Tankar och synpunkter om järnåldern.
Vecka 47 2010
Denna vecka inleddes med bister vinter, men jag har jag också fått nöjet att vistas inomhus på Göteborgs universitet och gå på tre goda föreläsningar i ämnet arkeologi. Den första anordnades av GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening – och var välbesökt. En av våra doktorander på Institutionen för historiska studier, vid namn Alexander Andreeff, höll ett föredrag med titeln De gotländska bildstenarna: arkeologiska undersökningar, dateringsproblematik och återanvändning. Där kärnan av föredraget handlade om arkeologiska undersökningar av bildstenlokalerna i Fröjel Stenstugu och Buttle Änge, båda på Gotland.[1] Mer om bildstenar senare. Den andra och tredje föreläsningen var inom APT-programmet. I tisdags kom Roger Nyqvist från Rio Kulturkooperativ[2] och föreläste om Strategi i fält. Diskussion kring två exempel. Han doktorerade vid Göteborgs universitet 2001 med avhandlingen Landskapet som ram, hus och grav som manifest. Bohuslän 500 f.Kr. - 1500 e.Kr. Vilken jag känner att jag måste läsa, den berör bland annat fornborgarna i landskapet. I alla fall utgick Nyqvist från två arkeologiska exempel, en förundersökning i Lundby på Hisingen som berörde äldre järnålder och en slutundersökning av en boplats i Rämje (RAÄ-nr Fors 125:1 och RAÄ-nr Fors 143:1) med fyra huslämningar och en hällkista (en stensättning med två stenkistor) från senneolitikum (ca 4000 år sedan).[3] Det var en diskussionsstund som gav oss studenter mycket matnyttig information, vi drog ut på tiden med en halvtimme. Under torsdagen hade jag veckans sista föreläsning som hölls av vår relativt nyblivna professor Tove Hjørungdal. Hennes föreläsning handlade om Georg Sarauws[4] banbrytande forskning kring mesolitikum, under titeln Om Maglemoses natur. Frågor kring Mullerups tidiga forskningshistoria. Det var så intressant att vi inte ens tog en paus som brukligt.
Georg Sarauw har varit oerhört viktig för ämnet arkeologins etablerande i Göteborg, så jag kan se på honom med mina västsvenska ögon och hans utgrävningar är också direkt betydelsefulla för den forskning som vi gör idag inom Kungahällaprojektet, då han grävde ut några förhistoriska gravar på gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby[5] i samband med Göteborgsinventeringen inför Göteborgsutställningen 1923. Annars är han mest känd för sina utgrävningar av Maglemoseboplatsen som ledde till att Maglemosekulturen blev känd.[6] Maglemoseboplatsen låg förövrigt inte långt från Tissø på Själland, som jag besökte för två månader sedan. Här var Sauraws kunskaper som botaniker och specialist på mossar oerhört viktigt för att arkeologin kunde ta till sig kunskaperna från en annars ganska osynlig mesoltisk kultur, gömd under jord.
Annat är det med järnålderns samhälle som har lämnat många synliga spår i kulturlandskapet, såsom gravfält, vägar, stensträngar, husgrunder, fornborgar och runstenar. Gårdar och byar från denna sista förhistoriska tidsepok anses av kutym ofta ha legat där de ligger idag och bynamnen kan många gånger härledas till järnåldern. Det gör att den moderna svensken på något sätt binds mer samman med järnålderns samhälle än med tidigare tidsåldrar. De skriftliga källornas värld ger oss ord och förståelse för det vi ser. Fantasin får spelrum.
Runstenarnas runrader är i allmänhet de första skriftliga dokumenten i svensk historia, om vi bortser från de runristade ting på trä och liknande, som uppkommer i samband med arkeologiska utgrävningar. Runstenarna kunde resas till åminnelse av någon händelse. Ett exempel från Bjälbrunna i Styrstads socken i Östergötland är texten: ”Torfred reste efter Asgöt och Göte sina söner denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.” Ingvar var en hövding som, enligt en isländsk saga, reste från Sverige med 30 fullastade skepp till Ryssland på 1000-talet. Andra runstenar restes vid brobyggen. Man kan nästan se hur vägar trampades upp av hästar och vagnar och broar byggdes över vattendrag till Guds välbehag. Runstenarna berättar om hur ett vägnät började utvecklas.
Ett annat exempel är de västnordiska sagor som berättar om att Grönland, Island, Färöarna och delar av nordligaste Amerika upptäcktes österifrån och befolkades av nordbor under denna tid. Berättelserna utgör även möjligheter för arkeologiska utgrävningar, annars skulle nog inte den vikingatida boplatsen i norra Kanada ha upptäckts ännu. Det negativa att man låser sig i källornas texter, man slutar att leta alternativa tolkningar som t ex med bronsåldersfyndigheter. Men hur gärna skulle vi inte velat ha lite texter om fornborgarna? Av hävd har man sagt att dessa byggdes på strategiska platser, som tillflyktsorter i orostider. En del, såsom många i Norrköpings kommun, användes nog till denna funktion, men andra verkar ha haft någon annan orsak till uppförandet. Vilken vet man inte riktigt?
Lika givande är bildstenstradition från järnåldern på Gotland, dessa monumentala stenar som restes på gravfält och vid korsvägar, alltsedan 400 e Kr. De berättar mycket om samtida kläder, hus, människor och för ofta stå till buds med illustrationsmaterial när böcker om yngre järnåldern publiceras, men arkeolog Alexander Andreeff har också visat genom sin utgrävning av bildstenlokalen i Fröjel Stenstugu på Gotland sommaren 2007, som är fältstudie inom hans avhandlingsprojektet, att bildstenen i sig kan vara en gravmiljö. I fallet Fröjel, en dubbelgrav utifrån de kremerade benen tillhörande tiden omkring 800 e Kr. Under måndagens föreläsning berättade han om utgrävningen och visade oss åhörare fynden, som Imelda Bakunic har fyndbearbetat och registrerat. Troligtvis har det varit så med många av öns bildstenar att de till skillnad mot runstenar inte bara visat ett budskap, utan har också utmärkt en gravplats, men det är svårt att få klarhet i detta, när endast knappt fem procent (20-tal bildstenar på 15-tal platser) av Gotlands femhundra kända finns på ursprunglig plats. De flesta av bildstenarna hittas i kyrkorna, ditförda 1150-1250 då man tömde landskapet på dessa förhistoriska monument, inte på grund av religiös nit för att ta död på hedendomen, utan för att bildstenarna hade förlorat sin funktion. Gotland hade varit kristet sedan generationer, men under denna period rev man stavkyrkorna och byggde nya i sten i öns 99 socknar. Det är möjligt att det var betydelsebärande att bygga in dem i kor och liknande, men sådana frågor är svåra att besvara. Fördelen med att bildstenarna inlemmades i kyrkorna är att motiven har skyddats. De bildstenar som finns ute i landskapet har fått sina bilder avtvättade av väder och vind.
Kontakterna utåt blir mer tydliga under järnåldern, det ser man arkeologiskt. Romerska importfynd belägger detta, man hittar även arkeologiska fynd som uppvisar omfattande kontakter - handel och internationell sjöfart - längs Östersjön och Bottenhavet alltsedan yngre romersk järnålder. Myntning påbörjades i slutet av järnåldern.[7] Under järnålderns sista århundraden uppstod också som resultat av denna handel de första stadsliknande bebyggelserna på viktiga handelsplatser i Norden; Hedeby, Ribe och Birka är några namn. Glas börjar importeras, likaså ädelmetaller i allt större mängder.
Järnåldern är en lång period och samhället förändras ju som tidigare nämndes till något som vi kan lätt förstå och ty oss till. Vad var det som skedde och vilka var nyheterna? Under järnåldern försämrades klimatet. Medeltemperaturen sjönk, och det blev fuktigare. Myrmarkerna ökade sin utbredning, medan ädellövträd som alm, lind och ask minskade i antal. Från norr bredde granen ut sig och nådde ner i södra Småland. Ett nytt landskap växte fram. I dess spår följde en fastare etablering av bebyggelsen. Gården, eller byn, med sina hägnade inägor, sina åkertegar, fägator och utmarker markerade med stensträngar. Djuren stallades under vintrarna, gödseln togs till vara och vinterfoder behövdes. Man tvingades odla upp allt mera mark för att klara försörjningen. Grunden lades till det svenska bondelandskapet, det som viss mån levde kvar in i 1900-talet.[8]
Vår kunskap om järnframställning fick vi från Centraleuropa, liksom när det gäller bronsen importerade man till en början sina saker, men snart fick vi igång en inhemsk järnframställning. Järnet var lättare att framställa än bronsen, råvaran fanns överallt i det nordiska landskapet. Det framställdes under järnåldern av myr- och sjömalm. Proceduren var så enkel att enskilda gårdar kunde tillfredsställa sitt eget behov av redskap, t ex knivar, yxor, skäror och plogbillar (vilken var en nyhet) med mera. Vapen tillverkades inte av gemene man, utan av särskilda vapensmeder ser det ut av de arkeologiska lämningarna. Gruvmalm fanns inte, in i berget gick man inte först under medeltiden.[9] Järnet möjliggjorde jordbruksexpansionen. Sandjordar var under hela bronsåldern och stora delar av järnåldern de enda jordarna som kunde brukas med åder, men under slutet av järnålderns tidevarv kom plogen vilken möjliggjorde brukandet av bördiga lermarker. Till de senare räknas Varaslätten i Västergötland, som egentligen har bördigare lerjord än Falbygden med sin sandjord, men när Falbygden togs upp som jordbruksmark under neolitikum var det ej möjligt att effektivt bruka Varaslätten. Ådern stack bara hål i marken, medan plogbillen vände den.
