Vid vägs ände - Från valkyrians framburna dryckeshorn i Valhall till Sigurd Jorsalafarares hemkomst till kungsgården i Ytterby 1111.

Harri Blomberg invid några av ett sextiotal fyndbackar från utgrävningarna i Ytterby. Vecka 32 2011

 


 

En gång för länge sedan, då den stora hallbyggnaden stod i forntidens Kungahälla trodde dess herreman att han hade nått vägs ände, då valkyrian mötte honom i asatrons paradis Valhall. Hon kom fram till den ankommande ryttaren och sträckte fram ett horn till denne att dricka ur. Det var valkyrians välkomst av den döde i slutet av dennes resa, men samtidigt var det också början av en ny tillvaro, för varje resa förändrar ens tillvaro.[1]


Ankomst till Valhall. Bild från Wikimedia Commons.
 

På liknande sätt förändrades Kungahälla efter Sigurd Jorsalafarares hemkomst 1111 efter dennes treåriga korståg till Jerusalem. I Ytterby har man därför i helgen firat Sigurd och den stund då han åter steg in i den gamla kungsgården Kungahälla i Ytterby för 900 år sedan, ty efter denna dag blev inget sig likt i denna del av hans norska kungarike.

Mjöddrickande i hallen, i samband med niohundraårsjubileet av kung Sigurd Jorsalafarares hemkomst till kungsgården Kungahälla i Ytterby efter korståget 1107-1111.

Korståget var även en bildningsresa. Gåvor och uppköp i städerna Jerusalem och Konstantinopel kom att förgylla den nya kungsgården och Kastellkyrkan, som han lät bygga i staden Kungahälla. Sigurd kom på alla sätt, som Snorre Sturlasson skriver i sin Heimskringla, upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet.[2]

Förväntansfulla ytterbobor inväntar Sigurd Jorsalafarares ankomst till hallbyggnaden i Kungahälla 20110813.

 

Snorre berättar även i Heimskringla om Sigurds triumfliknande hemfärd efter korståget, från Konstantinopel via västra Ungern, Schwaben, Bayern, Sachsen och Danmark till Norge, där Kungahälla låg som dess sydligaste köpstad och kungsgård. Efter att ha sagt adjö till den östromerske kejsaren Alexios I Komnenos (1048-1118) for hans följe ridandes mot nordost och kom bland annat att träffa den blivande tysk-romerska kejsaren Lothar III (1086-1137), som under denna tid var hertig av Sachsen och den danske kungen Nils av Danmark (1063-1134) i Hedeby. Snorres ord lyder:

 

Därefter rustade konung Sigurd sig till hemfärden. Han gav kejsaren alla sina skepp. Det var guldprydda huvuden på det skepp som konungen hade styrt; dessa sattes upp på Peterskyrkan. Kejsar Kirjalax (namnet är en förvrängning av Kyrie Alexie, d v s herre Alexios) gav konung Sigurd många hästar och skaffade honom vägvisare genom hela sitt rike. Konung Sigurd for så bort från Miklagård, men en stor mängd av hans män stannade kvar och gick i tjänst för sold.

Alexios I Komnenos
 

Konung Sigurd for först in till bulgarernas land och sedan genom ungrarnas rike, genom Pannonien och Svåva och byjarnas land; där träffade han kejsar Lotharius av Romaborg, och denne tog mycket vänligt emot honom, gav honom vägvisare genom hela sitt rike och lät hålla torg för honom och hans folk, så att de fingo tillfälle att köpa allt vad de behövde.

Mynt föreställande den danske kungen Nils av Danmark (1063-1134), bild från Wikimedia Commons.
 

Då konung Sigurd kom till Slesvik i Danmark, gjorde jarlen Eiliv ett dyrbart gästabud för honom; det var vid midsommartiden. I Hedeby träffade han den danske konungen Nikolaus; denne tog emot honom med den största vänlighet, följde honom själv norrut till Jutland och gav honom ett skepp med full utrustning, på vilket han seglade till Norge.

Vikingaskepp i Borg, Lofoten. Foto av Petr Šmerkl, Wikipedia.

Konung Sigurd for så hem till sin rike. Han blev väl mottagen, och det sades, att aldrig hade någon ärofullare färd gjorts från Norge än denna. Sigurd var då tjugo år gammal; han hade varit ute på denna färd i tre år. Hans broder Olav var nu tolv år gammal.


Hallbyggnaden Borg i Lofoten. Foto av Petr Šmerkl, Wikipedia.
 

Efter resan kom Sigurd Jorsalafarares att överge den gamla kungsgården i Ytterby, där hallbyggnader hade stått sedan folkvandringstiden och bosatte sig alldeles intill den tidigmedeltida staden Kungahälla, vilken hade fått sitt namn efter kungsgården i Ytterby. Dock kom kungsladugården i Ytterby att kvarstå, senare som klosterladugård och åter igen efter reformationen som kungsladugård fram till 1600-talet, då Kastellegården övertog den rollen med sammanslagna forna stadsmarker och kungsladugård.


Hallbyggnaden Borg i Lofoten. Foto av Jörg Hempel.
 

Sigurd Jorsalafarare var som sagt den sista norske kungen som satt på sitt högsäte i kungsgården i Ytterby, men han var långt ifrån den första och föregicks av välkända norska kungligheter som:

 

* Magnus III Barfot (1073-1103), vilken bland annat deltog i trekungamötet vid landamäret - Marberget - vid Göta älv, utanför Kungahälla 1101.


Harri Blomberg träffar den norske kungen Magnus III Barfot under arkeologidagen i Ytterby Folkets hus 20110813.

* Olav III Kyrre (1050-1093) – en stillsam och fredlig kung, som likaså sin sonson Sigurd var han Kungahälla behjälplig till den grad att han antas var dess grundare i slutet av sin regeringstid, då han även grundar staden Bergen. De äldsta arkeologiska spåren från den tidigmedeltida staden Kungahälla är från årtiondena omkring 1100. Han dog förövrigt i Håkeby i bohuslänska Tanum 1093.

* Harald Hårdråde (1015-1066), som var den sista vikingakungen och dog den 25 september 1066 i slaget vid Stamford Bridge, i strid mot kung Harald Godwinson av England, vilken nitton dagar senare förlorade sitt land och sitt liv mot Vilhelm Erövraren i slaget vid Hastings. Harald Hårdrådes nederlag, trots att 300 vikingaskepp deltog i äventyret, blev slutet för denna typ av krigsexpeditioner från nordmännens sida.


Slaget vid Stamford Bridge 1066.

* Magnus den gode (1024-1047).

* Knut den store (995-1035).

* Olav II den helige (995-1030), även känd under sitt helgonnamn Sankt Olof och bland annat min födelsestad Norrköpings skyddshelgon.

* Sven Tveskägg (960-1014).

* Olav I Tryggvason (968-1000)

 

… och så vidare… denna del av Norge vid Nordre älv hade även Harald Blåtand som kung under 900-talet och platsens belägenhet vid gränserna av de tre rikena Sverige, Norge och Danmark som började konsolideras som statsbildningar gjorde att kristna och hedniska kungar åtminstone periodvis vistades i området och då även bebodde kungsgården i Ytterby med det i sammanhanget signifikativa namnet Kungahälla, i ännu äldre tider, då statsbildningar saknades, troligtvis bara stormannagården Hälla som låg invid Bohusläns största gårdsgravfält på den stora hällen i Ytterby. Den hade varit bebodd alltsedan yngre bronsåldern.


Arkeolog Tobias Andersson visar sin animation av hallbyggnaden i Ytterby för arkeologerna Harri Blomberg och Hanna Löfquist.
 

Under folkvandringstid kom stormännen i Ytterby att överge tidigare byggnadsstilar, nog magnifika, för hallen som den ideala hustypen. Hallen var själva den ideologiska kärnan i den nya hövdingamakten och var yngre järnålderns centrum. Emblemet för det ordnade samhället, där utvalda män fick avge löften, bundsförvantskap och trohet till sina herrar.[3]


Hallbyggnaden i Ytterby är 48 meter lång. Sommarutgrävningen 2011.
 

En av Skandinaviens allra största hallbyggnader – 48 x 9 meter – har hittats i Ytterby och mycket mer finns att gräva fram arkeologiskt. Senvårens arkeologiska sökschakt därstädes visar detta och de arkeologiska undersökningarna i Ytterby kommer att fortsätta redan i höst, där kvarvarande grophus som banades fram i våras ska utgrävas.

Hallbyggnaden i Ytterby, sommarutgrävningen 2011.

Förutsättningarna finns för vidare forskning och kommer resultera i många rapporter, uppsatser, avhandlingar och allt tack vare en idoga forskares gärning, utan arkeologen Kristina Bengtsson inget forntida Kungahälla – utan henne ingen magnifik hallbyggnad i Ytterby.

 

48 x 9 meter hallbyggnad grävs fram i Ytterby 2011.

För min egen del tar bloggandet slut utifrån Ytterbys horisont slut i och med denna veckoblogg. Jag har kommit till vägs ände, men såsom hövdingen i Valhall och Sigurd Jorsalafarare vid hemkomst till Ytterby 1111 också kom till vägs ände, började de också på en ny resa. Under ett års tid har jag skrivit 52 veckobloggar och det har varit givande att få delge lite av det som står mig nära, om den arkeologiska vardag som jag har bland hallbyggnader, gravfält och fornborgar med mera. Den består bara delvis av utgrävningar, ännu mer tid lägger jag på forskning, funderingar och inventeringar av det arkeologiska bestånd som finns omkring oss.

Nyupptäckta skålgropar på gravfältet vid hallbyggnaden i Ytterby.

Härnäst ska jag exempelvis arbeta med att göra en Arc-Gis-karta över utgrävningsområdet i Ytterby, samt avsluta min inventering av det fornminnesbestånd som omger detsamma. Dessutom ska jag skriva vidare på Bohus fästningshistoria och inleda mitt mastersexamensarbete i arkeologi, vilket kommer att ta tid och kraft i anspråk, samtidigt som jag tycker att det ska bli mycket givande att genomföra.

 

Och sista ordet, den här gången.


Nyfunna skålgropar i Ytterby.



[1]
De gotländska bildstenarna förmedlar den värld, som även fanns i det forntida Kungahälla under yngre järnåldern. I olika bildserier kan man få till livs den värld som stormännen levde i Ytterby, som annars till stora delar har multnat bort. Här kan man följa människans liv och dess föreställningsvärld, liksom bildstenarna berättar om skeppsfart, bostäder, kläder och husdjur. Se vidare Maja Hagerman, Tusenårsresan. Stockholm 1999:15-22.

[2] http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm 2011-08-14.

[3] Maja Hagerman, Tusenårsresan. Stockholm 1999:67.

Arkeolog Lasse Bengtsson berättar om upphittade fornfynds bakgrundshistoria på arkeologidagen i Folkets hus i Ytterby 2011.


Fagervik och Säter – två gropkeramiska boplatser i Kolmården.

Harri Blomberg vid färjeläget i Skenäs, Vikbolandet. Vecka 31 2011

 



Kvarsebo brygga vid Bråviken i Östergötland. 


I juli månad besökte jag tillsammans med min vän Malin Hansson Bråvikens stränder ett flertal gånger, antingen åkte vi till de många sevärda arkeologiska och historiska platserna på Vikbolandet eller så klättrade vi i Kolmårdsbranten alternativt satt och fikade vid några av de talrika hamnarna som finns på den norra sidan av Sveriges längsta havsvik. Krokek, Sandviken, Uttersberg, Fagervik, Marmorbruket, Säter och Kvarsebo är platser vi har bevistat den senaste tiden.

Sommarvilla vid Bråviken i Kvarsebo socken, Östergötland.

Denna norra kustremsa som skiljer sig så markant från den södra har lockat till sig både en fast såsom sommarboende befolkning. Om kungligheter och adel med mera bosatte sig på ställen som Bråborg, Ållonö, Skenäs, Mauritzberg, Stensöö och Lönö på Vikbolandet, valde bourgeoisien i framförallt Norrköping, men även Stockholm att för drygt ett sekel sedan tillbringa somrarna vid kustbandet i Kolmården.


Harri Blomberg sitter på en brygga vid Säter. Skenäsfärjan är på väg in till färjeläget vid Bråviken.
 

Till denna skara av bourgeoisie tillhörde bokhandlarefamiljen Nerman från Norrköping, som umgicks i grosshandlarsocieteten och hyrde sommarnöje vid Bråviken, men hade till vardags påfallande småborgerliga vanor. Alltsedan 1894 hade bokhandlarfamiljen Nerman hyrt sommarhus vid Bråviken, först i Torsskär och sedan 1902, flyttade man sommarnöjet över till Säter, längre ut vid Bråviken – mitt emot Skenäs på Vikbolandet.(1)

Arkeologen Birger Nerman, konstnären Einar Nerman och socialisten Ture Nerman tillbringade somrarna i början av 1900-talet i detta hus i Säter. 


Bokhandlare Johan (Janne) Emanuel Nerman (född 1844 i Västerlösa, Östergötlands län) och dennes fru Ida Adéle Nordberg (född 1860 i Kajana, Finland) hyrde in sig med sina barn hos änkefru Högström på Skönevik i Säter under somrarna 1902-1908. Barnaskaran bestod av tre söner, den äldste vid namn Ture (1886-1969) och tvillingbröderna Birger (1888-1971) och Einar (1888-1983), vilka alla tre kom att göra lysande karriärer i det svenska kulturlivet under seklets mitt. Ture som journalist, poet och politiker, Birger som arkeolog och Einar som tecknare och konstnär. Den senare skapade bland annat solstickansymbolen, som föreställer Einar Nermans son.(2)


Säters färjeläge, skymtar vid Bråvikens strand.
 

Nitton år gammal kom Ture Nerman att finna den första boplatsen från gropkeramisk tid vid Bråviken, som blev för den svenska forskningen en värdefull stenåldersboplats. Han studerade vid denna tid bland annat fornkunskap vid Uppsala universitet under Oscar Almgrens ledning. Ture Nerman hade sommaren 1905 hört att fiskare Andersson på Säters gård i Kvarsebo socken skulle ha funnit en bronsskära på sin åker, strax ovanför ångbåtsbryggan.

Färjeläget i Säter vid Bråviken.

Ture Nerman ville också upptäcka något så han satte sig för att gräva lite sporadiskt kring fyndplatsen, men grävde först sina provgropar alldeles för lågt i terrängen. Snart gick han, tillsammans med sin bror Birger, en bit upp på Kolmårdsbranten och i Anderssons hage, vid tre sammanhängande grottor som han året förut hade upptäckt, kunde han på ungefär 25 meter över havet, väl medveten om efter ha fått undervisning av Almgren om Östergötlands landhöjning och att stenåldersfolket gärna höll till på stränderna, sätta spaden nästan direkt på artefaktfynd, då han fann lerskärvor, s k gropkeramik.

Harri Blomberg i en Kolmårdsgrotta i Kvarsebo socken.

Ture Nerman kom att skriva om sina arkeologiska upptäckter i Säter i boken Allt var ungt, som var den första delen av de tredelade memoarerna och utkom 1948:

 

Nästan vid första spadtaget fick jag napp: bitar av en lerurna med ornament. Strax efter också aska och ben. Vi grävde bara lite, den dagen och ännu ett par dagar, några stickprov på olika avstånd, man får inte förstöra ett markfynd med värdelös grävning. Men det var en upptäckt! När jag sedan på hösten kom till min lärare docent Almgren i Uppsala med två cigarrlådor Säter-fynd, blev han mycket glad. ´Herr Nerman har hittat en boplats´, meddelade han på sin föreläsning. Det var den första i Östergötland, egentligen två, och fyndet fyllde från typologiska och andra synpunkter ut en lucka mellan Gotland och Uppland.

Harri Blomberg sitter på Kvarsebo brygga vid Bråviken, Östergötland.

Året efter kom Almgren till Säter och grävde vidare. Senare hittade broder Birger ytterligare två boplatser intill västerut, och långt efter har man på samma strandläge fått fram tjogtals. Mitt fynd gav emellertid namn åt en viss keramiktyp: Säter-typen, och nu får de unga arkeologerna slå i sej de där fynden. Lite har man ändå gjort för vetenskapen.”
(3)

Kolmårdsbranten vid Säter i Kvarsebo socken, Östergötland.
 

Vid mellanneolitikum, ungefär 3000 f Kr var vattenståndet i denna del av östkusten 25-30 meter högre än nu. På Kolmårdens branta stränder fanns boplatser på flera ställen, medan Vikbolandet tvärs över Bråviken låg nästan helt under havsvattnet.

 

 

På nivåer mellan 23-30 meter över Bråviken i Kolmårdsbranten ligger flera skilda gropkeramiska boplatser från stenåldern. Dessa har varit oerhört fyndrika och bland annat har tusentals keramikfragment tagits till vara vid senare gjorda arkeologiska utgrävningar, senast hösten 2010.(4)


Harri Blomberg vid en bäck i en av de gropkeramiska Sätersbosättningarna från stenåldern, utgrävda av Oscar Almgren i början av 1900-talet.
 

I samband med utgrävningen sommaren 1906, då arkeologen Oscar Almgren kom ned till Östergötland påträffades i Säter ytterligare två boplatser, en äldre och en yngre (Säter II-IV). Fram till dess hade man haft det svårt att kunna datera och särskilja den gropkeramiska keramiken åt, höjdskillnaderna kom att ge fingervisningar. De går alla i den vetenskapliga litteraturen under benämningen Sätersboplatsen. Den presenterades i Meddelande för Östergötlands fornminnesförening 1906 (Oscar Almgren med artikeln ”En stenåldersboplats vid Bråviken”) och 1911 (Birger Nerman med artikeln ”Östergötlands stenålder”).(5)


Sand och strand lockade stenåldersfolket i Säter.
 

Nerman berättar om Almgrens utgrävning 1906:

Efter midsommar kom min lärare docent Almgren och grävde på mina stenåldersboplatser. Det var spännande att vara med. Broder Birger fick ännu skolpojke, här grundat ett livsintresse. Lektor Klockhoff från Linköping kom och deltog, likaså kom Norrköpingslärarna Hultig och Floderus på inspektion och Säterbefolkningen vallfärdade till urinvånarnas bostad. Fynden blev rika i urnskärvor, stenyxor, ben o s v. Sedan fick jag fullmakt från Riksantikvarieämbetet att gräva i hela Kolmården och angränsande områden och som ersättning för mitt arbete några arkeologiska skrifter ur Oscar Montelius hand.”(6)


Sätersutgrävningen vid Bråviken sommaren 1906, Oscar Almgren, Ture Nerman och biträdet Kruslock. Se vidare Ture Nerman, Allt var ungt. Minne och redovisning. Stockholm 1948:315.
 

Storebror Ture kom att lämna den arkeologiska banan, men hann som sagt dessförinnan locka sin lillebror Birger på fornforskningens bana. Därtill avgjorde Oscar Almgren saken och det var också den senare, som längre fram lockade Birger tillbaka, från Dorpatprofessuren till Sverige. Tillsammans utgav de två verket ”Die älte Eisenzeit Gotlands” 1923. Efter sporadiska kontakter med Statens historiska museum, blev Birger Nerman 1938 dess museidirektör. Denna tjänst hade han kvar fram till pensioneringen 1954. Östersjödimensionen i Nermans arkeologiska forskningar, som föddes i Säter vid Bråvikens strand fortsatte hela livet.(7)

Säterholmen vid Säters färjeläge vid Bråviken har en skans från 1700-talet.

Väster om
Säter, vid Marmorbruket i Krokeks socken, finns en annan gropkeramisk boplats som jag har besökt i juli, också tillsammans med Malin Hansson från Tingstad. Den klassiska Fagerviksboplatsen från mellanneolitikum ligger på en sandig sluttning, i en dalgång ned mot Bråviken.

Harri Blomberg i Marmorbruket vid Bråviken i Krokeks socken, Östergötland.

Det var folkskolläraren Torsten Engström som hittade Fagerviksboplatsen 1927, inspirerad av de utgrävningar som hade skett i Säter drygt två decennier tidigare. Engström var RAÄ: s ombud i Kolmården under mellankrigstiden och med hjälp av geologen Harald Thomasson inventerade han stora delar av denna kustbygd. Kvarlämningarna av stenåldersfolket fanns på liknande nivåer som i Säter, med de äldsta boplatslagren längst upp i Kolmårdsbranten.

Harri Blomberg vid Kolmårdsbranten i Marmorbruket, Kvarsebo socken i Östergötland.

Arkeologen Axel Bagge kom tillsammans med Engström att göra en större utgrävning av Fagerviksboplatsen några år före andra världskriget, då man utgick från de provgropar Engström hade gjort tidigare. På Fagerviksboplatsen framkom rikligt med keramik, stenverktyg och avslag – främst av kvarts, grönsten och flinta.Dessutom hittade man avlånga avfallsgropar, härdar och hyddbottnar. Fem skelettgravar och djurben av bäver, säl och fisk, samt två sälfigurer i bränd lera. Bagge delade upp keramikmaterialet i fem skeden (Fagervik I-V) utifrån tillkomsttid, varav den yngsta inte var gropkeramik utan tillhörde stridsyxekulturen.

Harri Blomberg i Marmorbruket i Kolmården, det vattenfyllda schaktet är över 40 meter djupt och därifrån togs Kolmårdsmarmor till bl a Stockholms stadshus.

Senast man grävde i Fagervik var hösten 1994 i samband med VA-arbeten inom Marmorbruket och fynden tillhörde perioden Fagervik II. Vägen till Fagervik och nya Marmorbruket genomkorsar Fagerviksboplatsen. Under vårt besök förra månaden syntes gropkeramik i vägrenen, skärvorna indikerar de oerhörda mängder som producerades här under mellanneolitikum för omkring 5000 år sedan.(8)

Harri Blomberg vid en vällingklocka i Marmorbruket, Kvarsebo socken i Östergötland.

Kommande veckoslut ska jag för tredje gången i sommar uppleva lite småländskt lantliv i Mörlunda. Det blir givande.

Harri Blomberg på Skenäsfärjan från Säter över Bråviken till Skenäs på Vikbolandet.



Stora Sinnerstad i Mörlunda.

1
Säter är en mindre ort utanför Kvarsebo, som präglas främst av sommarstugebebyggelse för norrköpingsbor vid Säters färjeläge på norra sidan av Bråviken, där man kan ta bilfärja över till Skenäs på Vikbolandet, fast under Nermans tid fanns bara en brygga för ångbåtar. Färjeläget låg fram till 1959 i Kvarsebo, vars färja anlöpte Färjestaden på Vikbolandet. Se även Nerman, Bengt, Ture Nerman. Svenskt biografiskt lexikon, band 26:516-528. Stockholm 1989; Nerman, Ture, Allt var ungt. Minne och redovisning.Stockholm 1948:176 & 183.

2 Av de jämnåriga klasskamraterna till tvillingbröderna Einar och Birger Nerman från läroverket i Norrköping blev Nils Åberg den förste arkeologiprofessorn vid Stockholms högskola 1940-1953, och Sigurd Erixon innehade professuren i folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms högskola.

3 Nerman 1948:291f.

4 Tom Carlsson, UV Rapport 2011:25. Arkeologisk förundersökning. En gropkeramisk boplats vid Rasktäppan, Östergötlands län, Norrköpings kommun, Kvarsebo socken, RAÄ 85. Se länken http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_rapport/uvr2011_025.pdf 2011-08-01; Fredrik Molin, UV Öst Rapport 2007:7. Arkeologisk förundersökning. Elkabelförläggning öster om Kvarsebo. RAÄ 15, RAÄ 66, Kolmården 1:1, Hultstugan 1:11, Kvarsebo socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Se länken http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2007/ro2007_07.pdf 2011-08-01; Johan Stenvall, RAPPORT UV ÖST 2004:55, ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING I FORM AV ANTIKVARISK KONTROLL. I sydsluttningen till Säterboplatsen. Schaktning för ny högspänningsledning intill Säterboplatsen i Kolmården, Kvarsebo socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Dnr:422-2034-2004. Se länken http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2004/ro2004_55.pdf 2011-08-01.

5 Bronsskäran inköptes sedermera av Statens historiska museum och har tillsammans med bronsålderskeramik från samma ställe visat att Säter även var bebott under bronsåldern. Se även Engström, Ture, Kolmårdens bebyggelsehistoria. Stenåldersfolket – de första bebyggarna. Kolmården, del 1. Kommunen – hembyden:26-50. Kolmårdens kommun 1965:30ff & 50; Hedvall, Gunnel, Säter från stenåldern till år 2004. Kvarsebo hembygdsförening 2004:3 & 25; Se även Agneta Åkerlunds avhandling.


Torp i Mörlunda.

6
Nerman 1948:313ff.

7 Se vidareHarri Blomberg, Mare Balticum, Östersjödimensionen i arkeologen Birger Nermans liv och författarskap. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet 2007:1-20. Finns i Norrköpingsrummet på Norrköpings stadsbibliotek, under personen Birger Nerman.

8 Riksintresse KE 55, Fagervik – Marmorbruket, Krokeks socken, Norrköpings kommun, Länsstyrelsen i Östergötland, Kulturmiljöenheten 2001:8-12. Se länken http://www.lansstyrelsen.se/ostergotland/SiteCollectionDocuments/sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/landskapsvard/KE55FAGERVIKMARMORBRUKET.pdf 2011-08-01.

Ekonomibyggnad vid Mörlunda kyrka.


Gullbacken och Gullborg - När Östergötlands elit flyttade upp på höjderna.

Harri Blomberg inspekterar murarna på Gullbackens fornborg i Törnevalla socken, Östergötland. Vecka 30 2011

 


 

Under folkvandringstiden skaffade sig samhällseliten höjdbosättningar, som svar mot en orolig tid. Dessa fornborgar var inga unikum, utan liknande bosättningar hittas i hela norra och västra Europa under järnåldern och de svenska byggdes i huvudsak av sten. Jag har inventerat ett flertal i Göteborgsregionen, en finns bland annat i min egen stadsdel Kortedala, men flera av de mest intressanta finns i Östergötland, såsom Ramunderborgen, Jämjöborg, Bobergets fornborg och Gullborg. Alla är belägna på Vikbolandet. Till övriga intressanta kan man bland annat uppräkna Tångstads fornborg, fornborgen i Lövstad och Hallstra fornborg. Dessa tre ligger mellan Norrköping och Linköping. Ramunderborgen har jag besökt ett flertal gånger, men inte i sommar. Vilka jag däremot har gjort med de övrigt uppräknande, fornborgen i Lövstad så sent som i söndags kväll, då jag tillsammans med min kompis Malin Hansson dessutom besåg ett närbeläget gravfält, hålväg och stensträngar. En fornborg vid Hallstra blev en ny bekantskap, Hallstra fornborg eller Gullbacken som namnet går i folkmun, ligger i Törnevalla socken besöktes bland av arkeologen Arthur Nordén på 1930-talet. Han beskriver bland annat läget och storlek, då han kommer gåendes från Hallstra gård som ligger ½ kilometer söderom fornborgen:

 

”Borgen är lätt synlig från gården och gör, då man nalkas den från detta håll, ett ganska ståtligt intryck. På bergets framsida ligger nämligen block på block i en bevarad murläggning. Först på sidorna av det lilla berget blir vallkärnan lägre och överväxt av vegetation, medan blocken i massor här ligga nedrasade vid den lilla bergknallens fot.

Fornborgen Gullbacken i Törnevalla socken, Östergötland.

Borgen är obetydlig i måtten. Den mäter en längd av 28 och en största bredd av 27 meter, medan själva den raka frontsidan blott är 24 meter. Denna frontsida är lagd på en valkbildning, och nedanför densamma svackar berget ut för att strax därpå välva upp igen. På denna uppvälvning ligger en rad av blockstenar, över väl ett timmerverk en gång varit uppfört… Man erinras då om borganläggningen å Långholmsberget i Furingstad.”
[1]

 

Harri Blomberg sitter på murarna av Gullbackens fornborg i Törnevalla socken, Östergötland.

