena och Järstads kyrka (http://sv.wikipedia.org/wiki/Järstads_kyrka). Det var en av orsakerna till att få delta en dag i ”Projekt Glashyttan” som hon driver, men en annan orsak är ju som namnet säger själva glasmassaframställningen av s k pottaskaglas. Jag skrev ett masterexamensarbete i ämnet etnologi 2009, som handlade om Rejmyre med sitt glasbruk (http://sv.wikipedia.org/wiki/Reijmyre_glasbruk), så därför är ju denna medeltida glasframställning mycket intressant, då man av kutym brukar säga att glasbruken inte kom till Sverige först med Nya tiden. I tisdags inleddes ett nytt moment i mitt mastersprogram, som heter "Uppdragsarkeologi i praktiken". Detta ska ge en inblick i uppdragsarkeologisk fältpraktik, med ett större antal föreläsare från den uppdragsarkeologiska miljön som berättar om egna erfarenheter. Min examinationsuppgift blir denna gång en enskild övning i att skriva ett imaginärt anbud för en slutundersökning, enligt kravspecifikationer och en existerande förundersökningsplan från fastigheten Mästaren på Kvarnholmen i Kalmar. Vår första föreläsare var Marianne Lönn från RAÄ UV-väst som i sin två lektioners föreläsning diskuterade förhållandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Med mig från föreläsningen fick jag av henne en artikel i Viking 2009 – Norsk Arkeologisk Selskap, där hon med ett arkeologiskt fynd med täljstensmagrad keramik från Skee i norra Bohuslän omkullkastar tidigare sanningar om en viss typ av spannformade kärl, intressanta resonemang som jag ska fördjupa mig i vid tillfälle. På fredag åker jag åter till Östergötland, men denna gång kommer jag tillbaka till Västkusten redan på söndag, för att på måndag kunna delta ännu en dag i den spännande utgrävningen i Lödöse. En kommande vecka som även innehåller ytterligare en föreläsning i APT-programmet och en Danmarksresa. Ifall jag har det så trevligt, gör det inget om det blir en regnig höst.

Vecka 36 2010

Efter hemkomst från Östergötland, har jag denna vecka fått ta del av en intressant föreläsning med Per Cornell och tillsammans med en kursare, arbetat med flera arkeologiska rapporter, som vi har detaljstuderat noga. De som presenterades i detalj var: 

• SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis) rapport 2004:2; Lyttersta 2. En stenålderslokal i västra Vingåker. (FU - Förundersökning)
• UV Väst rapport 2010:3; Västra Balltorp (FU)
• UV Öst rapport 2009:50; Ett flatmarksgravfält från yngre bronsålder och äldre järnålder på Vikbolandet. (SAU - Särskild arkeologisk undersökning)
• Bohusläns museum rapport 2009:23; Nästan som en domarring. En stensättning inom gravfältet Tanum 546. (SU - Slutundersökning)

Men dessutom inbakades två särskilda utredningar, som hade föregått förundersökningarna, samt en undersökning av en stockbåt från andra hälften av 1000-talet, funnen vid Lyttersta i sjön Tisnaren 2005. Till Tisnaren lär jag återkomma senare under programmets gång, då jag funderar på att göra mitt masterexamensarbete om denna vackra sjö vid gränsen mellan Östergötland och Sörmland. En fyrsidig text, powerpoint och presentation blev det inför klassen i fredags. Seminariet kring olika arkeologiska rapporters inneboende struktur var givande. Vi drog rejält ut på tiden. Jag var ganska trött efteråt och tyckte att det var skönt att avrunda skolveckan på Dirty Records/Café Santo Domingo på Andra långgatan under fredagskvällen. Där jag lyssnade på skön svensk folkmusik med Roger Hallgren på fiol och Andreas Hjalmarsson på gitarr, vilka presenterade musiktolkningar av Näckens strängar i form av Projekt Nicor. Musiken varvades med berättelser som kompletterade och gav ny färg åt de ofta fragmentariska bilder vi har av Näcken. En timme var precis lagom för att slappna av efter en hektisk vecka. Ett smakprov av vad jag fick höra ges på http://www.myspace.com/projektnicor/music/songs/n-ckens-polska-v-sterg-tland-66071637?ap=1 , där Näckens polska (Västergötland) spelas.