Ekonomiska förändringar brukar även sätta sig i medvetandet. Offerseden i sjöar och mossar som hade varit vanligt sedan tidigneolitikum övergavs för nya offertraditioner i lundar och i hallar (treskeppiga hus med krumväggar, d v s vägglinjer som buktar utåt i mitten av huskroppen – denna krumvägg hade inte funnits under romersk järnålder), med start omkring 500 e Kr. Till denna tid brukar även guldgubbarna, eller guldblecken som de också heter, att dateras. Dessa lades ned i kultsammanhang.[10]
Flexibilitet uppkommer i gravformer, alla de föregående typerna av gravkonstruktioner (rösen som är och inte är övertorvade med runda, ovala, kvadratiska, rektangulära, treuddiga och skeppssättningslika former; resta stenar som ibland kallas för bautastenar; domarringar och skeppssättningar) hittas under yngre järnålder, dock brändes de flesta liken, ända fram till kristendomens ankomst. Undantag finns, ty överklassen under järnåldern utmärkte sig genom kammar- och båtgravar som är skelettgravar, men även denna samhällsgrupp brändes till aska genom stor- och kungshögar som vanligen är brandgravar. Gravgodset man hittar såsom arkeolog är ofta brandskadat. Det har följt med den döda i bålet och förstörts av elden. Vilket skiljer sig från den yngre bronsåldern då gravgodset lades ner helt oförstört och utan att ha förstörts av flammorna tillsammans med benresterna. Bronsen har också den fördelen att den klarar sig bättre i jordlager än järn som eroderar. Vilket har gjort att de äldre bronsfynden oftare är i bättre skick än de yngre järnfynden. Under förromersk järnålder är gravgåvorna mycket få. För att öka successivt under romersk järnålder till att under folkvandringstid bli mycket rika. Fynden i gravarna består av ting som den döda hade haft och burit, varav spännen, nålar och smycken har bevarats relativt bra till eftervärlden.[11]
RAÄ-numren som finns med i FMIS brukar oftast stå för en fast fornlämning. De föremål vi hittar i jorden kommer främst från gravar, boplatser eller offerplatser. Ibland hittas föremålen utan någon synlig kontext, som får ett RAÄ-nummer. Lösfynd kan vara ett flintverktyg eller en enstaka spjutspets som hittas i marken utan någon synlig koppling till andra fornlämningar. Man skiljer på lös- och depåfynd. Depåfynd består av flera föremål som offrats eller nedlagts i en sjö eller till exempel under en sten. Depå betyder ju upplag, upplagt förråd, förvaringsplats. Observera att en del lösfynd kan tillhöra depåfynd som har plöjts sönder av böndernas jordbruksredskap eller körts sönder av skogsmaskiner. Det finns tre skilda typer av depåfynd.:
1) SKATTER, som man tänkte uppta på nytt.
Skatter innehåller ofta flera olika föremål och skälen till att de har gömts undan är säkert skiftande.
* I vissa fall, där trasiga eller sönderhackade föremål ingår, kan man förmoda att skatten tillhört en guldsmed som tillfälligt gömt undan sina råvaror, sådana liknande järnförråd har också hittats.
* I andra fall kan man misstänka att man utnyttjat jorden som ett bankfack där man lagt undan den enskildes, familjens eller släktens förmögenhet. Ibland nedgrävda som ett kapital inför sämre tider och andra gånger för att det har varit oroliga tider, ju fler härjningar desto fler nedgrävda skatter. Avsikten har alltså varit att ägaren skulle kunna komma tillbaka och hämta sina föremål, men att han eller hon inte har gjort detta.
Dessa skatter ligger många gånger i lämningar av hus eller boplatser från yngre järnålder. Kanske vid någon sten som valts till märke av skattens ägare, när han dolde sin egendom; för den oinvigde var stenen lik varje annan sten i backen och därför ointressant. Det finns dock tillfällen då inget sådant kännetecken kan återfinnas idag. Det är tänkbart att träd eller andra mer förgängliga material användes som markering, särskilt om man avsåg att inom kort behöva tillgång till skatten. Den flesta svenska skatter kommer från Gotland.
2) SKATTER, som man inte tänkte uppta på nytt.
Det finns också fynd som nedlagts på ett sådant sätt, att avsikten inte kan ha varit att de skulle hämtas tillbaka. Vissa av dem är säkert gömda av någon som hoppades kunna få nytta av dem i ett kommande liv, ty under järnålderns slutskede tycks det ha funnits föreställningar om att en skatt, som man ville ha glädje av i livet efter detta, måste man före döden offra till Oden. Skatten var då inte avsedd att återfinnas, för i de dödas rike kunde man enligt ”Odins lag” ta den i bruk.
”8. Odin påbjuder begravningsritualerna
Odin gav landet lagar, desamma som förut gällt hos asarna. Bland annat gjorde han till lag, att alla döda skulle de bränna och bära deras egendom på bålet med dem. Han sade att var man skulle komma till Valhall med sådan rikedom som han hade haft med sig på bålet; det han själv hade grävt ned i jorden skulle han också äga. Askan skulle man föra ut i sjön eller gräva ner i Jord. Efter stormän skulle folket göra en hög till minne och efter män som det varit mannamod i skulle de resa bautastenar; denna sed höll i sig i långa tider. Mot vintern skulle de blota för gott år, vid midvintern för gröda. Det tredje blotet skulle vara om sommaren, det var segerblot. I hela Svitjod gav de Odin skatt, en penning för vart huvud, och han skulle för dem försvara landet mot ofred och blota för gott år.”[12]
3) OFFER, som man inte tänkte uppta på nytt.
Offerfynd kan hittas som lösfynd, men ofta såsom depåfynd då man brukade offra på samma platser århundrade efter århundrade. Det man offrade till gudarna skulle ej återhämtas av den ursprungliga ägaren. Vanligt var det att offra i mossar (våtmarker, mossar, sjöar, bäckar och källor), kända platser i Sverige är Skedemosse på Öland eller Finnestorp i Västergötland. mossliken i Sverige och våra grannländer. Var de offer eller något annat? Vid sidan av krigsbyte- och fruktbarhetsoffer med mera verkar det vid specifika tillfällen ha behövts offrats votivoffer (votiv syftar på något som skänks som tack för bönhörelse) och alla dessa hittas inte i mossar utan även på andra offerplatser, i de senare fallen ofta som lösfynd.
Ett sådant är votivoffer är Ållebergskragen, en guldhalskrage på över ½ kilo som man tror är tillverkad under folkvandringstid, ca 375-550 e Kr, och hittades på sluttningen till Ålleberg utanför Falköping. Tänkbart kan vara att den lokala härskaren genom någon slags ed eller löfte förbundit sig till att offra något mycket värdefullt åt gudarna på en speciell helig plats för att blidka gudarna i en mycket svår tid.
Omkring 500 e Kr övergav man i stort sett offerplatser i mossarna. Kulten flyttades huvudsakligen upp på torra land. Förekomsten av hallar uppkommer också under denna brytningstid. Sannolika samband mellan hallar och nya kultplatser synes finnas. Exempelvis hittade man för några år sedan i Lunda i Sörmland tre figuriner (jämförbara med guldbleck som är vanliga från andra husgrunder från yngre järnålder) i och alldeles utanför hallen, samt en stor offerlund alldeles i närheten med en hel kulle full av brännoffer från tiden 600 – 1000 e Kr, där man har bränt, krossat och malt ben och lera till mycket små fragment av några millimeters storlek för att sedan spridas ut över offerplatsen – lunden. I utspridningsritualen har även obrända offergåvor som glaspärlor, tvinnade eller rullade hartskulor, olika slags smidda eggverktyg såsom pilspetsar och knivar spritts över offerplatsen. Brända offer blev till aska och därmed osynligt och symboliskt – guden kunde nu ta del av det offrade. Ortsnamnen hov, harg och –lunda verkar ha anknytning till platser där kulthus har funnits. Offrandet har nog inte enbart skett i hallarna, utan även i mindre skala, exempelvis i de enskilda hushållen.
[1] http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015313 2010-11-25 & http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015268 2010-11-25.
[2] http://www.riokultur.se/arkeologi.html 2010-11-25.
[3] http://www.riokultur.se/arkeologi-torpa-stenroset.html 2010-11-25; http://ttela.se/nojekultur/1.425225-forelaser-om-sensationella-fynd 2010-11-25; http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=34007&a=1285987 2010-11-25.
[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Sarauw 2010-11-25.
[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterby 2010-11-26.
[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Maglemosekulturen 2010-11-26.
[7] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000: 323 & 418.
[8] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:46.
[9] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:310.
[10] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:49ff.
[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:85ff.
[12] Ur Heimskringla - Ynglingasagan, kapitel 8, av Snorre Sturlasson omkring 1230.
Aspekter på undersökningar av järnåldersbebyggelse inom ramen för arkeologi i södra Sverige och Danmark.