Denna tydliga fornborg, är till skillnad mot många andra fornborgar som kan ligga lite ensligt i förhållande till centralbygden, placerad alldeles intill den gamla storgården från järnåldern, såsom ett romerskt citadell eller kastell. Frågan kan vara om det inte har byggts av en hemvändande legosoldat i den romerska armén?

Romarriket omkring 400 e Kr, då fornborgarna i Östergötland uppförs.

Likheten med ett citadellet Caelius Mons i Kellmünz an der Iller i västra Bayern är slående. Det byggde av romarna 297 e och gav även orten sitt namn. Citadellet var omgivet av en 100 meter lång och 100 meter bred stenmur med många torn. Det inrymde ca 300 män och kom att bestå till romarrikets fall på 400-talet e Kr, då det övergavs och stenarna kom till användning för ett nytt slott och kyrka.[2]

 

Citadellet Caelius Mons i Kellmünz an der Iller i västra Bayern, härrör från senromersk tid och liknar fornborgen Gullbacken i Törnevalla sn. Bild från Wikimedia Commons.

I Hallstra fornminnesmiljö finns förutom fornborgen, dessutom gårdslämningar och gravfält från järnåldern. Man kan ännu idag ana sig hur en befäst gård kan ha sett ut under denna period. Fornborgen dominerade landskapet och syns nu som en kraftig vall av jord och sten. Gullbacken, som ligger 55 m ö h mäter 70 x 50 m (NV-SÖ) och anlagd på ett uppstickande bergsparti vars krön är försedd med en cirkelformad vall. Den är vanligen övertorvad med i ytan talrika 0,2-0,8 meter stora stenar. Längs vallen ytterkanter, speciellt tydligt i SÖ-S-SV är en stenskoning, bestående av 1-2 meter stora stenblock lagda i skift. I SSÖ har det troligtvis varit en cirka 1,5 meter bred ingång. Uppe på vallen fanns sannolikt ursprungligen en träpalissad som ytterligare försvårade för fiender att ta sig in i borgen. Borgområdets insida är kuperat med uppstickande bergsryggar. 5-10 m S och SÖ om den inre vallen är en förvall, ca 50 m lång (Ö-V, SV-NÖ), huvudsakligen bestående av 1-2 m stora stenblock lagda i rad.

Gullbacken enligt en uppmätning av RAÄ 1980.

 

Söder om fornborgen ligger en platå som övergår i en sluttning. På platån kan man se ett par husgrundsterrasseringar 8-10 x 10-15 m stora och med stor sannolikhet stod där ett par långhus under järnåldern. I boplatsens södra del hittar man också en stensatt brunn, där storgårdens folk hämtade sitt vatten. Söder om boplatsen finns ett gravfält med flacka stensamlingar från äldre järnåldern. Väster och norr om fornborgen finns två gravfält med högar, runda stensättningar och treduddar, som torde vara från yngre järnåldern.[3]


Uppmätningsplan över Gullbacken i Törnevalla socken av arkeologerna Edlund och Nordén.
  

Strax sydöst om Norrköping finns en annan fornborg med nästan samma namn som Gullbacken. Min resekamrat i Östergötland det senaste året har varit Malin Hansson från Tingstad, vars familj bebor Stor Gullborg. På deras marker reser det ett berg vars fornborg har namngett de fasta egendomarna Lilla och Stora Gullborg i socknen. Här i en av Östergötlands tre centralbygder står fornborgarna tätt, men få av dem kan mäta sig med fornborgen Gullborg.

Fornborgen Gullborg i Tingstads socken på Vikbolandet.

I år har jag inte klättrat upp på klinten, där fornborgen byggdes i slutet av romersk järnålder, men jag har haft den ständigt i blickfånget, där den reser sig på sin stora åkerholme, då jag har besökt denna del av östgötaslätten. Gullborg med sina massiva murar är en prototyp för samhällselitens höjdbosättningar och ligger ca 500 meter åt sydost om Stora Gullborg.

Uppmätningsplan över Gullborg av Bror Schnittger 1909.

 

Den mäter ca 180 x 100–130 m (öst-västlig riktning) och begränsas i norr och öster av branta stup som har gett naturligt skydd åt fornborgen, i söder av en brant sluttning och i väster av en sänka i bergryggen. Längs sluttningskrönet i söder och väster ligger en nästan sammanhängande stenvall 125 m lång, nu avbruten av ett par smärre bergklackar. Vallen är 3–10 m bred (ursprungligen högst 8 m) och 0,3-1,5 m hög. Uppbyggd av i regel 0,3-0,8 m stora, vanligen skarpkantade stenar. Talrika intill 1,5 m stora block ingår. Västra utsidan har nästan helt smärre partier i söder delvis bevarad kallmur i intill 4 skift och 1,3 m hög. I sydväst har denna bildat ett hörn. Den mäktiga murmassans väldiga block ger ett mer påtagligt intryck av avsiktligt byggnadsverk än många andra östgötska fornborgar, men även här är stora partier i söder och delar i väster nedrasade, intill 15 m från vallen. Inre begränsningen delvis oklar. Inom fornborgen på bergets krönparti är en stensättningsliknande lämning, närmast rund, ca 7 m i diameter och 0,2 m hög, övertorvad med i ytan enstaka stenar 0,2-0,5 m stora. I sydöst kantkedjeliknande stenrad av 0,2 m stora stenar. Beväxt med slånbuskar. Sannolikt rest efter optisk telegraf. På berget söder härom är inhugget en norrpil. Arkeologen Carl Fredrik Nordenskjöld antecknade i början av 1870-talet förekomsten av en stensatt brunn i borgens mitt och antog att ett äldre kummel funnits på platsen, där den "topografiska signalen" stod under denna tid. I sänkor i bergkrönets västra del är kraftiga, delvis undersökta kulturlager.


Gullborg i Tingstads socken på Vikbolandet.
 

Gullborg utgrävdes av Bror Schnittger sommaren 1909, då åtta grävningsrutor upptogs på sammanlagt ca 200 kvm och ett antal stickprov gjordes i marken. Gullborg dateras till romersk järnålder-folkvandringstid, utifrån de förhållandevis talrika fynden och till dem räknas en liten spirallagd guldten á 3,5 gram; tre fibulor av brons; svärdslidsbeslagsfragment; en grön glasmynningskantskärva med ovala inslipningsspår och ett grönt flaskhalsfragment; dessutom gjutformsfragment, slagg och en degel för metallgjutning, några pil- och spjutspetsar, ett fragment av en sköldbuckla, knivar, lie, broddar, hårnålar, slip- och brynstenar, malsten, vävtyngder, lergods, kol och kreatursben. Ett fynd som avvek från de övriga och som visar att borgplatån har använts även före fornborgens uppförande, är ett stenåldersredskap av röd skiffer.


Uppmätningsplan över Jämjöborg av arkeologerna Edlund och Nordén.
 

Särskilt i dessa utgrävda partier men även i övrigt är berget nu beväxt med talrika lövbuskar, enbuskar och slån- och nyponsnår, längs foten tallskog. Bergens avgränsning i väster är något oviss. Bergribban närmast utanför vallen är lika hög som bergplatån och bör därför anses ingå i fornborgen trots att vallar där saknas. I den grunda sänkan utanför vallen i väster kan en stig ha gått fram. Smärre stensamlingar i sluttningarna kan ej konstateras vara anlagda. Landskapet runt fornborgen innehåller ett stort antal fornminnen, många från järnåldern och ett exempel är Smedby i Tingstads socken, drygt 2 km från fornborgen där man hittade man en silverskatt i slutet av 1960-talet. Den innehöll 553 islamiska mynt och silversmycken, hitförda under yngre järnåldern.

Harri Blomberg står på murarna av fornborgen Jämjöborg på Vikbolandet.
 

Våren 2008 påträffades vid en arkeologisk prospektering under Martin Rundkvists ledning, nedanför Gullborg på Stora Gullborgs ägor, ett fragment av ett likarmat spänne i kopparlegering, ett s k Ljønesspänne från 800-talet, vid sidan av mer nutida fynd. Både Bror Schnittger och Martin Rundkvist daterar Gullborgs huvudfas till sen romersk järnålder. Rundkvist anser att fornborgen är Östergötlands rikaste kända elitboplats från denna tid och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, även om den med stor sannolikhet har fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.[4]


Fornborgen Maiden Castle i England 1934.
 

Första antikvarien på Länsstyrelsen i Stockholms län, vid namn Michael Olausson, har också intresserat sig för Gullborg, när han har studerat folkvandringstidens höjdbosättningar i Mälardalen, men med jämförelser av landskap som Östergötland/Tjust, Bohuslän och södra Norrland där samma fenomen finns. Under ett par århundraden byggdes hundratals befästningar som var påverkade av kontakten med Romarriket. I dessa ofta små till ytan befästa höjdbosättningar, om man jämför dem med bronsålderns och äldsta järnålderns vallanläggningar, frodades elitmiljön, där man bland annat tillverkade prestigeföremål, där Gullborg, tillsammans med Odensfors och Boberget i Östergötland, Runsa i Uppland och Eketorp på Öland är exceptionella fyndmässigt. Flera olika hantverk finns representerade inom dessa fornborgar.

Runsa skeppssättning, foto av Udo Schröter.

Runsaborgen hade varit stadigvarande bebodd under folkvandringstid. Den antas vara en befäst stormannagård. Åtminstone åtta hus har legat inne i borgen på stensatta terrasser. Utgrävningarna visade också på spår av minst tre bränder i borgen. Nedanför fornborgen ligger en av Sveriges största skeppssättningar, 56 meter lång, och ett gravfält med 30-talet gravar. Terrassbyggandet i Runsa känner vi igen från Gullbacken i Törnevalla socken, även om dessa senare låg strax utanför själva kärnborgen.

Långhus innanför murarna i Eketorps fornborg, foto av Pieter Kuiper.

Ringborgen Eketorp byggdes av den öländska järnåldersbefolkningen runt år 400 e.Kr. under en period då den hade nära band med Romarriket och andra europeiska civilisationer. Att man valt en rund form beror nog på att borgen ligger på flack mark och att anfall kunde väntas från vilket håll som helst, vilket också kan jämföras Jämjöborg i Östra Husby socken på Vikbolandet.

Oppidum Lauriacum var romersk legionbas vid den romerska gränsen i norr, i nuvarande Österrike.

Omkretsen för det första försvarsverket i Eketorp var ungefär 57 meter. På 500-talet utökades cirkeln till ca 80 meter i diameter, med långhus och brunn innanför murarna. Runt sent 600-tal övergavs borgen, vilket är sent om man jämför med fastlandets fornborgar. Dessa centralplatser var vid sidan av viktiga hantverksplatser, även innovationscentra inom jordbrukstekniken, då exempelvis åderbillar, långliar och holkyxor i järn introduceras. Handkvarnar hittas bara här och i hallbyggnader från denna tid. Direktkontakten med Rom eller via germanska stamfränder var förutsättningen. Samma kanaler som gör att de finaste guldfynden på Statens historiska museum i Stockholm, också kommer från denna tid.[5]

Brunnen inuti fornborgen i Eketorp, foto av Håkan Svensson.

 

Höjdbosättningarna övergavs i slutet av folkvandringstiden och början av vendeltiden, delvis kan det bero på makten började se annorlunda ut och småborgarna – de befästa gårdarna – hade spelat ut sin roll. Militäraristokratin som bebodde fornborgarna ersattes av stormän och småkungar som manifesterade sin makt genom den yngre järnålderns skrytbyggen – hallen eller healle som dessa byggnader heter i Beowulfkvädet. Vilka till omfång blev allt större och vars symboliska makt var lika stor om inte större än de stenmurar som skyddade den folkvandringstida militäraristokratins betydligt mindre långhus på de uppbyggda terrasserna.


Järnålderhus i Eketorps fornborg, bild av Håkan Svensson.



[1]
Arthur Nordén, Östergötlands järnålder, del 1. Norrköping 1938:304.

[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Caelius_Mons 2011-07-31.

[3] RAÄ Törnevalla 98:1, se vidare http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html 2011-07-31; Sevärt i Östergötland. Guide (till) fornminnen vid Törnevalla. Länsstyrelsen i Östergötland 2008.
[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Fornborgar_i_Östergötland#Gullborg 2011-07-31.

[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Eketorp 2011-07-31; http://sv.wikipedia.org/wiki/Runsa_fornborg#Upplands_Väsby_kommun 2011-07-31; Michael Olausson, När Mälardalens elit flyttade upp höjderna. Om folkvandringstiden höjdbosättningar. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:5-14.

Harri Blomberg sitter på murarna av fornborgen i Lövstad.


Mjödet flöt i hallens dryckeslag.

Harri Blomberg blickar österut i Arkösund på Vikbolandet. Vecka 29 2011

 


 

Ett av de spår som nordborna lämnade kvar i Ryssland efter sina vikingafärder är ordet Мёд och uttalas ungefär som Mjåt på svenska och betyder honung och mjöd. I ryska krönikor nämns första gången ett mjödrecept 880 e Kr. Man tog i det två tredjedelar eller mer av honung och en tredjedel av saft av bär (vanligtvis användes tranbär, körsbär eller hallon), utan tillsats av vatten. Blandningen utsattes för naturlig jäsning på fat eller öppna kar och efter en tid överfördes den jästa drycken till tunnor, som hade grävts ned i marken för en lång tid - ca 15-20 (ibland upp till 40) år. Den kortaste framställningstiden för en färdig dryck var 5-8 år, även om detta mjöd ansågs vara underexponerad. Nackdelen med denna process var ju givetvis att den tog för lång tid att göra och på grund av detta användes mycket sällan. Det finns inga svenska recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 14- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov. Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.


Vikingaskeppet Sigrid Storrådas drakhuvud.
 

I Norden var mjöd en gudadryck under yngre järnåldern. Enligt de norröna gudasagorna var det Oden som stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstod sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil gick geten Heidrun ur vars spenar det rann mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall. Men hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser, exempelvis i hallbyggnaden i forntidens Kungahälla eller Beowulfs Lejre.[1]


Lejrehal i Lejre, Sjælland, Danmark var hallbyggnad från Vikingatiden. Dess mått var 48,5 meter lång, 11,5 meter bred and 10 meter hög. 


Hallen är en av de rumsmiljöer som ständigt återkommer i Beowulkvädet. Verserna 64-98 kan man läsa hur kung Hroðgar i Lejre uppför en stor hall som han döper till Heort (Hjort), där dricks det rikligt med mjöd och skaldstycken kvädas.

 

Sedan blev stridslycka given Hroðgar

þa wæs Hroðgare heresped gyfen,
Ära i striden, så att hans kära fränder

wiges weorðmynd, þæt him his winemagas
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,

georne hyrdon, oðð þæt seo geogoð geweox,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp

magodriht micel. Him on mod bearn
Viljan att bjuda männen bygga en hall,

þæt healreced hatan wolde,
ett större mjödhus,

medoærn/ micel,

Än människors barn någonsin sport

men gewyrcean, þonne/ yldo bearn æfre gefrunon,

Samt därinne åt unga och gamla

ond þær on innan eall gedælan

Utdela allt, som Gud honom givit

geongum ond ealdum, swylc him god sealde

Utom folklandet och männens liv.

buton folcscare ond feorum gumena.


Hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.

Jag har sport, att han vida bjöd mången stam

ða ic wide gefrægn weorc gebannan manigre mægþe

På denna jord att sira verket,

geond þisne middangeard,

Krigarnas bostad. Han lyckades snabbt

folcstede frætwan. Him on fyrste gelomp,

Inom utsatt tid få fullständigt färdig

ædre mid yldum, þæt hit wearð ealgearo,

Den största av hallar;

healærna mæst;

gav den namnet Hjort, han som vida hade Bud och välde.

scop him Heort naman, se þe his wordes geweald wide hæfde.

Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,

He beot ne aleh, beagas dælde,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,

sinc æt symle. Sele hlifade,

Hög och vid mellan hornen, bidade den leda

heah ond horngeap, heaðowylma bad,


Gavelhorn på hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.

Lågans vågor. Ej dröjde det länge,

laðan liges; ne wæs hit lenge þa gen
när far och måg stod i fejd,

þæt se ecghete/ aþumsweorum/,

för krig och hat som vaknade igen.

æfter wælniðe wæcnan scolde.

En tid fördrog då den starke gasten,

ða se ellengæst earfoðlice
Som bidade i mörker, blott med möda

þrage geþolode, se þe in þystrum bad,

det han varje dag högt hörde

þæt he dogora gehwam dream gehyrde

jubel i hallen: där var harpans klang,

hludne in healle; þær wæs hearpan sweg,

ljuv sång av skalden. Han sjöng som visste

swutol sang scopes. Sægde se þe cuþe
berättelser om människors ursprung,

frumsceaft fira feorran reccan,

Kvad att den allsmäktige skapade jorden,

cwæð þæt se ælmihtiga eorðan worhte/,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;

wlitebeorhtne wang, swa wæter bebugeð,
Satte segerstolt solens och månens

gesette sigehreþig sunnan ond monan
ljus att lysa landboende

leoman to leohte landbuendum
och flätade jordens sköte

ond gefrætwade foldan sceatas

med lemmar och löv, livet för alla skapat

leomum ond leafum, lif eac gesceop

I alla de släkter, som levande vandra.

cynna gehwylcum þara ðe cwice hwyrfaþ.


Hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.
 

I verserna 611-644 i Beowulfkvädet kan man läsa om ytterligare en fest i hallen Hjort, där Beowulf möter Hroðgar och hans hustru Vealhtheov, varvid trohetsband knyts mellan dem genom att kungen och drottningen bjuder på musik, dryck, mat och skatter, medan Beowulf lovar skydd och vapenstyrka åt sin nya herre.

 

Där var skratt bland hjältarna, harpoklang ljöd,

ðær wæs hæleþa hleahtor/, hlyn swynsode,
Orden voro glada. Fram gick Vealhtheov,

word wæron wynsume. Eode Wealhþeow forð,

Hroðgars gemål, kungligt bemyndig

cwen Hroðgares, cynna gemyndig,

Hälsade guldsmyckad männen i hallen;

grette goldhroden guman on healle,

Och då gav den högättade kvinnan en bägare

ond þa freolic wif ful gesealde

Först åt öst-danernas odals skyddsherre,

ærest Eastdena eþelwearde,

Bad honom vara blid vid detta ölgille,

bæd hine bliðne æt þære beorþege,

landets levande. Han med lust mottog

leodum leofne. He on lust geþeah

bankett och salsbägare, den segerrike konungen.

symbel ond seleful, sigerof kyning.


Detalj av Bayeuxtapeten, som visar gavelhorn på en hallbyggnad.

Omkring då gick Helmingarnes dam

Ymbeode þa ides Helminga

till yngre och äldre överallt,

duguþe ond geogoþe dæl æghwylcne,

utdelade skatter, tills så fogade sig,

sincfato sealde, oþþæt sæl alamp

det till Beowulf, högsinnade drottningen

þæt hio Beowulfe, beaghroden cwen

den ringprydda, mjödbägare bar.

mode geþungen, medoful ætbær.

Hälsade göternas lord, Gud tackade

grette Geata leod, gode þancode

med visfasta ord, det att hennes vilja beviljades 

wisfæst wordum þæs ðe hire se willa gelamp
det hennes önskan jarl belyfta

þæt heo on ænigne eorl gelyfde

Få hjälp emot dåden. Han bägaren emottog,

fyrena frofre. He þæt ful geþeah,

väldig i krig, utav Vealhtheov.

wælreow wiga, æt Wealhþeon.

Och då yttrades god bekämpning,

ond þa gyddode guþe gefysed;

Beowulfs ljud, barn av Ecgtheov:


Harri Blomberg vid en av landets högsta runstenar vid Törnevalla kyrka.

Beowulf maþelode, bearn Ecgþeowes:

”Det var min föresats, då jag gick till sjöss,

Ic þæt hogode, þa ic on holm gestah,
Satte mig i farkosten med min skara,

sæbat gesæt mid minre secga gedriht,

Att jag skulle fullständigt uppfylla

þæt ic anunga eowra leoda

Edert folks önskan eller falla på valplatsen,

willan geworhte oþðe on wæl crunge,

fiendegreppet fast. Jag utförandet skall

feondgrapum fæst. Ic gefremman sceal

jarlens bragd, eller ända dagen

eorlic ellen, oþðe endedæg

och i denna mjödhall min sista dag.

on þisse meoduhealle minne gebidan.

Till kvinnan dessa ord väl verkade

ðam wife þa word wel licodon,

kampskrytande Götens; Ljust guldsmyckad

gilpcwide Geates; eode goldhroden

den högättade drottningen med hennes make satte sig

freolicu folccwen to hire frean/ sittan.


Suntaksstolen med sitt varghuvud, från tidigt 1100-tal har sannolikt likheter med högsätet i hallen. Foto av Sven Rosborn.

Därefter, liksom förut, inne i hallen

þa wæs eft swa ær inne on healle

talades käcka ord och var glatt

þryðword sprecen, ðeod on sælum,

det segerrika folket, var bullersamt.

sigefolca sweg, oþþæt semninga.[2]

 

Runstenen vid Törnevalla kyrka, vars minnestext refererar till en gillesbroder.

De sociala strukturerna i järnålderns norröna samhällen upprätthölls genom givandet av gåvor av guld, mat och dryck kring hallens spishäll. Dessa ritualer hade strikta ceremoniella regler och dryckesbägarna var av det finaste slag, ofta av romerskt importglas eller av fint inhemskt hantverk i keramik eller horn.[3]

Harri Blomberg och tre runstenar vid Å nya kyrka på Vikbolandet.




[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mjöd 2011-07-21. 

[2] Beowulf i original, på anglosaxiska hittas under länken http://rpo.library.utoronto.ca/poem/19.html 2011-07-22.

[3] Richard Grönwall, Kammargraven som symbol för hög status. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:35f. Om gavelhorn, se vidare Frans Herschend, Livet i Hallen. Tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 1997:22f.

Harri Blomberg i Arkösund på Vikbolandet.


Från Beowulfkvädets hallar till Kungahällas kastal och pålverk.

Harri Blomberg tittar in i Stensöö kastal vid Bråvikens strand på Vikbolandet. Vecka 28 2011

 


 

Nyligen såg jag Korpens skugga, hittade den på ett bakluckeloppis i Målilla förra helgen, den kostade bara tio kronor. Senast jag såg den var för några år sedan, då vi hade en filmkväll med GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening. Då såg vi även den första filmen, som heter Korpen flyger.[1]


Hugin och Munin sittande på Odens axlar från ett isländskt 1700-talsmanuskript.
 

Handlingen i Korpens skugga utspelar sig 1077, i efterdyningarna av vikingatiden, då Island alltmer övergår till kristendomen. Huvudpersonen Trausti återvänder till ön och hamnar i en släktfejd, hans mor blir dödligt sårad och Eirikur, ledaren för den andra klanen, blir dödad. Trausti och Eirikurs dotter Isold blir kära i varandra men Isold är bortlovad till biskopens son, vars fader är en ondsint jäkel som spelas lysande av den Kasköfödde Sune Mangs (1932-1994). Som namnen antyder handlar det om en isländsk variant av sagan om Tristan och Isolde, men filmsnitten är många hämtade från de isländska sagorna.[2]

 

Beowulfkvädet

Sagalitteraturen är omfattande och följer en gammal tradition som sträcker sig långt tillbaka i den norröna urtiden. Beowulfkvädet skrevs ned i England redan i slutet av vendeltiden eller under vikingatiden och det utspelar sig i Danmark och södra Sverige. I slutet av folkvandringstiden kämpar Beowulf, en av geaternas hjältar, mot tre fiender: Grendel, som föröder Heorot och dess invånare i Danmark, Grendels moder, och senare i sitt liv (efter att ha återvänt hem och blivit kung), en drake. Beowulf blir dödligt sårad i det slutliga slaget. Efter sin död begravd i en storhög av sina stridsmän.[3]

 

Bokomslag för Beowulfkvädet 1914.

Kvädet har jag i min bokhylla. Min version är översatt av Rudolf Wickberg 1888-1889, ursprungligen såsom bihang till Västerviks allmänna läroverks årsredogörelse, men i mitt exemplar nyutgiven i Uppsala 1914, där inledningen är omarbetad. Wickberg kom förrövrigt att ha en för sin tid omtalad kontrovers med den svenska arkeologins nestor Oscar Montelius, som hade sin upprinnelse i en studentexamen i Västervik 1890.[4]

Högsätet i en hallbyggnad, enligt Gerhard Munthe.
 

Det intressanta med Beowulfkvädet är att det är ett av tidigaste skriftliga dokumenten där ordet hall omnämns, i min upplaga står det sal, men översättningen av ordet healle till sal har sin orsak i att hall under 1900-talet har haft en annan innebörd än det ursprungligare som stod närmare salens betydelse. Namnförskjutningar har skett med många andra äldre ord, men i originalordet på anglosaxiska är bl a i vers 1087 healle, där även ordet heahsetl (högsäte) i meningen healle ond heasetl finns med. I versraderna 1151-1152 kan man i originalet även läsa meningen Da wæs heal hroden feonda feorum, swilce Fin slægen. Vilken kan översättas till Då blev hallen fylld av fiendens dödssmärta, likaså Finn slagen.[5]


Spishäll i ett vikingatida långhus i Fyrkat i Hobro.
 

Hallen var de germanska stammarnas hövdingaboning under sista delen av järnåldern. Järnålderns stora gårdar gick i arv och i dess centrum fanns spishällen (härden) och högsätet, där berättelser berättades, avtal slöts, trohet bekräftades, mat åts och drycker dracks. Det är fullt möjligt att i vår stora hall i Ytterby med måtten 48 x 9 meter och som härrör från folkvandrings- och vendeltid berättades denna historia om Beowulf. Att den krigiska hjältens bedrifter uppmuntrade till efterföljd för åhörarna.[6]


Rekonstruktion av en vikingatida härd på L'Anse aux Meadows i Newfoundland.
 

När man som arkeolog gräver ut huslämningar – spåren består endast av hål för de jordgrävda stolparna och rester av väggrännor, kan man många gånger bara av att se på huskonstruktionen se från vilken tid huset är byggt. Vilket ett vant öga har kunnat se i Ytterby, men även i Loringa i Västergötland, där resulterade arkeologiska utgrävningar 2002 bl a i en daterad huslämning från 1020-1160 e Kr. Byggnaden var försedd med spishäll och tillsammans med fynden talar detta för att det rör sig om ett bostadshus.[7]


En spishäll i ett vikingatida långhus i Fyrkat i Hobro.
 

I brytningstiden mellan vikingatid till tidig medeltid skedde en byggnadsförändring där man generellt övergav konstruktioner med inre stödstolpar, s k takbärande stolpar och lät väggarna, utifrån exempel som Trelleborgshus, ta upp den största delen av takets vikt. Trelleborgshusen var stödda med snedställda väggsträvor. Givetvis fanns blandformer med spår av två- och treskeppiga hus, men i alla fall i stormannamiljöer så var husen från sent 900-tal till sent 1100-tal bostadshus utan många av de inre bärande takstolparna.[8]


Trelleborgshus i Fyrkat i Hobro.
 

Äldre järnålderns långhus innehöll en kreatursdel, vilken övergavs i yngre järnålderns hallbyggnader. Makten började alltmer särskilja sig från allmänheten i boningstyper och när vi övergick från vikingatid till tidig medeltid influerades nordborna av de byggnader som fanns i söder. Teglet kom allmänt inte i bruk förrän på 1200-talet, då kyrkor, kloster och herresäten, samt borgar byggdes i detta material.

