harriboy

 

 Vecka 52 2010

---

Årets nästsista dag och jag har kommit hem efter en långfika på Café Santo Domingo, som tillhör skivbutiken Dirty Records på Andra långgatan och har mycket gott kaffe. Jag behövde verkligen denna ädla dryck idag för att ha ork att ta itu med skolskriverierna i midvinterstid. Min arkeologvän från Kungahällaprojektet Hanna Löfqvist som bor intill kom in och vi hade ett trevligt samtal om arkeologiska spörsmål. Idag läste jag om Pryssgårdens huslämningar från bronsåldern för att ha ett jämförande material att skriva om till mitt anbud som är den aktuella skoluppgiften, men igår läste jag på samma kafé om vikingastaden Birka i en för mig nyinköpt bok, vars innehåll berättade att den 7 maj 1990 inleddes den av Björn Ambrosiani ledda nya Birkagrävningen. Redan i första symboliska spadtaget hittade man både en pärla och en krukbit, av vilka den senare tillhörde det s k finska godset, en typ som vanligen utgör omkring 3 procent av keramiken på ön.



Banden mellan Sverige och Finland är långa. Jag tillhör själv detta utbyte mellan dessa nu två existerande länder, född i Östergötland och med rötter i Österbotten. I min släkt har man talat finska och svenska sedan generationer tillbaka då de var bosatta vid språkgränsen i Sydösterbotten och norra Satakunda, men vad mina förfäder talade för språk under forntiden om de bodde i dessa nejder i dagens västra Finland vet jag inte, men att germanska och finska folk funnits där åtminstone sedan järnåldern är arkeologiskt belagt och till detta ska jag återkomma vid ett senare tillfälle. Inte bara arkeologer jobbar med långa tidsspann.

Språkhistoriker har utvecklat olika metoder för att studera språk på stora tidsdjup, trots att bevarade skriftsystem saknas. Forskningen har kommit tillräckligt långt för att vissa slutsatser kan dras om den språkliga situationen i den nordeuropeiska förhistorien. Runinskrifter på skandinaviska språk finns sedan 200 e Kr, medan östersjöfinska (med detta menas de flertal närbesläktade språk som talades av finskugriska folk runt Östersjöns stränder) språk uppkommer i skrift först i början av 1500-talet (finskan och estniskan, som bland annat får delar av Bibeln översatta), om man bortser från bevarade nävfragment av brev och dokument från medeltiden på östersjöfinska som har hittats vid arkeologiska utgrävningar i Novgorod.



Ett sätt att nå kunskap om Nordens språkliga förhistoria är att klassificera de skandinaviska och östersjöfinska språken i olika grupper, den så kallade komparativa metoden där man rekonstruerar ordformer som funnits i de jämförda språkens gemensamma urspråk. Man kan genom att jämföra med andra indoeuropeiska och finskugriska språk få fram tidsrymder på geografiska förflyttningar och vilken väg kulturella impulser har tagits. Metoden ligger till grund för klassificeringen av språk i olika så kallade genetiska grupperingar: olika språk med gemensamt ursprung bildar tillsammans en språkfamilj.

För att som exempel se svenskarnas påverkan på finnarna kan man se vilka ord som är gemensamma och vilka som skiljer sig markant åt. Under medeltiden blev nuvarande Finland en tydlig del av det svenska riket, för så gott som alla ord som har med staden och dess funktioner som rådhus och borgmästare är i finskan påverkade av svenskan, som i sin tur är påverkad av tyskan. Likadant är de med kyrkliga orden, både sakralt som byggnadsmässigt, men man kan också se enstaka påverkningar från den ryskortodoxa kyrkan, där t ex ordet ikkuna som betyder fönster kommer från ortodoxins ikon.

Däremot kan man i arkeologiska artefakter som svärd och yxa finna typiska finska ord som miekka och kirves, medan fenomen som fogde heter vouti, byxor – housut (skånskans hosor), granne – naapuri (skandinaviskans nabor), bänk – penkki, stol – tuoli… intressanta och tecken på en tidig maktpåverkan är att det finska ordet för styre heter hallitus och att styra (regera) – hallita, med största sannolikhet en kvarleva av den skandinaviska hallen där maktens representanter satt alltsedan 500 e Kr. Lag heter laki och kung heter kuningas.



Östersjöfinnarnas släktskap med andra finskugriska folk som ungrare och mordviner och under vilka levnadsförhållanden de alla levde en gång tillsammans på ett eller annat sätt, kan återskapas genom att se vilka ord som är gemensamma. Med dessa gemensamma ord växer det fram ett kulturlandskap, där jakt i ett ljust skogslandskap med viss kreaturshållning var viktig. Ord som många finskugriska folk har gemensamma är pilbåge, blod, hand, honung/bi, björk, vissa kreatur och så vidare.

På liknande sätt kan man genom att dela upp indoeuropeiska språk upp i olika stammar och med arkeologiska fynd skapa teorier om utbredning, språkbyte och kulturimpulser i bland annat Nordeuropa, fast skrivna historiska dokument saknas. Gösta Bågenholm doktorerade 1999 vid Arkeologiska institutionen i Göteborg med en tankeväckande avhandling om Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet som studerar försöken att sammanbinda lingvistik och arkeologi.

Oavsett vilken teori vi ansluter oss till är det viktigt att komma ihåg att språkspridning är en oerhörd dynamisk process, och att språkbyte och språkdöd, d v s att populationer av olika skäl överger sitt gamla språk till förmån för ett nytt utifrån kommande, är historiskt vanliga och mycket naturliga företeelser. Man kan binda jordbrukets expansion via språkliga termer, men det behöver inte förklaras i termer av storskalig invandring eller invasion, utan av olikartade och komplicerade processer under lång tidsrymd.

 Vecka 51 2010

---

 

Årets sista föreläsning för APT-programmet hölls onsdagen den 15 december av Håkan Pettersson från Bohusläns museum, där han arbetar som forskningskoordinator och arkeolog. Temat var Forskning och kunskapsspridning. Uppdragsarkeologi som en informationsresurs. Han doktorerade på Institutionen för arkeologi vid Göteborgs universitet 2004 med avhandlingen Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar.[1] Jag tog del av avhandlingen för drygt fyra år sedan, då jag skrev en artikel för svenska Wikipedia om den kontroversielle tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931).[2] I onsdags kom dock föredraget handla främst om uppdragsarkeologiska spörsmål och det räcker nog, bara Bohusläns museum har gett ut 800 arkeologiska rapporter de senaste två decennierna, vissa har fått en förlängning i mer populärvetenskapliga skrifter, då förmedlingsverksamheten mot allmänheten ökar inom museivärlden. Håkan Pettersson hade mycket intressant att berätta, bland annat om Hallerna i Norums socken, öster om Stenungsunds centrum. Där hittade arkeologer från Bohusläns museum i början av 1990-talet - under Roger Nyqvists ledning - en hallbyggnad från yngre järnåldern.[3] Hallerna, där stora ytor har blivit undersökta, behandlas ingående i Nyqvists avhandling Landskapet som ram - hus och grav som manifest. (Bohuslän 500 f.Kr - 1500 e.Kr). Pettersson berättade också om Skaftövraket[4], ett långväga handelsfartyg från 1400-talet som hittades i Lysekils skärgård sommaren 2003 av en privatperson. I lasten från någon Hansastad som Danzig eller Elblag har marinarkeologerna funnit mycket byggnadsmaterial som troligtvis var på väg till Trondheim, bland annat murtegel och tunnor med bränd kalk. Kanske materialet skulle användas till en tillbyggnad av Nidarosdomen i sistnämnda stad?

 

Efter snart en termins bloggande med utgångspunkt i mitt tvååriga program i arkeologi berör jag främst nordeuropeiska spörsmål, men givetvis intresserar jag mig för arkeologiska landvinningar i hela världen, även om man som arkeolog blir begränsad av de förkunskaper som man har skaffat sig och de arkeologiska fält som forskas kring i ens närmiljö. Född östgöte har jag bland annat lärt mig att bekanta mig med flinta, vilket vi inte har naturligt i våra åkrar i Östergötland, medan man här på västkusten ofta kan hitta boplatslämningar genom att hitta avslag och verktyg av detta stenmaterial.

Igår morse hade jag ett av många givande samtal med min arbetskollega Amon Casimir. Vi kom att prata om spännande arkeologiska platser i Afrika, bl a om den tidigmedeltida staden Timbuktu[5] i Mali och de västafrikanska imperier som verkade här under medeltiden. En annan betydande stad var Aoudaghost i dagens sydöstra Mauretanien, som grundades omkring 400-talet f Kr, som ett kommersiellt centrum i södra änden av de handelsvägar som byggde upp transsaharahandeln. Bosättningen växte när domesticeringen av kamelen gjorde resor lättare, men föll tillbaka sedan grässlätterna i regionen förvandlats till öken. Staden erövrades av Ghanaimperiet omkring 1050 innan Takrurriket invaderade Ghana och intog Aoudaghost. Från 1100-talet kontrollerades staden av Maliimperiet. Ett gradvist förfall gjorde till slut att staden övergavs under 1600-talet. Maliimperiet var öppet för intryck utifrån, bland annat odlades det vete i oaserna i Sahara, en gröda som annars bara odlades norr om Sahara under denna tid.[6] Amons och mitt samtal fortsatte och vi kom att prata om de spännande medeltida stenruinerna i Zimbabwe. Vilket jag har tittat närmare på… och för att förstå dess utveckling jämfört statsbildningen med Elam.

 

Egypten, Mesopotamien, Kina och vissa stater i Amerika anses vara klassiska med en primär statstillväxt, medan Indusdalens första civilisationer ej räknas dit, då man saknade en våldsapparat därstädes. En våldsapparat som endast kunde tillkomma ifall det fanns ett överskott som försörjde hirden. I Afrika hittar man Egypten, men söder om Sahara anses ha varit befriat från statsmakter… eller? Jag anser att på Zimbabweplatån upplevde man en urban statsutveckling under svensk medeltid, dock är det som med Indusdalen med många frågetecken, på grund av avsaknaden av skriftspråk (som delvis behövs för att kunna ha en effektiv statsmakt) och en undermålig arkeologisk situation, men efter Andra världskriget har den förbättrats och man kan idag skönja konturer av en primär statsmakt och med samma problem liknande den i Elam i nuvarande sydvästra Iran några tusen år tidigare.

 

På Zimbabweplatån ned mot lågländerna vid kustbandet i väster finns än idag spår av ett medeltida nätverk av steninhägnader. Drygt ett hundratal har hittats, varav några större varav en heter Matendera och en annan Stora Zimbabwe. Dessa fyllde funktionen av regionala centra i ett ekonomiskt och socialt nätverk som hade en blomstringstid i 300 år. Med steninhägnaderna kunde härskareliten ha centraliserad kontroll av en komplicerad ekonomi i ett område med rika naturtillgångar. Den politiska uppbyggnaden byggde på en lokal utveckling.

Huvudstaden i riket hette Stora Zimbabwe och har gett namnet på den moderna staten Zimbabwe som ersatte Rhodesia i sydöstra Afrika. Platsen blev känd för resten av världen i slutet av 1800-talet, då västerlänningarna för första gången fick se lämningarna av en högtstående kultur och trodde att de ej hade kunnat uppföras av den bantutalande lokala befolkningens – Shonafolkets – förfäder, utan trodde att dessa var en rest av ett mytiskt folk från norr. Samtidigt hoppades man hitta stora guldskatter bland de imponerande byggnaderna och utgrävningarna var allt annat än arkeologiska. Mycket förstördes som kunde ha gett oss en bättre bild av områdets struktur, men efter Zimbabwes självständighet och att platsen har satts upp på UNESCO:s världsarvslistan 1986 finns väl förhoppningar att man de närmaste decennierna kan komplettera de forskningsresultat som hittills har givits. Av vad man vet kan man berätta följande…

 

Huvudstadens storhetstid var från 1200-talet fram till 1400-talets mitt. Det var ett extensivt urbant centrum med en bosättning som omfattade omkring 4 kvadratkilometer, med en population som kanske har varit så hög som 18 000. Omkring 500 personer anses ha tillhört överklassen och den procentuella andelen stämmer väl överens med svenska förhållanden innan demokratiseringsprocessen satte fart på 1700- och 1800-talet. Huvudstaden är uppdelad i åtskilda områden av ruiner bestående av steninhägnader, runt vilka ligger resten av staden som hade utgjorts av enklare profan bebyggelse; en grupp av inhägnader är samlade i en klunga runt ett stenblock på toppen av en brant granitkulle – en Akropolis-liknande höjd – och andra ligger på bortre sluttning av en intilliggande dal. De kallmurade stenmurarna visar sig ha format inhägnade områden för bostäder, delvis med stenlagda gator och utsmyckade med Zimbabwefågeln – fågelfigur - som utskars i täljsten och fick pryda arkitekturen, åt de styrande familjerna och deras anhängare, och andra stenstrukturer ser ut att ha använts för rituella ändamål. De förnämsta konstruktionerna var klart ämnade för att imponera; de är monumentala till sitt utseende och måste ha krävt mycket resurser för att komma till stånd. Användandet av murade förrådslager var vida spritt i stora delar av Afrika, men de är inte jämförbara med dessa.



Huvudinhägnaden i dalen, som exempel, har blivit kallad för den största enskilda förhistoriska konstruktionen i Afrika söder om Sahara. Den vackert byggda granitmuren är 244 meter lång och upp till 5 meter bred och 10 meter hög. Det mest kännetecknade särdraget inom denna inhägnad är ett unikt koniskt torn av solitt torrsten murstensverk 5,5 meter i diameter och över 9 meter högt, men kan ha varit högre. Problemet med detta område är som sagt tidigare att bortsett från att tidens tand har satt spår över området, så har de tidigaste utgrävningarna i området varit ett sökande efter forntida skatter som figurerade i myter om platsen, vilket gör att mycket har förstörts.

 

Det ser ut som att kungen, krigarna och prästerna höll sig på kullen, medan drottningen och större delen av befolkningen levde nere i dalen. Det kungliga residenset var omgivet av en särskilt stor, välbyggd och imponerande stenmur. Stora borgområdet – där man hittills funnit över 300 byggnader – som byggdes under 1300- och 1400-talet, anses av vissa ha innehållit ett harem. Byggnaderna på Kullområdet uppfördes omkring 1250 och innehöll bostäder och religiösa konstruktioner. Dalkomplexet tillkom på 1400-talet.

 

Dessa byggnader som fyller platån mot kusten visar en utpräglad social skiktning i samhället och en fullfjädrad stat åtminstone alltsedan 1200-talet, även om det här som på andra platser finns en förhistoria. Byggnaderna var symboler för makten och användes också till att vara kontrollpunkter i ett komplicerat ekonomiskt system som byggde på jordbruk, boskapsskötsel, bergshantering och handel, vilket gav det överskott som behövdes för den primära statens framväxt, dock kom den att avstanna omkring 1450 e Kr, då Stora Zimbabwe övergavs. Vad kan det ha berott på och vad var orsaken till regionens blomstring?

 

Statsbildandet kan med största sannolikhet spåras i den framgångsrika agrikulturen i regionen, som eliten med både världslig och andlig makt vann kontroll över, ty med ett stort antal boskap och stora områden med bördig mark kunde man skapa sig ett överskott. Zimbabweplatån klarade sig utan tsetseflugans härjningar, platån var därför idealisk för boskapsskötsel, vars kreatur kunde utnyttja den lägre savannen under torrperioden då den var relativt tsetseflugefri. Det behagliga klimatet och bördig jordmån medgav det framgångsrika odlandet av durra, hirs, bönor och andra vegetabilier. Platån var också lyckligt lottad med sina naturresurser, vilka inkluderade guld, järn, koppar och tenn, likaså granitberg som försåg statsbildningen med idealt byggmaterial.



Råvarorna kunde upptas och vidareförmedlas genom handelsvägarna som gick till lågländerna vid kustbandet som samtidigt upplevde en blomstringsperiod. Man försålde metaller vilket guldet var viktigast, (delvis bearbetade som spår av hantverksproduktion visar bland lämningarna), salt och elfenben. Importen bestod av persisk och kinesisk keramik, sydvästasiatiskt glas, kaurisnäckor, glaspärlor och annat. Smycken, gonggongar av järn och hackor utifrån riket har hittats i elitens gravar. Ett mynt myntat i Kilwa finns som fornfynd och är ett tecken på långväga handelsvägar. Lokalt producerade man hantverk och textilier.

 

Denna specifika afrikanska stat gick dock under och en orsak kan ha varit på fallande världspriser på guld. Befolkningstillväxten och med den ett överutnyttjade av jordbrukslandskapet kan ha bidragit till en inre upplösning. Zimbabweplatån var trots ett begränsat område och tsetseflugans verkningar nedanför denna gjorde ej marken vidare tillgänglig. Zimbabwekulturen kan inte jämföras med Egypten, men med Elam, en tidig stadsbildning i Västasien, även om dess existens som stat fortlevde en betydligt längre tidsaxel. Det de har gemensamt är att överskottet ej enbart byggde på spannmål, utan även på boskapsskötsel, täljstensproduktion och handel.

 

Under 3000-talet f Kr växte det fram en centraliserad västasiatisk stat med säte i Susa och den existerade fram till omkring 1500 f Kr. I dess städer var det inte templet som dominerade stadsbilden utan byggnadskomplex för handel och administration. Elam var en regional knutpunkt för handelsvägarna. Dess långvariga existens möjliggjorde skapandet av eget skriftspråk och väl utvecklade matematiska räkenskaper.



Kontroll av handeln sköttes av kungamakt och aristokrati. I dess tjänst fanns armén, men under stora delar av Elams existens hade man svårigheter att skapa ett överskott i den agrikulturella produktionen. Det begränsade statsmaktens tillväxt, vilket gjorde att man hade svårigheter att försörja militären och överklassen. Stora Zimbabwe måste också ha brottats med liknande problem, annars hade inte undergången skett så fort.



Den odlingsbara jorden i Elam var utspridd och gav inte så mycket i återgäld. Man suktade på flodslätterna i väster där Mesopotamien kom att växa fram, men man saknade militära resurser att stadigvarande inta detta område även om mer eller mindre lyckade försök gjordes under århundradena. Bristande överskott kunde inte bygga upp en stark armé. Centralmakten kunde inte heller pressa sina bönder till en ökad överskottsproduktion av vegetabilier då naturen ej medgav till denna. De boskapsskötande nomaderna var ännu mindre benägna att ge det här överskottet.

 

Möjligheten fanns att importera föda från bevattningsjordbruken i väster och vilket gjordes, men det krävde i så fall ett handelsöverskott som frigjorde kapital för köp och så är det med handeln att den är konjunkturkänslig och importen av föda kan plötsligt minska eller helt utebli. Vilket också kom att ske omkring 1500 f Kr, då Elams roll som knutpunkt för handel hade förlorat sin betydelse. Nya handelsvägar gick nu över havet, samtidigt som militärt starkare nyanlända folk pressade undan elamiterna från handelsvägarna i norr. Elam kom att gå under såsom Stora Zimbabwe.[7]

 

På fredag ska jag till Östergötland för att fira jul, men innan dess ska jag med min arbetsplats på julbord på Liseberg. Det ska bli trevligt, annars handlar dessa sista veckor av 2010 mest om att sammanställa en tentamensuppgift, moment 4 i APT-programmet. Jag skriver på en strategiplan med budget för en särskild undersökning av lokalen RAÄ Säve 353:1. Tyngdpunkten ska läggas på frågeställningar, samt teori/metod och teknik vid undersökning. Sista inlämningstid har vi den 15 januari 2011 och seminarium kring denna några dagar efteråt, dessutom tillkommer några föreläsningar till innan den första terminen av fyra är slut.

---

[1] Petersson, Håkan, Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskning och dess relationer till samhällspolitiska förändringar. Göteborg 2004 (Gotarc serie B, No 36). Se länken http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/avhandlingHP_Nationalstaten&arkeologin.pdf 2010-12-20.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Kossinna 2010-12-20

[3] Nyqvist, Roger, Hallerna – en central del av landskapet. Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Nr 1–2/99:60–66. Se även http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/vast/2006/2006_norum/2006_norum_historik.htm 2010-12-20.

[4] http://www.bohuslansmuseum.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePageWide.aspx?id=5984 2010-12-20.

[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Timbuktu 2010-12-20.

[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Aoudaghost 2010-12-20.

[7] Hålland, Gunnar, Bra böckers världshistoria 1. I begynnelsen. Höganäs 1983:131f; Scarre, Chris RED, The Human Past. London 2005:385ff; Sherratt, Andrew RED, Arkeologi. Stockholm 1981:123 & 353f.

  Vecka 50 2010

---

Några år efter att Sovjetunionen hade slutat att existera, studerade jag ryska vid det statliga universitetet i Sankt Petersburg. Viborg var mitt andningshål nära väst, bara två timmar med lokaltåget Электричка (Elektritschka) från Rysslands forna huvudstad. Man passerade bland annat Systerbäck och Edith Södergrans Raivola[1] på vägen (vilka jag också besökte, vid sidan av många andra platser i Karelen).

 

Jag gillade den medeltida känslan som fortfarande genomsyrade Viborg, slottet, runda tornet och flera medeltida byggnader fanns kvar, samt ruinerna av dominikankonventet och domkyrkan med mera.

 

Staden hade också en enorm befästningsvall, en staty av Torgils Knutsson (fast numera vänd mot slottet, tidigare mot öst) och Peter den store. Husen hade knappt renoverats och åtminstone för ett och ett halvt decennium så stod det fortfarande busstation på svenska vid busstationen. De förlorade områdena hade en speciell atmosfär. Den förstärktes av vetskapen att min farfar Hemming Blomberg var stationerad här som fångvakt under Andra världskriget.

 

Mina intryck från och kunskaper om Viborg blev nyligen aktuella, då Kjell Söderlund från Bollnäs håller på och skriver en roman, som delvis utspelar sig i Viborg i början av 1600-talet och vi kom att diskutera stadens utseende under denna tid. Den äldsta kända detaljerade kartan från staden härrör från 1630-talet och den är intressant, för den visar den förändring som den muromgärdade medeltidsstaden genomgick under senare delen av 1500-talet.

 

Öster om Viborgs stadsmur byggdes på befallning av Erik XIV ett hornverk. En befästning som tog inemot 30 år att uppföra och som stod färdig 1588. Stadens areal fördubblades och nya viktiga försvarsanläggningar tillkom.

 

Runda tornet stod färdigt 1550 och bastionerna Panzarlaks och Euräpä (fi. Äyräpää) några årtionden efteråt. De två bastionerna knöts ihop av tre kurtiner och vilka den sydvästligaste var Vallporten. Norr och öster om befästningen grävdes en 30 meter bred vallgrav. Vallen och Hornverket verkar skifta som namn för den del öster om den medeltida stadsmuren, som delade den kringgärdade staden efter 1588. Viborg fick inte planerad stadsplan förrän omkring decennierna runt 1650.

 

Stadsbränderna 1627 och 1628 kom dock att bli slutpunkten för den oregelbundna bebyggelsen i Viborg. Den medeltida stadsplanen ersattes av en rutnätsplan, men undantag för viktiga kyrkobyggnader och dylikt med medeltida ursprung.

 

Utanför stadsmurarna fanns förstaden och församlingen Siikaniemi (Siknäs på svenska). Den beboddes av obemedlade viborgare och började bebyggas efter 1550. Dess församling grundades 1583. Mellan Siikaniemi och själva staden låg Viborgs slott på en holme, förbunden med broar från fastlandet.



Den medeltida stadsmuren kvarstod länge. Viborgs befästningar förstärktes i slutet av den svenska tiden, men intogs trots detta av ryssarna den 13 juni 1710, efter ett andra försök, då man vid det första 1706 ej lyckades.



En del av Finland var det mellan 1811 och 1944, efter det så kallade Gamla Finlands förening med storfurstendömet och så också efter självständigheten 1917 med ett drygt årslångt avbrott 1940-1941.

 

Bastionen Panzarlaks finns fortfarande kvar och kan beskådas vid Konstmuseet i Viborg, som byggdes 1930 efter ritningar av den finländske arkitekten Uno Ullberg[2]. Den får mig att tänka på de delar av Carolus XI Rex, i dagligt tal Carolus Rex (även Hållgårdsbastionen), som finns kvar i slutet av Kungsgatan vid Rosenlund i Göteborg.[3]

 

Om denna bastion och andra arkeologiska kvarlämningar från fästningsstaden Göteborg, blev det mycket samtalat om under en av årets sista föreläsningar på APT-programmet. Stadsarkeologen Göte Nilsson Schönborg höll för oss studenter en föreläsning i ämnet i tisdags.



Han har varit med om att gräva ut flera av dessa rester som ligger under vår västsvenska stad och han berättade att de som fornlämningar kan sträcka sig ner hela sju meter under marken, vilket i göteborgska sammanhang hittills nästan alltid har inneburit ett borttagande av dessa vid nybyggnation, bortsett från det som sparades i Biopalatset. Vilket inte sker i städer som Fredrikstad i Norge, där man har behållit allt under jord och i Holland går man inte lika djupt när man gräver.

 

Dock har utgrävningarna av olika avsnitt försvarsverket inneburit att man har fått sig en bra bild av dess konstruktion. De har byggts med hänsyn till topografin, för där berg går upp i dagen så är de endast 1 meter djupa, medan på tomten bredvid kan det vara nyss nämnda 7 meter. Man har även hittat delar av slottet Älvsborgs tegelmurar från renässansen såsom inslag i befästningsmurarna från andra hälften 1600-talet, då sten- och tegelmaterialet från slottet fick en ny funktion.

1800-talet var annars det århundrade som befästningsstäderna fick sin nådestöt, till skillnad mot medeltidsstadens förhållandevis smala murar så var bastionsstädernas gytter av stenmurar, gångar, vallgravar och ännu fler murar i vägen för städernas expansion.



I Göteborgs fall för omkring 200 år sedan, då den Finlandsfödde landshövdingen Johan Fredrik Carpelan[4] den 19 oktober 1807 skrev ett kontrakt mellan Kunglig Majestät och Göteborgs magistrat om undanröjande av fästningsverken, som av Gustav IV Adolf blivit skänkta till Göteborgs stad för att inom 10 år raseras och bebyggas, ett arbete som påbörjades den 2 november 1807. Kungsparken och Avenyn kunde istället skapas och som har blivit ett signum för staden Göteborg. Ändock bör staden Göteborg försöka bevara mycket av de underjordiska befästningsmurarna, då de är så förknippade med stadens äldsta tider.

---

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Raivola 2010-12-18

[2] http://www.virtuaaliviipuri.tamk.fi/kortteli.php?lang=se&block_id=70 2010-12-18

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Göteborgs_befästningar 2010-12-18

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Fredrik_Carpelan 2010-12-18

---

Vad är en god skänningebo? Jo, en som har bott här sitt hela liv och helst ska ha ytterligare tre generationer skänningebor bakom sig . Jag kan inte därför betrakta mig som en riktig skänningebo med mina ett och halvt år i staden. Min vistelse, som inom ett par veckor avslutas i och med en flytt till Malmö, är en kort tid av Skänninges snart tusenåriga historia. Trots detta har jag varit en sorts skänningebo, haft min bostad vid bautastenarna i Trojenborg och dagligen sett Skenaån, slätten, Bjälbo och Omberg i fjärran.

Medeltidens Skänninge har stått mig nära, medan dagens stad flera gånger känts främmande då jag inte har kommit kontakt med så många stadsbor. Medeltiden har den sista perioden kommit mig ännu närmare genom att jag under ett halv års tid arbetat med medeltidsprojektet Hyttan, där jag med mina arbetskamrater rekonstruerat stadsbyggnader från Skänninges medeltid. Slutresultatet har blivit fina modeller av stadens både dominikankonvent och Allhelgonakyrkan. Framöver ska hela staden framträda, men då har jag lämnat projektet och uppgiften tillfallit andra.

 

I grundforskningarna om medeltidens Skänninge har det framkommit så mycket material att jag tycker att det har varit värt att göra en skrift om staden under denna tidsepok. Jag vill med skriften beskriva två fenomen som inte har getts så stort utrymme i andra böcker om Skänninge - stadsfriheten och dominikanorden i dess helhet.

