harriboy

 Vecka 4 2011

 

---

 

Lokaliseringen av gravrösena längs Finlands väst- och sydkust är ett tydligt tecken på havets betydelse under bronsåldern. Den sydskandinaviska bronsålderskulturens spridning längs den svenska norrlandskusten hade också sin likhet längs nuvarande Finlands kustband. Bronsåldersmänskan såg vattnet som en naturlig transportled och under en tid då kartor saknades var landkänning viktig, vilken fanns vid de passager som i årtusenden har fört människor mellan Sverige och Finland.

 

När havet var farleden blev gravrösena markörer för ett bebott och brukat område. Under den äldre bronsåldern verkar stora jordbruksområden ha tagits i anspråk, då varje teg odlades i tjugoårs intervaller, ännu var boskapsskötsel och binäringar som jakt och fiske viktigare, därför var det viktigt att ha kontroll över olika typers resursområden. Klimatet var bättre än idag och försämrades inte först i samband med övergången till järnåldern ett halvt millennium före Kristi födelse. Under den yngre bronsåldern sker en förändring i den sydskandinaviska bronsålderskulturen, troligtvis delvis beroende av vädrets ”försämring” och en övergång till ett mer fast jordbruk då de bästa jordarna kom att börja gödslas, vilket krävde stallning av boskap, såsom långhuset i Nakkila i Satakunda visar, där boende- och boskapsdel huserade under samma tak. En kommun som för övrigt kan uppvisa ett långröse från bronsåldern i Selänkangas som mäter 43 m x 11 m.[1]



När man inte på samma sätt flyttar runt på sina stora marker, utan en tydligare nyttjad kulturbygd visas i landskapet förändras även gravskicket, men länge är gravarna vid sidan av att fylla en begravningsplats åt de döda även en revirmarkör. Dock kom de flesta människor inte att ligga i flotta stenkistor omgärdade av ett stenröse, utan i mer anspråkslösa gravar som idag är svårupptäckta, men kan ligga i stora samlingar såsom urnegravfält. Gravrösena kom förövrigt redan under bronsåldern att ersättas av lägre belägna och flackare gravhögar som mer allmänt kallas för stensättningar. Ända in i äldre järnåldern är dessa röseliknande stensättningar vanliga, men sällan lika höga som gravrösen och inte med samma exponerade placering.[2] Givetvis finns lokala avvikelser, men också stora likheter.

När jag under A-kursen i arkeologi 2005 tillsammans med kurskamrater besökte Nationalmuseum i Köpenhamn, åkte vi dit för att bland annat få se på de bronsåldersartefakter som hos oss på svenska västkusten oftast bara är avbildade på hällristningar från samma tid. Danmark som anses ha den ”rikaste” bronsålderskulturen har inte mycket att visa upp av hällristningar, oftast ristade stenbumlingar, dock vet vi ju inte hur mycket som var ristat och målat i mer förgängligt material? Kanske det gemensamma bildspråket i Finland ristades i trä, i alla fall har man i Vendsyssel i nordligaste Danmark hittat en så kallad hällristningsbåt i en trästock från tiden då det begav sig.

 

Kulturkretsar är inga statiska begrepp, utan rörliga då befolkningar flyttar på sig, ibland sker en invandring och ibland upptar lokalt boende nya kulturyttringar och anammar dem som sina egna. Viktigt är i alla fall att veta det fågelperspektiv som vi har på vår värld inte delades av våra förfäder, den bästa överblick de kunde få var att klättra upp på ett berg och skåda över territoriet, men ändå inte längre än till horisonten. Hav kan idag ses som något skiljande, men för bronsålderns människor var det kommunikationsleder och ett av de få kommunikationssätt som var tillgängligt om man ville röra sig större sträckor, knyta kontakter och ta del av resursutnyttjande. Det kanske är därför skeppet är det vanligaste motivet på hällristningar vid sidan av skålgropar (älvkvarnar)?![3]

 

I veckan som har gått har vi inlett termin 2 i APT-programmet, där arkeologen Per Stenborg bland annat föreläste om kartor. Kartografins geografiska information har man sysslat med länge och är betydelsefull för den värld vi känner. Det är svårt att föreställa sig världen utan kartor. Vår världsbild är så påverkad att vi har en kartbild i huvud när vi förhåller sig till omvärld, till exempel säger vi att vi ska ner till Kristinestad eller upp till Jakobstad när vi lämnar torget i Vasa. Det kan rimligtvis inte bronsålderns människor ha gjort, de förhöll sig till horisonten på ett helt annat sätt än vi. De tänkte inte att nu åker vi till land bortom vår kust, för de visste inte vad som omgav deras kända värld. Därför visar ännu gamla kartor där det är korta avstånd mellan två punkter som förbinds mellan vatten, betydligt kortare än de i verkligheten var rent geografiskt.

 

Vi lär oss i utbildningen att hantera program som Arc GIS och det är fascinerande, vore intressant att samla ihop all den information som finns om exempelvis långhuset i Nakkila och dess närmiljö, för att sedan göra förutsägelser om var eventuella bronsåldersboplatser kan tänkas finnas i andra delar av det finländska kustlandskapet. Variabler som jordarter, förhållande till gravfält, lägen i landskapet och dåtida havet från exemplet Nakkila kan läggas över kartavsnitt i kommuner som Kristinestad eller Raseborg.[4]

 

Jag hade tänkt att denna vecka berätta om hur man kan studera och vilka frågeställningar man kan ställa till en förmodad boplats från tidsperioden yngre bronsålder – äldre järnålder, men låter det istället vänta till senare i vår, då jag denna gång istället tänkte berätta om lokalbefolkningens relationer till sina gravrösen från bronsåldern, med exempel hämtade från Sydösterbotten. Senare i vår kommer jag nog också att återkomma till dessa gravrösen, då man både i Laholm och Fjällbacka på den svenska västkusten kommer att borttaga sådana i samband med arkeologiska exploateringsutgrävningar.

 

I mitt Fennicabibliotek hemma har jag mycket sockenlitteratur, som knappast finner läsare bortom de närmast berörda sockenborna. Dock finns det mycket intressant att läsa som har ett allmänintresse, bland annat framkommer det att Finlands första statsarkeolog Johan Reinhold Aspelin (1842-1915)[5] besökte Kristinestadsnejden 1868 (Bötom, Storå och Östermark) – 1869 (Sideby, Lappfjärd, Tjöck och Kristinestad) för att samla in fornfynd, hittade av allmänheten och för att avteckna fornlämningar, vilket bör finnas att beskåda i Helsingfors universitets eller Museiverkets samlingar i Helsingfors, men fornlämningarna i bygden väckte ett intresse redan under 1600-talet, då kyrkoherden i Lappfjärd 1674 beskrev sin socken och 1825 utgrävde pastor E. R. Alcenius en av gravrösena i Heden, väster om Ömossa och fann kol. Anders Warelius skriver om denna utgrävning i Suomi, tidskrift i fosterländska ämnen 1847:

 