Stensöö kastal vid Bråvikens strand på Vikbolandet.

På 1100-talet byggdes de mest utmärkande byggnaderna i sten, vilket våra äldsta kyrkor och försvarsbyggnader vittnar om. Innan borgen blev allmän på 1200-talet, så uppförde man försvarstorn. Antingen intill kyrkor eller fristående torn. Dessa kastaler uppfördes bland annat i Kungahälla på 1100-talet.

Sigurd Jorsalafarare rider in i Konstantinopel.

Den norska kungen Sigurd Jorsalafarare gjorde ett lyckosamt kors- och pilgrimståg till Jerusalem 1107-1111 och vid hemkomsten var han mycket påverkad av de intryck han fick vid Medelhavet. I islänningen Snorre Sturlassons Heimskringla som berättar om de norska kungarna, kan man bland annat läsa om hur han uppförde en kastal åt sig i den nya staden som hade fått namn efter kungsgården Kungahälla i Ytterby:

 

Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet. Han lät bygga en kungsgård i fästningen. Han ålade alla bygderna i närheten av köpstaden och likaledes stadens egna inbyggare, att var man som var nio år gammal eller äldre skulle varje år till fästet bära fem vapenstenar eller också fem störar, som skulle göras vassa i den ena ändan och vara fem alnar (en norsk aln var 55,3 cm lång anno 1274, så störarna skulle vara knappt 2,8 m långa) långa. Inne i fästningen lät han bygga en korskyrka; det var en träkyrka, omsorgsfullt utförd både i fråga om virke och arbete. Denna korskyrka invigdes, då Sigurd hade varit konung i tjugotre år. Konungen lät där förvara det heliga korset och många andra reliker. Den fick namnet Kastellkyrkan. Framför altaret lät han uppsätta en tavla som han hade låtit göra i Grekland; den var gjord av koppar och silver, vackert förgylld och besatt med emalj och ädelstenar. Där fanns också ett skrin, som den danske konungen Erik emune hade sänt konung Sigurd, och en plenarius, skriven med gyllene bokstäver, som patriarken hade skänkt honom.


Kastaler och kyrkor började byggas i sten på 1100-talet.
 

Hallbyggnadernas tid var över. Sigurd Jorsalafarare var inte ensam om att bygga kastaler. I de nordiska länderna började man rent allmänt att uppföra kastaler på 1100-talet. Vissa kastaler kom med tiden att bli kärntorn i stora borganläggningar, exempelvis Slottet Tre Kronor, Borgholms slott och Kalmar slott. De kastaler som bäst har bevarats i sin grundform till våra dagar är oftast de som ligger invid kyrkor och som inte har utvecklats till större anläggningar. De första kastalerna byggdes troligtvis av trä, men kom sedermera att ersättas av kastaler i sten.

Harri Blomberg besöker Uttersbergs kastal i Kolmården.

En kastal har vanligen en rund- eller fyrkantig planform, är 3-4 våningar hög och byggd i mycket enkel rundbågestil. De användes som försvarstorn eller vakttorn och har endast undantagsvis använts som bostäder. Kastalen i staden Kungahälla, kom på 1200-talet att ersättas av borgen Ragnhildsholmen, men minnet av kastalen levde länge kvar som Kastala kloster tillhörande Augustinerorden och finns idag namnsmässigt kvar i kungsgården Kastellegården på den forna medeltidsstadens plats i Ytterby socken.[9]

Uttersbergs kastal.

 

Vikingarnas Kungahälla i Ytterby bör också ha haft något försvarssystem, kanske i form av pålverk i vattnet och eventuellt försvarsvallar. Till den senare tillkomna kastalen i staden Kungahälla är det också sannolikt med pålsystem i Nordre älv.

Venderna anfaller och bränner Kungahälla 1135.

Under mitt senaste östgötabesök bevistade jag tre kastalplatser med kvarvarande murverk. Uttersberg vid det forna Svintuna i Kolmården, Stensöö kastal på Vikbolandet och Stegeborg. Den sistnämnda omnämns 1310 som Stækaborg och namnet kommer ur ordet stäk, samma ord som i stock, stege eller det andra ortnamnet Stäket. "Stäk" syftar på flera pålsystem i vattnet, som spärrade av farleden. De äldsta av dessa har daterats till mellan 600- och 800-talen. I vattnet norr om ön har hittats rester av pålspärrar som daterats till 1000-talet. Syftet med pålspärren var att hindra eller försvåra fartygstrafik. Dessa pålar fanns kvar in på 1800-talet och fartyg fick därför passera ön på södra sidan.[10]

Harri Blomberg beskådar Stegeborg vid Slätbaken.

 

Drygt 4 kilometer sydväster om Ytterby, tvärs över Nordre älv mitt för Kallerhamn, nedströms Kornhalls färja hittades av Marinarkeologiska Sällskapet Göteborgskretsen (MASG) 1995 ett liknande stäk som i Stegeborg. Det synes vara en vikingatida pålspärr till skydd för Kungahälla, som har använts under en lång tid efter dess uppförande. Två av pålarna är 14C-daterade till 965-1085 e Kr och 1070-1200 e Kr.

Sigurd Jorsalafarare seglar ut från Norge 1107.

Dendrokronologisk datering var inte möjlig, då de pålar man tog inte var av ek utan av ask och asp. Uppskattningsvis handlar det om ett tusental pålar vid älvens smalaste ställe. Alla pålarna sticker upp mer eller mindre ur botten. Pålningarna verkar inte följa något speciellt mönster, utan är sporadiskt spridda över ett ca 15 meter brett område, rakt över älven. Pålarna är bäst bevarade i de djupare delarna av älven. Eventuellt står de gruppvis och är färre ute i djuprännan.[11]  

 

Vikingaskeppet Sigrid Storråda vid Norsholm, sedd från Tångstads fornborg i Östergötland.

Hur ser det ut vid älven närmast Ytterby gamla kyrka? Denna sommar har MASG påbörjat sina dykningar och fortsatta sonarundersökningar därstädes. De har bland annat inventerat strandsidan kring Kyrkbäckens åmynning. Rent allmänt kan man säga att vid åmynningen är det tjock gyttjebotten och svårt att se. Efter mynningen tar stenen vid igen och närmare mot järnvägsbron finns mycket gammalt järn. Vissa delar av botten är stenig och kan därför vara väl inventerbar. Invid strandkanten ligger en gammal raserad stenbrygga med stenkistor. Här finns mycket kulturlager, främst keramik och glas från 1800- och 1900-talet. Även på 9.5 meters djup är någorlunda sikt. MASG planerar även med sonarutrustningen köra om de intressanta objekt, som kan vara relevanta för Kungahällaprojektet, de noterade under våren 2011, men sedda från annat håll (annan kurs), även köra ett tätare nät av sonarupptagningar med samma begränsning uppåt/nedåt älven, för att täcka hela älvens bredd.


Harri Blomberg besöker vikingaskeppet Sigrid Storråda i Norsholm.



Harri Blomberg sitter i Stensöö kastal vid Bråviken.

[1] http://www.gast.se/ 2011-07-17.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Korpens_skugga 2011-07-17.

[3] Namnet Beowulf (urnordiskans Biowulfaz) brukar tolkas som bi-varg, en kenning för björn (björnen är som en varg för bina). Överfört till nordiska blir det Bjolf. Detta namn bärs av en av de norska vikingar som koloniserade Island och finns fortfarande kvar som isländskt mansnamn. Själva manuskriptet saknar titel, men har uppkallats efter huvudfiguren Beowulf sedan tidigt 1800-tal. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Beowulfkvädet 2011-07-16.

[4] Bengt Hjord, Studentexamen i Västervik anno 1890. Västerviks Tidningen 2004-06-15. Se vidare länken http://www.vt.se/nyheter/default.aspx?articleid=2312629 2011-07-17.

[5] Frans Herschend, Livet i hallen. Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet 1997:15-20.

[6] http://arkeologiiytterby.blogg.se/index.html 2011-07-17.

[7] Catharina Mascher, En ny väg till landskapets historia. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:52.

[8] Anders Berglund & Maria Norrman. Hus och gård – bilder av bebyggelse i 1500 år. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:170; Anders Berglund, Esketorp – ett bostadskomplex i Skövdes utkant: Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:88.

[9] Ordet kastal är en variant av kastell, vilket i sin tur är en försvenskning av det latinska castellum, som betyder befäst plats och är diminutiv av carstrum som betyder borg. En kastal är således en "liten borg". Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kastal 2011-07-17. Om Ragnhildsholmen, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhildsholmen 2011-07-17.

[10] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stegeborg 2011-07-17. Se även Johan Delténs intressanta examensarbete Vikbolandet, en befäst ö? En sammanställning av och undersökning om befästningar och befästningsverk på Vikbolandet från medeltid till sent 1700-tal. Det går att läsa på länken http://www.edu.linkoping.se/lokalhistoria/vikbolandet/vikbolandet.htm 2011-07-17.

[11] RAÄ Säve 404. Se vidare http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html 2011-07-17.

Harri Blomberg har en fin utsikt från Stensöö kastal mot Bråviken och Kolmården.


Östgötaresan.

Harri Blomberg vid Reva gravfält i Törnevalla. Vecka 27 2011



Harri Blomberg på Bobergets fornborg i Östra Stenby sn.

Vilken östgötaresa. Det blev ganska exakt en vecka i Östergötland och jag har varit ute med Malin Hansson från Tingstad, så gott som varje dag, ända fram till skymningen. Fornborgar till kastaler, slottsruiner, kyrkor, gruvor, gravfält, runstenar, hällristningar och resta stenar åt Frej. Färjor över Bråviken och Slätbaken och öppet hav vid Arkösund.


Harri Blomberg besöker Rödstenen vid Grebo.
 

Fika och middag på många ställen, men mest minnesrikt var nog kaffestunden hemma hos frun på Rönö kungsgård, som visade resterna av det forna slottet och fantastiska 200 år gamla tapeter. Vikingaskepp seglandes vid sjön Roxens utlopp i Motala ström och Göta kanal och beskådande av 3 älgar, 1 räv, 1 orm och 1 igelkott.


Harri Blomberg i salen på Rönö kungsgård.
 

I Kortedala är mitt nyrenoverade badrum färdigt, det känns som att bo på hotell. Hantverkarna har gjort ett jättefint jobb och det känns skönt att åter få ett borrfritt liv. Min återkomst till Göteborg blir dock kortvarig, ska med 09.07-tåget via Växjö till Hultsfreds kommun, där jag ska vara till början av nästa vecka. Skissblock och Frands Herschends alster om hallbyggnader från yngre järnåldern medföljer, vilka lär göra sig påmint i kommande veckas blogg.

Harri Blomberg beskådar medeltida tegel från Å kyrkoruin.

Avslut och nystart.

Bohus fästning, sedd från Västgötasidan. Teckning av G. Brusewitz. Vecka 26 2011

 



Midsommarstången på Blåbärskullen i Mörlunda.

Midsommarhelgen i Småland var oerhört fin, med några undantag har jag i två årtionden firat årets höjdpunkt därstädes. Då traditionen föddes var jag en ung man och hade börjat mitt vuxna liv. Nu är jag mitt i det som är min yrkesverksamma karriär. Arton år gammal köpte jag mig ett kråkslott med mina nyvunna vänner från mitt första år på Bona folkhögskola 1987-1988. Det hade jag fram till sommaren 1998. Nu är jag snart redo för mitt andra husköp, ska bara först avsluta mina studier inom APT-programmet kommande vår. Det finns flera områden i Sverige och Finland, där jag skulle kunna tänka mig att köpa mig en mindre stuga. Något kråkslott är jag inte mer intresserad av, då ett sådant kräver ett ständigt underhåll. Däremot kan jag tänka mig ett hus som skulle behöva renoveras för den goda sakens skull, att få tiden att stanna upp en stund, att hindra det ständiga förfallet som i slutändan sker med det mesta på vår jord.


Kvarnvägen i Mörlunda.
 

Ekonomiskt kan jag glömma att köpa hus i områden som Bohuslän, men i Västergötlands kulturhistoriska bygder finns det objekt som är tillgängliga för min plånbok, dessutom ligger de inom rimligt avstånd från min nuvarande boendeort Göteborg. Det skulle bli ett hus som jag kan åka till för att få sinnesro, trampa gräset med bara fötter och bli en del av en ny samhörighet i en by, socken och bygd. Fast halvvägs i livet vet jag inte om jag vill åter igen börja söka bli en del av något nytt landskap. Jag har så många redan, som jag skulle kunna återvända till. Hultsfreds kommun är en sådan. Där hade jag mitt första hus och idag är Emåns dalgång från Mörlunda till Rosenfors, Målilla och Gårdveda ett fullt tänkbart alternativ. En gammal kulturbygd, insprängd i storskogen i Kalmar län. Det tål att tänkas på. Val av plats för fritidshus kommer givetvis att påverka hur mitt resterande liv kommer att se ut, då min värld till stora delar kommer att omsluta min nya hembygd.


Missionshuset i Mörlunda.

En plats eller ett hus kan bli helt fel om man inte kan bindas till det känslomässigt. Det kan vara släkt, familj eller vänner som är grundkittet. Jobb, kultur och kommunikationer är också andra variabler som är grundpelare om man vill trivas på platsen. Fritidshusen är för mig mer än ett fritidshus, då jag ser på det som ett andra hem till min bostad i storstaden. Fritidshusen är också ett modernt fenomen som möjliggörs av snabba och goda kommunikationer, för tidigare var försörjningsmöjligheterna själva grunden för valet av boplats. Även om redan förr hade tillfälliga boplatser, vilket bland annat de talrika tomtningarna längs våra kuster är ett bevis på.


Ladugård vid Sockenvägen i Mörlunda.
 

Igår avslutade vi sommarens utgrävningar i Ytterby, ska därför den närmaste veckan samla intryck, vila och återskapa energi. Idag var jag på UB och lånade Frands Herschends Livet i hallen (1997), men även samme författares The Early Iron Age in South Scandinavia. Social Order in Settlement and Landscape (2009). Vilka jag ska ha som reselitteratur under min kommande östgötaresa.

Uthus vid Häradsvägen i Mörlunda.

Den inleds imorgon med stopp vid Göta kanal i Töreboda och Bergööska huset i Hallsberg, orten där Carl Larssons hustru Karin växte upp i. Karin Larsson är aktuell för mig i år, då Norrköpings stadsmuseums sommarutställning handlar om hennes konstnärskap. Huset i Hallsberg är uppfört på 1880-talet och då var Karin redan gift med Carl, därför är festsalen dekorerad med hans målningar. Hennes konst var uppmärksammad under hennes levnad och upplever idag ett nytt uppsving. Om Herschends skriverier får jag återkomma i kommande veckoblogg, då jag även ska omnämna MASG: s dykningar vid Sankt Halvards kyrkoruin i Nordre älv denna sommar.

Ytterby gamla kyrka vid Nordre älv. Teckning av G. Brusewitz.


Högsäten och högsätespelare - Från forntidens sägner på Island till dagens arkeologiska verklighet i Ytterby.

Bohus fästning, teckning av G. Brusewitz. Vecka 25 2011


 

Skrivandet av förra veckans blogg i söndags kväll fick ett abrupt slut, då brandkåren utrymde hyreshuset på grund av mordbrand. Till skillnad mot Njáls saga blev inga innebrända, men det utbrända källarutrymmet, som jag inspekterade med en kompis idag, visar vilken kraft en eld har. Kol och sot, samt en en brandlukt som borrar sig in i näsan. Hus byggs, hus används och hus försvinner. Många av mina farbröder och morbröder har arbetat som byggnadsarbetare. De har från ingenting rest upp väggar och tak, medan en annan som arkeolog ligger på marken och undrar hur de forntida husen har sett ut, som man skrapar fram resterna av.


Väggränna i Ytterby.

Det är en av två syften vi har haft med sommarens arkeologiska utgrävningar i Ytterby, där vi vid sidan av att avgränsa området, försöker fastställa husens funktioner och därmed utseenden. Konstruktionen långhus eller hallbyggnad är inte samma sak. Hallbyggnaden skiljde sig socialt och funktionellt från tidigare byggnader. Det var en officiell byggnad i sin tid, där dagens privata hemsfär saknades. Hallen sjudade åtminstone periodvis av liv och rörelse, och dess viktigaste plats var högsätet, där hallens storman hade sin plats. Dessa maktutövare omgav sig av trogna krigare, höll kultfester och förestod offerriterna.


Högsäte i Hedeby 2009.


Givetvis måste högsätet ha skiljt sig från de övrigas sittplatser och i 1800-talsutgåvan av Nordisk familjebok kan man läsa att:

Hos våra nordiska förfäder var det brukligt att sira husets högsätespelare (öndvegissúlur) med utskurna bilder av vissa gudar, t ex Tor och Frö, under vilkas särskilda hägn huset därmed ansågs vara ställt. Att de sålunda avbildade gudarna verkligen gällde såsom husgudar, bevisas bl a av berättelsen om de förste "landnamsmän" eller nybyggare, vilka från Norge flyttade över till Island. Från det gamla hemmet medtog de nämligen sina till gudabilder snidade högsätespelare, vilka de kastade i havet, när de nalkades den främmande kusten. Där dessa flöt i land valde de sin nya boningsplats, såsom de trodde, efter gudarnas egen anvisning.” (1)


Härdar och stolphål i Ytterby 2011.


Mycket märkligt kan jag tycka efter ha varit ute på min sjätte säsong i Ytterby, att man valt boplatser så lättvindligt, då forntidens Kungahällabor i Ytterby valt sina boplatser med största omsorg. Det framgick i maj, då vi gjorde flera hundratal meter sökschakt. Järnålderns stormän i södra Bohuslän var betydligt mer kräsna i val av jordmån, där de slog ned sina bopålar, än dagens byggherrar. Men man kan undra hur den föreställningen har slagit rot i våra medvetanden, ty att den har gjort framgick av ett mail som jag fick från en vän som undrade om de isländska nybyggarnas sed att kasta i högsätespelare i havsströmmarna stämde? Boven i dramat, som har fått Nordisk familjebok att skriva ovanstående, verkar vara Axel Emanuel Holmberg (1817-1861). (2)


Hallbyggnad under hednatid, enligt Axel Emanuel Holmberg 1854.


Holmberg var en fornforskande präst i Bohuslän som verkade i Götiska förbundets anda. År 1852-1854 utkom han med Nordbon under hednatiden: populär framställning af våra förfäders äldsta kultur. Boken var för sin tid ett mycket gediget översiktsverk. Där kan man läsa följande:

 

”En fornnordisk gård, – Konungars och andra stormäns boningar inte undantagna, – bestod av ett större antal hus, men vilka lika litet genom sin storlek, som genom sitt läge stod i något ordnat förhållande till varandra – alldeles såsom händelsen ännu är i Sveriges skogslandskap. (Jfr följande med R Keysers avhandling om Nordmaendenes Boliger, i Norsk Tidskrift for Videnskab og Litteratur, l Aarg.)


Knuttimrat hus i Målilla.

Husen var alla av träd knuthuggna, oftast rundtimrade och någon gång till sitt yttre försedda med brädfodring. Hus, uppförda av sten, hör till de allra sällsyntaste undantag; likväl omtalar Njalasagan en stenbyggnad som Drottning Gunhild Kongamoder bebodde i Kungahälla på 900-talet e Kr. Tillägget att hon därstädes hade sitt sovrum på loftet visar dock att denna bestått av blott en våning.

Sankt Olofs valar vid Kyrkesund. Teckning av G. Brusewitz.


De gamla snart alldeles försvunna, ehuru ännu här och där, särdeles i det så kallade nya Sverige kvarstående ryggåsstugorna med sina takfönster återgiva ännu genom sin yttre form och grunddragen av sin inredning de äldsta nordiska boningshusen. Vi vilja i det följande jämföra dem med varandra.

Jönsas, ryggåsstuga med två häbbare i Äskhult, den 14 april 2008.


Stugans form var en avlång fyrkant dess storlek; berodde naturligtvis av ägarens anseende, förmögenhet eller begär efter bekvämlighet. På Island, dit man likväl måste hämta timmer från de norska skogarna, hade man dylika av 50 alnars längd och 30 alnars bredd, således av ungefär samma storlek som en ordinär landskyrka. I Norge omtalas ännu större. Sådant var ock av nöden, då man eftersinnar att mången höding ägde ända till flera hundrade huskarlar, vilka väl alla drack under en och samma takås. Dess längd låg vanligen emellan öster och väster – ett bruk, som på ställen ännu noga iakttages vid nybyggnader, även om husets läge därav skulle lida; fördomen anser nämligen annan riktning inte bringa lycka eller ”hell”.


Interiör från Jönsas, ryggåsstuga med två häbbare i Äskhult, den 14 april 2008.


Liksom ännu på ryggåsstugorna var huvudingången på ena gavelväggen. Den låga dörren gick inåt och stängdes med bommar och lås, – de senare av en konstruktion, som man ännu kan få se i Småland och andra avlägsna landsorter Gavlarna på stugan var även timrade och uppbar ryggåsen. Från långsidornas väggar, vilka förenades genom bjälkar, liggande tvärs över stugan, gick sparrar upp till ryggåsen och vilade därpå. Någon gång stödde sig dessa även på sidoåsar, vilka i sin ordning uppbars av ifrån tvärbjälkarna gående stolpar eller så kallade ”vaglar”. Invändigt var taket panelatt, men utvändigt klätt med ett tjockt lager av först näver och därpå torv, även halm, bräder eller spån, – det sista dock blott undantagsvis. Liksom nuvarande ryggåsstugors utsköt det ett gott stycke utom sidoväggarna på så kallade brynåsar under det ”täckan” skyddades vid gaflarna av vindskedar. Någon gång var stugan utvändigt bestruken med tjära. (T ex Isländaren Thorolfs Eigl saga, kap 5.)


Forntida fönster i Hedeby. Arkeologiskt material.

Forntidens byggnader saknade alldeles fönster; man ägde däremot öppna gluggar antingen emellan ”brynåsarne” eller emellan sparrvirket, vilka insläppte en sparsam dager, särdeles som de voro överdragna med den genomskinliga hinnan som omsluter den ofödde kalven. (Samma ämne nyttjas ännu på Island till samma bruk. En sådan betäckning kallas där Liknarbelgr. I Norge benämndes den Spelld och Skiár. Av det förra ha vi vårt spjäll, som i vissa delar af Norge ännu kallas Skjau. Det är därav troligt att rököppningen även hade en liknande betäckning.) Det förnämsta ljuset föll likväl in genom den stora rököppningen på ena sidan om ryggåsen, och vilken motsvaras av nuvarande takfönstret. Glasfönster var alldeles okända.


Murad eldstad i Jönsas, ryggåsstuga med två häbbare i Äskhult, den 14 april 2008.

Murade eldstäder kom först efter kristendomens införande i bruk; dessförinnan sträckte sig längst stugans mitt på golvet – vilket liksom ännu i Skåne bestod av tillstampad lera och jord – en planerad stensättning, vars ursprungliga namn Arne vi igenfinna i norska språket, såsom betecknande eldstaden. Här uppgjordes eldar, över vilka kittlar hängdes, och varifrån röken steg emot taket, där den fann sin utgång genom omnämnda öppning. Ännu i Norge kan man påträffa dylika så kallade ”rökstugor”, till någon del jämnförliga med finnarnas pörten och vilka prisas för sin lämplighet för ett hårt klimat och för ett folk, som oftast måste syssla under bar himmel. Hemkommer nämligen åbon från marken, våt och frusen, upphänger han i den böljande röken sina kläder, som av densamma inom några ögonblick bli torkade.


Spishäll i den stora hallbyggnaden i Ytterby.


Här torde inte vara ur vägen att omnämna en uråldrig byggnad, som ännu i förra seklet kvarstod på gården Ulf i Rennebo socken i Norge, och vilken traditionen, styrkt av namnet ”Hedningestuen”, påstod vara den äldsta då ännu existerande träbyggnaden i Norge. Den var likväl den tiden redan mycket förändrad till sin inredning, och hade till och med frångått sin ursprungliga bestämmelse att vara rökstuga. Hade emellertid alla forntida hus varit uppförda med samma omsorgsfullhet och nätthet, som denna, kan man ingalunda förebrå vara förfäder bristande insikter och skicklighet uti byggnadskonsten. Timret var nämligen så avskrätt, att endast trädets kärna blivit bibehållen. Så väl ut- som invändigt var väggarna finhyvlade samt så väl tillhopsatta, att fogningarna inte lämnade rum för ett tunnt knivsblad. Längs de senare hade man med en listhyvel uppdragit lister, vilka förövrigt jämte snidverk prydde husets inredning och dörrinfattningar. I väggarna syntes ännu spår efter de gamla sängbänkarna, gjorda av hela stockar med utskurna sirater, ävensom från väggen nedhängde ett åtta alnars långt, men blott tre kvart dito brett bord, vilket vid begagnandet var att nedtaga. (Jfr Nordiska fornlemningar av Liljegren och Brunius Pl. LXXX.)


Järnålder på Esbjerg Museum.

Men vi återgå till våra forntidsstugor i allmänhet och vilja i korthet taga dess innanredning i ögnasikte. Merendels framgick i stugan ett litet loft från ena gavelväggen och tjänade till sovrum för barn och tjänstefolk. Samma anordning träffa vi ännu i de halländska ryggåsstugorna under namn av ”Tarre”. Långväggarna upptogs av var sin bänk, långbänkar benämnda. Den som stod på norra sidan – vi erinra oss nämligen husens läge i öster och väster – var bestämd för husets folk, samt benämndes i allmänhet högbänk. Mitt på densamma reste sig högsätet (Öndvegi, Hásæti), framför vilket de så kallade högsätespelarna (Öndvegis-sulur) hade sin plats. Dessa var utsirade med skulpturarbeten och slutade sig ofta uti gudabilder, t ex Tors och Frejs. Vid dessa högsätespelare fästade våra förfäder en alldeles egen helig betydelse, likasom romarna vid sina husgudar, och såg i dem vilkoret för boets trevnad. Vid flyttningar medfördes de städse. De första utvandrarna till Island, t ex en Ingolf, en Björn Kettilsson och hans syster Unnur medförde dem på sina långväga färder, kastade dem sedan över bord och uppförde sina bostäder där desamma drev i land, såsom på en av gudarna själva dem anvisad plats. En viss Thord hade redan i många år bott på Islands östra kust då han fick höra att hans högsätespelare blivit anträffade såsom strandfynd (Landnama 1: K. 8, 10. Laxdæl S. K. 3, 5.) på västra kusten och genast flyttade han dit. Stundom bortlånades de till vänner, och om de inte återlämnades vållades därav blodiga strider. Uttrycket att ”nedslå sina bopålar” torde ha sin upprinnelse i ovannämnda fornsed. Den bekanta sagan om den stock som, utkastad i sjön, landdrev vid Agnefit och föranledde Stockholms anläggning och namn, torde syfta på en dylik högsätesstock, som visat de första bebyggarna stället där Sveriges sköna konungastad sedermera skulle utbreda sina stolta massor. (Seden att vid flyttningar medföra högsätespelarna har naturligtvis med de senare försvunnit. Likväl ha vi motstycke därtill uti bruket, att i den nya bostaden allra först inkasta visst husgeråd, t ex brödspaden och isynnerhet husdjur, nämligen katten.)


Järnålder på Esbjerg Museum.
 