Källmaterialet från Skänninge har många gånger varit fattigt och därför har jag inte kunnat begränsa mig till staden. Utan har flera gånger letat efter exempel på andra platser för att beskriva medeltidsstadens utveckling fram till reformationen på 1500 - talet. Med berättelsen vill jag säga att det troligen funnits ett liknande skeende i Skänninge.

Denna skrift berättar om den frihet som medeltidens borgare eftersökte, de invandrade tyskarnas stadsstatstänkande och hur gillena blev det dominerande inslaget att organisera sig för den tidens människor. Skriften berättar också om dominikanordens betydelse för Skänninges utveckling till att bli en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men också hur dominikanbröderna förföljde oliktänkande under inkvisitationen och skrev en av världens blodigaste böcker - Häxhammaren. Dominikanorden har trots sin mörka historia mycket att ge dagens människor och om det berättar broder Remi i Lund i slutet av skriften.

 

"Frihetens väktare" vill jag tillägna alla mina trevliga arbetskamrater i projekt Hyttan, men kanske främst min handledare Ann Katrin Westlund som har hjälpt mig med skriftens tillblivelse genom goda råd och språklig bearbetning.

 

Rådhuset i Skänninge: 19940421.

Harri Blomberg.

---

 

Medeltiden gör sig fortfarande synbar i dagens Skänninge. Gatunätet och därmed stadens storlek är nästan densamma som under medeltiden. Vårfrukyrkan reser sig på samma plats där stadens tyskar byggde den helgad åt Maria under slutet av 1200 - talet.

Under det senaste seklet har till och med medeltiden återerövrat mark genom att ett kvinnligt dominikankonvent, hospital och äldre stadskyrka har restaurerats. De senaste åren har man också infört en medeltidsmarken och rest en kopia av den rolandstaty som en gång stod på stadens torg.

Rolandstatyn som i Skänninge heter Ture Lång är en symbol för stadens suveränitet. Dagens staty restes i samband med en Götalandsutställning år 1989. Sedan 1990 pryder Ture Lång torget under sommarhalvåret. Statyn skapades fritt ur fantasin med hjälp av ett trätryck från Olaus Magnus 1550 - tals verk "Om de nordiska folken".

Det var de invandrade tyskarna som reste den medeltida Ture Lång, en sed från deras hemstäder på kontinenten. Den visade stadens styrka. I Tyskland hade den här sedvänjan skapats efter flera hundra års kamp mellan den feodala - kejserliga makten och städernas borgare. Tyskarna reste en likadan staty i Visby och troligen även i Stockholm, vart i fall fanns en mansfigur med ris i handen på 1600 - talet på Stortorget.

Olaus Magnus skrev under sin italienska landsflykt om sin födelsestad Skänninge:

 

"Den urgamla staden Skeninge, så benämnd efter en ström vid namn Skena, som vid en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar. Nämnda stad, som nu är gammal och förfallen och inom kort synas komma att stå öde, hade dock en gång, tack vare sitt läge, sina utmarkers fruktbarhet och sin rikedom ej sin lika i hela Norden. Omgifven som den är af bördiga åkrar och ängar samt lummiga ekparker, hvilka skänka nyttigt virke och rik skugga. Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt.

På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang utstyrd som Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskildt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med ett slikt brott. Härvid tillgick så, att man öfver deras nacke lade en börda av stenar, som voro med järnkedjor fastbundna vid bildstodens armar; detta straff, som innebar en oerhörd smälek och därtill åtföljdes af annan vanärande behandling, var huvudsaklingen afsedt att afskräcka från förförelse af det svagare könet."

 

Ture Lång reste sig på torget så högt "att en stor karl näppeligen räckte till taskens hans", berättar fornforskaren Johannes Bureus i sin handskrift "Sumlen". Han hade träffat en gammal borgare i Skänninge som hade berättat om statyns storlek och vad den hade symboliserat. Den gamle skänningebon hade sagt att "Skänninge var kejsarefri, därför var Ture Lång satt till åminnelse mitt på torget."

 

De tyska borgarna eftersträvade den fullständiga stadsfriheten, man gick i förbund med andra städer som i fallet Hansan för att lättare tillgodose sina intressen. I Sverige fick dock Hansan kompromissa med statsmakten för att få inträde i riket.

De flesta av Sveriges städer anlades på på kronans mark, vilket gav denna inflytande på stadens styrelser. I en del städer som Skänninge tillsatte kungen fogdar som dikterade hans vilja för stadsmenigheten. Birger Jarl krävde vid mitten av 1200 - talet att tyskarna skulle behandlas som vilka svenskar som helst, inte låta dem särbehandlas som priviligerade invånare. Det hjälpte inte riktigt utan hans ättling Magnus Eriksson utfärdade en stadslag hundra år senare att de tyska borgarna inte fick besätta mer än hälften av rådets platser, som var stadens högsta beslutande instans.

Magnus Eriksson var också den som satte stopp för städernas rätt så självständiga utveckling och införde en gemensam stadslag för rikets alla städer. Innan dess hade städernas lagar skilt sig åt, åtminstone mellan de större städerna. Under den här tiden kondoliserade kungamakten sitt inflytande i landet. Det var tack vare lands- och stadslagarna. Visby var en av de få nordiska städer som hade tillräckligt höga murar att föra en självständig stadspolitik. I Skänninge fick borgarna anpassa sig till att bli statsvänliga, men införde i alla fall det tyska stadsskicket, lika så skedde i alla de andra svenska städerna, från Viborg till Lödöse.

Ännu i dag finner vi de från början tyska orden som stad, köping, rådhus, borgmästare och gille i det svenska språkbruket.

---

 

Skänninge under medeltiden är intressant i flera hänseenden, men någon större självständighet gentemot statsmakten lyckas inte staden genomföra. Under den allra tidigaste delen av epoken när Bjälboätten styr riket har de sitt stamgods Bjälbo några kilometer utanför Skänninge. Därför söker konunga-familjen få en stark kontroll över staden och under den här perioden hålls flera viktiga riksmöten i Skänninge.

 

Under den här tiden domineras staden också av de inflytande tyskarna och deras antal är stort, runt hälften av befolkningen. Tyskarna försöker visa sin särställning genom att bland annat uppresa Ture Lång, men stadens sökande efter självständighet splittras av oenigheten mellan tyskarna och svenskarna. De olika nationaliteterna kan inte dra jämnt och har skilda kyrkor. Svenskarna har ett skällsord för tyskarna - garpar - och tyskarnas kyrka kallas för Garpekyrkan.

 

Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har intervjuats av författaren. Gilstring berättar om tyskarnas roll i staden:

 

"Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."

 

Medeltidens rådhus i Skänninge låg, där dagens stadshotell nu ligger, på den västra sidan av torget fram till år 1685. Arkeologerna fann där år 1953 funnit murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av det medeltida rådhuset, som låg på den västra sidan av torget fram till år 1685.

Rådhusets utseende är obekant, men kanske liknande det Vadstenas som är byggt likt ett försvarstorn. Det vet vi inte, men år 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången.

Torget var centrum, där fanns rådhus och kyrka, samt flera handelshus till stadens rikaste köpmän. Torget var stadens viktigaste plats. Peter Krapotkin (1842-1921) berättar i "Inbördes hjälp", som är en genomgång av olika djurarters beteenden och av olika samhällsförhållanden under mänsklighetens historia (Krapotkin påvisar att "inbördes hjälp är lika hög grad en naturlag som inbördes kamp" och i själva verket den viktigaste faktorn för framåtskridandet. Idag som i medeltiden.):

 

"Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. T o m herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d v s den påle (eller rolandstaty) som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrka eller folkförsamlingens skydd.

Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling."

 

Under Birger Jarls regeringstid tog Skänninge form att bli stad. Handelsmän och hantverkare samlades vid den gamla mötesplatsen över ett vadställe. Gilstring berättar:

 

"Birger Jarl hade livliga kontankter med tyskarna. Tyska handelsmän som hade gott gehör hos konungen fick möjligheter att slå sig ned vid Skenaån. Oftast gav sig en en handelsman i väg för att pröva lyckan och gick det bra sände han efter folk från sin hemtrakt. Sådana han kunde lita på när handelsverksamheten skulle utvidgas.

Det kan jämföras med hur de första ¨människorna kom från Europa till USA. Invandrare med yrkeskunskaper åkte först över. En frisjäl lämnade sitt hemland och med en stor kraft etablerade han sig i landet. Samtidigt blev han en språngbräda för andra släktingar som ville ta sig över."

 

Magnus Erikssons stadslag från 1350 - talet begränsar den fria utvecklingen av städerna. Under 1400 - talet när städerna försöker göra sig fria på nytt har Skänninge hamnat i bakvatten. Grannstaden Vadstena har utkonkurrerat Skänninge och den senare staden råkar ut för två förödande bränder, år 1447 och 1466. De påskyndar nedgången för det som en gång var "Götalands huvudstad". Vadstena får därför i stället belysa den självständighet som senmedeltidens städer utvecklar på 1400 - talet.

Vadstena ligger strax väster om Skänninge, vid sjön Vättern. Staden har sitt ursprung i en kungsgård som skänktes till birgittinorden som där grundade sitt moderkloster och runt det växte fram en stad. Detta sker under andra hälften av 1300 - talet.

Västra delen av östgötaslätten är bördig, men under sen-medeltiden efter den stora befolkningsminskningen i samband med Digerdöden är avkastningen från jordbruksmarkerna inte tillräckliga för att hålla liv i köpmannaverksamheten i dessa bägge närbelägna städer.

Vadstena vinner kampen mellan tvillingstäderna och bygger även under 1400 - talet sin stadsmur. Det för att framhäva sin säregenart och hålla inkräktare borta. I boken "Från köpstad till storkommun" av Gösta Johanesson kan man läsa ett sammandrag om hur Vadstena skulle befästas. Det är en skriven överenskommelse mellan borgarskapet och birgittinklostret från hösten 1467:

 

"Vi, borgmästare och menighet i Vadstena stad, kungör med detta öppna brev, att sedan vi och vår stad ofta varit stadda i mycken våda och bedrövelse under förlidna år för de våldsmäns skull, som slagit, tvingat och förorättat oss och våra borgare med övervåld, i synnerhet i tider då, som nu är fallet, örlig och ofred rått i riket, vilket allt till stor del skett därför vi ej har någon vallgrav eller något värn kring vår stad, så har vi nu alla i endräkt, kärlek och ödmjukhet bett vår kära fru abbedissan, biktfadern och alla systrar och bröder i Vadstena kloster, att de kärligen vill unna och tillstädja oss att gräva en grav runt staden oss själva till värn och tröst, så att graven är tio alnar bred och vallen därinnanför tio alnar och ej mera.

Vi skall anlägga och gräva graven så, som blir oss anvisat och utstakat av klostret. Vi skall gräva och bekosta den med egna medel och ej göra klostret någon tunga därmed. Vi skall själva hålla portar och broar i stånd, där gator skall leda ut ur staden, först och främst porten och bron vid grinden åt Skänninge till men också annorstädes kring staden, där det behövs, och dessa broar och portar skall byggas och underhållas på sådant sätt, att klostrets åker och gröda blir kringgärdade. Men de portar och broar som skall vara mellan kungens gård och på nordsidan ned till sjön, dem bygger och underhåller klostret, medan vi gräver och underhåller graven, såsom förut står skrivet, och försvarar densamma, då så behövs.

Allt detta här ovan skrivna lovar alla här förut nämnda personer skola hållas fast och stadigt i evärdelig tid av oss och våra efterkommande, vilka de än är eller kan bliva."

 

Mats Gilstring förtydligar stadsmurens roll i Vadstena:

 

"År 1467 byggdes en stadsvall runt Vadstena. Den hade tre meter djup vallgrav med 45 procents lutning och mot staden reste sig en timmerkonstruktion av stadsplankor på också tre meter som skulle hindra inträngandet i staden. Fortfarande i dag kan man se spår av den i gatunamnen Rännevallen och Gropgatan. Det hade tidigare funnits en annan vall, men om den vet man inte så mycket.

Vadstena stadsvall var nog mest en markering än en stadsmur som verkligen kunde skydda staden. Den var dåligt befäst och svår att försvara då angriparna kunde välja anfallsvinkel. Stadsvallen kunde klara av kortare tids belägringar, om stadsborna satsade på intensivt försvar under en kort tid och hoppades att fienden skulle tröttna och dra vidare mot andra plundringsmål.

I Sverige var det annars typiska hansastäder som Visby, Viborg, Stockholm och Kalmar som hade stadsmurar. Och den enda verkliga stadsstaten var Visby med sin stora tyska befolkning. Visby var suveränt och skulle ha klarat sig även om resten av Gotland hade sjunkit i havet. Visbys stadsmurar till stor del riktade mot landsbygden och mer än en gång var stadsborna i konflikt med bönderna på ön och regelrätta slag uppstod mellan dem. Bönderna förlorade.

De östgötska städerna Linköping, Skänninge och Vadstena var däremot beroende av sin landsbygd, lika så landsbygden var beroende av staden. Vadstena var till stor del en klosterstad och klostret hade egendomar i annalkande socknar. Flera stora gårdar tillhörde klostret och en konflikt med landsbygden hade varit ödesdiger. Vadstena, som Skänninge och Linköping, kunde inte behålla sin styrka utan sitt omland.

 

Bergen var troligtvis den tysktätaste staden i hela Norden. Den var fristående likaså Visby från sitt omland och hade egna lagar, samt handlade utomlands. Tyskarna försökte införa det system de var vana vid i sina hemtrakter. Det tog tid att införa stadstatsideen i Norden och när den väl kunde ha slagit rot var Hansans makt bruten.

Konungamakten i Vasa stoppar Hansan i Sverige. Det uppstår ett vakuum och medeltidens " klippare " utnyttjar situationen. Mårten Skinnare i Vadstena är ett exempel. Han var from katolik som hjälpte Vasa till makten med penninglån och tjänade stora pengar på det. Sedan blir Mårten Skinnare i vägen för Vasa som kondoliserar sin makt och undanröjer alla makthot.

 

Hansan som stadsförbund är intressant. I början var Hansan revolutionär, införde flera effektiva ekonomiska och politiska spelregler. Det ser vi i bland annat den mängd ord vi har runt ordet stad. Hansan var först en drivkraft, men bromsade sedan utvecklingen när den kände sig säker i makten. Den skapade med tiden förstelnade spelregler som senare var tvungna att krossas för att utvecklingen skulle kunna gå vidare.

Hansans roll ska jämföras med industrialismens utveckling på 1700 - och 1800 - talen. Hansan hade ett "knowhow", ett nytt sätt att tänka. Under industrialismen tidigare år hade man i Storbritannien också ett "knowhow" som revolutionerade världen, både ekonomiskt och politiskt. Engelsmännen och skottarna utvecklade liberalismen och introducerade innovationer på marknaden. Motala verkstad är ett bevis på detta med sina invandrade skottar som byggde upp mekaniska industrin.

Storbritannien har i dag en eftersatt industri och denna eftersatthet upplevde även Hansan. Köpmännen fick makt och den korrumperade, förändringar blev nödvändiga för samhällets utveckling. Nydaningen kom först som några droppar som växte till en rännil och den ville bryta i genom tidens vall, som styrdes av ett förstelnat Hansaförbund. Det försökte stoppa nydaningen, men rännilen sökte en ny väg ut, en ny öppning. Blev det propp någonstans kunde den bara stoppa nydaningen för en kortare stund, ty en ny rännil utvecklades som till slut rann förbi Hansan."

 

Det är osäkert om Skänninge någonsin haft någon stadsmur, möjligtvis ett staket eller liknande. Olaus Magnus berättar i sitt historieverk att "en ström vid namn Skena, som en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar".

När Vadstena fick sina murar hade Skänninge redan förlorat sin roll som regionens huvudort. Skänninge stadsmurar har man inte hittat några spår av och troligen lär man inte heller hitta några heller.

 

Mycket medeltida material försvann under reformationen och annat brann upp med slottet Tre kronor. Källmaterialet från medeltiden är trots detta stort. Gilstring berättar:

 

"Historien före medeltiden är full av gissningar. Vi har i för sig inte tillräcklig förståelse om medeltiden, men vi kan göra mer kvalificerade gissningar. Det vi inte hittat i skriftliga källor kan vi tyda ur arkeologiska undersökningar. Redskapen är ett uttryck för hur människor tänkte. Ett verktyg kan visa tankegången hos den tidens människor.

Medeltidsmänniskan upplevde livet enklare än dagens människor. Man försökte leva jordelivet så bra som möjligt och försöka undgå helvetet. Människans mål var att uppnå himlen, men gick det åt helvete fanns det även en trygghet i det. Förloraren visste vad som skulle hända. Livet var inte så komplext som det är i dag.

Vi är fortfarande i dag i grund och botten forntidsmänniskor. Vi är skapade för att ta hand om varandra på den afrikanska savannen, men lever i dag i en asfaltsmiljö. Vi har en massa sexuella och andra biologiska inlevelser med oss från vår ursprungsmiljö.

När någon förr hotade oss ville vi skrika och slå. I dag går det inte. Vi ska vara så förnuftiga, t ex när banken tar huset för att man inte har fullgjort förpliktelserna. Inte börjar vi skrika och slå, inte försvarar vi vårt eget. Nej, vi ler och säger att det är beklagligt, därför är det inte konstigt att människor numera mår så dåligt. I dag reagerar folk konstigt, när vi inte kan följa signalerna.

Under medeltiden fungerade fortfarande de ursprungliga signalerna. Förr fascinerades man av Laterna Magica , ett viss mått att inte förstå. De tydliga och vardagliga sammanhangen var det enda viktiga och dem förstod människorna. I det senaste historiska skeendet har vi förlorat sammanhangen, medan vi har blivit specialister på skilda ting utan att förstå hur de hänger i hop."

---

I Bjälbo kyrkby utanför Skänninge står två resta runstenar. På den ena stenen är det inristat att "Unga män reste denna sten efter Grep, sin gillebroder. Love ristade dessa stenar, Jutes son." Bjälbostenen har daterats till början av 1000 - talet och är den äldsta skrivna källan i landet som beskriver ett av medeltidens mest specifika fenomen - gillet.

Människan har alltid haft ett stort behov av att möta andra människor på ett gemensamt plan. När människor började lämna landet för att dra sig till de uppväxande städerna sakande de forna byborna byns gemenskap - gillena fick ersätta den.

Ett flertal gillen finns i Skänninge under medeltiden. Det första omnämns år 1370, då Allhelgonagillet köper en fastighet. Två efteråt testamenteras "kyrkoherdarnas" Vårfrugille en gåva av prästen i Vedbo. Troligen var detta gille en sammanslutning av prästerna i Skänninge prosteri. Trettiofem år senare omtalas ett S:t Johannes gille i Skänninge. Därtill har man hittat en sigillstamp från 1300 - talet, tillhörande S:ta Gertruds gille.

Adolf Schück ger ytterligare information om sigillstampen i boken "Skänninge stads historia":

 

"Ett av Skänningegillena, S:ta Gertruds, räknade sannolikt många tyskar som medlemmar, ty dess beskyddarinna var ett speciellt tyskt - nederländskt helgon. Gertrudsgillena påträffas nämligen aldrig balnd landsbygdens svenska befolkning, utan blott i städer med tyskt befolkningsinslag."

 

Gillena var en form av brödraskap, i modern form kan de liknas vid föreningar som bildades på olika plan i samhället och för olika behov, men de var mer än dagens föreningar ty de var samtidigt religiösa föreningar, sjuk- och begravningskassor.

Krapotkin förklarar gillenas uppbyggnad:

 

"Det finns inget som bättre belyser de medeltida brödraskapen än de tillfälliga gillen som bildades ombord på skepp. När ett hanseatiskt fartyg tillryggalagt sin första halva dagsresa efter det att det lämnat hamnen, samlade kaptenen besättningen och passagerare på däck och höll, enligt samtida skildring, följande tal:

- Då vi nu är utlämnade åt Guds nåd och vågorna, sade han, måste alla vara likvärdiga. Och då vi är omgivna av stormar, höga vågor, sjörövare och andra faror, måste vi upprätthålla en sträng ordning, för att vår resa ska få ett lyckosamt slut. Därför ska vi be böner för god vind och lycka och enligt sjölagen utnämna dem, som ska inneha domarsätena.

Därpå valde besättningen ut en fogde och fyra scabini till att vara domare. Vid slutet av resan avgick fogden och scabini från sina ämbeten, vände sig till besättningen och sade:

- Vad som hänt ombord måste vi förlåta varandra och anse för dött. Vad vi rätt dömt, var för rättvisans skull. Därför ber vi er alla i ärlig rättvisas namn att glömma all fiendeskap, som någon kan nära mot den andre, och gå på ed på salt och bröd att inte tänka på sådant. Om någon anser sig förorättad, måste han vädja till lantfogden och kräva rättvisa av honom före solnedgången.

När man gick i land överlämnade man kassan med freds-böterna till hamnfogden för utbetalning bland de fattiga.

 

Denna enkla skildring visar kanske bättre än något annat andan i medeltidens gillen. Liknande förbund uppstod överallt där en skara män - fiskare, jägare, resande köpmän, byggmästare eller bofasta yrkesmän - samlades för att göra gemensam sak. På ett skepp fanns alltid kaptenens befälsmyndighet, men för att det gemensamma företaget skulle sluta väl kom alla ombord, rika och fattiga, herrar och besättning, kapten och sjömän, överens om jämlikhet i sitt inbördes förhållande, att endast vara män, med plikt att hjälpa varandra och lösa eventuella tvister inför domare som valts av alla.

Likadant var det när ett antal hantverkare - murare, timmer-män, stenhuggare etc - samlades för att bygga t ex en katedral: de tillhörde då alla en stad med dess politiska organisation, och var och en av dem tillhörde dessutom sitt eget skrå; men de förenades ytterligare av ett gemensamt företag, som de kände bättre än någon annan, och ingick så ett närmare men tillfälligt förbund; de grundade gillet för uppförande av katedralen."

 

Gillena under medeltiden var främst ett stadsfenomen, men liknande sammanslutningar har funnits på jorden i årtusenden. Det romerska collegiae var en form och tidigare sammanslutningar har funnits i bland annat Grekland och Indien.

Adolf Schück berättar om de första gillena i Europa:

 

"Tidigast känner vi företeelsen och ordet gille från det frankiska riket. År 779 utfärdade Karl den store, härskaren i det stora frankiska riket, förbud mot edsvurna gillen - de kunde bli farlig, om de drev någon politik; sällskap utan edsband, för hjälp och utdelning av allmosor fick däremot förekomma. På 1000 - talet tycks gilleväsendet ha blomstrat i städer och handelsplatser kring Nordsjöns kuster, framför allt i England och bland friserna vid nedre Rhen."

 

I Norden har vi haft en rik bondedemokrati. Vikingarna hade på sina handelsresor och rövarstråt ett stort behov att ty sig till varandra. Hemmavid fanns ättegemenskapen och dessa gemensamhetsinrättningar kom att inbakas i det nordiska gille-väsendet. Gillet i Bjälbo var nog unga handelsmän som hade gått i hop ett bolag under sina vikingafärder i österled. Det är inte ens säkert att de var kristna, för Bjälbostenen saknar kristen utsmyckning.

 

Medeltidsstaden var inte centralstyrd. Den inre organisationen var uppdelad i territorier. Staden var vanligtvis uppdelad i flera kvarter som utstrålade från en medelpunkt - torget. Varje del av staden motsvarade ofta ett visst yrke eller en viss näring som dominerade där, men som ändå beboddes av människor från olika socialgrupper och yrken.

För att tydligöra detta kan vi se på Venedig, där varje ö var ett självständigt politiskt samhälle. I Köln var invånarna uppdelade i granngillen med suveränt styre. Skänninge var för litet att stadens kvarter skulle ha självstyre, men i olika delar koncentrerades olika yrken. Vid sidan av stadens styrelse fanns ändå små öar av självstyrande enheter - gillena.

Krapotkin berättar:

 

"Beträffande medeltidsgillets sociala egenskaper kan stadgarna hos vilket gille som helst tjäna som exempel. Om vi läser t ex i något gammalt danskt gilles skraa, finner vi först ett betonande av de allmänna broderliga känslor som måste råda i gillet; därefter följer regler för den egna rättskipningen i händelse av tvist mellan två bröder eller en broder och en främling; och sedan uppräknas brödernas sociala skyldigheter. Om en broders hus brunnit ner, eller om han förlorat sitt skepp eller slitit ont på en pilgrimsfärd, måste bröderna komma till hans hjälp. Om en broder blir allvarlig sjuk, måste två bröder vaka vid hans säng tills han är utom fara, och om han dör måste bröderna begrava honom - en stor sak i dessa pestsjukdomars tid - och följa honom till kyrkan och till graven. Efter hans död måste de sörja för hans barn, om det visar sig nödvändigt; mycket ofta blir änkan syster i gillet.

Dessa två huvuddrag kännetecknar varje brödraskap, vilket ändamål det än ha bildats för. Medlemmarna visade alltid i ord och handling, att de betraktade varandra som broder och syster; alla var jämlikar inför gillet. De hade en del "ägodelar" (kreatur, jord, byggnader, gudstjänstplatser eller kapital) gemensamt. Alla bröder lovade under ed att låta gamla fejder vila; och i stället för att ålägga varandra något löfte om aldrig mer råka i gräl stadgade de att ingen tvist skulle övergå till fejd eller gå till rättegång inför någon anan rätt än brödernas egen domstol. Och om en broder i rättvist med en utomstående, kom de överens om att stå på hans sida i gott och ont; d v s vare sig han anklagats på falska grunder för ett övergrepp eller verkligen var den skyldige, skulle de stödja honom och föra saken till ett fredligt slut. Så länge hans brott inte var lönnmord - i vilket fall han behandlades som en rättlös - hjälpte hans brödraskap honom.

Om den förorättades släktingar ville hämnas oförrätten genast genom att ge sig på brodern, försåg brödraskapet honom med en häst eller med en båt, ett par åror, en kniv och eldstål att användas på flykten; stannade han i staden, följde två bröder alltid honom; och under tiden arbetade på att nå en överenskommelse. De uppträdde inför rätta för att med ed styrka att hans uppgifter var riktiga, och om han befanns skyldig, tillät de inte att han råkade i svårigheter i brist på pengar och blev träl: de samlade gemensamt ihop ersättningssumman alldeles som gens hade gjort tidigare. Det var endast om en broder hade brutit sin tro mot skråbröderna eller mot andra människor som han uteslöts ur brödraskapet "med nidings namn".

Detta var grundtanken i brödraskapen, som så småningom kom att behärska hela det medeltida livet. Vi känner till att det har funnits skrån bland alla möjliga yrken: gillen av livegna, gillen av friborna och gillen av både trälar och friborna; gillen som kommit till för ett särskilt ändamål (en jakt-, fiske- eller handelsexpedition), och som upplösts när det nått sitt syfte; och gillen, som under sekler bevarats inom ett yrke eller en näring. Och allt eftersom livet fylldes av en större mångfald av syften, ökade i samma mån gillenas antal. Vi hittar inte enbart köpmän, hantverkare, jägare och bönder sammanslutna i gillen, utan det har även existerat gillen av präster, målare, skol- och universitetslärare, gillen för att uppföra passionsspel, för att bygga en kyrka, för att tränga in i en viss konst- eller yrkesskolas "mysterier" eller för en speciell förströelse - även gillen bland tiggare, skarprättare och fallna kvinnor, och samtliga dessa gillen med egen lagskipning och med inbördes hjälp."

 

Medeltidsstaden var fylld av orättvisor, men inom gillet fanns ändå en gemenskap som gick över klassgränserna. Den manifesterades i den årliga högtiden som blev höjdpunkten för hela gilleinstitutionen.

Krapotkin berättar:

 

"Dagen för den gemensamma måltiden var alltid dagen för valet av åldermän, för överläggning om ändringar i stadgarna och mycket ofta för dömande av tvister som uppstått mellan bröder, eller för förnyat lydnadslöfte till gillet.

