Från vikingatida handelsplatser till kolonialismens brutala kulturmöten.
Vecka 17 2011
Jag tänkte inleda veckans blogg där jag avslutade förra veckan, spår av hamnverksamhet och handel under yngre järnåldern. Det aktualiserades då jag under långfredagen fick följa med då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen genomförde sonarsökningar av älvbotten i Ytterby.
Arkeologen Kristina Bengtsson har många gånger målande berättat om livet i vikingarnas Kungahälla i Ytterby och den tidigmedeltida stadens tillblivelse, på den plats dagens Kastellegården ligger, då även namnet Kungahälla medföljde från kungsgården i Ytterby, som låg invid den stora berghällens fot. Hon har också berättat om att vid Kyrkbäckens mynning eller i dess närhet borde det också ha funnits hamn och fartygsbyggnation. Vilket känns rimligt när man står nere vid Nordre älv, inte långt från kyrkoruinen i Ytterby.
Jag är uppvuxen i Östra Eneby socken i Norrköping, men sedan flyttade mina föräldrar till en grannsocken med namnet Borg. Där fanns det också fordom en medeltida kungsgård, som hade en föregångare i en stormannagård med försvarsanläggning från yngre järnåldern, invid Motala ström. 
Dessutom hittade man en vendel- och vikingatida handelsplats i dess skugga, i samband med att E4: an drogs om på 1990-talet vid Borgs nuvarande kyrka (en sammanslagning av de medeltida socknarna Löt och Borg, som hade sina helgedomar bortom dagens kyrka) i Herrebro.[1]
Medeltidsstaden Kungahälla bör också ha haft en liknande föregångare intill kungsgården i Ytterby. Handelsplatsen Herrebro flyttades senare till dagens Norrköping och kanske finns ett liknande skeende i Ytterby? Platsen Herrebro indikerade inga tydliga spår av handelsverksamhet, före de arkeologiska utgrävningarna. Avståndet till gravfält och storgårdar handlade om någon kilometer, men likaväl samlades man där säsongvis. Det vill säga till skillnad mot Birka, så var det inte någon större bosättning året runt och kanske på liknade sätt som i det äldsta Ribe, så bodde handelsmännen i tält och stadsbebyggelsen tillkom senare, med försvarsvall och liknande.
Köpmännens fria lejd och trygghet garanterades av stormän och kungar, men efter avsalu, inköp, byteshandel och liknande önskade man sig bort, endast få människor bebodde platserna året om, men under handelssäsongen sjöd det av liv. Hantverk, reparationer och kanske nybyggnation av båtar, slakt och liknade gav ljud och lukter åt besökarna som kom från när och fjärran. Motala ström gick in till Herrebro under järnåldern, så där bör kajer för inkommande båtar från Östergötlands inland och från kusten ha stått. Ifall har båtnitar hittats därstädes.
Igår eftermiddag satt jag på min balkong i Kortedala och slog ihop bokpärmen, efter att ha avslutat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. En bok som jag köpte i Mörlunda sommaren 2010, men som jag då inte avslutade, utan läste bara de tre första åren av Första världskriget. År 1918 avslutade jag i den sköna vårvärmebölja som har givits oss denna påskhelg, som med idag avslutas. Alla mina mor- och farföräldrar var i övre tonåren då kriget utspelade sig och min mormor som blev nästan 92 år gammal, gjorde att denna epok då Finland blev självständigt i Första världskrigets slutskede inte kändes alldeles för avlägset. Englunds historiebok har varit mycket givande, ty där berättas enskilda européers levnadsöden och som nordbo fängslas man extra över den slesvigske soldaten Kresten Andresens och den finländske officeren Paul von Gerichs öden i tysk respektive rysk tjänst, båda nationella minoriteter i stora kejsardömen som kom att falla i ett det världskrig som gjorde slut på 1800-talet, en gång för alla. Ett århundrade som av många historiker anses inte tog slut först nästan två decennier in på det efterkommande.
Boken Stridens skönhet och sorg gav mig ett starkt intryck och jag gillar böcker av denna genré. För knappt två decennier sedan läste jag Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel, minns ännu idag delar av den och den brutalitet europén visade mot lokalbefolkningen i Afrika under den koloniala epoken under 1800-talet och 1900-talet. Boktiteln syftar på ett citat av romanfiguren Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som anser att det är den europeiska civilisationens uppgift i världen. Européns möte med världen utanför är inte lika brutal idag, men vår syn på densamma är delvis formade av våra förfäders tänkande och ord som kolonialvara (används mest i plural) är självklar i vårt ordförråd, utan att vi egentligen tänker på vad ordet betyder. Det är ju blott 12-13 decennier sedan de europeiska stormakterna i konferensen i Berlin 1884-1885 delade in Afrika i intressesfärer.[2]
Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuvarande Etiopien). I Sydostasien var det lika illa, bara Siam (nuvarande Thailand) klarade sig undan kolonialismen. Hur kommer det sig i det senare exemplet att man klarade sig undan, faktorerna är flera och det handlar delvis hur man möter varandra. Kolonialismen påverkade och omformade världen. Politiska och sociala processer uppstod mellan inblandade aktörer i olika samhällen, där kulturmötet satte rentav idéer om kulturarv respektive modernitet ur spel.
År 1887, två år efter Berlin-konferensens avslutande införde Thailands kung Rama V ärftlig monarki efter europeisk modell, efter studiebesök i huvudstäderna i Ryssland, England och Tyskland (Anderson 1996:33). Man kan väl på något säga att hans aktiva öppenhet att möta den europeiska kulturen gjorde att Thailand aldrig blev koloni och på samma sätt kom Abessiniens kejsare Haile Selassie att få stöd hos de flesta europiska stater då Italien på 1930-talet försökte erövra dennes land. Förövrigt kom år 1910 representanter från kungahusen i bl a Danmark, Grekland, Japan, Ryssland, Storbritannien och Sverige till kröningen av Rama VI i Thailand. Man accepterade dess kungahus som jämlikar.[3]
Anpassningen var inte lätt, för det var en anpassning till européernas levnads- och tänkesätt. I Siam, före kung Rama IV tillträdde 1851, fanns bara två typer av kartor i omlopp och de var båda handlagda. Den mekaniska reproduktionen var ej känd därstädes. Kosmografiska (en formell, symbolisk framställning av de tre världarna i traditionell buddistisk kosmologi. Vertikal axel med olika världar) och profana (schematisk vägledare för militära fälttåg och sjöresor längs kusten, viktigaste information var anteckningar hur lång tid det tog mellan specifika platser, likt den danska kung Valdemars segelled från 1200-talet) kartor, som ej gav något större geografiskt sammanhang, världen var begränsad. På 1870-talet ändrades det, nya kartor som var osynliga på marken, men byggda i förhållande till andra stater. Vilket i sin tur skapade ett nytt tänkande, utvecklades bl a genom det år 1900 utgivna Siams geografi. Språkbruket i politiken ändrades. Fram till 1915 försvann orden krung och muang för att de gav bara föreställningar om ett rike med heliga huvudstäder och synliga, osammanhängande befolkningscentra. I deras ställe kom ordet prathet, land, som gav en föreställning om ett osynligt territorium med gränser, sett ur ett militärt och politiskt perspektiv. Det handlade om att se världen ur ”kapitalistiskt” perspektiv, annars kunde det gå som för indianerna på Manhattan som sålde ön för några glaspärlor, medan de själva trodde att de bara gav tillåtelse för de vita att vistas där på jämlika villkor.[4]
Man kan se på mötet via arkeologins ögon också. Ända fram till slutet av 1800-talet visade kolonialhärskarna i Sydostasien ett litet intresse för gamla monument för civilisationer de hade lagt under sig, men i slutet av 1800-talet, bl a med britten Thomas Stamford Raffles, förändrades imperialisternas syn på kolonierna och deras minnesmärken, man började rusta upp monument, avbilda och sätta upp dem på kartor. Man såg t ex i brittiska Burma, såsom i Rhodesia fram till 1960-talet angående Stora Zimbabwe, att monumenten inte kunde ha uppförts av lokalbefolkningen - utan av utomstående, såsom britterna i Burma eller i det nederländska Ostindien som i slutet av 1800-talet rustade upp dem, det ansåg man inte inhemskt folk var kapabla till. De visades upp som koloniernas stolthet i den grynande turismens framväxt.[5]
Arkeologen Linus Hammarstrand har i sin forskning undersökt indisk arkeologi och dess samband med den brittiska kolonialismen. Under 1800-talet utförde kolonialmakten fältgrävningar, inventeringar och kartläggningar av Indiens förkoloniala minnesmärken för att skaffa sig kunskap om de underlydande, men även för att visa sin – Europas – överlägsenhet och utifrån sitt eget perspektiv satte man de få grekiska spåren av civilisation – Alexander den stores fälttåg – högst och den inhemska indiska kulturen lägst i skalan av kulturarv. Arkeologin blev ett verktyg för kolonialherrarna att visa att även tidiga härskare hade kommit från högre stående kulturer och på så sätt kunde man rättfärdiga sin egen ställning som härskarfolk. Lokalbefolkningen fick skylla sig själva att de var koloniserade, deras underlägsenhet var en förutsättning att de var förtryckta och de hade möjlighet att utvecklas genom de nya herrarna och deras kultur. Maktförhållandet byggdes delvis på en mer utvecklad teknologi för de senare. Kunskapstörsten var således endast en del av de brittiska forskarnas målsättning, man var dessutom medveten om att för att kunna kontrollera Indiens samtid måste de också erövra kolonins förflutna:
* Genom att framhäva Indiens mångreligiösa förflutna kunde man samtidigt främja kristendomens mission.
