Massmaterial i arkeologiska sammanhang.
Vecka 44 2010
I måndags kväll var jag på en mycket trevlig föreläsning som Fornminnesföreningen i Göteborg anordnade. Göte Nilsson Schönberg & Imelda Bakunic berättade om ett 1700-talsorangeri vid Gunnebo slott, vilket de har grävt fram arkeologiskt under åren 2009-2010. Där under utgrävningarna framkom det massor av tegel, fönsterglas och blomkrukor. Ett massmaterial (stora artefaktmängder) är även de 5600 porslinsskärvor som Göte Nilsson Schönberg under ett tidigare sammanhang har grävt fram i Gunnebo, men ett massmaterial behöver inte vara negativt, det beror på hur man bearbetar materialet. Exempelvis kan man genom att studera grönt och vitt glas se om det är importerat glas och det i sin tur kan bekräfta handelsutbyte med västeuropeiska länder. Gunnebo slott hade ett eget tegelbruk på 1700-talet, så det mesta av använda teglet i orangeriet är givetvis från detta produktionsställe, men längst ned i stratigrafin hittades mindre gult tegel. Importgods som tillverkades i Holland på 1500-talet och under 1600-talets andra hälft. Detta material stämmer inte in kronologiskt med orangeriet, utan måste vara återanvänt. Eventuellt byggnadsrester från det säteri som föregick John Hall dä: s huvudbyggnad i Gunnebo, ritad av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, eller så har man hämtat det från någon byggnad i dåvarande Göteborg eller platsen för den forna staden Nya Lödöse i Gamlestaden. Teglets väg är ju mångskiftande, vi vet genom Gustav Vasas registratur hur kyrkobyggnader i (Gamla) Lödöse respektive Skänninge revs och flyttades till Nya Lödöse och Motala/Vadstena för nybyggnation.[1] 
På Lödöse museum mäter, registrerar och bevarar man tegel för att framöver förhoppningsvis kunna bygga upp ett nationellt dataarkiv för detta spännande material. Vilket i många arkeologiska utgrävningar hamnar på soptippen. För att återgå till Gunnebo slott så har man inom det tvärvetenskapliga projektet tagit sig tid för att bearbeta de 5600 porslinsskärvorna, undertecknad kommer nedan att berätta vad det kan vara till nytta, men ett spännande projekt som förhoppningsvis kommer till stånd är återskapa Gunnebos porslin. Idag säljer man s k nutida ostindieporslin på plats till turister, men det har inget att göra med det porslin som användes under släkten Halls tid. Dock kan man av skärvorna nog få fram mönster till nyproduktion.
För snart ett decennium sedan kom Göte Nilsson Schönberg ut med boken Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Hans förhoppning var att genom att peka på en metod som kan användas vid genomgången av detta arkeologiska massmaterial, så kan denna appliceras på andra föremålsgrupper som t ex fajanser, glas och stengods med mera. Schönborg såg en massa möjligheter som dessa trasiga skärvor kunde ge.
De är rester av den införseln av ostindiskt porslin som i huvudsak skedde på 1700-talet, via Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) i Göteborg. Endast för Sverige kunde de under ett årtionde införda pjäserna räknas i milliontal. Det blev här till och med rätt vanligt, att överklassen det ena året beställde sin bordsservis med specialbeställd dekoration och sedan fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta förklarar, hur en sådan mängd av porslinspjäser med helt och hållet europeisk ornering, men av österländsk tillverkning hos oss ännu överallt anträffas, i helt skick eller i skärvor.[2] Göteborg var ju kompaniets huvudort och därför är det inte konstigt att porslinsskärvor hittas mer här än på andra platser i Sverige. Det uppgrävda porslinsmaterialet från Göteborgs innerstad hittas oftast i avfallsbingar, då de oftast städades bort och kastades i dessa, då det annars fanns risk att man skulle skära sig på skärvorna, men de finns även ute i omgivande åkrarna då innehållet i avfallsbingarna fördes dit som jordförbättringsmedel. I samband med att Ostindiska huset, vilket var kompaniets kontors- och försäljningslokal från mitten av 1700-talet till 1813, byggdes om till Stadsmuseum på 1990-talet utfördes grävningar på kompanihusets gård. Här påträffades ca 20 000 skärvor från kompaniets hela verksamhetsperiod. Ett mer slutet fynd och minst sagt innehållsrikt är Ostindienfararen Götheborg som förliste i inloppet till Göteborgs stad hösten 1745. Senaste utgrävningarna skedde där under vattnet åren 1986-1993.
