GIS och arkeologi.
Vecka 8 2011
Det är söndag och jag skriver min veckoblogg, med denna så lämnar jag också vintermånaden februari och anlöper kommande vecka vårmånaden mars. Vi har haft en rejäl vargavinter, men den har också varit vacker med ett snötäckt landskap större delen av årstiden. Även i APT-programmet blir det ett nytt moment – digital fältdokumentation – på tisdag eftermiddag, då vi på förmiddagen även har ett avslutande seminarium kring Geografiska informationssystem. Igår skickade jag in min andra tentamensuppgift i GIS-momentet, medan den första blev jag färdig med två dygn tidigare.
I fredags hade jag en skön eftermiddag och kväll med bokrea, långfika och biobesök, då jag bland annat inhandlade en bok av Richard Hall som arbetar vid York Archaeological Trust i England, som berättar i huvudsak om vikingarna i väster, dvs England, Skottland, Irland, Isle of Man och på de nordatlantiska öarna (de i Skottland, men dessutom Färöarna, Island, Grönland och Vinland), samt redogörelser för arkeologiska utgrävningar i Wales. Titeln Stora boken om vikingar är missvisande, det svenska förlaget borde ha haft en mer passande titel, såsom exempelvis Vikingar i västerled.[1]
Jag blev inspirerad att köpa denna bok, efter att i onsdags kväll ha haft ett riktigt trevligt samkväm på restaurang Pasta+ på Södra Vägen 2 i Göteborg, med mina grävande vänner i Kungahällaprojektet. Arkeologer som björnar vaknar ur sina vinteriden och vädrar morgonluft.
Mentalt har tankarna mest kretsat kring de problem och möjligheter som finns kring Arc-GIS. Chalmersarkitekten Jonas Tornberg höll föregående vecka en givande föreläsning för oss APT-studenter om nyttan med GIS utanför den arkeologiska sfären och gav intressanta exempelövningar, annars har det främst varit arkeologerna Karl-Göran Sjögren och Per Stenborg som har öppnat en spännande värld för mig när det gäller GIS. Visst, det har inte varit obekant för mig tidigare, men jag känner nu efter några veckors klurande med i vissa fall svåra uppgifter att jag idag på ett helt annat sätt ser en massa möjligheter att med GIS visualisera forntiden för en nutida allmänhet. Att dessa nyvunna kunskaper inte stannar vid detta kursmoment.[2]
För att se på det krasst så är arkeologins användande av GIS en marginell företeelse i hela dess verksamhetsfält. GIS är en metod och ett tekniskt hjälpmedel som hjälper stora delar av samhället att förstå rumsliga samband och kan sägas ha fötts redan för drygt 150 år sedan, då den brittiske läkaren John Snow (1813-1858) använde sig av denna metod för att spåra källan till ett kolerautbrott i Soho, London i England 1854. Genom att pricka in sjukdomsfall på en stadskarta kunde han konstatera att de flesta sjukdomsfall koncentrerade sig till vissa gator, hushåll och arbetsplatser. Han misstänkte att orsaken till att epidemin bröt ut var en vattenpump på Broad Street, där allmänheten hämtade sitt dricksvatten och stärkte sin tes genom att fråga insjuknade människor var de hämtade sitt vatten. Snow tog bort handtaget från vattenpumpen och därmed minskade dödsfallen markant. Vidare undersökte Snow hur antalet kolerafall korrelerade mot vattnets kvalité i ett område. Han kunde visa att människor som fick vatten nedströms om centrala London, löpte en kraftigt förhöjd risk att drabbas av kolera jämfört med dem som fick sitt vatten från den delen av Themsen som inte passerat centrala London. Det fick honom att dra slutsatsen att kolera var en vattenburen sjukdom.[3]
Det visar att GIS kan vara en metod, på så sätt att frågeställningar är mycket centrala. GIS-tekniken har en generell användbarhet för att analysera förhistoriska förhållanden. Mestadels innebär den fördelar, men även vissa nackdelar. Exempelvis på det senare är väl att mjukvaran är kostsam att införskaffa och kräver en relativt lång erfarenhet att behärska, men bortser man från detta så finns många möjligheter. Man kan studera enkla rumsliga förhållanden och avstånd, exempelvis antal fornlämningar inom ett område.
Det är också möjligt att ställa mer sammansatta frågor där kombinationer av faktorer verkar. I en kostnadsmodell med avstånds- och kostnadsytor kan arkeologen exempelvis se hur mycket energi det går åt att gå i en viss terräng till skillnad mot en annan i en tid man ofta rör sig till fots. Fågelavstånd är inte detsamma då en verksamhetsradie med sina barriärer inte blir en geometriskt jämn cirkulär, då exempelvis ett berg förhindrar övergång och man måste gå runt det. En större å kan på vintern användas som transportled, medan den på sommaren ej duger till annat till än att färdas med stockbåt och övergången av ån är ett hinder, förutom vid vadställena, dit även stigarna leder.
Genom att titta på översiktskartor kan arkeologer via GIS se rumsliga mönster, införa och bortta fakta på ett enkelt sett. I vår del av världen där landhöjningen har varit stor kan man synliggöra landskapet – både i ett fågelperspektiv och alltmer ur den dåtida betraktarens ögon, exempelvis att höja vattennivån. I väl industrialiserade områden kan man skala bort fabriker, tätorter och bara hålla sig till en dåtida grundtopografi. Dock bör det påpekas att GIS inte blir bättre än det fakta som införs i programmet. En modell kan vara visuellt professionell och tilltala betraktaren genom sin skönhet, men ändå innehålla en massa felaktigheter, har man exempelvis inte mätt in fornlämningar rätt eller har fel höjddata så missvisar modellen.
Även synlighetsberäkningar har blivit populära inom arkeologin, delvis för att de bli lätta att beräkna och resultatet blir symboliskt värdefullt, då det har en innebörd som inte är funktionellt eller ekonomiskt betingat. Göteborgsarkeologen Karl-Göran Sjögren har exempelvis tittat på det neolitiska landskapet i Karleby socken i Falbygden och har med vissa osäkerhetsmarginaler kommit fram till att boplatslägena inte är synliga från gånggrifterna (där observationspunkterna är gånggrifterna), varken då eller idag. Megalitgravarna var därmed inte en del av vardagsrummet för den neolitiska bonden. Innebörden av nya fakta blir intressant.
På samma sätt var inte heller gravrösena från äldre bronsåldern en del av vardagsmiljön, utan verkar bland annat ha varit revirmarkörer för den försörjningsbas som utnyttjades av de som bebodde boplatserna bortom de monumentala stenhögarna, vid sidan av de givetvis utnyttjades som gravplatser. I GIS kan man lägga in fakta som har hämtats exempel från etnoarkeologiska experiment eller från jämförbara arkeologiska platser för att kunna räkna ut buffertzoner. I ett jordbrukssamhälle kan den ha haft en kortare sträcka än för ett fångstsamhälle. Topografi, jordarter, vattendrag, vegetation och årstid är också viktiga komponenter, som redan ovan omnämndes.