Högsätet intogs av ingen annan än husbonden, som inte en gång lämnade detsamma åt konungen själv. Främmande anvisades däremot sin plats på södra bänken, vars högsäte var bestämt för den förnämsta gästen. Denna bänk eller lågbänken var nämligen lika anordnad, som den på norra sidan. Denna sed kvarlever ännu uti okränkt helgd uti Norges inre dalar, där husbonden har sitt säte utmärkt framför de andras, och vilket ingen, hur förnäm han än må vara, tillåts att inta. Istället för det forna svärdet och stridsyxan, hänger nu däröver bondens enda stridsvapen, den korta slagpiskan, såsom ett insignium på hans husbondevälde. Bruket antyder den nordiska bondens självkänsla och hans medvetande av att såsom ”husdrott” äga ett oinskränkt välde inom egen dörr. (Vi har flerstädes i svenska landsbygder ett talande bevis på denna bondens uppfattning av sitt värde, nämligen uti den urgamla sed, från vilken aldrig vikes, att vid gästabud, hur förnäma gäster än må vara närvarande, värden alltid går vad man kallar i skjortärmarna, till tecken att han rår sig själv, är kung i sitt hus.)


Fest i Hallen.


Vidare angående högsätet, har man anledning anta att på var sin sida om detta funnits ett lägre, särskilt utmärkt säte, där den, näst husherren, förnämsta mannen i huset eller hovet, och någon gång också kvinnan hade sin plats. I konungahoven var åtminstone Jarlsbänken belägen nedanför konungens säte. Därav uttrycket i Eigills Saga, kap. 3 om konung Hrollaugr: ”välta sig ur konungadömet och taga upp jarlsrätt.”


Fest i Hallen.


Varje långbänk var försedd med en fotpall. Vid den gavel som vette gentemot dörren stod en annan bänk, benämnd tvärpallen, bestämd för husets friborna kvinnor och med ett högsäte, som intogs av husfrun, men vid bröllop av bruden. Tvister om detta säte gav någon gång anledning till blodiga lekar emellan de skönas målsmän. Stundom måste denna bänk lämna öppning för en dörr, vilken måste ha burit namn av ”kvinnodörren” till skillnad ifrån ”karldörren” (Gunnl- Ormtungas Saga, kap. 1.) eller huvudingången, och varit i likhet med denna ytterligt låg. (På ovanbeskrivna Hedningestue liknar dörren mera en glugg. På ovanämnda ryggåsstugor är dörren stundom ej mera än 2½ alnar hög.) Med tiden inrättades denna tvärpall till högsäte för konungen. Med anledning av denna inre anordning, torde det vara på sitt ställe att fästa uppmärksamheten vid en nära liknande, som träffas i de halländska och bohusländska stugorna, särdeles på Tjörn. Främst i rummet sträcker sig den med hyenden präktigt beklädda frambänken, bestämd endast för husbonden och ståndspersoner. Långbänken, längs stugans sida, tillhör husets hjon och gäster av mindre anseende. Vid dörren står ombänken (ugnbänken), dit tiggare hänvisas att ta plats. Alltså återigen en tusenårig tradition.


Fest i Hallen.


Framför bänkarna sattes vid måltiderna små bord, beräknade blott för ett par personer; konungen och i allmänhet husbonden hade likväl för sin räkning ett särskilt sådant. De borttogs efter slutad måltid. Ännu i vardagslag finner man dylika småbord av blott en alns höjd, nyttjade i Halland och där kallade ”Taflor”. Sådana hängbord som träffades i ovanbeskrivna Hedningestue var, att dömma av en gammal handling, i bruk ännu i 15:de seklet. De lär blivit begagnade på så sätt, att de vid måltiderna uppbars på några av de spisandes knän. I stugan fanns förövrigt en eller flera flyttbara stolar, egentligen bestämda för husets åldrige hjon, vilka älskade närheten av eldstaden.

Järnålder på Esbjerg Museum.


Den enda prydnad som ständigt klädde väggarna i dessa anspråkslösa byggnader utgjordes av vapnen. Hos hövdingarna och förmodligen även hos gemene man hängde huskarlarnes vapen över vars och ens bestämda plats på bänken. norska bondens piska och den halländska seden att på långväggen upphänga yxor och käppar bör härvidlag inte förbises. Vid gästabudstillfällen och andra högtidligheter kläddes emellertid stugan med täcken och tapeter, – en sed som vi ännu återfinna i allmogens bruk att vid dylika tillfällen utstoffera sina rum med lakan, silkesdukar och sidenband med mera. Då stugan på detta sätt ”tältades”, såsom det heter, betäcktes bänkarna likasom nu med hyenden och virkade täcken.


Arkeolog Johan Ling berättar om utgrävningen i Ytterby under en eftermiddagsvisning, måndagen den 20 juni 2011.

Bakom bänkarna fanns i större hus rymliga och inbyggda sängar, sannolikt av enahanda beskaffenhet, som man träffar här och där i ofta åberopade landsorter, och i vilka av- och påklädningen kan ogenerat ske. Dessa sängar var försedda med sängkläder, stoppade med halm, fjäder och dun samt med lakan och täcken, och omgavs ibland av omhängen (sparlak – därav vårt sparlakan och dess sammansättningar). Bakom tvärpallen var stundom ordenligt avskrankade sovkamrar för husbondens familj och förnäma gäster. De bar namnet Lokvilor = innelyckta viloställen. Eljest låg männen i långbänkarna och kvinnorna i tvärpallen, vilka således tillika voro ett slags liggsoffor, även efter nutidens bruk. Innanför dessa sängställen ledde stundom en dörr till en betäckt yttre omgång, som lopp omkring stugan och kallades ”skot”. Efter en dylik anordning träffa vi ännu här och där en lämning, men blott på ena sidan av stugan och som kallas ”skyttja eller skyggja” (Bohus L.).


Spishäll i den stora hallbyggnaden i Ytterby.

Vi har här betraktat stugan eller skålen, Hallen eller Salen, som han också kallades, såsom det enda boningshuset på gården. I äldsta tider var den väl också detta och då måhända sannolikt gemensam för både människor och husdjur. Vi tänka nu oss emellertid något längre fram i tiden, och finna då på de större gårdarna särskilda gästabudsstugor med samma inredning, som den här beskrivna. I dem fanns alltid förut omtalade sängställena bakom långbänkarna. Den bekante Åke Bonde i Wärmland ägde i slutet av nionde seklet tvenne dylika salar, då han gästades av Nordens båda envåldskonungar Harald Hårfager och Erik Väderhatt, vilken senare dock föga konungsligt lönade hans gästfrihet. (Sturles. Harald Hårf Saga, k. 15.)

Järnålder på Esbjerg Museum.

Det är uppenbart att utvidgade behov och tilltagande begär efter bekvämlighet, skulle med tiden göra flera hus nödvändiga... I sammanhang med stugan, och slutande sig till henne på motsatt sida mot skemman, stod buren. Denna motsvaras av det andra huset vid ryggåsstugorna. Förr som nu var det förvaringsrummet för varjehanda löst gods, saknade golv, och vid dess dörr hade bandhunden sin plats... De nödiga uthusen stod för sig själfa och utgjordes av stall, fähus fårhus och svinstiga, lada, kölna samt hemlighus, vanligen beläget ett långt stycke från manbyggningen. Fårhuset stod ofta genom en täckt gång i förening med manhuset. Låg gården nära sjön (eller älvar), hade den även sjöbodar och skeppsskjul (Naust). Slutligen lopp omkring huvudbyggnaderna en hög och stark skidgård, måhända ock pallisadering till gårdens hägn och försvar." (3)


Svärd från vikingarnas Hedeby.

Arkeologiskt visste man inte mycket på 1850-talet om Sveriges forntid, bilder från denna tid är oerhört föråldrade, men är det likadant med författaren Holmbergs text? Kommer under några veckobloggar diskutera vad arkeologerna egentligen vet idag. På måndag, ska jag efter utgrävningen i Ytterby åka till UB och låna Frands Herschends Livet i hallen : tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati (Uppsala universitet 1997). Herschend är ju ansedd som experten om hallbyggnader. Innan dess ska jag till Småland och fira midsommar som brukligt, avreser till Mörlunda imorgon bitti.

Allmän visning av utgrävningarna i Ytterby 20110620.



Dubbla stolphål i Ytterby.
 

2) http://www.tjsf.org/ovrigt/holmberg.asp 2011-06-23; Maja Hagerman, Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm 2006:152f.

3) AXEL EM HOLMBERG, NORDBON UNDER HEDNATIDEN, POPULÄR FRAMSTÄLLNING AF VÅRA FÖRFÄDERS ÄLDSTA KULTUR, FÖRRA AFDELNINGEN (MED LITHOGRAFIER OCH TRÄSNITT), Stockholm 1852:213-226.

I hallarna lektes det också. Leksaksbåtar från vikingarnas Hedeby.


Sent på kvällen.

Kam av buxbom, med bronsornamenter från medeltidsstaden Kungahälla. Teckning av G. Brusewitz. Vecka 24 2011

 


 

Slät fingerring från Ytterby. 

 

Det är söndagskväll och vi befinner oss nu i den årstid som jag tycker bäst om. Försommaren med allt ljus i vår norra del av världen och så mycket sommar fortfarande kvar. Denna vecka har jag varit mestadels i Ytterby. Den arkeologiska utgrävningen inom Kungahällaprojektet sker friktionsfritt och vår kunskap om boplats- och aktivitetsytan från järnåldern byggs på successivt. Imorgon fortsätter vi utforskandet av forntidens Kungahälla, då vi också ska ha en av våra två allmänna visningar av sommarutgrävningen. Den andra visningen sker på tisdag.


Spänne av silver med guldbeläggning från Ytterby.
 

Fältdagarna blir långa, ändå har jag i veckan som har gått hunnit med ett trevligt redaktionsmöte i Kungälv, för en kommande publikation om Bohus fästning. I fredags eftermiddag, även ta en långfika vid Järntorget. Igår besökte jag Katrineholm innan jag ankom Norrköping vari jag övernattade, medan idag har jag varit i Södertälje och Töreboda. På min helgresa har jag haft med mig boken Arkeologiska möten utmed väg 26, Borgunda-Skövde. Den utgavs 2005 av Vägverket och Västergötlands museum. Titeln saknar en bra rubrik och omslaget är torftigt, så den lockar nog inte många läsare, men innehållet är något av det bästa som har skrivits på svenska om bostadskomplex från järnåldern, liknande det vi gräver i Ytterby. Boken ingår i studenternas kurslitteratur under sommarkursen.


Runinskrift på en tjock och rund käpp av björk, från medeltidsstaden Kungahälla. Teckning av G. Brusewitz.
 

Mer om västgötabokens innehåll och rent allmänt om hur järnålderns långhus och hallbyggnader var konstruerade upptas i nästa veckas blogg. Nyss hemkommen från Töreboda, måste jag nu förbereda morgondagens utgrävningsdag. Det är särla och jag ska stiga upp arla.


Flintyxa från Kungälv.


Förberedelser inför sommarutgrävningen i Ytterby 2011.

HB Vecka 23 2011

 


 

Ännu en vecka närmar sig sitt slut och den har kretsat mycket kring Ytterby, även om jag bara direkt har varit två dagar och grävt där ute. Dock hade vi under fredagen en heldagsintroduktion inför sommarutgrävningen som startar imorgon, dessutom så var jag under torsdagen och hade ett seminarium med APT, där jag med min lärare Per Stenborg diskuterade en framtida skoluppgift som har sin utgångspunkt i digitala inmätningar i Ytterby och Intrasis med mera.


Stolphål
 

Helgen har bestått av både skrivarbete och vila, kom precis hem efter att ha tillbringat kvällen på Sorento i Gamlestaden med min vänner Liisa från Finland och David från Bolivia. God mat, musik och några liter av kaffe och mineralvatten. Igår var jag på releasekonsert med Christian Smedströms & the 2010´s på Café Santo Domingo på Andra långgatan, passade då på att skriva på en text som jag har gett arbetsnamnet Hattstyret dömde finländska mössor till fästning i Fars hatt och Mors mössa. Den ska vara färdig på tisdag kväll. Jag köpte även två större tavlor, varav den ena var en signerad litografi (14/35) av grafikern Gunnar Wallgren (1883-1953), föreställande Wadstena slott 1919. Han gjorde ett flertal etsningar av hamnmotiv och vars grafik finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm. Den andra tavlan är en oljemålning från Klosterbrunnsgatan i Visby 1928, målad av Alexander Rhodin. Det är densamme som går under namnet Alessandro Rhodin (1897-1971) och som var äldste son till cirkuslegenden Brazil Jack (eg. Carl Rhodin), från dennes första äktenskap med Charlotta Hellman. Alessandro avstod sedermera cirkuslivet till förmån för en konstnärskarriär. Han bosatte sig på Södermalm i Stockholm och florerade flitigt med 30-, 40- och 50-talets mer kända Stockholmsprofiler.(1)

Hallbyggnad i Ytterby.
 

I Ytterby är den resterande delarna av hallbyggnaden från yngre järnåldern och de två långhusen från äldre järnåldern framtagna, så att de kan grävas fram under sommarutgrävningen. Ytterligare huskonstruktioner – grophus och en till omfång okänd byggnad – har hittats vid föregående veckas avbaning, samt ett antal anläggningar som hittills betecknas som kokgropar, men så är det med arkeologi. Fastställandet av konstruktion och ålder brukar i bästa fall inte klargöras först efter utgrävningarna. Dessutom har den stora hallbyggnaden i samband med avbaningen fått tydligare tvenne byggnadsfaser, troligtvis en äldre då byggnaden var kortare och en yngre då hallbyggnaden med stor sannolikhet har förlängts.


Slipsten alternativt bryne, från äldre järnåldern.
 

Keramik, bränd lera och bränt ben har också framgrävts och även ett bryne av sandsten. Keramiken och brynet härrör nog från äldre järnåldern. Det förra bland annat en mynningsbit med skåror som är typiska för förromersk järnålder. Brynstensförekomsten är intressant. Det indikerar att järn har använts, även om man inte skulle hitta järnföremål i sig. Förhistoriska brynen har vi hittat även tidigare år och dessa är från äldsta tider oftast i lokal sandsten, medan de senare under vikingatid i södra Bohuslän ofta kommer från brynstensbrott i fjällbygderna i Telemark i Norge, vilka var i bruk ända fram till 1920-talet. Brynen därifrån var av grå skiffer och är vanligt förekommande i forngravar i Göteborgsområdet. De var en viktig handelsvara under yngre järnåldern, såsom täljstenen. Dessa norska brynen har hittats på handelsplatser som Birka, Hedeby och Sebbersund vid Limfjorden.(2)

Sankt Halvard, avbildad på Ytterby gamla kyrka, teckning av G. Brusewitz.



1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Alessandro_Rhodin 2011-06-12.

2) Samtal med arkeologen Ulf Ragnesten den 9 juni 2011, samt läsning av Berit Hall, Vikingagravar vid Nordre älv. Göteborgs stadsmuseum 2007:141. Skillnaden mellan slipsten och bryne (brynsten) fanns redan i förhistorien. Tillsammans är de olika finhetssgrader av skärpning av eggverktyg. Slipstenar i förhistorien var handverktyg, såsom brynet.


Arkeologisk praxis.

Vadstena kloster Vecka 22 2011

 



Norrköpings konstmuseum

Semestertider och inte riktigt samma struktur som övriga tider av året. Jag har varit i Östergötland i 1½ vecka, rest runt en del och umgåtts med familj och vänner. Vädret har verkligen visat sin bästa sida. I arkeologiska sammanhang har jag besökt västra Östergötland, även sett på äkta fossiler av 70 miljoner år gamla dinosaurier i Värmekyrkan i Norrköping, men det som ska diskuteras i veckans blogg är den arkeologiska utgrävningen vi – min vän Malin Hansson från Tingstad och jag – tittade på Händelö i fredags kväll.

Probactrosarus Gobiensis

Där i Ströja, som har tillhört Krusenhof, har man bott alltsedan yngre järnåldern och arkeologerna intresserar sig för alla bebyggelseepoker fram till nutiden. Arkeologikonsult gör en slutundersökning 2011 och 2012 innan Kardonbanan mellan stambanan vid Åby och Pampushamnen, läggs ut.(1)

Trojenborg i Skänninge


Det är fynden från vikingatiden i ströja som intresserar mig mest för tillfället. Flera av fynden som ha hittats under våren 2011 tyder på boplatsspår från denna tidsperiod. De har bland annat hittat stråk med svart kulturlager. Där det finns rester efter både hus och stolphål. De senare är antingen stenskodda eller markerade direkt i marken. Bland fynden så långt finns keramik från yngre järnålder, nitar i järn, typiska för vikingatiden, en sländtrissa i ben, skärvstenshögar och mängder av djurben. Till det ska läggas två pilspetsar och en glättsten i glas. Den senare användes för att göra linnetyg glänsande och är ganska sällsynt i arkeologiska sammanhang och kan tyda på att den första etableringen vid Ströja handlade om en stormannagård. Läget var och är ypperligt med Motala ströms utlopp i Bråviken.(2)


Sköldbuckla från Borg i Norrköping,
 

Arkeologerna hade helgledigt vid vårt besök, därför var det lite svårt att få överblick över de avbanade ytorna. Men anläggningar och cirka 500 gula flärpar visade att arkeologerna på plats har ett mastodontarbete framför sig att reda ut vilka anläggningar som tillhör vilka hus och var de enskilda artefakterna en gång har brukats. Dock ett givande huvudbry, som att sätta ihop pussel. Vilket för övrigt kommer bli vår uppgift i Ytterby de närmaste veckorna, när de arkeologiska utgrävningarna åter sätter igång. En arkeologisk utgrävning av idag liknar på många sätt gamla tiders, men det finns även stora skillnader. Vilket i det följande ska genomskådas...


Navare och nyckel från Herrebro.
 

Ett nätverk är en struktur med enheter som är kopplade till varandra genom relationer som tillsammans bildar ett nät. Nätverksteorin används ofta för olika typer av mänskliga sammanslutningar, i arkeologiska sammanhang är den nog inte lika populär som i ämnet historia, men den finns även här. Bland annat så diskuterar Åsa Gillberg och Ola Jensen detta i en artikel vid namn “Compressed Air Technology in Swedish Archaeology. An example of the Social Construction of Technology in Practice.” i Current Swedish Archaeological, volume 14, 2006. Den upptar hur en ny teknik lanseras och tas emot av svenska arkeologer för några decennier sedan.

Tvål-Jockes vid Gamla torget i Norrköping.

Inledningsvis konstaterar författarna att inom arkeologihistoria är det vanligt med biografier där man beskriver skaparen av vetenskapliga fältteorier, exempelvis Oscar Montelius och Sophus Müller. Men nätverksteorin anser att det är oftast fler intressenter inblandade när en teori eller teknikinnovation lanseras. Den lokala och nationella debatten skapar den acceptabla tekniken. Arkeologiska idéer som sammansmältning och samgående mellan samhället och arkeologin, medan utgrävningstekniken är en intern affär.(3)


Gamla torget i Norrköping


Utgrävningarna på 1930-talet utfördes till stor del av arbetare, så även på 1960-talet med lufttrycket som arbetshjälpmedel. Hur var relationen mellan arkeologerna kontra utgrävarna? Mellan könen, dvs man och kvinna? Jämförelserna kan bli många. På 1970-talet kom alltfler utbildade arkeologer och nybyggnationen som hade varit så talrik innan minskade, därför behövdes allt mindre ”outbildade” arbetare (sett ur ett arkeologiskt perspektiv). De arkeologiska fynden betydde annat för arkeologerna än för arbetarna.

Drags fabriker i Norrköping.

Frågan om vad som är intressant att leta efter, ändrar sig med tiden, till exempel på 1960-talet var det gravar och därmed kunde man grovt sett med lufttryck sopa rent runt gravarna, på 1970-talet blev det intressant att leta efter vad som fanns mellan gravarna. Boplatser istället för gravar. Fokus flyttas från gravskick till bosättningar och husgrunder, därmed förändras synen på de tekniska instrumenten och de människor som introducerade dem. Svenska verktygsföretag som har varit med som intressenter vid nybyggnationerna på 1960-talet ingick i nätverk där arkeologer var inblandade.

Drags fabriker i Norrköping.

En av författarnas ambitioner var beskriva den komplexitet av innovationen och införandet av ny teknik, med speciell fokus på de sociala och materiella aspekterna. Den sociala organisationen på en arbetsplats under ett fältarbete är en aspekt av disciplinens kunskapsproduktion, vilken kräver empirisk beskrivning innan slutgiltiga svar kan ges. De vill inte bara framhäva den ekonomiska, ergonomiska och de praktiska aspekterna när utvecklandet eller introducerandet av ny teknik uppkommer i fältarkeologin, utan även sociala aspekter. Ny teknik har oftast även stor påverkan på fältet i olika grad. 

Forsstenska huset i Norrköping.

Därför är det viktigt att diskutera hur och för vem dessa innovationer designas och vilka sociala effekter dessa kan ha för vissa grupper, exempelvis män kontra kvinnor; tekniskt kunniga kontra de som ej är; olika generationer och olika status i det arkeologiska samhället. Även geografiska skillnader i den arkeologiska praktiken.(4)

Färgargården i Norrköping, Presshuset.



Färgargården i Norrköping, valkstampen.


1 http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=6794724 2011-06-06

2 http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6860714 2011-06-06, se även Lasse Södergrens artikel Utgrävningen vid Ströja överraskar. Norrköpings Tidningar, lördagen den 28 maj 2011, A4.

3 Gillberg, Åsa & Jensen, Ola: Compressed Air Technology in Swedish Archaeology. An example of the Social Construction of Technology in Practice. Current Swedish Archaeological, volume 14, 2006:48f.

4 Gillberg, Åsa & Jensen, Ola: Compressed Air Technology in Swedish Archaeology. An example of the Social Construction of Technology in Practice. Current Swedish Archaeological, volume 14, 2006:59ff.

Stockholmsrondellen i Norrköping.


Vråkulturen - en tidigneolitisk samling av boplatser i Södermanland.

Harri Boys bil parkerad vid Katrineholms järnvägsstation. Vecka 21 2011



I samband med mitt senaste besök i Östergötland, passade jag på vid avfärd till Göteborg att tillsammans med min goda vän Malin Hansson från Tingstad i Norrköpings kommun, att besöka ett par fornlämningsmiljöer i Katrineholms kommun i Sörmland, varav den första var en knappt 35 meter lång skeppsformad stensättning vid namn Glysas grav, som enligt traditionen ska vara en jättinnas grav. År 1935 undersöktes stensättningen under ledning av Ivar Schnell. Fynden var få. Arkeologerna hittade en stenyxa i gravfyllningen och en gravgömma med aska i graven. När gravfynden var få blir gravens tillkomsttid svår att bestämma, men man antar att den är från brons- eller järnåldern. I den södra sidan av skeppsgraven, finns en rest sten vid den tilltänkta stäven, så har fordom även funnits i den norra. Ett intressant objekt, som man förstår att folktraditionen kretsat kring och enligt sägnen var Glysa en jättinna som i tidernas begynnelse dödades av troll och begravdes här.


Harri Blomberg provligger Glysas grav i Katrineholms kommun
 

En till 1930-talet synes okänd forntida boplats vid gården Östra Vrå, öster om Katrineholm, blev dock den stora behållningen. Den har namngett en hel forntida kultur. Vråkulturen kan räknas till trattbägarkulturen och har likheter med densamma. År 1935 återfann geologen Sten Florin (1905-1987) den neolitiska boplatsen. I de arkeologiska utgrävningarna hittades rektangulära husgrunder av sten samt stenverktyg, malstenar och krukskärvor. Den tidigaste vråkeramiken (trattbägare) återfanns på boplatsen vid Mogetorp, Stora Malms socken, strax väster om Katrineholm. Kärlen har snör- och stämpelintryck samt runda bottnar. De är tillverkade av kalkfri lera med magring av krossad granit. Mogetorps boplats ligger högt vid Littorinahavets högsta gränslinje. Här återfinns rektangulära jordblandade stenvallar som utgjort husgrunder. Benmaterialet är nästan förmultnat. I Östra Vrå har också benmaterialet delvis förmultnat, men man har kunnat dra slutsatser att stenåldersbefolkningen där livnärt sig av fiske, jakt, boskapsskötsel och odling, men till skillnad mot Sydskandinaviens större bestånd av nötkreatur, höll man sig i Sörmland främst med får, getter och svin.  Keramiken här är i jämförelse med Mogetorp rikare och med mer varierad dekor. Färgen på kärlen är ej från grågul till gråsvart utan från grågul till brungul. Boplatsen vid Brokvarn i Turinge väster om Södertälje representerar den yngsta fasen i Vråkulturen. Keramiken har flata bottnar och påminner om gropkeramik. Ibland är mynningsranden försedd med finger- och nagelintryck. Färgen på kärlen är från gulbrun till gråbrun. Även vid Malma hed i Malmköping återfinns en boplats tillhörande Vråkulturen.[1]

Harri Blomberg besöker en rekonstruktionsmiljö i Östra Vrå, bestående av byggnader tillhörande Vråkulturen.
 

Vråkulturen existerade i övergången mellan mesolitikum och neolitikum, då Sveriges första jordbrukslandskap föddes. Bondekulturen var en ny företeelse och därför kallas neolitikum även för bondestenåldern. Den föregående fasen av stenåldern skiljde sig markant åt, men hur mycket tål att diskuteras.


Harri Blomberg besöker Vrå fornby.
 

Arkeologen Jimmy Strassburg hävdar i en artikel från 2002 att arkeologer tenderar att tolka mesolitiska och neolitiska förhållanden på mycket olika sätt. För mesolitikum menar han att ett biologiskt synsätt och människors anpassning till en föränderlig natur alltför mycket dominerar tolkningar och diskussioner kring sociala och kulturella förhållanden. Frågan är om Strassburg har rätt i sin kritik, eller är kritiken är obefogad?[2]

Harri Boy lyser upp mörkret i fornhuset med sin lasersyn.


Arkeologen Evert Baudou har inte många exempel att visa upp från mesolitikum i sin bok Norrlands forntid – historiskt perspektiv, då de flesta norrländska fyndigheterna härrör från neolitikum, men han menar att den tidigaste invandringen till Norrland som uppkom under årtusendet 7000 – 6000 f Kr gjordes av grupper av människor som hade med sig många generationers erfarenheter av både kust- och skogsland, den kunde ta vara på skogarnas och insjöarnas resurser och kunde arbeta i flinta (som fick ”importeras” till Norrland) och många lokala bergarter. Sammantaget ger boplatsutgrävningarna i Norrland som härleder till denna tid inte mycket kunskap, utan han anser att antaganden istället får bygga på ”mycket allmänt hållna antropologiska åskådningar som fynden får illustrera. Den sociala organisationen antas höra hemma bland de s k bandsamhällena”.[3] 


Fällfors i Skellefteå kommun, fotograferad av Lukas Riebling.

Lundfors, 2 mil sydväst om Skellefteå i Västerbotten, är ett boplatsområde som dateras kring 4 200 f Kr och beskrivs som ett typiskt jägarstenålderssamhälle med sju funna boplatser på den nordöstra sidan av en smal havsvik, med fyra kvartsgruvor inom knappt en mils radie. Dessa kustnära boplatser antas ha varit en gemensam samlingsplats under hösten då människogrupper från olika boplatser inåt land, där de bodde resterande delen av året, möttes för ”gemensamma sociala aktiviteter såsom överläggningar, byteshandel, giftermål och fester, allt enligt en väl känd antropologisk modell. För att en plats skall väljas som samlingsplats fordras att det finns tillräckliga näringsresurser men också gärna någon annan resurs av gemensamt intresse. De två kraven fylldes av höstens intensiva sälfångst och tillgången till kvartsgruvorna”.[4]

Mesolitiska stenverktyg från en boplats i Motala.
 

Baudou är medveten om Jimmy Strassburgs kritik av indelningarna mellan mesolitikum och neolitikum, bl a anser han att Norrland ej kan uppdelas kronologiskt på liknande sätt som södra Sverige och kapitlet om mesolitikum avslutas med orden:

”Det är ett vanligt problem att de av arkeologerna konstruerade gränserna inte har hållits konsekvent av de forntida människorna.”[5]

Mesolitiskt material från en boplats i Motala.