Den gemensamma måltiden var helt enkelt en bekräftelse på brödernas vänskap. Den symboliserade den tid då klanen ägde allt gemensamt. Åtminstone under den dagen tillhörde allt alla; alla satt vid samma bord och delade samma mål. Även långt senare hade man kvar seden att fattighjonet på ett gilles fattighus i London denna dag satt sida vid sida med den rike åldermannen...

Det faktum att att gillesinrättningen fått en så kraftig utbredning i Asien, Afrika och Europa, att den existerat i tusentals år och alltid uppträtt på nytt, när likartade förhållanden kallat den till liv, visar att gillet var mycket mer än ett måltidssällskap eller en begravningsklubb eller en sammanslutning för kyrkbesök en viss dag.

Det motsvarade ett behov som var djupt rotat i människo-naturen, och det förkroppsligade mycket av det som senare staten med sin byråkrati och polis velat åstadkomma och mer än det. Det var ett förbund för inbördes bistånd "med råd och dåd" under alla förhållanden och i livets alla skiften, och det var en inrättning för att skipa - med den skillnaden jämfört med staten, att vid alla dessa tillfällen ett mänskligt, ett broderligt element ersatte den formalism som är utmärkande för statens ingripande. Till och med när gillesbrodern stod inför gillets domstol, hade han att svara inför män som kände honom och som förut stått honom nära i det dagliga arbetet, vid den gemensamma måltiden, vid brödraplikternas utövande: män som var hans jämlikar och bröder, inte lagteoretiker eller representanter för någon annans intressen."

 

För Gustav Vasa var gillena ett hot mot hans centraliserade stat och gillena försvann med reformationen.

---

Det gick illa för Skänninge under slutet av medeltiden, men Skänninge skulle ha klarat sig bättre om inte reformationen hade kommit emellan. Stadens tvenne dominikankonvent hade nämlig-en konserverat Skänninge som kyrkostad och det ser vi på andra platser. Kyrkostäder har klarat sig trots att de ekonomiska förutsättningarna inte mera funnits kvar. I "Federalismen" berättar Karl Bergkvist om andra kyrkliga städers utveckling:

 

"En del städer fick även betydelse som biskopssäten och domkyrkoplatser, såsom Strängnäs, Skara, Västerås m fl och även om det ej kan påvisas att de för sin uppkomst direkt har att tacka kyrkliga initiativ så har dock deras vidare utveckling haft ett betydelsfullt samband med den kyrkliga verksamheten. Kungen och kronan var i regel angelägna om att förära kyrkan jord för skapandet av stiftsgårdar, och biskoparna var i sin tur mycket angelägna om att se till att det blev vid städerna eller andra välbelägna platser, vilka som biskopssäten sedan snart blev städer. Det har om denna utveckling sagts att biskopssätet

"konserverade staden" så att den förblev stad även om den ekonomiska utvecklingen pekade åt ett annat håll. Till städerna förlades även under 1200 - talet dominikaner- och franciskanerkloster, så att vid sidan av det statliga inflytandet det kyrkliga kom att bli mycket starkt under folkungarnas tid."

 

Skänninges både dominikankonvent har betytt oerhört mycket för staden och flera stora tilldragelser under medeltiden skedde i dominikanernas regi. Dominikanerna var lika betydelsefulla som tyskarna för stadens utveckling.

Dominikanerna kom till Skänninge under första hälften av 1200 - talet, då landets andra konvent efter Visby öppnades. År 1237 grundades S:t Olofs brödrakonvent. Det är möjligt att det byggdes på lämningarna av ett ofullbordat cistercienserkloster från 1150 - talet. Man vet inte för en ladugård står över lämningarna och inga större arkeologiska undersökningar har kunnats göras.

S:t Olofs konvent var ett för dominikanerna ovanligt namn. Namnet hade ett samband med att årets största marknad - Skänninge marken hölls vid Olofsmässan i slutet av juli. Jungfru Maria var annars huvudpatron för dominikanerna och vid sidan om fanns Petrus Martyren och Maria Magdalena som dominikanernas beskyddare.

Under 1270 - talet grundades det efter lokalhelgonet namngivna S:ta Ingrids systrakonvent. Det byggdes vid S:t Martins kyrka, som troligen tidigare varit sockenkyrka. Man byggde in den gamla kyrkan i konventskomplexet.

 

Skänninge hade på kort tid fått sina två dominikankonvent och var en av den dominikanska provinsen Dacias viktigaste kyrkoorter (Dacia omfattade hela Norden.). I staden reste sig många många kyrkobyggnader och de måste ha imponerat de besökande som kom till staden för att gå på marknader, politiska och kyrkliga möten, få vård eller bara roa sig i det pulserande stadslivet.

Dominikanerna valde att bosätta sig i städerna, till skillnad mot de äldre klosterordnarna. Man önskade att vara där de stora besluten fattades, transaktionerna genomfördes och människorna strålade samman.

Alla dominikanska konvent var mycket utåtriktade. I Sigtunas Mariakyrka, som är ett gammalt dominikankonvent finns det ett torn och en predikoglugg. Där ifrån förkunnade dominikanerna sitt budskap åt de tillresande som samlades där under. Det är ett av alla bevis att dominikanerna ville nå ut till vanligt folk och diskutera kristendomen med dem. Dominikanerna heter också officiellt predikarbröder och tillhör Predikarorden (förk. P. O.). I vardagligt tal kallas de också för svartbröder för sin klädsel som bland annat består av en svart kåpa.

 

Predikarorden grundades för att motverka det hotande religiösa avfallet som i början av 1200 - talet höll på att splittra den katolska världen. Under detta århundrade fick orden en enorm spridning och i vårt eget land kunde vi räkna flera konvent, belägna i de stora städerna. I provinsen Dacia fanns det som mest 28 brödrakonvent.

Konventen var det medeltida Europas viktigaste kulturspridare. Dominikanerna öppnade egna universitet och högskolor, skrev kyrkomusik och litteratur. Flera av medeltidens största namn som Albert Magnus och Thomas ab Aqvino med den kristna filosofin skolastiken, Fra Angelico med konsten och Eckart, Suso och Tauler med mystiken tillhörde Predikarorden.

I vårt eget land förändrade dominikanerna levnadssättet, de första tegelbyggnaderna som uppfördes i landet blev till tack vare den dominikanska konventsbyggnationen i Skänninge och Sigtuna under 1230 - talet. Gudstjänstmusiken i den medeltida östra halvan av riket - Finland påverkades av den dominikanska kyrkosången, även om den också fick nordiska inslag. I konventsskolorna hade den svenska allmänheten som sökte sig in i Predikarorden möjlighet att få bildning. Sveriges förste författare Petrus de Dacia var en av dem.

 

Petrus de Dacia föddes på Gotland och antogs som broder i dominikankonventet i Visby. Han var likaså de flesta andra nordiska dominikaner av inhemsk börd. Efter en längre utlandsvistelse, bland annat i Århus, Köln och Paris där han studerade i dominikanernas skolor reste han tillbaka till Sverige och blev i februari 1271 lektor i Skänninge. Petrus var nu omkring 35 år och välutbildad för sin tid. I Paris hade bland annat Thomas ab Aqvino varit hans lärare.

Under sin utlandsvistelse hade Petrus kommit i kontakt med flera stor personligheter. En av dem var en religiös kvinna från landsbygden utanför Köln - Kristina av Stommeln. Det var en kvinna full av andliga uppenbarelser och Petrus fascinerades av henne ända ned i hjärteorten. I brev mellan dessa som har bevarats till vår tid har deras liv framträtt.

Breven ingår i en biografi om Kristina av Stommeln, skriven av Petrus. Den berättar inte bara om Kristina utan också om författaren själv. Det är en av de få medeltida svenskar som träder fram för oss och det är en ovanlighet då vi oftast vet så lite om våra förfäder från den här tiden.

Till Petrus och Kristinas ära uppfördes under ett 60 - tal år ruinspelet och operan Petrus de Dacia i Visby. Operan som är Sveriges mest spelade skrevs av tonsättaren Friedrich Mehler (1896 - 1981). I den kan man följa Petrus liv och få en bra uppfattning om dominikanerna och dess ordens uppbyggnad.

 

Skänninge får ingen plats i operan och det beror på att man inte vet så mycket om Petrus cirka sju år i stadens brödrakonvent. Däremot kan man spåra honom i ett av initiativen till grundandet av S:ta Ingrids systrakonvent. Tillsammans med en grupp rika och fromma kvinnor öppnar han ett av landets två kvinnliga dominikankonvent i Skänninge. Det andra fanns i Kalmar.

 

Det manliga konventet kom med tiden i skymundan av det kvinnliga av flera orsaker. En av dessa var den på medeltiden förödande elden. År 1288, 1291, 1447 och 1466 härjades brödrakonventet av de röda flammorna. Det försvagade konventets ekonomi och inte blev det bättre att stormanna-familjerna hellre valde S:ta Ingrids konvent som sina sista viloplatser och därmed skänkte stora gåvor till systrakonventet.

 

S:ta Ingrid var en religiös fanatiker som flera gånger under sitt liv vallfärdade till Rom, avhöll sig från kulinariska rätter och ofta var i extas. Hon vigde sitt liv åt Gud och det konvent hon själv grundat i Skänninge. Efter hennes död började folk vallfärda till Skänninge och hon blev närpå helgonförklarad i landet. Det innebar en god ekonomi för systrakonventet och den blev ännu bättre när systrakonventet i Kalmar år 1504 flyttades till Skänninge efter otaliga krigsslag i östliga Småland där konvents-byggnaderna. S:ta Ingrids konvent fick nu disponera över kalmarkonventets jordegendomar och övriga tillgångar och privilegier.

 

S:ta Ingrid kanoniserades aldrig, hon fick aldrig bli ett helgon, men påven medgav att hon fick translationeras. Det innebar en skrinläggning av hennes kvarlevor och den ägde rum år 1507. Stora festligheter hölls och det var en av dominikanernas sista glädjetillfällen innan reformationen krossade alla klosterordnar till intet.

 

Dominikanerna förde mycket gott till vår värld, men samtidigt har de haft en mycket mörk historia. De var till och med mycket hatade i flera läger. Redan år 1340 kom det klagomål från en kyrkoherde i Sääksmäki, som beklagade sig för påven att domini-kanerna från Åbo höll friluftsgudstjänster och tiggde gåvor av bönderna. Kyrkoherden led ekonomiskt av detta och ville ha slut på dominikanernas fasoner.

 

Dominikanerna hade börjat sin era med fattigdomslöften, men med tiden blev det en rik orden. Brödrakonventet i Skänninge förblev dock fattigt och bröderna gjorde skäl för att vara s k tiggarmunkar. Med konventet i Halmstad var det annorlunda. Det var så rikt med sina silverskatter och jordegendomar att stadens borgare under reformationen gick till angrepp mot bröderna och fördrev dem från staden.

 

Rikedomarna retade många och under reformationen användes dessa som propaganda från Vasas sida. En av kungens nära lierade, Olaus Petri menade att:

 

"Gud haver låtet plåga världen med dessa tiggarmunkar såsom han i gamla testamente plågade Egypten med paddor och gräshoppor."

 

Nu var det här mer en schism mellan intressenter som slogs om kyrkans rikedomar. Dominikanerna kan inte här skyllas att vara värre än andra i det kyrkopolitiska maktspelet.

 

Det som har gjort dominikanerna ökända är inkvisitationen - förföljelsen av kättare såsom katharer och valdenser. Påven Innocentius III lanserade ett korståg mot kättarna i början av 1200 - talet och dominikanerna fällde det avgörande beslutet vilka som var rättroende och inte. Om det blev negativa omvändelseförsök tillbaka till den påvliga tron så dräptes kättarna av soldater.

---

Kyrkan har ända sedan dess fastställande som statsreligion i det gamla Rom förföljt oliktänkande. Det kulminerade bland annat i inkvisitationen på 1200 - talet, men även i häxförföljelserna som hade sitt tidigaste skede på 1400 - talet.

 

År 1487 utkom Malleus Maleficarum - "Häxhammaren" och anses fortfarande vara en av alla tiders blodigaste böcker. Boken som skrevs av dominikanerna Jacob Sprenger och Heinrich Institoris var en slags kokbok hur man bekämpade häxor i världen och blev skyldig till att hundratusentals oskyldiga kvinnor brändes på bål.

Tre år tidigare hade påven Innocentius VIII utfärdat sin beryktade bulla Summis desiderantes och med den angripit alla de brott som begåtts av häxor och trollkarlar. Samtidigt gav han sina söner - författarna till Häxhammaren - rollerna som överinkvisitorer, med rätt att använda vilka medel som helst för att leta fram eventuella anhängare till djävulen.

I början av 1900 - talet utkom den då ledande svenske psykiaterna Bror Gadelius (1862-1938) med sin bok "Tro och övertro i gångna tider." Där presenterar han grundligt häxtro och häxprocesser i Europa. Häxhammaren ges också ett stort utrymme. Gadelius inleder med att ge en bakgrund av förföljelserna från kyrkans sida:

 

"Den ständigt återkommande anklagelsen mot kyrkans fiender var deras förmenta förbund med djävulen. På 1200 - talet låg det nära till hands att i analogi med den i samhället rådande feodalismen uppfatta förhållandet till djävulen som ett vasallförhållande, vilket förpliktade var och en, som med demonernas hjälp ägnade sig åt trolldomskonster, att binda sig vid mörkrets furste medelst en länsed, homagium.

Till homagium hörde i vissa länder, särskilt Frankrike, jämte eden även handslaget, knäfallet och kyssen, och detta bruk återspeglar sig i en travesterad form i de beskyllningar om förbund med djävulen som riktades mot kättare av olika slag. Det är en äcklig blandning av perversa och blasfemiska tillvitelser, som formulerades i de påvliga bullor och anklagelseakter, som under 1200 - och 1400 - talen riktades mot kyrkans förmenta vedersakare, mot albigenser och valdenser m fl och till sist mot de mäktiga tempelherrarna."

 

Albigenser och valdenser var de grupper som katolska kyrkan först bekämpade på 1200 - talet. Tempelherrarna kom sedan och de hade skaffat sig makt och rikedomar under korstågen, men trots dess värdsliga inflytande lyckades inkvisitationen krossa tempelherrarna. Gadelius berättar:

 

"Tempelherrarna var mer högdragna och reserverade än johanniterriddarna och levde för sig själva i fullständig isolering. De utvecklade ingen gästvänskap och deras välgörenhet var måttlig, och när de dessutom omgav sig med en nimbus av hemlighetsfullhet så var det rätt naturligt att man betraktade dem med misstankar. Folket hatade deras hårdhet och dryga uppträdande, munkarna avundades dem deras rikedomar, och underliga rykten kom i omlopp och spreds bland massorna."

 

Man anklagade tempelherrarna för djävulsdyrkan, förhånande av Gud och hans heliga sakrament, samt sexuella orgier, inte bara mellan man och kvinna utan också för homosexualitet och sodomi. Inkvisitationen hade förutfattade meningar om sin fiende och via tortyr fick den fram de uppgifter den ville ha för att kunna likvidera sin fiende.

Processprotokollen om tempelherrarna berättar att de hade fascinerats av arabernas religion - fått tycke för Islam och orientalisk mysticism. Om det var sant eller inte är osäkert. Anklagelserna från inkvisitationens sida var ofta desamma. Gadelius tror att det hade sin orsak i den abnorma trosnit som fanns i kyrkan och främst hos de kärlekskranka munkar som levde i celibat. Gadelius berättar:

 

"För den stridande katolska kyrkan var alltså häxeri-förföljelserna en fortsättning av kampen mot kyrkans fiender, och även om man kan tveka i fråga om motiven för det utrotningskrig som fördes mot tempelherrarna, så torde väl ingen i häxprocesserna kunna se något annat än den oerhörda yttringen av ett enfaldigt trosnit. Dessa processer var en ihållande och förbittrad kamp mot djävulen.

Under medeltiden var det religiösa troslivet, såsom vi fram-hållit, i alldeles särskild grad affektbetonat. Skräck och ångest fyllde tillvaron; hjälplös gentemot pesten och andra härjande farsoter erfor mänskligheten åter och åter en ohygglig förnimmelse av dödens och djävulens ständiga närvaro. Livet var fullt av nöd och lidande, och även för denna jordens mäktiga var den timliga lyckan nyckfull och bedräglig. Jordelivet var endast en prövotid och en förgård till evigheten. Rädslan att försumma nådatiden uppjagades till en oerhörd spänning. Mörkrets makter var i utomordentlig grad verksamma, och inför djävulen och hans härskaror befann sig mänskligheten i ett ständigt belägringstillstånd.. I varje lidelse hade djävulen ett vapen och i varje begär anade man hans närvaro, men ingen kände honom och hans makt bättre än den som dragit undan till klostrets ensamhet.

I munkcellernas stilla ro, under ensamma meditationer har medeltiden frambragt månget alster av stämningsmättad och naiv fägring. I en luft av daggfrisk renhet drömmer här fromma själar en dröm om saliga fröjder fyllda av tillbedjan. Men dessa drömmar utvecklar sig mot en bakgrund av fasa och lånar ut sin glans ur en slumrande demonoman ångest, de är destillat av renhet och ljus ur det hotfulla mörkret, ty djävulen är dock den grundton som uppbär det hela.

- Klosterlivet är, skriver Viktor Rydberg i Medeltidens magi, kyrkans befästningssystem till skydd för det av henne från djävulen erövrade området.

Men den mödosamt tillkämpade tryggheten är icke pålitlig, och allra minst i klostren är man säker mot lömska överfall. Hemska berättelser om den lede fieden nedskrives, och folket får ta del av desamma. Ty klostren är ju också bildningshärdar av vilka hela mänskligheten får sitt vetande. I munkcellernas extatiska trosliv tändes de sparsamma vekar som lyser i okunnighetens mörker, och i denna fladdrande och knappa belysning växer djävulens gestalt, och hans väldiga läderlappsvingar breder sig över kristenheten.

Det är i klosterlivets stillhet, under försakelser och hårda strider med de naturliga begären, som en förträngd och förkättrad sinnlighet lik en tjuv om natten listar listar sig i drömmarnas klädkammare där den skrudar sig i djävulens skepnad för att hämnas sin förtryckare. Och nu begynner en nattlig maskerad av groteska gestalter. Munkceller belägras av kvinnliga älskogsdjävlar, nunnekloster av manliga, och fromma skolaster skriver digra avhandlingar om succubi och incubi. I den celibatära ensamhetens skämda luft frodas dessa fantasier för att genom klosterportarna som feta svin släppas ut bland folket till uppbyggelse och andlig näring åt trogna. Balzacs mästerliga Frispåkiga historier återger i novellen Häxan på ett övertygande sätt den blandning av förstucken liderlighet, enfald och helig fasa som fått uttryck i medeltidens erotiska djävulsdrömmar.

Att förneka möjligheten av ett köttsligt umgänge mellan kvinnor och demoner i form av naturandar, fauner och silvaner anser redan Augustinus förmätet, och de konturer för läran om succubi och incubi som Augustinus angivit, skulle av 1200 - talets teologer uppfyllas med saftiga detaljer."

 

När kyrkan hade krossat de flesta direkta hoten i utbrytargrupp-erna mot sin maktposition gav man sig på oliktänkande i samhället, främst självständiga kvinnor.

Häxbegreppet har funnits länge. Redan i slutet av 900 - talet berättar en katolsk abbot om nattliga färder genom luften. Häxorna får form och så tidigt som från 1400 - talet har vi i Sverige en väggmålning i Ösmo kyrka i Södermanland som visar en häxa som i förbund med djävulen kärnar smör, stulen från bönder.

 

I Centraleuropa sätter häxprocesserna i gång vid mitten av 1400 - talet. Teologerna tror att kvinnorna har satt sig i förbund med djävulen för att fördärva Guds skapelse. Ett motvärn får teologerna i Häxhammaren. Det perfekta medlet att göra sig av med häxorna. Gadelius berättar:

 

"I teorin var nu häxtron fullkomnad och skolastikernas demona fantasier samlade i en slutgitlig kodex; i denna häxbibel anges också på utförligaste sätt de praktiska konsekvenserna till ledning för inkvisitorerna, och med raffinerad grymhet fastställes planen för ett tillintetgörande av djävulens verktyg och medhjälpare, de förmenta häxorna.

Häxan är enligt Malleus Maleficarum en sådan från Gud avfallen människa som förnekar den högste, avsäger sig hans nåd, ingår förbund med den lede, ger sig åt honom med liv och själ, bedriver otukt med djävulen, besöker hans samlingsplatser och sabbat, av honom erhåller gifter och i egenskap av trogna undersåte och medhjälpare utför hans befallningar, plågar och bringar om livet människor och djur och med den av djävulen givna trolldomsmakten anställer oväder och skada på fält och ängar, på skogar och trädgårdsland och med sina konster förvirrar förloppet av naturkrafternas gång. En sådan eländig varelse är icke värd en kristen människas misskund utan var och en måste betrakta det som sin gudstjänst att med alla medel förhjälpa densamma till rättmätigt straff.

 

Häxhammaren omfattar tre digra volymer av vilka de två första avhandlar trolldomssynden och dess väsen, medan den senare delen utförligt reder ut frågan om den rättsliga proceduren. Med hänvisning till arbeten av Horst, Roskoff, Soldan - Heppe, Hoensbroech, Hansen m fl som utförligt redogör för Häxhammarens innehåll, meddelar vi här som prov på detsamma blott några kapitelrubriker ur de olika delarna. Det hela är uppställt i form av frågor och svar, och i första delen förekommer bland annat följande spörsmål:

Gives det någon trolldom? Vilken är demonernas medverkan? Kan människor avlas av demoner? Vilka är orsakerna till trolldomssyndens tilltagande? Kan häxorna förhindra människornas alstringskraft och förtaga könsnjutningen? Vad förmår häxorna utföra genom taskspeleri och förvandling i djurs skepnad? Hur förhåller sig trolldomssynden till andra av djävulen ingivna missgärningar? o s v.

Andra delen avhandlar i en första avdelning mer detaljerat, hur demoner och häxor utför dessa sina ogärningar. Hur häxorna förflyttar sig från ort till ort. Hur de ger sig i demonernas våld. Hur de missbrukar sakramenten. Hur de hämmar männens alstringsförmåga och borttrollar det manliga sexualorganet. Hur demonerna genom häxkonster tar människokroppen i besittning. Hur de åstadkommer alla slags sjukdomar. Hur trolldomskunniga jordegummor dödar fostren och offrar dem åt demonerna. Hur de dödar husdjuren och åstadkommer hagel, åskslag och oväder.

I andra delens senare avdelning beaktas frågan om alla slags lovliga kurer till skydd mot häxornas ogärningar, medel mot förgörelse, exorcism m m.

I sista delen avhandlas slutligen alla de åtgärder, som bör företagas för häxornas fasttagande och avslöjande, sätten att tvinga dem till bekännelse, vilka vittnen som kan användas, alla de knep och fällor som under rannskaningen bör försökas, om tortyren och hur man noga bör tillse att häxorna ej av djävulen erhållit något trolldomsmedel varigenom de gör sig okänsliga mot smärta. I detta hänseende lämnas noggranna föreskrifter om hur deras kropp bör undersökas och på hårbevuxna delar rakas. Slutligen avhandlas också det hemska dödsstraffet, som med eller utan bekännelse och efter långvarigt utfrågande på pinbänken till sist utan förbarmade tillämpas.

 

Beträffande processförfarandet är att märka den absoluta frånvaron av varje spår av rättvisa. Ingen ansågs av Häxhammaren för ohederlig och usel att hindras uppträda som vittne i trolldomsmål. Ingen, inte ens en dödsfiende, betraktades som jävig. Häxa fick vittna mot häxa, hustru mot sin man, man mot hustru, barn mot föräldrar. Men om vittnesmålen av anförvanter var till den anklagades fördel, då fick de inte gälla, " ty blodet är naturligtvis tjockare än vattnet, och den ene korpen hackar inte gärna ut ögonen på den andre".

Ett genomgående drag i Häxhammaren är det ursinninga kvinnohat som besjälar dess författare. Kvinnohatet är ju också ett betydelsefullt moment i den medeltida övertrons psykologi, ja, utan kvinnan hade medeltidens djävul aldrig blivit den han blev. Djävulen är en folkhysterisk symbol, en vrångbild av de bannlysta begären, som plötsligt och överraskande vet att inställa sig med en styrka motsvarande måttet av den självövervinnelse varmed livets lockande frestelser fördrivits."

 

Under senmedeltiden ansågs kvinnan inte bara vara en häxa, utan även ett njutningsmedel. Den föraktfulla syn man hade på henne är inte olik den som våldtäktsmän har i dag, som betraktar kvinnan som en madrass. Första delen av medeltiden hade man satt kvinnan på en pedistal och den synen var lika osannolik som den senare, för den var lika falsk. I slutet av 1200 - talet skrevs Romanen om rosen och hade budskapet att kvinnan var i ett med all världens ondska. Häxhammaren är en fortsättning på samma kvinnoförakt. Gadelius berättar:

 

"I Häxhammaren uppställes den frågan varför kvinnan i så oerhört mycket högre grad än männen är hemfallna åt trolldom - att på tiotusen häxor knappst kommer en enda man? Härför anför dess författare åtskilliga skäl. Det ges tre ting som inte kan hålla måtta vare sig i ont eller gott, och dessa ting är tungan, prästen och kvinnan. Vad kvinnan beträffar är hon framför allt lättrogen, och då djävulen i första hand söker angripa människans tro, så blir kvinnan närmast föremål för hans angrepp. Kvinnan är även genom den fluxibilitas, som utmärker hennes natur, mottagligare för alla slags inlevelser, och med sin slippriga och pratsamma tunga måste hon genast meddela andra kvinnor vad hon male art vet. Djupaste grunden till djävulens förkärlek för kvinnan är emellertid hennes bräckliga tro, vilket Häxhammarens lärda auktorer redan finner uppenbart av etymologiska skäl. Ordet femina(kvinna) är bildat av "fe" och "minus" (fe = fides (tro) och minus = mindre), alltså betyder kvinna "en som är utrustad med mindre tro".

Häxhammaren utbreder sig vitt och brett över kvinnors uselhet; med citat ur bibeln och kyrkofäderna och med vittnesbörd ur historien vill dess författare visa att intet skapat ting är sämre än kvinnan. Hon är bittrare än döden, hon är jägarens snara, hennes hjärta är ett nät och hennes händer fjättrar; den som behagar Gud flyr henne, men syndaren låter sig fånga. Djävulen förledde Eva till synd och Eva förledde Adam. Eva och icke djävulen var anledningen till Adams fall, och därför är kvinnan "bittrare än döden". Mycket bittrare än döden, enär denna endast förintar kroppen, medan synden, som kom i världen genom kvinnan, dödar själen. Döden är visserligen en förskräcklig fiende till livet, men en öppen och ärlig, medan kvinnan är en hemlig och listig fiende. "

 

Häxförföljelserna har sitt ursprung i rädslan och föraktet för kvinnan. Häxhammaren är en konsekvens av detta och boken blev populär. Den utkom i 13 upplagor mellan åren 1487 - 1520, och till vilka editioner ytterligare 16 utgavs under åren 1574 - 1669.

Häxhammaren påverkade nog starkt svenskarnas syn på häxor och våra dominikanska bröder i landet tog del av ideerna under sina talrika resor i Europa och förde vidare sina teologiska upptäckter till hela svenska folket. Den sista svenska häxprocessen avslutades inte först år 1763 och rykten om Blåkulla färder fortsatte spridas betydligt senare.

Fenomenet med häxförföljelser finns latent kvar hos oss. Folk som inte är som alla andra ska förföljas. Gadelius berättar och avslutar därmed ett mörkt kapitel i dominikanernas och inte förglömma Västerlandets historia:

 

"Visserligen bränner man i vår tid varken häxor eller kättare, men oviljan mot oliktänkande tar sig inom mer eller mindre ortodoxt religiösa läger alltjämt de starkaste uttryck, och medlen att komma en avskydd livsåskådning till livs väljs ännu med sådan hänsynslöshet, att man ej kan tvivla på beredvilligheten hos mången att, om så lät sig göra, bestå ett lass ved till motståndarens bål eller på annat sätt bidraga till hans ynkliga hädanfärd.