* Genom sina utgrävningar kunde man utan att beakta lokalbefolkningens rätt till sin egen historia bestämma över vad som skulle ha restaurerats och vad som skulle hamna på historiens soptipp.
Kolonisatörernas världsåskådning prackades på de koloniserade. Västerlandets syn på Indien och dess förhistoria blev den normerade synen på landets förhistoria under kolonialtiden, men postkoloniala tendenser kvarstår, då ledande skikt av Indiens elit ännu idag har behållit den västerländska kunskapssynen formad på 1800-talet.[6]
Mötet mellan olika kulturer under kolonialismen var ojämlikt, men är så även idag då det oftast endast är den ena parten som reser och beser, blir inget möte utan en antropologisk betraktelse. Möten av idag skulle aldrig på samma sätt ha kommit i stånd utan moderniteten och med den masskommunikationen.
Denna del av världen har också påverkats av västerlandets sätt att se på nationer och landområden. Stenåldersbefolkningen på Nya Guinea (nederländska västra delen) var alldeles obesmittad av nationellt tänkande av moderna mått. Denna del hade år 1963 700 000 invånare och över 200 språk då det införlivades med Indonesien, tidigare hade det varit en kolonial del av Holland. Dessa guineaner kände ingen samhörighet med Indien och president Sukarno, som under de senaste 40 åren hade sett dem som systrar och bröder. En del av de mest isolerade stenålderssamfunden kände inte ens till varandra på västra delen av ön. Malaysiska blev språket som efter 1950 användes av holländarna till försök att sammanföra folket på ön, t ex administrativt, skolväsende m m. Ett gemensamt språk som dock inte användes därstädes, utan i övriga delar av holländska Ostindien. Dock har numera de västnyguineanska nationalisterna språket i sin agenda. Öfolket har börjat se sig från fågelperspektiv (karttänkande, se ovan), inte utifrån den indonesiska statens nationella perspektiv som har döpt om regionen till något annat.[7]
Koloniseringen av Amerika har tett sig lite annorlunda, delvis på grund av att det är den enda kontinent som Europa har lyckats behålla (om man bortser från Australien med Nya Zeeland). Det vita Nordamerika har till stora delar, såsom i Australien och Nya Zeeland, rensat bort tidigare kulturer, vilka lever i periferin och på de ättlingarna till de europeiska kolonisatörernas villkor, men med Latinamerika är annorlunda. Trots mänskliga katastrofer har en symbios inträffat. Den uppstod i det tredje rummet, den plats som genomgicks då den vites värld mötte indianernas och vice versa. Om de flesta exempel har handlat om möten på ojämlika villkor (det sena 1800-talets kolonialism), så var 1500- och 1600-talets kolonialism inte lika effektiv. Inkvisitionen var knappt möjlig mot indianer, ty indianen var ett barn. Den katolska kyrkan försökte vara human, men många präster var nitiska. Majoriteten av indianerna blev kristna, åtminstone till namnet, men det är – som arkeologen Per Cornell vid Göteborgs universitet berättade vid ett lektionstillfälle för några år sedan – med modifikation.
Om den nitiske katolske prästen som kommer till indianbyn och får dem att bygga en kyrka och skapa sig en närbelägen begravningsplats. Ganska fort får han hela byns befolkning att begrava sina döda och utåt sett ser det ut som om kristnandet har gått mycket fort, men så en natt hör prästen ljud från begravningsplatsen och beger sig dit, till sin fasa ser han hur byborna gräver upp ett lik som man tidigare under dagen har begravt. Byborna hade tänkt sig att begrava den döde på nytt (lokalt vis), men motsade sig inte kristendomen, ty en extra gudomlighet kunde inte skada, men för prästen som bara hade en Gud kunde inte acceptera denna mångkult och ivrade länge med att få bukt med byborna, till den grad att han blev obekväm för den katolska kyrkan som insåg att man nog fick se mer realistiskt på realiteterna i den Nya Världen och skickade hem prästen.
Kanske på samma sätt kristendomen även nådde oss, en övergångsfas där vi ännu idag har en massa hedniska ritualer och dagar införlivade i den kristna almanackan. Utopia och Eldorado låg i denna del av världen. Och här kom också spännande experiment att utföras, bl a genom arkitektoniska experiment som sedan fick genomslag i Europa. Vi spred sjukdomar och död, men även vår civilisation till Amerika, men fick tillbaka syfilis, tobak, majs och potatisen. Den potatis som delvis möjliggjorde industrialiseringen i Västsverige. Kristendomen har också fått för oss västeuropéer märkliga särdrag i bl a Argentina, med många av sina icke-officiella helgon såsom Santa Gilda (populär sångerska som dog under bussfärd i samband med en sångturné) eller Difunta Correa (som 1829 dog av törst och umbäranden i öknen i norra Argentina, men av ett mirakel hittades hennes spädbarn vid liv några dagar senare, då moderns bröstmjölk inte hade sinat trots dödsfallet). Lika märkliga är den dödskult som många indianer firar i katolicismens namn. Även islam i Indien som ett annat exempel kom att te sig annorlunda mot hur islam såg ut i de flesta andra delar av världen. Den kom som en erövrarreligion, men lyckades inte vinna. Symbiosen växte även här fram, bildförbudet var t ex mindre strikt och i kulturmötet växte en hybrid fram.[8]
Ingen nation är idag i stånd till att tro att den omfattar hela mänskligheten, inte ens kineserna i sitt Mittens rike. I tidigare epoker har det varit möjligt för exempel de kristna att drömma om ett fullständigt kristet rike, bara bebott av de kristna. I dagens mångkulturella värld är det en omöjlighet. Vår värld förutsätts bestå av en massa kulturmöten.[9]
Denna vecka ska jag fortsätta att njuta av våren och kommer även till helgen att resa till östkusten. Jag hoppas att tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad, besöka hennes grannsocken Styrstad och uppsöka Malm, där Vikbolandets andra båtgravfält finns, men till detta får jag återkomma i början av maj månad.
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrebro 2011-04-25.
[2] De vita behandlade varandra med respekt och kände gemenskap i kolonierna, oavsett stridigheter i Europa. Solidariteten de vita emellan var en typ av officerskodex eller enhet som fanns inom Europas adel. Se Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:147f.
[3] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:33, 158.