”I Sideby kapell af Lappfjerd socken ligger på en holme en hög, som i anseende till sin storlek är ett verkeligt jätteverk, och 3½ mil (sic!) derifrån inåt landet en rad mindre, cirka en famns höga, högar. I en af dessa sednare har R. Alcenius gräfvit och funnit kol.”[6]

När arkeologen Johan Reinhold Aspelin besökte Hedens fem gravrösen (jättröjsor som lokalbefolkningen kallade dem enligt Aspelin. Ett borttogs efter Aarne Michaёl Tallgrens utgrävning 1912, medan de övriga kvarstår, även om den fjärde lätt missas då den ligger en bit bortom de övriga) 1869, tillsammans med studenten Georg Juvelius, så valde de att undersöka och avteckna gravkistan i ett röse. Den var 8 fot (ca 2,375 m) lång och 3½ (ca 1,04 m) fot bred, då den tidigare var undersökt fann Aspelin inga artefakter eller arkeologiska rester som med blotta ögat kunde iakttagas.[7]

Åtta år tidigare, sommaren 1861, hade den blott 24 år gamla och ej arkeologiskt skolade forskaren K. E. F. Ignatius undersökt och demolerat två gravrösen, belägna på Björs hemmans skogsandel ungefär ¾ mil från Lappfjärds kyrka. K.V. Åkerblom berättar om händelsen i en Lappfjärdskrönika 1938:

 

”Ignatius påträffade där på en låg bergssluttning fem särskilda stenkummel och på en knappt en fjärdedels mils avstånd från dem åtta stycken likadana, vilka låg i rak linje från norr till söder nära varandra. Av de sistnämnda undersökte han först det tredje, från norr räknat. Det syntes vara orört. Det hade i sitt ursprungliga skick varit 16½ alnar långt, 8 alnar brett och 2 alnar 5 tum högt, samt var nästan rätvinkligt fyrkantigt. Röset var överst täckt med smärre stenar. Under dessa fanns en 5 kvarter hög grundmur, som var gjord av ungefär ½ aln höga och 1 aln breda stenar. De stenar, som upptogs ur mitten av röset, var så sköra, att de gick sönder, t o m då man med liten kraft kastade dem på marken. Forskaren ansåg därför, att de legat i eld och fick bekräftelse därpå, då han i röset hittade även en mängd mindre kolbitar. Där påträffades vidare krossade ben i en håla eller kista, som var ungefär ½ aln vid och omgiven av större stenar. Ignatius undersökte sedan det sydligaste röset på mellersta åsen. Även där fann han en kista av sten. Den var från norr till söder 6 fot lång, från öster till väster 2 fot bred och närmare 2 fot djup. Dess väggar var tämligen jämna och släta och var uppresta av stora stenar på det sättet, att fyra var i en rad på vardera sidan. Kistan var till hälften av sitt djup fylld med mull. I denna syntes tydligt vita ränder, 1 eller 2 tum breda och ungefär lika djupa. De befanns vara rester av krossade ben. Röset innehöll således kvarlevor av en död människa. Inga vapen eller andra ting påträffades i graven.”[8]

 

Åkerman kommenterar det hela med:

 

”Denna undersökning bragte icke heller så mycket i dagen, som forskaren sannolikt väntat. Mera vetande hade dock kunnat vinnas vid dessa gravöppningar, även om inga vidare fynd skulle ha påträffats i gravarna, ifall de företagits av en erfaren arkeolog, en som kunnat göra jämförelser med andra forngravar.”[9]

 

Under 1800-talet skedde flera rovgrävningar i bygden, i hopp att finna skatter, bland annat ska det vid Holmmossberget öster om Träskvik under förra delen eller mitten av 1800-talet tre gravrösen ha utsatts för nyfiket grävande. Tillförordnade kyrkoherden A. F. Sternberg i Lappfjärd åsåg omkring 1860 en dylik utgrävning, som blev resultatlös. Den sista rovgrävningen verkar ha utförts omkring 1902 vid Back hemman i Härkmeri. Tre utomsockens tillhörande stockflötare ville se hur mycket skatter det kunde vara i ett röse. Åkerman berättar i ovannämnda krönika:

 

”Röset var stort som ett stuggolv och av ansenlig höjd. De grävde en stor grop i mitten och kom så över två bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna var fyllda med brända ben. I den ena kistan fann de en kniv, en trattliknande sköldbuckla, en spjutspets, en järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Tyvärr blev alla dessa saker förskingrade, så att de inte kunde uppspåras, när en arkeolog sex år senare besökte orten och ville få reda på dem.”[10]

 

Nästan så att det låter som en skröna, men Åkerblom bygger sin historia på ett inlägg av arkeologen Aarne Michaёl Tallgren i Finskt Museum, så någon sanning bör det väl ligga i historien. Oavsett vad så märker man ganska snart att de arkeologiska utgrävningarna och rovgrävningarna i Kristinestadsnejden har lidit av många brister, ty artefakterna har varit få och de naturvetenskapliga analyserna obefintliga. I efterhand är det svårt att veta om vissa av forngravarna, såsom de två Ignatius utgrävde 1861, härrör från brons- eller järnåldern? Dock finns det glädjande nog mycket att forska vidare kring dessa redan undersökta eller rovgrävda gravar, samt de som ännu står i skogarna. Dit de har blivit förpassade av landhöjningen.[11]

---

[1]    http://www.nakkila.fi/?lang=fi&url=muut/historia.xml 2011-01-28;
http://www.nakkila.fi/asiakirjat/pub/%7B9AB527EF-23E4-4A5E-8998-F8FC8FE43ACC%7D_Esihistoria.pdf 2011-01-28; http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/Nakkila 2011-01-28.

[2]    Cserhalmi, Niklas, Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård, temanummer 6/1997:65-73.

[3]    Stenborg, Per, Preliminärt kompendium. Geografiska Informationssystem för Kulturmiljö och Humaniora. Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2011, kapitel 1.

[4]    Ibid.

[5]    http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Reinhold_Aspelin 2011-01-28.

[6]    Warelius, Anders, Bidrag till Finlands kännedom i etnographiskt hänseende. Suomi 1/1847:62.

[7]    Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-100 & 138, samt bild 48, 49, 50 & 53.

[8]    Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:15-22. Sidorna berör den förhistoriska tiden. Själva utgrävningen som Ignatius utför sommaren 1861, finns återberättad och illustrerad av honom själv i tidskriften Mehiläinen, heinäkuu. 7:s n:ro. 1862. Helsingfors 1862:154-159, varav bilduppslaget på sidan 157 är från utgrävningen i Lappfjärd 1861.

[9]    Ibid.

[10]  Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:20. Författaren bygger historien på ett inlägg av A. M. Tallgren, Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken. Finskt Museum 1912:77.
[11]  Den märkliga fornlämningen som Aspelin avtecknar på "Kilåsen, fem nya verst österom Tjöck by", måste vara de som idag går under beteckningen Tjöck, Kilberget 1, höjd 43 m ö h och Tjöck, Kilberget 2, höjd: 35-37,5 m ö h. Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km) och därför motsvarar 5 verst  5,334 km. På Kilberget 1 finns 13 gravrösen, stensättningar och stenvall, medan Kilberget 2 har 2 gravrösen. Allt enligt Fasta fornlämningar i Österbotten. Bilaga 1: Nationellt värdefulla landskapsområden och nationellt betydande kulturhistoriska miljöer, sid 5. Se länken  http://www.obotnia.fi/sv/binaryviewer.aspx?MediaID=1581 2011-01-30. Kilbergets belägenhet på den ekonomiska kartan hittas på länken http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=213823&n=6924182&scale=16000&tool=siirra&width=600&height=600&lang=fi 2011-01-30. Se även Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99, samt bild 50.

