harriboy

 Vecka 12 2011

---

För drygt en månad sedan, måndagen den 21 februari, hade vi som första vårprogram i Fornminnesföreningen i Göteborg en mycket givande dubbel föreläsning med professor Jarl Nordbladh, samt föreningens ordförande professor Håkan Karlsson under temat Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år. Dåtid, nutid, framtid… och nu, lite mer än en månad efteråt har jag läst två minnesnummer beträffande Fornminnesföreningen i Göteborg, som sagt 2011 fyller 125 år.[1]

 

Den äldsta artikeln från 1936 är skriven av arkeologen Nils Niklasson och heter Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år och den yngsta från 1986 i sin tur har arkeologen Jarl Nordbladh som författare och heter Tillbakablick på Fornminnesföreningens verksamhet. Båda berättar om en brokig historia som har sin formella start den 22 juni 1886 då Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening bildades vid ett sammanträde i Göteborg. Från start hade man omkring 228 medlemmar och idag omkring ett halvt tusen.



Det är en i föreningssammanhang stor och stabil förening som jag i måndags på årsmötet – måndagen den 21 mars 2011 – fick äran att bli invald i som styrelseledamot. En hedrande uppgift att mer aktivt få vara med i en enligt mig mycket samhällsnyttig föreningsorganisation. Vid årsmötet utdelades även fornminnesföreningens uppsatsstipendium, där även stipendiaterna även presenterade sina uppsatsämnen.

Jag har under åren varit med i ett stort antal föreningar, och i vissa sammanhang även varit med att både starta och nedlägga dessa under den period jag har varit verksam. I dagsläget är jag bara medlem i Fornminnesföreningen i Göteborg, Föreningen Forntid i Norrköping, Göta studentkår, Kortedala museiförening och Norrköpings finska förening, då jag av princip inte är medlem i en förening där jag ej är aktiv eller tar del av dess utbud.

 

Vilket i sin tur har gjort att jag under åren har passerat ett stort antal föreningar, alltefter bostadsort, intressen och åsiktstillhörighet. Finlandssvenska föreningen Västerled i Norrköping, Finlandssvenska klubben i Göteborg, Tornedalingar i Stockholm, BK Balkan i Kortedala, Estlandssvenskarnas kulturförening Svenska Odlingens Vänner, Norrköpings Esperantoklubb, Joel Pettersson-sällskapet på Åland, Ålands konstförening, Skänninge historiska förening Sunnanskog, S:ta Ingrids gille i Skänninge, Clas Livijn-sällskapet i Skänninge, Sveriges ingermanländska riksförbund och en liknande organisation i Sankt Petersburg vid namn Inkerin Liitto, Föreningen Arbetarskrivare, Liv i Sverige, Fältbiologerna, Svenska turistföreningen, Föreningen för populärvetenskap, Östgöta medeltidsgille, Östergötlands Fornminnes- och Museiförening är några av de föreningar som jag har haft hemvist i om man ska uppräkna kulturföreningar av mer traditionell art, men även flera politiska, fackliga och liknande av studentkaraktär har passerats genom åren, vilken inte är konstigt då jag redan tidigt i min ungdom tog politiskt ställning för vad jag har ansett ha varit rätt och riktigt.

 

Fornminnesföreningen i Göteborg kommer jag oavsett bostadsort och aktivitet att tillhöra till mina döddagar, då jag för något år sedan betalade livstids medlemskap, såg det som en pensionsförsäkring att tidskriften Fynd kommer att dimpa ned i brevlådan, även med en knapp pension framöver. Föreningen kan nog idag bland annat uppfattas som en stödförening för Göteborgs stadsmuseums verksamhet. Föreningen har inte till skillnad mot många hembygdsmuseer några egna samlingar att förvalta.

 

Ordnandet är en kulturell handling. Kyrkorna är nog den institution som allra först fyllde insamlingsbehovet fordom. I deras salar framvisades allt från reliker till stenyxor och naturvetenskapliga ben. Förfalskningar skapades i brist på original. På gymnasier i bland annat Vasa och Göteborg, som under 1700- och 1800-talet var en form av små miniuniversitet, upprättades samlingar som innehöll en stor del av samtidens totala vetande. Det skulle vara komplett, fullständighet och systematiskt.  Kuriosasamlingarna innehöll bland annat arkeologiska föremål, som både i Vasas och Göteborgs fall brann upp på 1800-talet, men i bästa fall ännu idag i djupet av dessa forna brandtomter nog kan innehålla lämningar av skolornas tidigare stenyxesamlingar, då de ej tillvaratogs i brandresterna.

 

Liknande miniuniversitet var adelns bostäder. Dagsnäs i Västergötland är exempel, då det under fornforskaren Per Thams tid under andra hälften av 1700-talet blev ett kulturcentrum i Västergötland, då han bland annat lät hämta fyra runstenar till slottet. Ett annat exempel är Skoklosters slott som ännu idag har 350 - 400 år gamla indianvapen från Delaware.



Det beror på i slottets samlingar finns föremål som härrör från dess byggnadstid i mitten av 1600-talet. År 2006 uppmärksammade man detta genom att ha en sommarutställning som hade namnet Utsikt mot världen och då lyfte man fram föremål som är unika i världen och de äldsta daterbara i sitt slag, bland dessa fanns välbevarade ting från den Nya världen såsom en hängmatta från Orinoco-området i Venezuela, en kajak från Grönland och några föremål, som troligen har tillhört Lenape-folket, en indianstam som hade handelsförbindelser med Sveriges dåtida koloni Nya Sverige i Delaware.

 

Dessa tidiga museer kan idag uppfattas ha haft en del skumma element. Drottning Lovisa Ulrikas missfall visades upp på hennes museum, om det nu var på Drottningholm eller Ulriksdal. Kungligheternas intresse för forntiden kunde ibland ha helt andra föresatser än vad vi idag kan tro. Exempelvis var Karl XIII: s hustru Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein – Gottorp oerhört fascinerad av utgrävningen av en gånggrift i Axevalla, för dess inre med uppradade lik visade ett ordnat samhälle som inte hennes samtida kyrkogårdar hade en tillstymmelse av. För henne uppvisade en drygt 5000 år gammal massgrav spår av den ideala kyrkogården.