[4] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:164ff.
[5] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:172-177.
[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/encounter7.pdf 2011-04-24. Se Holmstrand, Linus, EMPTINESS AND FORM: A MICROARCHAEOLOGY OF BUDDHISM. CAMBRIDGE SCHOLARS PRESS 2007:130ff.
[7] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:169ff.
[8] Cornell, Per, Female saints : their altars and offerings. Popular social practice in the 21st century. Oxford : Archaeopress 2005:85, 88f. Se vidare http://gup.ub.gu.se/gup/record/index.xsql?pubid=34250 2011-04-25.
[9] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:20.
Till havs… båtbyggare, båtgravar och marinarkeologi.
Vecka 16 2011
Havet har alltid betytt mycket för mig, min släkt och mina förfäder. Själv född och uppvuxen vid Bråvikens strand och med föräldrar sprungna i de sydösterbottniska kustsocknarna Sideby och Lappfjärd har Östersjön känts som en naturlig del av den värld som jag anser mig vara en del av. Havet förenar Finland och Sverige, på samma sätt som havet förenar den västsvenska kustvärld som numera är min vardag, där Danmark och Norge en självklar del av. Vilket blir extra tydligt då man i det danska Frederikshavn möter passagerarfartyg från Göteborg och Oslo.
Båten har därför haft en mycket stor betydelse i Nordens förhistoria. Exempelvis var min morfar båtbyggare och kunskapen har förts vidare till hans söner. De senare även vid ankomst till Östergötland. Ett landskap som har varit min – på mors sida – närmaste släkts hem i omkring 60 år. Morfar byggde båtar för havsbruk, men även öykstockar (ekstockar, fast egentligen är de byggda av annat träslag, då ek saknas naturligt i Österbotten) för Lappfjärds å. Det är en flatbottnad båt som man förr färdades med i Lappfjärds å och åmynning. Båten användes främst vid fiske på grunda vatten och för transporter av får och virke längs åns stränder. Denna lilla båt är troligtvis unik för Lappfjärds å och användes flitigt tidigare, men ytterst litet nu för tiden. Öykstockar finns dock fortfarande kvar i många båthus och lider i Lappfjärd. Under senare år har Lappfjärds UF haft öykstockstävlingar i samband med festligheter. I Lappfjärd, men kanske ännu mer i Sideby socken så var skeppsbyggeriet den största näringen på 1800-talet, så hela socknens befolkning var på ett eller annat sätt beroende av denna inkomstskälla.[1]
Båten har inte bara varit viktig i vardagslivet de senaste årtusendena, utan som arkeolog ser man även hur den speglas också i döds- och fruktbarhetskult. Redan hos de gamla vanerna och asarna, ser man hur fruktbarhetsguden Frej var båtägare och hans skepp Skidbladner (Skíðblaðnir), byggt av Ivaldesönerna – en brödraskara av dvärgar som smidde flera av gudarnas vapen och smycken – kunde segla på land, hade alltid medvind oavsett vilket håll hon seglade åt. Dessutom fick alla asagudarna plats och Skidbladner gick att vika ihop och stoppa i fickan.
Båten ristades i sten eller i koppar, byggdes som skeppssättningar och fick följa med i graven eller brännas på bål. Bronsålderns, järnålderns och medeltidens människor gillade att rita båtar och några av de finaste gravarna som finns i vår forntid är båtgravar. De i Vendel har till och med fått ge namn åt en hel epok av järnåldern, den som föregår vikingatiden. Norska nationalmonument är de båtgravar som fanns i högar såsom i Gokstad, Oseberg och Tune. Av de tre skeppen är Osebergsskeppet det mest kända. Det hittades i en gravhög strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904-05 under ledning av svensken Gabriel Gustafson och norrmannen Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering. Skeppet, som är 21,6 m långt och 5,1 m brett är mycket välbevarat. Då det trots sin storlek endast är 1,6 meter högt midskepps har det inte varit ett skepp som lämpat sig för större havsfärder. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder också på att skeppet haft en alldeles speciell funktion. Stävarna är till exempel spiraldrivna och har snidade ornament vilka troligtvis framhävts av bemålning.
Två kvinnor har begravts i ett uppbyggt hus på däck och de har fått mängder med praktföremål med sig. Att skeppet är så välbevarat beror på att man täckte det med lerhaltig jord som hållit borta syret vilket bryter ner organiska föremål. Dendrodatering av trä från gravhögen har visat att skeppet byggts 820 och graven tillslutits 834. Arkeologiska undersökningar av båtgravar har visat att den döde vanligtvis lades i båtens akter. I båten lades även köksutrustning, vapen, hästar och hundar med mera. Variationer fanns beroende på tidens mode, skillnader i välstånd och lokala omständigheter.
För en vecka sedan, då jag besökte Östergötland, var jag ute på en fornminnesexkursion på Vikbolandet, tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad. Vi besökte bland annat åtta runstenar, fyra kyrkor och tre gravfält. Oklundaristningen i Östra Husby socken och Skamby gravfält i Kuddby socken, var ett par av sevärdheterna vi hann med, den första ett rättsdokument skrivet i en vi på 800-talet e Kr och den senare ett av tre kända båtgravfält i Östergötland, vid sidan av Malm i Styrstads socken och Norra Berga i Mjölby socken. I brandgravar från yngre järnåldern hittas ibland stora mängder klinknitar i järn, vilket förmodligen också är rester av båtar. Men ordet båtgrav brukar i regel underförstått beteckna obrända gravar.[2]
Skamby gravfält i Kuddby socken har bland annat ett tiotal vikingatida båtgravar, en utgrävdes sommaren 2005 och innehöll en grav från 900-talet. Båten var 5-6 meter och innehöll bland annat en uppsättning spelpjäser av bärnsten. Båtgravarna i Skamby skiljer sig från de runda stensättningarna, som hör till en av järnålderns vanligaste gravtyper. Det som gör gravfältet i Skamby märkligt är de ovala stensättningarna med sina stora mittgropar. Groparna har tillkommit när en inre gravkammare av trä på båten har murknat och fallit sönder och stenar rasat in i tomrummet. Under yngre järnåldern begravde man gärna sina döda på gravfält som låg nära gården där de bott. Båtgravarna i Skamby tyder på att de måste ha varit människor av stor betydelse. Dessutom finns skålgropar på de svagt sluttande berghällarna ner mot åkern. De är små runda fördjupningar som har använts i offerkult långt in i historisk tid.[3]
Denna del av Östergötland är ett av Sveriges fornminnesrikaste områden. I närheten av Skamby besökte Malin och jag även Linneberga gravfält med beteckningen RAÄ Å 27:1 i Å socken och det består av ca 185 fornlämningar. Dessa utgörs av ca 23 högar, ca 155 runda stensättningar, ca 5 treuddar, 1-2 domarringar och en 90 meter lång och 1-3 meter bred stensträng. I gravfältsområdet hittas även hus- och källargrunder som torde vara rester av torp- eller uthusbyggnation. Även i Ytterby socken har jag sedan föregående veckas blogg inventerat ett stort antal fornminnesplatser. Inte nog med att jag bygger upp min kondition efter en lång vinter, vilket kan behövas inför senvårens och försommarens utgrävningar i Ytterby. Jag kommer också i kontakt med en massa trevliga människor. Det är så glädjande att få träffa så välvilliga markägare, som ger en mer bakgrundsfakta, hjälper en att leta upp svårfunna kvarlämningar och ger en sällskap i skog och mark.