Man kan då fråga sig vad alla dessa tusentals skärvor har att tillföra forskningen? Schönborg menar bland annat att Göteborgsmaterialet har två dimensioner:
* Porslinsskärvorna möjliggör att förstå den egna stadens utveckling från en befästningsstad till handelscentrum. Den kunskap som går att få av det arkeologiska materialet är därför av största vikt. Här är det viktigt att utgrävningsrapporterna är enhetligt utförda för att underlätta föremålsanalyser – exempelvis dekor – kring materialet, föremålstabellerna bör relateras till fyndnummer. Under utgrävningarna har bland annat Schönborg arbetat tvärvetenskapligt genom att jämföra de arkeologiska fynden med historiska källor, ofta ned till enskilda hushåll. I kombination med genealogi, botanik och osteologi har det tillförts mycket korsbefruktning. De arkeologiska artefakterna har kompletterat bouppteckningarna, då de i flesta fall har varit summariska när det gäller detaljer om föremålen. Vid genomgången av de olika kvarteren har porslin kunnat knytas till specifika hushåll i flera kvarter.
* Porslinsskärvorna gör det möjligt för att forskare nationellt som internationellt kan göra paralleller med det som de har eller finner arkeologiskt på hemmaplan. Större delen av importen till Göteborg såldes vidare till andra europeiska länder. Men även från kinesiskt håll finns ett stort intresse att ta del av sin exporthistoria. Det är inte möjligt via kompaniets bokföring som nästan allt förstördes efter att varje resa hade slutförts och vinsterna efter auktionerna delats upp mellan kompaniets intressenter. På så sätt vet vi inte heller hur porslinet spreds ut över landet och internationellt.
Göteborgsmaterialet bör därför bevaras för framtiden och är tillgängligt för fortsatt forskning. Det arkeologiska materialet kan dessutom komplettera museernas föremålssamlingar, med bland annat kunskap om tidigare okända former och dekorer.[3]
Schönborgs nyss nämnda bok ingick i ett projekt som hade namnet Urbaniseringsprocesser i Västsverige. Ett annat var delprojektet Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterial som osteologen Maria Vretemark gjorde. En utvärdering av arkeologins möjligheter att belysa historiska processer, hade som syfte att utveckla metoder för bearbetning och analys av alla djurben som ett flertal västsvenska museer har som massmaterial i sina samlingar. Hon studerade djurben från tre kvarter i centrala Lödöse från perioden 1050-1350, som fanns i samlingarna på Lödöse museum och jämförde det med djurbensfynd från andra medeltida städer.
För det var så att i början av 1990-talet ansåg statsmakten att de senaste decenniernas arkeologiska verksamhet i Sverige till följd av exploateringar hade resulterat i ett mycket stort, nytt källmaterial i form av artefakter och andra fynd vilka endast i ringa mån ännu hade hunnit bearbetas och publiceras. Statsmakten gav därför i uppdrag åt RAÄ och universitetsvärlden att ta egna initiativ till projekt som syftade till att bearbeta det nya källmaterial som hade framkommit, och bidra till att framtida exploateringsutgrävningar skulle göras mer målinriktade och kostnadseffektiva, genom en utvärdering av konsekvenserna av de tidigare arkeologiska ambitionsnivåerna. Denna skulle skapa underlag för bättre antikvariska beslut i framtiden.
Avsikten var att testa vilka möjligheter som fanns i analyser av tidigare framgrävt material, det så kallade fyndberget. I vilken utsträckning kunde djurbenen användas för att studera företeelser knutna till urbaniseringsprocessen, exempelvis försörjningsstrategier och sociala strukturer? Att ställa frågor till benmaterial har inte alltid varit självklart, ty ännu under 1930- och 1940-talet så kunde arkeologer vid en förfrågan om vad de fått fram under en utgrävning, ge svaret:
”Inte mycket av intresse – bara ben.”[4]
Vretemark anser i sin numera tio år gamla bok att det osteologiska materialet kan ge både kvantitativa och kvalitativa data som kan användas vid tolkningen av en lokal, i sitt exempel från Lödöse data för att förstå de övergripande ekonomiska strukturerna i den medeltida staden. Genom att analysera en stor mängd ben kom hon fram till att:
”Det är uppenbarligen så att sammansättningen vad gäller huvuddelen av födan – kött från de tama slaktdjuren – inte nämnvärt skiljer sig i olika sociala miljöer under medeltidens första århundraden. Mängden mat, liksom köttets kvalitet, tillagning och servering kan dock mycket väl ha skiftat och varit socialt bundet utan vi direkt kan avläsa det vid den osteologiska analysen. Kvantitativa data som art- ålder- och könsfördelningar, är mer generella över hela stadsområdet och säger därför inte så mycket om den rumsliga dynamiken inom staden. Däremot ger dessa data oss viktiga upplysningar om försörjningsstrategier, djurhållningens inriktning, den ekonomiska utvecklingen med mera. Det vill säga upplysningar som rör samhället på ett övergripande plan. De förändringar över tid som ofta kan beläggas i de osteologiska materialen kan också kopplas till de övergripande strukturerna.