Man får som den gamle biskopen i Linköping lägga in en brasklapp, då många värdedata exempelvis är experimenterade under sommarhalvåret, medan våra nordiska årstider möjliggör och omöjliggör resande. Epokernas olika skogsbestånd är också faktorer som man bör tänka på, i mossmarker rör man sig gärna på åsar – ryggar i landskapet. I en tallskog är det lättare att röra sig än i en atlantisk lövskog, där man i det senare fallet är mer bunden till öppna ytor.[4]
Trevor M. Harris har i artikeln GIS in Archaeology kommit fram till liknande spännande resultat genom att använda GIS för att läsa av det arkeologiska landskapet i Danebury i grevskapet Hampshire i södra England. Här kom man genom beräkningar fram till att neolitiska långhögar användes som revirmarkörer för jordbrukslandskapet och att de var osynliga från varandra (ingen siktfältsanalys överlappade den andra), medan gravsättandet med tiden sedan övergick från sin symboliska och ceremoniella betydelse till en mer individualistisk i form av mindre gravhögar (rundhögar) för att framhäva individens rikedom och sociala status. När befolkningen ökade under järnåldern, så fanns egentligen inga gränser mellan in- och utmarker i denna del av England, där befolkningen transformerade landskapet med gårdar, fält, diken och fornborgar. Ett landskap som hade sina givna markörer och struktur, men som av de romerska erövrarna helt kördes över med en helt ny romersk förvaltning och ett effektivt vägnät som inte alls tog fasta på tidigare centra av militär, ekonomisk, rituell och politisk betydelse. Genom att beräkna avstånds- och kostnadsytor kunde arkeologerna också att se att till vissa fornborgar i det förromerska landskapet var det mindre energikrävande att gå än till andra som låg geografiskt närmre och genom synlighetsberäkningar kom man fram till att från fornborgen Danebury Hillfort såg man utöver alla lantbruk som antas ha tillhört densamma.[5]
Vi som idag är vana att se världen på tvådimensionella kartor kan via GIS skapa möjligheter att göra forntida landskapskartor tredimensionella och på så sätt se att vissa platser utnyttjades hellre än andra i en tid då transportmöjligheterna till stora delar var hänvisade till apostlahästarna.[6]
[1] http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/vikingar-ur-brittisk-synvinkel_34552.svd 2011-02-27.
[2] http://130.237.186.247:8080/ (Geodatawiki – en wiki om GIS och kartografi) 2011-02-27.
[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Epidemiologi 2011-02-27.
[4] Resonemang är hämtade från föreläsningar med arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet under moment 5, vt 2011 i APT-programmet.
[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Danebury 2011-02-27.
[6] Trevor M. Harris, GIS in Archaeology. Past Time, Past Place. GIS for History.
Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa i Kristinestadsnejden 1869.
Vecka 7 2011
Vissa veckor, såsom denna, kommer bloggen redan i början av veckan. Det har sin orsak i att jag kommer att mentalt att vara upptagen med studier inom APT-programmet och GIS kräver full koncentration för att kunna ge goda resultat. Universitetsstudierna av moment 5 ska inom kort tenteras av, så när kommande blogg skrivs om drygt en vecka är det mesta av skolarbetet i denna fas gjort. Min sedvanliga östgötaresa kommer också detta veckoslut bara innebära en övernattning, mot de vanliga tre. Under den gångna helgen har jag därför försökt förbereda denna veckas blogg, med att översätta de delar av rapporten från Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa i Österbotten 1869 som berör Kristinestad, vilken jag har tyckt bör 140 år efter dess första publicering i tidskriften Suomi 1871 även nå en svenskspråkig publik i min fädernebygd. Illustrationerna är av min hand, gjorda i Sideby socken sommaren 1992. Aspelins egna illustrationer från Sideby, Heden och Tjöck finns länkade i fotnoterna nedan, då jag sedan tidigare har visat dem i bloggen.
Den finländska arkeologins nestor Johan Reinhold Aspelin(1) besökte nuvarande Kristinestads kommun sommaren 1869, under en österbottnisk resa, där han inventerade och undersökte fornlämningar. I Finland fanns under denna tid ingen gällande fornminneslag, utan han var själv den som till stora delar utformade densamma och som tog laga kraft 1883. Det gör att följande redogörelse kan te sig en aning luddig i begrepp, men det var det nog också för Aspelin då han denna sommar 1869 blott fyllde 27 år och inte hade det klart för sig vad vissa fornminnen skulle kallas. Svenska exempel fanns, men det gällde också att skapa motsvarande finska ord. Vissa finska ord i den ursprungliga reseberättelsen kom inte att få ett senare bruk och är därmed ofta svåröversättliga. Finländska senaten bekostade resan med 600 mark och han kom att inleda sin resa i Sideby, dit han förmodligen kom med båt. Hamnen i Sideby var livlig under denna tid, inte bara för den livliga sjötrafiken, utan också för att man längs denna sydösterbottniska kust byggde ett stort antal segelfartyg.(2) Aspelin hade redan våren året innan fått 400 mark av Finska litteratursällskapet för en arkeologisk inventerings- och insamlingsresa i de nästan helt inre finskspråkiga socknarna i Vasa län, där bland annat Bötom, Storå och Östermark besöktes. År 1869 besökte han vid sidan av Kristinestad socknarna i de nuvarande österbottniska kustkommunerna ända upp till Jeppo och Munsala i Nykarleby och närliggande finska kommuner.(3) Följande stycke ur undersökningsrapporten är min översättning från finska och berör iakttagelserna i Kristinestadsnejden sommaren 1869(4):
”Slutligen öppnade Dr Ingnatius 1861, ett röse i Lappfjärd. Från denna undersökning har getts enligt förutsättningarna en detaljerad rapport (Mehiläinen 1862:154ff), vilket innebär att det är mycket viktigt att dessa gravar skulle få ett skydd av allmän karaktär. Jag anser att det är passande att återkomma till detta i samband med mina egna utforskningar.
Finnar i dessa bygder kallar dessa fornlämningar för jätinroukkio (singularis).(5) Svenskarna använder namnet jättröjsor (pluralis). Framöver kommer alla gravhögar presenteras, som jag har hört talas om eller vad jag själv har sett.
Två nya verst(6) från Sideby kyrka finns en hamn med namnet Kilhamnen, som skyddas av ett smalt näs. Där på halvön finns ett lågt röse ihopsamlat av nästintill stora stenar, men det kan knappast vara från hednisk tid, eftersom näset är lågt och på röset har tidigare funnits en spis eller ugn, som flyktingar tros ha använt. Från ovannämnda hamn finns en bit bort åt norr en liten holme med namnet Kyrkskäret, som sägs förr ha använts till begravning, även om dess klippiga och karga natur knappast gör begravningar möjliga. På holmens högsta höjd i norra delen finns ett stort röse, som sägs var jättarnas verk. Röset är totalt 15-16 alnar(7) kors(8) och tre alnar högt, men delas egentligen i två delar; det mindre kumlet(9) är 1½ aln högt, som man lite grann har grävt i, och kring kumlet går en ¾ - 1 aln hög ringmur. Stenringens och kumlets mellanrum är inte stenlöst, men mycket mossigt. I stenringens inre växer en gammal rönn. När röset verkar närapå allena i landet och i övrigt egendomligt, ville jag inte börja demontera det, ritade bara av det på papper.(10) Det är sannolikt detta kummel Warelius menar, då han säger sig på en ö i Sideby ha funnit ett övermåttan stort röse (Suomi 1848:62). Troligtvis besåg han det inte själv. Även jag fick i förhand den vetskapen, att jag knappast på 500 dagsverken fick det isär.
