Vråkulturen - en tidigneolitisk samling av boplatser i Södermanland.
Vecka 21 2011
I samband med mitt senaste besök i Östergötland, passade jag på vid avfärd till Göteborg att tillsammans med min goda vän Malin Hansson från Tingstad i Norrköpings kommun, att besöka ett par fornlämningsmiljöer i Katrineholms kommun i Sörmland, varav den första var en knappt 35 meter lång skeppsformad stensättning vid namn Glysas grav, som enligt traditionen ska vara en jättinnas grav. År 1935 undersöktes stensättningen under ledning av Ivar Schnell. Fynden var få. Arkeologerna hittade en stenyxa i gravfyllningen och en gravgömma med aska i graven. När gravfynden var få blir gravens tillkomsttid svår att bestämma, men man antar att den är från brons- eller järnåldern. I den södra sidan av skeppsgraven, finns en rest sten vid den tilltänkta stäven, så har fordom även funnits i den norra. Ett intressant objekt, som man förstår att folktraditionen kretsat kring och enligt sägnen var Glysa en jättinna som i tidernas begynnelse dödades av troll och begravdes här.
En till 1930-talet synes okänd forntida boplats vid gården Östra Vrå, öster om Katrineholm, blev dock den stora behållningen. Den har namngett en hel forntida kultur. Vråkulturen kan räknas till trattbägarkulturen och har likheter med densamma. År 1935 återfann geologen Sten Florin (1905-1987) den neolitiska boplatsen. I de arkeologiska utgrävningarna hittades rektangulära husgrunder av sten samt stenverktyg, malstenar och krukskärvor. Den tidigaste vråkeramiken (trattbägare) återfanns på boplatsen vid Mogetorp, Stora Malms socken, strax väster om Katrineholm. Kärlen har snör- och stämpelintryck samt runda bottnar. De är tillverkade av kalkfri lera med magring av krossad granit. Mogetorps boplats ligger högt vid Littorinahavets högsta gränslinje. Här återfinns rektangulära jordblandade stenvallar som utgjort husgrunder. Benmaterialet är nästan förmultnat. I Östra Vrå har också benmaterialet delvis förmultnat, men man har kunnat dra slutsatser att stenåldersbefolkningen där livnärt sig av fiske, jakt, boskapsskötsel och odling, men till skillnad mot Sydskandinaviens större bestånd av nötkreatur, höll man sig i Sörmland främst med får, getter och svin. Keramiken här är i jämförelse med Mogetorp rikare och med mer varierad dekor. Färgen på kärlen är ej från grågul till gråsvart utan från grågul till brungul. Boplatsen vid Brokvarn i Turinge väster om Södertälje representerar den yngsta fasen i Vråkulturen. Keramiken har flata bottnar och påminner om gropkeramik. Ibland är mynningsranden försedd med finger- och nagelintryck. Färgen på kärlen är från gulbrun till gråbrun. Även vid Malma hed i Malmköping återfinns en boplats tillhörande Vråkulturen.[1]
Vråkulturen existerade i övergången mellan mesolitikum och neolitikum, då Sveriges första jordbrukslandskap föddes. Bondekulturen var en ny företeelse och därför kallas neolitikum även för bondestenåldern. Den föregående fasen av stenåldern skiljde sig markant åt, men hur mycket tål att diskuteras.
Arkeologen Jimmy Strassburg hävdar i en artikel från 2002 att arkeologer tenderar att tolka mesolitiska och neolitiska förhållanden på mycket olika sätt. För mesolitikum menar han att ett biologiskt synsätt och människors anpassning till en föränderlig natur alltför mycket dominerar tolkningar och diskussioner kring sociala och kulturella förhållanden. Frågan är om Strassburg har rätt i sin kritik, eller är kritiken är obefogad?[2]
Arkeologen Evert Baudou har inte många exempel att visa upp från mesolitikum i sin bok Norrlands forntid – historiskt perspektiv, då de flesta norrländska fyndigheterna härrör från neolitikum, men han menar att den tidigaste invandringen till Norrland som uppkom under årtusendet 7000 – 6000 f Kr gjordes av grupper av människor som hade med sig många generationers erfarenheter av både kust- och skogsland, den kunde ta vara på skogarnas och insjöarnas resurser och kunde arbeta i flinta (som fick ”importeras” till Norrland) och många lokala bergarter. Sammantaget ger boplatsutgrävningarna i Norrland som härleder till denna tid inte mycket kunskap, utan han anser att antaganden istället får bygga på ”mycket allmänt hållna antropologiska åskådningar som fynden får illustrera. Den sociala organisationen antas höra hemma bland de s k bandsamhällena”.[3]
Lundfors, 2 mil sydväst om Skellefteå i Västerbotten, är ett boplatsområde som dateras kring 4 200 f Kr och beskrivs som ett typiskt jägarstenålderssamhälle med sju funna boplatser på den nordöstra sidan av en smal havsvik, med fyra kvartsgruvor inom knappt en mils radie. Dessa kustnära boplatser antas ha varit en gemensam samlingsplats under hösten då människogrupper från olika boplatser inåt land, där de bodde resterande delen av året, möttes för ”gemensamma sociala aktiviteter såsom överläggningar, byteshandel, giftermål och fester, allt enligt en väl känd antropologisk modell. För att en plats skall väljas som samlingsplats fordras att det finns tillräckliga näringsresurser men också gärna någon annan resurs av gemensamt intresse. De två kraven fylldes av höstens intensiva sälfångst och tillgången till kvartsgruvorna”.[4]
Baudou är medveten om Jimmy Strassburgs kritik av indelningarna mellan mesolitikum och neolitikum, bl a anser han att Norrland ej kan uppdelas kronologiskt på liknande sätt som södra Sverige och kapitlet om mesolitikum avslutas med orden:
”Det är ett vanligt problem att de av arkeologerna konstruerade gränserna inte har hållits konsekvent av de forntida människorna.”[5]
Den neolitiska perioden är längre i Sydskandinavien då bosättningarna är äldre där, beroende på inlandsisens tidigare tillbakadragande. Den 17 november 2005 gjorde jag ett besök på Trelleborgs stadsmuseum. Målet var att se på Skateholmsutställningen. Det kan vara intressant att titta på hur Göran Burenhults Arkeologi i Norden 1 beskriver fyndigheterna från Skateholm. Huvudförfattaren har överlåtit den huvudsakliga tolkningen åt medförfattaren Lars Larsson.