Den neolitiska perioden är längre i Sydskandinavien då bosättningarna är äldre där, beroende på inlandsisens tidigare tillbakadragande. Den 17 november 2005 gjorde jag ett besök på Trelleborgs stadsmuseum. Målet var att se på Skateholmsutställningen. Det kan vara intressant att titta på hur Göran Burenhults Arkeologi i Norden 1 beskriver fyndigheterna från Skateholm. Huvudförfattaren har överlåtit den huvudsakliga tolkningen åt medförfattaren Lars Larsson.

 

Ljusterspetsar från mesolitikum, funna i Motala 2010.

Skateholmsborna valde sin boplats för att det låg i direkt anslutning till flera olika möjliga resursuttag som kunde utnyttjas av människan. I lagunen och strax utanför i havet trivdes olika fiskarter beroende på varierande salthalter i vattnet och god tillförsel av näringsämnen. I lagunens skyddande vegetation trivdes även flera arter av fiskar. På strandvallarna vilade sälar. Olika landdjur trivdes också i den omväxlande vegetationen, så den bidrog med kött av olika slag, samt med också med växtdelar som kunde användas som föda, medicin eller stimulantia. Människan anpassade sig till den föränderliga miljön kring lagunen och man bytte boplatser några gånger. Skateholm är intressant såsom boplats då gravar med människo- och hundskelett hittats med gravgåvor, t ex redskap och smycken. Det är oklart om boplatsen Skateholm brukades kontinuerligt året runt.[6]

 

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.

Min bild av Skateholm är mycket påverkad av de indianliknande individerna som framställdes på Trelleborgs museum, varken Burenhult eller Larsson vågar ge sig på några större spekulationer om Skateholmsboplatsens sociala strukturer, även Larsson vagt syftar på olika individuella samhällsroller såsom samlare, jägare och schamaner. Infallsvinkeln är mångt och mycket biologisk.[7]

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.


För att komma till frågans kärna, om Strassburg har rätt i sin kritik vill jag i det stora hela hålla med att han i sina jämförelser mellan stereotypiska mesolitiska respektive neolitiska olikheter ganska bra fångar in synen på det mesolitiska även om termer som ”ickesocial” och ”primater” ej i huvudsak används om jägarstenålderns människor i den litteratur jag har genomgått. Baudou talar ju t ex om bandmedlemmar då han pratar om mesolitiska samhällen i Norrland, enligt den mall som Strassburg har lagt upp som motsatspar, men till Baudous fördel är ju att han lokaliserar kvartsgruvorna i infrastrukturen för de senmesolitiska lundforsboplatserna, d v s gruvdrift om i enkel form, en gruvdrift som anses vara typiskt neolitiskt enligt Strassburg.


Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.


Mina två exempel, Lundfors och Skateholm, visar upp två samhällen som är biologiska och ekologiska, vars bosatta skaror av människor är foderanskaffare i form av jägare, fiskare och samlare. Någon form av religion finns, men den verkar bestå av andeväsen förknippade med naturen i sig. Lundfors visade inget fast boende och om Skateholm är man osäker, men man har i beräkningen att man mycket väl kan ha haft mobilitet. Boplatserna verkar främst ha använts till överlevnad. Bara genom att bläddra igenom det kapitel i Burenhult 1999 som berör neolitikum kan man genom att läsa mellanrubrikerna såsom ”Bondeekonomiernas framväxt – den neolitiska tiden”, ”En ny samhällsstruktur” och ”Territorier, ideologier och stenkammargravar” instämma i Baudous kritik om att vi gärna ser det neolitiska samhället såsom expansivt, men vad är det för fel med det? Ty det bör vi väl! Jordbrukets framväxt krävde en annan social struktur än tidigare, det kan vi se i de stora flodkulturerna i Kina, västra Asien och Egypten. På samma sätt som industrialiseringen innebar en förändring av samhället i jämförelse med det gamla bondesamhället. Min åsikt och lärdom om Strassburg är att man bör vara kritisk och ej förenkla den mesolitiska kulturen, kanske vara mest vaksam vid brytningstiden mellan dessa två perioder, men det fullt utvecklade mesolitiska och neolitiska samhällena hade stora skillnader.

 

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.

Det svåra med Strassburg är man förstår och lätt instämmer i hans kritik, t ex i sammanhang såsom i artikeln där han skriver (fritt översatt):

”Exempelvis kan endast ett par hundra år skilja åt ett par närbelägna gravar åt och de placeras i tvenne olika litiska perioder, i och med att även gravskicket kan skilja på så sätt att i den yngre finns t ex en yxa eller ett keramikkärl går inte automatiskt att i denna grav finna en neolitisk förpackning med idéer, automatiskt gör den inte graven mer intressant än den förra dubbelgraven utan dito. Dessa artiklar är nästan alltid i en inbördes relation med varandra och bör ses i en lokal kontext och ska behandlas således.”

 

… men sedan faller man lätt som arkeolog tillbaka i uppdelningen mellan mesolitikum och neolitikum när man själv ser man fynd med mera. Vi vet att skillnaden mellan människor idag och för 7 000 år sedan inte är stora, men miljön förändrar oss och tekniska innovationer likaså. Se bara hur samhället förändrades när den industriella revolutionen uppkom på 1700-talet. Skillnaderna finns inte bara mellan oss och forntiden eller mellan mesolitikum och neolitikum, de finns även mellan neolitikum och bronsåldern även om skillnaden inte handlar om Strassburgs motsatspar primater – människor. För att visa ett exempel från min födelsestad Norrköping och dess stadsmuseum så berättade man vid en utställningsmonter därstädes den 22 november 2005 att ”sophantering skötts på olika sätt” och skiljer dessa tvenne tidsperioder åt på följande sätt:

”Stenåldersfolket t ex som flyttade ofta slängde bara soporna omkring sig på boplatsen. Men de mer bofasta bronsåldersmänniskorna grävde stora gropar för att bli av med sitt avfall.”[8]

Kökkenmödding är ett danskt ord som används i arkeologiska sammanhang för avfallshögar från stenåldern. Den innehåller vanligen hushållsavfall som ostronskal, snäckskal och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning. Bilden är fotograferad av Dustin M. Ramsey.
 

Jag anser att denna uppdelning mellan olika tidsåldrar har uppkommit för att man en gång i tiden var tvungen att dela upp lösfynden i skilda tidsperioder så att inbördes relationer dem emellan kunde uppstå. Idag har vi bättre tekniska hjälpmedel för att tidsbestämma ting och bör väl luckra upp tidsperioderna och inte se dem som statiska. Geografiska skillnader kan ofta vara större än de i tid i en relativt statisk värld som forntiden ändå var.[9]

 

Trattbägare från Skåne.

Vråboplatsen är i alla fall från neolitikum och i tidig- och mellanneolitikum tycks det, utifrån fyndmaterialet att döma, som om människors rituella verksamheter i Skandinavien ökat betydligt, och också blivit mer varierade. Det som skiljer neolitikum åt från det tidigare mesolitiska samhället är att man verkar samlas för rituella ändamål, utan att samtidigt syssla med fiske, jakt eller samlande vid sidan av. Jägarstenåldern med rörliga folk hade varken möjlighet eller behov av att uppföra monument åt döda anfäder eller för något religiöst syfte, medan bondestenåldern ganska snart ser ut att ha haft det. Dösar och gånggrifter tillhör denna äldre bondestenålder, medan de besläktade hällkistorna är från den senare delen av neolitikum.

 

Skegriedösen syns tydligt från E6 när man passerar Skegrie mellan Malmö och Trelleborg, drygt 6 km från sistnämnda ort.

Vid sidan av Danmark och Skåne där de megalitiska centralområdena hittas i huvudsak mellan 4100-2800 f Kr, finns även dito i Bohuslän och i Falbygden i Västergötland, åtminstone om man räknar till bevarade gravmonument. Östra Sverige, trakterna söder om Mälaren ända ned till Kalmar län och Gotland synes arkeologiskt ha haft sporadiska monument och bosättningar, men ej lika sammanhängande regionalt som den lättbrukade Falbygden (inklusive Valle härad i Västergötland) där ¾ av Sveriges kända gånggrifter är samlade.

 

Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.

Dösarna som är äldst, men även de senare tillkomna gånggrifterna som oftast är större, krävde en relativt stor samhällsapparat för att uppföras. Ett jordbrukar- eller kustsamhälle med rika marina resurser som kunde skapa ett överskott och någon form av ledarskap. Falbygden uppvisar den första formen av nyss uppräknade samhällen, medan Bohuslän den andra även om agrara inslag också har funnits där under denna tid. Dösarna var enkelgravar till sitt ursprung, senare har sekundärgravar tillkommit under tidernas lopp. De är ofta fyndfattiga, så deras monumentala karaktär verkar ha haft en stor betydelse med status- och identitetskaraktär, för att fastställa en familjs, klans eller stams makt och hävdande över en region, antas det.


Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.
 

Enskilda familjers makt var nog inte så stark i samhället att dösarna uppfördes av slavar, av vilka förövrigt inte heller Egyptens pyramider blev resta, utan man får nog se uppförandet i mer festliga sammanhang, ungefär som man än idag på Gotland och i Finland uppför byggnader i talkons namn och glädje. Ett talko utan god mat och starka drycker kan ej genomföras. Även efter byggnadens färdigställande kan gemenskapen som uppförde den känna en samhörighet, de enskilda medlemmarna ingår i en helhet.[10]

 

Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.

Gånggrifternas större storlek och bestående av flera begravningar måste ha haft en liknande byggnadstradition. Det bör tilläggas att en del dösar med tiden byggdes om till gånggrifter och att deras rituella betydelse såsom samlings-, begravnings- och offerplats ända in till bronsåldern och nog även vid enstaka fall ännu senare var stor.


Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008. 


Andra former av samlingsplatser i södra Sverige är palissad- och pålbyggnadsplatser som verkar ha varit neolitiska centralplatser. Två exempel ska presenteras här, d v s palissadkomplexet i Dösjebro i Skåne och Alvastra pålbyggnad i Östergötland. Det första exemplet är ett sent upptäckt arkeologiskt fynd, från slutet av 1990-talet då Västkustsbanan byggdes i västra Skåne, medan Alvastra pålbyggnad i Dagsmosse varit känt hela 1900-talet och på så sätt varit föremål för fler grundliga undersökningar. Invid Dösjebro och Alvastra uppfördes det neolitiska gravmonument, vilka visar tecken på någon form av lokalsamhällen i respektive bygd. Dösjebro är drygt 1 000 år äldre än Alvastra, d v s från tidigneolitikum respektive mellanneolitikum, så det kan vara lite vanskligt att göra jämförelser, men likheter finns.[11]


Stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Schaktets västra del, sedd från söder. Fotograferad av Otto Frödin 1910. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb 


Mot vad man tidigare trott om palissadverk från denna tid och på sådana mossrika platser så fanns det inget försvarsbehov som var orsaken till uppförandet av dessa, utan dess murar av trä hade någon form av rituell funktion för att avskilja ett heligt rum, såsom i ryskortodoxa kyrkor där bara prästerskapet har tillträde till rummet bakom ikonostasen. Palissadkomplexets centrala och öppna lägen i mina två exempel verkar istället ha placerats för processionsmöjligheter med en stor samlad menighet. Byggnadsverk för dyrkan av högre makter, för fester och social sammanhållning. Mötesplatser i respektive sociala centra i någon form av bygemenskap eller stamsamhälle. Båda exemplen har brukats kortare tider och visar brandskador, ej av fiender utan av öppna eldar eller eventuellt vid ceremoniella sammanhang.


Utgrävning av stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Schakten K och L från S. Okänd fotograf 1912. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb

Alltsedan tidigneolitikum har mossar använts som offerplatser, såsom i Dösjebro och Alvastra, men även på andra platser i Skandinavien och övriga Europa. Exempelvis finns i Stävie i Skåne en annan offerplats med palissader och vallgravar. Tydliga spår av att gravläggningar har hittats i ett av komplexen och på närbelägna gravfält. Alvastra har därtill bevarat talrika födorester i Dagsmosse, medan Dösjebro är intressant för att där skett yxtillverkning på platsen för avsalu till andra nejder. Palissad- och pålbyggnadsverkens tusental stolpar och annan konstruktion visar likaså att dessa såsom de tidigare nämnda gravmonumenten krävt relativt stora samhälleliga resurser för att uppföras. Att stenålderns samhälle är mer utvecklat än gemene man tror.

Utgrävning av stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Från vänster ses Fransén och Wester, Erdtman och L. Hedell. Fotograf okänd. År okänt. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb


Det visade sig när Malin Hansson och jag för drygt en vecka sedan promenerade längs Lerbovägen intill Vråboplatsen att det var en flera tusen år gammal gravplats. När arkeologerna grävde längs Lerbovägen 1993-1994 upptäcktes bland annat två större nedgrävningar som innehöll begravningar av små barn, alla under sju år. Ungefär åttio stora malstenar hade lagts ovanpå gravarna. Arkeologerna menar att varje hushåll hade en eller kanske två malstenar och att de var föremål som man tog noga hand om. Varför fanns då så många här vid Vråboplatsen, och hur användes de vid begravningar? Sanningen kommer vi aldrig få veta. Stenålderns malstenar var förmodligen värdefulla på flera olika sätt, både praktiskt och symboliskt. Rester av stärkelse visar att växter eller rötter malts eller krossats på några av stenarna. Vad användes detta till? Några få sädeskorn och två små trattbägare, den typ av keramik som har namngett tidsperioden som tidigare kallades Vråkulturen, hittades också i gravarna. Var det gravgåvor till barnen? Eller handlar det om något helt annat? Hade barnen dött i tidig ålder eller kanske offrats? Vi kan inte säkert veta vad som har hänt, bara tolka det lilla som finns kvar av händelserna.[12]


Barntand, funnen under en arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.


Denna vecka gör jag mina två sista nattpass, innan semestern som jag inledningsvis ska tillbringa i Östergötland och därefter i juni månad delta i Kungahällaprojektets utgrävning av järnålderns Ytterby.


Harri Blomberg besöker Vrå fornminnesområde och står i en provgrop från 1930-talet, för säkerhets skull pekar han ut densamma.



[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vråkulturen 2011-05-23.

[2] Strassburg, J. 2002. Rituals at the Meso 2000 Conference and the Mesolithic-Neolithic terminological breakdown, Mesolithic on the move. Papers presented at the sixth international conference on the Mesolithic in Europe, Stockholm 2000. Ed. Larsson, L. Oxford: Oxbow books, pp. 542-546.

[3] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:58f.

[4] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.

[5] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.

[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/skateholm.pdf 2011-05-23.

[7] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:232 f; Larsson, Lars, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:234-239.

[8] Hösten 2010 öppnades en ny forntidsutställning på Norrköpings stadsmuseum, så den forna utställningstexten går inte numera att hitta.

[9] En intressant avhandling om Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar, skriven av Håkan Pettersson vid Göteborgs universitet 2004, kan laddas hem via länken http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/avhandlingHP_Nationalstaten&arkeologin.pdf 2011-05-23.

[10] http://www.dn.se/nyheter/varlden/pyramiderna-byggdes-inte-av-slavar 2011-05-23.

[11] I Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999 hittas mina referenser i huvudförfattare Göran Burenhults text, s 284-311, samt i medförfattare Magnus Anderssons artikel "Palissadkomplexet i Dösjebro", s 306-309 och dito Mats P. Malmers "Alvastra pålbyggnad", s 332-335.

[12] Historien i Sörmland. Vrå - Mjölnarens barn, skylt 7. Information vid Vrå fornminnesområde, skapad av Sörmlands museum 2011-05-15.


Hallbyggnaden – ett maktinstrument och ett aristokratiskt rum i den yngre järnålderns Ytterby.

Kungahällaprojektet 2011. Harri Blomberg står vid kvarlämningarna av ett förhistoriskt grophus i Ytterby. Vecka 20 2011

 



Vårens seminarieutgrävningar i Ytterby är över, vilka är en del av Kungahällaprojektet som är föranlett av arkeologen Kristina Bengtssons forskningar om det äldsta Kungahälla, vid gravfältet Västra porten - Stora smällen, som existerade före medeltidsstadens tillblivelse omkring 1100. Det har varit en entusiastisk skara B-studenter och distansare från Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet som har fyllt groparna och schakten för att rensa profiler, gräva fram, snitta, rita av och mäta in stolphål, grophus, härdar och väggrännor med hjälp av och under översyn av arkeologerna Johan Ling, Mac Lundquister, Chris Sevara, Simon Karlsson och Joel Westblom, som alla är knutna till Göteborgs universitet, samt arkeologen Ulf Ragnesten från Göteborgs stadsmuseum.

Rekonstruerat grophus på Fyrkat Vikingecenter i Hobro.

Ling och Ragnesten, såsom fältprojektledare, och arkeologen Magnus Artursson från RAÄ UV-Syd i Lund, som referensperson och välrenommerad expert på huskonstruktioner under forntiden. Arkeologen Hanna Löfqvist, som är knuten till Göteborgs universitet, har skött den publika delen, vilken för henne har inneburit att visa runt skolklasser, guider från Bohuslän och massmedia på utgrävningsområdet och gravfältet, vilka de senare går under beteckningen RAÄ Ytterby 22:1.

Kungahällaprojektet 2011. På en stor utgrävningsplats som i Ytterby sker flera saker samtidigt.


Jag tror inte att man som B-student kan få en bättre fältpraktik än den som har getts i Ytterby i maj 2011. Utgrävningsplatsen i sig, där nästan alla forntida byggnation har placerats på den gulskiftande sandjorden, vars dominerande kornfraktionen utgörs av sand och har gett god dränering för våra förfäders byggnader, men även har gjort så att stolphål, varav en del stenskodda, och övriga anläggningar har blivit nästan skolexemplar i tydlighet för dagens arkeologer.

Kungahällaprojektet 2011. Arkeologisk fältutrustning i Ytterby.

Vilket är viktigt för B-studenter under sina arkeologiska fältdop, när deras material- och anläggningskännedom ännu är trevande. Hackbord, torr- och vattensållning har använts, allt efter prioritet av de hinkar med jord som har genomgåtts. Alla anläggningarna vattensållades och där, men även då sleven skrapades framkom keramik, bränd lera, harts, flinta (bearbetad som obearbetad) och slagg. Det senare och eventuella fragment av vävtyngder i sten tyder på att invid den stora hallbyggnaden har skett hantverksproduktion.


Förhistoriska stolpar, som har skapat dagens stolphål.
 

Svar på dessa frågor lär nog klargöras under sommarens utgrävningar, då hela hallbyggnaden från yngre järnåldern och de två långhusen från äldre järnålder ska grävas fram, vid sidan av några grophus som har schaktats fram i maj 2011. Därtill kan flera byggnadslämningar tillkomma, vilket inte skulle förvåna, ty under de senaste veckorna har flera hundra meter sökschakt grävts fram med grävmaskin. I dessa schakt har ett myller av arkeologiska anläggningar – stolphål, väggrännor och härdar – framkommit, som visar att intill gravfältet Västra porten - Stora smällen har samhällets elit bott under långa perioder av järnåldern.

Lerklining av hus, samt arkeologiska kvarlämningar av dessa.

Den stora hallbyggnaden som hittades våren 2009, med måtten 48 x 9 meter är inte den enda stora byggnadslämningen, drygt 8 meter hög och färglagd i de gängse färger som användes under järnåldern, som har stått synlig från Nordre älv.

Järnåldershus på Ribe VikingeCenter.

Minst 10-12 huskonstruktioner kan skönjas i sandjorden, varav någon verkar ha liknande mått såsom nyss nämnda hallbyggnad, men då det endast har gjorts sökschakt får man vänta på fastställandet tills den dag man helt öppnar det förundersökta området. I alla fall har rubriker som Hallbyggnad, nytt fynd i Ytterby prytt Kungälvs-Posten, fredagen den 13 maj 2011 och Gräver efter forntiden rubricerat Göteborgs-Posten, onsdagen den 18 maj 2011.[1]

Kungahällaprojektet 2011. Kungälvs Posten gör ett reportage på utgrävningsplatsen i Ytterby.

 

I veckans blogg har jag skiljt åt våra herremäns huskonstruktioner, den stora hallbyggnaden från yngre järnålder kontra långhus från äldre järnålder. Denna åtskillnad är inte min egen, utan härrör från arkeologisk praxis. Vilken bland annat framgår i Maja Hagermans Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, som finns på mitt nattduksbord för tillfället.


Ett långhus, rekonstruerat i Gene fornby. Det är från romersk järnålder-folkvandringstid. Bild från Wikimedia Commons, foto av Olof E.
 

Nya stora hallbyggnader, som hövdingar i aristokratin började bygga åt sig under folkvandringstiden, var bland annat ett sätt att skaffa sig inflytande över kulten och makt över de kollektiva ritualerna. Samhällseliten övergav den gemensamma offerfesten vid den heliga källan, för att istället ha sammankomster i stormannens egna festhall. Hallbyggnadens blomstringstid var under vendel- och vikingatid. Den kom i drygt ett halvt millenium att vara den centrala platsen för elitens fester och kultutövningar, troligtvis även den plats där den katolska kyrkans utsända missionärer höll sina första mässor, innan stavkyrkor restes såsom åtskilda objekt. Åtminstone börjar de danska arkeologerna i Harald Blåtands Jelling att luta sig mot att de första gudstjänsterna på orten inte hölls i en nyuppförd kyrka, utan istället i den danska vikingakungens hallbyggnad.

Kungahällaprojektet 2011. Harri Blomberg hukar sig invid en förhistorisk härd i Ytterby.

Menigheten kom dock att fortsättningsvis att ha ett långdraget avvecklande av viet och offerkällorna vid sjöar och våtmarker, innan dessa platser i medeltid kom att ersättas av sockenkyrkor som kultens och gemenskapens lokala centrum. Stormännen övergav de kollektiva offerplatserna långt dessföre, där offermossar som Finnestorp i Västergötland användes endast fram till mitten av 500-talet e Kr.[2]


Valhall, enligt Emil Doepler, ca 1905. En valkyria serverar i hallarnas hall och Oden sitter på sin tron, flankeras av sin ena varg.

Offerbloten kom till stora delar att hållas i hallbyggnaden och i den norröna mytologin blir Valhall hallarnas hall. Odens boning i Asgård, dit krigare önskade komma efter jordelivet för att fortsätta leva såsom förut, men dessförinnan eftersträvade yngre järnålderns aristokrati att på jorden skapa sinnebilden av Valhall. I hallbyggnaderna i Norden knöts kontakter mellan en storman och de underordnade och som i exemplet Kunga-Hälla mellan den norska vikingakungen och de bohuslänska stormännen. Offrandet och festandet förvandlades till trohetslöften till hallens ägare, som delade med sig av sin rikedom, vilket gjorde att vid många hallbyggnader fanns smedjor eller gjuterier för framställandet av smycken i ädelmetall, som kunde delas ut för att binda eliten samman. Hallen symboliserade makten och ännu idag – vilket inte för ofta kan påpekas – har vi kvar ordet i det finska språket, som har konserverat flera äldre svenska uttryck och företeelser, där just regering heter hallitus och härska heter hallita.


Kungahällaprojektet 2011. Upplysande fältundervisning för seminarieutgrävarna i Ytterby.


[1] http://www.kungalvsposten.se/hallbyggnad-nytt-fynd-vid-stora-smallen 2011-05-20 & http://www.gp.se/nyheter/bohuslan/1.629227-graver-efter-forntiden 2011-05-20.

[2] http://www.finnestorp.se/arkeologifinnestorp.aspx 2011-05-20; Maja Hagerman, Det rena landet. Konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm 2006:59-64.

Kungahällaprojektet 2011. En av fältspadarna i Ytterby är gjord på Norbergs skyffelfabrik i Motala.


Från processuell arkeologi till postprocessuell arkeologi.

Harri Blomberg imponeras av höjden på en runsten i Furingstad. Vecka 19 2011



Arkeologin förändras inte bara genom tekniska landvinningar. Den förändras också genom mentala skiften, delvis påverkade av samhällsförändringar. Knuten som jag är till Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet finns det många gånger ett stort behov av att försöka förstå sin egen vetenskapshistoria. Inom ämnet historia heter denna reflexivitet för historiografi och inom ämnet arkeologi kort och gott för arkeologihistoria. På liknande sätt som folklivsforskningen blev etnologi, sökte arkeologin nya vägar under efterkrigstiden. Under 1960-talet etablerade sig en riktning inom arkeologin som kallas för processuell arkeologi eller New Archaeology, för att markera en brytning mot äldre arkeologi. Denna riktning kom under 1980-talet och framåt i sin tur att kritiseras av en riktning som går under samlingsbeteckningen postprocessuell arkeologi.


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.
 

New Archaeology förespråkade en ökad användning av naturvetenskapliga metoder och teorier, som skulle bli ett hjälpmedel för att utveckla ämnet arkeologi, som man ansåg hade fastnat i ett artefaktcentraliserat förhållningssätt. Den nya teknologiska utvecklingen skulle skapa bättre utvecklade arkeologiska metoder och teorier. Vilket var en brytning mot den ännu så sent på 1950-talet förhärskande kulturhistoriska tolkningen, som man ansåg vara inhuman och vilken man kritiserade på grund av sin inriktning på artefakter. Kulturhistorian var inte en framåtskridande form av vetenskap. En vilja fanns hos de unga arkeologerna mot mer vetenskaplighet och närmandet till antropologin. Dessa ansåg att mänskligheten genomgick en kulturell evolution, det vill säga människorna anpassade sig till sin omgivning genom kulturförändringar. Från att ha varit beskrivande, blev man mer förklarande. Man sökte efter underliggande processer och långsiktiga förändringar. Ett tänkande som hade ett nära samband med Annalesskolan. Kombinationen av vetenskapligheten och antropologin såsom de viktigaste honnörsorden för New Archaeology gav praktiska problem då arkeologerna försökte realisera dem i det egna arbetet. Trots att man lånade metodlösningar från andra vetenskaper. New Archaeology hade ett positivistiskt vetenskapsideal, vilket innebar att man ansåg att man skulle grunda tänkandet på fakta, det vill säga kunskap som baserades på sinneserfarenhet. (1) 


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011. 


Med vilket kunskapsmål många av samtidens arkeologer gav sig kast med, då de började med sina respektive arkeologiska projekt. Önskan var bland annat att finna en lagbundenhet i forntiden, till exempel ur ett evolutionistiskt perspektiv, där samhällsutvecklingen gick från enkla till mer komplexa samhällen. Antropologen
Elmar Service klassificerade olika samhällstyper, där han delade upp dem i fyra följande faser vilka utvecklades från enkla jägar- och samlarsamhällen till statssamhällen med lagar, försvar och handel. Ledarskapets funktioner blev också alltmer komplexa med tiden. De processuella arkeologerna ansåg också att jordbrukets utveckling hade framtvingats på grund av yttre omständigheter. Exempelvis menade arkeologen Ester Boserud att svedjebruk ersattes av hackbruk, åderbruk och plogbruk i nämnda ordning för att befolkningen ökade, vilket hade krävt en lagbunden teknisk utveckling i samma takt. (2)

Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.
 

I den svenska 1800-tals arkeologen Sven Nilssons anda valde man bort kulturella olikheter och betraktade i stället människan såsom helt beroende av sin miljö, vilken formade dess samhälle. Det kulturella normgivandet utgick ifrån dess artefakter och dess uttryck för kultur. Därmed kunde man jämföra olika samhällen, oberoende av tid och rum. Bara kulturgrupperna visade likheter, vilket artefakterna och miljöanalyserna visade, antogs dessa samhällen för övrigt vara i grunden lika.


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.