Vecka 46 2010
Söndagen den 14 november, klockan 14.00 var jag på en föreläsning som hölls av arkeologen Martin Rundkvist från Stockholm på Norrköpings stadsmuseum, medarrangörer var Stadsmusei vänner och Folkuniversitetet. Föreläsningen handlade om järnålderns makthavare i Norrköpingstrakten med nedslag i socknarna Östra Eneby, Östra Husby och Kuddby.[1] Den gästades av ett stort antal åhörare. Han kom att uppta ett antal ämnesområden som berör mina egna åtaganden inom Kungahällaprojektet där vi under arkeologen Kristina Bengtssons ledning undersöker maktens arkeologiska och skriftliga kvarlämningar kring den stora hällen, sedermera Kungahälla, i Ytterby i Kungälvs kommun. Det har också varit en av aspekterna när man har tittat på järnålderslandskapet runt Malmö som har tydligt framkommit inom ramen för Öresundsförbindelse- och Citytunnelprojektet. Det som förenar alla dessa tre regioner är att makten tidigt har etablerat sig därstädes.
Runt Malmö finns flera möjligheter att se hur maktkoncentration har placerats i landskapet, ett par sätt är att genom att hitta den i den speciella form av huskonstruktioner som man enkelt kan kalla för maktens boningar eller genom artefaktfynd. De behöver inte sammanhänga, då mycket av artefakterna är utspridda i matjorden och som i sin tur är utplöjda över stora arealer. Dessutom kan man i talrika nedgrävda brunnar och gropar hitta deponerat material från bland annat järnåldern. Huslämningarna i form av stolphål och rännor är arkeologiskt sett en ny möjlighet för forskning, som genom malmöutgrävningarna har varit gångbart de senaste tre decennierna.
Problemet med järnåldersforskningen är att man tidigare oftast har fått utgå från gravfält och ju mer imponerande sådana, desto större makt. Runt Malmö, vars gravhögar byggdes av jord, så har man såsom i övriga Skåne och Danmark de senaste århundradena odlat bort fornlämningarna. Även megalitkonstruktioner i sten som de som fanns i Döserygg i Vellinge kommun, hade före motorvägsbygget mellan Trelleborg och Malmö på 2000-talet, bara ihågkommits via ortsnamnet. Ortsnamn är mycket behjälpligt vid arkeologiska förundersökningar. I dem finns ofta platsen forna funktioner bevarad, från den tid då de namngavs. Exempelvis har ortnamnsforskningen i namn som Tegnaby (en plats med vikingatida ursprung, som beboddes av en medlem av kungens hird), Husby (kungsgård med funktion som stödjepunkter och uppbördscentra för kungamakten under tidig medeltid i Sverige, Norge och Danmark), Tuna (kungsgård eller motsvarande centralort från första årtusendet e. Kr) och Bosgård (betecknar i fornsvensk och medeltida språkbruk en förvaltningsgård i ett större gårdskomplex) kunnat se maktansamlingar.
Vilket bland annat fick ovannämnda Rundkvist att utifrån klara härledningar – ortsnamn och närvaron av stor gravhög vid namn Sättunahögen, vars datering dock är okänd – genomföra en serie undersökningar vid Sättuna, mellan Svartåns och Stångåns utflöden i sjön Roxen i Östergötland, åren 2006-2008 i samarbete med Östergötlands länsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Vilka resulterade i en av Östergötlands rikaste järnåldersboplatser, med dateringar från ca år 1-1000. Spår av smyckegjutning under 500-talet framkom, samt en vendeltida mönsterpatris för tillverkning av guldgubbar, det vill säga miniatyrfigurer i guldbleck. Jämförbar med den omtalade Slöingeboplatsen i Halland.[2]
Frågan är vad som händer i Norden under denna tid? De arkeologiska utgrävningarna i malmöregionen i samband med Citytunnelns anläggande visar att under sen romersk järnålder så överger man ett stort antal boplatslägen närmast kusten, för att mer stor sannolikhet flytta längre inåt land, liknande exempel hittas i Danmark och det anses bero på att man genomgår en turbulent tid av oro och maktkonflikter. Arkeologen Maria Petersson från UV Öst i Linköping som besökte mitt mastersprogram den 19 oktober i år, berättar att de har sett liknande tendenser i Östergötland. Även här som i Skåne ökar boplatsspåren markant under äldre järnåldern, medan boplatserna överges abrupt omkring 400 e Kr. Ett sextiotal exempel av de senare övergivandena finns i Östergötland och då får man tänka på att det är ganska välutvecklade boplatser som överges, vissa såsom i Fiskeby utanför Norrköping och Mörtlösa utanför Linköping med delvis stenlagda vägar. Utgrävningar som bekräftar detta har skett i Östergötlands centralbygder och i liknande fullåkersbygder såsom kring Malmö.[3] Beror det på jordbruks- och kreatursnäringens förändring eller finns i Östergötland liknande orosmoment som i Skåne? Och vart flyttar folk istället, finns de nya bosättningarna i de nuvarande bytomterna? Svårt att veta, då arkeologiska utgrävningar i existerande byar, sker sällan på grund av deras status som fornminnen har hamnat mellan två stolar, då de ej är varaktigt övergivna, men innehåller ofta ändå tjocka kulturlager som kan likna städers. Därtill kan man ställa sig frågan varför det under samma tid i Östergötland verkar uppföras ett stort antal fornborgar? Tillkom de som skyddsanordningar och varför finns de inte på samma sätt i malmöregionen? Kanske på grund av att runt Malmö fanns inga lämpliga lägen att uppföra befästningar och vallanläggningar är mer komplicerade och kostsamma att uppföra än de i sten i stenrika trakter, där naturliga stup till stora delar skyddade borgplatåer. I Skåne kanske det var enklare att under denna tid flytta inåt land om kusten var orolig, även om man kanske fortsättningsvis försökte hävda markerna som man hade uppodlat dessförinnan. I Östergötland känner man bara till två förhistoriska garnisonsliknande borgvallanläggningar, Borg i Norrköpings kommun och Odensfors borg i Linköpings kommun, båda anlagda vid viktiga kommunikationsleder (Motala ström respektive Svartån) och dessa två är äldre än den 3,5 km långa vallanläggningen Götavirke i Söderköpings kommun, som dateras till omkring år 800 e Kr (14C-datering). De två vallanläggningarma ska jämföras med drygt 140 östgötska fornborgar i sten registrerade i FMIS.[4]
Ett band av östgötska fornborgar undersöktes för omkring ett sekel sedan. De flesta under arkeologerna Bror Schnittgers och Oscar Almgrens ledning och det intressanta är att flera av dem – till exempel Bobergets fornborg, Brudbergets fornborg, Gullborg, Torsklint och Tångstads fornborg, alla i Norrköpings kommun – gick att datera till perioden sen romersk järnålder – folkvandringstid. Dessa var dessutom fast bebodda under sen romersk järnålder – tidig vendeltid, vilket flertal indikationer som husgrunder, metallgjutning och hushållsproduktion framvisar. Rundkvist, som kommande år utkommer med boken Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden[5], anser exempelvis fornborgen Gullstad i Tingstads socken, som till delar grävdes ut arkeologiskt av Bror Schnittger sommaren 1909, är Östergötlands rikaste kända elitboplats från sen romersk järnålder och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, bestämd utifrån artefakter som romerskt importglas och ädelmetall, även om den med stor sannolikhet har fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.[6]
En del arkeologer vill se fornborgarna som forntida kultplatser och det är fullt möjligt att de också har haft den funktionen, framförallt i orostider och i nära anslutning till de världsliga krafter som hade förmåga att uppföra dessa fornborgar. Det ena behöver inte utesluta det andra, se till exempel de rituella depositioner i brunnar, gropar och gropsystem, som har gjorts intill vissa större och välbyggda gårdar som intog en särställning inom de olika boplatsområdena i malmöregionen under perioden 200 f Kr till 200 e Kr. Uppkomna av att den politiska makten i södra Skandinavien reorganiserades under tiden kring Kristi födelse, då kavalleriet infördess i södra Skandinavien och av kavalleristerna bildades hirdar knutna till lokala hövdingar. Dessförinnan – 800 till 200 f Kr – hade depositionerna funnits vid ett större antal gårdar och ju allt längre fram vi kommer under järnåldern så koncentreras depositionsmönstret till allt färre gårdar av storgårdskaraktär. Ett sådant sista exempel är för övrigt Tissø på Själland, till vars funktion vi strax ska återkomma till.