 

Historiskt sett hade Fornminnesföreningen i Göteborg förr fler uppgifter och berörde större ämnesområden som folklivsforskning för att nämna ett exempel. Intresseområdet sträckte sig från Varberg i söder till Strömstad i norr. Namnkunniga och numera bortgångna västsvenska arkeologer som har haft förtroendeuppdrag i föreningen är bland annat Wilhelm Berg (1839-1915), Georg Sarauw (1862-1928), Nils Niklasson (1890-1966) och Carl-Axel Moberg (1915-1987).

 

Fornforskningen i Göteborg har gamla traditioner, drygt ett decennium före fornminnesföreningens bildande samlades bland annat de då inom Sverige verksamma arkeologerna i Göteborg för att diskutera problem och möjligheter, vilket den i Göteborg verksamma fornforskaren Gustaf Brusewitz (1812-1899) så livligt har skildrat i samtida anteckningar[2]:

 

I juni månad 1875 sammankommo från vidt skilda orter Svenska Fornminnesföreningens ledamöter i Göteborg till deras vanliga sommarting. Bland dem först och främst den svenska fornforskningens, så väl som fornforskningens i allmänhet, Nestor, professor Sven Nilsson, Fornminnesföreningens ordförande friherre J. Nordenfalk, kammarherren friherre Gabr. Djurklou, friherre Arvid Kurck, doktor Oskar Montelius, doktor Nils Gustaf Bruzelius, kyrkoherden dr. Claes Johan Ljungström, doktor C. F. Wiberg, orientalisten dr. Carlo Landberg, doktor C. Eichorn, artisten hr. K. N. M. Mandelgren, doktor Karl Torin och åtskilliga andra, så väl äldre som yngre, välkomnade till Göteborgs stad af länets höfdinge grefve Alb. Ehrensvärd och öfrige ledamöter i denför tillfället bildade ”Inbjudningskommittén”. I dagarna tre quarstannade de här, höllo sina sammanträden i Göteborgska museets biblioteks lokal som för detta ändamål blifvit festligt smyckad och hvarest mycket lärorika föredrag höllos af dokt. Montelius, direktör Södling, dr Eichorn, intendenten Malm, dr. Wiberg, frih. Djurklou, dokt. Carlo Landberg, artisten Mandelgren m. fl. Ihogkommas böra ock de splendida middagsbjudningarna till herr Grefven och Landshöfdingen, till hr.brukspatron m. m. J. Json Dickson på dess praktfulla villa Öfverås och till grossh. m. m. Hr J. J. Ekman på Gammelstaden.

 

Med ångfartyg gjordes en utflygt uppåt den romantiska Göta Elf, förbi ruinerna av det väldiga Bohus och den lilla pittoreskt belägna staden Kongelf till Kastellegården, hvarest fordom det frejdade Kononga Hella låg. Der, på den så kallade ”Klosterkullen”, som förr i tiden bar Sigurd Jorsalafararens borg med Kastalakyrkan, höll kammarherren A. M. E. Lagerberg ett tal, afhandlande Kononga Hellas öden. Derefter anträddes färden tillbaka till Kongelf, hvarest man gick i land och besåg – tyvärr under ett duggande regn – ruinerna af Bohus, hvarefter sällskapet af staden Kongelf genom dess borgmästare var inbjudet till en ståtlig frukost uti en gent emot slottsruinen liggande trädgård, der munterheten väl icke stod högt i tak – ty tak fanns ej öfver – men högt upp i himlarnas höjd, och många skålar druckos, ända tills afskedstimman slog och samtelige åter gingo ombord å fartyget, som under kanonsalut från Bohus och hurrningar från stranden ångade af. En glad afskeds-sexa på Lorensberg utgjorde sista akten af herrligheten.[3]

 
I en stad som Göteborg var den här arenan under denna tid utåt sett tillägnad stadens bourgeoisie, även om kvinnorna arbetade bakom kulisserna med tillställningar, renskrivningar av protokoll och liknande. Stadens manliga elit var med i allt som skedde och för att bli invald krävdes ofta rekommendationer från andra av samma sort, såsom idag inom vissa golfklubbar och ordenssällskap. Väl för detta medlemskap krävdes ekonomiska resurser, i vissa enstaka fall behövdes bara en begåvning. En gång invald, kunde vissa göteborgare till slut tillhöra många olika föreningar. Den äldsta av dessa sällskap fick namnet Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, instiftat 1778 och ännu idag verksamt.[4]

 

Detta sistnämnda sällskap och Fornminnesföreningen i Göteborg har givetvis efter sina bildanden skiftat karaktär, annars skulle de omöjligen kunna ha överlevt samhällets demokratisering. Mycket av den roll som exempelvis fornminnesföreningen hade vid sitt bildande fylls idag av andra institutioner och kan idag ses mer som en stödförening för fornminnesverkande institutioner som Göteborgs stadsmuseum, samt där kunskapsspridandet har en viktig post. Föreningen är en integrerad del av västsvensk arkeologi och museiverksamhet. Den har i dagsläget en programverksamhet som kretsar kring föreläsningar och resor, har även publiceringsverksamhet och är delaktig i arkeologiska undersökningar, bland annat i Finnestorp. Stipendier ges även till uppsatsstudenter. Fornminnesföreningen i Göteborg är en viktig aktör för att sprida förståelsen för det förflutna.