Nästan 8 nya verst österut från Sideby kyrka finns, längs vägen till Ömossa, Heide(11) namngivna hus. Därifrån skiljer åt norr på en ås belägen ängsväg, som leder till Kanalid, prästgårdens äng. När vi reser denna väg tre nya verst kommer vi till ett vägskäl, där vi stannar, eftersom framför oss reser sig i den ganska jämna och urkärnade åsen fyra gravrösen(12), vilka står i rad från söder till norr i en gles tallskog. Det första och det tredje är nästan små och om det andra sägs det förr ha hittats ett litet ben. Denna röselinje tror jag Warelius menar, när han säger 3½ mil(13) (gamla verst?) från stranden ha funnit en rad rösen, varav R. Alcenius(14) hade utforskat en och funnit kol (Suomi 1848:62).(15) Jag hade inte trott så långt borta från denna kust kunna hitta gravrösen. Andra röset är nuförtiden 18-20 alnar kors och halvt tre alnar högt. I mitten är en gammal urgröpning, i vars botten finns en nästan fyra alnar lång och kvartal två alnar bred stenkista vars längdriktning följer åsen.(16) Kistans nästan ¾ aln höga sidor är av likartade jämna stenar resta mot sandåsen. Två av stenplattorna i sidan är tydligen delar av en större platta. I botten av kistan letade vi förgäves efter kol eller benbitar. Detta dike har inte gjorts under mannaminne, av den anledningen att Svenskarna dessa rösen känner bäst under namnet stenringar. Endast det fjärde eller nordligaste röset är nästan orört. Ja, även om det även där i mitten finns en mindre sänka. Detta röses studie kunde jag inte, av det torra vädret som det var, på grund av brådskande hö-tid få tag på män. Ett femte mindre röse, vilken vi(17) inte kom att se, tillhör en förgrening av vägen åt söder på högra eller västra sidan av vägen. När vi lämnade Heide hörde vi också att på en backe söderom Heide hittas en handfull jättröjsor(18), men även de har nedgrävningar i sina mittpartier.
Knappt en ny verst söderom Ömossa by stiger på höger sida av den till Björneborg gående strandvägen ett lågt berg, cirka 50 steg från vägen är en nästan 20 alnar lång från öster till väster och 3-4 alnar bred stensättning(19), vilket anses vara ”ett verk av jättar”. Stensättningen är knappt högre än ett stenlager. Om man därifrån går 75 steg söderut, anträffas ännu en stensättning, vilken börjar cirka 30 steg från vägen, den går därifrån 30 alnar rakt åt väster, gör där en böjning och går där på vissa ställen klart och på andra inte, 115 alnar åt söder, där den möts av vattnig tallmosse.(20) Stensättningen är där den är som tydligast cirka 10 alnar på vardera sidan, 2-3 stenrader hög och 4 alnar bred. Platsen är en grovt skogbevuxen mossmark(21), och inga tecken försvarar möjligheten, att stensättningen skulle ha uppförts i tiderna som sten-staket.(22)
Härifrån är Träskvik det första gästgiveriet åt Lappfjärdshållet. Därifrån tre nya verst åt öster finns för handen ett berg framför en mosse med namnet Holmmossa. Berget har av denna fått namnet Holmossberget. Det är högst på södra sidan och sjunker med brant sluttning ned i mossen, vilken troligtvis fordom såsom sjö skvalpat vid bergets fot. Ungefär i den backen står tre jättröjsor i rad från öster till väster nära varandra. Av dessa är den mittersta störst, 4 alnar hög och allmänt 14 alnar kors, utom nordväst sydost, där den gör 20 alnar. Sydost kan man se den som från gravröset(23) varande utbyggnad, vari kan ha varit en mindre grav. Både moderröset såsom bihanget har grävts ut mycket brant i mitten, förmodligen ända ned till botten. Av de jämna stenarna och stora hällarna i respektive urgröpningars bottnar kan nog gissas att de har varit stenkistor. Kanske vore gravrösets undersökning ännu vetenskapen till hjälp. Det östligaste röset är en aning mindre än den västligaste. Även dessa två har i mannaminne utgrävts. Den senaste värdelösa och onödiga grävansträngningen har adjunkten Sternberg(24) sett.
Innan vi lämnar Sidebys fornlämningar, avviker vi som hastigast till Skaftungs strandby, där vi hade fått berättat att på holmarna Vestra och Östra Kumlens nordöstra hörn bör hittas jättröjsor. Informationen är dock tveksam. Dessa har nog haft en annan funktion. En storm förhindrade oss att beskåda dem. Mer viktig är informationen, att en ny verst åt väster från den gamla strandvägen(25), som leder från Skaftung till Härkmeri by, är en ås med namnet Mur-åsen, på vars sluttning bör finnas åtminstone 3 mindre rösen(26), varifrån åsen har ärvt sitt namn.
När man från Storå kommer till Lappfjärd, så är Dagsmark den första svenska(27) byn. På byns sydöstra sida är en ås med namnet Dragåsen, på västra en annan med namnet Nya-åsen. På båda åsarna sägs det vara jättröjsor. I alla har det grävts, även om inte ända ned till bottnen. En har i nutiden körts till en brokista. Om en annan sägs lantmätare Helander funnit ett ben. Framför en Klemes-namngiven gård finns en stenklädd jättegryta(28), cirka 3 famnar kors, till vilken också dras slutsatser att vara ett verk av jättar.
Från Lappfjärds kyrka österut eller åt Bötomberget(29) sägs vara vissa jättröjsor, så även par ryska verst österom kyrkbyn åtminstone ett röse. Men jag lyckades inte få eskort till dessa.(30) Om de 13 jättröjsor, D:r Ignatius påträffade 3-4 gamla verst åt norr från Lappfjärds kyrka i gården Biörs´skog, hänvisar vi läsare till D:rns artikel Muutamia sanoja Suomessa löytyvistä kivikummuista i tidskriften Mehiläinen år 1862, nr 7, sidorna 154-159, vari vi också hittar två avbildningar(31) och en noggrann rapport från några grundligt utredda ovallånga gravrösen.
Anmärkningsvärda och gåtfulla fornminnen i Österbotten är några ”av jättar gjorda” stensättningar(32) 5 nya verst österut från Tjöck by, på några åsar vid namn Kilåsen. De är på åsens östligaste sluttning, framför ett lågt berg. Där ser man olika rösen och stensträngar(33) vars inbördes ordning visas på bilden i bokens slut.(34) Både stensträngarna och rösena har i allmänhet byggts upp av häst- eller människohuvuden stora stenar, bortsett från två rösen, där de ytliga stenarna inte är större än knytnävar. Stenanläggningen tros knappast att ha haft praktisk betydelse, eftersom anläggningen tycks till stora delar vara intakt, och trots allt inte högre än några stenrader. Men vilken betydelse har den haft? Ett röse, 10 alnar kors och 3 alnar högt, plockades sönder, men det verkar inte ha innehållit någonting. Det hade lagts mot stora stenar, vilken vi inte med ett järnspett lyckades rucka. Troligtvis var stenarna satta(35). Denna granskning var därför inte till någon nytta och tyvärr förblev röset motvilligt isärplockat, då den sena tiden på dagen hindrade oss från att på nytt fylla det med fyllnadsstenarna. Men grundstenarnas svåra ruckande skulle resultera i en någon slags försäkring.
När man från Kristinestad reser mot Pielaks(36), så är på högra sidan av vägen vid den fjärde verststolpen ett staket. Om man följer staketet cirka 50 steg, så påträffar man som en uppföljning av stängslet stycken av stenmurar, vilken i norr kommer i kontakt med en stenanläggning, med en dubbel murring, till form liknande en hästsko. Den har kanske fordom haft en full ringform, men nu avbryts den av stenmuren, varav stenar tydligen har tagits från stenanläggningen. Till sitt utseende påminner den om några enkla stenanläggningar vid vägen invid sjön Ristijärvi mellan Lappo och Kauhava, vilka man tror har använts för tjärbränning, men dennas tvåsiffriga tal plus övrig konstruktion föranleder inte en sådan spekulation. Jag måste därför i strid med sådana tankar försvara den ståndpunkt att den är från hednisk tid.”