Skateholmsborna valde sin boplats för att det låg i direkt anslutning till flera olika möjliga resursuttag som kunde utnyttjas av människan. I lagunen och strax utanför i havet trivdes olika fiskarter beroende på varierande salthalter i vattnet och god tillförsel av näringsämnen. I lagunens skyddande vegetation trivdes även flera arter av fiskar. På strandvallarna vilade sälar. Olika landdjur trivdes också i den omväxlande vegetationen, så den bidrog med kött av olika slag, samt med också med växtdelar som kunde användas som föda, medicin eller stimulantia. Människan anpassade sig till den föränderliga miljön kring lagunen och man bytte boplatser några gånger. Skateholm är intressant såsom boplats då gravar med människo- och hundskelett hittats med gravgåvor, t ex redskap och smycken. Det är oklart om boplatsen Skateholm brukades kontinuerligt året runt.[6]
Min bild av Skateholm är mycket påverkad av de indianliknande individerna som framställdes på Trelleborgs museum, varken Burenhult eller Larsson vågar ge sig på några större spekulationer om Skateholmsboplatsens sociala strukturer, även Larsson vagt syftar på olika individuella samhällsroller såsom samlare, jägare och schamaner. Infallsvinkeln är mångt och mycket biologisk.[7]
För att komma till frågans kärna, om Strassburg har rätt i sin kritik vill jag i det stora hela hålla med att han i sina jämförelser mellan stereotypiska mesolitiska respektive neolitiska olikheter ganska bra fångar in synen på det mesolitiska även om termer som ”ickesocial” och ”primater” ej i huvudsak används om jägarstenålderns människor i den litteratur jag har genomgått. Baudou talar ju t ex om bandmedlemmar då han pratar om mesolitiska samhällen i Norrland, enligt den mall som Strassburg har lagt upp som motsatspar, men till Baudous fördel är ju att han lokaliserar kvartsgruvorna i infrastrukturen för de senmesolitiska lundforsboplatserna, d v s gruvdrift om i enkel form, en gruvdrift som anses vara typiskt neolitiskt enligt Strassburg.
Mina två exempel, Lundfors och Skateholm, visar upp två samhällen som är biologiska och ekologiska, vars bosatta skaror av människor är foderanskaffare i form av jägare, fiskare och samlare. Någon form av religion finns, men den verkar bestå av andeväsen förknippade med naturen i sig. Lundfors visade inget fast boende och om Skateholm är man osäker, men man har i beräkningen att man mycket väl kan ha haft mobilitet. Boplatserna verkar främst ha använts till överlevnad. Bara genom att bläddra igenom det kapitel i Burenhult 1999 som berör neolitikum kan man genom att läsa mellanrubrikerna såsom ”Bondeekonomiernas framväxt – den neolitiska tiden”, ”En ny samhällsstruktur” och ”Territorier, ideologier och stenkammargravar” instämma i Baudous kritik om att vi gärna ser det neolitiska samhället såsom expansivt, men vad är det för fel med det? Ty det bör vi väl! Jordbrukets framväxt krävde en annan social struktur än tidigare, det kan vi se i de stora flodkulturerna i Kina, västra Asien och Egypten. På samma sätt som industrialiseringen innebar en förändring av samhället i jämförelse med det gamla bondesamhället. Min åsikt och lärdom om Strassburg är att man bör vara kritisk och ej förenkla den mesolitiska kulturen, kanske vara mest vaksam vid brytningstiden mellan dessa två perioder, men det fullt utvecklade mesolitiska och neolitiska samhällena hade stora skillnader.