Depositionerna runt Malmö talar för att dessa är spår efter fester och gästabud, vilka har haft en liknande funktion som kom att även upprätthållas i yngre järnålderns hallmiljöer, det vill säga skapa samband mellan hird och lokala hövdingar.[7] Den drygt 1,5 meter djup grop jag var med att utgräva i Ytterby under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning kanske också hade en liknande funktion? En gång grävd för att utvinna färskvatten till människor och djur eller för att hitta råmaterial till lerklining, men senare ifylld rituellt med delar av de artefakter som användes vid den yngre bronsålderns och äldre järnålderns storgård på platsen? Bevaringsförhållandena för ben är inte den bästa i södra Bohuslän, men bortser vi från benmaterialet så hittade vi i Ytterby mycket av det som finns deponerat i sydvästra Skånes brunnar och gropar, exemplifierat nedan i det citat som finns i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier:
Det material som dominerar i gropar från ca 800 f. Kr. till ca 200 e. Kr. är keramik och djurben. Keramiken representerar både kokkärl och förvaringskärl, samt dryckes- och matserviser. Såväl resterna efter måltiderna som köksutrustning har alltså deponerats i groparna. Fyllningen i groparna är ofta rika på sot och kol, vilket även kan tyda på att delar av eldstaden deponerades efter att festmaten hade ätits upp och kärlen tömts.[8]
I de skånska exemplen minskar antalet depositioner och mängden deponerade föremål under yngre romersk järnålder, vilket vi också kunde se i materialmängden i vår bohuslänska grop, även om den gav fynd från järnålderns alla perioder. I Skåne avtog i alla fall deponeringen i de stora gropsystemen och på grund av avbaningens möjligheter att främst hitta artefakter under husnivå, så skulle man kunna tro att det vore kört för malmöarkeologerna att hitta artefaktmaterial från den yngre järnåldern, men det är det inte på grund av under folkvandringstiden uppkommer härstädes ett nytt typhus som har namngetts grophus och vars popularitet kvarstår under resterande forntiden. Namnet har det fått då golvet i byggnaden var sänkt under marknivån. I Sydskandinavien användes byggnaden mest såsom extrabyggnad till verkstäder eller speciella förvaringslokaler. I Tissø på Själland verkar man även under yngre järnålder ha använt grophus som säsongsbundna övernattningsbostäder vid en forntida kult- och centralplats. Tissø kanske inte var en primär boplats för kungamakten, utan en samlingsplats som hade sin ansamlingskraft på rituell grund, alltså hade dessa grophus därstädes en liknande funktion för allmänheten såsom Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Vilken består av en samling kyrkstugor och kyrkstall kring helgedomen Nederluleå kyrka, där långväga sockenbor hade sin fasta punkt vid sina kyrkobesök. Liknande är Lappstaden i centrala Arvidsjaur med ett trettiotal kåtor och cirka 50 härbren. Den samiska kyrkstaden har aldrig haft någon permanent bosättning, utan platsen har endast använts vid kyrkhelger och marknader.
Tissø är ett över 1000 år gammalt namn, som har sin härledning troligen från krigsguden Tir eller Ty i de nordiska gudarnas mytologi. Utgrävningar skedde här under ledning av arkeologen Lars Jørgensen 1995-2003. Rika fynd, bland annat vapen, tyder på att det har skett rituella offer i den heliga sjön i yngre järnålder (vendeltid – vikingatid), vid en av Nordeuropas rikaste bosättningar med stormannagård, handels- och kultcentrum som låg på västra sidan av sjön med samma namn som platsen. Det stora antal artefakter som hittades i samband med de arkeologiska utgrävningarna visar importföremål och rikedom, till exempel ett halssmycke av guld på 2 kg. Sjön Tissø var farbar för fartyg under forntiden, från havet och längs Halleby å till hamnen vid boplatsen Tissø. Stormannagården under vikingatiden bestod av sju byggnader på en yta av 20 000 kvadratmeter. Hallbyggnaden var 48 meter lång och 12 ½ meter bred eller omkring 500 kvadratmeter, vars stolphål är markerade vid fågeltornet intill sjön. Handelsbodar låg nere vid vattnet och längs Halleby å. Ett stort område av grophus användes för kortare vistelser och visar att här samlades en hel bygd för religiösa sammankomster under hednisk tid. Platsen förlorade sin betydelse vid ingången till medeltiden och maktcentrat flyttade till andra sidan sjön, där Sæby kyrka byggdes och Hvidefamiljen uppförde sig ett nytt herresäte.[9]
Dock i Malmöområdet så har grophusen använts främst till specialiserade hantverk inom metall och textil, vilket fyndmaterialet visar. Rituella deponeringar har skett på få specifika platser, exempelvis Fredriksberg, där vid sidan av gropar och brunnar, även våtmarken har använts.[10]
I Sverige var det så att innan utgrävningen av Fosie IV var det främst varit genom de många gravfälten från järnåldern, deras sammansättning och placering i terrängen, som vi kunde få en uppfattning om bebyggelsens lokalisering och bosättningarnas kontinuitet under olika avsnitt av järnåldern. Malmöarkeologins styrka de sista trettio åren har varit att vi har fått nya analysmetoder av att kunna läsa järnålderslandskapet, även om synliga järnåldersgravfält eller grundsten i huskonstruktioner saknas. Vilket i det senare fallet är främst förunnat gotländska och öländska arkeologer, vilket har möjliggjort för goda studier av bebyggelseutvecklingen på de två stora öarna i Östersjön. Avbaningsarkeologin har spritts bland annat till mitt födelselandskap Östergötland, där de senaste två årtiondenas arkeologi har frambringat mycket intressanta fakta, dock så kommer de flesta områden i landskapet att inte exploateras på samma sätt och därför kommer gravfältstopografins metoder för att fastställa järnåldersbebyggelsernas fördelning att fortsättningsvis vara viktig.[11] Även kulturgeografiska studier, kombinerat med arkeologiska undersökningar, i välbevarade fossila odlingslandskap med stensträngssystem kan också ge goda resultat i studiet av bebyggelseutveckling och järnålderns kulturlandskap, vilket bland annat Hallebyundersökningarna 1964-1965 (Kulturgeografiska institutionen och Arkeologiska institutionen i Stockholm under ledning av Sven-Olof Lindquist och Evert Baudou) och 1968-1970 (Evert Baudou) i nuvarande Norrköpings kommun visade, och vars resultat gav en klarare bild av dåtida bosättningsmönster och jordbrukssystem, samt dess utveckling. Det är viktigt att ha i åtanke och bra att ha att jämföra med när man diskuterar olika vägar att nå till förståelse om järnåldersbygder i Norden.[12]
[1] http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2010/11/gaming_retreat.php 2010-11-17.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sättuna 2010-11-17. Se även Rundkvist, M. 2008. Prospektering kring Sättunahögen i Kaga sn, 11 april 2008. Ög, Kaga sn, Sättuna 15:1, Raä 10. Metallsökning. Rapport, 24 april 2008. (RAÄ dnr 321-2065-2008).
[3] Föreläsning av Maria Petersson, för APT-programmets studenter på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2010-10-19.
[4] Under yngre järnåldern finns dock vallanläggningar i Skåne, men dessa krävde enorma kraftansträngningar för att byggas. Ett exempel är Trelleborg i staden med samma namn, men även utanför Malmö fanns en mindre liknande konstruktion. Under grävningssäsongerna 2001–2003 av Citytunnelprojektet hittades i östra delen av Lockarps by en hallbyggnad av trelleborgstyp, som stod i två generationer, från sent 900-tal till ca 1050. Den kringgärdade tillsammans med fyra andra byggnader en byggnad som troligen fungerat som gårdens smedja och verkstad, men som under 1000-talets andra hälft ersattes av en gårdskyrka. Öster om gården fanns ett antal diken som låg i anslutning till en hägnad som ledde in till hallbyggnaden. Vilka kan vara spår efter en palissad av en enklare vallanläggning med förebild i ringborgarna i Danmark.
[5] Martin Rundkvist, Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden. Manuskript november 2009. (Se länken http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/upload/2010/06/pimp_my_book_manuscript/Rundkvist%20mead-halls%20draft%202.pdf 2010-11-21).
[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Fornborgar_i_Östergötland#Norrköpings_kommun 2010-11-21.
[7] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö museer, Arkeologienheten 2009:249 & 265.
[8] Ibid:265
[9] Lars Jørgensen, föreläsning om Tissø under yngre järnåldern, på Nordiska folkhögskolan i Kungälv vid ett nordiskt seminarium, med föreläsare från Danmark, Norge och Sverige, anordnat inom Kungahällaprojektet 2010-08-24.
[10] Ibid:253f. Se även Arkeologisk utredning 2006, Citytunneln – delprojekt järnväg, Arkeologisk utredning vid Lockarps by inom område 1, 2, 4 och 5. Den visar hur en vanlig undersökning fungerar och den misch masch av byggnader – långhus och grophus - som hittades från olika tidperioder, men på en ganska begränsad yta, flankerade med brunnar, gropsystem och forntida vägsystem. Ibland var inte de arkeologiska undersökningarna lika givande utifrån de frågeställningar som hade getts. Ett exempel är Arkeologisk slutundersökning 2004 Hyllie 4:2 & 4:3. Etapp 1, delområde A, Bunkeflo socken i Malmö stad, Skåne län. Undersökningen avbröts efter halva planerade tiden i fält vilket motiverades av att för få anläggningar påträffats, samt att de inte var fyndförande i den utsträckning som var av relevans för att besvara uppställda frågor.
[11] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:193-220.
[12] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:220ff; Riksintresse: KE 46 – Halleby, Skärkinds socken, Norrköpings kommun. Länsstyrelsen Östergötland, Kulturmiljöenheten 2001:1-8; Sven-Olof Lindquist, Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland (1968); Evert Baudou, Arkeologiska undersökningar på Halleby (1973); Mats Widgren, Settlement and farmingssystems in the Early Ironage (1983). Den sista av tre nämnda avhandlingar berör stensträngsområdet vid Fläret i Askeby socken, cirka 6 km sydväst om Halleby i Östergötland.
Möjligheter och problem med avbaning som arkeologisk metod.
Vecka 45 2010
Det är lördag och jag sitter mitt i Industrilandskapet i Norrköping, invid rinner Motala ström som i min födelsestad har sitt utlopp i Bråviken. Strömmen har under mycket lång tid varit betydelsefull såsom kraftkälla och vattenled. Jag funderar lite kring arkeolog Bengt Westergaards föreläsning från i torsdags om digital arkeologi, hur den moderna tekniken har underlättat att göra avbaningsarkeologin mer överskådlig. Även hur georadar utan utgrävningar kan blotta lämningar av byggnader som Sankt Olofs konvent i Skänninge och Ås kloster, utanför Varberg. Det var även intressant att notera att den senare kyrkobyggnaden drabbades av liknande öde som kyrkobyggnaderna i Skänninge. Ås klosters byggnadsdelar återanvändes i Varbergs fästning.