Kulturens framsteg kan visserligen inte förnekas, men dess förmåga att göra människors fördragsamhet större är dock obevisad. Och vad beträffar det vidskepliga kvinnohat som i Häxhammaren fått uttryck, så är dess psykologiska förutsättningar förvisso ej så obegripliga som man gjort gällande genom att skriva det hela på medeltida dunkel och okunnighet. Ty däri ligger ingen förklaring. Mera direkt givande är den antydan som i det förgående blivit gjord om betydelsen av de naturliga krafternas förträngning hos den tidens kulturbärare, det katolska prästerskapet. En följd av könsdriftens negation blev en omtaxering av andliga och lekamliga livsvärden och bland dessa först och främst kvinnan som föremålet för mannens åtrå.

Att kvinnans degradering kom till utveckling icke endast inom det katolska lägret såsom följd av en förvänd moral är ett faktum; den gick även bland protestanter så långt att år 1595 en "disputation" omfattande 51 teser anslogs i Wittenberg, där bevis skulle ges att "kvinnor ej var människor". Men sådant är blott en efterklang av Häxhammaren.

Det skulle ju tyckas som vore ett kvinnohat av denna absurda och fanatiska art portförbjuden i vår upplysta tid. Långt därifrån; de psykologiska betingelserna för Häxhammarens kvinnohat var alltför mänskliga för att omöjliggöra detta fenomen ens i våra dagar."

---

Kapitel 2 och 7 i saknas i denna internetversion av "Frihetens väktare - en historia om Skänninge".

---

 

---

---

INNEHÅLL

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

INLEDNING

 

KAPITEL 1. (KAMPEN OM DEN VÄRLDSLIGA OCH ANDLIGA MAKTEN I SVERIGE, FRAM TILL OCH MED ÅR 1247.)

 

KAPITEL 2. (OM HUR BIRGER JARL STÄRKER SIN MAKTSTÄLLNING I SVERIGE, SAMT OM SVENSKA KORSTÅG I ÖSTERLED.)

 

KAPITEL 3. (BISKOPSKARDINAL VILHELM AV SABINA KRÖNER HAKON HAKONSSON I NORSKA STADEN BERGEN ÅR 1247, SAMT OM LEGATENS TIDIGARE UPPDRAG ÅT PÅVEN I DET AV TYSKA KORSTÅGEN ANNEKTERADE BALTIKUM.)

 

KAPITEL 4. (DOMINIKANERNA OCH FRANCISKANERNA ETABLERAR SIG I ÖSTERGÖTLAND OCH ANDRA CENTRALA SVENSKA LANDSKAP UNDER 1200-TALETS FÖRSTA HÄLFT, SAMT OM DERAS BETYDELSE FÖR SAMTIDEN.)

 

KAPITEL 5. (ÅR 1248 STÅR SKÄNNINGE VÄRD FÖR SVERIGES VIKTIGASTE KYRKOMÖTE UNDER MEDELTIDEN. OM BAKGRUNDEN TILL STADENS BETYDELSE, I HÄGN AV DET NÄRBELÄGNA BJÄLBO.)

 

BILAGA 1. (SKÄNNINGE MÖTES BESLUT, TAGET DEN 1 MARS 1248.)

 

BILAGA 2. (BREV I ”DIPLOMATARIUM SUECANUM 1”, SOM BERÖR VILHELM AV SABINAS BESÖK I DE NORDISKA LÄNDERNA UNDER ANDRA HÄLFTEN AV 1240-TALET.)

 

KÄLLFÖRTECKNING

 

BIHANG (”HÖGRE ÄNDAMÅL” - EN NOVELL AV AUGUST STRINDBERG, SOM BERÖR KONSEKVENSERNA AV SKÄNNINGE MÖTE 1248.)

---

INLEDNING

 

Skänninge möte år 1248 hade en stor betydelse för Sveriges och Finlands införlivande i kristenheten. I tre hundra år framåt, fram till reformationen drog mötet riktlinjerna för vår relation till den katolska kyrkan.

Mötet bekräftade också Bjälboättens maktövertag i riksenheten. Mötet hölls i Skänninge, endast några kilometer från sätesgården i Bjälbo. I och med ättens kommande hundraåriga maktutövning i riket förblev staden Skänninge i ättens gunst. Ett flertal riksmöten skulle komma att hållas i staden och en stor del av de invandrade tyskarna bosatte sig i Skänninge, som fram till Digerdöden och Vadstena klosters tillkomst var Västanstångs viktigaste stad och samtidigt en av rikets.

 

Skänninge Möte har aldrig getts något större utrymme i historieforskningen, däremot inom den kulturella sfären då en operett skrevs på 1880-talet med namnet Skeninge Möte och Östgöta nation i Uppsala framförde år 1948 studentspexet Skänninge Möte i samband med 700-årsjubiléet. Även August Strindberg har skrivit en novell som visar att mötets efterverkningar skapade olösliga problem för kyrkans anställda som skulle lämna sina familjer om de ville fortsätta vara själasörjare. Novellen presenteras i sin helhet i slutet av skriften.

 

Skänninge Möte skedde för så länge sedan att inga minnen finns bevarade från mötet, bortsett besluten i skrivform. Man kan undra hur kardinal Vilhelm av Sabina såg ut, hur Skänninge tedde sig för besökarna. Inga rekonstruktioner har gjorts från Skänninge Möte, men däremot från Vilhelm av Sabinas besök i norska Bergen året före.

 

Bergen som grundades redan år 1070 och är den näststörsta staden i landet med sina 215 000 invånare kan stoltsera med en medeltida byggnad som har varit dekorerad med en enorm bild från Vilhelm av Sabinas kröning av den norske kungen Hakon Hakonsson den 29 juli 1247.

År 1251 invigdes Hakonshallen inför Magnus Lagaböters kröning och bröllop och används idag till representation och är en av Norges största medeltidsbyggnader.

Hakonshallen lät kung Hakon uppföra till bröllopet mellan sin son Magnus och den danska kungadottern Ingeberg. Byggnaden är i tre våningar och ligger med långsidan mot hamnen. Eftersom Hakonshallen har utgjort en del av fästningen är den nedersta våningen helt sluten. Riktiga fönster finns bara i översta våningen, där festsalen ligger. Under unionstiden med Danmark förföll Hakonshallen mer och mer och användes till slut som militärt spannmålslager. Först i slutet av 1800-talet började man restaurera byggnaden, ett arbete som avslutades med att målaren och tecknaren Gerhard Peter Frantz Wilhelm Munthe (född på Skanshagen vid Elverum 19/7 1849 och död i Baerum 15/1 1929) dekorerade rummen under åren 1910-1916.

 

Uppdraget blev Munthes stora uppgift som rumsdekoratör. Han ville respektera det som fanns av rester från medeltiden, men inte rekonstruera döda former.

Han skapade nya smidesarbeten i järn, glassmåleri, träskärningar och textilier i nationalromantisk anda. Det blev ett monumentalt uttryck för den epok där teoretiker, arkitekter och konstnärer i samarbete försökte förnyelse på ett bred historisk och nationell grund.

 

Norge var en nyskapad nation efter unionsupplösningen med Sverige år 1905. Därför var det viktigt att landets tidiga historia på 1200-talet, under den förra självständigheten, fick uttryck i utsmyckningen av Hakonshallen. Där bland annat Vilhelm av Sabinas vistelse i Bergen skulle återges.

Redan på 1890-talet hade Munthe dekorerat Holmenkollens turisthotell (1895-1914) och år 1899 illustrerade han Snorres kungasagor. Dessa bilder var strama, starkt stiliserade och ibland ornamentala.

 

Under andra världskriget förstördes Hakonshallen genom en våldsam explosion år 1944, som orsakades av en brand i ett ammunitionsfartyg i hamnen. Munthes dekorationer förstördes totalt. Själva hallen har restaurerats ännu en gång.

 

Ett fantasifullt utkast av utsmyckningen från år 1906 är bevarat i akvarellform i Munthe-samlingen på Universitetsbiblioteket i Oslo. Teckningarna blev inte till fullo utarbetade först då han fick uppgiften år 1910.

En skiss till väggdekorationen i Hakonshallen finns även i Rasmus Meyers samlingar i Bergen.

 

Bortsett från dessa finns även en teckning av kardinal Vilhelm av Sabina, gjord av Ulf Aas, i Alf Henriksons bok "En skandinavisk historia. Norge och Sverige under 1000 år.", som utkom år 1992. Den föreställer Vilhelm av Sabina under det norska besöket.

 

Istället för bilder får vi med samtida historiska dokument, arkeologiska rapporter och stor fantasi förflytta oss cirka 750 år tillbaka i tiden för att få oss en uppfattning av ett annat Skänninge, Östergötland, Sverige och katolsk kristenhet än den vi möter idag några år före millenniumskiftet.

 

Skänninge: 19970808

HARRI BLOMBERG

 

---

 

  

KAPITEL 1

 

År 1247 krossar välutrustade hirdmän förda av stormännen allmogens ledungssoldater. Böndernas uppror i uppländska Sparrsätra som leds av Knut Långes son Holmger blir nedslaget.¹

Ledungshären, där varje fri man är skyldig att rusta trupper med proviant och karlar, upplöses. I stället ska bönderna betala skatt till kungen som kan värva ytterligare yrkessoldater.²

 

Kung och stormän har redan tidigare drivit igenom kristendomen. I slutet av vikingatiden delas landskapen in i socknar efter den gamla bygdeindelningen. Tingets beslut innebär att bönderna i varje socken ska bygga en kyrka vid den gamla offerplatsen. De väljer en präst. Men kyrkobygget, underhåll till prästen, avgifter vid biskopens besök för med sig stora kostnader för socknens bönder. I början av 1100-talet är hela landet kristnat.³

 

En engelsk augustinmunk vid namn Nicholas Breakspear⁴, kom såsom kardinal till Norden för att dela det dittillsvarande stora ärkebiskopsdömet, som styrdes från danska Lund, i tre mindre enheter.

Våren 1152 är han i Trondheim där domkyrkan höll på att uppföras och lät Norge få sig en egen ärkebiskop som skulle råda över tio stift - flera på de atlantiska öarna.⁵

 

Sämre går det i Linköping samma år för Breakspear. Ingen ärkebiskop kan utses, när man inte kan enas om var den ska residera, i Linköping eller Uppsala? Sverige får fortsättningsvis lyda under ärkebiskopen i Lund.

På mötet kan delegaterna i alla fall bestämma sig för att folk i vardagslag ska gå obeväpnade.⁶

Tumultet i Linköping får som konsekvens att kardinalen inte lämnar kvar den blivande ärkebiskopens pallium och deponerar det tillsvidare hos ärkebiskopen Eskil Christiernsön i Lund. Dit kommer han hösten 1152.⁷

År 1164 vigde ärkebiskopen i Lund en östgöte till den första biskopsstolen i Gamla Uppsala. Det var den engelskfödde cisterciensmunken Stefan från Alvastra kloster i Östergötland. Stiftsdelningen bestämdes och de fem övriga stiften, förutom det i Uppsala, var Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö. Åbo stift tillkommer på 1200-talet, fram tills dess är det ett missionsstift.

Trots allt kan kardinalen känna sig nöjd. Hans viktigaste mål blir utfört. På kyrkomötet beslutades det att svenskarna ska som andra katoliker betala till påven - aposteln Petrus efterträdare - en årlig skatt vid namn peterspenningen.

Även påven i Rom skriver till den mycket religiöse kung Sverker och förmanar honom att komma i håg att förverkliga det beslut som tagits i Linköping. Inte så mycket för påvens eget välbefinnande, utan för svenskarnas själar. Påven skriver:

"...och fordra Vi denna skatt sannerligen icke så mycket för Vår nyttas skull som fastmer för edre själars frälsning, i det Vi önska att I genom edert hjärtas hängivna tjänst skolen förvärva Sankt Peters beskydd."⁸

 

Kungen och kretsen runt omkring honom - stormännen tar allt mer kontrollen över landet. Kungavalet på Mora ängar är redan på 1100-talet enbart en högtidlig ceremoni.⁹

Någon gång på 1130-talet väljer stormän med starka bindningar till Östergötland sin kung - Sverker, men uppländska bönder och stormän sätter sig emot och väljer en annan kung - Erik.¹⁰

 

Upptakten till stridigheterna är att de östgötska stormännen på tinget vill få igenom beslutet att bönderna i riket ska betala peterspenning till Rom. Bönderna däremot vill styra över sin egen kyrka och sätter sig emot kungamakten. På sin sida har de en del uppländska stormän. Kungens vilja åtlyds, men snart gör bönderna uppror och väljer en ny kung - Erik. Under dennes tid inställs inbetalningarna till Rom.¹¹

 

Dessa två kungar blir stamfäder till två kungamakter, som slåss om makten i närapå 100 år. Fyra kungar slås ihjäl under denna tid.¹²

 

Sverkerska ätten kom från Östergötland.¹³ I hemprovinsen, nära Vättern vid Ombergs södra fot, låg ättens förnämsta kungsgård - Alvastra.

Landskapet var Sveriges kornbod med bördig åkermark och god betesmark. Slätten sträckte sig ett hundratal kilometer från Alvastrabygden i sydväst till Vikbolandet i nordost. Den fromme Sverker arbetade väl med kyrkan och införde klosterverksamheten i landet.¹⁴

I samråd med Lunds ärkebiskop anlade han det första klostret vid sin kungsgård Alvastra.¹⁵ Den nytillkomna klosterorden cistercienserna byggde ytterligare kloster i landet, bl a småländska Nydala och västgötska Varnhem. Kyrkan blev även kung Sverkers död, julmorgonen 1156 nedhöggs han av sin stalldräng, på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka från kungsgården i Alvastra.

 

Erik Jedvardsson tar därefter makten i Uppland med hjälp av lokala stormän och bönderna. Han avbryter kontakten med påven - inga påvebrev är sända till honom. Kung Erik blir mördad år 1160 utanför Östra Aros kyrka, med tiden kallas han av folket för Erik "den helige" efter sina försök att införa en folkkyrka istället för att bli styrda av påven i Rom.¹⁶

 

Åter insätts en kung av den Sverkerska ätten - Karl Sverkersson - i makten. Alvastra känns inte alltid så tryggt, så ibland residerar han på slottet Näs på Visingsös södra spets.

 

Man driver igenom ytterligare en skatt till kyrkan - tiondet. En avgift som motsvarar en tiondel av allt som produceras under ett år. Tidigare hade bönderna betalt vid behov, t ex vid kyrkors uppförande eller restaureringar.

Ett flertal bönder klarar inte de nya betungande avgifterna utan tvingas sälja sina egendomar för att bli landbor åt stormän eller åt den allt mäktigare kyrkan, vars makt tilltar av den anledningen att kungar och stormän skänker delar av sina gårdskomplex till den för att lättare komma till himmeln.

Bönderna reser sig, men år 1247 krossas deras frihetsdrömmar.¹⁷

 

¹⁾ Jägerstad 1975, sid 21.

²⁾ Elmqvist 1979, sid 101.

³⁾ Ibid, sid 88.

⁴⁾ Breakspears latinska namn är Nicolaus Albanensis och han blir år 1154 påven Hadrianus IV, som efterträder Eugenius III.

⁵⁾ Henrikson 1992, sid 21.

⁶⁾ Henrikson 1966, sid 98.

⁷⁾ Henrikson 1984, sid 109.

⁸⁾ Grimberg 1923, sid 268.

⁹⁾ Ibid, sid 236.

¹⁰⁾ Ibid, sid 233.

¹¹⁾ Elmqvist 1979, sid 99.

¹²⁾ Grimberg 1923, sid 233.

¹³⁾ Kung Sverkers far antas ha varit kung Kol i Östergötland och farfar Blot-Sven.

¹⁴⁾ Andersson 1969, sid 51.

¹⁵⁾ Av hävd anses Alvastra kloster vara Sveriges första kloster, men på sistone har man fört fram åsikter att Vreta kloster är äldre och att kung Karl Sverkersson i så fall år 1162 endast nyinrättade ett kloster åt cisterciensorden, på ett ställe där Kung Inge den äldre och hans hustru Helena femtio år tidigare hade gett mark åt ett kloster tillhörande benediktinerna.

I så fall är kardinal Breakspears visit i Linköping år 1152 ytterligare en bekräftelse på kardinalen hade kommit till landets viktigaste region - Östergötland - under tidig medeltid.

¹⁶⁾ Henrikson 1966, sid 98.

¹⁷⁾ Elmqvist 1979, sid 98.

 

---

 

  

KAPITEL 2

 

År 1248 utses Birger Magnusson till konung Erik Erikssons jarl.¹ Det var vid sidan av konungen landets viktigaste ämbete, och ifall konungen var svag kunde jarlen var landets verklige härskare.

Jarlen utsågs bland Sveriges mest storslagna ätter. Under 1200-talets första del valdes de ur en ätt som oriktigt fått namnet "Folkungaätten"², när de egentligen borde heta Bjälboätten. Jarlar som Birger Brosa och Birger Magnusson finns som en form av major domus vid konungens sida.³

 

Bjälboätten hade sin sätesgård, likaså den Sverkerska ätten, ute på östgötaslätten. Man hade också stora markägor i Småland och Närke.⁴

 

Valet av Birger Magnusson till jarl var inte friktionsfritt. Andra ätter skulle gärna vilja sina medlemmar på denna post, men konungen litade mest på Birger Magnusson, för eftervärlden alltid kallad Birger Jarl. Han hade tidigt stått vid konungens sida och ledde bland annat det "andra korståget" mot tavasterna i Finland år 1238 eller 1239.

 

Sydvästra delen av nuvarande Finland hade erövrats redan på 1100-talet under "första korståget", men med stor sannolikhet har det bott svenskar vid de finländska kusterna långt tidigare.

Åbo blir biskopsstad under första hälften av 1200-talet. Den förste kände biskopen heter Thomas och omnämns första gången år 1234.

Tillsammans med Birger Jarl och soldater från Sverige bekämpar de tavasterna och bygger en borg med namnet Tavastehus för att bekräfta sina nya landvinningar.

 

Ett år senare möter de svenska trupperna motstånd när man går ännu längre österut. Svenskarna har i sin nit gått in i stadsrepubliken Novgorods marker.

Följande händelse finner man ingenting om i svenska källor, men enligt ryska berättas det att Alexander Nevskij slog svenskarna på Nevas strand år 1240.

 

Alexander hade redan år 1239 organiserat sitt försvar och satt ut vaktposteringar vid vägarna till Novgorod från Finska vikens stränder.

Pelguse som var ledare för en finsk-ortodox stam varskodde Alexander året därpå att svenskarna höll på att landstiga vid Neva.

 

Enligt helgonlegenden sade Alexander till sina trupper före avfärden mot svenskarna att:

"Gud står inte på styrkans utan på rättfärdighetens, pravdas, sida."

Därefter marscherade man genom träskmarker till Nevas mynning och kom dit på morgonen. Pelguse hade haft en märklig syn strax därförinnan. På Neva hade en båt glidit ned mot havet och i båten syntes två andar som var komna till Novgorods försvar. De två ryska martyrhelgonen Boris och Gleb med sina himmelska roddare skulle bistå Alexander mot inkräktarna.

Svenskarna väntade sig inget motstånd, då man trodde att novgorodborna var upptagna med att slåss emot mongolerna. En novgorodsk stödarmé av suzdalbor hade vid den här tiden förintas av mongolhövdingen Batus trupper. Därför blev Alexanders anfall en överraskning.

Det sägs att Birger Magnusson och många av hans riddare skulle ha befunnit sig i ett guldbroderat tält, medan större delen av armén fortfarande inte hunnit gå i land från sina båtar.

Under anfallet ska Birger ha blivit sårad av Alexanders spjut och förtöjningarna till svenskarnas båtar avhuggits, så att plötslig bestörtning uppstått bland svenskarna i land och att de skyndat bort från den attackerande fienden.

Legenden om Alexander Nevskij avslutar berättelsen med att ärkeänglar flög ned från himlen och dödade svenska riddare som hade tagit sin tillflykt på Nevas motsatta strand.⁵

 

Till skillnad mot helgonlegenden om Alexander Nevskij⁶ så verkar Birger Magnusson ha rest hem till Östergötland före slaget vid Neva, för sonen Valdemar föds år 1239 och därför måste Birger Jarl ha framavlat honom någon gång i slutet av 1238 eller början av 1239.⁷

Troligtvis var det biskop Thomas som ledde de svenska soldaterna mot stadsrepubliken Novgorod.⁸ Nederlaget blev en personlig förlust för biskopen, när han fem år senare måste avgå som biskop och inträder som broder i dominikankonvetet i Visby.

Före slaget vid Neva var hans makt oinskränkt till den grad att han vågade spela högre än vad strängarna tålde. När kardinal Sinibaldo Fieschi besteg påvestolen under namnet Innocentius IV i juni 1243 brast strängarna.⁹

Biskop Thomas hade förfalskat påvebrev och torterat en person till döds som hade gått emot honom. Det sistnämnda blev hans fall år 1245¹⁰ och biskopsstolen blev tom fram till år 1249 när kungens kansler Bero utsågs till ny biskop.¹¹ Samtidigt öppnades ett dominikankonvent i Åbo.¹²

 

Birger Jarl är i Finland under denna tid och med stor sannolikhet förrättar han biskopskröningen och öppnar klostret.¹³ Landets kung - Erik den "läspe och halte" Eriksson är skröplig och bor på Näs slott på Visingsö.¹⁴

Näs, eller Visingsöborg som slottet hette under medeltiden, uppbyggdes vid 1100-talets mitt och var under tronstriderna fram till 1300-talets början en av de viktigaste kungliga fästena.¹⁵

 

Erik Eriksson hade varit kung sedan åtta års ålder då han år 1222 kröntes, men han avsattes av de äkta folkungarna år 1229 efter att de hade segrat vid slaget i sörmländska Ostra. Knut Långe blev ny kung för fem år fram till sin död 1234.

Inte först då återvände den 18-årige Erik från Danmark, där han hade varit i landsflykt. Återkomsten blev på nåder, för den verklige makthavaren i riket var jarlen Ulf Fasi, son till jarl Karl Döve. Vid sidan av dennes maktposition fanns den närapå likvärdige Birger Magnusson från Bjälbo. Dessa två var kusiner, ty Birger var brorson till både jarl Birger Brosa och jarl Karl Döve.¹⁶

 

Erik Erikssons ingångna äktenskap med Katarina Sunesdotter år 1244 förblev barnlöst. Därför var Birger Magnusson barn närmast kungatronen, då de var av kungligt blod. Birger var gift i sitt första äktenskap med Ingeborg Eriksdotter, syster till konungen Erik.

Våren 1248, samma år som jarl Ulf Fasi dör, utses Birger Magnusson till den förres befattning.¹⁷

 

Slaget vid Sparrsätra 1247 var inledningen på en långvarig konflikt mellan Bjälboätten och de övriga stormännen om kungamaktens roll i landet. Bjälboätten sökte sitt stöd hos kyrkan och uppförde borgar och skaffade sig yrkeskrigare för att kunna stå emot stormännens uppror.¹⁸

 

Det var en framåtskridande process som innebar ökade skatter för att kungamakten skulle ha råd att uppföra sina fogdeborgar. Stormännen hade allt svårare att få gehör för sina egna och hemlandskapens intressen.¹⁹

 

År 1251 besegrar Birger Jarl åter igen upproriska stormän, nu vid Herrevadsbro i Västmanland och låter avrätta flera av dem.²⁰

Redan år 1248, efter jarl Ulf Fasis död, hade Birger Jarl fångat in 1247-års upprorsmakare Holmger Knutsson och låtit halshugga honom. Medan dennes medhjälpare flydde till Norge. Det retar den svenske jarlen att den norske kungen Hakon Hakonsson tar förrädarna under sitt beskydd.

Sommaren 1249 i Lödöse kommer de bägge parterna överens om inte gå i strid emot varandra, utan försonas genom sina barns giftermål. Kung Hakon gifter bort sin son Hakon med Birgers dotter Richissa.

 

Efter kung Erik Erikssons död i februari 1250, när Birger Jarl är i Finland väljs hans son Valdemar till svensk konung.

Det är ett val som de äkta folkungarna - Filip Knutsson och Knut Magnusson - inte vill nöja sig med, utan hösten 1251 faller de in i Sverige med tyska legoknektar och danskt militärt stöd.²¹

 

Birger Jarl möter upp med bepansrade och beridna herremän, vid Herrevadsbro vid Kolbäcksåns utlopp i Mälaren. Där ska för första gången i landets historia en beriden truppstyrka slåss mot fienden. De senare krossas.

Enligt Erikskrönikan kom de äkta folkungarna till en överläggning med Birger Jarl vid själva brofästet, för att framställa förslag om kapitulationen med fri lejd, men Birger Jarl svek dem och halshögg dem på platsen och tog livet av en mängd av deras medlöpare.²²

 

¹⁾ Jägerstad 1975, sid 22.

²⁾ Inte först på senmedeltiden började man kalla folk ur Birger Jarls ätt för "folkungar". Under 1200-talet är det namnet på en stormannagrupp, som är i konflikt med Bjälboätten. Folkungarna försökte begränsa konungens makt, men gick under i kampen mot Bjälboätten. Se även Rosén 1978, sid 129.

³⁾ Andersson 1969, sid 51.

⁴⁾ Althén 1996, sid 5.

⁵⁾ de Grunwald 1971, sid 21.

⁶⁾ Alexander antog namnet Nevskij efter segern över svenskarna år 1240. I Novgorod kanoniserades han redan år 1380, medan den rysk-ortodoxa i dess helhet helgonförklarade honom så sent som år 1547.

Myten om Alexander Nevskij är stor och den ryska och sovjetiska staten har i flera århundraden försökt göra slaget större än vad det troligen var i verkligheten.

Det har sin grund i att man vill legitimera sin närvaro vid Östersjöns strand som ursprungligen är finska stammars land. Därför flyttade Peter den store Nevskijs reliker till S:t Petersburg på 1700-talet när staden grundades på ruinerna av den svenskfinska staden Nyen i Ingermanland från 1600-talet.

Relikerna av helgonet kan idag beses i Alexander Nevskij klostret i slutändan av stadens huvudgata Nevskij prospekt.

Alf Henrikson har i Svensk historia I, sid 108 skrivit om Alexander Nevskij:

"Alexander Nevskijs historia är emellertid ingen enkel och entydig patriotisk hjältesaga. Han härskade i Ryssland såsom tatarkhanens handgångne man, blev fördriven från Novgorod ett par gånger och utkämpade strider med sina anförvanter. Hans bror, storfurst Andreas Jaroslavowitsch, tillbragte några år som landsflykting i Sverige, där han togs väl emot av Birger Jarl."

⁷⁾ A. Schück 1952, sid 148.

⁸⁾ Under åren 1136 till 1478 är Novgorod en stadsrepublik. Dess officiella namn är Herr Novgorod den store - Gospodin Velikij Novgorod. Till skillnad från senare ryska stadssamhällen är inte jordbruket huvudnäring, utan handel och hantverk. Novgorod har en genomsnittlig folkmängd på 50000 under stadens storhetstid. Republikens invånare kallas för fria män (voljnyje ljudi) och republikens styrelseform (vetjevoj stroj).

De i Novgorod hållna tingsmötena kallas vetje. Medborgarna samlas till möten för att ta del i stadsangelägenheterna. Samhällsklasserna är flytande. I staden bestäms inte mera mannens plats i samhället av hans härkomst, utan mer av duglighet. Denna form av primitiv demokrati har delvis sitt ursprung hos vikingarnas ting. Där fria män fattar beslut om gemensamma angelägenheter.