Det svåra med Strassburg är man förstår och lätt instämmer i hans kritik, t ex i sammanhang såsom i artikeln där han skriver (fritt översatt):
”Exempelvis kan endast ett par hundra år skilja åt ett par närbelägna gravar åt och de placeras i tvenne olika litiska perioder, i och med att även gravskicket kan skilja på så sätt att i den yngre finns t ex en yxa eller ett keramikkärl går inte automatiskt att i denna grav finna en neolitisk förpackning med idéer, automatiskt gör den inte graven mer intressant än den förra dubbelgraven utan dito. Dessa artiklar är nästan alltid i en inbördes relation med varandra och bör ses i en lokal kontext och ska behandlas således.”
… men sedan faller man lätt som arkeolog tillbaka i uppdelningen mellan mesolitikum och neolitikum när man själv ser man fynd med mera. Vi vet att skillnaden mellan människor idag och för 7 000 år sedan inte är stora, men miljön förändrar oss och tekniska innovationer likaså. Se bara hur samhället förändrades när den industriella revolutionen uppkom på 1700-talet. Skillnaderna finns inte bara mellan oss och forntiden eller mellan mesolitikum och neolitikum, de finns även mellan neolitikum och bronsåldern även om skillnaden inte handlar om Strassburgs motsatspar primater – människor. För att visa ett exempel från min födelsestad Norrköping och dess stadsmuseum så berättade man vid en utställningsmonter därstädes den 22 november 2005 att ”sophantering skötts på olika sätt” och skiljer dessa tvenne tidsperioder åt på följande sätt:
”Stenåldersfolket t ex som flyttade ofta slängde bara soporna omkring sig på boplatsen. Men de mer bofasta bronsåldersmänniskorna grävde stora gropar för att bli av med sitt avfall.”[8]
Jag anser att denna uppdelning mellan olika tidsåldrar har uppkommit för att man en gång i tiden var tvungen att dela upp lösfynden i skilda tidsperioder så att inbördes relationer dem emellan kunde uppstå. Idag har vi bättre tekniska hjälpmedel för att tidsbestämma ting och bör väl luckra upp tidsperioderna och inte se dem som statiska. Geografiska skillnader kan ofta vara större än de i tid i en relativt statisk värld som forntiden ändå var.[9]
Vråboplatsen är i alla fall från neolitikum och i tidig- och mellanneolitikum tycks det, utifrån fyndmaterialet att döma, som om människors rituella verksamheter i Skandinavien ökat betydligt, och också blivit mer varierade. Det som skiljer neolitikum åt från det tidigare mesolitiska samhället är att man verkar samlas för rituella ändamål, utan att samtidigt syssla med fiske, jakt eller samlande vid sidan av. Jägarstenåldern med rörliga folk hade varken möjlighet eller behov av att uppföra monument åt döda anfäder eller för något religiöst syfte, medan bondestenåldern ganska snart ser ut att ha haft det. Dösar och gånggrifter tillhör denna äldre bondestenålder, medan de besläktade hällkistorna är från den senare delen av neolitikum.
Vid sidan av Danmark och Skåne där de megalitiska centralområdena hittas i huvudsak mellan 4100-2800 f Kr, finns även dito i Bohuslän och i Falbygden i Västergötland, åtminstone om man räknar till bevarade gravmonument. Östra Sverige, trakterna söder om Mälaren ända ned till Kalmar län och Gotland synes arkeologiskt ha haft sporadiska monument och bosättningar, men ej lika sammanhängande regionalt som den lättbrukade Falbygden (inklusive Valle härad i Västergötland) där ¾ av Sveriges kända gånggrifter är samlade.
Dösarna som är äldst, men även de senare tillkomna gånggrifterna som oftast är större, krävde en relativt stor samhällsapparat för att uppföras. Ett jordbrukar- eller kustsamhälle med rika marina resurser som kunde skapa ett överskott och någon form av ledarskap. Falbygden uppvisar den första formen av nyss uppräknade samhällen, medan Bohuslän den andra även om agrara inslag också har funnits där under denna tid. Dösarna var enkelgravar till sitt ursprung, senare har sekundärgravar tillkommit under tidernas lopp. De är ofta fyndfattiga, så deras monumentala karaktär verkar ha haft en stor betydelse med status- och identitetskaraktär, för att fastställa en familjs, klans eller stams makt och hävdande över en region, antas det.
Enskilda familjers makt var nog inte så stark i samhället att dösarna uppfördes av slavar, av vilka förövrigt inte heller Egyptens pyramider blev resta, utan man får nog se uppförandet i mer festliga sammanhang, ungefär som man än idag på Gotland och i Finland uppför byggnader i talkons namn och glädje. Ett talko utan god mat och starka drycker kan ej genomföras. Även efter byggnadens färdigställande kan gemenskapen som uppförde den känna en samhörighet, de enskilda medlemmarna ingår i en helhet.[10]
Gånggrifternas större storlek och bestående av flera begravningar måste ha haft en liknande byggnadstradition. Det bör tilläggas att en del dösar med tiden byggdes om till gånggrifter och att deras rituella betydelse såsom samlings-, begravnings- och offerplats ända in till bronsåldern och nog även vid enstaka fall ännu senare var stor.