 

Arkeologin har en förmåga att påverkas av, men även påverkar till viss del samhällets idéutveckling. Kulturarvet är vårt gemensamma och ska därför inkludera alla. Idag har vi ett nytt antikvariskt förhållningssätt till vår förhistoria än tidigare, som beror på teoretiska och metodologiska förändringar. Idag för arkeologerna en dialog istället för monolog med sin publik och så har naturvetenskapliga landvinningar möjliggjort att få mer kunskap ur förhistorien, som kändes otänkbar bara för några decennier sedan. Fornminnesföreningen i Göteborg har därför en spännande framtid att gå till mötes, där vi ska fortsätta med den goda verksamhet som bedrivs inom föreningen, men även försöka hitta nya målgrupper och målsättningar allt eftersom vår samtid förändras. År 2086 när föreningen fyller 200 år kanske dess medlemmar delvis kommer att förundras över vår syn på vår gemensamma förhistoria, men de ska inte misstro vår kärlek för den och den organisation som arbetar aktivt för att vårda den och skaffa kunskaper ur den för oss själva och kommande generationer. Det finns en framtid för forntiden…

---

[1] En stor del av veckans blogg bygger på eller har inspirerats av den föreläsning som hölls av arkeologerna Jarl Nordbladh och Håkan Karlsson, under temat Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år. Dåtid, nutid, framtid, hållet i Göteborg den 21 februari 2011. Se även fornminnesföreningens hemsida http://www.fornminnesforeningen-gbg.se/ 2011-03-27.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Brusewitz 2011-03-27.

[3] Nils Niklasson, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1936:10f.

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kungliga_Vetenskaps-_och_Vitterhetssamhället_i_Göteborg 2011-03-27.

 Vecka 11 2011

---

 

Sommaren 2010 besökte jag Uppåkra i Skåne och tittade på fynden därifrån på Historiska museet i Lund, varav jag särdeles fastnade för en monter som visade små guldgubbar. Höjden på dem är vanligtvis bara 1-2 cm. I Uppåkra har man hittat drygt 200 guldgubbar kring ett stort stolphål som var beläget i ett kulthus för fornsed. Mest guldgubbar har man hittat på Bornholm och då framförallt allt på järnåldersboplatsen Sorte Muld, med den svarta jorden. Där har nästan 2500 figurer påträffats, vilket motsvarar omkring 85% av det samlade kända antalet. I Sverige känner man till knappt ett tjugotal platser och likaså i Danmark, medan Norge har knappt det halva antalet. Guldgubbar har hittats på forna kultplatser, men även i stolphål till boningshus. De bör ses som någon sorts offer av symboliskt värde, guldvärdet är obefintligt då de är stämplade på tunna folier av denna ädelmetall. Guldgubbar förekommer främst under vendeltid, men vissa fynd dateras ända upp till tidig vikingatid.

Min fascination är begriplig, då guldgubbarna faktiskt föreställer något. De är nog vanligare än man kan tro, exempelvis hittades för något år sedan en matris för tillverkning av dessa i en järnåldersmiljö utanför Linköping. Däremot har man nog missat dem på arkeologiska utgrävningar, då de ofta inte ens är så stora som en fjärdedels frimärke. Här på västkusten hittades 57 stycken guldgubbar, i samband utgrävandet av hallbyggnaden från vendeltiden vid Slöinge i Falkenbergs kommun på 1990-talet. Hallbyggnadskomplexet var sannolikt både ett politiskt och religiöst centrum för den närliggande bygden.

 

Något som också väcker min och västsvenska arkeologers fantasi är lerkulor, som till skillnad mot guldgubbar inte föreställer något och är ännu mindre än guldgubbarna, däremot verkar de ha det gemensamma med guldblecken att de var någon sorts offer av symboliskt värde och hittas främst i kultiska sammanhang. Under västsvenska arkeologidagen kom nämligen dessa små kulor av bränd lera att omnämnas vid ett par tillfällen. I den av Ulf Ragnesten hållna utgrävningen i Ängshagen på Hisingen hösten 2010 hittade man nämligen två små lerkulor i kvinnograven, där bälteskedjan av brons hittades. Kvinnan som blev begravd var någonstans mellan 30-50 år gammal och hade vid sidan av ovanstående fynd även fått med sig en fibula och ett keramikkärl. Ragnesten tror att de små lerkulorna är någon sorts fruktbarhetssymboler och det är inte omöjligt, kultiska tecken verkar de i alla fall ha. I Torbjörn Brorssons och Marianne Lönns föreläsning gavs en replik till Ragnesten, då det den kring första världskriget av Georg Sauraws ledda utgrävningen av järnåldersgravfältet vid Ytter Restad uppkom lerkulor i 3-4 gravar.

 

För det är så att när arkeologer i Västsverige är ute på utgrävningar i sin närregion, så händer det att de hittar ca 1 cm i diameter små lerkulor, bl a vid en arkeologisk undersökning 1967 av en hällkista (Raä Säve:92) i Svensby i Säve socken på Hisingen fann man 54 stycken av en sammanlagd vikt á 36 gram, vid sidan av en pincett av brons. Artefakten och lerkulorna visar att hällkistan har använts för sekundärbegravningar, långt efter att den uppförts under senneolitikum. Lerkulorna antas ha lagts där kring tiden omedelbart före vår tideräknings början (Databasen Carlotta 2011-03-14).

Våren 2007 då den arkeologiska utgrävningen av Kastellegården 1:48 i Ytterby, under arkeolog Kristina Bengtssons ledning, inleddes på allvar, tog det inte lång tid förrän dessa hårdbrända lerkulor började dyka upp i myllan och ganska snart hade ett större antal samlats in på en yta som omfattade ca 100 m². Redan från början ställde de medverkande arkeologerna sig frågan vad dessa kunde ha haft för funktion för forntidens människor, för någon slags mänsklig verksamhet är förknippade med lerkulorna, om det i dags datum är oklart vilken. Inte minskade nyfikenheten och samtalen kring ämnet, då deltagarna fick veta att samtidigt i Kallebäck i Göteborg hittades ännu större mängder av lerkulor.



I maj månad 2007 då skolklasser kom på besök och under en helg då allmänheten bjöds in på studiebesök ställdes frågor till besökarna om de kunde ge svar på dess funktion. Förslagen var många och en av de mest intressanta var att liknande används ännu idag vid ädelmetalltillverkning. Enligt uppgiftslämnaren ska silversmederna rulla sina alster i lerkulor i samband med putsning. Inte osannolikt då de även har hittats i samband med tidig järnhantering i form av en blästbrukslämning i Alleby (Raä Björlanda:402:1) i Björlanda socken på Hisingen (Ragnesten 1985:32f).