Ungefär som man skulle försöka förstå stenåldern i Sverige genom att jämföra med och ta lärdom av indianfolk i Amerika. Den ekologiska modellen hos dessa indianer har således använts för att fastställa bosättningsmönster och ekonomiska system hos svenska stenåldersmänskor, och genom experiment inom indianernas teknologi och näringsfång har den processuella arkeologin, kunnat besvara på flera frågor med vad man ansett bibehållna krav av vetenskaplighet.


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.
 

I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet började ett stort antal arkeologer visa missnöje med den inriktning arkeologin hade tagit de senaste två decennierna. Man ifrågasatte teoribildningen och metoderna som de processuella arkeologerna använde, för enligt de nya kritikerna fanns det fler tolkningssätt och med en hermeneutisk kunskapssyn ansåg man att begrepp som fakta och objektivitet endast var illusoriska och visade på svårigheterna med att ensidigt förklara eller bevisa något. Ty fakta kunde bara anas genom olika teorier. Arkeologernas hermeneutiska studier skulle kretsa kring sakers bakomliggande meningar. Dessutom insåg de postprocessuella arkeologerna, som de kom att kallas, betydelsen av tankar och symbolism, där inte som tidigare enbart en anpassning till den omgivande miljön var viktig för kulturen. Den materiella kulturen påverkades ständigt av människor. Man inriktade sig inledningsvis mycket på strukturstudier på grund av behovet av att förstå tankens kraft. Det kom att bli en tolkande arkeologi som dessutom studerade marxism, neomarxism, kritisk teori, feminism och tolkande antropologi med mera.


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.
 

Tidigare gavs ett exempel på hur de processuella arkeologerna ansåg att jordbrukets utvecklande hade framtvingats på grund av yttre omständigheter, det ansåg man ej mera utan ansåg att det var en social och kulturell process. Att vi som kulturvarelser inom rimliga gränser själva skapar den miljö vi lever i. Individens roll och möjligheter förstärktes. Likadant är det med de artefakter som har hittats, de har inte bara en praktisk nyttofunktion utan är fulla av symboliska identitetsmarkörer. Exempelvis ser vi det i keramikdekoren. Dekoreringar, deponeringar och begravningar kan ge svar på många frågor kring gruppers andliga värderingar.


Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.
 

Arkeologens egna föreställningar kan, enligt den postprocessuella arkeologin, inte underskattas, ty arkeologens samtid ger ekon i den presentation av forntiden som han framlägger. Tolkningarna är alltid en politisk händelse, närvaron i samtidens politiska och moraliska samhälle får inte bortses, ty människor, kulturella förhållanden samt sättet att bedriva arkeologisk forskning varierar från fall till fall. Materiella kulturyttringar kan också innehålla olika kulturyttringar – kulturen kan inte inneslutas i en allförklarande analys - och kan tolkas och nyttjas olika, liksom manipuleras. En arkeologisk fyndplats bör därför omtolkas regelbundet. Det kan leda en ökad förståelse, detaljer som har missats och perspektiv som har saknats tidigare. (3)

 

Kungahällaprojektet - Arkeologi i Ytterby 2011.

Det är intressant att notera att den postprocessuella arkeologin som vi möter idag, har kritiserats för dess bredd, ty om man ej kan få fram det mest relevanta i arkeologisk forskning, vad är det för mening med att hålla på med vetenskap? Den arkeologi som jag själv är en del av idag, på min institution i Göteborg, samt våra utgrävningsmetoder och -frågeställningar kommer också att ifrågasättas av de som efterföljer oss. Vi är präglade av samtiden – vi är barn av vår tid. (4)

 



Harri Blomberg fikar vid Stora Gullborg i Tingstad.
 

1) Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:14-32.

2) Eriksson, Malin (vid Högskolan på Gotland): Några ord om den processuella arkeologin
(New Archaeology)
, http://www.oocities.org/stenrose_och_teg/Newarch.htm 2011-05-09.

3) Burström, Mats: Ting väcker tankar, Res Publica 53:69-76; Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:98ff

4) Nationalteatern - Barn av vår tid, se och lyssna på länken http://www.youtube.com/watch?v=M-TDh-8Ub4w 2011-05-09.

Fornminnesinventering vid Stora Gullborg i Tingstads socken, Östergötland.


Från mask till MASG.

Harri Blomberg studerar skålgropar vid Stora Gullborg i Tingstad. Vecka 18 2011



Idag började jag min dag med en frukost på Le Pain Français vid Vasagatan och försökte fånga några av de tankar som gick runt i huvudet. Igår kväll hade jag ett långt samtal telefonledes med arkeologen Kristina Bengtsson. Vi diskuterade bland annat grophus och sländtrissor, föranledd av att i veckan började utgrävningssäsongen på allvar i Ytterby.

Mask i arbete på den arkeologiska utgrävningsplatsen i Ytterby 2011.

Arkeologiska ting som man får hålla i handen kan väcka ens nyfikenhet, därför är det viktigt att samla in, undersöka och visa upp föremål från våra förfäders vardag. Jämförande studier är därför alltid intressanta. Under min frukost läste jag om ett gravfält från yngre järnåldern, som man hade undersökt på Bornholm. I sju av tjugosex kvinnogravar hade man hittat sju platta sländtrissor. Alla var av sandsten och hade måtten från 2,7 cm till 4,8 cm i diameter.[1]


Sländan som fristående redskap användes före spinnrockens tid med en sländtrissa för att spinna tråd manuellt. Sländor finns av olika modeller, som kan delas i framför allt två kategorier, topptyngda och bottentyngda beroende på var trissan sitter.
 

Sländtrissan är ett vanligt förekommande fynd från järnålderns boplatser och kvinnogravar. Trissan användes för att ge en stabiliserande tyngd åt sländans rotation som fordrades för att spinna, det vill säga tvinna det kardade garnets fibrer till tråd för sömnad och vävning. Sländtrissor har hittats som är tillverkade av glas, lera, sten, ben, täljsten och skiffer. Vårt fynd från Kungahällaprojektet i Ytterby är i skiffer.[2]


Vikingatida textilarbete i ett grophus. Rekonstruktion i Århus. 


I Ytterby har vi i veckan haft metalldetektorer i arbete. Ett gästspel gjordes av arkeologen Håkan Svensson från RAÄ UV Syd, en god specialist på metalldetektorer. Under fältsäsongen är det annars de väl erfarna medlemmarna Kenth Lärk och Svante Tibell från Fornminnesföreningen i Göteborg, som söker metaller inom den stora bostads- och aktivitetsyta som ligger öster om gravfältet Västra Porten - Stora Smällen. En metalldetektor är ett tekniskt hjälpmedel för att upptäcka dolda metallföremål och dess fördelar är många.[3]


En arkeolog söker av undersökningsytan med metalldetektor i Ytterby.
 

Håkan Svensson förklarade behovet av metalldetektorer i arkeologiskt fältarbete redan i samband utgrävningen av Gyllins trädgård i östra Malmö 2006:

 

”I mark som brukats med moderna jordbruksredskap ligger en stor del av de förhistoriska föremålen uppe i matjorden. Plogen har trasat sönder golvlager i hus, förstört ytligt liggande kulturlager och i många fall även rivit upp de översta skikten i gropar, eldstäder och stolphål. De föremål av keramik, flinta och metall som deponerats, tappats eller slängts på de nivåer som plogen når, ligger idag och cirkulerar i ploglagret… Särskilt metallföremål kan vara svåra att hitta om de ligger i matjorden. Den mest tidseffektiva metoden för att finna dessa föremål är att använda metalldetektor redan i samband med schaktningen.”[4]


Båtformat objekt i Nordre älv vid Ytterby. Visas med tillåtelse av MASG - Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen.


Nyligen fick jag lite bilder från Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsens sonarsökningar i Nordre älv vid Ytterby, utförda Långfredagen 2011. Bilderna är intressanta som exempel på hur bra alla hjälpvetenskaper kan vara för arkeologins fromma. Inte nog med att det låg en massa göteborgspråmar på botten, så fanns det för Kungahällaprojektet en rad spännande objekt för MASG att dyka på under några dagar framöver. Ovan är en ungefärlig bild på det som de tror är ett vrak. Det båtformade objektet är ca 15 meter långt och sticker upp i för och akter. Nedan finns en annan bild är som är svår att tyda, men något är det i alla fall, då dessa strukturer bara förekommer i ett begränsat område. MASG ska träffas för att titta igenom bildmaterialet och senare i vår eller försommar undersöka dessa och andra intressanta objekt på plats.


Mystiska objekt i Nordre älv vid Ytterby. Visas med tillåtelse av MASG - Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen.

Kommande vecka inleds vårens seminarieutgrävning i Ytterby, inte nog med att våra kunskaper om förhistoriens Kungahälla kommer få en rejäl push framåt, dessutom är det en tid då många studenter för första gången i sitt liv får vara med och delta i något så spännande som en arkeologisk utgrävning. Vissa av dessa studenter kommer senare i livet ha det som ett yrke, för andra blir det en engångsföreteelse eller ett fritidsintresse, men en sak är säker, för alla lär det bli ett positivt minne för livet.

Lerfyllt stolphål i den stora hallbyggnaden, framgrävt av arkeologerna Britt Olofsson och Kristina Norell, i Ytterby, seminarieutgrävningen, den 26-28 april 2006.



Läsning av Nørre Sandegård Vest. A cemetery from the 6th-8th centuries on Bornholm, under en fransk frukost i Vasastaden, Göteborg 20110506.

[1]
Lars Jørgensen & Anne Nørgård Jørgensen: Nørre Sandegård Vest. A cemetery from the 6th-8th centuries on Bornholm. With contributions by Ulla Mannering & Claus Malmros (1997): Kobbeå grave 33, Grave 2, Grave 12, Grave 32, Grave 47, Grave 64 & Grave 71. Alla är illustrerade och beskrivna i boken.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sländtrissa 2011-05-06. Ett tydligt exempel på en sländtrissa liknande den i Ytterby kan ses på länken http://www9.vgregion.se/vastarvet/va/resultat_enpost.asp?nr=KLVM_11164 2011-05-06, funnen i Stenshult, Frändefors socken, Dalsland 1915.


Metalldetektor i Ytterby.

[3]
Läs vidare om ämnet i Martin Rundkvists artikel ”För en liberalisering av de svenska metallsökarreglerna.” Förhandsversion av en debattartikel i Fornvännen 2008:2: http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/Rundkvist%20debatt%20metallsok.pdf 2011-05-05.

[4] http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/syd/2006/2006_gyllins_tradgard/loggbok/2006_gyllins_tradgard_loggbok_v37.htm 2011-05-06.

Harri Blomberg provligger en båtgrav i Styrstad.


Från vikingatida handelsplatser till kolonialismens brutala kulturmöten.

Harri Blomberg besöker Zarah Leanders grav vid Häradshammars kyrka. Vecka 17 2011

 


 

Jag tänkte inleda veckans blogg där jag avslutade förra veckan, spår av hamnverksamhet och handel under yngre järnåldern. Det aktualiserades då jag under långfredagen fick följa med då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen genomförde sonarsökningar av älvbotten i Ytterby.

Sonarsökningar av älvbotten i Ytterby med MASG 20110422.

Arkeologen Kristina Bengtsson har många gånger målande berättat om livet i vikingarnas Kungahälla i Ytterby och den tidigmedeltida stadens tillblivelse, på den plats dagens Kastellegården ligger, då även namnet Kungahälla medföljde från kungsgården i Ytterby, som låg invid den stora berghällens fot. Hon har också berättat om att vid Kyrkbäckens mynning eller i dess närhet borde det också ha funnits hamn och fartygsbyggnation. Vilket känns rimligt när man står nere vid Nordre älv, inte långt från kyrkoruinen i Ytterby.


MASGs marinarkeologiska undersökningar i Nordre älv i Ytterby 20110422.
 

Jag är uppvuxen i Östra Eneby socken i Norrköping, men sedan flyttade mina föräldrar till en grannsocken med namnet Borg. Där fanns det också fordom en medeltida kungsgård, som hade en föregångare i en stormannagård med försvarsanläggning från yngre järnåldern, invid Motala ström.

Makt och handel samlades i Borg och Herrebro i Norrköpingstrakten, under yngre järnåldern. Till Herrebro lockades handelsmän, hantverkare och smeder. Människor lagade båtar. Glaspärlor, benflöjter och skinn bytte ägare. Herrebro var samtida med Birka och lydde under stormannen i Borg. Från forntidsutställningen på Norrköpings stadsmuseum.

Dessutom hittade man en vendel- och vikingatida handelsplats i dess skugga, i samband med att E4: an drogs om på 1990-talet vid Borgs nuvarande kyrka (en sammanslagning av de medeltida socknarna Löt och Borg, som hade sina helgedomar bortom dagens kyrka) i Herrebro.[1]

 

Järnåldersfynd från bl a handelsplatsen i Herrebro, utställda på Norrköpings stadsmuseum.

Medeltidsstaden Kungahälla bör också ha haft en liknande föregångare intill kungsgården i Ytterby. Handelsplatsen Herrebro flyttades senare till dagens Norrköping och kanske finns ett liknande skeende i Ytterby? Platsen Herrebro indikerade inga tydliga spår av handelsverksamhet, före de arkeologiska utgrävningarna. Avståndet till gravfält och storgårdar handlade om någon kilometer, men likaväl samlades man där säsongvis. Det vill säga till skillnad mot Birka, så var det inte någon större bosättning året runt och kanske på liknade sätt som i det äldsta Ribe, så bodde handelsmännen i tält och stadsbebyggelsen tillkom senare, med försvarsvall och liknande.

Tält för handel i vikingarnas Ribe, Ribe VikingeCenter försommaren 2010.

Köpmännens fria lejd och trygghet garanterades av stormän och kungar, men efter avsalu, inköp, byteshandel och liknande önskade man sig bort, endast få människor bebodde platserna året om, men under handelssäsongen sjöd det av liv. Hantverk, reparationer och kanske nybyggnation av båtar, slakt och liknade gav ljud och lukter åt besökarna som kom från när och fjärran. Motala ström gick in till Herrebro under järnåldern, så där bör kajer för inkommande båtar från Östergötlands inland och från kusten ha stått. Ifall har båtnitar hittats därstädes.

Handelsplatser från vikingatiden kan vara svåra att upptäcka i landskapet, som den från det äldsta Ribe i Danmark, men vid arkeologiska utgrävningar uppkommer oftat ett rikligt material. Ribe VikingeCenter, försommaren 2010.

 

Igår eftermiddag satt jag på min balkong i Kortedala och slog ihop bokpärmen, efter att ha avslutat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. En bok som jag köpte i Mörlunda sommaren 2010, men som jag då inte avslutade, utan läste bara de tre första åren av Första världskriget. År 1918 avslutade jag i den sköna vårvärmebölja som har givits oss denna påskhelg, som med idag avslutas. Alla mina mor- och farföräldrar var i övre tonåren då kriget utspelade sig och min mormor som blev nästan 92 år gammal, gjorde att denna epok då Finland blev självständigt i Första världskrigets slutskede inte kändes alldeles för avlägset. Englunds historiebok har varit mycket givande, ty där berättas enskilda européers levnadsöden och som nordbo fängslas man extra över den slesvigske soldaten Kresten Andresens och den finländske officeren Paul von Gerichs öden i tysk respektive rysk tjänst, båda nationella minoriteter i stora kejsardömen som kom att falla i ett det världskrig som gjorde slut på 1800-talet, en gång för alla. Ett århundrade som av många historiker anses inte tog slut först nästan två decennier in på det efterkommande.


Stridens skönhet och sorg. Lästund på balkongen i Kortedala.
 

Boken Stridens skönhet och sorg gav mig ett starkt intryck och jag gillar böcker av denna genré. För knappt två decennier sedan läste jag Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel, minns ännu idag delar av den och den brutalitet europén visade mot lokalbefolkningen i Afrika under den koloniala epoken under 1800-talet och 1900-talet. Boktiteln syftar på ett citat av romanfiguren Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som anser att det är den europeiska civilisationens uppgift i världen. Européns möte med världen utanför är inte lika brutal idag, men vår syn på densamma är delvis formade av våra förfäders tänkande och ord som kolonialvara (används mest i plural) är självklar i vårt ordförråd, utan att vi egentligen tänker på vad ordet betyder. Det är ju blott 12-13 decennier sedan de europeiska stormakterna i konferensen i Berlin 1884-1885 delade in Afrika i intressesfärer.[2]

 

Författaren Joseph Conrad 1904.

Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuvarande Etiopien). I Sydostasien var det lika illa, bara Siam (nuvarande Thailand) klarade sig undan kolonialismen. Hur kommer det sig i det senare exemplet att man klarade sig undan, faktorerna är flera och det handlar delvis hur man möter varandra. Kolonialismen påverkade och omformade världen. Politiska och sociala processer uppstod mellan inblandade aktörer i olika samhällen, där kulturmötet satte rentav idéer om kulturarv respektive modernitet ur spel.

 

Kejsare Tewodros II av Etiopien, krigade mot England 1868. Teodoros inneslöt sig i bergfästningen Magdala och berövade sig själv livet, när fästningen erövrades i april 1868, men Etiopien förblev självständigt.

År 1887, två år efter Berlin-konferensens avslutande införde Thailands kung Rama V ärftlig monarki efter europeisk modell, efter studiebesök i huvudstäderna i Ryssland, England och Tyskland (Anderson 1996:33). Man kan väl på något säga att hans aktiva öppenhet att möta den europeiska kulturen gjorde att Thailand aldrig blev koloni och på samma sätt kom Abessiniens kejsare Haile Selassie att få stöd hos de flesta europiska stater då Italien på 1930-talet försökte erövra dennes land. Förövrigt kom år 1910 representanter från kungahusen i bl a Danmark, Grekland, Japan, Ryssland, Storbritannien och Sverige till kröningen av Rama VI i Thailand. Man accepterade dess kungahus som jämlikar.[3]

 

Haile Selassie

Anpassningen var inte lätt, för det var en anpassning till européernas levnads- och tänkesätt. I Siam, före kung Rama IV tillträdde 1851, fanns bara två typer av kartor i omlopp och de var båda handlagda. Den mekaniska reproduktionen var ej känd därstädes. Kosmografiska (en formell, symbolisk framställning av de tre världarna i traditionell buddistisk kosmologi. Vertikal axel med olika världar) och profana (schematisk vägledare för militära fälttåg och sjöresor längs kusten, viktigaste information var anteckningar hur lång tid det tog mellan specifika platser, likt den danska kung Valdemars segelled från 1200-talet) kartor, som ej gav något större geografiskt sammanhang, världen var begränsad. På 1870-talet ändrades det, nya kartor som var osynliga på marken, men byggda i förhållande till andra stater. Vilket i sin tur skapade ett nytt tänkande, utvecklades bl a genom det år 1900 utgivna Siams geografi. Språkbruket i politiken ändrades. Fram till 1915 försvann orden krung och muang för att de gav bara föreställningar om ett rike med heliga huvudstäder och synliga, osammanhängande befolkningscentra. I deras ställe kom ordet prathet, land, som gav en föreställning om ett osynligt territorium med gränser, sett ur ett militärt och politiskt perspektiv. Det handlade om att se världen ur ”kapitalistiskt” perspektiv, annars kunde det gå som för indianerna på Manhattan som sålde ön för några glaspärlor, medan de själva trodde att de bara gav tillåtelse för de vita att vistas där på jämlika villkor.[4]

 

Kamphaeng Phet historical park i Thailand, foto av Réginald Hulhoven.

Man kan se på mötet via arkeologins ögon också. Ända fram till slutet av 1800-talet visade kolonialhärskarna i Sydostasien ett litet intresse för gamla monument för civilisationer de hade lagt under sig, men i slutet av 1800-talet, bl a med britten Thomas Stamford Raffles, förändrades imperialisternas syn på kolonierna och deras minnesmärken, man började rusta upp monument, avbilda och sätta upp dem på kartor. Man såg t ex i brittiska Burma, såsom i Rhodesia fram till 1960-talet angående Stora Zimbabwe, att monumenten inte kunde ha uppförts av lokalbefolkningen - utan av utomstående, såsom britterna i Burma eller i det nederländska Ostindien som i slutet av 1800-talet rustade upp dem, det ansåg man inte inhemskt folk var kapabla till. De visades upp som koloniernas stolthet i den grynande turismens framväxt.[5]


Nederländska Ostindien 1902. 


Arkeologen Linus Hammarstrand har i sin forskning undersökt indisk arkeologi och dess samband med den brittiska kolonialismen. Under 1800-talet utförde kolonialmakten fältgrävningar, inventeringar och kartläggningar av Indiens förkoloniala minnesmärken för att skaffa sig kunskap om de underlydande, men även för att visa sin – Europas – överlägsenhet och utifrån sitt eget perspektiv satte man de få grekiska spåren av civilisation – Alexander den stores fälttåg – högst och den inhemska indiska kulturen lägst i skalan av kulturarv. Arkeologin blev ett verktyg för kolonialherrarna att visa att även tidiga härskare hade kommit från högre stående kulturer och på så sätt kunde man rättfärdiga sin egen ställning som härskarfolk. Lokalbefolkningen fick skylla sig själva att de var koloniserade, deras underlägsenhet var en förutsättning att de var förtryckta och de hade möjlighet att utvecklas genom de nya herrarna och deras kultur. Maktförhållandet byggdes delvis på en mer utvecklad teknologi för de senare. Kunskapstörsten var således endast en del av de brittiska forskarnas målsättning, man var dessutom medveten om att för att kunna kontrollera Indiens samtid måste de också erövra kolonins förflutna:

 

* Genom att framhäva Indiens mångreligiösa förflutna kunde man samtidigt främja kristendomens mission.

* Genom sina utgrävningar kunde man utan att beakta lokalbefolkningens rätt till sin egen historia bestämma över vad som skulle ha restaurerats och vad som skulle hamna på historiens soptipp.

 

Kolonisatörernas världsåskådning prackades på de koloniserade. Västerlandets syn på Indien och dess förhistoria blev den normerade synen på landets förhistoria under kolonialtiden, men postkoloniala tendenser kvarstår, då ledande skikt av Indiens elit ännu idag har behållit den västerländska kunskapssynen formad på 1800-talet.[6]


Forest Research Institute i Indien 1917. 


Mötet mellan olika kulturer under kolonialismen var ojämlikt, men är så även idag då det oftast endast är den ena parten som reser och beser, blir inget möte utan en antropologisk betraktelse. Möten av idag skulle aldrig på samma sätt ha kommit i stånd utan moderniteten och med den masskommunikationen.


Nya Guinea 1884.

Denna del av världen har också påverkats av västerlandets sätt att se på nationer och landområden. Stenåldersbefolkningen på Nya Guinea (nederländska västra delen) var alldeles obesmittad av nationellt tänkande av moderna mått. Denna del hade år 1963 700 000 invånare och över 200 språk då det införlivades med Indonesien, tidigare hade det varit en kolonial del av Holland. Dessa guineaner kände ingen samhörighet med Indien och president Sukarno, som under de senaste 40 åren hade sett dem som systrar och bröder. En del av de mest isolerade stenålderssamfunden kände inte ens till varandra på västra delen av ön. Malaysiska blev språket som efter 1950 användes av holländarna till försök att sammanföra folket på ön, t ex administrativt, skolväsende m m. Ett gemensamt språk som dock inte användes därstädes, utan i övriga delar av holländska Ostindien. Dock har numera de västnyguineanska nationalisterna språket i sin agenda. Öfolket har börjat se sig från fågelperspektiv (karttänkande, se ovan), inte utifrån den indonesiska statens nationella perspektiv som har döpt om regionen till något annat.[7]

 

Estampe tirée de : Guillaume-Thomas Raynal, Histoire philosophique et politique des établissements et du commerce des Européens dans les deux Indes, Genève, 1780.

Koloniseringen av Amerika har tett sig lite annorlunda, delvis på grund av att det är den enda kontinent som Europa har lyckats behålla (om man bortser från Australien med Nya Zeeland). Det vita Nordamerika har till stora delar, såsom i Australien och Nya Zeeland, rensat bort tidigare kulturer, vilka lever i periferin och på de ättlingarna till de europeiska kolonisatörernas villkor, men med Latinamerika är annorlunda. Trots mänskliga katastrofer har en symbios inträffat. Den uppstod i det tredje rummet, den plats som genomgicks då den vites värld mötte indianernas och vice versa. Om de flesta exempel har handlat om möten på ojämlika villkor (det sena 1800-talets kolonialism), så var 1500- och 1600-talets kolonialism inte lika effektiv. Inkvisitionen var knappt möjlig mot indianer, ty indianen var ett barn. Den katolska kyrkan försökte vara human, men många präster var nitiska. Majoriteten av indianerna blev kristna, åtminstone till namnet, men det är – som arkeologen Per Cornell vid Göteborgs universitet berättade vid ett lektionstillfälle för några år sedan – med modifikation.

Inkaindian 1615. 


Om den nitiske katolske prästen som kommer till indianbyn och får dem att bygga en kyrka och skapa sig en närbelägen begravningsplats. Ganska fort får han hela byns befolkning att begrava sina döda och utåt sett ser det ut som om kristnandet har gått mycket fort, men så en natt hör prästen ljud från begravningsplatsen och beger sig dit, till sin fasa ser han hur byborna gräver upp ett lik som man tidigare under dagen har begravt. Byborna hade tänkt sig att begrava den döde på nytt (lokalt vis), men motsade sig inte kristendomen, ty en extra gudomlighet kunde inte skada, men för prästen som bara hade en Gud kunde inte acceptera denna mångkult och ivrade länge med att få bukt med byborna, till den grad att han blev obekväm för den katolska kyrkan som insåg att man nog fick se mer realistiskt på realiteterna i den Nya Världen och skickade hem prästen.


Katolsk kyrka i Mexiko.
 

Kanske på samma sätt kristendomen även nådde oss, en övergångsfas där vi ännu idag har en massa hedniska ritualer och dagar införlivade i den kristna almanackan. Utopia och Eldorado låg i denna del av världen. Och här kom också spännande experiment att utföras, bl a genom arkitektoniska experiment som sedan fick genomslag i Europa. Vi spred sjukdomar och död, men även vår civilisation till Amerika, men fick tillbaka syfilis, tobak, majs och potatisen. Den potatis som delvis möjliggjorde industrialiseringen i Västsverige. Kristendomen har också fått för oss västeuropéer märkliga särdrag i bl a Argentina, med många av sina icke-officiella helgon såsom Santa Gilda (populär sångerska som dog under bussfärd i samband med en sångturné) eller Difunta Correa (som 1829 dog av törst och umbäranden i öknen i norra Argentina, men av ett mirakel hittades hennes spädbarn vid liv några dagar senare, då moderns bröstmjölk inte hade sinat trots dödsfallet). Lika märkliga är den dödskult som många indianer firar i katolicismens namn. Även islam i Indien som ett annat exempel kom att te sig annorlunda mot hur islam såg ut i de flesta andra delar av världen. Den kom som en erövrarreligion, men lyckades inte vinna. Symbiosen växte även här fram, bildförbudet var t ex mindre strikt och i kulturmötet växte en hybrid fram.[8]


Latinamerikansk katedral, foto av Carlos Martínez Blandon 2005.
 

Ingen nation är idag i stånd till att tro att den omfattar hela mänskligheten, inte ens kineserna i sitt Mittens rike. I tidigare epoker har det varit möjligt för exempel de kristna att drömma om ett fullständigt kristet rike, bara bebott av de kristna. I dagens mångkulturella värld är det en omöjlighet. Vår värld förutsätts bestå av en massa kulturmöten.[9]

 

Runsten vid Styrstads kyrka, utanför Norrköping, Linköpings stift.

Denna vecka ska jag fortsätta att njuta av våren och kommer även till helgen att resa till östkusten. Jag hoppas att tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad, besöka hennes grannsocken Styrstad och uppsöka Malm, där Vikbolandets andra båtgravfält finns, men till detta får jag återkomma i början av maj månad.