I veckan var jag på första styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg. Det var mycket givande, vid sidan av vanlig formalia fick jag även se en stor boksamling och pratade även med Kenth Lärk som är en ny bekantskap. Det blev ett givande samtal, då han inom föreningens regi arbetar med metalldetektorsökning. Numera främst i projektet Offerplats Finnestorp, men framledes även inom Kungahällaprojektet. Fordom har Kenth Lärk även hjälpt arkeologen Martin Rundkvist på flera ställen i Vikbolandet och andra platser i Östergötland. Det framgick bland annat då vi pratade med ägaren till marken där Oklundaristningen finns. Den ligger på en bergknalle i odlingslandskapet och denne mindes besöket av arkeologer, så gör även min vän Malin Hanssons far, på vars marker nedanför Gullborgs fornborg i Tingstad genomsöktes med metalldetektorer. Även i Skamby har medlemmar från Fornminnesföreningen i Göteborg stått i vetenskapens tjänst. Det är så givande med dessa hjälpvetenskaper till arkeologin. Vilket jag kom till varse på långfredagen, då jag var med en riktig varm och solig vårdag då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen körde sina första sonarsökningar av Nordre älv och dessutom inspekterade strandkanten vid ruinen av den forna medeltida Sankt Halvards kyrkan i Ytterby. De kom att ha två båtar och två sonar för att läsa av älvbotten.
Sonar har fått sitt namn av engelskans sound navigation and ranging och är en teknik som marinarkeologer använder för att läsa av eventuella arkeologiska kvarlämningar på botten av sjöar, vattendrag och öppna hav. Reflekterande ljudsignaler omvandlas till bilder och med hjälp med GPS kan man fastställa objekt som är värda att dyka efter, såsom landarkeologer måste marinarkeologer undersöka sina objekt. Denna gång valde man inte att dyka, men senare i vår ska man återkomma. En plats som Ytterby – det allra äldsta Kungahälla – torde ha haft en livaktig hamnverksamhet alltsedan förhistorisk tid. Jag lärde mig en massa, bara genom att observera, och fick dessutom en riktigt trevlig dag med sällskapets medlemmar.[4]
En gång i tiden var Bona folkhögskola utanför Motala, där jag läste i fyra år, mitt livs universitet. Jag känner numera att Kungahällaprojektet, som drivs av de västsvenska arkeologerna Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Johan Ling och Mac Lundquister har varit, är och kommer av vara mitt livs arkeologiska projekt. Där jag blev arkeolog.
[1] Om Lappfjärds öykstockar, se länken http://www.lappfjard.fi/document.asp?id=c8614oquf18 2011-04-24.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Båtgrav 2011-04-24.
[3] Läs vidare om den första utgrävningen av en av Östergötlands båtgravar, utförd 2005 under ledning av arkeologerna Martin Rundkvist och Howard Williams, på länken http://www.algonet.se/~arador/skamby2005popark.html 2011-04-24. Se även bilder från http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Skamby_gravfält 2011-04-24, Linneberga gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Linneberga_gravfält 2011-04-24 och Vikbolandets största gravfält jag besökte sommaren 2010, dvs Gullestads gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Gullestads_gravfält 2011-04-24.
[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sonar 2011-04-24; http://hem.passagen.se/masg/ 2011-04-24; http://www.marinarkeologi.info/ 2011-04-24.
Från fornforskning till arkeologi.
Vecka 15 2011
Livet är fullt av överraskningar, såsom igår då jag kl 18.00 stod vid Postgatan 8 i centrala Göteborg för att gå på styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg, var dock ute en vecka för tidigt insåg jag efter en stund då jag läste medhavda föregående mötesprotokoll. Samtidigt började en kvinna vid namn Helena, från Hamra gård i det runstensrika Vallentuna prata med mig. Hennes mormors morfar hade varit tygmästare vid göteborgsregementet och bott i samma hus bland Kronhusbodarna. Tid som jag hade över visade jag henne runt i staden under temat fästningsstaden Göteborg. På vägen träffade vi bl a min klasskamrat Lillemor som var ute och spatserade, då det också kom det fram under vårt samtal vid platsen för det forna Borgerskapets kasern att Helena hade arbetat som arkeolog på sin fritid, i Norge och Sverige. Efter många år som yrkesverksam intresserar hon sig nu för släktforskning, var på genomresa på väg till Henån på Orust. Detta möte lär med stor sannolikhet leda till fler möten och samtal, för vi hade så mycket att prata om och det påminner mig om ett liknande sammanträffande föregående sommar, då jag besökte vägkyrkan i Tingstad i Östergötland. Det som skulle vara ett kort besök för att se den vackra tidigmedeltida dopfunten, har lett till vänskap och samtal som numera förgyller mina östgötabesök.
Den senaste tiden har jag varit på flera exkursioner i Ytterby – Kungahälla (Kastellegården) – Komarken, inventerar fornlämningar på båda sidor av Kyrkbäcken. Även framledes ska det bli fler besök, här som ovan har jag stött på trevliga människor, senast i söndags då jag var strax österom Kolerakyrkogården. Där kom en inflyttad norrman med sin hund, bosatt i Ytterby sedan decennier. Vi kom att prata och leta efter ett gravfält med ett tiotal låga stensättningar. Det var givande och en stående inbjudan till en fika i en närbelägen keramikverkstad väntar i vår.
På mina vandringar i Inlands Södre härad har jag med mig, vid sidan av kartor och fornminnesfakta från RAÄ FMIS, även fornforskaren Gustaf Bruzewitz´s bok Elfsyssel från 1864. Boken är ett sammelsurium av fakta om hans dåtid, vår gemensamma forntid, kyrkor, fornlämningar och så vidare. Illustrationerna är ypperliga, konstnär som han var och påminner delvis om den samtida Johan Reinhold Aspelin, som jag tidigare har bloggat omkring i vår. Arkeologihistoria är viktigt, för att förstå att min samtids arkeologi bara är en parantes i mänsklighetens önskan att försöka förstå sin egen förhistoria.
Renässansen var en brytning mot medeltiden, men inte först med upplysningen på 1700-talet förändrades synen på mänsklighetens historia i dess helhet. Det var en naturalistisk syn med evolutionär tro på förändring av samhällsprocesserna, en tro på framåtskridandet. I och med att man ej mer drömde sig tillbaka till en guldålder i Antiken, utan ansåg sig vara förmer, gav upplysningen riktlinjer på att man gick framåt i tiden. Gud förlorade sin betydelse och vidskepelsen motarbetades, jättar och åskviggar ansågs ej mera trovärdiga. Häxprocesserna på 1600-talet hade varit otänkbara på 1700-talet. Istället trodde man på allmänna lagar och faktorer som klimat, tidsanda och moral. Denna evolutionära syn smittade även av sig på historiesynen, mänskligheten hade utvecklats från barbari till upplysning och förnuft. Den smittade av sig vidare till fornforskarna, som var samtidens arkeologer. Vilka klarade av att gräva fram och beskriva benrester, artefakter och monument, samt fundera på hur dessa hade använts, tillverkats och uppförts. Likt Carl von Linné ordnade och sorterade fornforskarna sina objekt i olika grupper utifrån kriterier som material, form och typ.
William Stukeley (1687-1765) var en av de tidiga fornforskarna som förde arkeologin framåt som ämne, men som ändå samtidigt kunde lägga fram helt sanslösa idéer om arkeologiska spörsmål. Han var en god iakttagare av diverse fornminnen. Ännu under upplysningstidens inlednings skede, var det vanligt att gemene man gav okända ting övernaturliga förklaringar, men han kunde bland annat förklara att de geometriska konturerna som engelska bönder iakttog i sina åkrar var under jord kvarvarande byggnadsgrunder. Stukeley hade ett typologiskt arbetssätt, men det gällde ej artefakter, utan minnesmärken av olika slag. Dessa sammanförde han i olika grupper, beroende av form, för att eventuellt kunna tidsbestämma dem relativt och också hoppas hitta någon information om dem i det knappa skrivna material som berörde tiden före romarnas erövring av England och Wales. Det han är mest känd för är de banbrytande arkeologiska undersökningarna vid Avebury, Silbury Hill och Stonehenge i England.