Andra former av samlingsplatser i södra Sverige är palissad- och pålbyggnadsplatser som verkar ha varit neolitiska centralplatser. Två exempel ska presenteras här, d v s palissadkomplexet i Dösjebro i Skåne och Alvastra pålbyggnad i Östergötland. Det första exemplet är ett sent upptäckt arkeologiskt fynd, från slutet av 1990-talet då Västkustsbanan byggdes i västra Skåne, medan Alvastra pålbyggnad i Dagsmosse varit känt hela 1900-talet och på så sätt varit föremål för fler grundliga undersökningar. Invid Dösjebro och Alvastra uppfördes det neolitiska gravmonument, vilka visar tecken på någon form av lokalsamhällen i respektive bygd. Dösjebro är drygt 1 000 år äldre än Alvastra, d v s från tidigneolitikum respektive mellanneolitikum, så det kan vara lite vanskligt att göra jämförelser, men likheter finns.[11]
Mot vad man tidigare trott om palissadverk från denna tid och på sådana mossrika platser så fanns det inget försvarsbehov som var orsaken till uppförandet av dessa, utan dess murar av trä hade någon form av rituell funktion för att avskilja ett heligt rum, såsom i ryskortodoxa kyrkor där bara prästerskapet har tillträde till rummet bakom ikonostasen. Palissadkomplexets centrala och öppna lägen i mina två exempel verkar istället ha placerats för processionsmöjligheter med en stor samlad menighet. Byggnadsverk för dyrkan av högre makter, för fester och social sammanhållning. Mötesplatser i respektive sociala centra i någon form av bygemenskap eller stamsamhälle. Båda exemplen har brukats kortare tider och visar brandskador, ej av fiender utan av öppna eldar eller eventuellt vid ceremoniella sammanhang.
Alltsedan tidigneolitikum har mossar använts som offerplatser, såsom i Dösjebro och Alvastra, men även på andra platser i Skandinavien och övriga Europa. Exempelvis finns i Stävie i Skåne en annan offerplats med palissader och vallgravar. Tydliga spår av att gravläggningar har hittats i ett av komplexen och på närbelägna gravfält. Alvastra har därtill bevarat talrika födorester i Dagsmosse, medan Dösjebro är intressant för att där skett yxtillverkning på platsen för avsalu till andra nejder. Palissad- och pålbyggnadsverkens tusental stolpar och annan konstruktion visar likaså att dessa såsom de tidigare nämnda gravmonumenten krävt relativt stora samhälleliga resurser för att uppföras. Att stenålderns samhälle är mer utvecklat än gemene man tror.
Det visade sig när Malin Hansson och jag för drygt en vecka sedan promenerade längs Lerbovägen intill Vråboplatsen att det var en flera tusen år gammal gravplats. När arkeologerna grävde längs Lerbovägen 1993-1994 upptäcktes bland annat två större nedgrävningar som innehöll begravningar av små barn, alla under sju år. Ungefär åttio stora malstenar hade lagts ovanpå gravarna. Arkeologerna menar att varje hushåll hade en eller kanske två malstenar och att de var föremål som man tog noga hand om. Varför fanns då så många här vid Vråboplatsen, och hur användes de vid begravningar? Sanningen kommer vi aldrig få veta. Stenålderns malstenar var förmodligen värdefulla på flera olika sätt, både praktiskt och symboliskt. Rester av stärkelse visar att växter eller rötter malts eller krossats på några av stenarna. Vad användes detta till? Några få sädeskorn och två små trattbägare, den typ av keramik som har namngett tidsperioden som tidigare kallades Vråkulturen, hittades också i gravarna. Var det gravgåvor till barnen? Eller handlar det om något helt annat? Hade barnen dött i tidig ålder eller kanske offrats? Vi kan inte säkert veta vad som har hänt, bara tolka det lilla som finns kvar av händelserna.[12]
Denna vecka gör jag mina två sista nattpass, innan semestern som jag inledningsvis ska tillbringa i Östergötland och därefter i juni månad delta i Kungahällaprojektets utgrävning av järnålderns Ytterby.
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Vråkulturen 2011-05-23.
[2] Strassburg, J. 2002. Rituals at the Meso 2000 Conference and the Mesolithic-Neolithic terminological breakdown, Mesolithic on the move. Papers presented at the sixth international conference on the Mesolithic in Europe, Stockholm 2000. Ed. Larsson, L. Oxford: Oxbow books, pp. 542-546.
[3] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:58f.
[4] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.
[5] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.
[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/skateholm.pdf 2011-05-23.
[7] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:232 f; Larsson, Lars, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:234-239.
[8] Hösten 2010 öppnades en ny forntidsutställning på Norrköpings stadsmuseum, så den forna utställningstexten går inte numera att hitta.
[9] En intressant avhandling om Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar, skriven av Håkan Pettersson vid Göteborgs universitet 2004, kan laddas hem via länken http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/avhandlingHP_Nationalstaten&arkeologin.pdf 2011-05-23.
[10] http://www.dn.se/nyheter/varlden/pyramiderna-byggdes-inte-av-slavar 2011-05-23.
[11] I Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999 hittas mina referenser i huvudförfattare Göran Burenhults text, s 284-311, samt i medförfattare Magnus Anderssons artikel "Palissadkomplexet i Dösjebro", s 306-309 och dito Mats P. Malmers "Alvastra pålbyggnad", s 332-335.
