Vardag som vetenskap, men även ny vetenskap i den arkeologiska vardagen.
Vecka 14 2011
Nu för tiden är det sällan jag brukar läsa litteratur som bara har med det egna intresset att göra, oftast är jag involverad i så många projekt att all överloppsenergi och –tid hamnar där. Vilket dock inte är illa, då dessa projekt har jag gått in i med fri vilja och stor lust. I alla fall läser jag sedan en tid tillbaka Lena Sundströms bok om Danmark, med titeln Världens lyckligaste folk. Njuter verkligen av hennes betraktelser av vardagen i Nørrebro, en stadsdel i Köpenhamn. Boken upptar mycket som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och nyttig för mig som oftast är i jakt efter den förhistoriska för att bättre kunna förstå min arkeologiska vardag här i Götaland. Den påminner faktiskt om min förra bok som jag läste, alltså I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin. Det är en form av dagbok från Tensta, full av analyser och skarpa iakttagelser. Journalistik är det till viss del, men också en form av etnologiskt arbetssätt – vardag som vetenskap. Vilket har följt etnologins framväxt och utveckling sedan slutet av 1800-talet.
Bondebefolkningen var den första tiden folklivsforskningens huvudstudieobjekt. Industrialiseringen satte igång på 1870-talet, och man ansåg att det var viktigt att rädda minnet av ett ursprungligt och äkta kulturarv som höll på att förändras och gå under. Folklivsforskarna sökte samla in information så långt tillbaka som möjligt. Många gånger att de missade det informationsgivarna skulle ha kunnat ge av sina egna liv. Upptecknandet katalogiserades i skilda fack och diverse sägners eller jordbruksredskaps utbredningskartor ritades. Insamlandet var inriktat på materiella ting och gårdsritningar. Det var nog väl behövligt av den anledningen att folklivsforskningen som vetenskap var tvungen att etablera sig i universitetsvärlden. Behovet av att visa faktiska och synliga resultat var nödvändigt för forskningsanslag med mera. Samtidigt byggdes det upp flera arkiv som enligt min mening är mycket värdefulla för förståelsen av det forna Sverige. De evolutionistiska och diffusionistiska perspektiven förfinades och utvecklades i kulturområdesforskningen under perioden 1920-1960, som även övergick till rena studier av innovationsförlopp och nyhetsspridning, både i bondekulturen och också den tidiga industrialismens samhälle. Den typiska avhandlingen i 1950-talets svenska folklivsforskning var en studie av ett kulturelements spridning i tid, rum och social miljö – en folksaga, ett jordbruksredskap, en festtradition.
Från och med 1960-talet har folklivsforskningen övergått till samtidsforskning, därav en av orsakerna i namnbytet år 1972 till etnologi, som blev benämning på det examensämne som tidigare kallades för folklivsforskning. Etnicitetsforskningen börjar intressera alltfler bland annat på grund av den stora invandringen från länder som Finland och i USA på grund av sin komplicerade etniska uppbyggnad. 1960-talets etnologer intresserade sig ofta för frågor kring sed, samhällsstruktur och social organisation med funktionalismen som perspektiverande teoribildning. Funktionalismen lade grogrunden för lokalstudierna under 1960- och 70-talen, efterhand med en interaktionistisk profil. 1970-talets avhandling var en lokalstudie med betoning på det sociala livet. På 1970-talet var det många som påverkades av framförallt socialantropologins långvariga (ofta åratals) studier av överblickbara småsamhällen och folkgrupper och man letade upp så kallade mer eller mindre exotiska lokalsamhällen för att utforska dem med intervjuer och deltagarobservation. Åke Dauns Upp till kamp i Båtskärsnäs (1969) bildade skola för framtida etnologer. Lokalsamhället kunde vara ett brukssamhälle, en fabrik, ett kontor, en långvårdsavdelning, ett villaområde eller en förort.
När man på 1970-talet valde att studera lokalsamhället skedde det nästan alltid med en frågeställning som gällde kulturell gemenskap och med en teoribildning som var lämpad att lyfta fram: den symboliska interaktionismen (den sociala interaktionen mellan ett fåtal människor) och på hur verkligheten uppfattas av dessa (det fenomenologiska aktörsperspektivet).
När marxistisk eller historiematerialistisk teori importerades konkretiserades den oftast i studier av arbetarkultur och frågor kring kulturell dominans eller försvarskamp. På samma sätt länkades ofta intresset för modernitet samman med ungdomskultur och identitetsbygge, medan de postmoderna strömningarna kopplades samman med studier av estetik, gestaltning och konsumtion. Det är en sådan sammanfogning av teoretiska glasögon, ämnesval och perspektiv, som gör att vissa studiefält snabbt blev överbefolkade och efterhand nednötta. Det var inte lätt att producera den fjärde i raden av etnologiska avhandlingar kring lokalsamhällets gemenskap, arbetarkulturens värdighet eller ungdom och modernitet.
Under 1970-talet utvecklades den kulturanalytiska tradition som fortfarande dominerar, om än med ständigt ändrade teoretiska förtecken. Under 1970-talet hade etnologerna i stor utsträckning sagt farväl till föremålsstudierna, även om intresset för tingen kom tillbaka i slutet av samma sekel, men i helt nya former… till exempel ungdomars konsumtionsvanor. Etnologerna började också reflektera över sin egen forskarroll. Med inspiration från feministisk kulturteori kom studiet av genus och identitet att expandera mot 1980-talets slut.