Källhänvisningar:
1 Aspelin, Johan Reinhold (1842-1915). Arkeolog, historieforskare. Förhistoriska arkeologins extra ordinarie professor vid Helsingfors universitet 1878-1885, den första statsarkeologen 1885-1915. En av Finska fornminnesföreningens grundare 1870, föreningens sekreterare 1875-1885, dess ordförande 1885-1915. Bidrog starkt till den finska fornminneslagens uppkomst i början på 1880-talet och påbörjade fornlämningarnas systematiska förtecknande häradsvis. Ledde Finska fornminnesföreningens expeditioner till Sibirien 1887-1889. Klargjorde i synnerhet finskugriska folkens förhistoria i Ryssland, efter att ha 1871 och 1873 följt den finländske språk- och fornforskaren Matthias Alexander Castrén (1813-1852) i spåren, och intresserade sig för de finländska medeltidsborgarnas öden. Han anses vara den moderna finländska arkeologins grundare och uppfostrade nästan alla finländska arkeologer fram till och med början av 1900-talet. Finskhetsförespråkare, utan att ha varit ärkefennoman. Publicerade bland annat ”Korsholman Linna ja Lääni keski-ajalla” (1869), ”Suomalais-ugrilaisen muinaistutkinnon alkeita” (avhandling 1875), ”Muinaisjäänöksiä Suomen suvun asumus-aloilta – Antiquités du Nord Finno-Ougrien I-V” (1877-1884), ”Suomen asukkaat pakanuuden aikana” (1885), ”Inscriptions de l´Iénisei” (1889).
2 http://sydaby.eget.net/swe/byggeri0.htm 2011-02-14.
3 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:3-5.
4 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-99.
5 http://www.kiukainen.fi/paneliankotiseutuyhdistys/hiidenkierros.htm 2011-02-12.
6 Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km).
7 Troligtvis handlar det om en rysk aln, som användes under den autonoma ryska perioden och motsvarar 71,12 cm, medan en svensk aln motsvarar knappt 59,4 cm.
8 Aspelin använder genomgående ordet risti, när han mäter sina fornlämningar och som jag har översatt till kors. Vet inte om han menar diagonalen eller tvärs över? Men vi har ju ordet i frasen kors och tvärs. Fornlämningar är i alla fall inte alltid lätta att mäta utan goda mätinstrument.
9 Aspelin använder ordet kivikumpu, som i svensk översättning lyder stenkulle. Frågan är om det inte är ett ombyggt sjömärke eller tomtning använd för fiske och/eller fågel- och säljakt? Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kummel_(sjömärke) och http://sv.wikipedia.org/wiki/Tomtning 2011-02-12.
10 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/sideby-sn-rse-p-kyrkskr-1871_126856741.jpg 2011-02-12.
11 Heden.
12 Åter igen använder Aspelin ordet kivikumpu – stenkulle.
13 Aspelin skriver ordet ”penikulma”(sic) Peninkulma, som stavningen är på nutida finska, motsvarade en gammal svensk mil eller 10,688 km.
14 Eventuellt http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/AlceniusEliasRobert 2011-02-14.
15 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/text_129600890.jpg 2011-02-13.
16 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/heden-gravkista_129599564.jpg 2011-02-13.
17 ”Från Sideby ända till Vasa medföljde mig på min resa studenten Georg Jurvelius på sin egen bekostnad, ja som vi så möter sällan i vårt land med en sådan hängivenhet för historiska spörsmål jag inte nog kan prisa.” Georg Jurvelius föddes den 5 september 1848 i Kristinestad. Föräldrar var apotekaren, kollegieassessorn Fredrik Vilhelm Jurvelius och dennes hustru Tekla Djupström. Georg deltog som fänrik i serbisk-turkiska kriget 1876 och dog den 20 augusti 1881 i Kursk i södra Ryssland. Han förblev ogift. (Enligt Veli-Matti Autio, Ylioppilasmatrikkeli - Studentmatrikel 1853-1868 (1971), sidan 130, skulle han ha slutat sina dagar som fänrik vid 123., Koslovska, infanteriregementet, något som icke verkar troligt, med tanke på att han kämpade som fänrik i rysk-turkiska kriget 1877-1878 och dekorerades med G 4 för tapperhet. Sannolikare är, att hans högsta rang var löjtnant. Se vidare Åke Backström, Finska officerare i serbisk-turkiska kriget 1876, Genos 63(1992): 23-25, 28. Publicerad på Internet under länken http://www.genealogia.fi/genos/63/63_23.htm 2011-02-13. Se även http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/1853-1899/henkilo.php?id=18901 2011-02-14. Fadern Fredrik Wilhelm Jurvelis föddes i Gamla Karleby 1811 och dog 1888 i Kristinestad. Han flyttade till Kristinestad från sin hemstad 1837, då han utsågs till föreståndare för stadens apotek. Han erhöll sitt privilegiebrev 1839, alltså vid tämligen unga år och fortsatte med denna verksamhet till år 1882, således i hela 45 år. Ett porträtt föreställande Fredrik Wilhelm Jurvelius, signerat A. L. Wåberg, förvaras i Lebellska köpmansgården i Kristinestad och är avbildat i Kristinestads historia 1, Kristinestads stad 1984:567.
18 Gravrösen.
19 Aspelin använder ordet Kivipanos, det skulle också kunna översättas till steningång. Det är i alla fall en form av stenanläggning. Frågan om det är stenåldersgravar i form av stensättningar alternativt stensträngar, kanske odlingsrösen eller stengärdesgårdar? Aspelin vet nog inte själv riktigt vad han beskriver. Drygt en kilometer söderut från bykärnan i Ömossa finns belagt västerom vägbaren ett stenåldersgravfält.
20 Aspelin använder orden vetinen rämäkkö.
21 Aspelin använder ordet alankomaata.
22 Aspelin använder ordet kivi-aita.
23 Åter igen använder Aspelin ordet kumpu – kulle.
24 A. F. Sternberg – Adolf Fredrik Sternberg?
25 Innan den nya strandvägen – riksväg 8 som den heter nuförtiden – från Åbo till Torneå drogs förbi Kallträsk-Ömossa-Back (Öströms bygrupp)-Träskvik-Lappfjärd omkring år 1800, gick den gamla förbi Kasaböle-Sideby-Skaftung-Härkmeri-Träskvik-Lappfjärd och vilken bl a Carl von Linné reste hem på under sin Lapplandsresa på 1700-talet. Se http://sydaby.eget.net/swe/1808-1809.htm och http://sydaby.eget.net/eng/nybond/post_road.htm 2011-02-14.
26 Aspelin använder ordet kumpua – kullar.
27 Aspelin använder inte ord som svensk- eller finskspråkig, utan såsom i detta exempel ensinmäinen ruotsalainen kylä.
28 Grop.
29 Bör vara Bötombergen.
30 Denna sommar anno 1869 var vid skördetid bönderna fullt upptagna att ta in all skörd. Nödåren 1867-1868 i färskt minne. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/nodaren.htm 2011-02-14.
31 https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/bjrs_129600374.jpg 2011-02-14.
32 Aspelin använder ordet kivipanos, men det bör vara stensättningar (pluralis). Hela meningen blir konstig att översätta till svenska då Aspelin pratar om ett fornminne som består av flera delar, men som idag är uppdelade i flera olika fornminnen.
33 Aspelin använder ordet jatoja.
34 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/steningng_129607014.jpg 2011-02-14.
35 Aspelin använder ordet istuvia.
36 Pjelax i Närpes kommun.
Utblickar på stadsarkeologi i Norrköping och finländsk bronsålder.
Vecka 6 2011Denna vecka har vi arbetat vidare med GIS inom APT-programmet. Igår, onsdagen den 9 februari, installerade jag även en ettårig studentlicens av Arc-GIS, så att jag kan arbeta hemma med att gestalta forntidens landskap i kartformat och skapa vettiga planritningar av fornminnen.