I veckan som kommer ska jag åter till Östergötland, men dess före ska jag arbeta vidare med mina finländska fästningsfångar på 1700-talet, samt inleda andra momentet i APT-programmet och delta en dag på en arkeologisk utgrävning i Lödöse.

 Vecka 35 2010

Föregående vecka blev det bara en snabb sammanfattning över seminarierna i Kungahällaprojektet och jag vill därför denna vecka ge en längre redogörelse över de fantastiskt bra föredragshållarna som vi hade på plats i Nordiska folkhögskolan i Kungälv.



Dock föregick vi dessa med ett längre studiebesök i Ytterby, där vi var på besök på gravfältet och undersökningsplatsen för hallbyggnaden. Vilket möjliggjorde givande diskussioner kring fortsatta undersökningar i Kungahällaprojektet.

 

Därtill hölls som sagt ett tiotal föreläsningar. Inte nog med att våra lokala förmågor från Göteborgs universitet – Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Simon Karlsson, Johan Ling, Hanna Löfqvist och Joel Westblom  – berättade om Ytterbydalens fornhistoria och de senaste undersökningarna därstädes, samt förmedlingen av dessa resultat hade vi fem goda föreläsare från Danmark, Norge och Sverige.



Dessa senare var:



Bengt Söderberg, gav några exempel från Skåne på vilken kunskap metalldetektering kan tillföra. Han har varit med och lett undersökningen av Järrestad, en huvudgård i en centralbygd under yngre järnåldern, väster om Simrishamn. I Järrestad fanns ett större gårdskomplex från sent 500-tal till början av 1000-talet och man har grävt fram två hallbyggnader på platsen, den äldsta mätte 37 m och den yngsta nästan 50 m. Det vill säga den senare mätte samma längd som Ytterbys största hallbyggnad, som mäter i dags datum 48 x 9 m. (Mer fakta om Järrestad, se http://www.ts.skane.se/fakta/storgaarden-i-jarrestad-under-500-aar)

Lars Jørgensen (se http://www.natmus.dk/sw74491.asp),  berättade om Tissø, en storgård, kult- och samlingsplats från 550 – 1050 e. Kr. på Västsjälland. Den var belägen vid västra stranden av sjön med samma namn. Där har sedan 1995 genomförts en rad arkeologiska utgrävningar på grundval av många upptäckter som gjorts med metalldetektorer. Utgrävningarna har avslöjat en stormansgård som har funnits på platsen från ca 550 till början av 1000-talet. Gården omfattade år 700 cirka 10 000 m² och växte till cirka 15 000 m² under det kommande århundradet. Ungefär år 900 var gården nästan 18 000 m² och nådde sin höjdpunkt år 1000 med 25 000 m². Under hela perioden fanns det en centralt placerad hallbyggnad som växte i takt med gården. Den största hallbyggnaden mätte 12,5 x 48 m, d v s ca 550 m² och gårdens byggnader inrymde totalt vid denna tid över 2000 m².

Björn Ambrosiani (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_Ambrosiani ), som grävde i Svarta jorden på Björkö 1969–1971 och var sedan projektledare för grävningarna 1990–1995, hade mycket att säga om vikingahus i staden Birka (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Birka ) och den närbelägna kungsgården på Adelsö (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Hovg%C3%A5rden,_Adels%C3%B6 ).