Den sociala dynamiken avspeglas i vissa direkt kvalitativa data som förekomsten av jaktvilt och udda inslag i kosten. Benägenhet och möjlighet att skaffa mer exklusiva inslag är säkert ett kriterium som skiljer olika sociala skikt åt. På ett högre plan var detta en tydlig generell skillnad mellan staden och borgen å ena sidan och byn på landet å den andra. På ett lägre plan uttrycks här en social spännvidd även inom staden, mellan olika kvarter. I exemplet Lödöse finns flera sociala indikationer av detta slag knutna till olika utgrävningsschakt, varav ovanstående kan tas som en indikation på närvaro av hushåll med högre social status beroende på schaktens olika innehåll av djurben.”
Vretemarks forskning visar att djurben mycket väl kan användas för att förstå ekonomiska förhållanden i medeltida städer, så många stadsmuseers samlingar av ben kan trots att de ej uppvisar Lödöses kvaliteter ge många svar om bara frågor och analysmetoder anpassas till rådande realiteter. Osteologin kunde år 2000, men kan ännu mer idag ge ljus åt medeltidens mörker.[5]
Ovanstående två exempel visar att det som är ett massmaterial på en ort behöver inte vara det generellt. Porslin hittas mycket i Göteborg och ben i Lödöse, medan andra platser har betydligt sämre ställt med artefaktmaterialet, delvis på grund av bevaringsförhållanden för t ex ben kan vara dåligt eller för att man inte har tillhört de ekonomiska områden som har haft råd med större kvantiteter av import. Massmaterial är delvis från betraktarens ögon. Ifall man på ett museum tröttnar på att se på den ena uppradade sviten av spännbucklor efter den andra, så kan det faktiskt vara så att dessa en gång i tiden massproducerades.
De 1100 spännbucklor som hittills har hittats i Uppåkra, utanför Lund är väl ett tecken på detta och efter att jag de senaste åren besökt sydsvenska, danska och nordtyska museer i jakten på vikingaliv finns det väl en sanning i tankesättet, men det som är ett massmaterial på vissa platser, kan vara en raritet på andra. Om man genom en spännbuckla funnen exempelvis i Österbotten kan härleda den till exempel en verkstad i Hedeby eller Ribe så är det oerhört intressant.
I veckan hade vi också inom APT-programmet en lång diskussionsgenomgång av begreppet massmaterial. Många beslutsförfattare anser att det är ett problem, då museimagasin bågnar. Exempelvis torde länsmuseet i Bohuslän ha cirka 180 000 fyndnummer av flinta. Arkeologer som vi alla är inom APT-programmet tycker att samhället ska ha råd att bevara massmaterial lageråtgång till trots. Vår lärare Per Cornell sa skojfriskt att det inte finns något bevarandeproblem med massmaterial. Efter att militären har avvecklat ett stort antal av sina grottor finns det möjlighet att deponera materialet där.
Vi får ju inte glömma att den kinesiska terrakottaarmén som visas på Skeppsholmen i Stockholm, ligger just i en sådan grotta. Under vårt seminarium kom vi också in på den vetenskaplig aspekten, på vad man sparar och inte? I samband med arkeologiska utgrävningar spelar ekonomiska faktorer roll, vilket kan vara lidande för insamlandet och analyserandet av visst mindre prioriterat material. Att acceptera prisdumpningar är inte bra och det innebär bekostnader på materialinsamlandet. Nya frågeställningar kan ställas i samband med att tekniken utvecklas.
Under torsdagen, då jag hade min enda hellediga dag åkte jag över till Hisingen och Kärra för att besöka boplatsen RAÄ Säve 353:1. Jag var i dessa trakter den 13 april 2009, då jag dokumenterade hällkistan i Tolsered (RAÄ Säve 135:1), samt Djupedals lilla och stora fornborg (RAÄ Säve 134:1 respektive RAÄ Säve 133:1). Jag passerade förra året Lilla Tolsered, men gick aldrig till Stora Tolsered som kommer att vara restterminens skoluppgift, då där ligger boplatslämningen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern, vilken vi ska göra en fiktiv undersökningsplan för.
Denna tidsperiod kan vara oerhört artefaktrik med massmaterial som bränd lera, keramik, kol och skärvsten. Ofta medvetet deponerade i brunnar och gropar, vilket Citytunnelprojektet i Skåne bland annat visade.[6] Det har jag tre års erfarenhet av genom att gräva ut en knappt 100 m2 stor (det bör poängteras att 2008 upptogs fler sökschakt runt den stora gropen för att avgränsa den stora gropen, samt göra den mer begriplig i stratigrafi m m) och ända upp till 1,6-1,7 meter djup grop vid Kastellegården 1:48 i Ytterby socken, Bohuslän. Jag vet inte hur mycket kilo keramik och bränd lera som vi har tagit upp och registrerat från denna fornlämning. 