Inte långt härifrån, lite längre västerut längs Motala ström vid sjön Glans utlopp var jag i somras på en av mina många arkeologiska exkursioner, då jag den 16 juni besökte Arkeologikonsults utgrävning av en förhistorisk boplats vid Fiskeby i den västra utkanten av Norrköping. Vid Fiskebyvägen ska det anläggas en ny trafikplats, med av- och påfarter för E 4 och med anslutning till Pryssgården. Slutundersökningen var med svenska mått mätt en mindre sensation, då en flera hundra meter lång och upp till nio meter bred stenlagd väg trädde fram under ploglagret. Den bedömdes vara omkring 2000 år gammal och hade ett sammansatt lager av runda stenar och skörbränd sten i en för övrig stenfattig boendemiljö. Ploglagret låg precis ovanför sterilen och kulturlagret var inte tjockt. Sten hittades bara annars i stolphål från de nio husgrunderna – korta långhus – och i eldstäder. Dessutom hittades ugnar, mycket ben och makrofossiler. Spektakulärt var en halv spädgris i en eldstad. De fann också en nästan två meter djup brunn. Man tror att platsen var föregångaren till nuvarande Fiskeby gård och ingen by såsom i Pryssgården 500 meter åt nordost, som grävdes ut under första hälften av 1990-talet.[1]
Fiskebys nio husgrunder och Pryssgårdens nittiotal huslämningar hade inte varit möjliga att frambringa utan att avbaningen hade använts som metod. ”Människan är alltings mått”, sade den grekiske filosofen Protagoras för drygt 2400 år sedan. Vår måttstock har utgrävningarna i Malmöregionen alltsedan Fosie IV för tre decennier varit när det gäller avbaningsarkeologi och vi använder begrepp som boplats/yta, gård/hus och fas/århundrade därifrån ungefär som ett mantra.
Avbaning handlar inte alltid om att gräva ut platser för förhistoriska hus. Under åren 1994-1998 undersökte RAÄ UV Öst ett femtontal platser med fossil åkermark eller fossila odlingslager, varav större undersökningar gjordes på 2/3 av platserna. För att förbättra fältmetodiken kring denna typ av fornlämningar och sätta mer resurser på tolkandet av utgrävningsresultaten satsades tid och resurser i sökandet efter lämpliga metoder. Man inspirerades av den danske arkeologen Viggo Nielsens arbeten med åkrar i Store Vildmosse på Jylland under förromersk järnålder. Hela det äldre åkerjordslagret grävdes där bort med maskin, ända ner till orörd nivå. Mot den ljusa sanden framträdde ett kryssmönster av mörkare linjer, där årdret skurit ner i orörd mark varpå åderspåren fyllts med matjord och man kunde fastställa åkrarnas storlek. Dock ville inte det östgötska landskapet ge dessa danska resultat, då markunderlaget inte var sand, utan grusig morän. Istället framträdde ett mycket tydligt mönster av röjda stenar, i form av låga vallar av röjningssten som kastats upp mellan åkrarna och längs åkrarnas kanter. Metodiken med de stora avbanade ytorna medförde också att arkeologerna kunde se hur stora de äldre åkerytorna varit och vilken form dessa hade haft. Kol i röjningsrösena kan i bästa fall även datera odlingsfaserna, så också hushållsavfall (keramik, bränd lera, brända djurben, brända sädeskorn och kol) i åkrarna som gödslades med detta vid sidan av dynga.[2]
Problemet som universitetsarkeolog med sina forskningsutgrävningar är att man sällan kommer i kontakt med UV-arkeologi. Själv har jag lite erfarenhet av avbaning, ty i Ytterby där jag har fått mitt egentliga dop har grävskopan varit framme två gånger och annars är det ju mest meterrutor man gräver. I Lödöse där jag i höstas gjorde en kort sejour har man använt grävskopan för att underlätta själva grävandet, inte för att bana av. Då jag själv grävde i Ytterby våren 2006 visste ju vi inte att vi var mitt i en 9 x 48 meter lång hallbyggnad och grävde. Det var inte först vi banade av marken som det blev klart, men samtidigt skulle den så kallade stora gropen funnen via förhöjda fosfatprover inte ha hjälpts av någon avbaning. Kulturjorden som där på vissa ställen var 1,6-1,7 meter djup gick ända ner i grundleran, fyndförande från marknivå till sterilen.
I malmöregionen har även groparna fått grävskoparna att tystna och levandegöra den anläggningsfokuserande avbaningsarkeologin. Landskapet har fått för en stund fått ett tingligt perspektiv, de ställvis nedgrävda groparna (gropar, brunnar och forna lertäkter) med ben, keramik och metallföremål har fått berätta om forntidens död och liv, om fester och boställenas ständiga förändring. Det stora landskapet har övergått till ett litet. [3] En som har förespråkat för matjordsarkeologi är Per Sarnäs, vilket bland annat framgår i artikeln Att ha metoden som mål? Några reflektioner med utgångspunkt i matjordsarkeologi, META 2004, nr 2. Fast motståndet har varit många gånger varit hårt, har han ansett det vara viktigt att sålla matjorden vari fornlämningarna ligger utplöjda. Annars består det skånska fyndmaterialet i realiteten av det man hittar i fyllda stolphål, brunnar och gropar av olika slag. Det finns sällan tid det mödosamma och vad många tycker det kostsamma sakletandet, dock ger sådan arkeologi mycket av det en allmänhet vill se på våra museer. I Uppåkra utanför Lund har Lunds universitet visat hur mycket det finns att hämta i matjorden.
Uppåkra är beläget i ett fullåkerslandskap och därför måste man avlägsna matjorden, det som upptas av ploglagret. Innan det går att fastställa om det därunder finns kulturlager eller anläggningar bevarade. Kulturlager som har avsatts inom ett bebott område, medan lösfynden får man söka på stora områden runt de forna boplatserna. Stolphålsletandet i Uppåkra begränsas tidsmässigt till folkvandringstiden, därefter är de bortodlade. De arkeologiska undersökningarna måste därför kompletteras med metalldetektorundersökningar för att hitta spåren av vendel- och vikingatiden.
Det är få strukturer från yngre järnåldern, d v s från och med folkvandringstiden som har kunnat grävas ut i Uppåkra. Skälet till detta är att de övre kulturlagren skadats svårt av jordbruksaktiviteter. I detta visar Uppåkra tydliga paralleller till Sorte Muld där de tjocka kulturlagren tillhör äldre järnålder medan fynd från folkvandringstid och senare kommer från ploglagret. I Uppåkra har de övre delarna av kulturlagren, från vendel-, vikingatid och senare, skadats svårt av jordbruket. Det är därför bara undantagsvis som några konstruktioner blivit bevarade från dessa perioder. Däremot anger de synnerligen rikliga fynden som framkommit i ploglagret att också detta var en betydelsefull tid i platsens historia. När det gäller folkvandringstid är det också rimligt att tänka sig att byggnation under vendel- och vikingatid bidragit till att förstöra periodens konstruktioner. Därtill tillhör de tjocka kulturlagren äldre järnåldern, då man verkar ha tillåtit att material ackumulerats på platsen. I vissa delar av boplatsen i Uppåkra skiljer det två meter mellan ursprunglig markyta och de kulturlager som dateras till folkvandringstid. Skälet till detta kan ha varit en önskan att jämna ut svackor för att få en plan yta eller höja boplatsytan och få platsen att framstå som än mera dominant i landskapet. Man får tänka på att Uppåkra var en centralplats i denna del av Skåne och paralleller kan göras med den stora boplatsen Sorte Muld på Bornholm. Förhållandet till avfallet var uppenbarligen också ett annat under senare perioder, då kulturlagertillväxten inte alls var lika kraftig. Mer än 20 000 fynd har påträffats med metalldetektor, varav mer än 1500 fibulor (dräktnålar).[4]
Ibland är artefakter viktiga, beror vilket landskap vi talar om. Det som är ett massmaterial i en region behöver inte vara det i en annan. Det räcker att bara besöka ett mindre regionmuseum i Danmark för att se att de många gånger har ett större antal fornfynd i sina samlingar än större museer i Mellansverige eller Norge. De arkeologiska förutsättningarna i Norden är verkligen skiftande. I en stenig skärgård är det svårare att avbana, tomtningar är ju till exempel byggda direkt på berggrunden. Den avbanade matjorden i Ytterby kommer framöver att till stora delar att vattensållas och gås över med metalldetektor, på jakt efter artefakter såsom husgeråd och metaller. Makro fossilt material och liknande blir inte intressanta, då de inte har hittats i sin kontext. Viktigare än för keramik. Viktigt med dokumentation, då varje meterrutas artefakter och anläggningar måste anpassas till den stora anläggningen som hallbyggnadskonstruktionen är. Svårt att veta typologin, innan man har gjort manualer över dessa, men i fallet Ytterby år målet att göra sådana. Typologin kommer att vara kompletteringar till dateringar.