 Vecka 3 2011

 

---

... med denna vecka tar höstterminen 2010 vid Göteborgs universitet slut och kommande vecka inleds vårterminen 2011... det har blivit en hel del terminer vid Göteborgs universitet, skrevs in vid universitetet redan höstterminen 1989 då jag läste ekonomisk historia och sociologi, men nu som sagt är det arkeologiska spörsmål som gäller för tillfället...

 

I tisdags avslutade vi terminen med ett heldagsseminarium kring ett fiktivt arkeologiskt anbud för att få göra en arkeologisk slutundersökning av en boplats från yngre bronsåldern/äldre järnåldern på Hisingen. Det var en mycket givande dag där våra skilda kunskaper sammanflätades i ett mycket intressant resonemang om förhistoriska boplatser, utnyttjande av in- och utmarker, kreaturshållning, jordbruk, forngravar, vattentäkter och kultplatser med mera. Samt vilka möjligheter man har som arkeolog att kunna använda naturvetenskapen för att göra vettiga analyser som kan tidfästa fornlämningen och visa hur den utnyttjats av forntidens människor. Vi har börjat se samband mellan forngravar, boplatsens och närområdets utnyttjande, även om svaren på många frågor ännu inte kan fås.

Under vårterminen ska vi delvis lämna denna fokus för ett tag, för att istället lära oss mer om Geografiska informationssystem (GIS) och digital fältdokumentation. Inledningsvis ska vi bekanta oss med programvaror, koordinatsystem och geodatabaser. Sedan ska vi se hur GIS kan hjälpa arkeologin, för att förstå detta behöver vi lära oss mer om topografi och terrängmodeller, samt de senares visibilitet och rörelse. Teori kommer att varvas med labb och våra första lärare ska bli arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren. Den praktiska digitala fältdokumentationen senare i vår leds av Chris Sevara.

Denna kunskapsbank som är i uppbyggande skulle jag vilja tillämpa för att bland annat förstå de förhistoriska lämningarna i min fädernebygd i Sydösterbotten. Även om jag tycker att ålderdomliga hänvisningsskylten med texten Forngravar till gravrösena i Heden har sin charm, så behöver de förstås i sin egen kontext och försökas ges dateringar, att det rimligtvis inte har något direkt samband med de forngravar i närheten av Ömossa bykärna, som i sin tur härrör från stenåldern. Hedens rösen har däremot samband med andra rösen i Kristinestads kommun, närmast de omkring 50 stycken som ligger som ett långt band ända från Lidåsen vid Liden-Åback via Åbackberget till Österåsarna i Lappfjärd-Dagsmark. Själva Åbackberget innehåller flest forngravar, troligtvis från bronsåldern då havet stod 25-35 meter högre än idag och gravrösena som ofta var havsbundna ligger därstädes cirka 30 meter över den nuvarande havsytan. (1) 

 

Rekonstruktionsförslaget ovan kan te sig vara i överdrift, men den sydskandinaviska bronsålderskulturen verkar längs Finlands västra och södra kustband ha manifesterat sig med rösen. Det finaste exemplet finns nog på Sammallahdenmäkis fornlämningsområde i byn Kivikylä i Raumo i nedre Satakunda, Västra Finlands län i Finland, vilket skrevs in på Världsarvslistan 1999 som den första arkeologiska platsen i Finland med motiveringen:
”Sammallahdenmäki skrevs in på Världsarvslistan som det mest representativa objektet inom den västliga bronskulturen i Finland och Skandinavien.” (2)

På ett bergigt område, som är cirka en kilometer långt ligger sammanlagt 33 gravrösen från bronsåldern, vid den tiden låg området vid kusten. Gravarna är gjorda i tre olika mönster, låga och runda smårösen, stora stackformade och runda ringformade rösen.



En enda av gravarna är fyrkantig och kallas ”Kyrkgolvet” (finska: Kirkonlaattia). Fyrkantiga stenrösen är inte kända från andra delar av Finland och formen är ovanlig inom hela den skandinaviska bronsålderskulturens område. Enligt folksägnen tävlade jättar med några kristna om vem som kunde bygga en kyrka fortast. De kristna jobbade snabbast, och det fyrkantiga röset är grunden till den kyrka som jättarna påbörjade. (3)



Bronsåldersrösenas antal i Finland går bara att beräkna och siffran ligger mellan 3000 – 6000 stycken, då en hel del rösen har en osäker datering och endast ett tiotal har kunnat dateras genom metallfynd. Vissa rösen kan härröra från järnåldern eller vara odlingsrösen som har uppstått under historisk eller förhistorisk tid. En viss lagbundenhet kan ändå skönjas genom att de oftast uppfördes vid dåtida strandlinjer, med det lite lustiga fenomenet att de i Satakunda och Österbotten numera på grund av landhöjningen kan ligga kilometervis inåt land, medan gravkumlen söderom oftast har någon form av havskontakt. (4)



Gravskicket med stora gravrösen längs Finlands kuster speglar på samtida religiösa föreställningar i den sydskandinaviska bronsålderskulturen. De kan idag vid en snabb anblick ofta se ut som röjningsrösen, men stenarna har ofta varit kallmurade och stenarna var noga avpassade till varandra i rösena, utan större håligheter emellan, ungefär som i medeltida kyrkväggar. Kring dessa rösen fanns sydskandinaviska samhällsbildningar som präglades av jordbruk och boskapsskötsel. Båten måste ha betytt mycket för dess kustnära befolkning, mycket mer avancerade skapelser än vad många kan tänka sig. Sådana farkoster kunde enligt studier av hällristningar transportera upp till 70 personer. De smalaste ställena – Kvarken, Ålands hav och Öland/Gotland/Finska viken - över de stora havsvikar som omger nuvarande Finlands kuster var flitigt trafikerade under bronsåldern. I en tid då man saknade navigeringsinstrument var kontakten med kustlinjen en viktig förutsättning för att komma rätt fram. (5)



De flesta rösen mäter i medeltal 10-15 meter i diameter och är 1-2 meter höga. Storleken varierar dock betydligt, och rösen med en diameter om 20-25 meter och en höjd på 3-4 meter är inte ovanliga. Finlands största gravröse är Kungsgraven i Panelia i Kiukais i nedre Satakunda. Röset är 36 meter i diameter och 5 meter högt. Forngraven är inte undersökt, men bör genom sitt läge kunna dateras till yngre bronsåldern. Den pryder Kiukais kommunvapen, som ritades av Gustaf von Numers och kom i bruk 1950. Kommun uppgick dock i Eura kommun 2009 och vapnet har därmed officiellt fallit ur bruk. (6)