Harri Blomberg njuter av vårsolen, i samband med ett besök hos sina vänner i Vasastaden i Göteborg.



MASG undersöker Kyrkbäckens utlopp vid Nordre älv i Ytterby 20110422.

[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrebro 2011-04-25.

[2] De vita behandlade varandra med respekt och kände gemenskap i kolonierna, oavsett stridigheter i Europa. Solidariteten de vita emellan var en typ av officerskodex eller enhet som fanns inom Europas adel. Se Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:147f.

[3] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:33, 158.

[4] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:164ff.

[5] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:172-177.

[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/encounter7.pdf 2011-04-24. Se Holmstrand, Linus, EMPTINESS AND FORM: A MICROARCHAEOLOGY OF BUDDHISM. CAMBRIDGE SCHOLARS PRESS 2007:130ff.

[7] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:169ff.

[8] Cornell, Per, Female saints : their altars and offerings. Popular social practice in the 21st century. Oxford : Archaeopress 2005:85, 88f. Se vidare http://gup.ub.gu.se/gup/record/index.xsql?pubid=34250 2011-04-25.

[9] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:20.

Kreautur på bete vid Nordre älv i Ytterby 20110422.


Till havs… båtbyggare, båtgravar och marinarkeologi.

Harri Blomberg besöker runstenen Östergötlands runinskrifter 19 vid Kuddby kyrka. Runsten, grå granit, 1,2 m hög, 0,9 m bred och 0,2 m tjock. Ristningen är synnerligen otydlig, eventuellt kan ordet ”och” tydas. Innehåller förövrigt inga nu synliga runor, endast korsdekor. Annars endast spår av färg. Har varit belägen i tröskeln till f d fattighuset SÖ om kyrkogården, därför starkt nött. Enligt Östergötlands runinskrifter har stenen varit foten av en ganska ansenlig runsten. Stenens högra sida är borthuggen. Vecka 16 2011


 

Havet har alltid betytt mycket för mig, min släkt och mina förfäder. Själv född och uppvuxen vid Bråvikens strand och med föräldrar sprungna i de sydösterbottniska kustsocknarna Sideby och Lappfjärd har Östersjön känts som en naturlig del av den värld som jag anser mig vara en del av. Havet förenar Finland och Sverige, på samma sätt som havet förenar den västsvenska kustvärld som numera är min vardag, där Danmark och Norge en självklar del av. Vilket blir extra tydligt då man i det danska Frederikshavn möter passagerarfartyg från Göteborg och Oslo.


En öykstock i Dagsmark på 1950-talet, tillverkad av Niilo Hautamäki.
 

Båten har därför haft en mycket stor betydelse i Nordens förhistoria. Exempelvis var min morfar båtbyggare och kunskapen har förts vidare till hans söner. De senare även vid ankomst till Östergötland. Ett landskap som har varit min – på mors sida – närmaste släkts hem i omkring 60 år. Morfar byggde båtar för havsbruk, men även öykstockar (ekstockar, fast egentligen är de byggda av annat träslag, då ek saknas naturligt i Österbotten) för Lappfjärds å. Det är en flatbottnad båt som man förr färdades med i Lappfjärds å och åmynning. Båten användes främst vid fiske på grunda vatten och för transporter av får och virke längs åns stränder. Denna lilla båt är troligtvis unik för Lappfjärds å och användes flitigt tidigare, men ytterst litet nu för tiden. Öykstockar finns dock fortfarande kvar i många båthus och lider i Lappfjärd. Under senare år har Lappfjärds UF haft öykstockstävlingar i samband med festligheter. I Lappfjärd, men kanske ännu mer i Sideby socken så var skeppsbyggeriet den största näringen på 1800-talet, så hela socknens befolkning var på ett eller annat sätt beroende av denna inkomstskälla.[1]

 

Nydamskeppet, hittades i en mosse 8 km väster om Sönderborg i Danmark. De första arkeologiska utgrävningarna gjordes av den danske arkeologen Conrad Engelhardt under åren 1859-1863. Vid de första utgrävningarna fann Engelhart mängder av vapen och bruksföremål samt ytterligare tre båtar från yngre järnåldern. Utgrävningarna stoppades av kriget mellan Preussen och Danmark 1864. En del av fynden blev förstörda i kriget och endast en av båtarna blev kvar, en blev huggen till ved.

Båten har inte bara varit viktig i vardagslivet de senaste årtusendena, utan som arkeolog ser man även hur den speglas också i döds- och fruktbarhetskult. Redan hos de gamla vanerna och asarna, ser man hur fruktbarhetsguden Frej var båtägare och hans skepp Skidbladner (Skíðblaðnir), byggt av Ivaldesönerna – en brödraskara av dvärgar som smidde flera av gudarnas vapen och smycken – kunde segla på land, hade alltid medvind oavsett vilket håll hon seglade åt. Dessutom fick alla asagudarna plats och Skidbladner gick att vika ihop och stoppa i fickan.


Täljstensbrottet i i Stålkullen i Ytterby är ett av några i Kungälvstrakten i sydligaste Bohuslän, men är ovanlig då här också finns hällristningar, varav fyra skepp och en skålgrop är synliga. Platsen utnyttjades från bronsåldern då de djupa figurristningarna ristades i den mjuka täljstenen och ända fram till vikingatiden, då detta stenbrott användes för att bl a göra grytor, sländtrissor och nätsänken av täljsten, vilken gick att skära i med sten. Grytämnen finns fortfarande kvar i berget.

Båten ristades i sten eller i koppar, byggdes som skeppssättningar och fick följa med i graven eller brännas på bål. Bronsålderns, järnålderns och medeltidens människor gillade att rita båtar och några av de finaste gravarna som finns i vår forntid är båtgravar. De i Vendel har till och med fått ge namn åt en hel epok av järnåldern, den som föregår vikingatiden. Norska nationalmonument är de båtgravar som fanns i högar såsom i Gokstad, Oseberg och Tune. Av de tre skeppen är Osebergsskeppet det mest kända. Det hittades i en gravhög strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904-05 under ledning av svensken Gabriel Gustafson och norrmannen Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering. Skeppet, som är 21,6 m långt och 5,1 m brett är mycket välbevarat. Då det trots sin storlek endast är 1,6 meter högt midskepps har det inte varit ett skepp som lämpat sig för större havsfärder. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder också på att skeppet haft en alldeles speciell funktion. Stävarna är till exempel spiraldrivna och har snidade ornament vilka troligtvis framhävts av bemålning.

Båthuset, som var gravkammare, från Gokstadsskeppet, beskådat vid besök i Oslo 2009.

Två kvinnor har begravts i ett uppbyggt hus på däck och de har fått mängder med praktföremål med sig. Att skeppet är så välbevarat beror på att man täckte det med lerhaltig jord som hållit borta syret vilket bryter ner organiska föremål. Dendrodatering av trä från gravhögen har visat att skeppet byggts 820 och graven tillslutits 834. Arkeologiska undersökningar av båtgravar har visat att den döde vanligtvis lades i båtens akter. I båten lades även köksutrustning, vapen, hästar och hundar med mera. Variationer fanns beroende på tidens mode, skillnader i välstånd och lokala omständigheter.

 

Osebergsskeppet 2009.

För en vecka sedan, då jag besökte Östergötland, var jag ute på en fornminnesexkursion på Vikbolandet, tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad. Vi besökte bland annat åtta runstenar, fyra kyrkor och tre gravfält. Oklundaristningen i Östra Husby socken och Skamby gravfält i Kuddby socken, var ett par av sevärdheterna vi hann med, den första ett rättsdokument skrivet i en vi på 800-talet e Kr och den senare ett av tre kända båtgravfält i Östergötland, vid sidan av Malm i Styrstads socken och Norra Berga i Mjölby socken. I brandgravar från yngre järnåldern hittas ibland stora mängder klinknitar i järn, vilket förmodligen också är rester av båtar. Men ordet båtgrav brukar i regel underförstått beteckna obrända gravar.[2]

Harri Blomberg besöker Oklundarunristningen. 


Skamby gravfält i Kuddby socken har bland annat ett tiotal vikingatida båtgravar, en utgrävdes sommaren 2005 och innehöll en grav från 900-talet. Båten var 5-6 meter och innehöll bland annat en uppsättning spelpjäser av bärnsten. Båtgravarna i Skamby skiljer sig från de runda stensättningarna, som hör till en av järnålderns vanligaste gravtyper. Det som gör gravfältet i Skamby märkligt är de ovala stensättningarna med sina stora mittgropar. Groparna har tillkommit när en inre gravkammare av trä på båten har murknat och fallit sönder och stenar rasat in i tomrummet. Under yngre järnåldern begravde man gärna sina döda på gravfält som låg nära gården där de bott. Båtgravarna i Skamby tyder på att de måste ha varit människor av stor betydelse. Dessutom finns skålgropar på de svagt sluttande berghällarna ner mot åkern. De är små runda fördjupningar som har använts i offerkult långt in i historisk tid.[3]


Harri Blomberg besöker en båtgrav på Skamby gravfält.
 

Denna del av Östergötland är ett av Sveriges fornminnesrikaste områden. I närheten av Skamby besökte Malin och jag även Linneberga gravfält med beteckningen RAÄ Å 27:1 i Å socken och det består av ca 185 fornlämningar. Dessa utgörs av ca 23 högar, ca 155 runda stensättningar, ca 5 treuddar, 1-2 domarringar och en 90 meter lång och 1-3 meter bred stensträng. I gravfältsområdet hittas även hus- och källargrunder som torde vara rester av torp- eller uthusbyggnation. Även i Ytterby socken har jag sedan föregående veckas blogg inventerat ett stort antal fornminnesplatser. Inte nog med att jag bygger upp min kondition efter en lång vinter, vilket kan behövas inför senvårens och försommarens utgrävningar i Ytterby. Jag kommer också i kontakt med en massa trevliga människor. Det är så glädjande att få träffa så välvilliga markägare, som ger en mer bakgrundsfakta, hjälper en att leta upp svårfunna kvarlämningar och ger en sällskap i skog och mark.


Harri Blomberg besöker gravfältet i Linneberga, Å socken.
 

I veckan var jag på första styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg. Det var mycket givande, vid sidan av vanlig formalia fick jag även se en stor boksamling och pratade även med Kenth Lärk som är en ny bekantskap. Det blev ett givande samtal, då han inom föreningens regi arbetar med metalldetektorsökning. Numera främst i projektet Offerplats Finnestorp, men framledes även inom Kungahällaprojektet. Fordom har Kenth Lärk även hjälpt arkeologen Martin Rundkvist på flera ställen i Vikbolandet och andra platser i Östergötland. Det framgick bland annat då vi pratade med ägaren till marken där Oklundaristningen finns. Den ligger på en bergknalle i odlingslandskapet och denne mindes besöket av arkeologer, så gör även min vän Malin Hanssons far, på vars marker nedanför Gullborgs fornborg i Tingstad genomsöktes med metalldetektorer. Även i Skamby har medlemmar från Fornminnesföreningen i Göteborg stått i vetenskapens tjänst. Det är så givande med dessa hjälpvetenskaper till arkeologin. Vilket jag kom till varse på långfredagen, då jag var med en riktig varm och solig vårdag då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen körde sina första sonarsökningar av Nordre älv och dessutom inspekterade strandkanten vid ruinen av den forna medeltida Sankt Halvards kyrkan i Ytterby. De kom att ha två båtar och två sonar för att läsa av älvbotten.

Sonarsökning av Nordre älv i Ytterby. Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen arbetar i Ytterby 20110422.
 

Sonar har fått sitt namn av engelskans sound navigation and ranging och är en teknik som marinarkeologer använder för att läsa av eventuella arkeologiska kvarlämningar på botten av sjöar, vattendrag och öppna hav. Reflekterande ljudsignaler omvandlas till bilder och med hjälp med GPS kan man fastställa objekt som är värda att dyka efter, såsom landarkeologer måste marinarkeologer undersöka sina objekt. Denna gång valde man inte att dyka, men senare i vår ska man återkomma. En plats som Ytterby – det allra äldsta Kungahälla – torde ha haft en livaktig hamnverksamhet alltsedan förhistorisk tid. Jag lärde mig en massa, bara genom att observera, och fick dessutom en riktigt trevlig dag med sällskapets medlemmar.[4]

 

Efteranalys av sonarsökningen i Nordre älv. Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen vid Ytterby gamla kyrka 20110422.

En gång i tiden var Bona folkhögskola utanför Motala, där jag läste i fyra år, mitt livs universitet. Jag känner numera att Kungahällaprojektet, som drivs av de västsvenska arkeologerna Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Johan Ling och Mac Lundquister har varit, är och kommer av vara mitt livs arkeologiska projekt. Där jag blev arkeolog.


Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen vid Nordre älv i Ytterby 20110422.



Hamnliv i vikingarnas Hedeby.

[1] Om Lappfjärds öykstockar, se länken http://www.lappfjard.fi/document.asp?id=c8614oquf18 2011-04-24.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Båtgrav 2011-04-24.
[3] Läs vidare om den första utgrävningen av en av Östergötlands båtgravar, utförd 2005 under ledning av arkeologerna Martin Rundkvist och Howard Williams, på länken http://www.algonet.se/~arador/skamby2005popark.html 2011-04-24. Se även bilder från http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Skamby_gravfält 2011-04-24, Linneberga gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Linneberga_gravfält 2011-04-24 och Vikbolandets största gravfält jag besökte sommaren 2010, dvs Gullestads gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Gullestads_gravfält 2011-04-24.

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sonar 2011-04-24; http://hem.passagen.se/masg/ 2011-04-24; http://www.marinarkeologi.info/ 2011-04-24.

Tunnor i vikingarnas Hedeby.


Från fornforskning till arkeologi.

Harri Blomberg besöker RAÄ UV Väst i Mölndals Kvarnby, våren 2011. Vecka 15 2011
 


 

Livet är fullt av överraskningar, såsom igår då jag kl 18.00 stod vid Postgatan 8 i centrala Göteborg för att gå på styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg, var dock ute en vecka för tidigt insåg jag efter en stund då jag läste medhavda föregående mötesprotokoll. Samtidigt började en kvinna vid namn Helena, från Hamra gård i det runstensrika Vallentuna prata med mig. Hennes mormors morfar hade varit tygmästare vid göteborgsregementet och bott i samma hus bland Kronhusbodarna. Tid som jag hade över visade jag henne runt i staden under temat fästningsstaden Göteborg. På vägen träffade vi bl a min klasskamrat Lillemor som var ute och spatserade, då det också kom det fram under vårt samtal vid platsen för det forna Borgerskapets kasern att Helena hade arbetat som arkeolog på sin fritid, i Norge och Sverige. Efter många år som yrkesverksam intresserar hon sig nu för släktforskning, var på genomresa på väg till Henån på Orust. Detta möte lär med stor sannolikhet leda till fler möten och samtal, för vi hade så mycket att prata om och det påminner mig om ett liknande sammanträffande föregående sommar, då jag besökte vägkyrkan i Tingstad i Östergötland. Det som skulle vara ett kort besök för att se den vackra tidigmedeltida dopfunten, har lett till vänskap och samtal som numera förgyller mina östgötabesök.

Helena vid Göteborgs fästningsmurar, den 11 april 2011.
 

Den senaste tiden har jag varit på flera exkursioner i Ytterby – Kungahälla (Kastellegården) – Komarken, inventerar fornlämningar på båda sidor av Kyrkbäcken. Även framledes ska det bli fler besök, här som ovan har jag stött på trevliga människor, senast i söndags då jag var strax österom Kolerakyrkogården. Där kom en inflyttad norrman med sin hund, bosatt i Ytterby sedan decennier. Vi kom att prata och leta efter ett gravfält med ett tiotal låga stensättningar. Det var givande och en stående inbjudan till en fika i en närbelägen keramikverkstad väntar i vår.

 

Kolerakyrkogården i Ytterby, våren 2011. Den innehåller 18 sockenbor som avled i en koleraepidemi mellan 11 augusti och 13 oktober anno 1834. Dessa i kolera döda personer begravdes på en särskild kyrkogård, eftersom man på den tiden antog att de kunde sprida smittan.

På mina vandringar i Inlands Södre härad har jag med mig, vid sidan av kartor och fornminnesfakta från RAÄ FMIS, även fornforskaren Gustaf Bruzewitz´s bok
Elfsyssel från 1864. Boken är ett sammelsurium av fakta om hans dåtid, vår gemensamma forntid, kyrkor, fornlämningar och så vidare. Illustrationerna är ypperliga, konstnär som han var och påminner delvis om den samtida Johan Reinhold Aspelin, som jag tidigare har bloggat omkring i vår. Arkeologihistoria är viktigt, för att förstå att min samtids arkeologi bara är en parantes i mänsklighetens önskan att försöka förstå sin egen förhistoria.

Kungahälla 1864, teckning av Gustaf Bruzewitz. 


Renässansen var en brytning mot medeltiden, men inte först med upplysningen på 1700-talet förändrades synen på mänsklighetens historia i dess helhet. Det var en naturalistisk syn med evolutionär tro på förändring av samhällsprocesserna, en tro på framåtskridandet. I och med att man ej mer drömde sig tillbaka till en guldålder i Antiken, utan ansåg sig vara förmer, gav upplysningen riktlinjer på att man gick framåt i tiden. Gud förlorade sin betydelse och vidskepelsen motarbetades, jättar och åskviggar ansågs ej mera trovärdiga. Häxprocesserna på 1600-talet hade varit otänkbara på 1700-talet. Istället trodde man på allmänna lagar och faktorer som klimat, tidsanda och moral. Denna evolutionära syn smittade även av sig på historiesynen, mänskligheten hade utvecklats från barbari till upplysning och förnuft. Den smittade av sig vidare till fornforskarna, som var samtidens arkeologer. Vilka klarade av att gräva fram och beskriva benrester, artefakter och monument, samt fundera på hur dessa hade använts, tillverkats och uppförts. Likt Carl von Linné ordnade och sorterade fornforskarna sina objekt i olika grupper utifrån kriterier som material, form och typ.


William Stukeley (1687–1765).
 

William Stukeley (1687-1765) var en av de tidiga fornforskarna som förde arkeologin framåt som ämne, men som ändå samtidigt kunde lägga fram helt sanslösa idéer om arkeologiska spörsmål. Han var en god iakttagare av diverse fornminnen. Ännu under upplysningstidens inlednings skede, var det vanligt att gemene man gav okända ting övernaturliga förklaringar, men han kunde bland annat förklara att de geometriska konturerna som engelska bönder iakttog i sina åkrar var under jord kvarvarande byggnadsgrunder. Stukeley hade ett typologiskt arbetssätt, men det gällde ej artefakter, utan minnesmärken av olika slag. Dessa sammanförde han i olika grupper, beroende av form, för att eventuellt kunna tidsbestämma dem relativt och också hoppas hitta någon information om dem i det knappa skrivna material som berörde tiden före romarnas erövring av England och Wales. Det han är mest känd för är de banbrytande arkeologiska undersökningarna vid Avebury, Silbury Hill och Stonehenge i England.


En teckning av Stonehenge från William Stukeleys bok Stonehenge, A Temple Restor'd to the British Druids, anno 1740.
 

Praktiskt var hans tillvägagångssätt att studera stratigrafin (byggnadslager) i olika slags gravhögar och kunde av utgrävningsresultatet fastslå att alla ovan tre nämnda namnkunniga engelska fornminnena var förromerska. Detta bekräftades också av flera romerska vägar gick igenom gravhögar, medan vid Silbury Hill, den största konstgjorda kullen i Europa, så gick den romerska vägen en omväg runt kullen för dess omfång hade varit alldeles för arbetsam att genombryta då vägen utstakades. Genom att jämföra förvittringen mellan Avebury och Stonehenge, kom han fram till att det förra stället hade förvittrat mer och därmed måste vara äldre. Helt och hållet kunde inte ens denna engelska antikvarie, tillika god vän med Isaac Newton och utgav anteckningar om dennes liv 1752, hålla sig från spekulationer. Han drog slutsatser som höll sig till fantasins värld.


Kungahälla med Ragnhildsholmen, vid Nordre älv i Kungälvs kommun 2011.
 

Denna jämförande arkeologi, som bland annat Stukeleys dotter Anna förde vidare som arv från fadern genom att jämföra en förromersk ristning i sten med förhistoriska mynt och därmed kunde fastställa dess kronologiska ålder, förebådade sådana som dansken Thomsen och svensken Montelius. Ett stort antal fornforskare, bland annat i Skandinavien och Storbritannien verkade på 1700-talet, tyvärr saknade de en sammanhängande teori, metodmässigt var de också svaga jämfört med arkeologerna på 1800-talet. Dock började enskilda fornforskare som Stukeley rita ut konturerna till det som i början av 1800-talet växte till en vetenskaplig arkeologi.


Nordre älv, sedd från ett av bergen som omger Ytterby.
 

1700-talets fornforskare kunde inte se en följetong i materialet, bara utvärdera enskilda gravar väl. Materialet var inte tillräcklighet regelbundet och man kunde inte bryta den skenbara samstämmigheten i fynden, även om en del fornforskare insåg att de borde dela upp fynden av sten, brons och järn i olika tidsåldrar, för i Bibeln som samtidens européer kunde utantill stod det att brons föregick järn. De klassiska arkeologerna på utgrävningsplatserna i södra Europa kunde under samma tid använda sig av skriftliga källor, men när de ej räckte till famlade de också i mörkret. Fornforskningens syntes hamnat i ett dödläge. Ett annat problem var att man var bunden i den bibliska tideräkningen, även om Guds betydelse hade minskat trodde man ännu att världen var cirka 6000 år gammal, för det kunde man uträkna i Bibeln. Mänsklighetens centrum fanns en gång i Främre orienten och om vår äldsta tid fanns skriftlig historia. Exempelvis hade den mänskliga närvaron i Norden varit kortvarig, trodde man.


Kungens häll med gravfält och hallbyggnader i Ytterby, våren 2011.
 

Genombrottet för ämnet arkeologi kom dock i början av 1800-talet. Det hade att göra med romantikens intresse för forntiden och med det studiet av klosterruiner, gravar med dess skelett och andra liknande symboler. Den nationella kulturen sattes i centrum och många konstnärer och författare fick inspiration av de medeltida minnesmärkena som var synliga på annat sätt äldre fornminnen och man började samla och utge folkligt traditionsberättande. Förhistorien och fornforskningen ansågs viktig när de nya nationalstationerna med ett land, ett folk och ett språk tog form, exempelvis bildades Götiska förbundet i Sverige 1811.


Framsida till utgåvan av Om arternas uppkomst 1859.


1800-talet innebar inledningsvis två landvinningar i metodhänseende, att det blev möjligt att tidfästa arkeologiska fynd som möjliggjorde sammanhängande studier av förhistoriens senare skeden, samt att den paleolitiska arkeologin fick fotfäste. Den senare i samma tidsskede som utkomsten av Om arternas uppkomst 1859. Detta innebar också att teoribildningen förändrades, bland annat ansåg arkeologerna att vår planet och livet där var äldre än 6000 år, men en lång tid framöver kom ämnet att svärtas ned av imperialistiska värderingar, där man skilde mellan den vita mannens förhistoria och de övrigas. När den ej direkt berör nordeuropeiska spörsmål, får den bli onämnd i detta sammanhang.


Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865).
 

Ett par danskar kom att utarbeta en ny metod för att tidsbestämma arkeologiska fynd, utan att förlita sig på skriftliga källor. Den systematiska kronologin – typologin – med relativ datering hade sin upphovsman i dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865), som med sitt periodsystem analyserade artefakternas stil, dekoration och sammanhang samtidigt och kunde utifrån detta skapa en grov men effektiv tidsföljd. Intressant är att notera att han dessutom samlade och sorterade mynt, sedan sin ungdom. En annan dansk, lärjunge till den förra, var Jens Jacob Asmussen Worsaee (1821-1885), vilken blev Köpenhamns universitets förste utnämnde professor i arkeologi år 1855. Han medverkade till de första stratigrafiskt vetenskapliga utgrävningarna av kökkenmöddingarna kring 1850, i gruppen av forskare fanns geologer och biologer. En tvärvetenskaplighet inom arkeologin som finns ännu idag. Idéerna spreds vidare, bland annat till Skottland och via det engelska språket vidare i Europa och den nya världen. På 1850-talet hade arkeologin blivit en vetenskap i norra delen av Europa, ty här kunde man nu med arkeologiska utgrävningar börja strukturera upp människans förhistoria.

Jens Jacob Asmussen Worsaee (1821-1885).
 

I Centraleuropa kom den paleolitiska arkeologin att lyftas fram under 1800-talet. En av banbrytarna var fransmannen Georges Cuvier (1769-1832), han var tyvärr bunden till den bibliska tidsuppfattningen och byggde upp en katastrofteori om att vår planet i förhistorien genomgått ett antal katastrofer av Syndaflodens art och styrka, med efterkommande nykolonisationer av djur och människor. Paleontolog som han var kunde han använda sina kunskaper i jämförande anatomi för att rekonstruera hela skelett av dittills okända fossilerade fyrfota djur och han kunde vid sina utgrävningar av flodbankar observera att skilda geografiska lager utmärktes av olika djurarter, vissa utdöda sedan länge.

Georges Cuvier (1769-1832).
 

En av Cuviers elever var svensk och hette Sven Nilsson (1787-1883). Den senare kom som professor i naturalhistoria i Lund att delvis arbeta med arkeologi. Nilsson kom att lägga grunden till den internationellt jämförande arkeologin där han genom studier av andra kulturer försökte få sig ett grepp om livet i Sverige under stenåldern. Dessutom införde han slitspårsanalysen som metod, vilken kan användas till att reda på hur artefakter tillverkades och vad de användes till. Artefakterna som ofta står i centrum, vars användning kan analyseras genom humanistiska eller naturvetenskapliga metoder. Genom den laborativt inriktade arkeologin och genom experiment i förhistorisk teknologi, kan många värdefulla uppgifter utvinnas om funktionen på föremålen.


Sven Nilsson (1787-1883).
 

Fornforskaren Sven Nilson utnyttjade redskapsteknologins utvecklingsstadier för att mäta graden av kultivering hos stenåldersmänniskorna. Han valde bort klassificeringen som var vanlig under samtiden och istället ställde han sig frågor kring stenåldersredskapens funktion. Nilsson studerade också artefakternas slitage som kunde ge svar på deras användningsfunktioner.


Byst av fornforskaren Sven Nilsson i Lundagård, fotografi av Anton Holmquist.
 

Slitspårsanalyser blev impopulära, men med den sovjetiska arkeologen S. A. Semjonov kom dessa att på 1950-talet bli aktuella. När Semjonovs Förhistorisk teknik kom ut i engelsk översättning blev det på nytt intressant att studera slitspåren på förhistoriska redskap av ben och sten, för att få svar på processerna som låg bakom dem. Analysen kan ge svar på produktivkrafternas utveckling, men ger samtidigt bekräftelse på det evolutionistiska tänkandet, för om inte förändringar fanns på verktygen under årtusendena så skulle ju inte mänskligheten gått framåt. Man kan se det på två plan – den praktiska metoden – och själva syftet, målet med kunskapen, teoribildningen. Nilsson hade använt sig av slitaget som ett mått på verktygsanvändning och därmed graden av kultivering. I västerlandet sökte man svar som bottnade i ett nyvaket intresse för samhället som en funktionell organism. De såg på arkeologin som en samhällsvetenskap med inriktning på frågor kring ekonomi, teknologi och miljöanpassning liksom en kunskapsteoretisk omorientering mot naturvetenskapliga ideal, till det fack – ej humaniora – som ämnet arkeologi tillhör i vissa länder. Kunskapen om redskapsanvändning är här både nödvändig och möjlig.