Visserligen erkänner man i Novgorod en furste som styresman. Men fursten väljs av folkförsamlingen och tvingas underteckna ett avtal med Novgorod, i vilket hans rättigheter fastställs och där han lovar att garantera stadens friheter och tillvarata dess intressen. Han fungerar som krigsmaktens överbefälhavare och som förvaltningschef, men med vissa inskränkningar. Han kan utöva makten endast med borgmästarens(posadnikens) samtycke. Han saknar lagstiftningsrätt och tvingas flytta ut till den gamla kungsgården i Gorodisce. Om han inte sköter sig kan han avsättas - man "visar honom vägen från Novgorod" som det heter, vilket också sker ofta. I en gammal krönika heter det: "Medborgarna i Novgorod härskar över sitt land som Gud givit dem och furstarna rättar sig efter deras vilja". Några furstar flyr självmant, när meningsskiljaktigheterna är för stora mellan folkförsamlingen och fursten. Se Blomberg 1994 (II), sid 18.

⁹⁾ Michaud 1973, sid 333.

¹⁰⁾ "Lyon 1245 21/2. Påven Innocentius IV:s brev till ärkebiskopen i Uppsala och provincialpriorn i Danmark med befallning att föranstalta om mottagande av Biskop Thomas´ i Finland avsägelse från ämbetet." Se Diplomatarium Suecanum I, nr 321.

¹¹⁾ Törnblom 1993, sid 293.

¹²⁾ Gallén 1993, sid 100, nämner konventets grundade till år 1248. Medan Henrikson 1984, antar att konventet grundades år 1249.

¹³⁾ Den okände författaren till Erikskrönikan har enligt nutida historiska forskare fattat fel år för "andra korståget" till Finland. Han vill ha det till år 1249, medan forskarna anser att det måste skett någon mellan påvens korstågsbulla från år 1237 och slaget vid Neva år 1240. Ifall Birger Jarl besökte Finland år 1249 var det i så fall för att vara med i kyrkofestligheterna i Åbo. Se Törnblom 1993, sid 293.

Därtill vet inte de ryska krönikorna något om stridigheter mellan de båda folken, ett fenomen som uppstod automatiskt när Sverige krigade österut, år 1249. Se Cederschiöld 1899, sid 29.

¹⁴⁾ A. Schück 1929, sid 103.

¹⁵⁾ Stibeus 1988, sid 95.

¹⁶⁾ A. Schück 1952, sid 148.

¹⁷⁾ Boëthius 1924, sid 418.

¹⁸⁾ Ågren 1977, sid 31.

¹⁹⁾ Rosén 1978, sid 129.

²⁰⁾ Jägerstad 1975, sid 23.

²¹⁾ Boëthius 1924, sid 419.

²²⁾ Moberg 1993, sid 110. Se även Wallentin 1978, sid 52. Inbördeskriget som i denna fas varade mellan år 1247-1251 kan liknas vid det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet mellan nord- och sydstaterna. Även i Sverige på 1200-talet mötte två livsåskådningar varandra. De äkta folkungarna och ett flertal fria bönder i Svealand var slavägare som motsade sig en stark kungamakt och kunglig arvsrätt, åtminstone om kungaätten kom från Götalandskapen. Man ville själva välja sin konung och avsätta den vid behov.

Därtill önskade man inte införa de kanoniska biskopsval som Skänninge möte år 1248 föreslog och som skulle ytterligare stärka den påvliga makten i landet och ta död på det som fanns kvar av den folkliga kyrkan i Sverige fram till dess.

 

---

 

  

KAPITEL 3

 

I juni 1247 seglade en snipa, som förde biskopskardinal Vilhelm av Sabina¹, in i fjorden till Bergen. Den möttes av kungaskeppet Draken med sin förgyllda stäv och roddes fram med tjugofem par åror. Den norske kungen Hakon Hakonsson var ombord med hela sin livvakt - hirden - och ett flertal höga ämbetsmän. Mötet blev vänligt, för Vilhelm av Sabina hade kommit för att kröna kung Hakon Hakonsson.²

 

Likaså i Sverige gick Norge på 1200-talet mot ett starkare nationellt bildande och enhetligt maktcentra. Inbördeskrig rådde i landet under årtionden och jarlar styrde ofta vid svaga konungars sida.

Hakon Hakonsson maktställning var svag vid trontillträdet år 1217, Skule jarl som utnämndes till hertig utropade sig med tiden till kung, men stupade år 1240 i strid och Hakon Sverressons oäkta son Hakon kunde för första gången känna sig säker vid tronen och sökte även få påvens godkännande av sin upphöjda plats i det jordiska levernet.

Det var inte allt för lätt, då påvestaten inte gillade att Hakon var av oäkta börd och att farfadern Sverre helt brutit med Rom och skapat sig en nationell kyrka med bland annat egna biskopsval, vilket hade lett till en bannlysning för dennes del.³

 

Bergen grundades redan år 1070 av kung Olav Kyrre, och var huvudstad i norska riket på 1100- och 1200-talen. År 1247, när Hakon Hakonsson varit kung i 30 år, kom äntligen kardinal Vilhelm av Sabina till Norge som påvens sändebud för att ge Roms bekräftelse på att man godtog Hakon som motpart.

Många sändebud hade gått mellan kungen i Norge och påven Innocentius IV i Rom för att en mer officiell kröning kunde ske. Bägge parter hade haft sina önskemål och krav, och både påven och kungen önskade att uppnå bästa möjliga villkor för sig och sin part, för den heliga kyrkan, för kungen i riket Norge. Påven önskade att Hakon skulle svärja samma ed som Magnus Erlingsson hade svurit då han år 1163 som den förste av Norges kungar blivit krönt. Men Hakon avvisade detta:

-Vad är det för mening med en krona som jag skall köpslå om, sa kungen till kardinalen, då vill jag hellre leva okrönt än att påta mig ofrihet.

Kardinalen gav efter och sa till kröningsgästerna att han ville "kröna kungen så fritt som passar den kungliga värdigheten."

Kröningen förrättades i Bergens domkyrka den 29 juli 1247 och kröningsfesten varade i flera dagar, i ett mäktigt rum på 90 x 60 alnar i kungsgården. I och med det nästan alltid regnar i Bergen så hade man byggt ett tak av rött och grönt kläde hela vägen mellan kungsgården och domkyrkan så att värdskap och gäster slapp att sätta sig genomvåta till bords. Där satt kardinalen, ärkebiskopen och fem andra biskopar, kung Hakon den äldre och son Hakon den yngre och junkern Magnus, ett antal andra världsliga hövdingar, 10 abbotar, flera ärkediakoner, många klosterbröder och präster, fem lagmän, konungens sysslomän, hirdstyret, hela hirden, de mest betydelsefulla bönderna från varje fylke och en mängd utlänningar.

I processionen från kyrkan till festsalen gick värdskapet och gästerna ordnade efter rang och med samma ståt som hörde till en kröning i andra kulturländer. Det gällde även bordsplaceringen i festsalen som kunniga män hade stått för. Där satt kungen vid norrväggen, kardinalen på hans högra sida, drottningen på hans vänstra, vid sidan av kardinalen satt ärkebiskopen, de andra biskoparna, prästerna, abbotarna m m i tur och ordning. Kvinnor var också närvarande, men i mindretal, som tidens sed var. Vid sidan av drottningen satt hennes mor, abbedissan och andra kvinnor, "så många det fanns plats för". Tillsammans blev det 13 bordsrader. Där satt folk på bägge sidor av borden, och många som icke fick plats inomhus satt i tält utanför och åt.

Mätta av mat och dryck tog kardinalen till orda och talade med en sådan välvilja angående norrmännens gästfrihet:

-Gud vare lovad, sa kardinalen, att jag nu har fullfört det ärende jag hade fullmakt av påven till att sköta, därtill att er konung nu är krönt och är mer hedrad för den än någon annan kung i Norge före dess. Tack också gode Gud att jag åkte hit trots att jag hade blivit avrådd, för att jag inte skulle träffa mycket folk här och att de jag träffade var mer lika djur än människor i sin framfart, men här har jag träffat otaliga, och jag ser att de har en fin framfart. Många utlänningar är här också, och fler skepp än jag någonsin har sett i någon hamn, lastade med goda ting. Folk skrämde mig med att jag bara skulle få litet att äta, och den mat man fick skulle vara skämd, dricka bara vatten och andra dåliga drycker, men se hur fel jag fick.⁴

 

Man hade ett riksmöte i samband med kröningen i Bergen 1247. Under gästabudet i kungsgården talade kungen och kardinalen, biskoparna, adeln och lagmännen samman om de ting som tyngde landet och den heliga kyrkan. Resultatet blev ett antal stadgar, utförda av kardinal Vilhelm och bekräftade av kung Hakon, som bland annat fastslog kyrkans rätt i andliga frågor och kungens i världsliga och hotade med bannlysningar för de som inte ville rätta sig efter direktiven.⁵

 

Allt var inte heller frid och fröjd i Norge. Bönderna klagade över att de som var skyldiga att hålla kyrkorna i stånd med sitt kyrkotionde blev berövade dem av biskoparna. Något bondeuppror som i Sverige samma år uppstod inte.⁶

 

Kung Hakon av Norge hade tidigare avlagt ett korstågslöfte, och eftersom han var en erfaren sjöfarare, föreslog Frankrikes kung Ludvig IX honom att han skulle få befälet över en korsfararflotta som skulle försvara kristna ställningar i östra Medelhavsregionen.

Kung Hakon önskade inte efter kröningen ta på sig detta ansvar, och han svarade därför att hans norrmän var alltför ostyriga för att han skulle våga att ta dem till Syrien i sällskap med fransmännen.

Kardinal Vilhelm av Sabina tillät honom istället att vända sina vapen mot hedningarna i Norden.

Det var tur för just detta korståg blev ett fiasko med slakt av de kristna och konungen Ludvig IX tillfångatagen och frigiven först efter ett enormt skadestånd på hundratusentals guldmynt. Efter sex års irrfärder i Främre Orienten kom han hem och blev trots alla misslyckanden efter sin död kallad för Ludvig den helige.⁷

 

Vilhelm av Sabina hade tidigt kommit i kontakt med kristnandet av Norden. Han var italienare, född omkring år 1184 i Piemont, och blev biskop av Modena år 1222.⁸ År 1224 fick han till uppgift att bli påvlig legat i Baltikum och södra Östersjöområdet och byggde där upp den kyrkliga organisationen.⁹

Hans namn finns i svenska journaler för första gången år 1226, angående en stadfästelse på stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland i Linköpings stift.¹⁰

 

Baltikum och södra Östersjöregionen var hemländer för finskugriska folk som ester och liver och andra icke slaviska folk som letter, litauer och preussare.

Dessa folk angreps militärt i namn av korståg. Tyskar, danskar, polacker, ryssar och svenskar låg i fält mot dessa hedningar.¹¹

 

I Preussen märktes kardinal Vilhelm av Sabinas verksamhet. År 1233 besegrades preussarna av Tyska orden och året därpå utfärdades en bulla av kardinalen, där den Tyska ordens nyvunna marker togs i påvestolens skydd och besittning och förlänandes för alltid till denna sammanslutning av tyska korstågssoldater.¹²

 

Den yngsta av de andliga riddarordnarna, bland korsfararna i Medelhavsregionen var Tyska orden. Den spelade liten roll i södern, men snart drog de tyska riddarna norrut mot Östersjön, vars en del de koloniserade och missionerade med svärdet och grundade en stat, som ägde bestånd ända till reformationstiden.

Städer som Thorn, Riga och Königsberg grundades i regionen av tyskarna under den här tiden.¹³

 

För att stärka sina krafter mot de baltiska folken förenade sig den Tyska orden i Preussen år 1237 med Svärdsbröderna¹⁴ i Livland.

Vintern 1242 försöker man att ge sig på stadsrepubliken Novgorod, men likaså svenskarna två år tidigare får man stryk, av novgorodska trupper med Alexander Nevskij som härledare, på Peipussjöns is.

Alla baltiska folk utom litauerna underkuvades, de senare upplevde en storhetstid på 1300-talet.¹⁵

 

Påven Innocentius IV var hänförd av korstågstanken. Ludvig IX hade följt hans uppmaningar. Han efterträdde 24 juni 1243 den sjuklige Celestinus IV som inte hann vara påve mer än några veckor. Före dess hade Gregorius IX varit en stark påve, som i sitt testamente bad sin efterträdare att försvara Jerusalem som ständigt attackerades av islamiterna och att slåss mot kejsaren Fredrik II som hade satt sig emot påvemakten.

Den nye påven sökte lösa de uppgifter som den tidigare påven hade lämnat. De kristna europeerna uppmanades att be för Jerusalems räddning. Korstågspredikanter reste runt och samlade in pengar och sökte stridsmän till det korståg, som den norske kungen Hakon senare nekade att delta i under kardinal Vilhelm av Sabinas besök.¹⁶

 

Inte enbart till Norden skickade påven sitt folk för att hitta fler själar till sin kristenhet. Långt österut i dagens Ryssland, i dåvarande "mongolernas land" kom Plano Carpini år 1246 i kontakt med folk som samojederna. Han var påven Innocentius IV:s sändebud i östern 1245-1247. Även islamiterna fick några fredliga besök vid sidan av korstågen, bland annat de i Syrien och Egypten.¹⁷

 

Ett stort kyrkomöte anordnades i Lyon år 1245 som påbjöd en allmän fyraårig fred i hela Västerlandet. I Rom vågade man inte ha kyrkomötet för när delegaterna senast, 15 år tidigare, försökte samlas infångades de av den tyskromerske kejsarens trupper och mötet ställdes in.

Inte så konstigt då förra mötet hade som mål att avsätta kejsaren. Det hade även kyrkomötet i Lyon, som låg längre ifrån kejsarens centrum på Sicilien, och dit lyckades de kyrkliga prelaterna komma.

Ett nytt korståg planerades, och för att bekosta det krävdes större delen av det prästerskapet på en tjugondedel av vad de förtjänade under de närmaste tre åren. Påven Innocentius IV och kardinalerna skulle under samma tid offra en tiondel av sina inkomster för Jerusalems sak.¹⁸

 

Lyonmötet bannlyste även den tyskromerske kejsaren Fredrik II¹⁹, som anklagades för mened, helgerån och kätteri. I hela kristenheten började en våldsam propaganda mot honom. Till sin hjälp tog påven hjälp av bland annat av de nygrundade tiggarordnarna - dominikanerna och franciskanerna - en av de viktigaste drivfjädrarna i 1200-talets kyrkliga expansion.

Inte först i och med kejsarens död fem år senare och dennes siste avkomlings avrättning i Neapel år 1268 vann påven maktkampen mot kejsaren.²⁰

 

¹⁾ År 1242 valdes Vilhelm av Sabina till kardinalbiskop av Sabina*), innan dess hade han haft en lägre kardinalbefattning.

Kardinalämbetet var efter påven den högsta rangen inom den katolska kyrkan. Kardinalkollegiet som under medeltiden bestod av 10-15 personer valde sedan 1000-talet påven, oftast någon ur sin egen krets. Tre grader fanns inom denna krets, det vill säga kardinalbiskopar, kardinalpresbyterer och kardinaldiakoner. Se Folin 1985, sid 200.

*) En region som ligger cirka 50 kilometer norr om Rom i Italien.

²⁾ Henrikson 1992, sid 26.

³⁾ A. Schück 1936, sid 532.

⁴⁾ Semmingsen 1979, sid 2.

⁵⁾ Holmsen 1964, sid 277.

⁶⁾ Koht 1975, sid 19.

⁷⁾ Michaud 1973, sid 336.

⁸⁾ Modena är både en ort och region sydväst om Milano, nära Bologna, i norra Italien.

⁹⁾ Nationalencyklopedin 16, sid 599.

¹⁰⁾ DS I, nr 837.

¹¹⁾ Preussarna utrotades med tiden som folk. Av liverna finns knappt ett hundratal kvar, men deras antal anses varit större än letternas före kristnandets inledning i slutet av 1100-talet.

I norra Lettland, runt Rigabukten fanns deras hemland och än idag kan man hitta livländska fornlämningar, varav 34 stycken fornborgar.

Under 1000-talet blomstrade deras kultur, men när det tyska missionsarbetet inleddes i regionen gick den mot sin undergång. Första tiden var fredlig och handeln skedde vid floden Dünas mynning. Där Riga ligger idag byggdes kyrka och borg för de kristna missionärernas räkning.

Kristendomens införande gick inte tillräckligt fort så korsriddare anlände till livernas land. I den första militära drabbningen dog den nyutnämnda biskopen och i hans ställe skickades år 1199 Albert Buxhoevden, som startade med påvens bistånd ett korståg mot alla icke-kristna i regionen.

Alla medel var tillåtna och när inte ens en kluven tunga hjälpte byggde han upp en orden med namnet Bröderna av Kristi ridderskap, även kallade för Svärdsriddarorden. Dessa segrade efter åtta års blodiga strider och tvångsdöpte hedningarna. Liver tvingades bli hjälptrupper åt korstågsriddarna, men dessa liknade alltför mycket i tal och utstyrsel de ester som därefter kristnades, att tyska riddare en gång av misstag slog ihjäl dem istället.

De svaga stadsbildningarna bland liverna och esterna gjorde att de starka ordensmakterna tillsammans med andra kristna folk som önskade större andrum för sina folk och intressen kunde krossa dem till intet. Ett tillstånd som varade i flera hundra år. Balterna gjorde ett flertal resningar, men de slogs förr eller senare ned. Det enda som återstår av livernas land är just namnet Livland. Se Uibopuu 1988, sid 220.

¹²⁾ A. Schück 1936, sid 554.

¹³⁾ Molland 1966, sid 30.

¹⁴⁾ Se not 11, samma kapitel.

¹⁵⁾ A. Schück 1936, sid 555.

¹⁶⁾ Michaud 1973, sid 333.

¹⁷⁾ Uibopuu 1988, sid 309.

¹⁸⁾ Michaud 1973, sid 333.

¹⁹⁾ Fredrik II, som var tyskromersk kejsare under åren 1215 - 1250. Trots släktskap med tyska hohenstauferna talade han inte tyska, men däremot arabiska, franska, grekiska, italienska, latin och provencalska. Tyskromerska centrat förlades till kungariket Sicilien som bestod av själva ön och Syditalien.

Denna del av Europa var oerhört mångkulturellt och i kejsarens förvaltning blev arabiska, franska, grekiska och latin officiella språk. Man hade ett gott kulturklimat och skaffade sig avlönade tjänstemän tillhörande borgarklassen, mycket ovanligt denna tid då de flesta av tidens inflytelserika hade förläningar. Envåldshärskaren Fredrik II styrde via sin ämbetsapparat.

Han var så olik de flesta furstar av sin samtid att samtiden kallade honom för "världsundret". Fredrik II var även lagstiftare och vetenskapsman, skrev två böcker om falkjakt. Under sina resor i det tyskromerska kejsarriket förde han med sina kameler och elefanter, en fascinerande syn för den tidens nordeuropeer.

Med all sin visdom och öppenhet för andra kulturer blev Fredrik II med tiden en skeptiker till alla religioner, och påven anklagade honom för att ha sagt "att världen hade förts bakom ljuset av tre bedragare, Mose, Jesus och Muhammed".

Fredrik II hade redan år 1228 blivit bannlyst av påven, bland annat för att inte ha någon större lust att delta i ett korståg, men också för kyrkans önskan att styra samhällsutvecklingen.

Påvens världsliga makt var som störst under Innocentius III (1198-1216), medan andra påvar hade kallat sig för "Petri efterföljare" tog sig denna påve sig namnet "Kristi ställföreträdare" och med det namnet menade han sig vara "konungarnas konung och herrarnas herre". Innocentius III bannlyste människor och satte både städer och länder i interdikt - det senare innebar alla kyrkor stängdes och inga kyrkliga tjänster utfördes bortsett dopet och givandet av sakramente till döende. England drabbades av detta i sex år, tills den engelske kungen gav vika för ett påvligt krav.

Under denne påve sammankallades i Rom år 1215 medeltidens största kyrkomöte. Dit kom 412 biskopar, 800 abbotar och ett flertal sändebud från kyrkliga och världsliga dignitärer.

Ett flertal beslut togs, men det viktigaste var av varje kristen skulle minst en gång om året bikta sig för själasörjaren i hemtrakten, skriftermålet skulle ske i fastan och följas av nattvardsgång under påsken.

Det var inte konstigt att påvemakten och kejsaren under en lång tid framför var i strid med varandra. Ända fram till år 1250 klarade sig kejsarmakten intakt, då Fredrik II hellre byggde fästningar än kyrkor och att den kejserliga livvakten bestod av islamitiska legosoldater som varken lönnmördare, bannlysningar eller interdikter kunde bita på. Se Molland 1966, sid 38.

²⁰⁾ Ibid, sid 25.

 

---

 

 

KAPITEL 4

 

Under 1100-talet var det cistercienserna som hade det andliga inflytandet i Sverige av de katolska klosterordnarna. Under 1200-talet kommer dominikanerna och franciskanerna¹...

 

Provinsen Dacia grundades år 1228 när tre dominikankonvent hade bildats i Norden; i Lund, Visby och Ribe. Av de bägge tiggarordnarna, dominikanerna och franciskanerna, var dominikanerna tio år före sin syskonorden för franciskanerna grundade inget konvent före år 1232 i Ribe.

 

I Sverige hade dominikanerna försökt att etablera sig redan på 1220-talet, men blivit nekade av ärkebiskopen i Gamla Uppsala som ansåg dessa predikarbröder vara ett hot mot hans ställning.

Inte först år 1237 öppnades två konvent i Sverige (Om bortser från Visby år 1228, som i för sig tillhörde Linköpings stift, men var i praktiken en självständig handelskoloni.) Dessa grundades inte i landets viktigaste biskopsstäder, som hade varit i fallet i både Danmark och Norge, utan i närbelägna orter till dessa, men för dominikanerna som var "tiggarmunkar" gjorde det inte så mycket för de hamnade istället i de mer livaktiga handelsstäderna Skänninge och Sigtuna.²

 

Gamla Uppsala var trots sin ärkebiskopsstatus en rätt så obetydlig plats, för bortom domkyrkan i Östra Aros växte det fram ett nytt centrum.

Med ett påvligt godkännande flyttade ärkebiskopen år 1273 biskopsstolen från Gamla Uppsala till det mer folkrika Östra Aros, som snart fick namnet Uppsala. Där höll man på att uppföra en ny katedral.³

 

Under biskop Gislos tid i Linköping⁴ när 1152 års kyrkomöte hölls i staden utfördes en plan till uppförandet av Linköpings domkyrka. Åttio år senare håller biskop Bengt Magnusson - bror till föregående biskopen Karl och den blivande jarlen Birger - på med domkyrkobygget i Linköping.

Biskop Bengt anmäler till påven år 1232 att han påbegynt kyrkobyggnad i Linköping, samt att arbetet "ehuru ädelt är kostsamt". Därför önskar biskopen att påven uppmanar alla klerker och prelater ska bistå honom med erforderliga medel.⁵

 

Under biskop Bengts tjänstetid kommer de nyss nämnda dominikanerna till stiftet, när de i Skänninge år 1237 grundar ett konvent.

Dominikanerna och franciskanerna är samtidens mest expanderande religiösa ordnar, i ekonomiskt som ideologiskt perspektiv.

 

Kyrkans ökade makt i samhället har tidigare nämnts, men även den andliga får också en ny knuff framåt genom fördjupade studier av antika tänkare som Aristoteles.

I skolastiken når detta kunskapssökande sin högsta fulländning av dominikanerskolan vars tänkande fortfarande i slutet av 1900-talet är oerhört betydelsefull i den kristna världen.

Filosofen Aristoteles idéer tas an av teologerna och i en slags symbios låter personer som tysken Albert Magnus (ca 1200-1280) och italienaren Thomas av Aquino (1226-1276) göra skrifter till kristendomens fromma.

Det var helt enligt dominikanordens grundare Domingo de Guzmans - Dominicus (1170-1221) önskan. Han hade under omvändelsen av de albigensiska kättarna insett att avvikande trosuppfattningar bäst kunde bekämpas av utbildade predikanter. Studier fick därmed en betydelsefull roll inom dominikanorden. Målsättningen var att alla dominikaner skulle ha böcker - en sällsynthet i det medeltida samhället.⁶

 

Skolastik betyder "skollärdom" och var en form av vetande som ville ha svar på abstrakta frågor om Guds varande och dess väsen. Spörsmål om till exempel viljans frihet uppdelades i ett flertal separata frågor som kunde avhandlas var för sig. Målet var att göra en djupsinnig distinktion.

Man trodde på förnuftet och sökte både bevis och motbevis för ett resonemang. Önskan var att förstå den värld som Gud hade skapat. Naturvetenskapen var dåligt utvecklad och därför passade vetenskaper som filosofi, teologi och rättsvetenskap bra för skolastikerna. Dessa byggde inte på fysiska sonderingar.⁷

Skolastiken ville genom att sammanbinda tro och vetande göra en vetenskap av den katolska kristendomen. Att göra en helhet av den kristna tron, så att den inte kunde ifrågasättas av människor med svag tro. Skolastiken skulle vara tillgänglig i läroböcker och för den akademiska undervisningen.

Man började systematiskt studera kristenhetens litteratur och traditioner. Filosofin skulle söka motivera trossanningarna, men vara underordnad den teologiska indoktrineringen - filosofin var teologins tjänarinna.

Harmoniseringen av filosofin och teologin krävde sin teknik och filosofin skulle disponeras inom givna ramar, ty den fick aldrig ifrågasätta det bibliska och dogmatiska stoftet.⁸

 

Överskred man allt för mycket de sju sakramentala (dop, nattvard, bikt o s v) grunderna och strävade enbart efter ett inre personligt förhållande till Gud kunde det gå som det gick för den kände dominikanen och mystikern Mäster Eckhart (ca 1260-1327) - som var nära att år 1326 bli dömd som kättare, av ärkebiskopen i Köln (samtidens största lärdomsstad vid sidan av Paris). Eckhart tog tillbaka en del av sitt tankesystem för att få behålla livet.

Mystikerna sökte efter en egen relation till Gud. Det var ett sökande i den egna själens kärna och där finna relationspunkter till det gudomliga väsendet. I allmänhet uppfattade de flesta medeltidsmänniskor Gud som en person, en far som bland annat hade skickat sin son att frälsa världen. Mystikerna sökte inte efter Gud utan Gudomen - mer det gemensamma av treenigheten. Målet var människans återföring till Gudomen - att överge sin egen individ för att ge plats åt alltet av gudomlig natur.

Mystikens tänkande passade bättre reformationen och det efterkommande industriella samhället som fick ett vidare begrepp om vårt gudsfenomenet, än sin egen samtid där skolastiken var allenarådande. Det märks bland annat av att Eckharts lärjunge Suso⁹ år 1330, efter lärofaderns död, också blev straffad för att han försvarade Eckharts idéer.¹⁰

 

Den andliga styrkan och plikttrogenheten hos dominikanerna mot påven var trots allt så stor att det blev en närapå självklarhet att kardinal Vilhelm av Sabina skulle hålla sitt kyrkomöte hos dem när han kom till Skänninge år 1248.¹¹

 

¹⁾ Rosén 1978, sid 142.

²⁾ Till Norden kom dominikanerna redan år 1222 när de grundade ett konvent i Lund, därefter fram till och med år 1300 öppnades det konvent i Visby (1228), Ribe (1228), Nidaros/Trondheim (1234)*, Roskilde (1234)*, Skänninge (1237), Sigtuna (1237), Skara (1239), danska Viborg (1239), Århus (1239), Odense (1239), Slesvig (1239), Oslo (1240)*, Lödöse (1243), Åhus (1243), Kalmar (1243), Bergen (cirka 1244), Västerås (1244), Reval/Tallinn (1248), Åbo (1248), Vordingborg (1253), Haderslev (1254)*, Halmstad (1264)*, S. Agnes Roskilde (1264), Strängnäs (1268), Helsingborg (1275), Holbaek (1275), S. Martin Skänninge (1281), Naestved (1291)* och S. Johannes döp (1300).

Vordingborgs konvent är troligtvis nedlagt för år 1291 och flyttat till Naestved.

*) Första anföringen i källorna.

Franciskanerna kom däremot före dominikanerna till Sverige. Bortser vi åter från Visby på Gotland som fick sitt franciskanerkonvent redan år 1233, grundas ett konvent på fastlandet i handelsstaden Söderköping i Östergötland år 1235.

Se Gallén 1993, sid 97 och Westerlund 1919, sid 14.