[12] Historien i Sörmland. Vrå - Mjölnarens barn, skylt 7. Information vid Vrå fornminnesområde, skapad av Sörmlands museum 2011-05-15.
Hallbyggnaden – ett maktinstrument och ett aristokratiskt rum i den yngre järnålderns Ytterby.
Vecka 20 2011
Vårens seminarieutgrävningar i Ytterby är över, vilka är en del av Kungahällaprojektet som är föranlett av arkeologen Kristina Bengtssons forskningar om det äldsta Kungahälla, vid gravfältet Västra porten - Stora smällen, som existerade före medeltidsstadens tillblivelse omkring 1100. Det har varit en entusiastisk skara B-studenter och distansare från Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet som har fyllt groparna och schakten för att rensa profiler, gräva fram, snitta, rita av och mäta in stolphål, grophus, härdar och väggrännor med hjälp av och under översyn av arkeologerna Johan Ling, Mac Lundquister, Chris Sevara, Simon Karlsson och Joel Westblom, som alla är knutna till Göteborgs universitet, samt arkeologen Ulf Ragnesten från Göteborgs stadsmuseum.
Ling och Ragnesten, såsom fältprojektledare, och arkeologen Magnus Artursson från RAÄ UV-Syd i Lund, som referensperson och välrenommerad expert på huskonstruktioner under forntiden. Arkeologen Hanna Löfqvist, som är knuten till Göteborgs universitet, har skött den publika delen, vilken för henne har inneburit att visa runt skolklasser, guider från Bohuslän och massmedia på utgrävningsområdet och gravfältet, vilka de senare går under beteckningen RAÄ Ytterby 22:1.
Jag tror inte att man som B-student kan få en bättre fältpraktik än den som har getts i Ytterby i maj 2011. Utgrävningsplatsen i sig, där nästan alla forntida byggnation har placerats på den gulskiftande sandjorden, vars dominerande kornfraktionen utgörs av sand och har gett god dränering för våra förfäders byggnader, men även har gjort så att stolphål, varav en del stenskodda, och övriga anläggningar har blivit nästan skolexemplar i tydlighet för dagens arkeologer.
Vilket är viktigt för B-studenter under sina arkeologiska fältdop, när deras material- och anläggningskännedom ännu är trevande. Hackbord, torr- och vattensållning har använts, allt efter prioritet av de hinkar med jord som har genomgåtts. Alla anläggningarna vattensållades och där, men även då sleven skrapades framkom keramik, bränd lera, harts, flinta (bearbetad som obearbetad) och slagg. Det senare och eventuella fragment av vävtyngder i sten tyder på att invid den stora hallbyggnaden har skett hantverksproduktion.
Svar på dessa frågor lär nog klargöras under sommarens utgrävningar, då hela hallbyggnaden från yngre järnåldern och de två långhusen från äldre järnålder ska grävas fram, vid sidan av några grophus som har schaktats fram i maj 2011. Därtill kan flera byggnadslämningar tillkomma, vilket inte skulle förvåna, ty under de senaste veckorna har flera hundra meter sökschakt grävts fram med grävmaskin. I dessa schakt har ett myller av arkeologiska anläggningar – stolphål, väggrännor och härdar – framkommit, som visar att intill gravfältet Västra porten - Stora smällen har samhällets elit bott under långa perioder av järnåldern.
Den stora hallbyggnaden som hittades våren 2009, med måtten 48 x 9 meter är inte den enda stora byggnadslämningen, drygt 8 meter hög och färglagd i de gängse färger som användes under järnåldern, som har stått synlig från Nordre älv.
Minst 10-12 huskonstruktioner kan skönjas i sandjorden, varav någon verkar ha liknande mått såsom nyss nämnda hallbyggnad, men då det endast har gjorts sökschakt får man vänta på fastställandet tills den dag man helt öppnar det förundersökta området. I alla fall har rubriker som Hallbyggnad, nytt fynd i Ytterby prytt Kungälvs-Posten, fredagen den 13 maj 2011 och Gräver efter forntiden rubricerat Göteborgs-Posten, onsdagen den 18 maj 2011.[1]
I veckans blogg har jag skiljt åt våra herremäns huskonstruktioner, den stora hallbyggnaden från yngre järnålder kontra långhus från äldre järnålder. Denna åtskillnad är inte min egen, utan härrör från arkeologisk praxis. Vilken bland annat framgår i Maja Hagermans Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, som finns på mitt nattduksbord för tillfället.
Nya stora hallbyggnader, som hövdingar i aristokratin började bygga åt sig under folkvandringstiden, var bland annat ett sätt att skaffa sig inflytande över kulten och makt över de kollektiva ritualerna. Samhällseliten övergav den gemensamma offerfesten vid den heliga källan, för att istället ha sammankomster i stormannens egna festhall. Hallbyggnadens blomstringstid var under vendel- och vikingatid. Den kom i drygt ett halvt millenium att vara den centrala platsen för elitens fester och kultutövningar, troligtvis även den plats där den katolska kyrkans utsända missionärer höll sina första mässor, innan stavkyrkor restes såsom åtskilda objekt. Åtminstone börjar de danska arkeologerna i Harald Blåtands Jelling att luta sig mot att de första gudstjänsterna på orten inte hölls i en nyuppförd kyrka, utan istället i den danska vikingakungens hallbyggnad.