Rösen kan innehålla en eller flera gravar. Den döde lades i en kista av sten tillsammans med personliga tillhörigheter, så kallade gravgåvor. Om den avlidne var en man kunde han få med sig rakkniv, pincett och kanske ett vapen. Ibland brändes den döde och ibland begravdes liket obränt. Rösena användes ibland till begravningar under flera generationer. Under yngre bronsålder (1100-500 f Kr) brändes den döde och askan samlades ihop i ett lerkärl som grävdes ner i kanten av röset. Rösena är oftast runda till formen, men de kan också vara avlånga eller kvadrantiska. Som regel är de placerade på berg så de syntes på långt håll. Ofta finns det rösen på andra närbelägna bergshöjder. I Finland är de i regel samlade i grupper om 2-10 rösen, även om enstaka rösen inte är sällsynta och även större samlingar än 10 är kända. Kanske var det ett sätt att markera för andra att området var upptaget. Arkeologin anser att bronsåldersfolket med dessa rösen levde i en gemensam kulturkrets, som manifesterade den i ett symbolspråk och gemensamma ceremoniella praktiker. (7)



Det som dock saknas för Finlands del är långhusen som rimligtvis torde tillhöra denna kultur. Veterligen känner jag bara till ett långhus som har grävts fram, det frilades på 1960-talet i Nakkila utanför Björneborg i Satakunda. Fornlämningskomplexet Rieskaronmäki frambringade en lerklinad hydda, ämnad för boskap och ett 12 x 5,5 meter stort långhus med breda väggar, byggt på en terrass, med en bostadsdel som var ca 20 kvadratmeter. Eldstad fanns i hyddan och hittades inte i långhuset, som även hade plats för ytterligare husdjur såsom nötkreatur och får/getter. Jakt förekom på bäver och hare enligt osteologiska kvarlämningar, som också visade att man höll hund på bronsåldersgården. (8)



Alldeles intill riksväg 25 i Bäljars i Karis i sydvästra Finland grävde Museiverkets arkeologer 2008 ut en förmodad bronsåldersboplats, men om de fann något långhus vet jag inte i dags datum. Där blandades järnålders- och bronsåldersmaterial med varandra. Åkerjorden skalades bort 25 cm och arkeologerna hittade eldstäder, benbitar och massor av skärvor. Bland de över 1000 keramikskärvorna fanns vanlig hushållskeramik från järnåldern, men även från äldre tider. En del av keramikfynden var dekorerade med textiltryck och de hittade också kantskärvor som har hört till låga kärl och då är det inte frågan om järnålderslerkärl utan mycket äldre föremål, från en bronsåldersboplats, cirka 1000 f Kr. Dessutom hittade man gropar som arkeolog Satu Koivisto på Museiverket antog under bronsåldern hade fungerat som matförråd. Utgrävningsresultaten är viktiga, även om inte bostadshus hittas då man inte känner till många bronåldersboplatser i Finland och av de få som finns har arkeologer undersökt bara några enstaka. En del av dem undersöktes för femtio år sedan och då var metoderna inte lika avancerade som i dag. (9)



Det är som sagt knapert med funna boplatser (10), som åtminstone i Österbotten rimligtvis bör ligga i skogarna eller åkerplättarna österom bronsåldersrösena. Där ligger spåren av hela samhällen, otillräckligt inventerade. Inte bara forngravar och boplatser, även spår av forntida jordbruk och boskapsskötsel. Problemet med att boplatserna inte är lokaliserade är att de kan förstöras av vår generation. I samband med modernt skogsbruk med sina stora kostsamma maskiner som går dygnet runt plöjs de ofta sönder, men även vid uppförandet av radiomaster och vindkraftverk. Sker det försvinner även möjligheten att få kunskap om hur bronsåldersboplatser var organiserade och därmed även mycket kunskap om vilka som kan tänkas ha uppfört dessa vår forntids mäktigaste fornlämningar. (11)



Helgen som kommer ska jag tillbringa i Östergötland och försöka sammanställa APT-seminariets bärande tankar om kustnära levnadsförhållanden, sett ur ett västsvenskt arkeologiskt perspektiv, i övergångstiden då bronsåldern övergick i järnåldern. Mer om detta resonemang i kommande veckas blogg, då jag även ska berätta om utgrävningar av rösen i Lappfjärds socken, en del i vetenskapligt syfte och andra i jakt efter skatter.

 

---

  

1 http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/osoitehaku.html?e=218105&n=6919279&scale=16000&width=600&height=600&tool=suurenna&lang=sv 2011-01-20, samt http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/fornlamningar_metal.htm 2011-01-20.

2 http://www.nba.fi/sv/sammallahdenmakilappi 2011-01-19.

3 http://sv.wikipedia.org/wiki/Sammallahdenmäki 2011-01-19.

4 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:118ff.

5 Tarkiainen, Kari, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa. Svenska litteratursällskapet i Finland 2008:26ff.

6 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:119f.

7 http://commons.wikimedia.org/wiki/Partilles_rösen 2011-01-20.

8 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:127; http://www.nba.fi/sv/nm_undervisning_fh_brons2 2011-01-20.

9 http://svenska.yle.fi/nyheter/sok.php?id=141517&lookfor=&sokvariant=arkivet&advanced=yes&antal=10 2011-01-20; http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=312987&n=6662316&scale=40000&tool=siirra&width=600&height=600&query=hae&hakutapa=paikannimihaku&nimi=B%C3%A4ljars&osoite=&kunta=&isShown=true&lang=fi 2011-01-20.

10 http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-20.

11 Resonemang som uppkom när länsantikvarien Marianne Foghammar från länstyrelsen i Halland, föreläste för APT-programmet den 13 januari 2011. Mer information om österbottniska rösen finns bl a under länken http://museot.keski-pohjanmaa.fi/sve_kp_laisuus_4.htm 2011-01-20 och fina bilder på gravar från bronsålder och järnålder i sydvästra Finland hittas på hemsidan Forntida spår http://www.ismoluukkonen.net/muinaisenjalkia/lista.html 2011-01-20.

 Vecka 2 2011

---

Det är början på kalenderåret, men slutet på min första termin i APT-programmet på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet och om knappt en vecka ska vi avrunda denna med ett slutseminarium kring en fiktiv ansökan att utföra en framtida utgrävning av en boplats på Hisingen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern.  Bronsåldern framställs ofta som en enhetlig kultur i Norden, men det stämmer inte med fyndmaterialet från denna tid. Det är även stora skillnader mellan äldre och yngre bronsålder, då den förra epoken har mer gemensamt med senneolitikum och den senare med förromersk järnålder.  Livet och samhällsskicket skiljde dessa perioder åt, men även likheter fanns på samma sätt som det fanns skillnader och likheter mellan olika regioner i Norden i fråga av förekomst, kvantitet och typ av fynd (t ex hus, gravar, ristningar, olika artefakter, etc) under bronsåldern.