³⁾ Henrikson 1966, sid 120.

⁴⁾ Linköpings stifts herdaminne berättar om honom:

"Såsom stiftets förste med visshet kände biskop nämnes Gislo, som 1139 i augusti var närvarande vid en provinsialsynod i Lund, där han även 6 år senare 1145 1/9 biträdde vid invigningen av de då senast fullbordade delarna av domkyrkan. Åstundande att även hugna sin stiftsstad med en lika härlig helgedom, torde han ha uppgjort planen till Linköpings domkyrka. Sedan konung Sverker vänt sig till den helige Bernhard* med begäran att få sig tillsända munkar av hans skola, lades enligt en sägen grunden till Nydala kloster (Nova vallis) av biskop Gislo samma dag, som grunden till Alvastra kloster lades av konung Sverker (1144). "Gudi till ära och konungen och drottningen till vilja" anslog han till Nydala kloster vid dess stiftande såväl en del av tionden som gårdar i Njudung och Finnved.

Under Gislos tid hölls i Linköping 1152 av påvlige legaten Nicolaus Albanensis det första kända svenska kyrkomötet, där även frågan om inrättande av en svensk ärkebiskop förevar. Frågan, som strandade på stridigheter emellan svear och götar angående såväl plats som person, löstes 11 år senare, medan Gislo ännu levde, på så sätt, att platsen togs i Svealand och mannen från Götaland, nämligen Alvastramunken Stephanus, invigd i Sens i Frankrike 1164.

Så blef Uppsala, utgångspunkten för ledningen av den följande tidens kulturutveckling, ehuru ärkebiskopen i Lund fortfor att såsom Sveriges primas vara mellanhand mellan påvliga stolen och den svenska kyrkan.

Denna av sin samtid vördade man avled kort före 1169 eller 1170 och fick till efterträdare cisterciensermunken Stenar, som sägs ha varit en frände till konung Karl Sverkersson." Se Westerlund 1919, sid 11.

*) Bernhard av Clairvaux (1090-1153) som var av burgundisk adel, valde i unga år klosterlivet och kom till Cîteaux, cisterciensordens moderkloster. Han blev sedan den förste abboten i det nyligen grundade klostret Clairvaux.

Den kloke Bernhard hade ett stort inflytande på sin samtid och var en drivande kraft bakom cistercienserordens expansion. Han visade också tidigt prov fulländad talkonst.

Efter påven Eugenius III:s och den franske konungen Ludvigs begäran predikade Bernhard för ett andra korståg mot islamiterna. De som skulle utkräva hämnd på "Frälsarens fiender" skulle få syndernas förlåtelse, räntefrihet och rätt att utan hänsyn till andra förpliktelser pantsätta sina ägodelar för att skaffa den rustning som behöves i striderna.

Redan under sin livstid betraktades han som en helgonlik figur, även om han blev ifrågasatt av många efter det misslyckade andra korståget.

⁵⁾ Westerlund 1919, sid 14.

⁶⁾ Holt 1971, sid 18.

⁷⁾ Molland 1966, sid 38.

⁸⁾ Radler 1988, sid 53.

⁹⁾ Suso är en latinsk namnform, tyska namnet är Heinrich Seuse (1295-1366). I litteraturen om medeltiden kan många personers namn skilja sig åt beroende om författaren använder det ursprungliga eller latinska namnet.

¹⁰⁾ Radler 1988, sid 73.

¹¹⁾ Ett flertal påvliga brev till kyrkans befattningsmän i Norden bekräftar denna välvilja från det katolska maktcentret på kontinenten. Se bl a Diplomatarium Suecanum I, nr 331 (skrivet i Lyon 1246 16/6) eller det samma, nr 310 som är skrivet i Lateran den 24:e mars 1244 och har följande innehåll:

"Påven Innocentius IV:s brev till ärkebiskopar, biskopar, abboter och övriga prästerskapet, med befallning, att väl emottaga och söka befordra den till kätteriets utrotande inrättade predikarorden, men om däremot några, tvärtemot ordens regler missbrukade sin rättighet för vinnings skull, så borde de gripas och bestraffas."

---

 

KAPITEL 5

 

År 1215 göts en kyrkklocka åt Bjälbo kyrka, den kom att kallas för Ingrid Ylvas klocka. Dess vackra malmklang hördes ända till Skänninge.

Bjälbo kyrka har ett försvarstorn som användes under oroliga tider, likt många andra kyrktorn under medeltiden. Ingrid Ylvas klocka klang från en klockstapel, ty så gjordes i tidig kristen tid.¹

 

Bjälbo kyrka var inte ensamt att ha ett kraftigt torn med breda väggar. Ett flertal andra kyrkor i Östergötland och Närke har samma konstruktion. Bjälboätten hade förutom vid sätesgården byggt liknande torn till kyrkorna i Ekebyborna, Fivelstad, Orlunda, Rök och Stora Åby.

Dessa stormanskyrkor, så kallade gårdskyrkor, byggdes på 1170- och 1180-talen, ofta på platser där det tidigare funnits träkyrkor. De rika ville visa sin ekonomiska och politiska makt. Ofta dekorerade de kyrkportarna med vackra smidesmotiv av järn. Råvaran, vars framställning vid sidan av jordbruket var en grundförutsättning för Bjälboättens makt, som saknades på slätten hämtades från ättens gårdar i norra Småland och Närke.²

 

Birger Jarl föddes något år in på 1200-talet, och växte upp i Östergötland. För hans föräldrar var Magnus Minnesköld och Ingrid Ylva till Bjälbo. En av rikets viktigaste familjer.³ Två av Birger Jarls bröder, Karl och Bengt, blev biskopar i Linköping.⁴ Sätesgården - Jarlaborgen - hittades troligtvis någonstans strax norr och väster om kyrkan, inte långt från det kastelliknande kyrktornet.⁵

 

Några kilometer från föräldrahemmet låg Skänninge. Dit ledde en väg, som åtminstone till vissa delar hette Digragatan. En färdled som gick på en åsrygg genom Marstads by och svängde in till Skänninge via S:t Martins kyrka före Digrabron över Skena ån.

Det var en omväg runt Hogsta sjö som skiljde Bjälbo sätesgård från samhällsbildningen Skänninge. Här gick även eriksgatan, där varje ny konung skulle märka om östgötarna ville ha honom eller inte.⁶

 

Redan under 1000-talet hade Skänninge utseende av en större ort. Dess läge mellan Aska och Göstrings härader och närheten till gränsen mellan Bobergs och Vifolka härader gjorde att östgötarna gärna träffades vid Skenaån, där Skänninge växte fram.

Här skedde lokal handel, men samlades även varor för vidare transport längs Skenaån via Svartån till östersjökusten. Där bland annat Söderköping låg, som en annan viktig handelsort.⁷

 

Under 1100-talet revs träkyrkorna som hade byggts hundra år tidigare och i stället uppfördes stora kalkstenskyrkor på deras ställen. Störst i Skänninge var Allhelgona kyrkan på över 200 kvadratmeter till sin yta, men även S: t Martins kyrka var inte att förakta.⁸

Det är möjligt att även en tredje kyrka fanns på den plats där de senare inflyttade tyskarna i slutet av 1200-talet murade upp Vårfrukyrkan. Namn och omfång är i så fall okänt.⁹

 

Bygden runt Skänninge var rikt och de yppersta släkterna hade under vikingatiden rest runstenar till äreminnen. Inom omkretsen av en mil har man hittat en fjärdedel av landskapets 250 runstenar. I själva Skänninge har man sammanlagt vetat av fem stycken. En bekräftelse på ortens ekonomiska och politiska betydelse i Östergötland och Sverige.

I runstenarnas efterföljd påbörjades runristningen av kalkstenshällar - stora stenkistor som lades över tidiga kristna gravar. De hittas i de gamla kyrkorna i Skänninge.¹⁰

 

I kvarvarande dokument från medeltiden omnämns Skänninge för första gången år 1178 i ett skyddsbrev utfärdat av påven Alexander III för Linköpings biskopsstol.¹¹

I icke kvarlämnade dokument berättades det att ett par årtionden tidigare kom de första munkarna till Skänninge. Sverker den äldre instiftade år 1150 eller 1156 ett cistercienserkloster i staden, likaså han gjorde i Alvastra, Vreta kloster och Nydala, som år 1237 togs över av dominikanorden.¹²

Dominikanerna flyttade gärna till orter med starka handelstraditioner, för där var möjligheten stor att tigga ting till sin verksamhet och att sprida den rätta tron till de besökande och handlarna, som Skänninge med sina otaliga marknader.

Skänninge växte i betydelse på 1200-talet. Ett hospital hade öppnats vid seklets början för att ta hand om de nio västligaste häradernas spetälska, från området som hette Västanstång och för vissa delar av "Smålanden"; Kind, Ydre, Tveta och Visingsö - vilka var en del av Östgötalagsaga. Hospitalet fick en del av den skatt som betalades till kyrkan.

Skänninge blev också under 1200-talet ett prosteri för Västanstång och omfattade flera socknar. En prost i staden omtalas redan år 1232. Prosteriet för Östanstång låg i Söderköping. Andra prosterier i Sverige var Sigtuna, Östra Aros och Enköping.¹³

 

Landets första tegelbruk anlades när dominikanerna i Skänninge började sitt ombygge av cistercienserklostret till ett nytt funktionsdugligt dominikankonvent. Det nya byggnadsmaterialet lockade även andra kyrkliga institutioner att inom kort använda sig av det. Järstads kyrka öster om staden byggde landets första landsortskyrka i tegel och hospitalets kapell lät sina översta murar kläs av det gyllenbruna teglet. Fler kyrkbyggnationer i staden under sent 1200-tal använde sig av tegelmaterial; det dominikanska systerkonventet och de tyska borgarnas stadskyrka.

Troligtvis använde sig även borgarna av teglet med tiden, åtminstone till sitt rådhus och helgeandshus, samt delar i brandfarliga byggnader som bagerier. I det medeltida Skänninge fanns två olika tegelbruk.¹⁴

 

All kommersiell verksamhet genererar pengar och i mitten av 1200-talet under Birger Jarls dagar präglades mynt i staden. Det andra mynthuset i landskapet låg i Söderköping.¹⁵

 

När Birger Magnusson från Bjälbo utropar sig till jarl år 1248 har man i staden medeltidens viktigaste svenska kyrkomöte, kallat för "Skänninge möte". Det är i februari månad som rikets kyrkliga och politiska elit; Birger Jarl, ärkebiskopen, lydbiskopar, Östgötalagmannen, abbotar, präster, munkar, världsliga stormän, samlas med biskopskardinalen Vilhelm av Sabina för att knyta den svenska kyrkan närmare den katolska.

I november 1247 kommer Vilhelm av Sabina till Linköping från Norge och i december vistas han i Skänninge och med största sannolikhet hos de dominikaner som den katolska kyrkan så stark vurmade för.¹⁶

Om dessa har man en viss kännedom under dessa år. En del skänningebor hade nämligen besökt ett provincialkapitel för de nordiska länderna - "Dacia" i den danska staden Ribe. Där beslutades att konventsbrodern Astulf från Skänninge skulle skickas till den nygrundade staden Reval (Tallinn) i det danska Estland. Han skulle med andra dominikaner från konventen i Visby och Sigtuna öppna ett nytt konvent för kristdomens fromma.¹⁷

Det är även möjligt att de två dominikaner, broder Svenning och broder Thomas "kantor", som sänds vidare till konventen i Visby respektive Åbo enligt ett provincialkapitelmöte år 1254 fanns i Skänninge under år 1247 och 1248, då Vilhelm av Sabina besökte staden.¹⁸

 

Vilhelm av Sabina verkar att någon i slutet av december 1247 eller i januari månad 1248 rest norrut, för enligt bevarade dokument besökte han strax därefter Risaberga kloster i Närke.¹⁹

I februari samma år är han tillbaka i Östergötland och Skänninge och stannar i staden ytterligare en månad ända fram till i början av mars.²⁰

 

Det var naturligt för Birger Jarl att hålla mötet i Skänninge. I denna del av landet ifrågasatta ingen hans eller sina söners rätt till kronan och makten. Den tidigare jarlen Ulf Fasi låg sjuk norröver och kungen Erik "den läspe och halte" låg lika sjuk söderöver. Den förste dog under hösten 1248 och den andre dog året därpå.

Alla visste att Birger Jarl suktade efter kungavärdigheten. Den sjuke kungen verkade ha accepterat sin svåger till den uppgiften. Man sökte stöd hos biskopskardinalen som samtyckte till detta, ifall de genomgripande kyrkliga reformerna godtogs av kyrkomötet i Skänninge.²¹

 

Den purpurklädde kardinalens krav var att den "kanoniska rätten" skulle bli den svenska kyrkans högsta lag, att kyrkorättsreglerna - dekretalerna - skulle studeras av det svenska prästerskapet. Dekretalerna bestod vid denna tid av Gregorius IX:s lagsamling "Liber extra" från 1234 med grund hos munken Gratianus kyrkorätt "Decretum Gratiani" från mitten av 1100-talet.

Skänninge möte beslutade att ett exemplar av "Decretum Gratiani" skulle finnas vid varje stiftskyrka. Därmed skulle kunskapen i den kanoniska rätten sprida sig bland dem som arbetade med kyrkorätt. Respekten för påvens direktiv skulle öka och enskilda präster, klosterbröder och dylika kunde med kunskap peka ut vilka som hotade kyrkan och kalla dem för kättare eller överträdare av annat slag.²²

 

Nu förbjöds även prästerna att gifta sig eller sammanbo med en kvinna. De präster som redan var gifta måste skilja sig, annars lystes de i bann. Kyrkan undantog präster och kvinnor över femtio år, ifall de lovade inför Gud och med hot av stora böter att leva avhållsamt och bo i skilda rum. Celibatens mål var förutom att få fogligare präster i kyrkans tjänst, att göra barnen arvslösa.

Kyrkan ville inte att dess rikedomar skulle sprida ut sig utanför dess domäner, så bortsett av det som prästen tillförde vid inträdet till kyrkan fick inget ges till släktingar. Däremot gavs rätten till prästen att utom sina släktingars samtycke få avyttra släktjorden till kyrkan om de var i hans ägo.

 

Kyrkans män fick inte hädanefter dömas av en världslig domstol. Kyrkostadgarna skulle börja gälla ett år efter mötets beslut den 1 mars 1248. I praktiken var det mycket som inte slog igenom först långt senare. Andra beslut kompletterades eller ändrades om de blev allt för svåra att leva efter, präster tilläts efter en tid att skaffa sig frillor som inte hade någon arvsrätt. Enligt en senare tillkommen påvlig bulla fick inte biskopsvalen förrättas av kungen utan enbart av de högsta kyrkliga dignitärerna.

Tidigare hade man i många svenska landskap valt sitt högre prästerskap på landskapstinget, där kungen sedan bekräftade valet genom att ge biskopen hans ämbetstecken som biskopsstav och -ring, samt pallium - det korslagda band som hängdes över axlarna.

Hädanefter skulle biskopen som i utlandet väljas av de tjänstgörande prästerna i domkyrkan - domkapitlet. Skänninge möte instiftade även domkapitel till de stift som saknade, tidigare hade endast Linköping, Skara och Gamla Uppsala haft inrättningen.

Prostarna valdes av biskopen, i Skänninges och Söderköpings fall av Linköpingsbiskopen.²³

 

Ett tecken på att påvekyrkan lyckades i sitt uppsåt är det gåvobrev från prästen Peter från Angutorp som sänker sin jord till Gudhems kloster. Om prästen hade haft barn hade de nog inte med glädje sett denna givmildhet.²⁴

 

Samtidigt var det bra för kyrkans trovärdighet bland småfolket att dess präster tyglades. 1200-talets präster var inte Guds barn. Det fanns folk som valde yrket för sitt kalls skull, men det fanns även andra som för sin girighet valde att arbeta inom kyrkan. Före Skänninge möte gick yrket ofta i arv. Folket fick ofta betala dyrt för sakramenten. Landskapslagarna försökte stadga priserna på dop, sista smörjelsen, själamässor och andra tillställningar.

Ända fram till 1300-talet hade folket rätt att välja sin egen sockenpräst, men enligt den kanoniska rätten tillföll det valet högre kyrkliga instanser och upphävdes därmed av en påvebulla.

Fram till dess, och nog även därefter fanns det många brottslingar inom det kyrkliga hägnet. Förlupna munkar och dråpare skötte förrättningarna i sockenkyrkorna.²⁵

Ett tiotal år efter Vilhelm av Sabinas besök i Skänninge, skickade påven Alexander IV ett brev till prästerskapet i Uppsala stift och kritiserade dem för sitt oskickliga leverne, dryckenskap och olydnad mot sin biskop m m. Han befallde dem att värdigt emottaga ärkebiskopen, då han varje år kom med 12 personer i visitation, samt att de skulle visa honom lydnad och aldrig underkasta sig världslig domstol.²⁶

 

Kardinalen lämnade Skänninge efter mötet och sökte sig till konung Erik den "läspe och halte" som befann sig på Visingsöborgen Näs. Där skrev kardinalen ett avlatsbrev den 6 mars 1248 för Nydala kloster i Småland.

I maj och juni månad 1248 var han fortfarande kvar inom Linköpings stift. Från Visby stadfäste han offergåvor till nunnorna uti Solberga kloster i Visby och gav tillstånd för det finländska prästerskapet att testamentera bort vad de personligen ägde.

Den 27 juli året därpå fanns han ännu längre söderut. I Lund skrev han ett öppet brev på 40 dagars avlat för dem som med gåvor understödde bröderna i Spetelövs kloster i samma stad. Ett par år efter detta brev, 1251, dog kardinalen som betydde så mycket för Sveriges närmande till Centraleuropa.²⁷

Linköping var centrum i ett viktigt stift och i domkyrkan restes två pelarkapitäl - pelarkrön - med kungakronor i mitten av 1200-talet. I åminnelse till två kungakröningar i domkyrkan som förrättades för Johan Sverkersson 1219 och Valdemar Birgersson 1251.²⁸

 

Under den tid då Birger Jarl var i Finland efter kyrkomötet i Skänninge år 1248 dog kung Erik "den läspe och halte". Valet av en ny kung gjordes innan Birger Jarl hann hem. En storman som hette Joar Blå hade föreslagit Birger Jarls son Valdemar till kung, vars morbror var den förre kungen.

Birger Jarl hade nog sett sig själv som rikets ledare och klagade över detta, men Joar Blå hade då sagt till honom:

-Vill du ej ha det, som det är, så veta vi nog , var vi kunna finna en konung.

-Vem vill ni då ha till konung, frågade jarlen.

Då svarade Joar Blå:

-Ur den kappa jag bär skulle jag väl också kunna skaka fram en konung.

Till detta svarade inte Birger Jarl, utan nöjde sig med valet av sin son till kung. Det år som slaget vid Herrevadsbro stod - år 1251 kröntes Valdemar Birgersson, då omkring 12 år gammal, till kung av biskop Lars i Linköpings ännu ofullbordade domkyrka.

I april utfärdade han där ett öppet brev vari han "med samtycke och bifall av sin käre far och mor" skänkte mark till domkyrkan. Genom detta kapital och andra gåvor växte domkyrkan med 40 alnar på längden i västra ändan.

 

I praktiken fram till sin död 21 oktober 1266 styrde Birger Jarl Sverige enväldigt. De närmaste åren efter kröningen skrevs visserligen de kungliga breven i Valdemars namn, men senare tillsammans med kungen och jarlen eller enbart av Birger Jarl själv. Alla förhandlingar med utlandet undertecknade jarlen.²⁹

 

I ett handelstraktat med Lübeck från 1251 som Birger Jarl ordnade blev det fritt fram tyskar att bosätta sig i landet, om de underordnade sig svensk rätt och kallade sig svenskar. Det innebar en ny explosiv tillväxt av Skänninge som stad och de närmaste hundra åren var Skänninge ett andligt och kommersiellt centrum för Östergötland, där fler viktiga riks- och kyrkomöten hölls.³⁰

 

Trots allt försköts landets politiska tyngdpunkt nordost mot Mälarens utlopp, där Stockholm omkring år 1250 grundades av östgöten Birger Jarl. Staden blev ett lås för Mälardalen, men också ett naturligt centrum efter de finländska landskapens införlivande i riket.

 

¹⁾ Minnesblad för Birger Jarlsstenen 1914, sid 14.

²⁾ Althén 1996, sid 32.

³⁾ Boëthius 1924, sid 418.

⁴⁾ Linköpings herdaminne berättar om dessa två biskopar, se Westerlund 1919, sid 13:

"Karl tillskrev 1216 häradshövdingen Ranvid och inbyggarna i Sunnerbo att ej ofreda Nydala kloster, "som han nog skulle veta att skydda mot orättfärdiga människors ingrepp i dess rättigheter". En av honom uppgjord lämplig fördelning av tionden stadfästes av påven Honorius III 1217 30/1. Tillsammans med biskop Andreas Sunesson i Lund stadfästade han en förut uppgjord visitationsordning för Gotland, enligt vilken visitationer skulle verkställas av Linköpingsbiskopen vart tredje år och varje gång omfatta hälften av ön. Varje sockenpräst, som därvid besöktes, skulle ge biskopen tre måltider, och hans sockenmän ställa 12 hästar till begagnande. Den del av ön, som icke besöktes, skulle med en viss penningeavgift av varje kyrka ersätta biskopens möda.

Han kallar sig i 3:ne bevarade brev "dni regis cognatus et cancellarius", och konungen själv kallar honom också sin kansler och frände.

På sin kröningsdag i Linköping 1219 gav konung Johan Sverkersson åt biskop Karl som ett bevis på sin sonliga kärlek för all den ära och tro, som biskopen visat honom så i mot- som medgång, ett jordagods Fyatasund (sannolikt Fjettmunna i Ekeby socken), av sitt fädernearv till evärdlig ägo för Linköpings biskopsstol. Då konungen med en här drog över till Estland för att där utbreda kristendomen, medföljde såväl hans jarl, Karl den döve, som dennes brorson, biskop Karl. De landsteg på Estlands västkust vid Rotala (en kyrkosocken vid Hapsal, nu kallad Röthel) och stupade där båda 1220 8/8.*)"

*) År 1220 försökte svenskarna med förebild av ett lyckat danskt korståg med esterna i Reval (Tallinn) år 1219, att ta Vik, men de svenska trupperna i Leal slaktades av ester från Ösel. Denna katastrof gjorde att man istället försökte stabilisera sina erövringar i Finland.

Danskarnas slag år 1219 födde en sägnen om att "Danebrogen", det senare danska riksbaneret, föll ned från himlen som ett gudomligt kors som visade danskarna till seger. Det korset verkade ha försvunnit på 1600-talet när danskarna led förluster mot svenskarna. Kanske vårt svenska kors som kom till senare var mer gudomligt?

 

Om biskop Bengt, Karls efterträdare och bror, berättar Linköping stifts herdaminne:

"Bengt, "dominus Benedictus frater Episcopi Caroli" och sålunda företrädarens bror, blev biskop redan 1220 och var en för kyrkans anseende och förkovran synnerligen nitisk och verksam man. Han stiftade av egna medel S:t Nikolai altare och praebenda i Linköping och invigde följande år Maria kyrka i Visby, utfärdade brev till förmån för Nydala kloster, förde "tiondefrågan till sin fullbordan" inom Östergötland, mottog från påven flera brev angående ordnandet av stiftets och kyrkans angelägenheter, erhöll rättighet att i påvens ställe ge avlösning för mindre brott samt - såsom något synnerligen anmärkningsvärt - fick påven Gregorius IX:s tillåtelsebrev den 2 november 1232 att vid Linköpings domkyrka, som "a tempore, cuius non exstat memoria, nullos canonicos habuisset", tillförordna sådana med de erforderliga värdigheterna. År 1241 gav ärkebiskopen och rikets övriga biskopar sin bekräftelse åt "de prebendestiftelser, som av biskop Bengt blivit gjorda till Linköpings domkyrka".

På sin anmälan till påven, att han "påbegynt kyrkobyggnad i Linköping", samt att arbetet "ehuru ädelt var kostsamt", vann han, att påven ställde en uppmaning till alla klerker och prelater att däruti bistå honom 1232 2/11...

Efter att kraftigt, ha verkat för sin östgötakyrkas ordnande även med avseende på prästerskap, prostar, kyrkor och kyrklig ordning, avled han 1237 4/1."

⁵⁾ Minnesblad för Birger Jarlsstenen 1914, sid 18.

⁶⁾ Kjellberg 1929, sid 41.

⁷⁾ Hasselmo 1984, sid 6.

⁸⁾ Ibid, sid 13.

⁹⁾ Ibid, sid 39.

¹⁰⁾ Ibid, sid 45.

¹¹⁾ Ibid, sid 10.

¹²⁾ Widegren 1817, sid 271. Samt Broocman 1760, s 199.

¹³⁾ Hasselmo 1984, sid 15 och 8. Se även Schück 1929, sid 60.

¹⁴⁾ Ibid, sid 16.

¹⁵⁾ Åtminstone år 1285 fanns ett mynthus och växlingskontor i Skänninge, då föreskrev konungen av Bjälboätten Magnus Ladulås i sitt testamente att gåvor till kyrkliga institutioner skulle betalas ut av mynthuset i Skänninge, vid sidan av de i Söderköping och Jönköping. Se Hasselmo 1984, sid 15 och DS I, nr 820.

Signaturen O.F., i "Minnesblad med anledning af Birger Jarlsstenens aftäckande den 14 september 1913", menar på sidorna 22 och 23 att mynthuset i Skänninge är äldre. Han skriver:

"År 1786 gjordes vid Styra kyrka några kilometer från Skänninge ett ansenligt myntfynd, bestående av ej mindre än 24 000 små tunna silvermynt, och i november 1877 hittades i en åker till Petersborg på Skänninge stads område av lantbrukaren C. J. Gustafsson en gryta av malm med vriden hank av järn samt i henne något över 4 000 mynt och brakteater, av vilka senare 2 363 hade i prägeln ett S under krona. Man antager att detta S skulle tyda på stadens namn och att här i Skänninge vid den tiden skulle ha funnits ett mynthus. Vidare antager man, att bokstaven B på de ensidigt präglade mynten skulle hänföra sig till Birger Jarl, de med under en krona präglade bokstäverna VAL, skulle hänvisa till de tre första bokstäverna i ordet Valdemar, Birgers Jarls son. De är präglade i mitten av 1200-talet och, såsom förut är anmärkt, sannolikt i Skänninge."

¹⁶⁾ D.S. I, nr 344, 347, 348, 349, 350, 351, 352, 353 & 354.

¹⁷⁾ A. Schück 1929, sid 118. Även Westerlund 1919, sid 15.

¹⁸⁾ A. Schück 1929, sid 119.

¹⁹⁾ D.S. I, nr 355 & 357.

²⁰⁾ D.S. I, nr 356, 358, 359 & 360.

²¹⁾ Boëthius 1924, sid 419.

²²⁾ Folin 1985, sid 198.

²³⁾ NE 16 1995, 599. Ohlmark 1981, sid 103. Andersson 1969, sid 51. Grimberg 1923, sid 270. Rosén 1978, sid 136. Örnhjelm 1836, sid 230.

²⁴⁾ D.S. I, nr 837.

²⁵⁾ Floderus 1938, sid 88.

²⁶⁾ D.S. I, nr 853. Skrivet någon gång under åren 1255 - 1261, den 9 januari.

²⁷⁾ D.S. I, nr 361, 362, 363, 370. Bonniers lexikon 1967. A. Schück 1929, sid 103.

²⁸⁾ Ranius 1994, sid 5.

²⁹⁾ A. Schück 1952, sid 148. Westerlund 1919, sid 14. Grimberg 1923, sid 289. Boëthius 1924, sid 420.

³⁰⁾ A. Schück 1929, sid 64.

---

 

BILAGA 1

 

"Handlingar rörande Skandinaviens historia. Fjortonde delen."