Praktiskt var hans tillvägagångssätt att studera stratigrafin (byggnadslager) i olika slags gravhögar och kunde av utgrävningsresultatet fastslå att alla ovan tre nämnda namnkunniga engelska fornminnena var förromerska. Detta bekräftades också av flera romerska vägar gick igenom gravhögar, medan vid Silbury Hill, den största konstgjorda kullen i Europa, så gick den romerska vägen en omväg runt kullen för dess omfång hade varit alldeles för arbetsam att genombryta då vägen utstakades. Genom att jämföra förvittringen mellan Avebury och Stonehenge, kom han fram till att det förra stället hade förvittrat mer och därmed måste vara äldre. Helt och hållet kunde inte ens denna engelska antikvarie, tillika god vän med Isaac Newton och utgav anteckningar om dennes liv 1752, hålla sig från spekulationer. Han drog slutsatser som höll sig till fantasins värld.
Denna jämförande arkeologi, som bland annat Stukeleys dotter Anna förde vidare som arv från fadern genom att jämföra en förromersk ristning i sten med förhistoriska mynt och därmed kunde fastställa dess kronologiska ålder, förebådade sådana som dansken Thomsen och svensken Montelius. Ett stort antal fornforskare, bland annat i Skandinavien och Storbritannien verkade på 1700-talet, tyvärr saknade de en sammanhängande teori, metodmässigt var de också svaga jämfört med arkeologerna på 1800-talet. Dock började enskilda fornforskare som Stukeley rita ut konturerna till det som i början av 1800-talet växte till en vetenskaplig arkeologi.
1700-talets fornforskare kunde inte se en följetong i materialet, bara utvärdera enskilda gravar väl. Materialet var inte tillräcklighet regelbundet och man kunde inte bryta den skenbara samstämmigheten i fynden, även om en del fornforskare insåg att de borde dela upp fynden av sten, brons och järn i olika tidsåldrar, för i Bibeln som samtidens européer kunde utantill stod det att brons föregick järn. De klassiska arkeologerna på utgrävningsplatserna i södra Europa kunde under samma tid använda sig av skriftliga källor, men när de ej räckte till famlade de också i mörkret. Fornforskningens syntes hamnat i ett dödläge. Ett annat problem var att man var bunden i den bibliska tideräkningen, även om Guds betydelse hade minskat trodde man ännu att världen var cirka 6000 år gammal, för det kunde man uträkna i Bibeln. Mänsklighetens centrum fanns en gång i Främre orienten och om vår äldsta tid fanns skriftlig historia. Exempelvis hade den mänskliga närvaron i Norden varit kortvarig, trodde man.
Genombrottet för ämnet arkeologi kom dock i början av 1800-talet. Det hade att göra med romantikens intresse för forntiden och med det studiet av klosterruiner, gravar med dess skelett och andra liknande symboler. Den nationella kulturen sattes i centrum och många konstnärer och författare fick inspiration av de medeltida minnesmärkena som var synliga på annat sätt äldre fornminnen och man började samla och utge folkligt traditionsberättande. Förhistorien och fornforskningen ansågs viktig när de nya nationalstationerna med ett land, ett folk och ett språk tog form, exempelvis bildades Götiska förbundet i Sverige 1811.
1800-talet innebar inledningsvis två landvinningar i metodhänseende, att det blev möjligt att tidfästa arkeologiska fynd som möjliggjorde sammanhängande studier av förhistoriens senare skeden, samt att den paleolitiska arkeologin fick fotfäste. Den senare i samma tidsskede som utkomsten av Om arternas uppkomst 1859. Detta innebar också att teoribildningen förändrades, bland annat ansåg arkeologerna att vår planet och livet där var äldre än 6000 år, men en lång tid framöver kom ämnet att svärtas ned av imperialistiska värderingar, där man skilde mellan den vita mannens förhistoria och de övrigas. När den ej direkt berör nordeuropeiska spörsmål, får den bli onämnd i detta sammanhang.
Ett par danskar kom att utarbeta en ny metod för att tidsbestämma arkeologiska fynd, utan att förlita sig på skriftliga källor. Den systematiska kronologin – typologin – med relativ datering hade sin upphovsman i dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865), som med sitt periodsystem analyserade artefakternas stil, dekoration och sammanhang samtidigt och kunde utifrån detta skapa en grov men effektiv tidsföljd. Intressant är att notera att han dessutom samlade och sorterade mynt, sedan sin ungdom. En annan dansk, lärjunge till den förra, var Jens Jacob Asmussen Worsaee (1821-1885), vilken blev Köpenhamns universitets förste utnämnde professor i arkeologi år 1855. Han medverkade till de första stratigrafiskt vetenskapliga utgrävningarna av kökkenmöddingarna kring 1850, i gruppen av forskare fanns geologer och biologer. En tvärvetenskaplighet inom arkeologin som finns ännu idag. Idéerna spreds vidare, bland annat till Skottland och via det engelska språket vidare i Europa och den nya världen. På 1850-talet hade arkeologin blivit en vetenskap i norra delen av Europa, ty här kunde man nu med arkeologiska utgrävningar börja strukturera upp människans förhistoria.
I Centraleuropa kom den paleolitiska arkeologin att lyftas fram under 1800-talet. En av banbrytarna var fransmannen Georges Cuvier (1769-1832), han var tyvärr bunden till den bibliska tidsuppfattningen och byggde upp en katastrofteori om att vår planet i förhistorien genomgått ett antal katastrofer av Syndaflodens art och styrka, med efterkommande nykolonisationer av djur och människor. Paleontolog som han var kunde han använda sina kunskaper i jämförande anatomi för att rekonstruera hela skelett av dittills okända fossilerade fyrfota djur och han kunde vid sina utgrävningar av flodbankar observera att skilda geografiska lager utmärktes av olika djurarter, vissa utdöda sedan länge.
En av Cuviers elever var svensk och hette Sven Nilsson (1787-1883). Den senare kom som professor i naturalhistoria i Lund att delvis arbeta med arkeologi. Nilsson kom att lägga grunden till den internationellt jämförande arkeologin där han genom studier av andra kulturer försökte få sig ett grepp om livet i Sverige under stenåldern. Dessutom införde han slitspårsanalysen som metod, vilken kan användas till att reda på hur artefakter tillverkades och vad de användes till. Artefakterna som ofta står i centrum, vars användning kan analyseras genom humanistiska eller naturvetenskapliga metoder. Genom den laborativt inriktade arkeologin och genom experiment i förhistorisk teknologi, kan många värdefulla uppgifter utvinnas om funktionen på föremålen.
Fornforskaren Sven Nilson utnyttjade redskapsteknologins utvecklingsstadier för att mäta graden av kultivering hos stenåldersmänniskorna. Han valde bort klassificeringen som var vanlig under samtiden och istället ställde han sig frågor kring stenåldersredskapens funktion. Nilsson studerade också artefakternas slitage som kunde ge svar på deras användningsfunktioner.
Slitspårsanalyser blev impopulära, men med den sovjetiska arkeologen S. A. Semjonov kom dessa att på 1950-talet bli aktuella. När Semjonovs Förhistorisk teknik kom ut i engelsk översättning blev det på nytt intressant att studera slitspåren på förhistoriska redskap av ben och sten, för att få svar på processerna som låg bakom dem. Analysen kan ge svar på produktivkrafternas utveckling, men ger samtidigt bekräftelse på det evolutionistiska tänkandet, för om inte förändringar fanns på verktygen under årtusendena så skulle ju inte mänskligheten gått framåt. Man kan se det på två plan – den praktiska metoden – och själva syftet, målet med kunskapen, teoribildningen. Nilsson hade använt sig av slitaget som ett mått på verktygsanvändning och därmed graden av kultivering. I västerlandet sökte man svar som bottnade i ett nyvaket intresse för samhället som en funktionell organism. De såg på arkeologin som en samhällsvetenskap med inriktning på frågor kring ekonomi, teknologi och miljöanpassning liksom en kunskapsteoretisk omorientering mot naturvetenskapliga ideal, till det fack – ej humaniora – som ämnet arkeologi tillhör i vissa länder. Kunskapen om redskapsanvändning är här både nödvändig och möjlig.