 

Det finns en gräns i Norden som skiljer denna nordliga del av Europa i två hälfter, åtminstone om man räknar i kvadratkilometer. Den sydvästra är den del som de flesta förknippar med bronsåldern, olikheter finns även här i materiell rikedom och liknande, men är enhetlig såsom vikingatidens Skandinavien var. En tydlig gräns gick under bronsåldern igenom Ångermanland och Jämtland, det norr om i Sverige, större delen av Finland utom kustbygdsavsnitt och hela norra Norge var något som inte ingick i den sydskandinaviska bronsåldern, som var en förlängning av den centraleuropeiska bronsålderskulturen. Om det som fanns bortom den mer civiliserade södern kommer jag att återkomma till sedan, visa likheter och olikheter, men först en beskrivning av sydskandinavierna under hela bronsåldern.[1]

 

Gravskicket i Sydskandinavien var detsamma med stora högar, av jord i söder ända upp till södra Halland och norra Skåne, medan högar (rösen) av sten uppfördes norrom, beroende på landskapets beskaffenhet. Denna typ av gravsättning finns knappt i den norra hälften av Norden, enbart längs de svenska och finländska kusterna, områden som binds samman med den sydliga kulturen. (Södra Danmark har dessutom begåvats med ett tjugotal välbevarade gravar från äldre bronsålder med klädesplagg och människorester.) Dessa jordhögar och rösen restes under hela bronsåldern, men under bronsåldern uppkom även skeppssättningar. Gotland är fyndrikt på dessa. De äldsta stenskeppen uppträder under äldre bronsåldern, där de uteslutande påträffas täckta av rösen eller högar. Samtliga har daterats till period III (bronsåldern delas upp i sex perioder, efter Oscar Montelius periodindelning, där den äldsta är nr I och den yngsta nr VI. Period I-III motsvarar den äldre bronsåldern och period IV-VI motsvarar den yngre bronsåldern.). Först under yngre bronsåldern skulle skeppssättningarna också komma att resas som fristående monument, synliga för alla.[2]

 

Ett stort antal människor kom med bronsåldern att även begravas i stensättningar, flackare former av rösen, men det intressanta är kremeringsförfarandet, som det finns spår av redan i senneolitikum, men gravhögsliken från södra Danmark var som sagt ovan inte brända utan lagda i ekkistor. Rituella handlingar brukar ha en övergångsfas där olika seder brukar leva sida vid sida. Befolkningskoncentrationen gjorde högarna alldeles för påkostade, åtminstone i södra delen där god jordbruksmark förlorade sin matjord då högarna restes. Ifrån kontinenten kom traditionen med urnegravfält under yngre bronsåldern och började sprida sig norrut, en av de nordligaste lokalerna är Hassle i Mälardalen. Rentvättade benrester och obrända gravgåvor skiljer dem från järnålderns urnegravar. Det bör påpekas kring mitt resonemang att under äldre bronsålder är överskottet stort i förhållandet mellan befolkningstäthet och arbetsinsats/avkastning, men det minskar under den yngre bronsåldern för att nästan helt försvinna i samband med järnålderns ingång. Vilket också försvårar uppförandet av skrytbyggen.[3]

 

Urnegravskicket innebar också att man på nytt började tillverka lerkärl i en större omfattning. Från den äldre bronsåldern finns inte många keramiska fynd, delvis beroende på att man länge har haft svårt att hitta boplatserna, de är ej placerade vid rösena… till skillnad mot järnåldern då gravfälten oftast ligger i direkt anslutning till gårdarna. Från yngre bronsåldern är det helt annorlunda med keramiska fynd. Dessa är nu talrika och har mycket olika utseende och kvalité. Vi finner dessa fynd i urnegravar och på boplatser. Keramikfynden från urnegravarna kan redan vid nedläggandet ha varit skadade. Krukorna med ben är oftast försedda med lock, specialtillverkade för ändamålet eller med en annan upp och nedvänd kruka som täcker urnans översta del.[4]

 

I det arkeologiska fyndmaterialet kan man hitta många andra förändringar under bronsåldern, t ex uppkommer i slutet av denna tidsålder enstaka föremål av järn i nuvarande Sverige vid sidan av Danmark. Om de i Sverige under period V hittas enbart i Skåne, finns sådana även på Gotland och har också hittats på en plats alldeles norr om Hjälmaren under period VI.[5]

 

Under samma period, d v s den yngsta bronsåldern hittas i Sydskandinavien de första säkra arkeologiska fynden av mellanbetsel och liknande som bekräftar att bronsåldersmänniskan körde vagn eller red hästar.[6] Inom jordbruket utvecklades ådern till en bågåder, vilket innebar utvecklingsmässigt att när bronsen blev en mer allmän egendom så behövde man bara byta ut spetsen, tidigare hade man varit tvungen att byta ut hela ådern då åderspetsen blev slö eller skadades.[7]

Givetvis ändrades även ornamentiken, t ex dog spiralornamentiken ut med den äldre bronsåldern. Bältesplattan av brons minskade i omfång, kanske beroende på att bronsen blev mer allmän och man ej kunde visa sin rikedom med stora bronsutsmyckningar. Däremot kunde man med ornamentiken utveckla konstnärligheterna. Fibulorna som exempel förändrades från enkla bruksting till vackra glasögonfibulor.[8]

De redan stora bostadsbyggnaderna som har varit indelade i två skepp tidigare blir större och får ett tredje skepp, en tydlig utveckling under yngre bronsålder. I Danmark uppkommer även byar.[9]

 

Nu kan det vara dags att återgå till en jämförelse mellan Sydskandinavien och det som låg norrom. Från omkring 2000 f Kr finns en skiljelinje mellan Nordskandinavien och Sydskandinavien i kulturorientering gentemot omvärlden. Medan Sydskandinavien knöt sig närmare till Mellan- och Västeuropas bronsvärld, blev Nordskandinavien orientering österut lika stark. Perioden 2000-800 f Kr har kallats epineolitikum för att ange norra Sveriges och Nordskandinaviens annorlunda utveckling.[10]

 

Skillnaden kan man också se i bildvärlden. I det hela nordiska området hittas hällmålningar och hällristningar. Det som skiljer dem åt är motivval och hällristningar är vanligare söderut, medan hällmålningar är det i sin tur i norr och har dessutom ett stort antal bilder från tiden före bronsåldern. Motivvalet i söder är också mer omväxlande, det visar upp en rikare religionsutövning och samhällsbildning. Bilderna bekräftar alltså en mer utvecklad gudavärld i söder än den i norr. Skeppet är, efter skålgropen, det vanligaste motivet bland hällristningarna i söder, därutöver finns människor i vardagsnära och kultiska sammanhang (jakt- och plöjningsscener, redskap och vapen) och djur, t ex hjortar, svin, hästar och hundar. Medan älgen är det vanligaste djuret på norrländska hällar. De nordliga hällristningarna och -målningarna hör ihop med ett samhälle som i huvudsak livnärde sig genom jakt, fångst och fiske.[11]

Min fädernebygd i Sydösterbotten tillhörde denna sydskandinaviska bronsåldersvärld. Jag har cyklat mycket mellan byarna i Kristinestad och Bötom under de perioder jag har varit bosatt i denna nejd, där det en bit från nuvarande kustlandet finns spår av en forntida kust. Landhöjningen har gjort att de flesta förhistoriska lämningar ligger kilometervis från havet... järnåldern närmast kusten, därefter bronsåldern och stenåldern längst inåt land... de flesta kustnära lämningar, då de en gång restes. Fem kilometer från min fars hemby Ömossa i Sideby socken finns en mindre tillhörande bygrupp med namnet Heden, där finns en skylt vid Sidebyvägen med texten Forngravar som pekar in mot en mindre skogsväg och ganska snart ifall man följer den senare kommer man fram till Stenringsbacken.