Stockholm 1828:

 

Förord: "Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, har nu det nöjet att kunna meddela sina läsare en handling, som väl icke är okänd, men som aldrig förut synes vara avtryckt efter originalet. Det är den namnkunniga Skänninge stadga, vilken i f d Antiqvitets arkivets handlingar blivit igenfunnen, ganska väl behållen, i anseende till sin ålder, tillika med kardinal Vilhelms därvid hängande sigill."

 

Skänninge kyrkomötes beslut den 1 mars 1248.

Det kyrkomötets beslut, som, under ledning av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabina, fattades i Skänninge den 1 mars 1248, är en av svenska kyrkans äldsta lagar¹, varigenom Roms politiska grundsatser även hos våra förfäder sattes i verkställighet. Det huvudsakliga² var väl bestämt 95 år förut på kyrkomötet i Linköping, men förblev en död bokstav utan kraft, så länge vederbörande endast iakttog därav så mycket, som vars och ens förbindelse till lydnad för Apostoliska stolen i förening med egen bekvämlighet kunde medgiva³, varför också romerska sändebudet tyckte sig finna svenska kyrkoförfattningen i ett oväntat skick, det han genom denna stadga ville avhjälpa och rätta efter kyrkans allmänna föreskrifter. Har det förra mötesbeslutet fallit i sådan glömska, att det endast ur Roms handlingar kunnat återhämtas, så har det senare däremot, såsom till allmän efterrättelse strängeligen anbefallt, varken för sitt eller kommande tidevarv blivit bortglömt. Avskrifter därav ha funnits vid domkapitlen⁴; och när lutherska reformationen begynte här komma i fråga, blevo dessa, jämte flera, stadgar genom trycket år 1525 i Uppsala allmänligen kungjorda, samt de samma sedermera fler gånger omtryckta⁵, och åter fler gånger efter andra källor utgivna⁶: också utländska samlare av huvudsakliga kyrkomötens beslut ha åt uppgifter därom ägnat ett rum i sina verk⁷, av vilka man dock ej kan väntas särdeles tillfredsställelse, när därom lämnats blott en kort uppsats av den nästan beständigt utomlands vistande svenska prelaten Johannes Magni, troligen ur minnet hämtade, dunkla erinringar.

Överallt råder dock en djup tystnad angående denna stadgas urskrift, och under förmodan, att en handling från en tid, då intet arkiv gavs för originalurkundernas bevarande, härtill ej mer än till flera andra allmänna påbud var att vänta annat än avskrifter, synas förutvarande utgivare icke ens forskat därefter.

Bland hävdaforskare, som ägt tillträde till alla rikets gamla handlingar, har endast den outtröttelige Örnhielm anmärkt⁸, det han slutligen fått se och med sina förut ur Codices efter senare tiders stavningssätt gjorda avskrifter jämföra originalpärmbrevet, utan att omnämna, var det erhållits, eller kan återfinnas. Peringskiöld åter, som utom dessa avskrifter ägde i sin vård hela Antiqvitetsarkivets förråd av medeltidens originaler, har till grund för sin uppteckning av denna stadga icke kunnat framleta annat än gamla avskrifter⁹: varvid dock torde böra erinras att dessa urkunder efter Stockholms slottsbrand var förlagda under en trappa i greve Pehr Brahes hus, där de, enligt en deras senare vårdares, herr C. R. Berchs intyg, ännu år 1772 kunde anses "icke annorlunda än de icke voro till."

När det för någon tid sedan lyckats till dessa dokuments uppläggning erhålla ett litet särskilt, och sedermera för bearbetandet av ett Svenskt Diplomatarium, vilket skulle i kronologisk ordning upptaga rikets gamla handlingar, hela förrådet hunnit så vida iordningställas, att åtminstone för varje brevs utfärdande årtalet blivit antecknat, har möjligen behövliga handlingars återhämtande blivit lättat. Om denna förberedande åtgärd, som med mer än 16 000 dokument måste på inskränkt tid verkställas, icke genast kunde tillåta en närmare granskning av varje stycke, har åter framletandet av samtidiga handlingar, till avskrivning för trycket, därtill givit bättre tillfälle. Härvid har utur en, troligen mindre begagnad, f d i askar inpackad, och av andra strödda och styckade dokument under titel: Analecta, nu hoplagd samling, framtagits även närlagda fullständiga och väl bibehållna pergamentsbrev, som vid närmare betraktande befinnes vara själva urskriften till omförmälta Skänninge kyrkomötes beslut med påvlige sändebudets vidhängande, nästan alldeles oskadads, sigill.

Enär mot denna alla gamla avskrifter och därav gjorda upplagor äga skiljaktigheter, vilken stundom ändra meningen, och i synnerhet den förutnämnda Uppsala-upplagan av år 1525, vilken dock borde kunna anses som officiell, är i många stycken betydligt därifrån avvikande, torde detta dokument förtjäna att i sitt rätta och ursprungliga skick ännu en gång¹⁰ bliva allmänheten meddelad.

 

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadga och förordning.

Älsklige bröder i Christo! Alla, som i Sverige bygga och bo, sänder Vilhelm, med Guds misskund biskop i Sabina, Apostoliska stolens sändebud, sin hälsning i Jesu Kristi namn. Då vi, under utövningen av vårt ombudskall i Sverige och Norge, sedan i Norge konungen var krönt, och i förutnämnde rike allt, som vederborde, i andlig och världslig måtto, efter den förmåga Gud förlänt, på bästa sätt anordnat, skyndade till Sverige, funno vi detta rike nästa helt och hållet i en förunderlig och ömklig förvirring: där hade nämligen uppstått ett särdeles häftigt krig mellan konungen och några ädlingar, varav följderna var dråp, brand och skövlingar; men i andlig måtto därutinnan, att nästan alla präster var prästers söner, vilka trädde i sina fäders fotspår, gifte sig högtidligen och hade offentligen frillor, men skötte, sådant oaktat och utan särskild påvlig tillåtelse, själavården; ävensom det blivit ett bruk, vilket snarare med rätta hade kunnat kallas ett missbruk, att efter en avliden präst tillträdde hans barn, eller - i brist av sådana - hans närmaste släktingar, all lös egendom, vilken tillhörde kyrkan; varav följde, att kyrkorna städse trycktes av allt för stor fattigdom; och till skäl för allt detta anddrog prästerna, det de ingalunda kunde fördra kvinnligt umgänge och biträde: med vår Herre Jesu Krists, världsfredsstiftarens, bistånd har för den skull, efter många underhandlingar, som vi haft med de tvistande, om deras ömsesidiga påståenden, besynnerligt och märkligt nog, fullkomlig fred blivit medlad. Till slut, när efter en liten tid herr ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar blivit inför oss sammankallade och efter flera dagars tvist och överläggningar, som även bevistades av jarlen (Not 11), av vilken det landet nästan helt och hållet styres, och i närvaro av landets lagman och många andra betydande och skickliga män, samt många präster, ha vi med nämnde ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke funnit gott att, i kraft av den oss förlänta apostoliska myndighet, stadga, som följer: att ingen om prästeståndet vidare får ta sig hustru eller allmänligen bekant ha frilla eller samboende kvinna; och om något häremot görs, ska dessa kvinnor veta sig vara i bann; dock där någon redan är frilla eller verkligen hustru, ehuru dessa gå förtappelsens väg, varda de ej inom året bannlysta, men är de ej efter årets slut skilda, vet de sig i bann, och akta sig de, som så haft dem, att ej ytterligare med bannlysta deltaga i synd, helst de då enligt kanoniska lagen fällas i samma bann, undantagna 50 åriga präster och kvinnor, som avgivit försäkran och vid vite av stora penningböter lovat biskopen allt slags återhållsamhet och att aldrig på samma gång sova i samma hus eller under samma tak, dem kan biskopen, om honom så synes gott och rådligt, fördraga; men barn av dem, som ytterligare tagit sådana hustrur eller frillor, och barn, som av sådana mödrar födas efter ett år, få, utan genom testamente, intet av vad fadern eller kyrkan ägde, och om de mottagit något, är de genom själva gärningen i bann. Men barn, redan födda, eller som inom året födas, av kvinnor, vilka fördömligtvis uppehålla sig hos präster, ålägger vi intet nytt ok, utan förklarar blott, att dessa barn och - om barn ej finnas - deras anhöriga falla i dödlig synd, begår rov och stöld, om de mottar något arv av präst eller kyrka, och, om de sådant ej återställer, kan de ingalunda med Gud försonas. Men genom testamente äger präster att överlåta till vem dem gott synes, om de vid dödsstunden äga något genom arv, skicklighet, lärdom eller erhållna gåvor för sin person, utan förhållande till kyrkan; allt annat gods åter, efter som det allt är kyrkans, må de ingalunda borttestamentera. Vidare: rättskaffens prästmän, som velat förbli utan hustrur och allmänt kända eller samboende frillor, ska med företrädesrätt till välvilja och med särdeles bevågenhet bemötas. Med ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke ha vi, i kraft av vår apostoliska myndighet, funnit gott ytterligare stadga, att den, som i deras och särdeles i predikarbrödernas hus begått någon våldsamhet under sken av gästning eller annan orsak, genom uppbrytning av hus och dörrar, rövande, rånande eller handåverkan å dem eller deras hjon, ska - konungens och jarlens personer undantagna - bannlysas: även biskopar, när de ankomma i visitationsärenden, anbefallas, vid oss skyldig lydnad, att ej fordra mer än den tillbörliga gengärden, eller något anbudet motta: dess tjänare marskalken och hovmästaren samt andra i hans sällskap befaller vi likaledes att under visitationstiden, själva eller genom andra, alls intet utkräva, och kräver de något utom livsmedel, som hör till gästningen, eller mottar något erbjudet, emot vad ovan stadgas, vare de i bann. Vid banns straff bjuder vi, det må hos prästerna under visitationsdagarna med biskopen inga andra gästa, än hans folk, utan att den, som gästningen håller, särskilt inbjuden vara. För Uppsala, Strängnäs, Västerås och Skara stift anordna vi alltså: där biskopen plägar åtnjuta 4 dagars visitationsgästning, gästar han tredje; där vanligen tredje, äger prästen fritt val, antingen han vill gästningen lösa med 1 1/2 mark silver, eller gästning för 20 man till häst. Löses den med 1 mark, tilläggs, i Strängnäs stift, 2 mått honung: i Västerdalarne av Västerås stift gångne efter gammal plägsed, men i Linköpings och Växjö stift indrages tredje dagens taffel; där vanligen är 2 dagars biskopsgästning, är det i prästens fria val att lösa den med 1 1/2 mark silver och 4 mått honung, eller hålla taffel för 20 man till häst. Även stadgar vi: om biskopen förrättar eller avhör mässa i en sockenkyrka på en högtidsdag, då folket enligt landets sed allmänligen offrar, delas offret så, att vad biskopen eller andra, som för hans skull ankommit, offra, tar biskopens capellan, men vad sockenmännen offra, tar sockenprästen. Händer åter, att församlingen bannlyses för något brott, för vilket biskopen tagit penningböter, gottgöres härav sockenprästen så mycket, som han under ett sådant bannlysningstillstånd förlorat - detta för rättskaffens präster: För otuktiga åter och för lösaktighet allmänt beryktade stadgas intet nytt, utan händer dem något ont, kommer, såsom skrivet är, deras blod över deras huvuden. Vi stadgar dessutom och vid oss skyldig lydnad befaller alla inom prästståndet, vilka ej ännu ha kvinna, och vilka det ha, att alldeles icke anta sig några barn, genom erkännande såsom sina, genom deras födande och underhåll hemma hos sig eller annorstädes med allmänlig vetskap, och att icke heller offentligen kalla dem sina barn, enär, enligt laga stadgar, blott den är son, som är född av lagligt äktenskap: den sådant med vett och vilja gjort veta sig vara i bann. Ävenledes stadgar och, i kraft av oss skyldig lydnad, befaller vi biskoparna att låta sina tjänare, vanligen så kallade (socknare?) fogdar, svärja på Guds H. evangelium att sin syssla redeligen och utan arga list förrätta, och ingalunda inmänga sig i rannsakningar över äktenskaps- eller andra andliga mål, emedan de är lekmän; inga klerker åter må ta sig dylik befattning, vid straff av kyrkans förbud för den häremot handlar. Även bjuder vi biskoparna och stadgar, att de erlägga vår gästningskostnad 1/3 av räntekammaren och blott 2/3 av kyrkorna, var kyrka därav tilldelat vad den förmår. Vi befaller även ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid den lydnad de oss pliktiga är, att inom ett år äga och såsom sin egendom i all sin livstid bevara den senaste i framlidne påvens Gregorius IX:s tid gjorda samling av påvliga stadgar (dekretaler), så också att densamma studera efter vad Gud förlänar nåden till. Skulle någon på året det försumma, vet sig i kyrkans förbud. Vi befaller också dessutom i kraft av oss skyldig lydnad, vid straff av bannlysning och avsättning, ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar att icke åt någon lekman lämna någon sockenkyrkas tionde. Vi befaller likaledes och medgiver ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar, var i sitt stift, att fälls någon eller några i något av ovannämnda bann eller kyrkans förbud och vill bot göra, är det stiftets styresmans rätt att honom avlösa, när denne nämligen på förhand givit upprättelse genom återställande av vad han sig tillvällat, eller upprättat den skada han (kunnat) gjort, allt utan förbindelse eller förhoppning att det kunna återtaga. I Jesu Kristi namn befaller vi också herr ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid oss skyldig lydnad, att låta allt detta årligen å prästmöten flitigt läsas och förklaras. Givet i Skänninge uti Linköpings stift år efter Guds börd 1248 den 1 mars, i övervaro, med samråd och bifall, av vördiga fäder och bröder, ärkebiskopen i Uppsala och fem hans lydbiskopar samt många andra.

 

¹⁾ För katolska tiden, vad Uppsala mötesbeslut av år 1593 är för den evangelisk-lutherska.

²⁾ Påv. Anstastas. IV:s bulla av d. 28 nov. 1153, i Svenskt Diplomatarium, del 1, sid 56, och tillägget för nämda år. (Det kan nämnas (efter Grimberg 1923, sid 271.) att "bulla var egentligen namnet på det påvliga sigillet, som var runt och tjockt, men benämningen överflyttades sedan på själva påvebrevet, vid vilket sigillet var fästat.")

³⁾ Jämför bland flera andra, till exempel påven Innocentius III:s bulla av år 1213; Sv. Dipl. I: 176.

⁴⁾ Som kan slutas av de ännu bibehållna Codices, till exempel Uppsal. sid. 127, Linköp. fol. 122, statut. episc. (sign. A. 57) s. 6, 7.

⁵⁾ År 1728 av Nettelbladt i Schwed. Bibl. 2 St. s. 119-124; år 1790 i (Troils) Skrifter och Handl. till upplysn. i Sv. Kyrko- och Reform. Hist. 2 Del. s. 307-318, med upptagande av skiljaktigheterna i nedannämnda upplagor.

⁶⁾ År 1721, i Act. Litt. Sv. s. 196-202; och år 1731, i Wildes Hist. Pragm. Sv. s. 389-392.

⁷⁾ Labbaeus och Cossart, i S. S. Concil. Tom. XI. P. I. s. 695. Harduin, i Collect. Concil. Tom. VII. s. 423 och J. Dom. Mansi, i S. Concil. & Decret. Coll. nov. Tom. XXIII s. 767; jämför Troil a. st.

⁸⁾ Bullar. T. I. s. 327.

⁹⁾ Näml. ur Codd. Ups. och Linc., samt Copie-Bok. sign Q. p. 69.

¹⁰⁾ Efter originalet tryckt även i Sv. Dipl. I: 330-333.

¹¹⁾ Birger Jarl, enligt 1525 års Ups. uppl. av Stadgan, samt von Dalin, Sv. R. Hist. 2 Del. s. 207; men Ulf Jarl, förmodar Lagerbring, i Sv. R. Hist. 2 Del. s. 355. Birger Jarl var dock i Skänninge den tiden och följande dagen, eller den 2 mars 1248, och, jämte ärkebiskopen och andra rikets biskopar, bevittnade en då av påvlige legaten given dom. Sv. Dipl. I Del. sid. 334.

---

 

BILAGA 2

 

Brev i "Diplomatarium Sueceanum I",

som berör Vilhelm av Sabinas besök i Norge, Sverige

och Danmark under andra hälften 1240-talet:

Joh. Gust. Liljegren: "DS I - Diplomatarium Sueceanum I (Åren 817-1285)." - Stockholm 1829.

 

Nr 337. "Lyon 3 november 1246.

Påven Innocentius IV:s öppna brev till ärkebiskopar och övrige prästerskapet, furstar, grevar, baroner och adel så i Norge som Sverige angående biskop Vilhelm av Sabinas förordnade att vara påvens fullmyndige legat i Sverige och i Norge."

 

Nr 338. "Lyon 3 november 1246.

Påven Innocentius IV:s fullmakt för biskopen Vilhelm av Sabina, den apostoliske stolens fullmyndige legat, att sammankalla så väl prelaterne, som vissa av adeln, och i deras närvaro kröna konungen av Norge."

 

Nr 344. "Linköping 19 november 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev till prosten Björn i Uppsala om rättighet för honom att uppbära den skatt åtskillige personer förbundit sig att årligen erlägga."

 

Nr 347. "Skänninge 2 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev till priorn och predikarbröderna i Sigtuna rörande 40 dagars avlat för dem, som på jungfru Maria himmelfärdsdag och 7 dagar därefter samt på kyrkans invigningsdag besöka predikarbrödernas klosterkyrka i Sigtuna."

 

Nr 348. "Skänninge 5 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev rörande 40 dagars avlat för dem, som, på ovannämnda tider, kommer till Sigtuna klosterkyrka att där göra sin bön."

Nr 349. "Skänninge 5 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för predikarbröderna i Sigtuna att meddela 20 dagars avlat åt botfärdiga, som avhört deras predikningar."

 

Nr 350. "Skänninge 5 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev angående 40 dagars avlat för dem, som med gåvor till byggnad, böcker, kyrkoskrud eller livsmedel understödde predikarbröderna i Sigtuna."

 

Nr 351. "Skänninge 12 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för priorn och predikarbröderna i Sigtuna att en gång om dagen meddela de botfärdiga de botfärdiga, som avhört deras predikningar, 20 dagars avlat."

 

Nr 352. "Skänninge 17 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev angående fyrtio dagars avlat för dem, som med gåvor understödde predikarbröderna i Sigtuna."

 

Nr 353. "Skänninge 18 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelsebrev åt det av biskopen i Linköping gjorda förordnande om tionden av Slaka socken."

 

Nr 354. "Skänninge 20 december 1247.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas, för biskopen i Linköping, givna tillstånd att till den under arbete varande domkyrkan använda någon del av alla kyrkornas tionde i stiftet."

 

Nr 355. "Risaberga 1 februari 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas skyddsbrev för så väl Saba kloster som alla därunder lydande hemman och lägenheter."

Nr 356. "Skänninge 1 februari 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev angående fyrtio dagars avlat för dem, som lämnar något understöd till det nedbrända Vreta klosters återuppbyggande."

 

Nr 357. "Risaberga 1 (2?) februari 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas skyddsbrev för nunnorna i Risabergas kloster och allt vad dit hör och framdeles förvärvas kan."

 

Nr 358. "Skänninge 18 februari 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelse, på några av f d biskop Thomas i Åbo till Sigtuna kloster givna böcker."

 

Nr 359. "Skänninge 1 mars 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev rörande de vid mötet i Skänninge fattade beslut, nämligen att om ett års tid därefter ingen prästman mera måtte vara gift; att prästbarn sedermera ej måtte erkännas för söner eller få ärva, och att om släktingar tillägnade sig sådant arv, var det rån och stöld; att präst endast av vad han i och för sin person, utan avseende på sitt ämbete, äger, må efter behag göra testamente, men allt annat hans gods tillhör kyrkan; att ingen måtte i prästers eller predikarbröders hus under sken av gästning eller annan förevändning med våld intränga eller där avtvinga dem eller deras folk något; att biskop ägde vid sina visitationsresor uppbära endast gästning för vissa dagar, varjämte stadgas om gengärds utgörande därtill, om delning av det offer, som faller i sockenkyrkan, när biskopen är närvarande, om ersättning för kyrkoherden, när församlingen är bannlyst; vidare: att biskopslänsmän skulle med hand å bok edeligen förplikta sig att redligen och utan förargelse förrätta sin tjänst och ej inblanda sig i andliga förrättningar; att präster ej fick härtill tas; att utgifterna för påvlige legatens underhåll skulle fördelas mellan biskoparna och stiftets kyrkor; att ärkebiskopen och varje biskop skulle inom ett år äga var sitt exemplar av den sist gjorda dekretalerna, och dem sedan flitigt studera; att ej lämna kyrkans tionde åt någon lekman; allt detta vid straff av kyrkans förbud och bann för överträdelsen; med tillägg att stiftets biskop ägde avlösa botfärdiga, som genom brott mot något av ovanstående påbud blivit dömda; och slutligen befallning, att biskoparna ska årligen på prästmöten låta noga uppläsa och förklara dessa stadgar.*)"

*) Detta mötesbeslut, en grundlag för svenska prästerskapet under medeltiden, har flera gånger blivit tryckt med mångfaldiga skiljaktigheter, efter de olika, till lagda, gamla avskrifter. Sedan själva originalet, som av förra utgivarna ejvarit känt, nu igenfunnits, är det överflödigt att anföra de många olikheterna: de finnas redan samlade i (Troils) "Skrifter och handlingar till upplysn. i svenska kyrko- och reformationshistorien, del 2, (sid 307 och följande)."

 

Nr 360. "Skänninge 2 mars 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas dombrev emellan biskopen i Linköping å ena och Abraham Bosson å andra sidan, angående en gård i Ljungby."

 

Nr 361. "Näs på Visingsö (?) *) 6 mars 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev rörande 40 dagars avlat för dem, som med gåvor understödde cisterciensmunkarna i Nydala kloster."

*)"Efter den 2 mars avreste tydligen kardinalen från Skänninge. Den 6 mars omnämner han i ett avlatsbrev för Nydala kloster, att han befinner sig i "konungens borg". Då det icke är troligt, att härmed kan åsyftas någon byggnad i Skänninge, är det sannolikt, att han begivit sig till kungaborgen Näs på Visingsö, dit resan var synnerligen kort, för att sammanträffa med den skröplige konung "Erik läspe och halte"." Se A. Schück 1929, sid 103.

 

Nr 362. "Visby 25 maj 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelse på den av biskop Lars i Linköping gjorda anordning att allt offer, som faller på S:t Olofs altare i Åkergarn, tillkommer nunnorna uti Solberga kloster i Visby."

 

Nr 363. "Visby 5 juni 1248.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för finska prästerskapet att testamentera vad de personligen ägde."

 

Nr 369. "Lyon 20 januari 1249.

Påven Innocentius IV:s brev till biskopen i Linköping med stadfästelse åt det utslag påvlige legaten Vilhelm fällt emellan för berörde biskop och biskopen i Växjö, angående fast egendom i Njudung och Finnveden samt inkomsten därav."

 

Nr 370. "Lund 27 juli 1249.

Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev på 40 dagars avlat för dem, som med gåvor understödja bröderna i Spetelövs kloster i Lund."

 

Nr 399. "Perugia 29 oktober 1252.

Påven Innocentius IV:s tillstånd för biskopen i Linköping att avlösa några präster, som, oaktat de för frillor blivit, enligt Skänninge stadga, avsatta och bannlysta, likväl förrättat prästtjänst."

 

Nr 426. "(?) 18 juni 1255.

Biskop Lars I:s i Linköping befallning till prästerskapet och folket på Gotland att noga ställa sig de vid mötet i Skänninge år 1248 givna stadgar till efterrättelse."

 

Nr 431. "Lateran 22 januari 1256.

Påven Alexander IV:s befallning till biskopen i Strängnäs, Abboten i Alvastra och dompr. i Linköping att tillse de av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabina först tillsatte 5 kaniker i Uppsala, vid tillfälle av förra ärkebiskopens bortgång, ej utan påvens tillstånd företaga ärkebiskopsval."

 

Nr 449. "Viterbo 26 augusti 1258.

Påven Alexander IV:s brev till ärkebiskopen i Uppsala om upphävandet av Skänninge kyrkomötesstadga rörande prästernas frillor."

 

Nr 450. "Viterbo 4 september 1258.

Påven Alexander IV:s befallning om verkställandet av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadga om 5 kanonikater vid varje domkyrka."

 

Nr 456. "(?) 13 januari 1259.

Ärkebiskop Lars I:s öppna brev till biskopen i Linköping och Växjö att låta de prästmän, som förbrutit sig mot Skänninge stadga, fara till Uppsala att där få den avlösning, som ärkebiskopen enligt påvliga bullan av den 26 augusti 1258 var berättigad att meddela, emedan, för det inträffade missväxtåret, ärkebiskopen ej kan personligen göra sina visitationer."

 

Nr 464. "Anagni 5 mars 1259.

Påven Alexander IV:s brev till ärkebiskopen i Uppsala och dess lydbiskopar om upphävandet av Skänninge kyrkomötes stadga rörande prästerskapets frillor."

 

Nr 576. "Lyon 5 augusti 1274.

Påven Gregorius X:s bekräftelse åt påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas förbud av våldgästning hos andliga."

 

Nr 837. "År 1226. (Dagsdatum och plats okänd.)

Påvlige legaten, biskop Vilhelms stadfästelse på stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland."*)

*) Samt en hänvisning till nr 832.

 

Nr 832. "Åren 1216-1223. (Dagsdatum och plats okänd.)

Ärkebiskopen Absalons i Lund samt biskoparna Carl och Bengts i Linköping stadfästelse på gamla stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland."

 

Angående diplom-materialet menar Althén (1996, sid 11.) att "de äldre avskrifterna och sammanfattningarna på svenska är tyvärr inte helt tillförlitliga". 

 

---

 

 

KÄLLFÖRTECKNING

 

Helene Borna Ahlkvist: "Kring Stång. Arkeologiska undersökningar, skrift nr. 7." – Värnamo 1994.

Kajsa Althén: "Jord och järn i Småland. Arvet efter Ingeborg Bengtsdotter. C-uppsats, historiska institutionen, Lunds universitet." - Lund 1996.

Ingvar Andersson: "Sveriges historia." - Stockholm 1969.

Harri Blomberg: "Frihetens väktare. En historia om Skänninge." - Jönköping 1994 (I).

Harri Blomberg: "Klockan klämtade i Novgorod." - Jönköping 1994 (II).

Bertil Boëthius: "Svenskt biografiskt lexikon. Fjärde bandet." - Stockholm 1924.

Carl Fredric Broocman: "Beskrivning över de i Östergötland befintliga städer, slott, sockenkyrkor, socknar, säterier, överofficiersboställen, järnbruk och prästgårdar m m." - Norrköping 1760.

Alf Böe: "Norges kunsthistorie. Bind 5. Nasjonal vekst." - Oslo 1981.

Gustaf Cederschiöld: "Erikskrönikan, ett historiskt epos från folkungatiden." - Göteborg 1899.

Annika Elmqvist: "Sveriges historia, från stenålder till storindustri." - Stockholm 1979.

Erik Floderus: "Svenska folket genom tiderna, del 2. Den medeltida kulturen. Från hedendom till kristendom. Kyrkan och klosterväsendet." - Malmö 1938.

Nina Folin: "Medeltidens ABC." - Borås 1985.

Jarl Gallén: "Det danska itinerariet. Franciskansk expansionsstrategi i Östersjön." - Hangö 1993.

Carl Grimberg: "Svenska folkets underbara öden I. Intill 1521." - Stockholm 1923.

Constantine de Grunwald: "Människans vidgade värld. Historiska milstolpar 1218-1588. Den ryske jätten vaknar." - Malmö 1971.

Margareta Hasselmo: "Skänninge - Medeltidsstaden 40." - Göteborg 1984.

Alf Henrikson: "Dansk historia." - Stockholm 1984.

Alf Henrikson: "En skandinavisk historia. Norge och Sverige under 1000 år." – Malmö 1992.

Alf Henrikson: "Svensk historia I." - Stockholm 1966.

Andreas Holmsen: "Norges historie." - Kristiansand 1964.

