Utblickar på stadsarkeologi i Norrköping och finländsk bronsålder.
Vecka 6 2011Denna vecka har vi arbetat vidare med GIS inom APT-programmet. Igår, onsdagen den 9 februari, installerade jag även en ettårig studentlicens av Arc-GIS, så att jag kan arbeta hemma med att gestalta forntidens landskap i kartformat och skapa vettiga planritningar av fornminnen.
Helgens besök i Östergötland innebar som vanligt en massa skilda upplevelser och aktiviteter, bland annat besökte jag med min goda vän Malin Hansson från Tingstad Norrköpings konstmuseum, där vi diskuterade konst en bra lång stund, men jag var själv ute på några långpromenader i det vackra vintervädret som fick snödroppar att titta fram i hundratal både vid Nya Torget och i stadsdelen Kneippen. När man går runt inom tullarna i Norrköping, så ser man att det byggs en hel del nytt på rivningstomter som har stått som parkeringsplatser alltsedan rivningarna på 1960- och 1970-talet och ännu mer kommer att byggas[1], så i lördags studerade jag bland annat en del av resultaten av arkeologiska förundersökningar och slutundersökningar som har skett i Norrköping 2009 och 2010. Norrköping inom tullarna har ofta djupa arkeologiska stadslager under markytan, från medeltiden och efterreformatorisk tid. Den vikingatida handelsplatsen låg dock strax söder om nuvarande stadskärnan, i Herrebro invid Borgs kyrka. Spåren som arkeologerna finner i själva staden är dock betydligt yngre och mycket härrör som sagt från den tid Norrköping expanderade oerhört kraftigt och tredubblade sin befolkning, det vill säga under 1500- och 1600-talet då Finspång-Norrköping var Sveriges vapensmedja med export av kanoner som hittade till alla världens hörn där européer rörde sig, men även tillverkning av kläde och beväpning av de svenska arméerna som rustades upp för krig och försvar.
Lasse Södergren har skrivit en intressant artikel med namnet ”Medeltida innerstadskvarter ska bebyggas för framtiden” i serien Stolta stad som berör kvarteren Mjölnaren, Laxen och Vårdtornet, samt Trehörningen och Kroken. Alla fem vetter mot Västgötegatan, men endast de tre första har nyligen varit föremål för en omfattande förundersökning i RAÄ UV Östs regi.[2] Där undersökte arkeologerna från riksantikvarieämbetet bland annat delar av en medeltida begravningsplats. Dessutom har de även gjort en slutundersökning i kvarteret Lyckan.[3] Där färdigställer man som bäst ett riktigt stort kontor för Transportstyrelsen, som centraliserar sin verksamhet och flyttar ihop sina 400 anställda i staden.[4] Lasse Södergren har även om detta kvarter skrivit en bra artikel med namnet ”Lyckan försvann på 70-talet”.[5]
I höstas gjorde de också en förundersökning och slutundersökning av några tomter i grannkvarteret Spinnrocken, som låg i den tidigmoderna stadens yttersta utkant. I Lyckan och Spinnrocken hittades rikliga spår efter en småskalig stadsbebyggelse med tillhörande trädgårdsodlingar. Inom de svenska städernas marker var det mesta till för odling och kreaturshållning, då stadsborna oftast var självförsörjande. Givetvis fanns undantag, för städer som Stockholm var varuinförseln viktig, då många stadsbor ej ägde någon jord eller övrig fast egendom, utan arbetade med löneyrken som krävde att staden skulle fungera infrastrukturellt. Städernas odlingar var omfattande alltsedan de svenska städernas tillblivelse under medeltiden och framåt. Arkeologerna i Norrköping försöker få ny kunskap av en ganska förbisedd del av städernas ekonomi.[6]
Västerut har UV Öst under hösten 2010 haft en arkeologisk förundersökning av kvarteret Backen och Kopparkypen, två grannkvarter i väster till Dalkarlen, som hade sin slutundersökning 1998 i samband med uppförandet av studentbostäder. Lämningarna är till stora delar liknande och kommer leda till en slutundersökning framöver, när bostäder och troligtvis även affärslokaler på bottenplan ska uppföras på ödetomterna mot Butgatan, Kvarngatan, Källvindsgatan och S:t Persgatan.[7]
Arkeologikonsult utförde under hösten 2009 arkeologiska utgrävningar i kvarteret Stenhuset i Norrköping, där den svenska industrins fader Louis De Geer uppförde sitt palats, i bland annat holländskt tegel, då han flyttade till Sverige 1627. Delar av palatsets källare finns kvar i den intilliggande byggnad som står väster om utgrävningsplatsen. Den utgrävningsplats som under åren 2010-2011 har inneburit att det uppförs ett vackert bostadshus. Arkeologerna hade sin slutundersökning i den trädgårdsanläggning som fanns i anslutning till De Geers palats, som kvarstod till 1711 som brann ned och övergavs för att som stadstomter leva vidare, inom det undersökta området fanns Norrköpings Tekniska Elementarskola under åren 1860-1907, som arkeologerna hittade grunden av och därtill en brunn från 1700-talet och en 15 diameter stor damm som kanske var fylld med karpar redan under De Geers tid.