 

Här har det på en smal ås funnits fem stora gravrösen från bronsåldern, men ett av rösena har försvunnit som byggnadsdelar till den väg som leder förbi forngravarna. Det rekonstruerades inte efter den finländske arkeologen Aarne Michaёl Tallgrens[12] (1885-1945) utgrävning av detta 1912.[13] Röset var förövrigt fyndtomt på artefakter, vilket är brukligt med stenrösen vid kustbanden som drabbas av väder och vind. De återstående rösena har diametermåtten mellan 5-13 meter och är 1-2 meter höga. Forngravarna är imponerande där de numera reser sig mitt i skogen, dock med havskontakt då de en gång restes. Sideby socken har gott om rösen från bronsåldern, såsom stora delar av Finlands väst- och sydkust. Till skillnad mot Sverige och Danmark så har man inte mycket kännedom om var bronsåldersfolket bodde. Exempelvis är inga boplatser från bronsåldern kända i Kristinestadsnejden och artefaktfynden nästan obefintliga. Endast ett litet spänne härstammar från bronsåldern, ändock är gravrösena från bronsåldern relativt många. Man skulle med erfarenhet från södra Skandinavien leta mer systematiskt efter boplatser i det sydösterbottniska landskapet.[14]

 

Denna vecka har vi hittills haft en föreläsning inom APT-programmet. I måndags eftermiddag höll Göran Tagesson från RAÄ UV Öst i Linköping ett intressant föredrag om Stadsarkeologisk praktik & metod. Exemplen var från Norr-, Lin- och Jönköping, samt Kalmar på ett litet hörn. På torsdag kommer länsantikvarien Marianne Foghammar[15] från Halland och på måndag arkeologen Magnus Artursson[16], men mer om dessa föreläsningar i kommande veckas blogg.

---

[1] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:89f.

[2] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:75.

[3] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21.

[4] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:67.

[5] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:92f.

[6] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:106.

[7] Monter på Trelleborgs museum, den 17 november 2005.

[8] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:53.

[9] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21ff.

[10] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv. Förlags AB Wiken 1993:95-103 & 157.

[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:39.

[12] http://sv.wikipedia.org/wiki/Aarne_Michaёl_Tallgren 2011-01-12.

[13] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/arkeologi_krs.htm 2011-01-12. År 1912 undersökte A.M. Tallgren flera rösen i Sideby socken, vid sidan Stenringsbacken i Heden, även Storpåttbacken därstädes och i Sorakangas i Ömossa by. Dessutom undersökte Tallgren ett röse i Starrängen i Härkmeri, Lappfjärds socken, som redan var delvis förstört.

[14] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-12.

[15] http://hn.se/nyheter/varberg/1.505725-dykningar-vid-kloven-pa-getteron?articleRenderMode=image&image=0 2011-01-12.

[16] http://hallandsposten.se/folkfamilj/1.491957-doktor-med-passion-for-att-grava 2011-01-12.

 Vecka 1 2011

---

Det nya årets första dagar har hittills mest handlat om snöfall, nattarbete och ett fiktivt arkeologiskt anbud, därför var det gott att årets första hellediga dag få småbläddra bland böcker i mitt bibliotek. Det mesta berör Fennica, men även arkeologi, etnologi och historia har stor plats. Jag har några års studier bakom mig vid den dåvarande Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, numera sammanslagen med arkeologiämnet som jag för tillfället studerar. I kväll tog jag fram historikern Laila Nielsens nio år gamla avhandling Unfree to develop - A comparative study of Kuria and Ukerewe under colonial rule, Tanzania 1850-1961, hade en intressant tematisk fördjupningskurs med henne som lärare för sju år sedan, där vi diskuterade Afrikas historia före, under och efter kolonisationen, utifrån två stammar - Kuria och Ukerewe - i Tanzania.

När tyskarna väl efter Berlinkonferensen 1884 hade fått sig reserverat bland annat det som kom att bli Tyska Östafrika, kom man under åren 1885-1898 genomföra en militär och politisk erövring och kontroll över det som år 1964 fick namnet Tanzania (även om huvuddelen av landet hade blivit självständigt tre år tidigare) i samband med Tanganyikas sammanslagning med Zanzibar. Tyskarna mötte så många olika former av samhällsbildningar som skulle underordnas och av ovanstående två förekoloniala samhällen var Ukerewe det som lättast kunde förstås och behandlas av den tyska kolonialmakten.

Kolonialherrarna ansåg att det var lättare att samarbeta med Ukerewe för deras samhällsstruktur hade mer likheter med den egna, den politiska makten var tydligare uppdelad i olika nivåer och man kunde ganska fort knyta band med de koloniserades viktigaste personer, som i det här fallet var kungen, även kallad för Omukama. Det ska jämföras hur man knäckte Inkariket, genom att infånga inkan kunde man krossa det. En person som i det egna samhället var onåbar, var inte det för erövrarna som inte gav mycket (om något alls?) värde åt den inhemska maktstrukturens helighet. Och i Inkariket hade man en starkt hierarkisk struktur – socialpyramiden växer gärna fram i samhällen med fasta bosättningar och vars ekonomi i huvudsak bygger på jordbruk som ger ett överskott. I fallet Ukerewe ansåg man dock att det var bra att ha kvar konungainstitutionen med Omukama i toppen, som faktiskt levde kvar in på 1950-talet. Man får hela tiden minnas att ifall de koloniserade inte ville underordna sig, så kunde man använda sig av våldsamma utrotningar av de infödda, såsom general von Trothas militära utresningar i Tyska Östafrika och i Tyska Sydvästafrika kring sekelskiftet 1900. Åren 1903-1905 inträffade en tragisk och uppmärksammad händelse, det så kallade Maji-Maji-upproret, bakom vilket först låg ngoui-stammen i södra Tyska Östafrika. De protesterade mot koloniseringen, men tyskarna slog ned upproret, eftertryckligt, effektivt och grymt. Istället för att skjuta enskilda upprorsmakare, brände de skördarna, svälte ut byarna och lade hela landsdelen öde. Mer än 120 000 afrikaner dog. Ukerewes befolkning valde sig att underordna sig, även om den oberoende Omukaman ersattes år 1895 av en ny på samma post och som var redo att vara lojal mot de koloniala herrarna. Han och hans kungliga krets tog till hjälp de medel som styrkte deras positioner, ty de vann fördelar genom stöd från den koloniala administrationen. En annan infödd hövding i Tyska Östafrika som bestod av över 100 olika etniska grupper, vid namn Mkwawa, fick tyskarna inte heller bukt med, och han begick självmord genom att skjuta sig år 1898, hellre än ge sig. Tyskarna tog hans skalle till Berlin som trofé, men måste lämna tillbaka den efter första världskriget. Det fanns en särskild paragraf om det i Versailles-fördraget. Problemen med Kuriafolket var också stort, beroende på deras samhällsstruktur såg annorlunda ut än hos Ukerewe.