Under 1980-talet kan man säga att det etnologiska synfältet vidgades genom inflytandet från internationell kulturforskning inom olika discipliner. ”Kulturanalysen” frigjorde ett annat sätt att tänka kring vad som var forskningsbart. Den lokala avgränsningen miste något av sin betydelse till förmån för historiska och kulturella processer. Klasskultur, kulturell förändring och kulturkonflikter blev nya dominerade teman för 1980-talets avhandlingsförfattare. Etnicitetsforskning var 1990-talets typiska avhandling och handlade gärna om en grupps identitetsbygge och gestaltning av sin särart. Om det första decenniet av 2000-talet finns nog skäl att återkomma vid ett senare tillfälle, då mitt mastersexamensarbete i etnologi opponerades och godkändes vid Göteborgs universitet i december 2009.
Folklivsforskningen och etnologin har alltsedan det bildades, som ämne utforskat från jämförande historiska perspektiv variationer i människors livsformer, samt kulturella yttringar av såväl andligt som materiellt slag. Ämnet behandlar mestadels svensk kultur och är begränsad till Europa. Därtill att utgångspunkten var och är ofta det enskilda fallet, föremålet eller levnadsödet och vad det har att berätta om mer generella mönster och tendenser. Alltifrån folklivsforskningens kartor över utspridningen av ett visst byggnadsskick, t ex svedjefinnarnas rökstugor, eller utbredningen av vissa folksånger till etnologins undersökningar av grupptillhörigheten och bosättningsmönster för invandrade ungrare i Sverige eller vissa resvanor hos svenskar som semestrar i Portugal. Dessa undersökningar har då som nu byggt på fältarbeten. Man har nästan alltid fått skapa sitt eget forskningsmaterial, inte som hos historiker oftast gå till de befintliga källorna.
Arkeologisäsongen har börjat så smått i Ytterby, både för min egen del och för Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Själv har jag varit och fortsatt min inventering av de förhistoriska gravarna öster om Kyrkbäcken, påbörjade den i juli 2010, men då var det svårt att fotografera. Nu är det desto enklare, även om viss fornminnesvård på vissa platser vore önskvärd. Stensättningen RAÄ Ytterby 40:1 var en ny bekantskap för min del, den hade gravrösekaraktär och låg majestätiskt högt på en av topparna av Källeberget. Det ska även ligga en till ca ½ km söderom denna övertorvade, närmast rund, 8 meter i diameter och 0,2-0,3 m hög. På ytan åt öster såg jag kantiga stenar som stack fram ur mossan. Utsikten skymdes delvis av skog, men fordom bör man ha sett åt alla väderstreck. Den påminner om stensättningen RAÄ Ytterby 29:1 som jag besökte föregående vecka. Denna var också närmast rund, 9 meter i diameter och 0,4 meter hög. Det finns gott om dessa gravröseliknande stensättningar på höjderna runt Ytterbys dalgång.
Till fornlämningen RAÄ Ytterby 22:1, som bland annat omfattar det stora gravfältet och hallbyggnaderna från järnåldern, vars Kungahällaprojekt leds av arkeologerna Kristina Bengtsson och Johan Ling från Göteborgs universitet, har i veckan inbjudits teknisk expertis från Riksantikvarieämbetet. Anders Biwall från UV Mitt i Uppsala och Bengt Westergaard från UV Väst i Mölndal har använt sig av en magnetometer på fälten vid gravfältet. Det är ett vetenskapligt mätinstrument som används för att mäta jordens magnetfält (magnetosfären). Framför allt ger järnhaltiga mineral utslag i magnetometrar och kan därför hjälpa i jakten efter arkeologiska fyndplatser. Mätningarna görs i hopp om att bland annat finna spår av härdar, med allt vad dessa innebar under forntiden.[1]
En magnetometer ska inte sammanblandas med georadarprospektering. Georadarmätningar utförs också av Riksantikvarieämbetet och passar bra för att lokalisera och avbilda exempelvis klostermurar under mark. Fördelen är att man med båda metoderna kan göra arkeologiska kartläggningar, utan att behöva gräva fram fornlämningen. Riksantikvarieämbetet har ett nära samarbete med ledande forskare inom området genom forskningsinstitutet Ludwig Boltzmann Institute for Archaeological Prospection & Virtual Archaeology i Wien. Arkeologisk prospektering med magnetometer och georadar har endast utförts i några år och är i sitt inledningsskede i Sverige, men man har bland annat haft lyckade försök vid Sankt Olofs konvent i Skänninge och franscikanernas konvent i Krokek.[2]
I veckan har jag också hunnit med ett mycket trivsamt redaktionsmöte i Kungälv, där vi diskuterade texter om fästningsfångar på Bohus under en 400 års period från sent 1300-tal till 1700-talets slut. Jag var även en snabb sväng i Norrköping, i samband med födelsedagsfirande. På vägen till och från Östergötland snubblade jag i Skövde över kanoner från Finspångs bruk och romerska mynt i Katrineholm, men det är en annan historia. Inom APT-programmet har vi i veckan också diskuterat våra praktikperioder, så nog händer det grejer.
[1] http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/tjanster_uv/prospektering.html 2011-04-10; http://sv.wikipedia.org/wiki/Härd 2011-04-10.
[2] http://archpro.lbg.ac.at/institute/institute 2011-04-10.
