Från Beowulfkvädets hallar till Kungahällas kastal och pålverk.

Harri Blomberg tittar in i Stensöö kastal vid Bråvikens strand på Vikbolandet. Vecka 28 2011

 


 

Nyligen såg jag Korpens skugga, hittade den på ett bakluckeloppis i Målilla förra helgen, den kostade bara tio kronor. Senast jag såg den var för några år sedan, då vi hade en filmkväll med GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening. Då såg vi även den första filmen, som heter Korpen flyger.[1]


Hugin och Munin sittande på Odens axlar från ett isländskt 1700-talsmanuskript.
 

Handlingen i Korpens skugga utspelar sig 1077, i efterdyningarna av vikingatiden, då Island alltmer övergår till kristendomen. Huvudpersonen Trausti återvänder till ön och hamnar i en släktfejd, hans mor blir dödligt sårad och Eirikur, ledaren för den andra klanen, blir dödad. Trausti och Eirikurs dotter Isold blir kära i varandra men Isold är bortlovad till biskopens son, vars fader är en ondsint jäkel som spelas lysande av den Kasköfödde Sune Mangs (1932-1994). Som namnen antyder handlar det om en isländsk variant av sagan om Tristan och Isolde, men filmsnitten är många hämtade från de isländska sagorna.[2]

 

Beowulfkvädet

Sagalitteraturen är omfattande och följer en gammal tradition som sträcker sig långt tillbaka i den norröna urtiden. Beowulfkvädet skrevs ned i England redan i slutet av vendeltiden eller under vikingatiden och det utspelar sig i Danmark och södra Sverige. I slutet av folkvandringstiden kämpar Beowulf, en av geaternas hjältar, mot tre fiender: Grendel, som föröder Heorot och dess invånare i Danmark, Grendels moder, och senare i sitt liv (efter att ha återvänt hem och blivit kung), en drake. Beowulf blir dödligt sårad i det slutliga slaget. Efter sin död begravd i en storhög av sina stridsmän.[3]

 

Bokomslag för Beowulfkvädet 1914.

Kvädet har jag i min bokhylla. Min version är översatt av Rudolf Wickberg 1888-1889, ursprungligen såsom bihang till Västerviks allmänna läroverks årsredogörelse, men i mitt exemplar nyutgiven i Uppsala 1914, där inledningen är omarbetad. Wickberg kom förrövrigt att ha en för sin tid omtalad kontrovers med den svenska arkeologins nestor Oscar Montelius, som hade sin upprinnelse i en studentexamen i Västervik 1890.[4]

Högsätet i en hallbyggnad, enligt Gerhard Munthe.
 

Det intressanta med Beowulfkvädet är att det är ett av tidigaste skriftliga dokumenten där ordet hall omnämns, i min upplaga står det sal, men översättningen av ordet healle till sal har sin orsak i att hall under 1900-talet har haft en annan innebörd än det ursprungligare som stod närmare salens betydelse. Namnförskjutningar har skett med många andra äldre ord, men i originalordet på anglosaxiska är bl a i vers 1087 healle, där även ordet heahsetl (högsäte) i meningen healle ond heasetl finns med. I versraderna 1151-1152 kan man i originalet även läsa meningen Da wæs heal hroden feonda feorum, swilce Fin slægen. Vilken kan översättas till Då blev hallen fylld av fiendens dödssmärta, likaså Finn slagen.[5]


Spishäll i ett vikingatida långhus i Fyrkat i Hobro.
 

Hallen var de germanska stammarnas hövdingaboning under sista delen av järnåldern. Järnålderns stora gårdar gick i arv och i dess centrum fanns spishällen (härden) och högsätet, där berättelser berättades, avtal slöts, trohet bekräftades, mat åts och drycker dracks. Det är fullt möjligt att i vår stora hall i Ytterby med måtten 48 x 9 meter och som härrör från folkvandrings- och vendeltid berättades denna historia om Beowulf. Att den krigiska hjältens bedrifter uppmuntrade till efterföljd för åhörarna.[6]


Rekonstruktion av en vikingatida härd på L'Anse aux Meadows i Newfoundland.
 

När man som arkeolog gräver ut huslämningar – spåren består endast av hål för de jordgrävda stolparna och rester av väggrännor, kan man många gånger bara av att se på huskonstruktionen se från vilken tid huset är byggt. Vilket ett vant öga har kunnat se i Ytterby, men även i Loringa i Västergötland, där resulterade arkeologiska utgrävningar 2002 bl a i en daterad huslämning från 1020-1160 e Kr. Byggnaden var försedd med spishäll och tillsammans med fynden talar detta för att det rör sig om ett bostadshus.[7]


En spishäll i ett vikingatida långhus i Fyrkat i Hobro.
 