Tom Christensen, berättade om Lejre på Själland, som var enligt sägnerna och Lejrekrönikan danskarnas kungasäte under yngre järnåldern. Där har man hittat hallbyggnader, varav den största mäter 48 x 11 meter. (Se http://www.viking.ucla.edu/hrolf/hallarc.html ) Området är majestätiskt med en stor skeppssättning och många storhögar från forntiden. Det har även de senaste åren gett ett rikligt arkeologiskt artefaktmaterial, varav silverfigurinen ”Oden från Lejre” bör omnämnas (se Tom Christensens artikel  http://www.roskildemuseum.dk/Files/Billeder/Web/Vores%20viden/Forlag/ROMU/ROMU%202009/Odin_fra_Lejre.pdf  )

Frode Iversen, gav en intressant skildring om territoriell organisation i vikingatid och medeltid i Norge, med utgångspunkt i kungsgårdar och kronogods i Viken. En utförlig presentation av hans projekt ”Rike og provins. En komparativ analyse av kongsgårder og gods i tidlig nordeuropeisk middelalder (ca 500-1100)” finns på hans hemsida http://www.arkeologene.no/frodeiversen/index.html . Hans forskning är viktig för att förstå Kungahällas roll som kungsgård, före och efter staden med samma namns tillblivelse i slutet av 1000-talet.



Annars handlar denna vecka om skolstart... jag vet inte inte i vilken ordning sedan jag började lågstadiet på Hagaskolan i Norrköping 1976. I alla fall ska jag bygga på min magister i arkeologi till en master, vilken jag förhoppningsvis kan ta om två år. Titeln är inte så viktig, har en master i etnologi sedan mitt förra program Kulturarv och modernitet, utan möjligheten att få fördjupa sig i arkeologins ljuvliga värld i ytterligare två år. Denna vecka har vi föreläsningar med Per Stenborg, Lars Ersgård och Nils Johansson. Långhelgen som kommer ska jag tillbringa i Östergötland, åker på fredag och kommer tillbaka på måndag.

Sista timmen av denna vecka och jag känner mig nöjd, i huvudsak har den bestått av en massa föreläsningar om hallbyggnader i Sverige, Norge och Danmark under järnåldern och om samtidsarkeologiska projekt. De första i samband med seminariedagarna på Nordiska folkhögskolan i Kungälv (se  artikeln http://www.kungalvsposten.se/se/article.php?id=434788&context=81164) och de senare under arkeologidagen på Göteborgs stadsmuseum (se TV-inslaget http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/goteborg?), men dessutom har jag hunnit med en exkursion till gravfält och utgrävningsplats i Ytterby och en eftermiddagsutflykt i trähusstaden Alingsås.

Vecka 33 2010

Den här veckan har jag ägnat mig åt att resa runt i Bohuslän och Västergötland. I måndags hade vi inom "Kungahällaprojektet" ett förberedande möte på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, där vi med personal på plats förberedde kommande veckas tvådagarsseminarium hur vi ska fortsätta våra undersökningar inom projektet. Ledande arkeologer - Bengt Söderberg, Lars Jörgensen, Björn Ambrosiani, Tom Christensen och Frode Iversen - som har deltagit i liknande projekt i Sverige, Norge och Danmark, där man också har hittat hallbyggnader från yngre järnåldern såsom i Ytterby (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterby) kommer att delta.



Under tisdagen åkte jag till Falköping för att besöka sommarutställningen "Falbygdens medeltida kyrkor", men dess före var jag på universitetsbiblioteket i Göteborg och gjorde mina sista forskningar om den finländska fästningsfången Lars Forbus på Bohus under 1700-talet. En artikel som ska vara färdig denna vecka. Väl framme i Falköping och efter en god lunch vid Rantens hotell på stationsområdet, hade jag intressant eftermiddag på Falbygdens museum. Senaste besök var förra året, då de visade "Drakskatten från Finnestorp", några av de mest spektakulära föremålen från vår forntid i form av guldförgyllda häst och svärdsutrustningar, funna i en mosse vid ån Lidan mitt emellan Falköping och Vara. Där offrades under folkvandringstid krigare, deras hästar och dyrbara stridsutrustningar. Under 1500 år har fynden legat orörda i mossen och har det senaste decenniet grävts fram förgyllda utrustningar som burits av dåtida stormän i aldrig tidigare skådad omfattning. Årets utställning handlade dock om tidigmedeltida kyrkor i Falbygden. Nog intressant det också.