 

Kolonialherrarna, om de så var av tysk eller efter första världskriget engelsk extrakt, förstod sig aldrig på Kuriafolket. Om Ukerewe hade en tydlig hierarkisk struktur, så byggde Kurias ledare sin maktposition genom rådighet och valda förtroende män, decentraliseringen och avsaknaden av huvudort, beroende på att man flyttade runt med sin boskap, gjorde att de ledare som sattes in i stället för de tidigare inte fick lokal förankring. Tyskarna avsatte här som hos Ukerewe lokala ledare som motsatte sig den koloniala makten och ersatte dem med samarbetsvilliga ledare. Dock var ledarskapsbefattningen i dylika fall obekant för och kränkte traditionerna hos Kuriafolket. Dessa personer hade gott stöd hos koloniala förvaltningen, men de saknade erkännande och respekt från folket som de var satta till att styra. I praktiken kom två styrelsesystem att leva vid sidan av varandra, då Kuriafolket fortsatte med sitt informella styrelsesätt. Resultatet blev att folket i Kuria blev mer bångstyriga, för de insatta ledarna hade inte förtroende hos folket, medan man hos Ukerewe kunde använda samma kanaler som förut när direktiv ovanifrån gavs.

 

Systemet med av kolonialmakten insatta ledare levde kvar tills engelsmännen tog över som prorektorat, även om det till sin struktur på många sätt emellertid fortsatte leva kvar under beteckningen indirekt styre, vilket infördes på 1920-talet. Ukerewe som samhälle ändrades på så sätt att driftiga individer kunde bryta sig igenom de sociala barriärerna, och kolonialmakten satsade på att utbilda en inhemsk styrelsemakt, om ej på lika villkor som vita fick de i alla fall möjlighet till skolning och här hittar vi delvis grunden till ursprunget den grupp människor som genomför frigörelsen till självständighet efter andra världskriget. Hos Ukerewe stärker den lokale ledaren sin aristokratiska makt gentemot de forna mellancheferna som han tidigare har styrt sitt rike med, den inhemska tjänstemannaklassen går sina koloniala herrars ärenden. Afrikanska småkungar, hövdingar och köpmän kunde ofta säkra sina positioner genom att samarbeta med de vita kolonialmyndigheterna, och de som hade fått utbildning hade ringa intresse av att bryta med det kolonialstyre som de hade kvalificerat sig att arbeta för. Där blev makten reell, men hos Kuria där de lokala ledarna också fick mer makt via doktrinen med indirekt styre, så blev styret mer ineffektivt, då de koloniala herrarnas direktiv fastnade någonstans på vägen och de lokala ledarna saknade erkännande både hos den lokala befolkningen som hos det koloniala styret.

Bomull och boskap kom att få en central betydelse för den koloniala ekonomiska politiken i Ukerewe respektive Kuria, fast egentligen har bananen varit ett av de viktigaste kostinslagen för alla i denna del av Afrika och ännu så sent som 1950-talet åt man den i Tanganyika stuvad, kokt i ugn, ångkokt, kokad, stekt och grillad. Man hade den till soppa och gröt – ja till och med till sprittillverkning (vilken skapade problem, och förbjöds som dryck för afrikaner). Här fanns en av de få platser i världen, där man drack banan. Denna mycket användbara frukt gav också fibrer för olika ändamål, med mera. Bananen och andra för befolkningen nyttiga grödor passade dock inte alltid i kolonialmaktens planer på hur folket skulle producera för världsmarknaden, utan istället fick man sätta igång och odla annat som gjorde lokalbefolkningen beroende av import eller så fick man ta i bruk sämre grödor ur näringssynpunkt.

Om vi tar tittar på Ukerewe, så fanns redan under den förekoloniala tiden ett växande utbyte med omvärlden. Spannmålsodling hade en stark ställning. Den ekonomiska framgången hade sin orsak i bördiga jordar (ingen ägarrätt till den, bara brukarrätt), där det odlades bananer, hirs, durra. Kungaklanens makt byggde delvis på att Omukama ansågs vara en regnmakare. Ett överskott producerades för den långväga handeln. Handelsnätet byggdes upp hierarkiskt, etniska rangordningen påminde mer om social status än manlighet såsom hos Kuria. Senare kunde härkomsten kompenseras med ekonomisk framgång, överskottet kunde visas som en gåva till hövdingen. Även den ekonomiska makten var uppdelad på liknande sätt. Den koloniala tiden innebar inte inledningsvis något avbräck i denna redan inledda process, tvärt emot så expanderade producenter av huvudsakligen bomull sina vinster på avsalumarknaden, till viss del beroende på förbättrade kommunikationsnät. I Ukerewe fanns plantageodlingar av bomull och bananer (se ovan – basföda i regionen). Där fanns stabila ekonomiska förutsättningar, ekonomin var redan centralorganiserad, byggde på att man var fast bosatt. Missionärs- och kolonialprojekt gav lönearbete, så även det interna handelsutbytet stimulerades. Folk var ju tvingade till att skaffa pengar för att betala sina skatter. Men med tiden som minskade tillgången av odlingsbar jord och rätten att bestämma vad som skulle produceras underordnades kolonialmaktens direktiv. Det halva decenniet före börskraschen blev Ukerewe alltmer intvingad i en monokultur. Den koloniala policyn reglerade och strävade till att kontrollera bomullsmarknaden och -produktionen. Asiatiska mellanhänder utövade stort kommersiellt inflytande på marknaden. De ekonomiska inrättningarna var ytterligare begränsade och inskränkta av en begynnande miljöutarmning.

Bomullen som exportvara hade fram till ekonomiska krisen kring år 1930 ett visst ekonomiskt värde och i utbyte kunde man få tillgång till andra varor, men senare blev bytesbalansen sämre och man var tvungen att än mer producera bomull för att komma upp till tidigare kapitalinkomster. Inledningsvis tyckte väl kolonialherrarna är deras ekonomiska politik i Ukerewe var lyckad, för man lyckades inordna området i den globala världsmarknaden utan större administrativa problem. För folket som var bosatt där, blev det med tiden en mindre katastrof, för man tvingade dem att bli en monokultur, på ett helt annat sätt än de hade varit tidigare. Därför var ju Kuriafolkets motsträvighet bättre för dem själva, om man tycker att varje folk har rätt att leva det liv de själv önskar.