Menigheten kom dock att fortsättningsvis att ha ett långdraget avvecklande av viet och offerkällorna vid sjöar och våtmarker, innan dessa platser i medeltid kom att ersättas av sockenkyrkor som kultens och gemenskapens lokala centrum. Stormännen övergav de kollektiva offerplatserna långt dessföre, där offermossar som Finnestorp i Västergötland användes endast fram till mitten av 500-talet e Kr.[2]
Offerbloten kom till stora delar att hållas i hallbyggnaden och i den norröna mytologin blir Valhall hallarnas hall. Odens boning i Asgård, dit krigare önskade komma efter jordelivet för att fortsätta leva såsom förut, men dessförinnan eftersträvade yngre järnålderns aristokrati att på jorden skapa sinnebilden av Valhall. I hallbyggnaderna i Norden knöts kontakter mellan en storman och de underordnade och som i exemplet Kunga-Hälla mellan den norska vikingakungen och de bohuslänska stormännen. Offrandet och festandet förvandlades till trohetslöften till hallens ägare, som delade med sig av sin rikedom, vilket gjorde att vid många hallbyggnader fanns smedjor eller gjuterier för framställandet av smycken i ädelmetall, som kunde delas ut för att binda eliten samman. Hallen symboliserade makten och ännu idag – vilket inte för ofta kan påpekas – har vi kvar ordet i det finska språket, som har konserverat flera äldre svenska uttryck och företeelser, där just regering heter hallitus och härska heter hallita.
[1] http://www.kungalvsposten.se/hallbyggnad-nytt-fynd-vid-stora-smallen 2011-05-20 & http://www.gp.se/nyheter/bohuslan/1.629227-graver-efter-forntiden 2011-05-20.
[2] http://www.finnestorp.se/arkeologifinnestorp.aspx 2011-05-20; Maja Hagerman, Det rena landet. Konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm 2006:59-64.
Från processuell arkeologi till postprocessuell arkeologi.
Vecka 19 2011Arkeologin förändras inte bara genom tekniska landvinningar. Den förändras också genom mentala skiften, delvis påverkade av samhällsförändringar. Knuten som jag är till Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet finns det många gånger ett stort behov av att försöka förstå sin egen vetenskapshistoria. Inom ämnet historia heter denna reflexivitet för historiografi och inom ämnet arkeologi kort och gott för arkeologihistoria. På liknande sätt som folklivsforskningen blev etnologi, sökte arkeologin nya vägar under efterkrigstiden. Under 1960-talet etablerade sig en riktning inom arkeologin som kallas för processuell arkeologi eller New Archaeology, för att markera en brytning mot äldre arkeologi. Denna riktning kom under 1980-talet och framåt i sin tur att kritiseras av en riktning som går under samlingsbeteckningen postprocessuell arkeologi.
New Archaeology förespråkade en ökad användning av naturvetenskapliga metoder och teorier, som skulle bli ett hjälpmedel för att utveckla ämnet arkeologi, som man ansåg hade fastnat i ett artefaktcentraliserat förhållningssätt. Den nya teknologiska utvecklingen skulle skapa bättre utvecklade arkeologiska metoder och teorier. Vilket var en brytning mot den ännu så sent på 1950-talet förhärskande kulturhistoriska tolkningen, som man ansåg vara inhuman och vilken man kritiserade på grund av sin inriktning på artefakter. Kulturhistorian var inte en framåtskridande form av vetenskap. En vilja fanns hos de unga arkeologerna mot mer vetenskaplighet och närmandet till antropologin. Dessa ansåg att mänskligheten genomgick en kulturell evolution, det vill säga människorna anpassade sig till sin omgivning genom kulturförändringar. Från att ha varit beskrivande, blev man mer förklarande. Man sökte efter underliggande processer och långsiktiga förändringar. Ett tänkande som hade ett nära samband med Annalesskolan. Kombinationen av vetenskapligheten och antropologin såsom de viktigaste honnörsorden för New Archaeology gav praktiska problem då arkeologerna försökte realisera dem i det egna arbetet. Trots att man lånade metodlösningar från andra vetenskaper. New Archaeology hade ett positivistiskt vetenskapsideal, vilket innebar att man ansåg att man skulle grunda tänkandet på fakta, det vill säga kunskap som baserades på sinneserfarenhet. (1)
Med vilket kunskapsmål många av samtidens arkeologer gav sig kast med, då de började med sina respektive arkeologiska projekt. Önskan var bland annat att finna en lagbundenhet i forntiden, till exempel ur ett evolutionistiskt perspektiv, där samhällsutvecklingen gick från enkla till mer komplexa samhällen. Antropologen Elmar Service klassificerade olika samhällstyper, där han delade upp dem i fyra följande faser vilka utvecklades från enkla jägar- och samlarsamhällen till statssamhällen med lagar, försvar och handel. Ledarskapets funktioner blev också alltmer komplexa med tiden. De processuella arkeologerna ansåg också att jordbrukets utveckling hade framtvingats på grund av yttre omständigheter. Exempelvis menade arkeologen Ester Boserud att svedjebruk ersattes av hackbruk, åderbruk och plogbruk i nämnda ordning för att befolkningen ökade, vilket hade krävt en lagbunden teknisk utveckling i samma takt. (2)
I den svenska 1800-tals arkeologen Sven Nilssons anda valde man bort kulturella olikheter och betraktade i stället människan såsom helt beroende av sin miljö, vilken formade dess samhälle. Det kulturella normgivandet utgick ifrån dess artefakter och dess uttryck för kultur. Därmed kunde man jämföra olika samhällen, oberoende av tid och rum. Bara kulturgrupperna visade likheter, vilket artefakterna och miljöanalyserna visade, antogs dessa samhällen för övrigt vara i grunden lika.