Helgens besök i Östergötland innebar som vanligt en massa skilda upplevelser och aktiviteter, bland annat besökte jag med min goda vän Malin Hansson från Tingstad Norrköpings konstmuseum, där vi diskuterade konst en bra lång stund, men jag var själv ute på några långpromenader i det vackra vintervädret som fick snödroppar att titta fram i hundratal både vid Nya Torget och i stadsdelen Kneippen. När man går runt inom tullarna i Norrköping, så ser man att det byggs en hel del nytt på rivningstomter som har stått som parkeringsplatser alltsedan rivningarna på 1960- och 1970-talet och ännu mer kommer att byggas[1], så i lördags studerade jag bland annat en del av resultaten av arkeologiska förundersökningar och slutundersökningar som har skett i Norrköping 2009 och 2010. Norrköping inom tullarna har ofta djupa arkeologiska stadslager under markytan, från medeltiden och efterreformatorisk tid. Den vikingatida handelsplatsen låg dock strax söder om nuvarande stadskärnan, i Herrebro invid Borgs kyrka. Spåren som arkeologerna finner i själva staden är dock betydligt yngre och mycket härrör som sagt från den tid Norrköping expanderade oerhört kraftigt och tredubblade sin befolkning, det vill säga under 1500- och 1600-talet då Finspång-Norrköping var Sveriges vapensmedja med export av kanoner som hittade till alla världens hörn där européer rörde sig, men även tillverkning av kläde och beväpning av de svenska arméerna som rustades upp för krig och försvar.
Lasse Södergren har skrivit en intressant artikel med namnet ”Medeltida innerstadskvarter ska bebyggas för framtiden” i serien Stolta stad som berör kvarteren Mjölnaren, Laxen och Vårdtornet, samt Trehörningen och Kroken. Alla fem vetter mot Västgötegatan, men endast de tre första har nyligen varit föremål för en omfattande förundersökning i RAÄ UV Östs regi.[2] Där undersökte arkeologerna från riksantikvarieämbetet bland annat delar av en medeltida begravningsplats. Dessutom har de även gjort en slutundersökning i kvarteret Lyckan.[3] Där färdigställer man som bäst ett riktigt stort kontor för Transportstyrelsen, som centraliserar sin verksamhet och flyttar ihop sina 400 anställda i staden.[4] Lasse Södergren har även om detta kvarter skrivit en bra artikel med namnet ”Lyckan försvann på 70-talet”.[5]
I höstas gjorde de också en förundersökning och slutundersökning av några tomter i grannkvarteret Spinnrocken, som låg i den tidigmoderna stadens yttersta utkant. I Lyckan och Spinnrocken hittades rikliga spår efter en småskalig stadsbebyggelse med tillhörande trädgårdsodlingar. Inom de svenska städernas marker var det mesta till för odling och kreaturshållning, då stadsborna oftast var självförsörjande. Givetvis fanns undantag, för städer som Stockholm var varuinförseln viktig, då många stadsbor ej ägde någon jord eller övrig fast egendom, utan arbetade med löneyrken som krävde att staden skulle fungera infrastrukturellt. Städernas odlingar var omfattande alltsedan de svenska städernas tillblivelse under medeltiden och framåt. Arkeologerna i Norrköping försöker få ny kunskap av en ganska förbisedd del av städernas ekonomi.[6]
Västerut har UV Öst under hösten 2010 haft en arkeologisk förundersökning av kvarteret Backen och Kopparkypen, två grannkvarter i väster till Dalkarlen, som hade sin slutundersökning 1998 i samband med uppförandet av studentbostäder. Lämningarna är till stora delar liknande och kommer leda till en slutundersökning framöver, när bostäder och troligtvis även affärslokaler på bottenplan ska uppföras på ödetomterna mot Butgatan, Kvarngatan, Källvindsgatan och S:t Persgatan.[7]
Arkeologikonsult utförde under hösten 2009 arkeologiska utgrävningar i kvarteret Stenhuset i Norrköping, där den svenska industrins fader Louis De Geer uppförde sitt palats, i bland annat holländskt tegel, då han flyttade till Sverige 1627. Delar av palatsets källare finns kvar i den intilliggande byggnad som står väster om utgrävningsplatsen. Den utgrävningsplats som under åren 2010-2011 har inneburit att det uppförs ett vackert bostadshus. Arkeologerna hade sin slutundersökning i den trädgårdsanläggning som fanns i anslutning till De Geers palats, som kvarstod till 1711 som brann ned och övergavs för att som stadstomter leva vidare, inom det undersökta området fanns Norrköpings Tekniska Elementarskola under åren 1860-1907, som arkeologerna hittade grunden av och därtill en brunn från 1700-talet och en 15 diameter stor damm som kanske var fylld med karpar redan under De Geers tid.
Det som kunde fastställas till palatset var en gråstenskällare med måtten 2x3 m med ingången vettande mot Motala ström i söder. Den hade troligtvis haft en överbyggnad byggd i holländskt tegel, då man hittade det i raseringslagret ovan källarruinerna och arkeologerna har tolkat det som förråds- och/eller lagringsbyggnad i 1600-talsträdgården. Ett svenskt mynt präglat 1636 hittades på källarens golv. Pollenanalyser visade även att före De Geers magnifika anläggning brukade stadsborna området såsom åker för vete och råg alltsedan 1400-talet.[8]
Arkeologikonsult skötte även under perioden 4-18 februari 2010 och andra hälften av sommaren 2010 förundersökningen och slutundersökningen av en byggnadstomt med en planerad bebyggelse på ca 850 m2 i kvarteret Ruddammen, en bit österom Nya Torget i Norrköping. Kvarteret är till sin helhet registrerat som en del av den till ytan stora fornlämning som berör centrala Norrköpings äldre stadslager. Här hittades efterreformatoriska lämningar, mycket från 1600-talet, men även fynd från sent 1500-tal, såsom ett silvermynt (fyrkat) från Johan III: s regeringstid på 1580-talet. Även tre mynt präglade under drottnings Kristinas regeringstid, ett halvt sekel senare, hittades under utgrävningen. Den äldsta bebyggelsen i kvarteret Ruddammen tillkom troligtvis under 1620-talet, då bland annat en källare byggdes. 
Under 1600-talets andra hälft delades undersökningsområdet upp i tre tomter där bostadshus samsades med djurhållning och odlingar[9], varav de senare hade sträckning mot Motala ström, vars strand sluttade kraftigt. Här såsom i andra svenska städer under Stormaktstiden var avfallshanteringen god, vilket avfalls- och latringropar visade. I dessa, men även i de tre brunnar som fanns hittades en del organiskt material, men även rester av keramik och glas. Bland de mer spektakulära artefakterna från utgrävningsplatsen är:
- Jydepotte - ett kokkärl i keramik från Danmark.
- Ett vackert skuret trälock till ett stop från tidigt 1700-tal.
- Krönornament till en kakelugn.
- Två glassigill till lika många flaskor mineralvatten, tillverkade i Pyrmont i furstendömet Waldeck-Pyrmont, Tyskland, under åren 1730-1755.[10]
I år kommer sannolikt även en arkeologisk utgrävning av kvarteret Gubben, strax öster om Carl Johans park, i gång. HSB ska bygga 38 bostadsrätter vid Saltängsgatan, alldeles intill Motala Ström. Projektet har startat med rivning av ett gårdshus med anor från 1700-talets mitt och efter arkeologisk undersökning startar schaktarbetena för huset. Inflyttning beräknas kunna ske andra kvartalet 2012.[11] Detta arkeologiska förarbete och andra liknande framtida byggnadsprojekt lär göra att jag kommer att ha skäl till att återkomma om stadsarkeologin i Norrköping.