Sven Nilsson hade helt andra och sämre möjligheter än dagens arkeologer med välavancerade tekniska hjälpmedel/instrument, bara under det senaste halva århundradet har tekniken utvecklats oerhört. I början tittade man ursplittringar på redskapseggarna, men nu inser man att det finns ett problem i sådant skådande för frågan är vad som skapades av forntidsmänskan och vad av naturen under de årtusenden som gått sedan redskapen var i mänskligt bruk. I slutet av 1970-talet intresserade man sig för att studera slitaget, skilja mellan polerade respektive repade ytskick, vilket gav svar på artefakternas använda del och arbets(in)rikting, men kanske det intressantaste, gav svaret på vad som hade bearbetats, trädslag mm. På 1980-talet började man inse att även nötningsskador ej bara kan försvinna utan kan även förändras med vittring över tid. I framtiden ser det ut som man med kemianalyser kan studera spårämnen på ytskicket för att få fram till vad man har använt redskapen, om det var för att fälla träd, hacka loss köttben (dela upp kött) eller slå ihjäl andra mänskor. Mikrobiologin med bl a DNA-analyser kommer att vara till hjälp. Man tror inte idag som på Nilssons tid att slitspåren kan berätta allt, men kan åtminstone ge delsvar eller pusselbitar till en helhetsbild arkeologer eftersträvar att uppnå. Svårt att beskriva mer specifikt den tekniska och naturvetenskapliga biten, kräver djupare insikter i andra vetenskaper, än vad uppsatsförfattaren har.
När vi kommer in i 1900-talet var arkeologin väl etablerad. 1800-talet hade inneburit att arkeologin inte nöjde sig inte med att evolutionen var en realitet. Man önskade få sig en bild av forntidsmänniskans livsmiljö, dess verktyg och på vilket sätt de hade överlevt sin samtid. Man tog hjälp av bland annat etnografin, se exemplet Sven Nilsson. I samarbetet med geologer och biologer rekonstruerade de miljön och kosthållningen hos de förhistoriska människorna. Man ansåg att med teknikens hjälp hade mänskliga livsmiljöer utvecklats under årtusendena, men också genom slumpen och folkvandringar.
Denna vecka kommer jag åter att göra exkursioner i Kungälvs kommun, försöka i papper få ned lite om vårterminens kommande fältarbete i APT-programmet, samt att i helgen besöka Östergötland. Där jag bland annat ska besöka Tift, ett av Sveriges största gravfält från järnåldern, beläget utanför Linköping. Jag var där högsommaren 2009, men denna årstid är bättre om man vill se fornlämningar, så ett återbesök passar sig väl.
Vardag som vetenskap, men även ny vetenskap i den arkeologiska vardagen.
Vecka 14 2011
Nu för tiden är det sällan jag brukar läsa litteratur som bara har med det egna intresset att göra, oftast är jag involverad i så många projekt att all överloppsenergi och –tid hamnar där. Vilket dock inte är illa, då dessa projekt har jag gått in i med fri vilja och stor lust. I alla fall läser jag sedan en tid tillbaka Lena Sundströms bok om Danmark, med titeln Världens lyckligaste folk. Njuter verkligen av hennes betraktelser av vardagen i Nørrebro, en stadsdel i Köpenhamn. Boken upptar mycket som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och nyttig för mig som oftast är i jakt efter den förhistoriska för att bättre kunna förstå min arkeologiska vardag här i Götaland. Den påminner faktiskt om min förra bok som jag läste, alltså I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin. Det är en form av dagbok från Tensta, full av analyser och skarpa iakttagelser. Journalistik är det till viss del, men också en form av etnologiskt arbetssätt – vardag som vetenskap. Vilket har följt etnologins framväxt och utveckling sedan slutet av 1800-talet.
Bondebefolkningen var den första tiden folklivsforskningens huvudstudieobjekt. Industrialiseringen satte igång på 1870-talet, och man ansåg att det var viktigt att rädda minnet av ett ursprungligt och äkta kulturarv som höll på att förändras och gå under. Folklivsforskarna sökte samla in information så långt tillbaka som möjligt. Många gånger att de missade det informationsgivarna skulle ha kunnat ge av sina egna liv. Upptecknandet katalogiserades i skilda fack och diverse sägners eller jordbruksredskaps utbredningskartor ritades. Insamlandet var inriktat på materiella ting och gårdsritningar. Det var nog väl behövligt av den anledningen att folklivsforskningen som vetenskap var tvungen att etablera sig i universitetsvärlden. Behovet av att visa faktiska och synliga resultat var nödvändigt för forskningsanslag med mera. Samtidigt byggdes det upp flera arkiv som enligt min mening är mycket värdefulla för förståelsen av det forna Sverige. De evolutionistiska och diffusionistiska perspektiven förfinades och utvecklades i kulturområdesforskningen under perioden 1920-1960, som även övergick till rena studier av innovationsförlopp och nyhetsspridning, både i bondekulturen och också den tidiga industrialismens samhälle. Den typiska avhandlingen i 1950-talets svenska folklivsforskning var en studie av ett kulturelements spridning i tid, rum och social miljö – en folksaga, ett jordbruksredskap, en festtradition.
Från och med 1960-talet har folklivsforskningen övergått till samtidsforskning, därav en av orsakerna i namnbytet år 1972 till etnologi, som blev benämning på det examensämne som tidigare kallades för folklivsforskning. Etnicitetsforskningen börjar intressera alltfler bland annat på grund av den stora invandringen från länder som Finland och i USA på grund av sin komplicerade etniska uppbyggnad. 1960-talets etnologer intresserade sig ofta för frågor kring sed, samhällsstruktur och social organisation med funktionalismen som perspektiverande teoribildning. Funktionalismen lade grogrunden för lokalstudierna under 1960- och 70-talen, efterhand med en interaktionistisk profil. 1970-talets avhandling var en lokalstudie med betoning på det sociala livet. På 1970-talet var det många som påverkades av framförallt socialantropologins långvariga (ofta åratals) studier av överblickbara småsamhällen och folkgrupper och man letade upp så kallade mer eller mindre exotiska lokalsamhällen för att utforska dem med intervjuer och deltagarobservation. Åke Dauns Upp till kamp i Båtskärsnäs (1969) bildade skola för framtida etnologer. Lokalsamhället kunde vara ett brukssamhälle, en fabrik, ett kontor, en långvårdsavdelning, ett villaområde eller en förort.
När man på 1970-talet valde att studera lokalsamhället skedde det nästan alltid med en frågeställning som gällde kulturell gemenskap och med en teoribildning som var lämpad att lyfta fram: den symboliska interaktionismen (den sociala interaktionen mellan ett fåtal människor) och på hur verkligheten uppfattas av dessa (det fenomenologiska aktörsperspektivet).
När marxistisk eller historiematerialistisk teori importerades konkretiserades den oftast i studier av arbetarkultur och frågor kring kulturell dominans eller försvarskamp. På samma sätt länkades ofta intresset för modernitet samman med ungdomskultur och identitetsbygge, medan de postmoderna strömningarna kopplades samman med studier av estetik, gestaltning och konsumtion. Det är en sådan sammanfogning av teoretiska glasögon, ämnesval och perspektiv, som gör att vissa studiefält snabbt blev överbefolkade och efterhand nednötta. Det var inte lätt att producera den fjärde i raden av etnologiska avhandlingar kring lokalsamhällets gemenskap, arbetarkulturens värdighet eller ungdom och modernitet.
Under 1970-talet utvecklades den kulturanalytiska tradition som fortfarande dominerar, om än med ständigt ändrade teoretiska förtecken. Under 1970-talet hade etnologerna i stor utsträckning sagt farväl till föremålsstudierna, även om intresset för tingen kom tillbaka i slutet av samma sekel, men i helt nya former… till exempel ungdomars konsumtionsvanor. Etnologerna började också reflektera över sin egen forskarroll. Med inspiration från feministisk kulturteori kom studiet av genus och identitet att expandera mot 1980-talets slut.