Det som kunde fastställas till palatset var en gråstenskällare med måtten 2x3 m med ingången vettande mot Motala ström i söder. Den hade troligtvis haft en överbyggnad byggd i holländskt tegel, då man hittade det i raseringslagret ovan källarruinerna och arkeologerna har tolkat det som förråds- och/eller lagringsbyggnad i 1600-talsträdgården. Ett svenskt mynt präglat 1636 hittades på källarens golv. Pollenanalyser visade även att före De Geers magnifika anläggning brukade stadsborna området såsom åker för vete och råg alltsedan 1400-talet.[8]
Arkeologikonsult skötte även under perioden 4-18 februari 2010 och andra hälften av sommaren 2010 förundersökningen och slutundersökningen av en byggnadstomt med en planerad bebyggelse på ca 850 m2 i kvarteret Ruddammen, en bit österom Nya Torget i Norrköping. Kvarteret är till sin helhet registrerat som en del av den till ytan stora fornlämning som berör centrala Norrköpings äldre stadslager. Här hittades efterreformatoriska lämningar, mycket från 1600-talet, men även fynd från sent 1500-tal, såsom ett silvermynt (fyrkat) från Johan III: s regeringstid på 1580-talet. Även tre mynt präglade under drottnings Kristinas regeringstid, ett halvt sekel senare, hittades under utgrävningen. Den äldsta bebyggelsen i kvarteret Ruddammen tillkom troligtvis under 1620-talet, då bland annat en källare byggdes. 
Under 1600-talets andra hälft delades undersökningsområdet upp i tre tomter där bostadshus samsades med djurhållning och odlingar[9], varav de senare hade sträckning mot Motala ström, vars strand sluttade kraftigt. Här såsom i andra svenska städer under Stormaktstiden var avfallshanteringen god, vilket avfalls- och latringropar visade. I dessa, men även i de tre brunnar som fanns hittades en del organiskt material, men även rester av keramik och glas. Bland de mer spektakulära artefakterna från utgrävningsplatsen är:
- Jydepotte - ett kokkärl i keramik från Danmark.
- Ett vackert skuret trälock till ett stop från tidigt 1700-tal.
- Krönornament till en kakelugn.
- Två glassigill till lika många flaskor mineralvatten, tillverkade i Pyrmont i furstendömet Waldeck-Pyrmont, Tyskland, under åren 1730-1755.[10]
I år kommer sannolikt även en arkeologisk utgrävning av kvarteret Gubben, strax öster om Carl Johans park, i gång. HSB ska bygga 38 bostadsrätter vid Saltängsgatan, alldeles intill Motala Ström. Projektet har startat med rivning av ett gårdshus med anor från 1700-talets mitt och efter arkeologisk undersökning startar schaktarbetena för huset. Inflyttning beräknas kunna ske andra kvartalet 2012.[11] Detta arkeologiska förarbete och andra liknande framtida byggnadsprojekt lär göra att jag kommer att ha skäl till att återkomma om stadsarkeologin i Norrköping.