Lerkulor har främst uppmärksammats på Västkusten, det är möjligt att den geografiska utbredningen är större, men att man har missat dem i hanteringen av utgrävningsschakten på andra ställen. Ovan nämndes att frågetecknen är många, men olika förklaringar har givits. Vilket nedanstående exempel får visa, dock kan man ana att såsom med slagen flinta är dessa lerkulor enligt erfarenhet från bl a arkeologer från Göteborgs stadsmuseum en identifikation på någon form av boplatslämning alternativt att dessa har haft en funktion kring hantverksproduktion eller kulthandlingar.

I samband med den ovan omnämnda slutundersökningen av en kommande byggnadsarbetsplats i Kallebäck våren 2007 fann ca 4000 lerkulor på en förmodad kultplats från de närmaste århundradena före vår tidräkning. Man hade känt till platsen som fornlämning (Raä Göteborg:66) sedan slutet av 1980-talet och när det blev aktuellt att det där skulle byggas bostadshus, följde man kulturminneslagen och undersökte fornlämningen först. Undersökningsytan som omfattade ca 20 m x 30 m kom att frambringa en form av steninhägnad som antogs vara en förhistorisk kultanläggning med en ”altarsten” á 1,5 m x 1 m stort och ca 0,5 m högt. Liknande kultanläggningar har hittats i Sydskandinavien och på kontinenten. Det stora antalet lerkulor i Kallebäck är unikt, vanligtvis är de betydligt färre, och dessa är koncentrerade till ”altarstenen”, i fyndkontexten är de uppblandade med keramikskärvor. Vilket har gjort att man har förutsatt att lerkulorna förvarades i keramikkärlen innan de har gått sönder eller har kastats mot ”altarstenen”. En del keramikfynd var s k silkärl, vars fragment även har hittats i Kastellegården 1:48 i Ytterby. Spekulationer om ceremoniell sådd i form av en fruktbarhetskult har antagits, bl a på grund av att lerkulor ofta hittats liknande kultplatser eller som i norra Bohuslän vid en hällristningslokal (NSD 20070427; Ragnesten och Nieminen 20080227).

 

För 7½ sedan, hösten 2003, hittade man under utgrävningen vid en hällristning (Raä Tossene:446) i Tossene socken i norra Bohuslän 138 lerkulor och även här antar man att lerkulorna utgjorde en del av ett dåtida kultbruk. ¹⁴C-dateringar visar att platsen har använts alltsedan yngre bronsåldern och lerkuleförekomsten i övriga Västsverige finns från denna tid och från äldre järnåldern. De hittas både i metallproduktion, vilket Alleby är ett exempel, och i gravsammanhang, dit Svensby kan räknas och så även förekomsten av lerkulor vid Georgs Sarauws utgrävning av ett gravfält i Ytter Restad (Raä Hålta 12:1) i Hålta socken i södra Bohuslän 1914-1917, där för övrigt lerkulorna som arkeologiska objekt uppmärksammades för första gången. Kallebäck är redan omnämnd som en förmodad kultplats, men man hittade redan på 1970-talets mitt en liknande plats på det s k Kultberget på Hisingen. Det fanns åtminstone en rund stensättning där, men de utgrävande arkeologerna antog att platsen med sitt markerade läge vid sidan av den forntida graven hade haft en ”mer ceremoniell funktion, där man har eldat, slagit flinta och kanske lagt ner offer i form av flintredskap, lerkärl och små samlingar av lerkulor” (Raä Tuve 65:1). Även på en bronsåldersboplats i Björlanda socken på Hisingen har lerkulor uppkommit med mera (Persson 2005:57ff).

Till vilken kontext lerkulorna i Ytterby ska föras är för tidigt att säga, men fynden verka härröra sig inom ovanstående tidsramar och fyndsammanhang. Kastellegårdsutgrävningen kommer med stor sannolikhet att med tiden att bidra till vår förståelse för lerkulornas användning.

I min egen förståelse för användandet av GNSS (Global Navigation Satellite System) och totalstationer - egentligen Leica SmartStation, som är en totalstation med integrerad GNSS - har ökat med hjälp av vår APT-lärare Chris Sevara, men även med informationspersonal från företaget Leica. Denna vecka ska vi lära oss mer om handutrustning som man lättare kan ha ute i fält, men även hur man överför information från mätutrustning till datorernas ArcGIS-program. På onsdag är vi även inbjudna till en heldag på RAÄ UV Västs kontor i Kvarnbyn i Mölndal, blir givande. Kommande veckoslut ska jag tillbringa i Östergötland som brukligt.

---

Källor:

*Databasen Carlotta 2011-03-14, Göteborgs stadsmuseum, delobjektet GAM:48921:508. http://carlotta.gotlib.goteborg.se/pls/carlotta/VisaDelobjekt?pin_prtMasidn=227432

*NSD – Norrländska Socialdemokraten 20070427, artikeln ”Stenåldershydda hittad i Göteborg”.

*Ragnesten, Ulf & Nieminen, Johannes; föredraget ”Kallebäck i Göteborg – en fornlämning med förromersk kultplats och mesolitisk hyddlämning”, hållen vid Göteborgs universitet under ”Västsvensk arkeologidag”, den 29 februari 2008.

*Ragnesten, Ulf, 1985. Tidig järnhantering på Hisingen. Fynd 1/85, sid 32-34.

*Persson, Maria, Lerkulor – från kök till grav. Tanumprojektet. Arkeologiska undersökningar 1998-2004. Gotarc D57. Göteborgs universitet 2005.

 Vecka 10 2011

---

 

Den ena dagen avlöses av den andra och det sker ibland så mycket att jag vissa veckor inte riktigt vad som kan vara ett passande tema. Tankarna spretar åt flera håll, men de får samla sig kring Ytterby och Jelling denna gång. Även om den senaste veckan också har handlat om digital fältdokumentation, Kortedala museiförenings årsmöte och annat givande som skulle kunna passa som rubrik på veckobloggen.