Arkeologin är i dagens skepnad en över hundra år gammal aktivitet i Norden, vilket bläddrandet i Finskt Museum bekräftade förra veckan. Jag har tidigare i veckan skrivit in två äldre rapporter från finländsk horisont. Dessa berör ju givetvis det som har varit som tema de senaste veckorna – bronsåldern i Finland. Dock ska jag beröra en intressant notis som FST lanserade strax innan jul, där det visar den sydskandinaviska bronsålderskulturens befolkning idkade boskapsskötsel i Satakunda omkring 1000 f Kr. En kotand som hittades vid utgrävningar i Viikkala i Nakkila kommun redan på 1970-talet, har idag daterats vara betydligt äldre än vad de finländska arkeologerna trodde vid utgrävningstillfället. Ursprungligen ansåg man att tanden var betydligt yngre än de övriga fynden som gjordes på samma område. Nu har forskare vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi vid Helsingfors universitet lyckats isolera DNA-uppgifter ur tanden och klargjort att den är 3000 år gammal.[12]
Satakundas kustbygd intresserade även forskningsvärlden i slutet av 1800-talet. I det första dubbelnumret av Finskt Museum 1898[13] kan man läsa om den arkeologiska utgrävning som skedde av ett bronsåldersröse i Kiukais 1897 och som fick stort genklang i finländsk press strax innan jul samma år.[14] Den presenterades i artikeln Ett graffynd från bronsåldern, vars inledande del presenteras nedan. Författaren var den aktuelle utgrävaren H. J. Heikel[15]:
”Inklämd mellan ett par av de yttersta utsprång, Salpausselkä[16] sträcker mot Kumo älv[17], ligger i nordvästra delen av Kiukais kapell, nära Nakkila och Harjavalta socknars råmärken i Åbo län, ett bördigt lågland som till sin sydvästra hälft begränsas av områden, vilka gemensamt kallas Uotinmäenkulmakunta[18] och som i öster berör en Torisevankulmakunta benämnd trakt. Uti i denna dalgång, som fordom måhända utgjort bädden av ett ansenligare vattendrag, upprinna rika källsprång, vilkas vatten genom Tattara å utfaller i Kumo älv.
På den å Torisevankulmakunta belägna mot dalen vettande, backsluttningen benämnd Kaunismäki[19], befinna sig några tiotal större och mindre rösen, av vilka ett, beläget ett par stenkast norr om Mäkilä torp, tillhörande Isotalo hemman av Laihia by, senast höst av undertecknad[20] blivit undersökt.
Röset som vilar på sluttande mark i den stenbundna skogsbevuxna grusbacken, har en tämligen cirkelrund bas av 10 meters diameter och är uppkastat omkring tvenne jordfasta centralstenar, av vilka den större mäter 4½ meter i längd, 2½ meter i bredd och 2 meter i höjd. Stenar, vilka utan ordning och utan mellanliggande mull är uppkastade omkring centralstenarna, betäckande helt och hållet dessa, är dels brutna stenar, dels kullerstenar, varierande ifrån 3-4 mansbördors storlek till mindre av en knytnäves storlek. De större stenarna ligger på bottnen; de mindre ha sin plats högre upp uti röset. Den större centralstenen har vid foten av sin östra sidas mitt en naturlig ingröpning, inom vilken på den ursprungliga marken låg i en mot bottnen lutande ställning ovanpå varandra tre stenflak (stenhällar) av en i röset även för övrigt förekommande stenart, emot vilkas ändar andra dylika flak stödande sig lutade så, att de med de förra kom att bilda en trubbig vinkel. Denna till sin konstruktion åslika byggnad låg inbäddad i en något med matmylla uppblandad rödaktig grusjord.
Emellan, under och även på sidorna av dessa stenflak förekom inom ett område av en ½ kvadratmeter i mullen ymnigt brända benskärvor uppblandade med små kolstycken. Då i röset i allmänhet icke förmärktes spår av förbränning, är det troligt, att benresterna efter den avlidne från bålet uppsamlades och sedan på antytt sätt blivit betäckta med nämnda stenflak. Inkilad emellan stenflaksbyggnaden och centralstenens vägg hittades en fragmentarisk kniv av brons.
Kniven av tunn bronsplåt och överdragen av grön patina, har genom förvittring något förlorat på bredden och är försedd med bristfälligt uppåt svängt litet handtag. Sedan det patinan betäckande rostlagret försiktigt avlägsnats, observerades på knivens ena sida inristad en avbildning av ett fartyg med kölen vänd mot knivens rygg.”
Fyndet är mycket intressant, det visar att i västra Finland var man väl medveten om det bildspråk som användes inom den övriga sydskandinaviska bronsålderskulturen. Bronsåldersskepp ristades inte bara in i hällarna, utan det var mycket vanligt att punsa[21] in dem i bronsföremål, i till exempel rakknivar och halskragar. Bruket att punsa in motiv i bronsföremål upphörde nästan helt under bronsålderns period V (900 – 700 f Kr).[22]
Utgrävningen i Satakunda 1897 kan nog anses vara lyckad för sin tid, annat var det med den rovgrävning som skedde i Lappfjärds socken under första decenniet av 1900-talet. Rapporten fick rubriken Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken[23] och publicerades i Finskt Museum ett par år före första världskrigets utbrott.
”Under en arkeologisk forskningsresa i södra svenska Österbotten sommaren 1912 fick jag höras berättas om en av skattgrävare företagen ”undersökning” i ett gravröse i Lappfjärds socken, varigenom ett intressant och i vetenskapligt avseende synnerligen viktigt fornfynd kommit i dagen, men på pietetslöst sätt åter bortslarvats.
Vid Härkmeri å finnas flere jättkast eller stenrösen även på Lappfjärds sidan, ej allenast i Sideby. Vid stockflötning i ån för 6-7 år sedan beslöto några stockflötare undersöka ett av dessa, ”katsoa kuinka paljon aarteita siinä olisi”, såsom orden lydde. Röset ligger på W sidan om ån invid Barka bys rå och nära till sockenrån. Det skall ha varit stort som ett stugugolv och av ansenlig höjd. ”Undersökningen” skedde sålunda, att karlarna – de voro 3 till antalet, näml. två bröder Westerbacka och en viss Iisakki Harju, benämnd ”Sakke” – grävde en stor grop i mitten, och kommo så över 2 bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna voro fyllda med brända ben. I den ena kistan funnos ytterligare en kniv, en trattliknande sköldbuckla, spjutspets, järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Alla dessa uppgifter fick jag av en grävarne, den ena av bröderna Westerbacka, bosatt i Sideby Finby. Fornsakerna hade sedan legat hos honom, men en gång när han hållit dryckesgille hemma hos sig, hade en av kamraterna, bemälda Sakke, tagit alla föremålen, utan at W. hade sig något närmare bekant om deras senare öde. Sakke påstods bo i Bötom socken och Kitriikku by.
När jag kommit från Sideby till Lappfjärd, åkte jag därifrån den 2 mil långa vägen till Kitriikku för att om möjligt taga reda på föremålen i detta stora fynd, så enastående från dessa sydösterbottniska svenska kustsocknar. Sist och slutligen träffade jag Sakke, alias Iisakki Harju. Han medgav, att han för 6 år sedan hade fört med sig fyndet i fråga till Hongonjoki, men när han hade flyttat därifrån, hade han sålt sina ägodelar på auktion, varvid dessa fornsaker legat i någon byrålåda och gått all världens väg. Möjligen vore det skäl att låta anställa undersökning i Hongonjoki. Harju trodde att byrån blivit köpt av en torpare Juho Västilä i Haapakoski by.