För att återgå till malmöutgrävningarna, så var arkeologen och tillika professor emeritus Stig Welinder involverad i ett halvår för att studera det lilla landskapet inom Citytunnelprojektet. Han menar i sin studie Den äldre järnålderns lilla landskap utanför Malmö att malmöarkeologins styrka sedan 30 år är de stora ytorna, som gör det möjligt att se många hus i relation till varandra. De husrika, men smala avbaningsytorna utefter Västkustbaneprojektets av järnvägens sträckning bestämda schakten inbjöd inte till något liknande. Inom Citytunnelprojektet fortsatte det långsiktiga arbetet med de översiktliga förändringarna i bebyggelsens struktur inom Det stora landskapets, som har ursprung i Fosieutgrävningen, där dock 14C-dateringar användes sparsamt. Istället byggdes alternativa kronologiska metoder upp för husens förändringar under järnåldern, så kallade hustyper. Vilka från järnåldern har blivit klassificerade som fyra olika. Mellan de stora infrastrukturprojekten så har de ständiga småundersökningarna införts i fastighetsregistret och ekonomiska kartor för alla arkeologiska perioder i form av flexibelt sökbara databaser. Den inom Citytunnelprojektet valda forskningsstrategin var väl avpassad för det delprojekts ambitioner, men Welinder menar att utan god laborativ arkeologi går det inte komma vidare. Det är svårt att kunna kritisera Fosieutgrävningen som på sin tid var banbrytande, men det är illa när samma sak gäller husen som grävdes i Citytunnelprojektet. Welinders insats innebar en utvidgning och fördjupning av detta långsiktiga arbete mot en förståelse av, för järnålderns del, de enskilda gårdstunen. Tyvärr var Citytunnelprojektets arbete i fält och laboratorium inte till för att undersöka gårdsvariationer under olika perioder under järnåldern. Huskronologi utifrån specifika mallar är otillräcklig, när dessutom husen inte kan föremåldateras och en 14C datering är inte tillräcklig. Problemet med uppdragsarkeologins avbaningar har varit att man bara har haft råd att göra små analyser, enstaka prover, men det måste få kosta på, ger så mycket mer. Uppdragsarkeologins kostnader är i dagsläget inte mer än cirka 0,5 procent av budgeten i de stora infrastrukturprojekten. Minst två samstämmiga 14C-dateringar av tre är minimikrav om inte husens förväntade brukstid ska kunna ifrågasättas. Mera finmaskiga fosfat- och MS-analyser över de enskilda husen bör göras i framtiden. Fosfatkarteringar skulle kunna påvisa fähus och MS-analyser skulle i gynnsamma fall kunna påvisa eldstäder. Provtagningsprogram i fält och ett analysprogram i laboratorium med sikte att knyta rålera i krukskärvor till lertäkter och skärvor i olika hus och gropar till varandra såsom teknologiska traditioner, vore också önskvärt då alla informativa föremål, utom husoffer finns i matjorden.[5]
Frågan är vilka konsekvenser det har fått att ha en sådan lång kontinuitet, som har inspirerats av Fosieundersökningarna? Från att ha varit en deduktiv idé som gav positiva resultat, kanske man har låst sig i en modell och en metodik? Man har vant sig med storskaliga modeller, där enskilda dateringar är inte så viktiga? Malmöarkeologi är ett antal personer, som återkommer från projekt till projekt och väljer vissa frågor, inte andra. Likadant är det här i Östergötland eller i det Göteborg, där jag bor. Frågan är om man som etablerad arkeolog låser sig fast i ett tankesätt och vanor, på samma sätt som man gör i andra yrken? Inledningsvis är man öppen för idéer. Man gör stratigrafival, som går att arbeta utifrån, som sedan blir det vetenskapliga program som sätter ramar runt alla framtida projektet. Att bli låst till sitt eget, innebär att man tittar lite på andra exempel. En annan som gillar dansk arkeologi, tycker det vore spännande mer och fler bredare gångar dit.
[1] Öppet hus vid den arkeologiska utgrävningsplatsen i Fiskeby, den 16 juni 2010.
[2] Maria Petersson, Odlingsrösen och övergivna åkertegar. Spåren av forntida odlarmöda. Arkeologi i Östergötland 2010 (första numret, sidorna 30-33), Linköping 2010: 31f.
[3] Björn Nilsson, Ingång, i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö 2009:11ff.
[4] Birgitta Hårdh och Lars Larsson, Uppåkra före Lund. Föreningen Gamla Lund Årsbok 2007: 7ff, 25, 61, 103ff.
[5] Stig Welinder, Den äldre järnålderns lilla landskap utanför Malmö, i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö 2009: 162f, 195 & 216ff.
Massmaterial i arkeologiska sammanhang.
Vecka 44 2010
I måndags kväll var jag på en mycket trevlig föreläsning som Fornminnesföreningen i Göteborg anordnade. Göte Nilsson Schönberg & Imelda Bakunic berättade om ett 1700-talsorangeri vid Gunnebo slott, vilket de har grävt fram arkeologiskt under åren 2009-2010. Där under utgrävningarna framkom det massor av tegel, fönsterglas och blomkrukor. Ett massmaterial (stora artefaktmängder) är även de 5600 porslinsskärvor som Göte Nilsson Schönberg under ett tidigare sammanhang har grävt fram i Gunnebo, men ett massmaterial behöver inte vara negativt, det beror på hur man bearbetar materialet. Exempelvis kan man genom att studera grönt och vitt glas se om det är importerat glas och det i sin tur kan bekräfta handelsutbyte med västeuropeiska länder. Gunnebo slott hade ett eget tegelbruk på 1700-talet, så det mesta av använda teglet i orangeriet är givetvis från detta produktionsställe, men längst ned i stratigrafin hittades mindre gult tegel. Importgods som tillverkades i Holland på 1500-talet och under 1600-talets andra hälft. Detta material stämmer inte in kronologiskt med orangeriet, utan måste vara återanvänt. Eventuellt byggnadsrester från det säteri som föregick John Hall dä: s huvudbyggnad i Gunnebo, ritad av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, eller så har man hämtat det från någon byggnad i dåvarande Göteborg eller platsen för den forna staden Nya Lödöse i Gamlestaden. Teglets väg är ju mångskiftande, vi vet genom Gustav Vasas registratur hur kyrkobyggnader i (Gamla) Lödöse respektive Skänninge revs och flyttades till Nya Lödöse och Motala/Vadstena för nybyggnation.[1] 
På Lödöse museum mäter, registrerar och bevarar man tegel för att framöver förhoppningsvis kunna bygga upp ett nationellt dataarkiv för detta spännande material. Vilket i många arkeologiska utgrävningar hamnar på soptippen. För att återgå till Gunnebo slott så har man inom det tvärvetenskapliga projektet tagit sig tid för att bearbeta de 5600 porslinsskärvorna, undertecknad kommer nedan att berätta vad det kan vara till nytta, men ett spännande projekt som förhoppningsvis kommer till stånd är återskapa Gunnebos porslin. Idag säljer man s k nutida ostindieporslin på plats till turister, men det har inget att göra med det porslin som användes under släkten Halls tid. Dock kan man av skärvorna nog få fram mönster till nyproduktion.
För snart ett decennium sedan kom Göte Nilsson Schönberg ut med boken Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Hans förhoppning var att genom att peka på en metod som kan användas vid genomgången av detta arkeologiska massmaterial, så kan denna appliceras på andra föremålsgrupper som t ex fajanser, glas och stengods med mera. Schönborg såg en massa möjligheter som dessa trasiga skärvor kunde ge.
De är rester av den införseln av ostindiskt porslin som i huvudsak skedde på 1700-talet, via Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) i Göteborg. Endast för Sverige kunde de under ett årtionde införda pjäserna räknas i milliontal. Det blev här till och med rätt vanligt, att överklassen det ena året beställde sin bordsservis med specialbeställd dekoration och sedan fick hem den året därpå med nästa fartyg. Detta förklarar, hur en sådan mängd av porslinspjäser med helt och hållet europeisk ornering, men av österländsk tillverkning hos oss ännu överallt anträffas, i helt skick eller i skärvor.[2] Göteborg var ju kompaniets huvudort och därför är det inte konstigt att porslinsskärvor hittas mer här än på andra platser i Sverige. Det uppgrävda porslinsmaterialet från Göteborgs innerstad hittas oftast i avfallsbingar, då de oftast städades bort och kastades i dessa, då det annars fanns risk att man skulle skära sig på skärvorna, men de finns även ute i omgivande åkrarna då innehållet i avfallsbingarna fördes dit som jordförbättringsmedel. I samband med att Ostindiska huset, vilket var kompaniets kontors- och försäljningslokal från mitten av 1700-talet till 1813, byggdes om till Stadsmuseum på 1990-talet utfördes grävningar på kompanihusets gård. Här påträffades ca 20 000 skärvor från kompaniets hela verksamhetsperiod. Ett mer slutet fynd och minst sagt innehållsrikt är Ostindienfararen Götheborg som förliste i inloppet till Göteborgs stad hösten 1745. Senaste utgrävningarna skedde där under vattnet åren 1986-1993.
Man kan då fråga sig vad alla dessa tusentals skärvor har att tillföra forskningen? Schönborg menar bland annat att Göteborgsmaterialet har två dimensioner:
* Porslinsskärvorna möjliggör att förstå den egna stadens utveckling från en befästningsstad till handelscentrum. Den kunskap som går att få av det arkeologiska materialet är därför av största vikt. Här är det viktigt att utgrävningsrapporterna är enhetligt utförda för att underlätta föremålsanalyser – exempelvis dekor – kring materialet, föremålstabellerna bör relateras till fyndnummer. Under utgrävningarna har bland annat Schönborg arbetat tvärvetenskapligt genom att jämföra de arkeologiska fynden med historiska källor, ofta ned till enskilda hushåll. I kombination med genealogi, botanik och osteologi har det tillförts mycket korsbefruktning. De arkeologiska artefakterna har kompletterat bouppteckningarna, då de i flesta fall har varit summariska när det gäller detaljer om föremålen. Vid genomgången av de olika kvarteren har porslin kunnat knytas till specifika hushåll i flera kvarter.