På onsdagen var det åter dags att styra skeppet mot norr och Uddevalla. Att besöka Bohusläns museum är ett sant nöje, strosa runt bland utställningar, köpa något från museibutiken och äta lunch på deras trevliga restaurang. Efter att ha skrivit en artikel om Camminskrinet för Wikipedia (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Camminskrinet) var det givande att detaljstudera en replik av detsamma.



Torsdagen och fredagen har fått ge tid till skriverier om Lars Forbus, medan vi ett gäng från Kungahällaprojektet under lördagen hade en heldag i Ytterby och röjde upp området kring hallbyggnaden. Det behövdes då det inte har varit utgrävningar där sedan i våras och för att rännor, stolphål och liknande ska vara tydliga så jobbade vi flitigt, tacksamma var vi även över att Kungälvs kommuns parkarbetare för någon vecka sedan var och slog ned gräs och sly både här och på gravfältet. Det var på ett sätt mycket enklare att vara arkeolog förr... visst saknade de den tekniska utrustning och stora arkeologkår som finns idag, men landskapet var mer uppodlat och betat. Gravfälten kunde ses då varje grässtrå togs till vara, av kreatur och vid slåtter. Gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby har en skock får som betar på gravfältet, men de är alldeles för få för att råda bot på växtligheten. Det behöver utarbetas ett fornvårdsprogram i Kungälvs kommun och därför är det glädjande att sossarna har tagit upp det som en punkt i sitt lokala valmanifest i år, men det är ju något alla kungälvspartier bör kunna ställa sig bakom. Turismen och den lokala fritiden gagnas av detta, vilket det förra åtminstone generar pengar tillbaka. Nedan ses vad vi - kommunens parkarbetare och Kungahällaprojektets medlemmar - har lyckats åstadkomma, första bilden är tagen den 21 juli i år och de två senare den 21 augusti 2010.



Arkeologen Kristina Bengtsson har i en broschyr som Bohusläns museum handahåller, beskrivit ovanstående gravfält, som är Bohusläns största gårdsgravfält:
"Gravfältet har fornlämningsnummer RAÄ Ytterby 22. Det består av mer än 160 gravar av olika slag; högar, stensättningar, resta stenar, skeppssättningar, en treudd, en domarring och gravar som är omarkerade ovan mark. Gravarna har daterats med hjälp av kolprov från arkeologiska undersökningar av sju gravhögar som gjorts av Georg Sarauw 1919 och Johan Alin 1925. Den äldsta graven dateras till cirka 500 f Kr och den yngsta till 1000 e Kr. Helt säkert vet vi alltså att gravfältet har använts för begravningar under 1500 år. Men troligen har den använts längre än så. Eftersom så få gravar har daterats är gravfältets brukstid mycket osäker. Mycket tyder på att här finns äldre gravar."



Jag deltog i en arkeologisk utgrävning i Ytterby första gången våren 2006, har sedan dess varit involverad i Kungahällaprojektet. Ett givande och lärorikt projekt. De senaste åren har vi vid sidan av hallbyggnaden undersökt ett område söder om gravfältet, som har gett oss ett fyndspann som täcker hela gravfältets historia och vars jord var fyndförande i hela 1,7 m från ytan till lerbottnen. Keramik har fyllt hundratals fyndlådor, så det var inte konstigt att jag uppmärksammade en liten keramikskärva av gott gods under lördagens ytrensing. Där har den legat i 1000 år, innan den åter har fått komma till en mänsklig hand.



Under söndagen har jag avslutat historien om fästningsfången Lars Forbus, en intressant historia. Kommande vecka ska jag skriva om två andra fästningsfångar, vid namn Johan Arckenholtz och Johan Mathesius. Lika intressanta levnadsöden som Forbus´ och nu handlar det mest om en sammanställning, all grundforskning är redan gjord. Dessutom ska jag medverka under Kungahällaprojektets seminarier på Nordiska folkhögskolan, men om detta finns skäl att återkomma.