Detta fynds öde ger anledning till vissa reflexioner. Karlarna i fråga synas ha svävat i fullkomlig ovetskap om lag och förordningar. Vore det ej skäl för Arkeologiska Kommissionen att låta trycka en anslagstavla, där dessa lags bestämmelser skulle ingå, och där för övrigt avbildningar av fornsaker och fasta fornlämningar funnes? Dessa tavlor skulle sedan spridas i tusental och upphängas i kommunalstugor, läsesalar, på gästgiverier o. s. v. Då skulle en sådan upprörande vandalism, som den ovan relaterade, väl höra till undantagen.
A. M. Tallgren.”[24]
[1] http://www.norrkoping.se/bo-miljo/bygga/nyheter/2010/nu-blir-det-liv-i-luckorn/index.xml 2011-02-07.
[2] NT 2008-04-28, C10-11. Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/26/4259576.pdf 2011-02-08; http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2009/ro2009_28.pdf 2011-02-07.
[3] NT 2009-09-04. Se länken http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5492829 2011-02-08.
[4] FÖ 2009-05-05. Se länken http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=4871989 2011-02-08.
[5] NT 2008-02-09. Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/25/4253295.pdf 2011-02-08; FÖ 2010-10-25 http://www.folkbladet.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5399541 2011-02-08: NT 2010-11-17 http://www.byggnyheter.se/2010/11/nybyggnation-g-r-norrk-pings-baksida-till-framsida?quicktabs_custom_calendar_1=1 2011-02-08
[6] Sofia Lindberg och Karin Lindeblad, Arkeologisk förundersökning. Bebyggelse och köksträdgårdar i 1600- och 1700-talets Norrköping. Östergötlands län, Norrköpings stad och kommun, RAÄ 96, kv Spinnrocken. UV Öst Rapport 2010:29. Se
[7] UV Öst Rapport 2010:10. Arkeologisk förundersökning, del 1 och 2. Efterreformatoriska lämningar i kvarteret Kopparkypen. Östergötland, Norrköpings stad och kommun, kv Kopparkypen 3, 19 och 31, kv Backen 1:1, RAÄ 96. Helén Romedahl. Se länken http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_10.pdf 2011-02-10.
[8] http://www.arkeologikonsult.se/aktuellauppdrag/kvareteret-stenhuset/142-stenhuset-nu-startar-de-arkeologiska-undersoekningarna.html 2011-02-05.
[9] Bland annat hittade man en odlingsbänk, omgärdad av plankor infogade i stolpar med en skiftesverkskonstruktion, från omkring 1700.
[10] http://www.arkeologikonsult.se/rapporter/doc_download/234-20102378-ruddammen-fu.html 2011-02-05
[11] http://www.nt.se/bostad/artikel.aspx?articleid=6414171 2011-02-07.
[12] http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=207035 2011-02-09.
[13] Finskt Museum 1-2 1898:13ff.
[14] 21.12.1897 Vasabladet nr 152:2; 18.12.1897 Hufvudstadsbladet nr 344:6; 18.12.1897 Nya Pressen nr 344B:3. Se vidare http://digi.nationalbiblioteket.fi/sanomalehti/secure/query.html 2011-02-04.
[15] Heikel, H J, Antiquites de la Siberie orientales. MSFOU 6 (1894); Päiväniemen ,Säijoen ja Kirmukarmun Polttokalmistot. Analecta Archaeologica Fennica IV. Helsingfors 1899; Altertumer aus dem Tale des Talas in Turkestan. Helsingfors 1918.
[16] Salpausselkä betyder på svenska stängselåsen.
[17] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kumo_älv 2011-02-09.
[18] Kulmakunta betyder på svenska trakt i betydelsen grannskap.
[19] Kaunismäki betyder på svenska vacker backe.
[20] Henrik J. Heikel.
[21] Puns är ett verktyg med spets, som slås an med hammare och används för olika typer av utskärning, vid till exempel ciselering och gravyr.
[22] http://www.hallristning.se/hallristningsskepp.htm 2011-02-09.
[23] Finskt Museum XIX. Helsingfors 1912:77f.
[24] Tallgren, Aarne Michaël (1885-1945). Arkeolog. Den arkeolog i Finland som har fått störst internationellt erkännande, medlem eller hedersmedlem i 33 utländska vetenskapliga sällskap. Professor i arkeologi i Dorpat i Estland 1920-1923, den förste ordinarie professorn i Finlands och Nordens arkeologi vid Helsingfors universitet 1923-1945, dessförinnan hade han officiellt en docentur vid samma universitet mellan åren 1919-1923, men kom i praktiken inte att inneha den på grund av professuren i Dorpat. Finska fornminnesföreningens ordförande 1930-1942. Grundare av årskriften Eurasia septentrionalis antiqua, tillsammans med Uuno Taavi Sirelius. Redaktör för densamma under dess hela existens 1926-1938. Fortsatte i Johan Reinhold Aspelins spår i Ryssland. Tallgren var framför allt bronsåldersforskare, påverkades av den danska kulturhistoriska traditionen. Politiskt sett var han ungfinne och liberal. Publicerade bland annat ”Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ostrussland I” (avhandling 1911), följetongen ”L´époque dite d´Ananino dans la Russie orientale” (1919), ”Collection Zaoussaïlov I-II” (1916-1918), ”Collection Tovostine des antiquités préhistorques de Minoussinsk” (1917), ”Maarian pitäjän paikannimistö” (utgiven tillsammans med modern Jenny Maria Montin-Tallgren (1852-1931) år 1918), ”Museomiehen työpöydältä” (1924), ”La Pontide préscythique après l´introduction des métaux” (1926), ”Suomen muinaisuus” (1931), ”Geschict det antiquarischen Forschung in Finnland” (1936), ”Studies of the Pontic Bronze Age” (1937), samt genealogiska klargörande om släkterna Tallgren och Montin (1910, 1933).
Järntorget, som göteborgarna ser det.
Vecka 5 2011
Det blev en lång dag på Göteborgs universitet med studiet av GIS. Arkeologen Karl-Göran Sjögren håller intressanta föreläsningar i ämnet som kombineras med praktiska laboratorieuppgifter. Sedan var jag på universitetetsbiblioteket vid Humanisten, läste igenom äldre nummer av Finsk Museum i jakten på det sydskandinaviska bronsåldersarvet längs Finlands kuster. Huvudsyftet var att ta del av inlägget från 1912 som berörde Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken, fortsatte sedan till Järntorget där jag avrundade eftermiddagen med en bit mat och fika på Andra Långgatan 4. Mitt första ”Göteborg” som gäst i staden för över två decennier sedan låg i dessa kvarter runt Järntorget, vars politiska liv och nöjesutbud kändes självklara.
Jag är förvånad över göteborgarnas bristande stoltheten till det egna ”arbetartorget” - Järntorget. Annat känns det med Malmöbornas förhållande till Möllevångstorget och Helsingforsbornas dito till Hagnäs torg i stadsdelen Berghäll. Det senare kanske är mer jämförbart med Göteborg, på grund av städernas liknande storlek och av koncentrationen av institutioner som är knutna till arbetarrörelsen. Skillnaden ligger väl i att Helsingfors är huvudstad och att de politiska samlingspunkterna därmed har större tyngd. Järntorget är enligt mig ett subkulturernas centrum med radikalvänstern – politiska grupper vänster om den socialdemokrati som delvis har vänt ryggen åt Järntorget, tidningen Arbetets nedläggning för ett tiotal år sedan är väl symbolisk i sammanhanget, tidigare en viktig institution vid Järntorget. – som en av de tongivande torgintressenterna vid sidan av de mer framgångsrika LO-kollektiven och socialdemokratiska paraplyorganisationer, samt diverse obskyra inrättningar som porrklubbar, länge låg även RFSL-lokalen vid Esperantoplatsen, prostitutionsstråket alldeles i närheten, udda butiker av annat slag, invandrarrestauranger, Pustervik och så vidare.