 

Innan jag for till Östergötland fredagen den 4 mars 2011 hann jag lyssna på fyra intressanta föreläsningar hållna under den västsvenska arkeologidagen. Ulf Ragnesten från Göteborgs stadsmuseum berättade om Ängshagen, någon kilometer från Torslanda kyrka på Hisingen, och en komplett bälteskedja av brons som blev funnen där i höstas, då man grävde ut sju forngravar. Tidigare har man bara funnit fragment av dessa på två ställen i Västsverige, dvs i Saxeröd i Jörlanda socken och i Mölndal. De kallas för Nordjyske bælter i Danmark, där de har sitt ursprung och tillhör tidsperioden förromersk järnålder.[1]

Bengt Westergaard från utgrävningsenheten på Riksantikvarieämbetet höll ett anförande om utgrävandet av några bronsåldershögar i Staffanstorp i Ränneslövs socken, sydost om Laholm i Halland, som borttogs hösten 2010 då ett stort grustag skulle expandera, där bland annat en ovanlig liten guldring hittades i den största högen med namnet Tackhöj, som var 25 m i diameter och 3 meter hög. Centralgraven som var en drygt 2 m lång stenkista med takblock, innehöll ett cirka 3000 år gammalt obränt skelett. Bronsåldershögar konserverar ofta skeletten bättre än bronsåldersrösen, då de senare är mer utsatta av luft och vatten.[2]

 

Dessutom lyssnade jag på en föreläsning av Torbjörn Brorsson från Kontoret för Keramiska Studier och Marianne Lönn från RAÄ UV Väst. Vilka arbetar med ett projekt som ska resultera att den kring första världskriget av Georg Sauraws ledda utgrävningen av delar av gravfältet från järnåldern vid Ytter Restad i Hålta socken i Bohuslän, ska publiceras i ord och bild. Sauraw undersökte 42 högar och anläggningar, som bland annat resulterade i 36 hela keramikkärl. Inga vapen och björnklor, men däremot romerskt glas, pärlor av glas och bärnsten, samt västsvenska lerkulor mm. Alla gravhögarna hade kärnrösen och domarringarna var fyndfattiga. Ytter Restad har paralleller med de stora gravfälten i Greby och Ytterby. Det ska bli kul att få ta del av slutresultatet av utgivningsprojektet när den kommer ut från tryckeriet de närmaste åren.[3]

Redan här ser man hur lätt det är att spreta iväg, men temat för idag är som sagt Ytterby och Jelling. Simon Karlsson och Joel Westblom höll tillsammans med Johan Ling på den västsvenska arkeologidagen ett intressant föredrag som berörde de genomförda undersökningarna av huslämningar från järnåldern i Ytterby 2009 och 2010, samt det som komma skall därstädes våren och sommaren 2011. De två förstnämnda, alltså Simon Karlsson och Joel Westblom berättade om utgrävningsresultaten från de allra minst tre varande husbyggnaderna som avtecknar sig i den 20 cm djupa sanden, varav det största är ett treskeppigt stolphus – hallbyggnad – med de överdimensionerade måtten ca 48 m x 9 m och härrör från yngre järnåldern och fyndmaterialet som hittas i denna och intilliggande stolpbyggnader, varav ett treskeppigt mäter 22 m x 8 m. Mer information ges i den nyutkomna arkeologiska rapporten En järnåldersboplats i Ytterby. Grävsäsongerna 2009-2010 vid fornlämning Raä 22:1, Ytterby socken, Bohuslän, sammanställd av Karlsson och Westblom.



Johan Ling, som har lett de två senaste årens seminarieutgrävningar på platsen, berättade dessutom om bakgrundshistorien som sträcker sig minst 10 år då initiativtagaren Kristina Bengtsson tillsammans med bl a arkeologerna Anna-Lena Gerdin och Mac Lundquister påbörjade Kungahällaprojektet, som bland annat via fosfatkarteringar har resulterat i ett av de finaste forntida husobjekten på Västkusten. Ytterby kan jämföras med Slöinge i Halland och Järrestad i sydöstra Skåne. Ytterby har många bebyggelsefaser som även kan kopplas till det anslutande gravfältet, så härnäst gäller det att avgränsa och identifiera undersökningsområdet, vilket Ling gav planerna för och som gör att jag även framledes kommer ha anledning att berätta om de norska vikingakungarnas häll och hall i Ytterby.

Kristina Bengtsson och Johan Ling med flera har också varit initiativtagare till att knyta kontakter med skandinaviska arkeologer som har utgrävt liknande hallbyggnadskomplex, varav det stora seminariet i Kungälv i sensomras fick en mindre efterföljning på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet i onsdags, då Anne Pedersen från Nationalmuseet i Köpenhamn och Mads Kähler Holst från Aarhus Universitet höll förträffliga föreläsningar om de spännande arkeologiska utgrävningarna som dessa två institutioner utför, tillsammans med Vejle Museum, i Jelling på Jylland.[4]

Konungarnas Jelling är klassificerat som ett världsarv av UNESCO och ligger i Jelling, som är en ort med cirka 3000 invånare i Vejle kommun, 1 mil nordväst om kommunens centralort. Det är en storslagen anläggning som byggdes under andra hälften av 900 e Kr av den danska vikingakungen Harald Blåtand. Välbekant för alla de svenskar som har läst Frans G. Bengtssons Röde orm.

De arkeologiska undersökningarna i Jelling påbörjades så tidigt som 1586, när den stora runstenen upprestes av Caspar Markdanner, Fredrik II: s länsman på Koldinghus. År 1591 framställde Henrik Rantzau, ståthållare på Koldinghus, ett kopparstick av minnesmärkena i Jelling, och 1643 utarbetade fornforskaren Ole Worm den första antikvariska beskrivningen av monumenten. År 1704 utfördes de första utgrävningarna i Nordhøjen på initiativ av Frederik IV. Bönder i Jelling fann en gravkammare i Nordhøjen 1820 och de efterföljande åren pågick utgrävningar bekostade av Frederik VI. Även Frederik VII, som var mycket arkeologiskt intresserad, utförde utgrävningar 1861. Under den tyska ockupationen av Danmark 1940-1945 blev Jelling en nationell symbol för danskarna, och det var en av orsakerna till att Nationalmuseet utförde omfattande utgrävningar i de båda gravhögarna 1941 och 1942. Projektet blev den största av sitt slag i Norden.