Arkeologin är i dagens skepnad en över hundra år gammal aktivitet i Norden, vilket bläddrandet i Finskt Museum bekräftade förra veckan. Jag har tidigare i veckan skrivit in två äldre rapporter från finländsk horisont. Dessa berör ju givetvis det som har varit som tema de senaste veckorna – bronsåldern i Finland. Dock ska jag beröra en intressant notis som FST lanserade strax innan jul, där det visar den sydskandinaviska bronsålderskulturens befolkning idkade boskapsskötsel i Satakunda omkring 1000 f Kr. En kotand som hittades vid utgrävningar i Viikkala i Nakkila kommun redan på 1970-talet, har idag daterats vara betydligt äldre än vad de finländska arkeologerna trodde vid utgrävningstillfället. Ursprungligen ansåg man att tanden var betydligt yngre än de övriga fynden som gjordes på samma område. Nu har forskare vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi vid Helsingfors universitet lyckats isolera DNA-uppgifter ur tanden och klargjort att den är 3000 år gammal.[12]
Satakundas kustbygd intresserade även forskningsvärlden i slutet av 1800-talet. I det första dubbelnumret av Finskt Museum 1898[13] kan man läsa om den arkeologiska utgrävning som skedde av ett bronsåldersröse i Kiukais 1897 och som fick stort genklang i finländsk press strax innan jul samma år.[14] Den presenterades i artikeln Ett graffynd från bronsåldern, vars inledande del presenteras nedan. Författaren var den aktuelle utgrävaren H. J. Heikel[15]:
”Inklämd mellan ett par av de yttersta utsprång, Salpausselkä[16] sträcker mot Kumo älv[17], ligger i nordvästra delen av Kiukais kapell, nära Nakkila och Harjavalta socknars råmärken i Åbo län, ett bördigt lågland som till sin sydvästra hälft begränsas av områden, vilka gemensamt kallas Uotinmäenkulmakunta[18] och som i öster berör en Torisevankulmakunta benämnd trakt. Uti i denna dalgång, som fordom måhända utgjort bädden av ett ansenligare vattendrag, upprinna rika källsprång, vilkas vatten genom Tattara å utfaller i Kumo älv.
På den å Torisevankulmakunta belägna mot dalen vettande, backsluttningen benämnd Kaunismäki[19], befinna sig några tiotal större och mindre rösen, av vilka ett, beläget ett par stenkast norr om Mäkilä torp, tillhörande Isotalo hemman av Laihia by, senast höst av undertecknad[20] blivit undersökt.
Röset som vilar på sluttande mark i den stenbundna skogsbevuxna grusbacken, har en tämligen cirkelrund bas av 10 meters diameter och är uppkastat omkring tvenne jordfasta centralstenar, av vilka den större mäter 4½ meter i längd, 2½ meter i bredd och 2 meter i höjd. Stenar, vilka utan ordning och utan mellanliggande mull är uppkastade omkring centralstenarna, betäckande helt och hållet dessa, är dels brutna stenar, dels kullerstenar, varierande ifrån 3-4 mansbördors storlek till mindre av en knytnäves storlek. De större stenarna ligger på bottnen; de mindre ha sin plats högre upp uti röset. Den större centralstenen har vid foten av sin östra sidas mitt en naturlig ingröpning, inom vilken på den ursprungliga marken låg i en mot bottnen lutande ställning ovanpå varandra tre stenflak (stenhällar) av en i röset även för övrigt förekommande stenart, emot vilkas ändar andra dylika flak stödande sig lutade så, att de med de förra kom att bilda en trubbig vinkel. Denna till sin konstruktion åslika byggnad låg inbäddad i en något med matmylla uppblandad rödaktig grusjord.
Emellan, under och även på sidorna av dessa stenflak förekom inom ett område av en ½ kvadratmeter i mullen ymnigt brända benskärvor uppblandade med små kolstycken. Då i röset i allmänhet icke förmärktes spår av förbränning, är det troligt, att benresterna efter den avlidne från bålet uppsamlades och sedan på antytt sätt blivit betäckta med nämnda stenflak. Inkilad emellan stenflaksbyggnaden och centralstenens vägg hittades en fragmentarisk kniv av brons.
Kniven av tunn bronsplåt och överdragen av grön patina, har genom förvittring något förlorat på bredden och är försedd med bristfälligt uppåt svängt litet handtag. Sedan det patinan betäckande rostlagret försiktigt avlägsnats, observerades på knivens ena sida inristad en avbildning av ett fartyg med kölen vänd mot knivens rygg.”