 

Kurias samhällssystem i äldre tider var uppbyggd på så sätt att en grupp av klanledare fördelade land i enlighet till familjernas behov. Det säsongsmässiga jordbruket med höga arbetsinsatser under vår och höst var byggt på grödorna hirs och durra, kombinerat med jakt och boskapsskötsel. Överskott producerades för att man skulle kunna byta till sig boskap. Den senare ansågs vara en investering, antalet kreatur var ens så kallade banktillgångar. En stor hjord av boskap möjliggjorde överlevnad och representerade välstånd, makt och ledarpositioner i samhället (dessa naturligt valda ledare som kolonialmakten inte samarbetade med, utan satte dit egna ledarskapsfigurer). I samband med giftermål gav man även boskap i brudgåva. Kuria var i mångt och mycket ett självförsörjande samhälle. Utomstående handelsaktiviteter företogs endast i en liten omfattning. Engagemanget i lång-distans handeln var inskränkt av det avsides belägna bosättningsläget och av olyckorna (bland annat boskapspesten) på 1890-talet. Koloniseringen innebar här som hos Ukerewe att man blev tvungen att skaffa pengar att betala sina skatter, därför sändes många unga män utanför Kuria för lönearbete. Avsalugröda producerades som sagt till en liten omfattning och folket var motsträvig till att kommersialisera deras boskapsuppfödning. Trots kraven på kommersialisering av ekonomin, förblev förekoloniala boskapsekonomin i Kuria till de stora delar intakt fram 1920-talets mitt. Motvilligt anpassade man sig och bomullsodlingen ratade man genom att medvetet förstöra forskningsprojekt om försök till odling av dito. Kuriafolket hade levt ett liv som liknar mycket massajernas och skiljde sig inte mycket från de renskötande samernas i Norden, om vi bortser från säsongsodlingar, men istället för renar hade Kuria kreatur som man flyttade omkring med.

De sista åren före den internationella depressionen påtvingade den koloniala administrationen folket i Kuria att producera majs, som såldes till gruvarbetarna i Kenya, och försökte att kontrollera och reglera boskapsmarknaden. Mellanhänder i boskapsmarknaden utövade ett stort kommersiellt inflytande på marknaden. Administrationen tvingade folket att kommersialisera sin boskap genom att producera skinn, hudar och mejeriprodukter. Samhällssystemet började kapitaliseras så smått, en positiv sak som koloniseringen dock innebar var att kolonialmakten hade sådan medicinsk expertis som kunde få bukt på boskapspesten och öka boskapsbeståndet.

Den internationella ekonomiska depressionen och andra världskriget kom att påverka utvecklingen i Kuria och Ukerewe på flera sätt. Vi har ovan sett att kolonialmakten kom att förändra de tvenne samhällena och kapitalismens införande skapade både vinnare och förlorare. Man hade tvingat folken att betala skatter i reda pengar och penningekonomins svagheter kom att visa sig när världsdepressionen drabbade Afrika i början av 1930-talet. Börskraschen på Wall Street i New York år 1929 och depressionen som följd, är den egentliga skiljelinjen i den afrikanska kolonialhistorien. Väldigt konkret då bland annat kolonialadministrationens intäkter minskade, då råvaruexporten till de industrialiserade länderna avtog, deras ekonomier var i kris under flera år. Kolonialadministrationen skar ned i utgifterna för utbildning och hälsovård, pressen var hård… men jämförelsevis med andra områden i Afrika där den vita befolkningen var mer talrik, så drabbades dessa inte lika hårt som de svarta.

 

Redan före dess katastrofala följder hade man hos Ukerewe sett brister, trots att kolonialadministrationen försökt sköta om delar av förädlingen av råvaran. Fyra stycken bomullsrensningsfabriker hade byggts, men kolonialmakten fungerade inte särskilt lyckat på marknaden, kommandoekonomin skapade problem för Ukerewe. Däremot verkar det vara som Kuria genom sin självrådighet bättre förstod marknadens regler, i stället för att sälja till kolonialmakten i den egna kolonin ökade under 1920-talet deras boskapsexport till Kenya, där fick man bättre betalt. Man sökte sig till marknader med bäst priser, trots det koloniala motståndet. Exemplet visar att bilden av den konservativa Kuriabonden är felaktig.

 

Främst inom Kuria syntes politiska förändringar från denna tid. Man var inledningsvis motsträviga mot det mesta, men med tiden ändrades detta. Boskapshandeln, majsodling för avsalu och gruvdriften var exempel och samtidigt bidragande orsaker till denna omvändning. Den politiska strukturen, såsom den hade förverkligats av den koloniala makten, hade börjat konsolideras. De insatta lokala ledarna behöll sina positioner genom koloniala sanktioner och enligt fader till son arvföljd stärktes densamma, tidigare former av duglighet vid val av lokala ledare sattes åt sidan. (I de flesta jordbruksekonomier etableras ”fader till son – arvet”. I många rörliga ”jägarsamhällen” är man tvungen att tillskansa sig makten, där dugligheten betyder så mycket mer.) Representantsråden fanns parallellt kvar i Kuria, men den pyramidala maktstrukturen blev mer tydlig. Landtillgången började visa sig ojämlikt fördelade inom samhället. Framgångsrika majsproducenter började dyka upp, förmögenheter skaffades via höga avsalupriser och användning av plogar, medan fattigare grupper på motsvarande sätt växte fram. Klassystemet dyker upp i ett samhälle som tidigare saknat dess struktur. Boskapsägare skaffade sig bättre ekonomiska möjligheter genom att trotsa kolonialadministrationens kontroll och reglering av marknaden. Ett allt större antal unga män arbetade i gruvorna, och under andra världskriget gick åtskilliga av dem in i armén. Erfarenheterna blev hårda, men samtidigt förde man hem nya erfarenheter och kriget innebar också början till slutet för den direkta kolonialismen.

 

Under krigsåren 1939-1945 blev Storbritannien beroende på ett helt annat sätt än tidigare av det kolonierna kunde producera. Dessa anpassades till en krigsekonomi, även om Afrika till större delen klarade sig utanför direkta strider, till skillnad mot första världskriget. Befolkningen i nuvarande Tanzania drabbades inte av direkta strider, dessa begränsades denna gång till Afrikas horn och Nordafrika, kraven var dock hårda att befolkningen i kolonin skulle bidra till den brittiska krigsekonomin. Produktionen och delvis priserna reglerades och kontrollerades av den koloniala makten, men dess avigsidor visade sig främst hos Ukerewe.

Beroende på den stora landsbristen därstädes, tilltog den ekologiska utarmningen av jorden och låga priser för råvaran resulterade att den långsiktiga ekonomiska möjligheten för produktion och konsumtion gick utför. Folket försökte kompensera deras låga inkomster genom att tillverka alkohol, med den konsekvensen som i alla samhällen i kris… folket började använda dryckerna för att trösta sina egna sorger. Men koloniseringen hade också den positiva utvecklingen att den förekoloniala tydliga hierarkiska skiktningen i Ukerewe minskade, för till den bofasta befolkningen inflyttade nya bosättare och den etniska skillnaden suddades ut.

 

Fast denna utblick i världen som bläddrandet i en bok kan ge känns som en lyx, istället måste jag de närmaste dagarna fram till den 15 januari knyta ihop anbudet som rör omkring ett tunnland jord på Hisingen så jag kan delta i diskussionerna kring en fiktiv utgrävning av detsamma, som vi ska ha några dagar senare. På måndag har vi också årets första föreläsning i APT-programmet, blir kul att få träffa mina studiekamrater. Dock ska jag först till Östergötland över helgen.