Stenåldersmänniska och -redskap från Fyn, utställd på det arkeologiska museet i Odense.

 

Sven Nilsson hade helt andra och sämre möjligheter än dagens arkeologer med välavancerade tekniska hjälpmedel/instrument, bara under det senaste halva århundradet har tekniken utvecklats oerhört. I början tittade man ursplittringar på redskapseggarna, men nu inser man att det finns ett problem i sådant skådande för frågan är vad som skapades av forntidsmänskan och vad av naturen under de årtusenden som gått sedan redskapen var i mänskligt bruk. I slutet av 1970-talet intresserade man sig för att studera slitaget, skilja mellan polerade respektive repade ytskick, vilket gav svar på artefakternas använda del och arbets(in)rikting, men kanske det intressantaste, gav svaret på vad som hade bearbetats, trädslag mm. På 1980-talet började man inse att även nötningsskador ej bara kan försvinna utan kan även förändras med vittring över tid. I framtiden ser det ut som man med kemianalyser kan studera spårämnen på ytskicket för att få fram till vad man har använt redskapen, om det var för att fälla träd, hacka loss köttben (dela upp kött) eller slå ihjäl andra mänskor. Mikrobiologin med bl a DNA-analyser kommer att vara till hjälp. Man tror inte idag som på Nilssons tid att slitspåren kan berätta allt, men kan åtminstone ge delsvar eller pusselbitar till en helhetsbild arkeologer eftersträvar att uppnå. Svårt att beskriva mer specifikt den tekniska och naturvetenskapliga biten, kräver djupare insikter i andra vetenskaper, än vad uppsatsförfattaren har.

Karikatyr av Darwin som apa från the Hornet magazine 1871.

 

När vi kommer in i 1900-talet var arkeologin väl etablerad. 1800-talet hade inneburit att arkeologin inte nöjde sig inte med att evolutionen var en realitet. Man önskade få sig en bild av forntidsmänniskans livsmiljö, dess verktyg och på vilket sätt de hade överlevt sin samtid. Man tog hjälp av bland annat etnografin, se exemplet Sven Nilsson. I samarbetet med geologer och biologer rekonstruerade de miljön och kosthållningen hos de förhistoriska människorna. Man ansåg att med teknikens hjälp hade mänskliga livsmiljöer utvecklats under årtusendena, men också genom slumpen och folkvandringar.


Harri Blomberg besöker RAÄ UV Väst i Mölndals Kvarnby, våren 2011.
 

Denna vecka kommer jag åter att göra exkursioner i Kungälvs kommun, försöka i papper få ned lite om vårterminens kommande fältarbete i APT-programmet, samt att i helgen besöka Östergötland. Där jag bland annat ska besöka Tift, ett av Sveriges största gravfält från järnåldern, beläget utanför Linköping. Jag var där högsommaren 2009, men denna årstid är bättre om man vill se fornlämningar, så ett återbesök passar sig väl.

Tiftgravfältet i Linköping.


Vardag som vetenskap, men även ny vetenskap i den arkeologiska vardagen.

Harri Blomberg vid Johannisborgs slottsruin i Norrköping, den 7 april 2011. Vecka 14 2011

 


 

Nu för tiden är det sällan jag brukar läsa litteratur som bara har med det egna intresset att göra, oftast är jag involverad i så många projekt att all överloppsenergi och –tid hamnar där. Vilket dock inte är illa, då dessa projekt har jag gått in i med fri vilja och stor lust. I alla fall läser jag sedan en tid tillbaka Lena Sundströms bok om Danmark, med titeln Världens lyckligaste folk. Njuter verkligen av hennes betraktelser av vardagen i Nørrebro, en stadsdel i Köpenhamn. Boken upptar mycket som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och nyttig för mig som oftast är i jakt efter den förhistoriska för att bättre kunna förstå min arkeologiska vardag här i Götaland. Den påminner faktiskt om min förra bok som jag läste, alltså I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin. Det är en form av dagbok från Tensta, full av analyser och skarpa iakttagelser. Journalistik är det till viss del, men också en form av etnologiskt arbetssätt – vardag som vetenskap. Vilket har följt etnologins framväxt och utveckling sedan slutet av 1800-talet.


Läs- och fikastund på Norrköpings konstmuseikafé.

Bondebefolkningen var den första tiden folklivsforskningens huvudstudieobjekt. Industrialiseringen satte igång på 1870-talet, och man ansåg att det var viktigt att rädda minnet av ett ursprungligt och äkta kulturarv som höll på att förändras och gå under. Folklivsforskarna sökte samla in information så långt tillbaka som möjligt. Många gånger att de missade det informationsgivarna skulle ha kunnat ge av sina egna liv. Upptecknandet katalogiserades i skilda fack och diverse sägners eller jordbruksredskaps utbredningskartor ritades. Insamlandet var inriktat på materiella ting och gårdsritningar. Det var nog väl behövligt av den anledningen att folklivsforskningen som vetenskap var tvungen att etablera sig i universitetsvärlden. Behovet av att visa faktiska och synliga resultat var nödvändigt för forskningsanslag med mera. Samtidigt byggdes det upp flera arkiv som enligt min mening är mycket värdefulla för förståelsen av det forna Sverige. De evolutionistiska och diffusionistiska perspektiven förfinades och utvecklades i kulturområdesforskningen under perioden 1920-1960, som även övergick till rena studier av innovationsförlopp och nyhetsspridning, både i bondekulturen och också den tidiga industrialismens samhälle. Den typiska avhandlingen i 1950-talets svenska folklivsforskning var en studie av ett kulturelements spridning i tid, rum och social miljö – en folksaga, ett jordbruksredskap, en festtradition.


Utskeppningshamnen i Norrköping, användes för kanoner från Finspång under perioden 1600- till 1900-tal.
 

Från och med 1960-talet har folklivsforskningen övergått till samtidsforskning, därav en av orsakerna i namnbytet år 1972 till etnologi, som blev benämning på det examensämne som tidigare kallades för folklivsforskning. Etnicitetsforskningen börjar intressera alltfler bland annat på grund av den stora invandringen från länder som Finland och i USA på grund av sin komplicerade etniska uppbyggnad. 1960-talets etnologer intresserade sig ofta för frågor kring sed, samhällsstruktur och social organisation med funktionalismen som perspektiverande teoribildning. Funktionalismen lade grogrunden för lokalstudierna under 1960- och 70-talen, efterhand med en interaktionistisk profil. 1970-talets avhandling var en lokalstudie med betoning på det sociala livet. På 1970-talet var det många som påverkades av framförallt socialantropologins långvariga (ofta åratals) studier av överblickbara småsamhällen och folkgrupper och man letade upp så kallade mer eller mindre exotiska lokalsamhällen för att utforska dem med intervjuer och deltagarobservation. Åke Dauns Upp till kamp i Båtskärsnäs (1969) bildade skola för framtida etnologer. Lokalsamhället kunde vara ett brukssamhälle, en fabrik, ett kontor, en långvårdsavdelning, ett villaområde eller en förort.


Finspångs kanon anno 1888, uppställd vid regementet i Skövde.

När man på 1970-talet valde att studera lokalsamhället skedde det nästan alltid med en frågeställning som gällde kulturell gemenskap och med en teoribildning som var lämpad att lyfta fram: den symboliska interaktionismen (den sociala interaktionen mellan ett fåtal människor) och på hur verkligheten uppfattas av dessa (det fenomenologiska aktörsperspektivet).

 

Harri Blomberg visar Johannisborg och Norrköping anno 1700, på Café Tolvan, beläget på Trädgårdgatan vid Nya torget, ett klassiskt arbetarkafé i Norrköping, den 8 april 2011.

När marxistisk eller historiematerialistisk teori importerades konkretiserades den oftast i studier av arbetarkultur och frågor kring kulturell dominans eller försvarskamp. På samma sätt länkades ofta intresset för modernitet samman med ungdomskultur och identitetsbygge, medan de postmoderna strömningarna kopplades samman med studier av estetik, gestaltning och konsumtion. Det är en sådan sammanfogning av teoretiska glasögon, ämnesval och perspektiv, som gör att vissa studiefält snabbt blev överbefolkade och efterhand nednötta. Det var inte lätt att producera den fjärde i raden av etnologiska avhandlingar kring lokalsamhällets gemenskap, arbetarkulturens värdighet eller ungdom och modernitet.

 

Norrköpings nya spårvagn, vid Nya Torget, den 8 april 2011. Modell M11, byggd i Tjeckoslovakien på 1980-talet, inhyrs från Berlin, eftersom Norrköping hyrt ut tre nyare vagnar till Stockholm.

Under 1970-talet utvecklades den kulturanalytiska tradition som fortfarande dominerar, om än med ständigt ändrade teoretiska förtecken. Under 1970-talet hade etnologerna i stor utsträckning sagt farväl till föremålsstudierna, även om intresset för tingen kom tillbaka i slutet av samma sekel, men i helt nya former… till exempel ungdomars konsumtionsvanor. Etnologerna började också reflektera över sin egen forskarroll. Med inspiration från feministisk kulturteori kom studiet av genus och identitet att expandera mot 1980-talets slut.


Porlande bäck i Ytterby.
 

Under 1980-talet kan man säga att det etnologiska synfältet vidgades genom inflytandet från internationell kulturforskning inom olika discipliner. ”Kulturanalysen” frigjorde ett annat sätt att tänka kring vad som var forskningsbart. Den lokala avgränsningen miste något av sin betydelse till förmån för historiska och kulturella processer. Klasskultur, kulturell förändring och kulturkonflikter blev nya dominerade teman för 1980-talets avhandlingsförfattare. Etnicitetsforskning var 1990-talets typiska avhandling och handlade gärna om en grupps identitetsbygge och gestaltning av sin särart. Om det första decenniet av 2000-talet finns nog skäl att återkomma vid ett senare tillfälle, då mitt mastersexamensarbete i etnologi opponerades och godkändes vid Göteborgs universitet i december 2009.

 

Ladugårdsgrund i Ytterby 20110406.

Folklivsforskningen och etnologin har alltsedan det bildades, som ämne utforskat från jämförande historiska perspektiv variationer i människors livsformer, samt kulturella yttringar av såväl andligt som materiellt slag. Ämnet behandlar mestadels svensk kultur och är begränsad till Europa. Därtill att utgångspunkten var och är ofta det enskilda fallet, föremålet eller levnadsödet och vad det har att berätta om mer generella mönster och tendenser. Alltifrån folklivsforskningens kartor över utspridningen av ett visst byggnadsskick, t ex svedjefinnarnas rökstugor, eller utbredningen av vissa folksånger till etnologins undersökningar av grupptillhörigheten och bosättningsmönster för invandrade ungrare i Sverige eller vissa resvanor hos svenskar som semestrar i Portugal. Dessa undersökningar har då som nu byggt på fältarbeten. Man har nästan alltid fått skapa sitt eget forskningsmaterial, inte som hos historiker oftast gå till de befintliga källorna.


Skvaltkvarnsgrund i Ytterby 20110406.
 

Arkeologisäsongen har börjat så smått i Ytterby, både för min egen del och för Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Själv har jag varit och fortsatt min inventering av de förhistoriska gravarna öster om Kyrkbäcken, påbörjade den i juli 2010, men då var det svårt att fotografera. Nu är det desto enklare, även om viss fornminnesvård på vissa platser vore önskvärd. Stensättningen RAÄ Ytterby 40:1 var en ny bekantskap för min del, den hade gravrösekaraktär och låg majestätiskt högt på en av topparna av Källeberget. Det ska även ligga en till ca ½ km söderom denna övertorvade, närmast rund, 8 meter i diameter och 0,2-0,3 m hög. På ytan åt öster såg jag kantiga stenar som stack fram ur mossan. Utsikten skymdes delvis av skog, men fordom bör man ha sett åt alla väderstreck. Den påminner om stensättningen RAÄ Ytterby 29:1 som jag besökte föregående vecka. Denna var också närmast rund, 9 meter i diameter och 0,4 meter hög. Det finns gott om dessa gravröseliknande stensättningar på höjderna runt Ytterbys dalgång.


Stensättningen RAÄ Ytterby 40:1, öster om Kyrkbäcken i Ytterby.
 

Till fornlämningen RAÄ Ytterby 22:1, som bland annat omfattar det stora gravfältet och hallbyggnaderna från järnåldern, vars Kungahällaprojekt leds av arkeologerna Kristina Bengtsson och Johan Ling från Göteborgs universitet, har i veckan inbjudits teknisk expertis från Riksantikvarieämbetet. Anders Biwall från UV Mitt i Uppsala och Bengt Westergaard från UV Väst i Mölndal har använt sig av en magnetometer på fälten vid gravfältet. Det är ett vetenskapligt mätinstrument som används för att mäta jordens magnetfält (magnetosfären). Framför allt ger järnhaltiga mineral utslag i magnetometrar och kan därför hjälpa i jakten efter arkeologiska fyndplatser. Mätningarna görs i hopp om att bland annat finna spår av härdar, med allt vad dessa innebar under forntiden.[1]


Magnetometer i Ytterby.
 

En magnetometer ska inte sammanblandas med georadarprospektering. Georadarmätningar utförs också av Riksantikvarieämbetet och passar bra för att lokalisera och avbilda exempelvis klostermurar under mark. Fördelen är att man med båda metoderna kan göra arkeologiska kartläggningar, utan att behöva gräva fram fornlämningen. Riksantikvarieämbetet har ett nära samarbete med ledande forskare inom området genom forskningsinstitutet Ludwig Boltzmann Institute for Archaeological Prospection & Virtual Archaeology i Wien. Arkeologisk prospektering med magnetometer och georadar har endast utförts i några år och är i sitt inledningsskede i Sverige, men man har bland annat haft lyckade försök vid Sankt Olofs konvent i Skänninge och franscikanernas konvent i Krokek.[2]


Magnetometer i Ytterby 20110406.
 

I veckan har jag också hunnit med ett mycket trivsamt redaktionsmöte i Kungälv, där vi diskuterade texter om fästningsfångar på Bohus under en 400 års period från sent 1300-tal till 1700-talets slut. Jag var även en snabb sväng i Norrköping, i samband med födelsedagsfirande. På vägen till och från Östergötland snubblade jag i Skövde över kanoner från Finspångs bruk och romerska mynt i Katrineholm, men det är en annan historia. Inom APT-programmet har vi i veckan också diskuterat våra praktikperioder, så nog händer det grejer.


Magnetometer i Ytterby 20110406.



Mynt föreställande den romerske imperatorn Marcus Junius Brutus, präglat år 42 f Kr. Texten på framsidan är BRVTVS IMP. Baksidan av myntet,  står det CASCA-LONGVS, kombinerat med militära och marina troféer, samt bokstaven L till vänster om trofén. Publius Servilius Casca Longus, död omkring 42 f Kr.

[1]
 http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/tjanster_uv/prospektering.html 2011-04-10; http://sv.wikipedia.org/wiki/Härd 2011-04-10.

[2] http://archpro.lbg.ac.at/institute/institute 2011-04-10.

Mynt föreställande den romerske kejsaren Gordianus I, präglat 238 e Kr.  På framsidan av silvermyntet står IMP M ANT GORDIANVS AFR AVG, alltså Imperator Marcus Antonius Gordianus Africanus, lagerkrönt och draperad, med ansiktet åt höger. På baksidan av myntet står PMTRPCOSPP, såsom på många romerska mynt, har nog med valör att göra. Man stående till vänster, håller en gren med ena handen och en spira i den andra.


Digital fältdokumentation.

Harri Blomberg besöker Mölndal, i samband med Workshop i digital fältteknik för APT på RAÄ UV Väst, våren 2011. Vecka 13 2011



Sommaren 1992 deltog jag i ett samnordiskt utgrävningsprojekt av en vikingatida-medeltida handelsplats vid Kyrksundet i Hitis i sydvästra Finlands skärgård, som var den urgamla segelrutten från Sverige via Åboland till Gårdarike. Där östnordiska vikingar höll sig framme under övergångstiden mellan heden- och kristendom.


Harri Blomberg gräver en s k meterruta i Kyrksundet 1992.
 

Där mätte vi in utgrävningsområdet för hand, det var tydligt och förståeligt för alla deltagare vilka ytor som registrerades. Ritningar bearbetades sedan, bland annat genom inskanning. Våra inmätningar för knappt två decennier sedan var ett hantverk där ögat och handen samarbetade i en konstnärlig konstellation, idag samarbetar ögat och handen i en mer teknisk dito. Inmätningsmetoden i Finland var också ny en gång i tiden, egentligen kan den kopplas till lantmäteriets traditioner. Något som kändes främmande för många av arkeologins pionjärer som var mångsysslare i ett kulturellt hänseende, men kanske ovana med standardiserade inmätningar och avritningar. Fornforskaren Gustaf Brusewitz (1812-1899) syntes ha haft sådana problem.


Harri Blomberg hjälper till med fältdokumentation i Kyrksundet 1992.
 

Under åren som ledare för fornminnesarbetet och redaktör för skriftserien Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia tog arkeologen Oscar Montelius (1843-1921) ett för fornforskningen i Bohuslän betydelsefullt initiativ – avbildandet av landskapets hällristningar. Han försökte intressera Gustaf Brusewitz för uppgiften på 1870-talet. Denne åtog sig också densamma ock med tvekan, men sedan han hade varit med Montelius i Tanum 1873 trädde han tillbaka, emedan som han säger ”... jag kände med mig, att jag ej passade för det slags ritning, som verkställes efter skala... och” fortsätter han, ”rörande mina försök i afritning af hällristningarna tiger jag här, men är glad att vederbörande nu funnit den, som passar vida bättre till detta företag.”

Grafikern och läraren Lauritz Baltzer (1845-1917) vid Musei ritskola kom istället att ägna mer än 30 år åt dokumentation av Bohusläns hällristningar. (1)

Digital fältutrustning.
 

Digital fältteknik är både mer demokratisk och odemokratisk, dvs tillgänglig och otillgänglig för andra. Det som i Hitis var tydligt och förståeligt för alla deltagare, är dock inte lika precist som digital teknik. Problemet med inmätning är att det har skapats specialister och så har det blivit en generationsproblematik, som gör att många av de äldre, men även flera yngre, tycker det är svårt med inlärandet av den nya tidens teknik. Fast på samma som många lär sig köra bil och skaffa körkort, krävs det bara en inövningstid och fortsatt användning så får man sig ett grepp av inmätningsinstrument och programvaror. Ens konstnärliga förkunskaper kan vara begränsade. Fördelarna är många, till skillnad mot Hitis kan man idag på digital väg samla in en stor mängd mätdata. Nästan i alla fall…


Harri Blomberg mäter med en SmartPool våren 2011.
 

Föregående vecka var jag ute på en fältövning med deltagare i mitt APT-program och då krånglade vår utrustning till den grad att nästan inga mätdata lyckades insamlas. Totalstationens ben hade förmågan att sjunka ned i marken, en erfarenhet av detta är att den inte behöver stå på plan mark, för det kan man justera med olika längd på de utstickande benen, däremot får inte marken vara vattensjuk eller smälta undan i vårsolen. Närheten till en inmätningsgrupp med en annan totalstation gjorde att vår totalstation ibland låste sig mot deras prisma, kan undvikas genom att prismat vid passage eller dylikt övertäckes/hålles för tillfälligt. Fördelen med dålig bärning av vår totalstation var att vi fick sätta upp stationen flera gånger, tar viss tid då bland annat den måste ställas in/läsas av med prismat mot bestämda kordinatpunkter, tidigare utsatta, så att våra mätdata får en reell plats i Sweref 99, innan inmätning. Tiden blev därefter så knapp att all strategi för inmätning var omkullkastad, dessutom lyckades totalstationen på grund av tekniska och skymnings-/avståndsproblem inte mäta tilltänkta objekt – cementblock från Göteborgsutställningen 1923 och en fiktiv domarring. En stor sten som på slutet trots allt blev inmätt med vår lärare Chris Sevaras hjälp överfördes aldrig till APT-klassens insamlade mätdata, så det inmätta slutresultatet av denna del av fältövningen blev lika med noll.


Digital fältutrustning.
 

GNSS/GPS fungerade bättre, men i vårt första utvalda område kunde den inte få in tillräckligt med satelliter, då det blev störningar på grund av växtlighet (stora träd) och berg intill byggnader, därför flyttade vi till Humanistens huvudentré, där vårt strategimål blev att mäta in tvenne buskage och ett stort antal bänkar (intilliggande utebord fick vi utelämna i brist på tid). Det blev lyckat och erfarenheten är att man lätt kan mäta in ett stort antal punkter och stora områden, ifall förutsättningar för inmätningar är goda. Det kräver dock ofta ett gott förarbete, för att slutprodukten ska bli bra. Man bör besöka inmätningsplatsen för att bekanta sig med miljön, så undviks lättare misstag som våra. Däremot får man fundera på inmätningsverktyg beroende på plats och tid. Vissa passar bättre än andra. GNSS är inte beroende av god linjesikt och goda markförhållande för uppsättning av inmätningsinstrument, vilket en totalstation kräver. Det gör att med en GNSS kan man ge sig ut i vattensjuka marker och annan ogästvänlig terräng, då den inte på samma sätt blir markbunden, bara satellitmottagandet är bra. När man sedan arbetar i ArcGIS är det viktigt att kodningen vid inmätningen har fått begripliga namn och nummer, så att det blir lätt att bearbeta med mätdata i kartskapandet.


En fallen rest sten på gravfältet Västra Porten och Stora Smällen i Ytterby, den 2 april 2011.
 

Det finns för- och nackdelar med de olika typer av digital fältdokumentationsutrustning, som man bör man tänka på vid val av utrustning. I samband med inventeringar, ensam eller i grupp, passar enklare handutrustning. För omkring 60000–70000 kr – budgeten bör planeras efter behov, minsta nödvändiga utrustning kan vara fullgott nog – kan man få bra fältutrustning, som har en basstation där man kan lägga in fakta och GNSS-data som är Windows CE- och ArcGIS-baserad, vars point line kan skifta mellan 0,1-2,0 meter. Vilket kan anses vara godtagbart, då det handlar om inventeringsdata.

Workshop om digital fältteknik för APT på RAÄ UV Väst i Mölndal, hållen av Karin Lund den 16 mars 2011.

Handutrustningen för fältbruk behövs inte sättas upp, är lätt att använda och väger lite. Batterierna som håller omkring åtta timmar räcker för en normal arbetsdag, men ett extra batteri väger inte mycket mer att bära. Uppladdningen tar också bara tre timmar i anspråk. Det låga inskaffningspriset gör att man vid inventeringar har råd att ha fler handapparaturer i bruk, vilket underlättar och effektiviserar fältarbetet. Övrig fältutrustning väger mycket, och har stor batteriåtgång. Lite lustigt är att den så kallade bärbara utrustningen kräver så mycket extra batterier för att fungera som fältdokumentationsutrustning, då dess varaktighet är så kortvarig.


Harri Blomberg mäter med Trimbles bärbara GNSS våren 2011.
 

I en förundersökning behöver mer precisa fältdata göras, då det i samband med upphandlingsförfarandet kan finnas olika utförare och de som senare gör slutundersökningen ej är desamma som gjorde förundersökningen. Dock till skillnad mot slutundersökningar har man inte lika gott med tid, utan får arbeta snabbare, därför passar dyrare GNSS-apparatur som mäter points mer exakt och vilken gör att man kan överföra mer komplexa insamlade data till exempelvis ArcGIS.


Likt slöjor från underjorden, var Grinden-gravfältet i Komarken omgärdat av dimma, den 2 april 2011.
 

I en slutundersökning som varar fler dagar, oftast veckor kan det vara värt att kombinera GNNS-inmätning med en totalstation. Gärna i form av SmartPool (där GNSS och en prisma till en totalstation är sammanbyggd). Man har tid att fastställa know points och sätta upp totalstationer. I vissa fall kan GNSS-mottagaren fungera dåligt på grund av lokalens beskaffenhet eller läge och totalstationen är i praktiken den enda brukbara i sammanhanget, exempelvis områden på jordklotet där satelliter mer sällan passerar eller på grund av bergskedjor är svårbrukbara. En totalstation kräver ingen satellitmottagning, även om kombinationsutrustningar som SmartPool blir alltmer frekventa.


Platsen för hallbyggnadnaderna i Ytterby, 2 april 2011.
 

Noggrannheten i inmätningen skiljer sig mellan GNSS och totalstationen, de bästa stationerna av det förra slaget kan inmätningspunkten skifta med 1-2 centimeters noggrannhet, medan med en totalstation så är man nere på millimetern. Återigen handlar det om vad man mäter in och i vilket syfte. I samband med borttagandet av en forngrav – domarring eller stensättning som exempel – spelar det egentligen ingen roll om själva graven förskjuts en eller två centimeter av verklig plats, medan i andra sammanhang faktiskt kan spela roll, där komplexitet ska utredas. (Inom andra yrkesbranscher kan exakthet vara än mer viktiga.)

Rund och övertorvad stensättning RAÄ Ytterby 29, av gravröseformat vid Ytterby vägskäl, den 2 april 2011.

Dock förutsätter en god positionskvalité att totalstationen är rätt uppsatt. När väl en know point har satts upp, gärna inhuggen direkt i berg, så att den ej försvinner, vilket vore förödande, slipper man med en totalstations inmätta data göra efterjusteringar i mätpositionerna. Vilket ska göras med GNSS, då man behöver korrigera mätdata i SWEPOS som beror på fel i satellitsignalerna. Det går att göra i realtid, men för arkeologer är det bättre i efterhand, då denna metod ger bättre noggrannhet än realtidstjänsterna i Lantmäteriet, som har 120 permanenta referensstationer i Sverige. Angående nackdelar med GNSS har vi sett att berg, byggnader och atmosfär kan försämra eller förhindra inmätningar. Exempelvis bör elevationsvinkeln vara 15 grader eller mer över horisonten för att ha kontakt med inmätningsinstrumenten, ifall de är under blir det dåliga satellitsändningar.


Domarringar och gravhögar på gravfältet Västra Porten och Stora Smällen i Ytterby, den 2 april 2011.
 

Denna vecka har jag avslutat moment två i vårterminens programutbud, tentamensuppgifter som kartproduktion och hemtentamensfrågor är inlämnade. Vilket har gjort att jag under helgen delvis åter har kunnat ta itu med skrivandet av finländska fästningsfångar på Bohus fästning på 1700-talet.

Lässtudier av digital fältdokumentation på Landals konditori i Hallsberg, våren 2011.

Dessutom har jag under fredagskvällen, tillsammans med Victoria från Rejmyre, varit på premiärvisningen av filmen Fotbollens sista proletärer på biografen Draken vid Järntorget, som handlar om IFK Göteborg på 1980-talet, då spelarna försörjde sig såsom kockar, rörmokare och fritidsledare, men trots detta spelade i Europatoppen i fotboll. I premiärpubliken syntes bland annat Leif Pagrotsky och Göran Johansson. Även fornlämningsplatser från järnåldern i Ytterby och Komarken i Kungälv besöktes under det sköna aprilvädret.

Premiärvisning av dokumentären Fotbollens sista proletärer, en berättelse om IFK Göteborg på 1980-talet, då spelarna försörjde sig såsom kockar, rörmokare och fritidsledare, men trots detta spelade i Europatoppen i fotboll... bl a Leif Pagrotsky, Göran Johansson, Vickan & Harri Boy var i biopubliken.



1) Nils Niklasson, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1936:9f; Jarl Nordbladh, Tillbakablick på Fornminnesföreningens verksamhet. Fynd 2/1986:21.

Skansen Kronan, avfotograferad den 1 april 2011, är en försvarsanläggning i stadsdelen Haga i Göteborg. Den byggdes åren 1687-1689, efter ritningar av Erik Dahlbergh.


Tidigare inlägg
RSS 2.0