* Porslinsskärvorna gör det möjligt för att forskare nationellt som internationellt kan göra paralleller med det som de har eller finner arkeologiskt på hemmaplan. Större delen av importen till Göteborg såldes vidare till andra europeiska länder. Men även från kinesiskt håll finns ett stort intresse att ta del av sin exporthistoria. Det är inte möjligt via kompaniets bokföring som nästan allt förstördes efter att varje resa hade slutförts och vinsterna efter auktionerna delats upp mellan kompaniets intressenter. På så sätt vet vi inte heller hur porslinet spreds ut över landet och internationellt.
Göteborgsmaterialet bör därför bevaras för framtiden och är tillgängligt för fortsatt forskning. Det arkeologiska materialet kan dessutom komplettera museernas föremålssamlingar, med bland annat kunskap om tidigare okända former och dekorer.[3]
Schönborgs nyss nämnda bok ingick i ett projekt som hade namnet Urbaniseringsprocesser i Västsverige. Ett annat var delprojektet Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterial som osteologen Maria Vretemark gjorde. En utvärdering av arkeologins möjligheter att belysa historiska processer, hade som syfte att utveckla metoder för bearbetning och analys av alla djurben som ett flertal västsvenska museer har som massmaterial i sina samlingar. Hon studerade djurben från tre kvarter i centrala Lödöse från perioden 1050-1350, som fanns i samlingarna på Lödöse museum och jämförde det med djurbensfynd från andra medeltida städer.
För det var så att i början av 1990-talet ansåg statsmakten att de senaste decenniernas arkeologiska verksamhet i Sverige till följd av exploateringar hade resulterat i ett mycket stort, nytt källmaterial i form av artefakter och andra fynd vilka endast i ringa mån ännu hade hunnit bearbetas och publiceras. Statsmakten gav därför i uppdrag åt RAÄ och universitetsvärlden att ta egna initiativ till projekt som syftade till att bearbeta det nya källmaterial som hade framkommit, och bidra till att framtida exploateringsutgrävningar skulle göras mer målinriktade och kostnadseffektiva, genom en utvärdering av konsekvenserna av de tidigare arkeologiska ambitionsnivåerna. Denna skulle skapa underlag för bättre antikvariska beslut i framtiden.
Avsikten var att testa vilka möjligheter som fanns i analyser av tidigare framgrävt material, det så kallade fyndberget. I vilken utsträckning kunde djurbenen användas för att studera företeelser knutna till urbaniseringsprocessen, exempelvis försörjningsstrategier och sociala strukturer? Att ställa frågor till benmaterial har inte alltid varit självklart, ty ännu under 1930- och 1940-talet så kunde arkeologer vid en förfrågan om vad de fått fram under en utgrävning, ge svaret:
”Inte mycket av intresse – bara ben.”[4]
Vretemark anser i sin numera tio år gamla bok att det osteologiska materialet kan ge både kvantitativa och kvalitativa data som kan användas vid tolkningen av en lokal, i sitt exempel från Lödöse data för att förstå de övergripande ekonomiska strukturerna i den medeltida staden. Genom att analysera en stor mängd ben kom hon fram till att:
”Det är uppenbarligen så att sammansättningen vad gäller huvuddelen av födan – kött från de tama slaktdjuren – inte nämnvärt skiljer sig i olika sociala miljöer under medeltidens första århundraden. Mängden mat, liksom köttets kvalitet, tillagning och servering kan dock mycket väl ha skiftat och varit socialt bundet utan vi direkt kan avläsa det vid den osteologiska analysen. Kvantitativa data som art- ålder- och könsfördelningar, är mer generella över hela stadsområdet och säger därför inte så mycket om den rumsliga dynamiken inom staden. Däremot ger dessa data oss viktiga upplysningar om försörjningsstrategier, djurhållningens inriktning, den ekonomiska utvecklingen med mera. Det vill säga upplysningar som rör samhället på ett övergripande plan. De förändringar över tid som ofta kan beläggas i de osteologiska materialen kan också kopplas till de övergripande strukturerna.
Den sociala dynamiken avspeglas i vissa direkt kvalitativa data som förekomsten av jaktvilt och udda inslag i kosten. Benägenhet och möjlighet att skaffa mer exklusiva inslag är säkert ett kriterium som skiljer olika sociala skikt åt. På ett högre plan var detta en tydlig generell skillnad mellan staden och borgen å ena sidan och byn på landet å den andra. På ett lägre plan uttrycks här en social spännvidd även inom staden, mellan olika kvarter. I exemplet Lödöse finns flera sociala indikationer av detta slag knutna till olika utgrävningsschakt, varav ovanstående kan tas som en indikation på närvaro av hushåll med högre social status beroende på schaktens olika innehåll av djurben.”
Vretemarks forskning visar att djurben mycket väl kan användas för att förstå ekonomiska förhållanden i medeltida städer, så många stadsmuseers samlingar av ben kan trots att de ej uppvisar Lödöses kvaliteter ge många svar om bara frågor och analysmetoder anpassas till rådande realiteter. Osteologin kunde år 2000, men kan ännu mer idag ge ljus åt medeltidens mörker.[5]
Ovanstående två exempel visar att det som är ett massmaterial på en ort behöver inte vara det generellt. Porslin hittas mycket i Göteborg och ben i Lödöse, medan andra platser har betydligt sämre ställt med artefaktmaterialet, delvis på grund av bevaringsförhållanden för t ex ben kan vara dåligt eller för att man inte har tillhört de ekonomiska områden som har haft råd med större kvantiteter av import. Massmaterial är delvis från betraktarens ögon. Ifall man på ett museum tröttnar på att se på den ena uppradade sviten av spännbucklor efter den andra, så kan det faktiskt vara så att dessa en gång i tiden massproducerades.
De 1100 spännbucklor som hittills har hittats i Uppåkra, utanför Lund är väl ett tecken på detta och efter att jag de senaste åren besökt sydsvenska, danska och nordtyska museer i jakten på vikingaliv finns det väl en sanning i tankesättet, men det som är ett massmaterial på vissa platser, kan vara en raritet på andra. Om man genom en spännbuckla funnen exempelvis i Österbotten kan härleda den till exempel en verkstad i Hedeby eller Ribe så är det oerhört intressant.
I veckan hade vi också inom APT-programmet en lång diskussionsgenomgång av begreppet massmaterial. Många beslutsförfattare anser att det är ett problem, då museimagasin bågnar. Exempelvis torde länsmuseet i Bohuslän ha cirka 180 000 fyndnummer av flinta. Arkeologer som vi alla är inom APT-programmet tycker att samhället ska ha råd att bevara massmaterial lageråtgång till trots. Vår lärare Per Cornell sa skojfriskt att det inte finns något bevarandeproblem med massmaterial. Efter att militären har avvecklat ett stort antal av sina grottor finns det möjlighet att deponera materialet där.
Vi får ju inte glömma att den kinesiska terrakottaarmén som visas på Skeppsholmen i Stockholm, ligger just i en sådan grotta. Under vårt seminarium kom vi också in på den vetenskaplig aspekten, på vad man sparar och inte? I samband med arkeologiska utgrävningar spelar ekonomiska faktorer roll, vilket kan vara lidande för insamlandet och analyserandet av visst mindre prioriterat material. Att acceptera prisdumpningar är inte bra och det innebär bekostnader på materialinsamlandet. Nya frågeställningar kan ställas i samband med att tekniken utvecklas.
Under torsdagen, då jag hade min enda hellediga dag åkte jag över till Hisingen och Kärra för att besöka boplatsen RAÄ Säve 353:1. Jag var i dessa trakter den 13 april 2009, då jag dokumenterade hällkistan i Tolsered (RAÄ Säve 135:1), samt Djupedals lilla och stora fornborg (RAÄ Säve 134:1 respektive RAÄ Säve 133:1). Jag passerade förra året Lilla Tolsered, men gick aldrig till Stora Tolsered som kommer att vara restterminens skoluppgift, då där ligger boplatslämningen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern, vilken vi ska göra en fiktiv undersökningsplan för.
Denna tidsperiod kan vara oerhört artefaktrik med massmaterial som bränd lera, keramik, kol och skärvsten. Ofta medvetet deponerade i brunnar och gropar, vilket Citytunnelprojektet i Skåne bland annat visade.[6] Det har jag tre års erfarenhet av genom att gräva ut en knappt 100 m2 stor (det bör poängteras att 2008 upptogs fler sökschakt runt den stora gropen för att avgränsa den stora gropen, samt göra den mer begriplig i stratigrafi m m) och ända upp till 1,6-1,7 meter djup grop vid Kastellegården 1:48 i Ytterby socken, Bohuslän. Jag vet inte hur mycket kilo keramik och bränd lera som vi har tagit upp och registrerat från denna fornlämning. 