Under 1980-talet kan man säga att det etnologiska synfältet vidgades genom inflytandet från internationell kulturforskning inom olika discipliner. ”Kulturanalysen” frigjorde ett annat sätt att tänka kring vad som var forskningsbart. Den lokala avgränsningen miste något av sin betydelse till förmån för historiska och kulturella processer. Klasskultur, kulturell förändring och kulturkonflikter blev nya dominerade teman för 1980-talets avhandlingsförfattare. Etnicitetsforskning var 1990-talets typiska avhandling och handlade gärna om en grupps identitetsbygge och gestaltning av sin särart. Om det första decenniet av 2000-talet finns nog skäl att återkomma vid ett senare tillfälle, då mitt mastersexamensarbete i etnologi opponerades och godkändes vid Göteborgs universitet i december 2009.
Folklivsforskningen och etnologin har alltsedan det bildades, som ämne utforskat från jämförande historiska perspektiv variationer i människors livsformer, samt kulturella yttringar av såväl andligt som materiellt slag. Ämnet behandlar mestadels svensk kultur och är begränsad till Europa. Därtill att utgångspunkten var och är ofta det enskilda fallet, föremålet eller levnadsödet och vad det har att berätta om mer generella mönster och tendenser. Alltifrån folklivsforskningens kartor över utspridningen av ett visst byggnadsskick, t ex svedjefinnarnas rökstugor, eller utbredningen av vissa folksånger till etnologins undersökningar av grupptillhörigheten och bosättningsmönster för invandrade ungrare i Sverige eller vissa resvanor hos svenskar som semestrar i Portugal. Dessa undersökningar har då som nu byggt på fältarbeten. Man har nästan alltid fått skapa sitt eget forskningsmaterial, inte som hos historiker oftast gå till de befintliga källorna.
Arkeologisäsongen har börjat så smått i Ytterby, både för min egen del och för Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Själv har jag varit och fortsatt min inventering av de förhistoriska gravarna öster om Kyrkbäcken, påbörjade den i juli 2010, men då var det svårt att fotografera. Nu är det desto enklare, även om viss fornminnesvård på vissa platser vore önskvärd. Stensättningen RAÄ Ytterby 40:1 var en ny bekantskap för min del, den hade gravrösekaraktär och låg majestätiskt högt på en av topparna av Källeberget. Det ska även ligga en till ca ½ km söderom denna övertorvade, närmast rund, 8 meter i diameter och 0,2-0,3 m hög. På ytan åt öster såg jag kantiga stenar som stack fram ur mossan. Utsikten skymdes delvis av skog, men fordom bör man ha sett åt alla väderstreck. Den påminner om stensättningen RAÄ Ytterby 29:1 som jag besökte föregående vecka. Denna var också närmast rund, 9 meter i diameter och 0,4 meter hög. Det finns gott om dessa gravröseliknande stensättningar på höjderna runt Ytterbys dalgång.
Till fornlämningen RAÄ Ytterby 22:1, som bland annat omfattar det stora gravfältet och hallbyggnaderna från järnåldern, vars Kungahällaprojekt leds av arkeologerna Kristina Bengtsson och Johan Ling från Göteborgs universitet, har i veckan inbjudits teknisk expertis från Riksantikvarieämbetet. Anders Biwall från UV Mitt i Uppsala och Bengt Westergaard från UV Väst i Mölndal har använt sig av en magnetometer på fälten vid gravfältet. Det är ett vetenskapligt mätinstrument som används för att mäta jordens magnetfält (magnetosfären). Framför allt ger järnhaltiga mineral utslag i magnetometrar och kan därför hjälpa i jakten efter arkeologiska fyndplatser. Mätningarna görs i hopp om att bland annat finna spår av härdar, med allt vad dessa innebar under forntiden.[1]
En magnetometer ska inte sammanblandas med georadarprospektering. Georadarmätningar utförs också av Riksantikvarieämbetet och passar bra för att lokalisera och avbilda exempelvis klostermurar under mark. Fördelen är att man med båda metoderna kan göra arkeologiska kartläggningar, utan att behöva gräva fram fornlämningen. Riksantikvarieämbetet har ett nära samarbete med ledande forskare inom området genom forskningsinstitutet Ludwig Boltzmann Institute for Archaeological Prospection & Virtual Archaeology i Wien. Arkeologisk prospektering med magnetometer och georadar har endast utförts i några år och är i sitt inledningsskede i Sverige, men man har bland annat haft lyckade försök vid Sankt Olofs konvent i Skänninge och franscikanernas konvent i Krokek.[2]
I veckan har jag också hunnit med ett mycket trivsamt redaktionsmöte i Kungälv, där vi diskuterade texter om fästningsfångar på Bohus under en 400 års period från sent 1300-tal till 1700-talets slut. Jag var även en snabb sväng i Norrköping, i samband med födelsedagsfirande. På vägen till och från Östergötland snubblade jag i Skövde över kanoner från Finspångs bruk och romerska mynt i Katrineholm, men det är en annan historia. Inom APT-programmet har vi i veckan också diskuterat våra praktikperioder, så nog händer det grejer.
[1] http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/tjanster_uv/prospektering.html 2011-04-10; http://sv.wikipedia.org/wiki/Härd 2011-04-10.
[2] http://archpro.lbg.ac.at/institute/institute 2011-04-10.
Digital fältdokumentation.
Vecka 13 2011
Sommaren 1992 deltog jag i ett samnordiskt utgrävningsprojekt av en vikingatida-medeltida handelsplats vid Kyrksundet i Hitis i sydvästra Finlands skärgård, som var den urgamla segelrutten från Sverige via Åboland till Gårdarike. Där östnordiska vikingar höll sig framme under övergångstiden mellan heden- och kristendom.
Där mätte vi in utgrävningsområdet för hand, det var tydligt och förståeligt för alla deltagare vilka ytor som registrerades. Ritningar bearbetades sedan, bland annat genom inskanning. Våra inmätningar för knappt två decennier sedan var ett hantverk där ögat och handen samarbetade i en konstnärlig konstellation, idag samarbetar ögat och handen i en mer teknisk dito. Inmätningsmetoden i Finland var också ny en gång i tiden, egentligen kan den kopplas till lantmäteriets traditioner. Något som kändes främmande för många av arkeologins pionjärer som var mångsysslare i ett kulturellt hänseende, men kanske ovana med standardiserade inmätningar och avritningar. Fornforskaren Gustaf Brusewitz (1812-1899) syntes ha haft sådana problem.
Under åren som ledare för fornminnesarbetet och redaktör för skriftserien Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia tog arkeologen Oscar Montelius (1843-1921) ett för fornforskningen i Bohuslän betydelsefullt initiativ – avbildandet av landskapets hällristningar. Han försökte intressera Gustaf Brusewitz för uppgiften på 1870-talet. Denne åtog sig också densamma ock med tvekan, men sedan han hade varit med Montelius i Tanum 1873 trädde han tillbaka, emedan som han säger ”... jag kände med mig, att jag ej passade för det slags ritning, som verkställes efter skala... och” fortsätter han, ”rörande mina försök i afritning af hällristningarna tiger jag här, men är glad att vederbörande nu funnit den, som passar vida bättre till detta företag.”