I brytningstiden mellan vikingatid till tidig medeltid skedde en byggnadsförändring där man generellt övergav konstruktioner med inre stödstolpar, s k takbärande stolpar och lät väggarna, utifrån exempel som Trelleborgshus, ta upp den största delen av takets vikt. Trelleborgshusen var stödda med snedställda väggsträvor. Givetvis fanns blandformer med spår av två- och treskeppiga hus, men i alla fall i stormannamiljöer så var husen från sent 900-tal till sent 1100-tal bostadshus utan många av de inre bärande takstolparna.[8]


Trelleborgshus i Fyrkat i Hobro.
 

Äldre järnålderns långhus innehöll en kreatursdel, vilken övergavs i yngre järnålderns hallbyggnader. Makten började alltmer särskilja sig från allmänheten i boningstyper och när vi övergick från vikingatid till tidig medeltid influerades nordborna av de byggnader som fanns i söder. Teglet kom allmänt inte i bruk förrän på 1200-talet, då kyrkor, kloster och herresäten, samt borgar byggdes i detta material.

Stensöö kastal vid Bråvikens strand på Vikbolandet.

På 1100-talet byggdes de mest utmärkande byggnaderna i sten, vilket våra äldsta kyrkor och försvarsbyggnader vittnar om. Innan borgen blev allmän på 1200-talet, så uppförde man försvarstorn. Antingen intill kyrkor eller fristående torn. Dessa kastaler uppfördes bland annat i Kungahälla på 1100-talet.

Sigurd Jorsalafarare rider in i Konstantinopel.

Den norska kungen Sigurd Jorsalafarare gjorde ett lyckosamt kors- och pilgrimståg till Jerusalem 1107-1111 och vid hemkomsten var han mycket påverkad av de intryck han fick vid Medelhavet. I islänningen Snorre Sturlassons Heimskringla som berättar om de norska kungarna, kan man bland annat läsa om hur han uppförde en kastal åt sig i den nya staden som hade fått namn efter kungsgården Kungahälla i Ytterby:

 

Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet. Han lät bygga en kungsgård i fästningen. Han ålade alla bygderna i närheten av köpstaden och likaledes stadens egna inbyggare, att var man som var nio år gammal eller äldre skulle varje år till fästet bära fem vapenstenar eller också fem störar, som skulle göras vassa i den ena ändan och vara fem alnar (en norsk aln var 55,3 cm lång anno 1274, så störarna skulle vara knappt 2,8 m långa) långa. Inne i fästningen lät han bygga en korskyrka; det var en träkyrka, omsorgsfullt utförd både i fråga om virke och arbete. Denna korskyrka invigdes, då Sigurd hade varit konung i tjugotre år. Konungen lät där förvara det heliga korset och många andra reliker. Den fick namnet Kastellkyrkan. Framför altaret lät han uppsätta en tavla som han hade låtit göra i Grekland; den var gjord av koppar och silver, vackert förgylld och besatt med emalj och ädelstenar. Där fanns också ett skrin, som den danske konungen Erik emune hade sänt konung Sigurd, och en plenarius, skriven med gyllene bokstäver, som patriarken hade skänkt honom.


Kastaler och kyrkor började byggas i sten på 1100-talet.
 

Hallbyggnadernas tid var över. Sigurd Jorsalafarare var inte ensam om att bygga kastaler. I de nordiska länderna började man rent allmänt att uppföra kastaler på 1100-talet. Vissa kastaler kom med tiden att bli kärntorn i stora borganläggningar, exempelvis Slottet Tre Kronor, Borgholms slott och Kalmar slott. De kastaler som bäst har bevarats i sin grundform till våra dagar är oftast de som ligger invid kyrkor och som inte har utvecklats till större anläggningar. De första kastalerna byggdes troligtvis av trä, men kom sedermera att ersättas av kastaler i sten.

Harri Blomberg besöker Uttersbergs kastal i Kolmården.

En kastal har vanligen en rund- eller fyrkantig planform, är 3-4 våningar hög och byggd i mycket enkel rundbågestil. De användes som försvarstorn eller vakttorn och har endast undantagsvis använts som bostäder. Kastalen i staden Kungahälla, kom på 1200-talet att ersättas av borgen Ragnhildsholmen, men minnet av kastalen levde länge kvar som Kastala kloster tillhörande Augustinerorden och finns idag namnsmässigt kvar i kungsgården Kastellegården på den forna medeltidsstadens plats i Ytterby socken.[9]

Uttersbergs kastal.

 

Vikingarnas Kungahälla i Ytterby bör också ha haft något försvarssystem, kanske i form av pålverk i vattnet och eventuellt försvarsvallar. Till den senare tillkomna kastalen i staden Kungahälla är det också sannolikt med pålsystem i Nordre älv.

Venderna anfaller och bränner Kungahälla 1135.

Under mitt senaste östgötabesök bevistade jag tre kastalplatser med kvarvarande murverk. Uttersberg vid det forna Svintuna i Kolmården, Stensöö kastal på Vikbolandet och Stegeborg. Den sistnämnda omnämns 1310 som Stækaborg och namnet kommer ur ordet stäk, samma ord som i stock, stege eller det andra ortnamnet Stäket. "Stäk" syftar på flera pålsystem i vattnet, som spärrade av farleden. De äldsta av dessa har daterats till mellan 600- och 800-talen. I vattnet norr om ön har hittats rester av pålspärrar som daterats till 1000-talet. Syftet med pålspärren var att hindra eller försvåra fartygstrafik. Dessa pålar fanns kvar in på 1800-talet och fartyg fick därför passera ön på södra sidan.[10]

Harri Blomberg beskådar Stegeborg vid Slätbaken.