Fyndet är mycket intressant, det visar att i västra Finland var man väl medveten om det bildspråk som användes inom den övriga sydskandinaviska bronsålderskulturen. Bronsåldersskepp ristades inte bara in i hällarna, utan det var mycket vanligt att punsa[21] in dem i bronsföremål, i till exempel rakknivar och halskragar. Bruket att punsa in motiv i bronsföremål upphörde nästan helt under bronsålderns period V (900 – 700 f Kr).[22]
Utgrävningen i Satakunda 1897 kan nog anses vara lyckad för sin tid, annat var det med den rovgrävning som skedde i Lappfjärds socken under första decenniet av 1900-talet. Rapporten fick rubriken Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken[23] och publicerades i Finskt Museum ett par år före första världskrigets utbrott.
”Under en arkeologisk forskningsresa i södra svenska Österbotten sommaren 1912 fick jag höras berättas om en av skattgrävare företagen ”undersökning” i ett gravröse i Lappfjärds socken, varigenom ett intressant och i vetenskapligt avseende synnerligen viktigt fornfynd kommit i dagen, men på pietetslöst sätt åter bortslarvats.
Vid Härkmeri å finnas flere jättkast eller stenrösen även på Lappfjärds sidan, ej allenast i Sideby. Vid stockflötning i ån för 6-7 år sedan beslöto några stockflötare undersöka ett av dessa, ”katsoa kuinka paljon aarteita siinä olisi”, såsom orden lydde. Röset ligger på W sidan om ån invid Barka bys rå och nära till sockenrån. Det skall ha varit stort som ett stugugolv och av ansenlig höjd. ”Undersökningen” skedde sålunda, att karlarna – de voro 3 till antalet, näml. två bröder Westerbacka och en viss Iisakki Harju, benämnd ”Sakke” – grävde en stor grop i mitten, och kommo så över 2 bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna voro fyllda med brända ben. I den ena kistan funnos ytterligare en kniv, en trattliknande sköldbuckla, spjutspets, järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Alla dessa uppgifter fick jag av en grävarne, den ena av bröderna Westerbacka, bosatt i Sideby Finby. Fornsakerna hade sedan legat hos honom, men en gång när han hållit dryckesgille hemma hos sig, hade en av kamraterna, bemälda Sakke, tagit alla föremålen, utan at W. hade sig något närmare bekant om deras senare öde. Sakke påstods bo i Bötom socken och Kitriikku by.
När jag kommit från Sideby till Lappfjärd, åkte jag därifrån den 2 mil långa vägen till Kitriikku för att om möjligt taga reda på föremålen i detta stora fynd, så enastående från dessa sydösterbottniska svenska kustsocknar. Sist och slutligen träffade jag Sakke, alias Iisakki Harju. Han medgav, att han för 6 år sedan hade fört med sig fyndet i fråga till Hongonjoki, men när han hade flyttat därifrån, hade han sålt sina ägodelar på auktion, varvid dessa fornsaker legat i någon byrålåda och gått all världens väg. Möjligen vore det skäl att låta anställa undersökning i Hongonjoki. Harju trodde att byrån blivit köpt av en torpare Juho Västilä i Haapakoski by.
Detta fynds öde ger anledning till vissa reflexioner. Karlarna i fråga synas ha svävat i fullkomlig ovetskap om lag och förordningar. Vore det ej skäl för Arkeologiska Kommissionen att låta trycka en anslagstavla, där dessa lags bestämmelser skulle ingå, och där för övrigt avbildningar av fornsaker och fasta fornlämningar funnes? Dessa tavlor skulle sedan spridas i tusental och upphängas i kommunalstugor, läsesalar, på gästgiverier o. s. v. Då skulle en sådan upprörande vandalism, som den ovan relaterade, väl höra till undantagen.
A. M. Tallgren.”[24]
[1] http://www.norrkoping.se/bo-miljo/bygga/nyheter/2010/nu-blir-det-liv-i-luckorn/index.xml 2011-02-07.
[2] NT 2008-04-28, C10-11. Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/26/4259576.pdf 2011-02-08; http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2009/ro2009_28.pdf 2011-02-07.
[3] NT 2009-09-04. Se länken http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5492829 2011-02-08.
[4] FÖ 2009-05-05. Se länken http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=4871989 2011-02-08.