Ungefär som man skulle försöka förstå stenåldern i Sverige genom att jämföra med och ta lärdom av indianfolk i Amerika. Den ekologiska modellen hos dessa indianer har således använts för att fastställa bosättningsmönster och ekonomiska system hos svenska stenåldersmänskor, och genom experiment inom indianernas teknologi och näringsfång har den processuella arkeologin, kunnat besvara på flera frågor med vad man ansett bibehållna krav av vetenskaplighet.
I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet började ett stort antal arkeologer visa missnöje med den inriktning arkeologin hade tagit de senaste två decennierna. Man ifrågasatte teoribildningen och metoderna som de processuella arkeologerna använde, för enligt de nya kritikerna fanns det fler tolkningssätt och med en hermeneutisk kunskapssyn ansåg man att begrepp som fakta och objektivitet endast var illusoriska och visade på svårigheterna med att ensidigt förklara eller bevisa något. Ty fakta kunde bara anas genom olika teorier. Arkeologernas hermeneutiska studier skulle kretsa kring sakers bakomliggande meningar. Dessutom insåg de postprocessuella arkeologerna, som de kom att kallas, betydelsen av tankar och symbolism, där inte som tidigare enbart en anpassning till den omgivande miljön var viktig för kulturen. Den materiella kulturen påverkades ständigt av människor. Man inriktade sig inledningsvis mycket på strukturstudier på grund av behovet av att förstå tankens kraft. Det kom att bli en tolkande arkeologi som dessutom studerade marxism, neomarxism, kritisk teori, feminism och tolkande antropologi med mera.
Tidigare gavs ett exempel på hur de processuella arkeologerna ansåg att jordbrukets utvecklande hade framtvingats på grund av yttre omständigheter, det ansåg man ej mera utan ansåg att det var en social och kulturell process. Att vi som kulturvarelser inom rimliga gränser själva skapar den miljö vi lever i. Individens roll och möjligheter förstärktes. Likadant är det med de artefakter som har hittats, de har inte bara en praktisk nyttofunktion utan är fulla av symboliska identitetsmarkörer. Exempelvis ser vi det i keramikdekoren. Dekoreringar, deponeringar och begravningar kan ge svar på många frågor kring gruppers andliga värderingar.
Arkeologens egna föreställningar kan, enligt den postprocessuella arkeologin, inte underskattas, ty arkeologens samtid ger ekon i den presentation av forntiden som han framlägger. Tolkningarna är alltid en politisk händelse, närvaron i samtidens politiska och moraliska samhälle får inte bortses, ty människor, kulturella förhållanden samt sättet att bedriva arkeologisk forskning varierar från fall till fall. Materiella kulturyttringar kan också innehålla olika kulturyttringar – kulturen kan inte inneslutas i en allförklarande analys - och kan tolkas och nyttjas olika, liksom manipuleras. En arkeologisk fyndplats bör därför omtolkas regelbundet. Det kan leda en ökad förståelse, detaljer som har missats och perspektiv som har saknats tidigare. (3)
Det är intressant att notera att den postprocessuella arkeologin som vi möter idag, har kritiserats för dess bredd, ty om man ej kan få fram det mest relevanta i arkeologisk forskning, vad är det för mening med att hålla på med vetenskap? Den arkeologi som jag själv är en del av idag, på min institution i Göteborg, samt våra utgrävningsmetoder och -frågeställningar kommer också att ifrågasättas av de som efterföljer oss. Vi är präglade av samtiden – vi är barn av vår tid. (4)
1) Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:14-32.
2) Eriksson, Malin (vid Högskolan på Gotland): Några ord om den processuella arkeologin
(New Archaeology), http://www.oocities.org/stenrose_och_teg/Newarch.htm 2011-05-09.
3) Burström, Mats: Ting väcker tankar, Res Publica 53:69-76; Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:98ff
4) Nationalteatern - Barn av vår tid, se och lyssna på länken http://www.youtube.com/watch?v=M-TDh-8Ub4w 2011-05-09.
Från mask till MASG.