Innan Haga sanerades var flera fastigheter ockuperade i stadsdelen. Många av dessa intellektuella vänsteraktivister med akademisk bakgrund som deltog har sökt och söker sig tillbaka till minnenas Järntorget. Denna alternativa prägel som finns i luften och rent synligt hos torgbesökarna kan göra att Järntorget känns främmande för många grupper, ha en viss exotism och också orsak till att Socialdemokratin vänder sig bort för att inte skada sin salongsfärdighet i de finare kretsarna i maktens Göteborg.
I och med att den formella maktens institutioner inte finns vid Järntorget utan vid Gustav Adolfs Torg och man eftersträvar en samarbetsanda i staden som jag skulle vilja kalla Saltsjöbadsanda istället för Göteborgsanda finns inget behov av ett alternativt maktcentrum för den dominerande socialdemokratiska gruppen i staden. Det skulle störa Göteborgsandan. Polisens inringning av en fredlig protestdemonstration på EU-toppmötets sista dag sommaren 2001 är väl om något typiskt. Ifall det hade varit ett värdeladdat torg, såsom Avenyn är som uterum för göteborgaren i gemen, skulle det ha gett starkare protester från arbetarrörelsens sida än vad det nu gjorde.
I boken Stadens Janusansikten (2002) förvånas göteborgsetnologerna Sven B Ek, Magnus Bergquist och Kerstin Lökken över hur arbetarklassen i allmänhet nu för tiden ratar sitt ideologiska torg – Järntorget i Göteborg – när man ska nämna de förnämsta byggnaderna och platserna i staden. Vilket bekräftas av en talesman ur gruppen ”sekreterare och andra”, d v s den lägre medelklassen, i nyss nämnda bok. Däri framhålls Järntorget i ett par av intervjuerna. En av de äldre informanterna säger att Järntorget förut var ”ett väldigt stort centrum” som numera förlorat i betydelse. Jag anser att uppfattningen är både materiellt som ideologiskt betingad. Miljön runt Brunnsparken har tagit över, men frågan är om det är tidsbetingat och Järntorget med sin förlängning i Linnégatan kommer att återkomma som ett av stadens viktigaste stråk? Tecken tyder på det!
Jag har som författarna till Stadens Janusansikten blivit fundersam över det svaga utslaget för Järntorget i intervjumaterialet. Oavsett vad så kan man inte bortse ifrån att Järntorget är ett nav för stora delar av västra Göteborg. Sedan länge har det varit en av Göteborgs livligaste platser, med ytterst stark trafik… åtminstone enligt Fredberg (1919) och varje nutida betraktare. Enligt den etnologiska undersökningen, som boken blev ett resultat av, så anser den äldre generationen av svenska arbetare att Järntorget sjuder av evenemang den första maj. Inte så konstigt att funktionärer också lovordar torget, men när dessa ovanstående personer nämner de förnämsta byggnaderna och platserna har Järntorget ingen plats. Problemet verkar att Järntorget har förfulats, blivit mer en otillgänglig trafikplats än förut, även om trafiken alltid har varit livlig. En äldre kvinna, född 1915, svarar ideologiskt att Järntorget är den mest intressanta platsen i staden… men samtidigt medger hon att ”det är ju inte särskilt vackert där. Det är ju ingen grönska eller nåt sånt där. Men annars offentlig plats blir ju Slottsskogen då. Vasaplatsen tycker jag är väldigt fin också.”
Många yngre bland uppgiftslämnarna utan anknytning till arbetarrörelsen känner att Järntorget har haft något diffust samband med ”arbetarna”, medan folk som har bott nära det kan många gånger sakna den symboliska dimensionen till ”arbetarna” helt. Det var helt enkelt det stora torget i deras stadsområde. Vilket som fås ses naturligt. Världsdelsstatyn med sprutfontänen (1) på torget anses vara minnesvärd av en av de yngre i den lägre medelklassen. Dan Andersson-bysten i närheten har ju också åter kommit upp de senaste åren, men fanns inte under intervjutillfället. En entreprenör av kvinnligt kön anser att Haga är den förnämsta delen av staden, kanske hon indirekt inbegriper Järntorget? Det hänger ju ihop med Haga och jag tror att många människor ser en helhetsmiljö runt Järntorget där delar av Långgatorna, Linnégatan, Rosenlundskanalen och Haga ingår. Hagas negativa stämpel som arbetarstadsdel verkar i alla fall ha försvunnit. Renoveringen och nybyggnationerna verkar ha gjort sitt.
I gruppen där personer i chefsställning inom offentlig förvaltning finns en manlig individ som tycker att torgkänslan inte riktigt kan hittas någonstans i Göteborg. Antingen beroende på avsaknad av fyra väggar eller att de är för livligt trafikerade. Om Järntorget säger han – observera att det är före ombyggnaden av torget från rondellplats - att:
”… jag passerar ibland Järntorget och det heter ju Järntorget, men man upplever det inte riktigt som ett torg. Det är en öppen plats där bilarna passerar runt. Där är det också en jättefin skulptur, den där fontänen.”
Folk i Göteborg verkar inte ha något riktigt namn på ”fontänen”, till skillnad mot ”Kopparmärras” (där man mer ihågkommer hästen före ryttaren), Poseidons och Gustav Adolfs statyer. En kvinnlig informant ur nyss citerade samhällsgrupp framhåller också Haga, en annan beklagar Hagas nedrivning:
”Att vi inte värnade om Haga när det var tid, som Gamla stan. Det är nåt jag som göteborgare är riktigt bedrövad över. Jag såg hur man såg till att hålla fastigheterna i dåligt skick för man ville ha ut dom sista hyresgästerna. Så det läckte ur taket. Det är nånting när man talar om Göteborg, det är som när en fransyska som var och stod och titta ut över stan och frågade: Har ni något riktigt gammalt område här? Jag kunde inte peka på nåt. Haga var ju där men kommer vi dit så är det bara nya fastigheter.”
Summa summarum är att om göteborgaren i allmänhet har en ganska klar bild av Avenyn och Poseidon-statyn, verkar bilden av Järntorget och ”fontänen” vara mer luddig. Jag hittar inte många likheter eller olikheter över deras bild av Järntorget, förutom att den äldre generationen verkar ha haft en starkare relation till det. Nya grupper, som invandrade finländare verkar inte tycka någonting. Det är ett stadsdelstorg som ett annat, men någorlunda centralt beläget.
Häri ligger nog problemet med Järntorget också. Det har förlorat sin själ i samband med Hagas förvandling. Inte kan det vara ett arbetartorg när det inte bor kvar några arbetare i området. Kortedala torg fyller nog idag den funktionen bättre och det är en orsak till att Hagnäs torg i Helsingfors har kvar sin prägel, fortfarande hittas många arbetare i stadsdelen Berghäll. Jämför man med Olskroken som också genomgått en enorm förändring, så revs allt inför nybyggnationen. Det nya torget kan skapa sig en egen profil. Järntorget skapar minnen av något som inte mera existerar, arbetarrörelsen har förändrats och de historiskt sett traditionella arbetarna finns inte mera kvar… vare sig i Haga eller egentligen någon annorstädes. År 2011 ter sig arbetarklassen annorlunda mot år 1911.
Dessa tankar finns när jag besöker Järntorget en regnig dag i början av februari, men även en massa tankar som bläddrandet i Finskt Museum gav mig och som jag ska återkomma till en mer samlad rapport i kommande veckoblogg. Jag åker till östkusten på fredag, men kommer innan dess att vara upptagen med GIS-lärande och nattarbete.
1) Tore Strindbergs skulptur Järntorgsbrunnen eller De fem världsdelarna uppfördes 1927.