Åren 1947-1948 och 1951 fortsatte Nationalmuseet utgrävningarna i själva kyrkan. Man fann några hål efter nedgrävda stolpar och lera från ett förmodat lergolv, som av arkeologerna tolkades som resterna av  ett asahov, en hednisk helgedom. Direkt ovan denna byggnad fanns flera hål efter nedgrävda stolpar, rester av ett bränt golvlager och stora stenar, som man antog härstammade från en stavkyrka.



År 1965 gjordes stora ytutgrävningar omkring  Nordhøjen för att undersöka olika teorier som fanns kring de två sträckningar av bautastenar som har hittats i Jelling och som har visat sig vara rester av en enorm skeppssättning. I samband med en större kyrkorestaurering gjorde man ytterligare utgrävningar inne i kyrkan 1976-1979 och spåren av ytterligare tre träkyrkor framkom och man kullkastade tidigare teorier om ett asahov och en efterföljande stavkyrka, då man nu antog att spåren härstammade från tre träkyrkor som hade föregått den nuvarande i sten, som uppfördes omkring 1100 i frådsten (porös kalksten), såsom Sæby Kirke vid Tissø.[5]

Den förmodade kungsgården till gravmonumenten var ända fram till för några år sedan okänd, men har nog nu hittats och de arkeologiska resultaten alltsedan 2006 verkar omkullkasta mycket av de tidigare antagandena om platsen. Kungens anläggning med högar och skeppssättning i Jelling var inte unik för sin samtid, men den var större än de anläggningar som lokala hövdingar och småkungar kunde uppföra.



Samtidigt som det enorma komplex som uppfördes i Jelling måste ha inspirerat runristare och monumentuppförare i hela den norröna världen. Exempel på liknande komplex, ofta äldre fornlämningar som har kompletterats med nya under vikingatiden, hittas bland annat vid Anundshögen utanför Västerås, Lejre på Själland, Glavendruplunden på Fyn och kanske man även dit kan räkna Blomsholm med Grönehög, Tullestenarna med Tullehögen i Skåne, Jarlabanke i Täby och den sedan länge borttagna 50 meter långa vikingatida skeppssättning med anslutande högar som fanns i kvarteret Paragrafen i Linköping.[6]

Nu verkar det som Jelling i sitt äldsta skede under Harald Blåtands tid skulle ha bestått av en hallbyggnad (av flera på samma plats), där kyrkan står idag, omgärdad av minst två storhögar, varav Nordhøjen skulle ha varit centra för en 348 meter lång skeppssättning (fem gånger längre än Ale stenar i Skåne), vars ändar man tror sig ha funnit. Skeppssättningen i sin tur skulle ha omgärdats av en omkring 4 gånger 360 meter lång träpallisad i fyrkant. Inom pallisadhägnaden har hittats militära hallbyggnader av trelleborgstyp.



Längden på den smått diagonala fyrkanten är 360 meter (de fyra sidlängderna varierar högst några meter, från ca 358 m till ca 360 m), vilken är 1,5 gånger större än cirkelborgen Aggersborg (240 meter) och 3 gånger större än cirkelborgen Fyrkat (120 meter), båda på Jylland och uppförda av Harald Blåtand.[7]

Det är inte säkert att platsen för Jelling Kirke är den stora hallbyggnaden Harald Blåtand satt i, det man ändå antar är det där har funnits en hallbyggnad före kyrkan, vilken har byggts upp ett par-tre gånger. Hallbyggnaden kan i ett inledande skede ha haft ett rum för kyrkliga förrättningar, för det prästerskap som omgärdade Harald Blåtand efter dopet. En sak som man är desto mera säker på är att i det nordöstra hörnet av pallisadhägnaden har det hittats flera trelleborgshallar från andra hälften av 900-talet e Kr. Pallisaden har bestått av ett tre meter högt plank ovan jord och som var nedgrävt 1,2 meter under jord och skyddat av stolpar på varsin sida. Rester av den såg jag i somras då jag besökte Jelling under en dag, då man hade arkeologiska utgrävningar på södra sidan av pallisadverket.

Den stora hallen har länge varit känd från sagor och skaldeepos, nu hittas den på alltfler platser. Till den skaran kan numera räknas Jelling och Fornkungahälla i Ytterby. Det var där vikingakungarna  gav sin stora gästabud. Hallbyggnaden speglade inte bara verksamheten den användes för, utan även vilken status deras ägare hade i det norröna samhället och vilka kultuppgifter vikingakungen hade för sin hird. Kring hallen växte det upp ett speciellt samhälle med ekonomibyggnader, grophus för förråd och verkstäder, platser för tältläger med mera. Kungarnas Jelling och det äldsta Kungahälla kan ses ur nya perspektiv.

---

[1] Artikeln Nordjyske bælter fra tiden før Kr. fødsel, Nationalmuseet i Danmark. Se länken http://www.natmus.dk/sw61608.asp 2011-03-10; Eva Heyman, Unik bronskedja ställs ut, Göteborgs Posten 20110203, sidan 10. Se även länken http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/kultur_o_fritid,unik_balteskedja_i_brons_tar_plats_pa_stadsmuseet 20110310.

[2] http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/aktuellt_uv/aktuella_uppdrag/ranneslov_34_gravhog.html 2011-03-10; http://www.raa.se/cms/extern/arkeologiuv/nyhetsarkiv_uv/nyheter_uv_2010/guld_till_ranneslov.html 2011-03-10; Hallandsekot - 3000 år gammal hallänning hittad, se länken http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4034489 2011-03-10; Laholms Tidning - Här grävs skelettet från förfadern fram, se länken http://www.laholmstidning.se/article/20100921/LAHOLM/709219772# 2011-03-10; TV4 Nyheter Halland – Unikt benfynd hittat, se länken http://www.tv4pla2y.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=unikt_benfynd_hittat&videoid=1069755 2011-03-10.