Den mesta av keramiken torde härröra från yngre bronsåldern och äldre järnåldern, så RAÄ Säve 353:1 kan med stor sannolikhet innehålla liknande fynd. Det har gjorts en reell förundersökning på platsen i december 2009, då det påträffades i allt 35 anläggningar av klassisk förhistorisk boplatskaraktär med härdar, en kokgrop, stolphål och gropar. Fynden var flintavslag, bränd lera och en bit keramik. Förundersökningen orsakades av att Göteborgs stad planerar bygga servicehus på en del av fornlämningen.[7]
I Ytterby som var en forskningsutgrävning 2006-2009 - jag blev involverad på denna grävyta först 2007 - under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning, så togs alla förhistoriska artefakter in, men i samband med utgrävningsverksamheten i samband med vägbyggen och liknande är det inte lika väl beställt, mycket får kvarstå. Den svenska arkeologen Mats P. Malmer (1921-2007) skrev en artikel 1994 om Massfyndens egenart och värde, där han menade att arkeologin har haft en benägenhet att endast samla på ledartefakter och förbisett oornerade krukskärvor och annat massmaterial, vilket har inbegripit bland annat botaniskt och zoologiskt material. I artikeln skrev han sina smått bevingade rader:
”En typ räknas som massfynd om ingen på forskningens nuvarande ståndpunkt finner det meningsfullt att uppdela den i undertyper.”
Han försvarade bland annat insamlandet av allt benmaterial, keramik och porslin, ty han menade att förändringar sker i forskningen, det ser man om man tittar på arkeologins historia. Så länge vår kunskap om redskap och annan materiell kultur inte är total, så länge har också bearbetningsspåren på djurbenen vetenskapligt intresse. Detsamma gäller benens vittnesbörd om djurraser och domestikationsproblem. Uppenbarligen är det alltså aldrig vetenskapligt motiverat att sortera ut och kasta arkeologiskt djurbensmaterial. Fingeravtryck kanske medger slutsatser om dekorationsmålarnas ålder, så som nyligen har skett med minoisk keramik. Skärvmaterial kan användas till kemisk analys av färgen som är otänkbart när det gäller hela porslinspjäser. Den regel man får är att det inte finns några massfynd som saknar vetenskapligt värde.[8]
Vi har lämnat ett artefaktperspektiv som hade ett ursprung i Oscar Montelius häftiga bronsyxor, medan avbaningsarkeologin har gjort att vi har förskjutit vår blick till anläggningar. Gränsen mellan artefakt och övrigt material är trots allt inte så skarp, som det ter sig. Det finns oskarpa skiljelinjer på vad som är kulturlager och vad som är artefakt. Flinta på golvet i hyddan behöver inte vara avslag och ett massmaterial, det kan lika väl exempelvis vara en vattenavstötande golvanläggning, en gång täckt med ett mjukare överdrag eller fyllning. Massmaterial kan ofta vara mer intressant än det unika. Visuella intryck av massmaterial är viktigt. Skor i tusental eller hår i balar i förintelselägren ger oss en negativ suggestiv känsla av vad som har skett där, mer påtaglig än vad siffror många gånger kan ge. Likaså förstår vi första världskrigets meningslöst dödande bättre genom att besöka de enorma och enformiga militärkyrkogårdarna på kontinenten.
[1] Sixten Strömbom, Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse (1915-1918). Stadskrönika, grävningsberättelse, fyndkatalog. Göteborg 1924:21 & 209f; Gotthard Gustafsson, Åhus. Den medeltida staden och dess byggnadsminnesmärken. Stockholm 1973:23; Per Fredäng, Gästis i Motala - en före detta kungsgård. Mötesplats Motala - de första 8000 åren. RAÄ UV Öst, Linköping 2010:120.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Porslin 2010-11-07
[3] Göte Nilsson Schönborg, Kinesiskt importporslin i Göteborg sett ur ett arkeologiskt perspektiv. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 39 (Göteborgs universitet 2001): 72ff.
[4] Ebba During, Osteologi, benens vittnesbörd, Gamleby 1992: 143.
[5] Maria Vretemark, Gamla Lödöse – analys av djurbensmaterialet. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 31 (Göteborgs universitet 2000): 5 & 62f.
[6] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö Museer, Malmöfynd 20 (2009):233-276.
[7] Gisela Ängeby, Säve 353. En boplats från yngre bronsålder-äldre järnålder. Bohuslän, Säve socken, Kärra 18:3, Säve 353. UV Väst Rapport 2010:10, Arkeologisk förundersökning.
[8] Malmer, Mats P. 1994. Massfyndens egenart och värde. I Arkeologiska massfynd: Seminariet ”Det arkeologiska massmaterialet” den 5. Juni 1991. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 8-18.
Arkeologiska självstudier.
Vecka 43 2010
Denna vecka har mestadels inneburit självstudier inför kommande veckas tredje redovisningsseminarium inom APT-programmet, med minst 6 000 ord ska vi sammanfatta mycket av det som är grundläggande inom uppdragsarkeologin. Jag ska vänta med att lämna in den skriftliga delen av uppgiften, då jag ännu inte känner att jag kan ställning till vissa frågor. I tisdags fick jag efter en trevlig opposition – kring Jessica Anderssons magisteruppsats om Gunnebo slotts 1700-tals orangeri på Institutionen för historiska studier – låna APT-programmets bok ”Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier”, som jag tidigare under vecka 40 har omnämnt. Den är en mycket intressant sammanfattning av ett mycket stort UV-projekt. Jag har haft den som veckans litteratur och diskuterade den flitigt med Malin Hansson i lördags kväll, då vi satt på Broadway konditori i Norrköping, men för att ha ännu mer kött på benen så var jag även på Norrköpings stadsmuseum och köpte ett antal arkeologiböcker som berör det stora infrastrukturprojekt som omdirigeringen av E4: an innebar då motorvägen flyttades väster om Norrköpings stadskärna, genom ett av Sveriges rikaste hällristningslandskap.
Söderifrån sett gav redan ett av gravfälten i Klinga fina arkeologiska resultat 1989 med över 100 undersökta gravar och boplatslägen från yngre bronsåldern och äldre järnåldern, men därefter blev de rent sensationella… Böckerna och innehållet är enligt följande:
*Karin Lindeblad & Ann-Lili Nielsen: Herrebro – hällristningar och marknad. RAÄ 1994.
I Herrebro hittades en handelsplats med hamnläge, från vendel- och vikingatid. Någon sådan hade inte tidigare varit känd i Östergötland.
*Anders Kaliff: Skälv – en gård och ett gårdsgravfält från äldre järnåldern. RAÄ 1992.
I Skälv grävdes en gård och ett gårdsgravfält från äldre järnåldern fram. Två av de sammanlagt 63 gravarna som undersöktes, en mans- och en kvinnograv, innehöll importföremål som de gravlagda haft en hög position i samhället. Bland annat påträffades i den rika kvinnograven från omkring 200 e Kr en berlock av silver, den första i sitt slag i Östergötland.
*Karin Lindeblad & Ann-Lili Nielsen: Kungens gods i Borg, om utgrävningarna vid Borgs säteri i Östergötland. RAÄ 1997.
Kung Magnus Eriksson nämns som ägare till Borg i juni 1333, men annars lyser de skriftliga källorna med sin frånvaro, dock kom de arkeologiska utgrävningarna resultera att gårdskomplexet hade anor åtminstone redan på 700-talet. Man hittade bland ett förkristet kulthus som tillhörde Borgs gård och denna blev senare barndomsmiljö för hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson som växte upp därstädes i Dick Harrisons roman Ofärd, som utkom 2007. Frans G. Bengtssons Röde orm i modern tappning.
*Hélène Borna-Ahlkvists avhandling: Hällristarnas hem. Gårdsbebyggelse och struktur i Pryssgården under bronsålder. RAÄ 2002.
Bosättningen i Pryssgården som hittades under de 16 månaderna under åren 1993-1994 utgör en av Sveriges största kända förhistoriska boplatser. De arkeologiska resultaten visar att det här har funnits en omfattande bosättning, framförallt från yngre bronsålder och järnålder. Sammanlagt kunde ett nittiotal huslämningar identifieras, varav 21 långhus och 12 småhus daterades till bronsåldern, samt två hyddlämningar som eventuellt var från samma tidsålder.
*Anders Kaliff, med bidrag av Viktoria Björkhager, Tom Carlsson och Martin Sköljdebrand: Ringeby. En kult- och gravplats från yngre bronsåldern. RAÄ 1995.
62 stycken gravar, ett kulthus, altarliknande konstruktioner och två kremeringsplatser undersöktes 1993-1994 på det som under den yngre bronsåldern var en ö i det inre av Bråviken. Utgrävningsresultaten visar att under tiden ca 1000-400 f Kr så var det en kollektiv kultplats för befolkningen i närområdet.
*Anders Kaliff, med bidrag av Viktoria Björkhager, Tom Carlsson och Martin Sköljdebrand: Skenet från det förflutna. Arkeologi och myter i en bronsåldersbygd. RAÄ 1995.
Ringeby, från ovan, i ett litet större perspektiv och med fler populärvetenskapliga bilder.
Framöver ska jag lite mer utförligt diskutera de olika frågeställningarna som ingår i hemtentamen. Viktiga arkeologiska frågor som inte bara berör arkeologer internt, utan också skapar olika förutsättningar för att oss nutidsmänskor att förstå vår förhistoria. Medvetna val som ger oss mycket information, men även ratar annan. Exempelvis är arkeologins landvinningar såsom avbaningar verkligen på gott och ont... och vad kommer det att innebära för det arkeologiska Sverige där vi alltmer får färre, men större befolkningscentra och ödeplatser däremellan. Avbaningar görs ju bara där det finns stora infrastrukturprojekt, går det att överföra kunskap från en plats till en annan utan att det görs utgrävningar på den andra? Vad händer med områden som exempelvis har en rik fornminnesbild från järnåldern, men där det sannolikt inte kommer göras några större byggnadsföretag? Finns det möjlighet att mer än gissa dess förhistoria?