[5] NT 2008-02-09. Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/25/4253295.pdf 2011-02-08; FÖ 2010-10-25 http://www.folkbladet.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5399541 2011-02-08: NT 2010-11-17 http://www.byggnyheter.se/2010/11/nybyggnation-g-r-norrk-pings-baksida-till-framsida?quicktabs_custom_calendar_1=1 2011-02-08
[6] Sofia Lindberg och Karin Lindeblad, Arkeologisk förundersökning. Bebyggelse och köksträdgårdar i 1600- och 1700-talets Norrköping. Östergötlands län, Norrköpings stad och kommun, RAÄ 96, kv Spinnrocken. UV Öst Rapport 2010:29. Se
[7] UV Öst Rapport 2010:10. Arkeologisk förundersökning, del 1 och 2. Efterreformatoriska lämningar i kvarteret Kopparkypen. Östergötland, Norrköpings stad och kommun, kv Kopparkypen 3, 19 och 31, kv Backen 1:1, RAÄ 96. Helén Romedahl. Se länken http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_10.pdf 2011-02-10.
[8] http://www.arkeologikonsult.se/aktuellauppdrag/kvareteret-stenhuset/142-stenhuset-nu-startar-de-arkeologiska-undersoekningarna.html 2011-02-05.
[9] Bland annat hittade man en odlingsbänk, omgärdad av plankor infogade i stolpar med en skiftesverkskonstruktion, från omkring 1700.
[10] http://www.arkeologikonsult.se/rapporter/doc_download/234-20102378-ruddammen-fu.html 2011-02-05
[11] http://www.nt.se/bostad/artikel.aspx?articleid=6414171 2011-02-07.
[12] http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=207035 2011-02-09.
[13] Finskt Museum 1-2 1898:13ff.
[14] 21.12.1897 Vasabladet nr 152:2; 18.12.1897 Hufvudstadsbladet nr 344:6; 18.12.1897 Nya Pressen nr 344B:3. Se vidare http://digi.nationalbiblioteket.fi/sanomalehti/secure/query.html 2011-02-04.
[15] Heikel, H J, Antiquites de la Siberie orientales. MSFOU 6 (1894); Päiväniemen ,Säijoen ja Kirmukarmun Polttokalmistot. Analecta Archaeologica Fennica IV. Helsingfors 1899; Altertumer aus dem Tale des Talas in Turkestan. Helsingfors 1918.
[16] Salpausselkä betyder på svenska stängselåsen.
[17] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kumo_älv 2011-02-09.
[18] Kulmakunta betyder på svenska trakt i betydelsen grannskap.
[19] Kaunismäki betyder på svenska vacker backe.
[20] Henrik J. Heikel.
[21] Puns är ett verktyg med spets, som slås an med hammare och används för olika typer av utskärning, vid till exempel ciselering och gravyr.
[22] http://www.hallristning.se/hallristningsskepp.htm 2011-02-09.
[23] Finskt Museum XIX. Helsingfors 1912:77f.
[24] Tallgren, Aarne Michaël (1885-1945). Arkeolog. Den arkeolog i Finland som har fått störst internationellt erkännande, medlem eller hedersmedlem i 33 utländska vetenskapliga sällskap. Professor i arkeologi i Dorpat i Estland 1920-1923, den förste ordinarie professorn i Finlands och Nordens arkeologi vid Helsingfors universitet 1923-1945, dessförinnan hade han officiellt en docentur vid samma universitet mellan åren 1919-1923, men kom i praktiken inte att inneha den på grund av professuren i Dorpat. Finska fornminnesföreningens ordförande 1930-1942. Grundare av årskriften Eurasia septentrionalis antiqua, tillsammans med Uuno Taavi Sirelius. Redaktör för densamma under dess hela existens 1926-1938. Fortsatte i Johan Reinhold Aspelins spår i Ryssland. Tallgren var framför allt bronsåldersforskare, påverkades av den danska kulturhistoriska traditionen. Politiskt sett var han ungfinne och liberal. Publicerade bland annat ”Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ostrussland I” (avhandling 1911), följetongen ”L´époque dite d´Ananino dans la Russie orientale” (1919), ”Collection Zaoussaïlov I-II” (1916-1918), ”Collection Tovostine des antiquités préhistorques de Minoussinsk” (1917), ”Maarian pitäjän paikannimistö” (utgiven tillsammans med modern Jenny Maria Montin-Tallgren (1852-1931) år 1918), ”Museomiehen työpöydältä” (1924), ”La Pontide préscythique après l´introduction des métaux” (1926), ”Suomen muinaisuus” (1931), ”Geschict det antiquarischen Forschung in Finnland” (1936), ”Studies of the Pontic Bronze Age” (1937), samt genealogiska klargörande om släkterna Tallgren och Montin (1910, 1933).