[3] Ytter Restad - en snart 100-årig undersökning av ett gravfält från romersk järnålder. Se länken http://www.keramiskastudier.se/ytterrestad.asp 2011-03-10.

[4] Står vi med resterne af Harald Blåtands borg i Jelling? Se artikeln och övriga sidor kring Jellingprojektet på länken http://jelling.natmus.dk/ny_viden/staar_vi_med_resterne_af_harald_blaatands_borg_i_jelling/language/dk/ 2011-03-11.
[5] Steen Hvass, De Kongelige monumenter i Jelling – deres historie, forvaltning og formidling. Fonden Kongernes Jelling 2000.

[6] Annika Hellander, Ett Terra Sigillata-kärl i Linköping – det hittills nordligaste fyndet, sidan 50. Fornvännen 92 (1997):49-56. Se länken http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1997_049.pdf 2011-03-11.

[7] Sten W. Andersen, Mads D. Jessen & Mads K. Holst, Jagten på Kongens gård. Skalk, nr 1, Februar 2011:9-11.

 Vecka 9 2011

---

 

Den sydskandinaviska bronsålderskulturen var inte den första kulturkrets som var gemensam för nuvarande Finlands kustbygder och Sverige, redan under Stridsyxekulturen (ca 2950-2300 f.Kr), även känd som båtyxkulturen följde de bosatta i exempelvis Övermark i Österbotten samma kulturkoder som exempelvis de bosatta i Tutaryd i Småland, där de här två visade stridsyxorna kommer ifrån. Ett av de mest kännetecknade dragen och som ledartefakt i denna kultur är just stridsyxan. Enligt somliga forskare har inte stridsyxorna använts som vapen, utan haft en mer symbolisk funktion, till exempel som statussymbol, men enligt andra forskare hade de flera funktioner där vapen var en viktig funktion, vilket framträder i deras form som gör dem till effektiva vapen. Namnet båtyxkultur kommer av att de svensk-norsk-finländska stridsyxorna efterhand kom att likna båtar/kanoter - om de lades upp och ned - men det har inget att göra med tillverkningen av båtar. I ett tidigt skede av kulturen skiftade man från massiv borr till rörborr vid tillverkningen av skafthålet, vilket förenklade processen.

 

Gravskicket under Stridsyxekulturen är inte lika tydligt synligt i landskapet, såsom under bronsåldern. Vilket har gjort att gravar ofta hittas först i samband med uppdragsarkeologi. Gravarna är enmans- eller dubbelgravar, i Sverige uteslutande under flat mark, vilka är med eller utan stenpackning. Den döde ligger alltid i sovställning med uppdragna knän och på sidan, s.k. hocker. I Sverige är de allra flesta gravarna orienterade längs en ungefärlig nord-sydaxel. De döda ligger antingen på vänster sida med huvudet i norr, eller på höger sida med huvudet i syd. På så sätt ligger alla döda med ansiktet vänt mot öst/sydöst. Det verkar troligast att de flesta som låg med huvudet i norr var män, medan de som hade huvudet i syd var kvinnor. Varianter finns dock, särskilt i dubbelgravarna där de två döda, vare sig de är två män eller två kvinnor eller mer troligen en av varje, alltid ligger fot mot fot med huvudet i olika väderstreck men med ansiktet vänt österut. Vanligaste gravgåvorna är: flata yxor i flinta eller annan bergart, flintspånskniv, 1-2 keramikkärl, stridsyxa (bara för män, men inte för alla män), bärnstenspärlor, benpärlor. Med undantag av stridsyxan, förekommer de flesta av de olika typerna av gravgåvor både hos män och också kvinnor, men i olika omfattning.

 

Stridsyxekulturens ekonomi är svår att utreda, eftersom extremt få välbevarade boplatser hittats samtidigt som ben sällan har bevarats i gravar eller på boplatser om de inte varit brända. De var troligen bönder, vilket sädeskornsavtryck i keramiken och pollenanalyser visar. De hade också boskap, och möjligen var fåren nu viktigare än nötkreaturen, vilket är en förändring mot förhållandet inom tidigare kulturer. Men de var även jägare av hjort, rådjur och fågel vilket vissa gravar med välbevarat material visar.[1]

För ett par veckor sedan lämnade jag Johan Reinhold Aspelin då han for vidare mot Närpes, men i tisdags efter en lång dag på Göteborgs universitet satt jag på ett kafé vid Andra Långgatan och översatte fortsättningen av den arkeologiska resan i Österbotten 1869. Denna gång följer jag med Aspelin ända upp till Johannesdal i Malax.[2]

Alla bilder på kyrkor i detta avsnitt är planscher från Aspelins arbete i tidskriften Suomi anno 1871, utom gravstenen från Närpes kyrka som är skapad av den finländske arkitekten Yrjö Blomstedt (1871-1912), publicerad i Finskt Museum 1894.[3]

 

”Närpes socken har väldigt få minnen från hedendomen. Tre nya verst österom Rangsby eller åt Övermark finns en mosse med namnet Starrmossan. Vid norra änden av mossen finns ett par backar namngivna Jetthögdan, där det sägs på båda vara mindre jättröjsor, man förmodade att det även omkring ett par famnar kors; ett tredje och ett fjärde gravröse finns på södra ändan av mossen, nära Starrträsk. Invid mossen även ett berg namngivet Komposberget, på vilken finns en pil inritad i en linje från söder till norr och den korsas av dragen linje från öster till väster. I närheten av dessa väderstreck finns en labyrint lagd. På skäret Grytskär finns både jättröjs och labyrint. I alla dessa omnämnda rösen finns i mitten en sänka.[4]

 