 

Drygt 4 kilometer sydväster om Ytterby, tvärs över Nordre älv mitt för Kallerhamn, nedströms Kornhalls färja hittades av Marinarkeologiska Sällskapet Göteborgskretsen (MASG) 1995 ett liknande stäk som i Stegeborg. Det synes vara en vikingatida pålspärr till skydd för Kungahälla, som har använts under en lång tid efter dess uppförande. Två av pålarna är 14C-daterade till 965-1085 e Kr och 1070-1200 e Kr.

Sigurd Jorsalafarare seglar ut från Norge 1107.

Dendrokronologisk datering var inte möjlig, då de pålar man tog inte var av ek utan av ask och asp. Uppskattningsvis handlar det om ett tusental pålar vid älvens smalaste ställe. Alla pålarna sticker upp mer eller mindre ur botten. Pålningarna verkar inte följa något speciellt mönster, utan är sporadiskt spridda över ett ca 15 meter brett område, rakt över älven. Pålarna är bäst bevarade i de djupare delarna av älven. Eventuellt står de gruppvis och är färre ute i djuprännan.[11]  

 

Vikingaskeppet Sigrid Storråda vid Norsholm, sedd från Tångstads fornborg i Östergötland.

Hur ser det ut vid älven närmast Ytterby gamla kyrka? Denna sommar har MASG påbörjat sina dykningar och fortsatta sonarundersökningar därstädes. De har bland annat inventerat strandsidan kring Kyrkbäckens åmynning. Rent allmänt kan man säga att vid åmynningen är det tjock gyttjebotten och svårt att se. Efter mynningen tar stenen vid igen och närmare mot järnvägsbron finns mycket gammalt järn. Vissa delar av botten är stenig och kan därför vara väl inventerbar. Invid strandkanten ligger en gammal raserad stenbrygga med stenkistor. Här finns mycket kulturlager, främst keramik och glas från 1800- och 1900-talet. Även på 9.5 meters djup är någorlunda sikt. MASG planerar även med sonarutrustningen köra om de intressanta objekt, som kan vara relevanta för Kungahällaprojektet, de noterade under våren 2011, men sedda från annat håll (annan kurs), även köra ett tätare nät av sonarupptagningar med samma begränsning uppåt/nedåt älven, för att täcka hela älvens bredd.


Harri Blomberg besöker vikingaskeppet Sigrid Storråda i Norsholm.



Harri Blomberg sitter i Stensöö kastal vid Bråviken.

[1] http://www.gast.se/ 2011-07-17.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Korpens_skugga 2011-07-17.

[3] Namnet Beowulf (urnordiskans Biowulfaz) brukar tolkas som bi-varg, en kenning för björn (björnen är som en varg för bina). Överfört till nordiska blir det Bjolf. Detta namn bärs av en av de norska vikingar som koloniserade Island och finns fortfarande kvar som isländskt mansnamn. Själva manuskriptet saknar titel, men har uppkallats efter huvudfiguren Beowulf sedan tidigt 1800-tal. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Beowulfkvädet 2011-07-16.

[4] Bengt Hjord, Studentexamen i Västervik anno 1890. Västerviks Tidningen 2004-06-15. Se vidare länken http://www.vt.se/nyheter/default.aspx?articleid=2312629 2011-07-17.

[5] Frans Herschend, Livet i hallen. Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet 1997:15-20.

[6] http://arkeologiiytterby.blogg.se/index.html 2011-07-17.

[7] Catharina Mascher, En ny väg till landskapets historia. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:52.

[8] Anders Berglund & Maria Norrman. Hus och gård – bilder av bebyggelse i 1500 år. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:170; Anders Berglund, Esketorp – ett bostadskomplex i Skövdes utkant: Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:88.

[9] Ordet kastal är en variant av kastell, vilket i sin tur är en försvenskning av det latinska castellum, som betyder befäst plats och är diminutiv av carstrum som betyder borg. En kastal är således en "liten borg". Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kastal 2011-07-17. Om Ragnhildsholmen, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhildsholmen 2011-07-17.

[10] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stegeborg 2011-07-17. Se även Johan Delténs intressanta examensarbete Vikbolandet, en befäst ö? En sammanställning av och undersökning om befästningar och befästningsverk på Vikbolandet från medeltid till sent 1700-tal. Det går att läsa på länken http://www.edu.linkoping.se/lokalhistoria/vikbolandet/vikbolandet.htm 2011-07-17.

[11] RAÄ Säve 404. Se vidare http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html 2011-07-17.

Harri Blomberg har en fin utsikt från Stensöö kastal mot Bråviken och Kolmården.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0