Vecka 18 2011
Idag började jag min dag med en frukost på Le Pain Français vid Vasagatan och försökte fånga några av de tankar som gick runt i huvudet. Igår kväll hade jag ett långt samtal telefonledes med arkeologen Kristina Bengtsson. Vi diskuterade bland annat grophus och sländtrissor, föranledd av att i veckan började utgrävningssäsongen på allvar i Ytterby.
Arkeologiska ting som man får hålla i handen kan väcka ens nyfikenhet, därför är det viktigt att samla in, undersöka och visa upp föremål från våra förfäders vardag. Jämförande studier är därför alltid intressanta. Under min frukost läste jag om ett gravfält från yngre järnåldern, som man hade undersökt på Bornholm. I sju av tjugosex kvinnogravar hade man hittat sju platta sländtrissor. Alla var av sandsten och hade måtten från 2,7 cm till 4,8 cm i diameter.[1]
Sländtrissan är ett vanligt förekommande fynd från järnålderns boplatser och kvinnogravar. Trissan användes för att ge en stabiliserande tyngd åt sländans rotation som fordrades för att spinna, det vill säga tvinna det kardade garnets fibrer till tråd för sömnad och vävning. Sländtrissor har hittats som är tillverkade av glas, lera, sten, ben, täljsten och skiffer. Vårt fynd från Kungahällaprojektet i Ytterby är i skiffer.[2]
I Ytterby har vi i veckan haft metalldetektorer i arbete. Ett gästspel gjordes av arkeologen Håkan Svensson från RAÄ UV Syd, en god specialist på metalldetektorer. Under fältsäsongen är det annars de väl erfarna medlemmarna Kenth Lärk och Svante Tibell från Fornminnesföreningen i Göteborg, som söker metaller inom den stora bostads- och aktivitetsyta som ligger öster om gravfältet Västra Porten - Stora Smällen. En metalldetektor är ett tekniskt hjälpmedel för att upptäcka dolda metallföremål och dess fördelar är många.[3]
Håkan Svensson förklarade behovet av metalldetektorer i arkeologiskt fältarbete redan i samband utgrävningen av Gyllins trädgård i östra Malmö 2006:
”I mark som brukats med moderna jordbruksredskap ligger en stor del av de förhistoriska föremålen uppe i matjorden. Plogen har trasat sönder golvlager i hus, förstört ytligt liggande kulturlager och i många fall även rivit upp de översta skikten i gropar, eldstäder och stolphål. De föremål av keramik, flinta och metall som deponerats, tappats eller slängts på de nivåer som plogen når, ligger idag och cirkulerar i ploglagret… Särskilt metallföremål kan vara svåra att hitta om de ligger i matjorden. Den mest tidseffektiva metoden för att finna dessa föremål är att använda metalldetektor redan i samband med schaktningen.”[4]
Nyligen fick jag lite bilder från Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsens sonarsökningar i Nordre älv vid Ytterby, utförda Långfredagen 2011. Bilderna är intressanta som exempel på hur bra alla hjälpvetenskaper kan vara för arkeologins fromma. Inte nog med att det låg en massa göteborgspråmar på botten, så fanns det för Kungahällaprojektet en rad spännande objekt för MASG att dyka på under några dagar framöver. Ovan är en ungefärlig bild på det som de tror är ett vrak. Det båtformade objektet är ca 15 meter långt och sticker upp i för och akter. Nedan finns en annan bild är som är svår att tyda, men något är det i alla fall, då dessa strukturer bara förekommer i ett begränsat område. MASG ska träffas för att titta igenom bildmaterialet och senare i vår eller försommar undersöka dessa och andra intressanta objekt på plats.
Kommande vecka inleds vårens seminarieutgrävning i Ytterby, inte nog med att våra kunskaper om förhistoriens Kungahälla kommer få en rejäl push framåt, dessutom är det en tid då många studenter för första gången i sitt liv får vara med och delta i något så spännande som en arkeologisk utgrävning. Vissa av dessa studenter kommer senare i livet ha det som ett yrke, för andra blir det en engångsföreteelse eller ett fritidsintresse, men en sak är säker, för alla lär det bli ett positivt minne för livet.
[1] Lars Jørgensen & Anne Nørgård Jørgensen: Nørre Sandegård Vest. A cemetery from the 6th-8th centuries on Bornholm. With contributions by Ulla Mannering & Claus Malmros (1997): Kobbeå grave 33, Grave 2, Grave 12, Grave 32, Grave 47, Grave 64 & Grave 71. Alla är illustrerade och beskrivna i boken.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sländtrissa 2011-05-06. Ett tydligt exempel på en sländtrissa liknande den i Ytterby kan ses på länken http://www9.vgregion.se/vastarvet/va/resultat_enpost.asp?nr=KLVM_11164 2011-05-06, funnen i Stenshult, Frändefors socken, Dalsland 1915.
[3] Läs vidare om ämnet i Martin Rundkvists artikel ”För en liberalisering av de svenska metallsökarreglerna.” Förhandsversion av en debattartikel i Fornvännen 2008:2: http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/Rundkvist%20debatt%20metallsok.pdf 2011-05-05.
[4] http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/syd/2006/2006_gyllins_tradgard/loggbok/2006_gyllins_tradgard_loggbok_v37.htm 2011-05-06.