I Korsnäs talar man inte om gravrösen. Endast en labyrint på åsen Orrmoen, omkring tre nya verst från kyrkan västerut. Av finska ortnamn nämns Hin- eller Hiidenjärvi.[5]
Om man från Pörtom reser mot Petalax kommer man till gården Suoluoma (Björndal eller Riback). Därifrån ett par nya verst söderut, finns en backe vilket av gravrösena fått namnet Storstenröjsbackan. På backen finns 7-8 större eller mindre gravrösen. I en av dem har man hittat en stenkista, vari var bitar av bränt ben. De största av gravrösena är omkring 20 alnar i kors. I närheten av den omtalade backen finns en annan namngiven Småstenröjsbackan, till vilken tillhör 5 jättröjsor, men av mindre och lika stora stenar höglagda som på föregående backe.[6]

 

I närheten av dessa finns en stor mosse namngiven Raine, vilken troligtvis förr har varit en sjö (Riträsk). Någonstans i närheten, jag vet inte med säkerhet ifall invid Raines strand, som jag förmodar, sägs enligt några från Pörtom utflyttade mäns berättelse, för sex år sedan ännu ha varit en järnring förtöjd i berget. Eventuellt är den jämngammal med gravrösena också. Om man åker vidare så går vägen på västra sidan av mossen över en öppen ås, som man känner under namnet Hömossbackan. På åsen finns ett antal stensättningar eller stenhögar, låga, omkring ett par tre stenlager, var och en omkring 8 alnar i kors eller snarare i sina kanter, då åtskilliga som de har varit fyrkantiga. Sådan finns utspridda över hela åsen, ännu på ostsidan av Suoluoma, på backen Storbackan. Om de inte var så jämnstora och organiserade så planmässigt, så vore måhända våra ledsagares gissningar trovärdiga, att under 7-årskriget eller Stora ofreden (då Ryssen var 7 år i landet) flyktingar kanhända ha odlat rovor och samlat stenar i högar. Omkring 2½ nya verst från byn Nyby är omkring 50 steg på södra sidan av vägen framför en sankmark en obetydlig jordhög, vari några diken verkar som om det vore en rova från munnen i gropen. Olyckligtvis har åsen, på vilken växte för ett tiotal år sedan grov och stark skog, numera ett flertal gånger sett eldens flammor, vilka har gjort dessa sällsamma spår ännu mer dunkla.

 

1½ nya verst ost-nordost från Johannisdals gästgiveri påträffar man 3 jättröjsor. Den nordligaste är cirka 15 alnar i kors, 2½ hög, i mitten utgrävd.  Från denna är söderut en annan 18-22 alnar i kors, 3½ hög; i den i mitten belägna utgrävningen ser man en stenkista, vars riktning är från öster till väster (den som sågs i Sideby var från norr till söder). Den här är trots allt inte lika välformad som den i Sideby funna kistan. Den östra änden är denna 1 aln bred, i den västra bara 2 kvarter. Väggstenarna är någorlunda jämna mot graven, i synnerhet i båda ändarna. 2½ alnar bred och omkring ½ tjock häll verkar ha legat som ett lock och troligtvis en annan mindre. Kistan är 3 alnar, 3 kvarter lång. Från detta gravröse längre söderut finns ett tredje mindre, omkring 10 alnar i kors och 2 hög.”

Jag lämnar Aspelin för denna vecka, men det finns nog skäl att återkomma. I APT-programmet har vi i tisdags tenterat av vårterminens första moment och inlett det andra som berör digital fältdokumentation. Vilket ska bli spännande att genomgå, även om ämnet inte är helt nytt för mig. Christopher Sevara som är vår huvudlärare har arbetat med denna fältmetod alltsedan slutet av 1990-talet och jag har sett honom verksam i Kungahällaprojektet i Ytterby, men även under Skatåsprojektet 2008 under mitt förra mastersprogram Kulturarv och modernitet, som jag genomgick 2007-2009. Dessutom har han arbetat i USA, södra Italien, norra Afrika och på Balkan med mera. I torsdags berättade han bland annat om ett arkeologiskt räddningsprojekt i Sudan, där stora delar av landskapet skulle hamna under vatten i samband med ett dammbygge. Det finns stora kunskapsluckor för mig själv att fylla.

 

Under fredagen reser jag till Östergötland, men före tågets avgång ska jag besöka Västsvensk arkeologidag 2011, då arkeologer från Västsverige kommer till Göteborgs universitet och berättar om sin verksamhet. Det finns flera intressanta föreläsningar som jag vill lyssna på, men det som kommer att fånga mitt största intresse är föredraget 3 år av undersökta huslämningar i Ytterby av Simon Karlsson, Joel Westblom och Johan Ling från institutionen. Rapporten från seminarieutgrävningarna av hallbyggnaden 2009-2010 är färdig och jag ska kommande vecka ta mig tid att läsa den noggrant.

---

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsyxekulturen 2011-03-03.

[2] Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99-101.

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Yrjö_Blomstedt_(arkitekt) 2011-03-03.

[4] Även jungfrudans, se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Labyrint_(fornminne) 2011-03-03. I detta stycke hänvisar Aspelin till ett längre stycke, tidigare i sin text som berör de rannsakningar av fornlämningar som gjordes bland annat i Sydösterbotten på sockenstämman i Lappfjärd den 1 mars 1674 och dito i Närpes den 24 februari samma år. Troligtvis ledda av prästerskapet som hade fått som uppgift att åt Antikvitetskollegium samla in fakta om respektive orters kända fornlämningar. Det kom in talrika uppgifter från Österbottens socknar under denna tid, så även ett sekel senare samlade de österbottniska prästerna in lokal fornlämningsfakta. Denna nyfikenhet för sin forntid är väl fornforskaren Elias Brenner, född på Storkyro prästgård den 18 april 1647, ett tecken på. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Brenner 2011-03-04. 

[5] Hinjärv heter sjön på svenska. Det är ganska vanligt med dubbelnamn som har både svenskt och finskt ursprung i Österbotten. Lilla och Stora Sandjärv i Ömossa är ett annat exempel.

[6] Jämför Suomi 1858:138.