Den mesta av keramiken torde härröra från yngre bronsåldern och äldre järnåldern, så RAÄ Säve 353:1 kan med stor sannolikhet innehålla liknande fynd. Det har gjorts en reell förundersökning på platsen i december 2009, då det påträffades i allt 35 anläggningar av klassisk förhistorisk boplatskaraktär med härdar, en kokgrop, stolphål och gropar. Fynden var flintavslag, bränd lera och en bit keramik. Förundersökningen orsakades av att Göteborgs stad planerar bygga servicehus på en del av fornlämningen.[7]
I Ytterby som var en forskningsutgrävning 2006-2009 - jag blev involverad på denna grävyta först 2007 - under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning, så togs alla förhistoriska artefakter in, men i samband med utgrävningsverksamheten i samband med vägbyggen och liknande är det inte lika väl beställt, mycket får kvarstå. Den svenska arkeologen Mats P. Malmer (1921-2007) skrev en artikel 1994 om Massfyndens egenart och värde, där han menade att arkeologin har haft en benägenhet att endast samla på ledartefakter och förbisett oornerade krukskärvor och annat massmaterial, vilket har inbegripit bland annat botaniskt och zoologiskt material. I artikeln skrev han sina smått bevingade rader:
”En typ räknas som massfynd om ingen på forskningens nuvarande ståndpunkt finner det meningsfullt att uppdela den i undertyper.”
Han försvarade bland annat insamlandet av allt benmaterial, keramik och porslin, ty han menade att förändringar sker i forskningen, det ser man om man tittar på arkeologins historia. Så länge vår kunskap om redskap och annan materiell kultur inte är total, så länge har också bearbetningsspåren på djurbenen vetenskapligt intresse. Detsamma gäller benens vittnesbörd om djurraser och domestikationsproblem. Uppenbarligen är det alltså aldrig vetenskapligt motiverat att sortera ut och kasta arkeologiskt djurbensmaterial. Fingeravtryck kanske medger slutsatser om dekorationsmålarnas ålder, så som nyligen har skett med minoisk keramik. Skärvmaterial kan användas till kemisk analys av färgen som är otänkbart när det gäller hela porslinspjäser. Den regel man får är att det inte finns några massfynd som saknar vetenskapligt värde.[8]
Vi har lämnat ett artefaktperspektiv som hade ett ursprung i Oscar Montelius häftiga bronsyxor, medan avbaningsarkeologin har gjort att vi har förskjutit vår blick till anläggningar. Gränsen mellan artefakt och övrigt material är trots allt inte så skarp, som det ter sig. Det finns oskarpa skiljelinjer på vad som är kulturlager och vad som är artefakt. Flinta på golvet i hyddan behöver inte vara avslag och ett massmaterial, det kan lika väl exempelvis vara en vattenavstötande golvanläggning, en gång täckt med ett mjukare överdrag eller fyllning. Massmaterial kan ofta vara mer intressant än det unika. Visuella intryck av massmaterial är viktigt. Skor i tusental eller hår i balar i förintelselägren ger oss en negativ suggestiv känsla av vad som har skett där, mer påtaglig än vad siffror många gånger kan ge. Likaså förstår vi första världskrigets meningslöst dödande bättre genom att besöka de enorma och enformiga militärkyrkogårdarna på kontinenten.
[1] Sixten Strömbom, Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse (1915-1918). Stadskrönika, grävningsberättelse, fyndkatalog. Göteborg 1924:21 & 209f; Gotthard Gustafsson, Åhus. Den medeltida staden och dess byggnadsminnesmärken. Stockholm 1973:23; Per Fredäng, Gästis i Motala - en före detta kungsgård. Mötesplats Motala - de första 8000 åren. RAÄ UV Öst, Linköping 2010:120.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Porslin 2010-11-07
[3] Göte Nilsson Schönborg, Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 39 (Göteborgs universitet 2001): 72ff.
[4] Ebba During, Osteologi, benens vittnesbörd, Gamleby 1992: 143.
[5] Maria Vretemark, Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterialet. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 31 (Göteborgs universitet 2000): 5 & 62f.
[6] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö Museer, Malmöfynd 20 (2009):233-276.
[7] Gisela Ängeby, Säve 353. En boplats från yngre bronsålder-äldre järnålder. Bohuslän, Säve socken, Kärra 18:3, Säve 353. UV Väst Rapport 2010:10, Arkeologisk förundersökning.
[8] Malmer, Mats P. 1994. Massfyndens egenart och värde. I Arkeologiska massfynd: Seminariet ”Det arkeologiska massmaterialet” den 5. Juni 1991. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 8-18.