Grafikern och läraren Lauritz Baltzer (1845-1917) vid Musei ritskola kom istället att ägna mer än 30 år åt dokumentation av Bohusläns hällristningar. (1)
Digital fältteknik är både mer demokratisk och odemokratisk, dvs tillgänglig och otillgänglig för andra. Det som i Hitis var tydligt och förståeligt för alla deltagare, är dock inte lika precist som digital teknik. Problemet med inmätning är att det har skapats specialister och så har det blivit en generationsproblematik, som gör att många av de äldre, men även flera yngre, tycker det är svårt med inlärandet av den nya tidens teknik. Fast på samma som många lär sig köra bil och skaffa körkort, krävs det bara en inövningstid och fortsatt användning så får man sig ett grepp av inmätningsinstrument och programvaror. Ens konstnärliga förkunskaper kan vara begränsade. Fördelarna är många, till skillnad mot Hitis kan man idag på digital väg samla in en stor mängd mätdata. Nästan i alla fall…
Föregående vecka var jag ute på en fältövning med deltagare i mitt APT-program och då krånglade vår utrustning till den grad att nästan inga mätdata lyckades insamlas. Totalstationens ben hade förmågan att sjunka ned i marken, en erfarenhet av detta är att den inte behöver stå på plan mark, för det kan man justera med olika längd på de utstickande benen, däremot får inte marken vara vattensjuk eller smälta undan i vårsolen. Närheten till en inmätningsgrupp med en annan totalstation gjorde att vår totalstation ibland låste sig mot deras prisma, kan undvikas genom att prismat vid passage eller dylikt övertäckes/hålles för tillfälligt. Fördelen med dålig bärning av vår totalstation var att vi fick sätta upp stationen flera gånger, tar viss tid då bland annat den måste ställas in/läsas av med prismat mot bestämda kordinatpunkter, tidigare utsatta, så att våra mätdata får en reell plats i Sweref 99, innan inmätning. Tiden blev därefter så knapp att all strategi för inmätning var omkullkastad, dessutom lyckades totalstationen på grund av tekniska och skymnings-/avståndsproblem inte mäta tilltänkta objekt – cementblock från Göteborgsutställningen 1923 och en fiktiv domarring. En stor sten som på slutet trots allt blev inmätt med vår lärare Chris Sevaras hjälp överfördes aldrig till APT-klassens insamlade mätdata, så det inmätta slutresultatet av denna del av fältövningen blev lika med noll.
GNSS/GPS fungerade bättre, men i vårt första utvalda område kunde den inte få in tillräckligt med satelliter, då det blev störningar på grund av växtlighet (stora träd) och berg intill byggnader, därför flyttade vi till Humanistens huvudentré, där vårt strategimål blev att mäta in tvenne buskage och ett stort antal bänkar (intilliggande utebord fick vi utelämna i brist på tid). Det blev lyckat och erfarenheten är att man lätt kan mäta in ett stort antal punkter och stora områden, ifall förutsättningar för inmätningar är goda. Det kräver dock ofta ett gott förarbete, för att slutprodukten ska bli bra. Man bör besöka inmätningsplatsen för att bekanta sig med miljön, så undviks lättare misstag som våra. Däremot får man fundera på inmätningsverktyg beroende på plats och tid. Vissa passar bättre än andra. GNSS är inte beroende av god linjesikt och goda markförhållande för uppsättning av inmätningsinstrument, vilket en totalstation kräver. Det gör att med en GNSS kan man ge sig ut i vattensjuka marker och annan ogästvänlig terräng, då den inte på samma sätt blir markbunden, bara satellitmottagandet är bra. När man sedan arbetar i ArcGIS är det viktigt att kodningen vid inmätningen har fått begripliga namn och nummer, så att det blir lätt att bearbeta med mätdata i kartskapandet.
Det finns för- och nackdelar med de olika typer av digital fältdokumentationsutrustning, som man bör man tänka på vid val av utrustning. I samband med inventeringar, ensam eller i grupp, passar enklare handutrustning. För omkring 60000–70000 kr – budgeten bör planeras efter behov, minsta nödvändiga utrustning kan vara fullgott nog – kan man få bra fältutrustning, som har en basstation där man kan lägga in fakta och GNSS-data som är Windows CE- och ArcGIS-baserad, vars point line kan skifta mellan 0,1-2,0 meter. Vilket kan anses vara godtagbart, då det handlar om inventeringsdata.
Handutrustningen för fältbruk behövs inte sättas upp, är lätt att använda och väger lite. Batterierna som håller omkring åtta timmar räcker för en normal arbetsdag, men ett extra batteri väger inte mycket mer att bära. Uppladdningen tar också bara tre timmar i anspråk. Det låga inskaffningspriset gör att man vid inventeringar har råd att ha fler handapparaturer i bruk, vilket underlättar och effektiviserar fältarbetet. Övrig fältutrustning väger mycket, och har stor batteriåtgång. Lite lustigt är att den så kallade bärbara utrustningen kräver så mycket extra batterier för att fungera som fältdokumentationsutrustning, då dess varaktighet är så kortvarig.
I en förundersökning behöver mer precisa fältdata göras, då det i samband med upphandlingsförfarandet kan finnas olika utförare och de som senare gör slutundersökningen ej är desamma som gjorde förundersökningen. Dock till skillnad mot slutundersökningar har man inte lika gott med tid, utan får arbeta snabbare, därför passar dyrare GNSS-apparatur som mäter points mer exakt och vilken gör att man kan överföra mer komplexa insamlade data till exempelvis ArcGIS.
I en slutundersökning som varar fler dagar, oftast veckor kan det vara värt att kombinera GNNS-inmätning med en totalstation. Gärna i form av SmartPool (där GNSS och en prisma till en totalstation är sammanbyggd). Man har tid att fastställa know points och sätta upp totalstationer. I vissa fall kan GNSS-mottagaren fungera dåligt på grund av lokalens beskaffenhet eller läge och totalstationen är i praktiken den enda brukbara i sammanhanget, exempelvis områden på jordklotet där satelliter mer sällan passerar eller på grund av bergskedjor är svårbrukbara. En totalstation kräver ingen satellitmottagning, även om kombinationsutrustningar som SmartPool blir alltmer frekventa.
Noggrannheten i inmätningen skiljer sig mellan GNSS och totalstationen, de bästa stationerna av det förra slaget kan inmätningspunkten skifta med 1-2 centimeters noggrannhet, medan med en totalstation så är man nere på millimetern. Återigen handlar det om vad man mäter in och i vilket syfte. I samband med borttagandet av en forngrav – domarring eller stensättning som exempel – spelar det egentligen ingen roll om själva graven förskjuts en eller två centimeter av verklig plats, medan i andra sammanhang faktiskt kan spela roll, där komplexitet ska utredas. (Inom andra yrkesbranscher kan exakthet vara än mer viktiga.)
Dock förutsätter en god positionskvalité att totalstationen är rätt uppsatt. När väl en know point har satts upp, gärna inhuggen direkt i berg, så att den ej försvinner, vilket vore förödande, slipper man med en totalstations inmätta data göra efterjusteringar i mätpositionerna. Vilket ska göras med GNSS, då man behöver korrigera mätdata i SWEPOS som beror på fel i satellitsignalerna. Det går att göra i realtid, men för arkeologer är det bättre i efterhand, då denna metod ger bättre noggrannhet än realtidstjänsterna i Lantmäteriet, som har 120 permanenta referensstationer i Sverige. Angående nackdelar med GNSS har vi sett att berg, byggnader och atmosfär kan försämra eller förhindra inmätningar. Exempelvis bör elevationsvinkeln vara 15 grader eller mer över horisonten för att ha kontakt med inmätningsinstrumenten, ifall de är under blir det dåliga satellitsändningar.
Denna vecka har jag avslutat moment två i vårterminens programutbud, tentamensuppgifter som kartproduktion och hemtentamensfrågor är inlämnade. Vilket har gjort att jag under helgen delvis åter har kunnat ta itu med skrivandet av finländska fästningsfångar på Bohus fästning på 1700-talet.
Dessutom har jag under fredagskvällen, tillsammans med Victoria från Rejmyre, varit på premiärvisningen av filmen Fotbollens sista proletärer på biografen Draken vid Järntorget, som handlar om IFK Göteborg på 1980-talet, då spelarna försörjde sig såsom kockar, rörmokare och fritidsledare, men trots detta spelade i Europatoppen i fotboll. I premiärpubliken syntes bland annat Leif Pagrotsky och Göran Johansson. Även fornlämningsplatser från järnåldern i Ytterby och Komarken i Kungälv besöktes under det sköna aprilvädret.
1) Nils Niklasson, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1936:9f; Jarl Nordbladh, Tillbakablick på Fornminnesföreningens verksamhet. Fynd 2/1986:21.