J. C. Holt: "Människans vidgade värld. Historiska milstolpar 1218-1588. Fördraget i Runnymede." - Malmö 1971.

Elis Härshammar: "Ur folkungaättens diplomatarier. Frälsefolk och jordaskift under medeltiden." - Nyköping 1996.

Hans Jägerstad: "Sveriges historia i årtal." - Lund 1975.

Sven T. Kjellberg: "Skänninge stads historia. Skänninges medeltida topografi och bebyggelse." - Linköping 1929.

Joh. Gust. Liljegren: "DS I - Diplomatarium Sueceanum I (Åren 817-1285)." - Stockholm 1829.

Joh. Gust. Liljegren: "Handlingar rörande Skandinaviens historia. 14 delen." - Stockholm 1828.

Margareta Lindblad: "Norge" - Falun 1993.

Herman Lindqvist: "Historien om Sverige. Från islossning till kungarike." - Värnamo 1992.

Joseph-Francois Michaud: "Korstågen." - Uddevalla 1973.

Einar Molland: "Högmedeltiden." - Stockholm 1966.

Vilhelm Moberg: "Min svenska historia berättad för folket. Från Oden till och med Dacke." - Stockholm 1993.

John Morén: "Skeningeboken." - Motala 1929.

Åke Ohlmark: "Svenska krönikan." - Borås 1981.

Jörgen F. Ording: "Norges historia, från äldsta tid till våra dagar." - Malmö 1949.

Ing-Marie Pettersson: "Från borg till bunker. Befästa anläggningar från förhistorisk och historisk tid." - Borås 1993.

Vidar Poulsson: "Norsk kunstner leksikon. Bind 2 (H-M)." - Oslo 1983.

Aleksander Radler: "Kristendomens idéhistoria. Från medeltiden till vår tid." - Lund 1988.

Allan Ranius: "Kungligheter i Linköping." - Falköping 1994.

Jerker Rosén: "Den svenska historien, del 1. Tiden fram till 1319." - Stockholm 1966.

Jerker Rosén: "Svensk historia I. Tiden före 1718." - Lund 1978.

Adolf Schück: "Skänninge stads historia. Ur Skänninges medeltidshävder." – Linköping 1929.

Adolf Schück: "Svenska folket genom tiderna, del 2. Den medeltida kulturen. Städer och köpenskap i medeltidens Sverige." - Malmö 1938.

Adolf Schück: "Sveriges konungar och drottningar genom tiderna." - Stockholm 1952.

Adolf Schück: "Världshistoria I (Åren 750-1300)." - Stockholm 1936.

Hans Joakim Schultz: "Turen går till Norge." - Västerås 1994.

Ingrid Semmingsen: "Kaupang og katedral." - Oslo 1979.

Magnus Stibeus: "Bebyggelse och kulturlandskap. Småländska kulturbilder (1988)." - Jönköping 1988.

August Strindberg: "Svenska öden och äventyr I." - Uppsala 1981.

Lena Törnblom: "Finlands historia I." - Ekenäs 1993.

Valev Uibopuu: "Finnougrierna och deras språk." - Lund 1988.

Hans Wallentin: "Svenska folkets historia." - Lund 1978.

Johan Alfred Westerlund: "Linköping stifts herdaminne. Första delen." - Linköping 1919.

Per David Widegren: "Försök till en ny beskrivning över Östergötland." - Linköping 1817.

Kurt Ågren: "Problem i äldre historia. Medeltiden." - Malmö 1977.

Claudius Örnhjelm: "Handlingar rörande Skandinaviens historia. 21 delen." - Stockholm 1836.

 

Samt Bonniers lexikon 15, Stockholm 1967; Minnesblad med anledning af Birger Jarlsstenens aftäckande den 14 september 1913, Linköping 1913; Nationalencyklopedin 16 (1995) & 19 (1996). 

 

---

 

 

”HÖGRE ÄNDAMÅL"

En novell av August Strindberg:

 

Det var så kallt i den lilla landskyrkan, att andedräkten stod som rök ur munnen på prästen och gossarne som sjöngo i koret. Församlingen, som stående avhörde mässan, hade fått halm utbredd på jordgolvet, att de icke skulle frysa allt för mycket vid knäfallen, som återkommo var gång gossarne ringde i den lilla klockan. Det var mycket folk i mässan idag, emedan man väntade sig ett ovanligare skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville hålla frid tillsammans och icke fingo skiljas, emedan någon synd icke var begången och ingendera ville lämna bo och barn och ta skammen för en förlöpning. Mässoffret (nattvardsgudstjänsten) var slutat och litanian, misere, ljöd sönderslitande från de av kölden darrande rösterna. Solen lyste rött på de isiga fönstren och de tända vaxljusen lyste icke alls, utan sågo endast ut som gula fläckar, över vilka den uppvärmda luften dallrade som gärdesglindret om våren.

Agnes Dei, qui tollis peccata mundi (O, Guds lamm, som borttager världens synder), sjöng prästen, och gossarne svarade miserere, och församlingen stämde in; djupa. skarpa mansröster, och höga späda kvinnoröster, miserere, förbarma dig över oss.

Det sista miserere ljöd som ett förtvivlans nödrop, ty i samma ögonblick trädde de två makarne fram från den undangömda plats vid dörren de haft anvisad och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen var en lång, grovt byggd person med brunt helskägg och haltade något; kvinnan en liten, späd gestalt med veka linjer och mjuka behagfulla rörelser. Hennes ansikte var till hälften dolt av en karpus (kapuschong) så att man endast såg ett par blekblå ögon med ett lidande uttryck och det övre av de vita kinderna.

Prästen gjorde en tyst bön och vände sig därpå utåt mot församlingen. Han var en ung man som ännu icke fyllt trettio år och vars friska godmodiga ansikte icke tycktes passa till den sida dräkten och de stora stränga ord han uttalade. Han hade fått båda makarnes bikt långt förut och det var endast på biskopens befallning han nu framsade sin straffpredikan. De oeniga hade nämligen varit hos biskopen och bett få upplösa äktenskapet, men denne hade icke funnit anledning beviljs deras begäran, då kanoniska lagen (det av katolska kyrkan skapade rättsystemet) och dekretalerna (samling av påveslut eller av påvarnas avgöranden i rättvister) icke tillstadde skilsmässa annat än för synds skull, ofruktsamhet i vissa fall och den ena makens förlöpande från hem och härd.

Prästen började sitt tal med en torr uttryckslös stämma som han icke trodde på vad han sade.

Äktenskapet, menade han, var stiftat av Gud själv, som av mannens rev skapat en kvinna för mannens skull att hon måtte vara honom en hjälp. Men, alldenstund mannen var först skapad och kvinnan sedan, skulle kvinnan vara sin man underdåning och han vara hennes herre.

(Här gjorde den lilla karpusen en rörelse som om hon ville tala.)

Mannen å sin sida skulle behandla kvinnan med aktning, emedan han var hans ära och han därigenom ärade sig själv i sin hustru. Sålunda, säger också Paulus i sitt andra brev till de korintier, sjunde kapitlet, fjärde versen, vilket ställe just ligger till grund för Gratiani dekret (en av munken och professorn F. Gratianus omkring 1140 författad handbok i katolsk rätt), han säger: Hustru haver icke själv makt över sin egen kropp, utan mannen.

(Den lilla karpusen skakade från hjässan till fotabjället och mannen nickade bifallande till prästens ord. Prästen som nu fästade sina ögon på kvinnan ändrade ton.)

Då lärjungarne kommo till Jesum och frågade om makar fingo skiljas, svarade han och sade: vad Gud förenat skulle människan icke åtskilja, och på denna grund tillstadde icke kyrkan äktenskapets upplösning; att den världsliga lagen gjorde andra medgivanden hade endast uppkommit för människornas ondskas skull och kunde icke bifallas av kyrkan.

Livet var ingen rosengård och vi skulle icke begära för mycket av det. Den som i dag predikade här, vore själv i äktenskap. (Det var nämligen på den tiden de katolska prästerna ännu fingo gifta sig.) Han visste således att döma i denna fråga; han visste huru den ena måste vara den andra tillmötesgående om icke kiv och nit skulle uppstå. Han hade vigt dessa unga makar och sett deras första kärleks lycka; han hade döpt deras barn och sett föräldraglädjen helga deras kärlek. Han erinrade dem om dessa oförgätliga stunder, då livet gav gav dem sitt bästa och framtiden låg för dem som en rosig sommardag. Han besvor dem vid minnet härav att räcka varandra handen och glömma allt vad som hänt sedan ofridens ande stigit upp i deras hjärtan; han bad dem i denna kristliga församlings åsyn förnya det förbund som de i sin själviskhet sökt lösa.

Nu uppstod ett ögonblick av djup tystnad och spänning varunder församlingen gav sin otålighet till känna genom att flytta sig framåt så långt trängseln tillät.

De båda makarne förblevo orörliga.

Då syntes prästen bli otålig och med en stämma som darrade av sorg och vrede tog han åter ordet.

Han talade nu om föräldrarnas plikter mot barnet, om Guds vrede över ett oförsonligt sinne och han sade rent ut att äktenskapet icke alls var avsett att vara en förlustelse för två varmblodiga människor, utan ett medel för släktets icke allenast, (han betonade det) förökelse utan också uppfostran. Han gav dem därpå betänketid till nästa söndag och bad dem gå i frid.

Han hade knappt uttalat sista ordet och gjort en avskedande rörelse med handen förr än den unga kvinnan vände sig om och gick. Kall och lugn gick hon emellan församlingens leder och försvann ut genom den stora ingången.

Mannen dröjde ett ögonblick varpå han sökte den mindre porten där korsgången mynnade.

När prästen gick hem med sin hustru som åhört mässan, sade hon till honom med en vek men förebrående ton:

-Trodde du vad du sade?

-Du är mitt samvete, kära hustru, och du känner mina tankar, skona mig då litet, ty det uttalade ordet slår som ett gissel.

-Låt då gisslet slå! - Du känner genom bikten, att dessa makars förening icke är ett rätt äktenskap, du vet, att denna kvinna är en martyr vars liv endast kan räddas genom att hon håller sig långt från denna man; detta vet du, och du uppmanar henne att gå sin undergång till mötes.

-Kyrkan, ser du, min vän, har högre ändamål än små människors välbefinnande.

-Jag trodde att människans välbefinnande, som du kallar deras sällhet, var kyrkans högsta ändamål. Vad är då kyrkans högre ändamål?

-Guds tillväxt på jorden, svarade prästen efter något begrundande.

-Låt oss tänka nu, sade hustrun. Guds rike? I Guds rike skola ju endast de sälla hava boningar. Alltså skall kyrkan göra människor sälla?

-I högre mening, ja!

-I högre? Finns det två meningar?

-En liten dåre kan fråga mera än sju vise kunna besvara, sade prästen och trycktes sin hustrus hand.

-Då är det illa beställt med de vises visdom, ty vad skola de svara när en klok frågar, när alla kloka i världen skola komma och fråga, fortfor den lilla dåren.

-De skola svara, att de veta intet, viskade prästen.

-Det där skulle du säga högt, och det skulle du ha sagt i kyrkan i dag. Ditt samvete är icke nöjt med dig, i dag.

-Då skall jag tysta mitt snälla samvete, sade prästen och kysste sin hustru som just stod på förstugukvisten.

-Det kan du icke, svarade hustrun, icke så länge du håller av mig, och minst på detta sätt.

De stampade snön av fötterna och trädde in i den lilla prästgården, där de mottogos av två små friska piltar, som ville kyssa far och mor, vilka voro så hjärtligt välkomna, icke minst därför att den sköna söndagsmiddan stod och väntade i spisen.

Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog en mera borgerlig, i vilken han dock aldrig visade sig för någon församlingsbo utom för de sina och den gamla köksan. Bordet var dukat; golvet var så vitt och det hackade granriset doftade så skönt. Fadren välsignade den goda middagsmaten och man satte sig till bords så glada och nöjda med sin värld och med varandra såsom om aldrig några hjärtan brustit för högre ändamål.

 

Snön hade smält, jorden rykte och jäste av avlingslusta. Prästgården var belägen mitt på den fula slätt i Uppland som intages av Rasbo socken. Vart ögat spanade syntes endast den steniga marken, den leriga åkern och några enbuskar vilka tryckte som skrämda harar för den eviga blåsten. I fjärran vid horisonten syntes de högsta topparna av skogsbrynet såsom master av på havet sjunkande fartyg. På södra sidan av stugan hade prästen planterat några träd och hackat upp litet jord där han dragit upp blommor och kryddor, vilka såsom varande ovana vid det hårda luftstrecket, måste täckas med halm om vintern. En liten å, som kom norr ifrån skogarne, rann förbi prästgården och var jämnt så stor att man kunde ro fram en ekstock om man höll sig mitt i rännan.

Dominus (Herr, benämning på bl a kyrkoherde) Peder i Rasbo hade vaknat i soluppgången, kysst sin hustru och sina barn, och gått till kyrkan som endast låg några stenkast från prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat dagens arbete och gått hem igen så strålande glad och levnadslustig. Lärkorna, vilka säkerligen icke förstodo sig på fult eller vackert, hade sjungit över de steniga åkarne som om de de välsignat den magra grödan, vattnet porlade i dikena där de gula hästhovarna lyste på kanterna. Han hade kommit hem och druckit sin morgonmjölk på förstugukvisten och nu stod han i sin tröja i trädgården och befriade sina blommor från vintertäckningen. Han tog en hacka och började vända den sovande jorden. Solen brände varm, arbetet vid vilket han var ovan kom hans blod att röra sig, han andades häftigt in den starka vårluften och han kände ett välbefinnande som om han vaknat till nytt liv. Hustrun hade öppnat fönsterluckorna åt solsidan och stod halvklädd och betraktade sin mans arbete:

-Det här är annat än hänga över böckerna, sade han.

-Du skulle ha blivit bonde, sade hon.

-Jag fick ju inte, kära du! O vad det känns gott i bröst och rygg. Vad tror man Gud givit oss två långa armar till, om de icke skulle begagnas.

-Ja inte behöver man dem till att läsa med!

-Nej! Men att skotta snö, hugga ved, gräva jorden, bära sina barn, och försvara sig; det har man fått dem till, och det straffar sig självt om man icke brukar dem. Vi andas män, vi få inte röra vid den här syndiga jorden!

-Tyst, sade hustrun, och lade ett finger på munnen; barnen höra dig!

Mannen tog av sin mössa och torkade svetten ur pannan:

-Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, står det. O vad jag svettas skönt! Det är annat än när ångsten över att icke kunna finna en dunkel ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom hårfästet, eller då tvivlets andar bränna musten ur blodet så att det kryper som het sand genom kroppen. Ser du hur köttet hoppar på armen av lust få röra sig, se hur de blå ådrorna svälla som vårbäckar när isen smälter; o, bröstet blir så stort, så att det knäpper i tröjsömmarna; detta är verkligen annat...

-Tyst, sade hustrun, igen varnade, och tillade för att avleda samtalets vådliga fart. - Du har befriat dina blommor från tvångströjorna, men du har glömt de stackars djuren, som stått bundna i mörka ladugården hela vintern.

-Du har rätt, sade prästen och ställde bort hackan, men då skola barnen ut och se på!

Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som låg ytterst i den byggnadslänga varav gården bestod; där löste han de båda korna, öppnade fårkätten och kalvbåset samt gick sedan ut på backen och öppnade utifrån luckan till svinstian. Först kom skällkon ut och ställde sig i ladugårdsdörren; ljuset tycktes blända henne, när hon sträckte fram halsen och vädrade på solen; därpå klev hon försiktigt ut på bron, drog några djupa andetag så att våmben(våmmen) svällde, så luktade hon på marken, och liksom betagen av glada fjorårsminnen satte hon svansen i vädret och skumpade ut på backen, hoppade över stenar och buskar, och tog sedan ett sträckt galopp över brunnsluckan. Ut kom kullkon, ut kommo kalvarne och fåren och sist grisarna. Men efter dem kom prästen med en käpp, ty han hade glömt att sätta på trädgårdsgrinden och nu blev det en kapplöpning, i vilken de båda piltarne snart deltogo med hjärtans lust för att driva ut kreaturen utom hägnaden. Men när den gamla köksan såg dominus springa i tröjan ute på backen blev hon ivrig över vad folket skulle säga, och sprang ut genom fönsterluckan, medan hustrun stod på trappan och skrattade så klingande och så gott. Men den unga prästen han var så lössläppt och glad och njöt som barn av att se djurens glädje över vinterfängelsets slut så att han glömde både församling och biskop och han sprang långt ut på landsvägen för att mota kreaturen ut på trädesåkern.

Då hörde han sin hustru ropa hans namn, och då han vände sig om, såg han en främmande kvinna stå bredvid henne på förstugubron. Skamsen och förargad inom sig, satte han dräkten till rätta, strök håret under mössan, och vände hemåt antagande ett högtidligt uttryck i sina ansiktsdrag.

Då han kom närmare, igenkände han den lilla kvinnan som han varnat i kyrkan för oenighet i äktenskapet. Han förstod, att hon begärde ett samtal, och han bad henne stiga in; han skulle strax komma efter, när han fått en annan rock på sig.

Med den andra rocken och ett annat sinne inträdde han om en stund i stugan, där den oeniga makan väntade. Han frågade hennes ärende. Hon förklarade, att hon kommit överens med sin man att hon skulle förlöpa hemmet efter som kyrkan icke beviljade skilsmässa på andra villkor. Prästen blev otålig och skulle just fram med dekretaler och Korintier-brev, då han genom det öppna stugufönstret hörde sanden gnissla på trädgårdsgången; han kände så väl de lätta mjuka fjäten och sandkornens skrik trängde in i hans samvete.

-Er handling, kvinna, sade han, är full av mod, men den är ändock ett brott.

-Den är icke något brott, det är blott ni som kallar den så, svarade kvinnan så bestämt som om hon genom förtvivlans nätter och dagar genomtänkt sin handling.

Prästen blev retad och sökte i sitt minne efter några dråpord, då han återigen hörde några skarpa små skrik från den pinande sanden därute.

-Ni ger ändock ett dåligt föredöme för församlingen, sade han.

-Ett sämre om jag stannar, sade kvinnan.

-Ni blir arvlös.

-Det vet jag.

-Ni förlorar ert rykte.

-Det vet jag också, men det bär jag när jag är oskyldig.

-Men ert barn?

-Det tar jag med mig!

-Vad säger mannen om det! Ni har ingen rättighet över ert barn när ni överger hemmet.

-Har jag icke? Över mitt eget barn?

-Det är alltid två ägare till ett barn!

-Då räcker icke Salomos visdom att lösa denna tvist! Men jag ska slita den, om jag kan genom att göra ett slut på detta. Jag kom till er för att begära ljus och ni leder mig in i en mörk gång, där ni släcker ljuset och går er väg. Ett vet jag: där kärleken upphört, där återstår endast synd och förnedring, jag vill icke leva i synd, därför bryter jag.

Häftiga andetag såsom av återhållna känslor hördes tätt utanför; prästen kämpade sin strid, därpå sade han:

-Såsom kyrkans tjänare har jag endast Herrans ord att hålla mig till, och det är hårt som hälleberget; som människa kan jag endast säga vad mitt hjärta ingiver mig, men som kanske är synd, ty människohjärtat är en skröplig ting. Gå i frid och upplös icke vad Gud förenat.

-Nej, icke vad Gud förenat, men vad makarnes föräldrar stiftat. Ni har icke ett ord att säga mig till tröst på den tunga väg jag går att vandra.

Prästen skakade på huvudet nekande.

-Må ni icke en gång få mottaga stenar då ni kommer att begära bröd, sade kvinnan med en nästan hotande ton och gick ut.

Prästen kastade av sig rocken igen, drog en suck och sökte förjaga de obehagliga känslor mötet framkallat. När han kom ut, mötte han sin hustru med en anmärkningen, att det gjorde honom uppriktigt ont om den arma kvinnan.

-Varför sade du icke henne det? inföll hustrun som tycktes vara inne i frågan.

-Det finns saker som man icke får säga, svarade mannen.

-Vem får man icke säga dem för?

-Vem för? - Kyrkan, likasom staten, min vän äro gudomliga tankar, men, förverkligade av svaga människor, ofullkomliga i sitt förverkligande, därför får man icke erkänna för svaga människor att dessa inrättningar äro ofullkomliga, ty därigenom skulle de komma att tvivla på det gudomliga ursprunget.

-Men om man, genom att se deras ofullkomlighet, skulle komma att tvivla på det gudomliga ursprunget, och det genom undersökning skulle visa sig att de saknade gudomligt ursprung...

-Jag tror vid alla helige att tvivlets djävlar härska i denna tidens luft! Vet du icke att den förste frågaren (Eva i Bibelns skapelseberättelse) störtade mänskligheten i fördömelsen! - Det är i sanning icke utan att den påvlige legaten (kardinal Vilhelm av Sabina) haft sina skäl vid pågående kyrkomöte (Skänninge möte senvintern 1248 vars beslut kungjordes 1 mars) att kalla detta landet fördärvat.

Hustrun gav honom en blick, som om hon såg efter huruvida han skämtade, varpå mannen svarade med ett leende, som betydde att det icke var allvar.

-Du skall icke skämta på det sättet, sade hustrun, jag kan ju så lätt råka att tro vad du säger. För övrigt vet jag aldrig när talar allvarsamt eller gycklar. Du tror nog delvis på vad du säger, men du tror också inte på det. Du är så vacklande som om du själv vore gripen av de där andarne i luften du talade om.

För att icke komma djupare i en frågas utredning som han helst ville ha outredd, föreslog prästen att de skulle fara på båt ner till en vacker plats som ägde förmånen av några lövträn och där man skulle äta middag.

Snart satt prästen vid årorna, och den gröna ekstocken sköt fram över den lugna vattenytan under det barnen sökte rycka av de gamla fjorårsrören, genom vilkas torra blad vårvinden viskade om uppståndelse ur vintersömnen. Prästen hade avlagt den sida rocken och påtagit den tröja han kallade "sin gamla människa" och årorna förde han med kraft som en van roddare hela halvmilen ner till den lilla björkbacken, vilken låg som en holme i stenhavet. Medan hustrun dukade sprang mannen omkring med gossarne och plockade vitsippor och guldvivor; han lärde dem skjuta med pilbåge och han täljde sälgpipor: han klättrade i träden och rullade i gräset som en pojke och han lät köra sig som en häst med tömmarne i mun under barnens klingande skratt. Han blev allt yrare, och när gossarne sköto till måls på den långa rocken som han hängt upp i en björk föll han i ett sådant skratt att han blev blå i ansiktet. Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll om någon männsika skulle komma och se dem.

-Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur åtminstone, sade han. Och hustru kunde icke invända något mot den saken.

Middagen var dukad i gräset och prästen var så hungrig att han glömde läsa över maten, varför han ådrog sig anmärkning av barnen.

-Far läser inte till bords, sade de.

-Jag ser inte något bord, svarade han och stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.

-Håll fötterna under bordet, Per, sade han. Lägg inte benen på bordet, Nils, sade han. Och de små skrattade så att de höllo på att sätta maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga om sina roligheter gång på gång och de mottogos alltid med lika stor förtjusning.

Men det led mot aftonen och man måste tänka på hemfärden. Man packade ihop och gick i båt. Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade skratten och de små somnade i mors knä. Far blev tyst och allvarsam som man blir när man skrattade mycket och ju närmare man nalkades hemmet dess slutnare blev han. Han försökte ibland säga något glatt, men det lät så skärande vedmodigt. Solen kastade sneda strålar över de ändlösa fälten, vinden hade lagt sig, och det rådde en mältsjuk tystnad och frid över hela naturen blott då och då störd av kreaturens råmande eller gökens lidelsefulla rop.

-Norr gök, sorg gök, sade prästen, som om han därmed ville ge ett länge sökt uttryck åt sin beklämda stämning.

-Det gäller icke mer än första gången man hör honom, tröstade hustrun, och i morse ropade han tröster i öster.

Nu syntes taken på ladugården och över desamma stack kyrkans torn.

De lade till vid bryggan och nu tog fadren de båda sovande små och bar dem in i stugan. Därpå kysste han sin hustru och tackade för gott sällskap; nu skulle han gå till kyrkan och läsa aftonmässan.

Han tog sin bok och gick. När han kom ut på vägen ringde klockan vesper (daglig bönestund, förrättades klockan sex). Han skyndade på sina steg. På kyrkogården såg han på långt håll människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty ingen mer än klockaren brukade åhöra aftonmässan. Han tänkte på att någon sett honom i björkbacken, han undrade om man hört hans samtal med hustrun, han blev riktigt hjärtängslig när han kom nära kyrkporten, ty där urskilde han två hästar i lysande munderingar och en arkidiakon (i den medeltida katolska kyrkan biskopens ställföreträdare i frågor om jurisdiktion och förvaltning) från Uppsala ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha väntat, ty han gick endast fram till prästen och bad att få meddela sig med honom efter slutad mässa. Aldrig hade denne bett en aftonbön med så brinnande hjärta och med ångest i bröstet nedkallade han alla heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då och då en blick åt dörren, där han såg diakonen stå som en bödel, vilken väntar på sitt offer, och när han sagt amen gick han med tunga steg att mottaga slaget, ty nu var han viss på att något olyckligt skulle inträffa.

-Jag ville icke söka i hemmet, började ärkebiskopens sändebud, emedan mitt ärende var av en sådan natur att det fordrade ett fridlyst ställe och närheten av de heliga ting som göra våra hjärtan starka. Jag har nämligen ett meddelande från kyrkomötet, vilket kommer att ingripa djupt i det enskilda livets innersta förhållanden.

Här avbröt han sig då han såg offrets ångest och han framlämnade ett pergament som den unge prästen uppvecklade och läste.

-Dilectis in Christo fratribus! - älskade bröder i Kristo!... läste han; Episcopus Sabinensis apostolice sedis legatus --- biskopen av Sabina romerska stolens sändebud...

Ögonen flögo över de gnetiga bokstavslederna tills de med ens stannande vid en rad, som tycktes vara skriven med brinnande eld, ty den unge mannens anletsdrag och blickar blevo som förvandlade i aska.

Diakonen tycktes fatta medlidande med honom och sade:

-Som synes äro kyrkans krav hårda: inom årets utgång skola alla prästers äktenskap vara upplösta, ty en rätt Herrans tjänare kan icke leva i köttsligt förbund med en kvinna utan han orenar de helgedomar han har under händer och hans hjärta kan icke delas mellan Kristus och en syndig ättling av den första kvinnan.

-Vad Gud förenar skall människan icke åtskilja, svarade prästen när han först kom till besinning.

-Detta gäller endast församlingen, men när Kristi kyrkas högre ändamål fordra, då blir brottet lag. Och märk väl distinktionen "människan skall icke åtskilja"; det är således blott människans uppträdande som skiljare här är frågan om; men här uppträder Gud, genom sin tjänare, och upplöser vad Gud förenat, alltså gäller icke för detta fall vad som eljest gäller för alla fall.

-Men Gud själv har ju stiftat äktenskapet? invände den förkrossade.

-Alldeles, just som jag säger, och därför har han också rätt att lösa det!

-Men detta offer begär icke Herran av sina svaga tjänare.

-Herran begärde av Abraham att han skulle offra sin son Isak!

-Men hjärtan skola brista!

-Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera brinnande hålla de sig.

-Detta kan aldrig vara den milde Gudens mening!

-Den milde Guden hängde sin egen son på kors! Världen är ingen lustgård. Fåfänglighet, förgänglighet! Och ni kan trösta er med att dekretalerna...

-Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler; herr diakon, för himlens skull, giv mig en gnista av hopp, doppa det yttersta av ert finger och släck denna förtvivlans eld ni tänt; säg att det icke är möjligt, inbilla er att tro det hela detta är ett förslag som icke blivit antaget.

Diakonen pekade på sigillet och sade:

-Presentibus consulenstibus... det är redan avgjort och bekräftat. Och vad dekretalerna beträffar, min unge vän, så finnas i dem sådana skatter av visdom att de väl kunna tjäna till upplysning för ett förblindat sinne, och vill jag ge ett gott råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna, läs dem bittida och sent, och ni skall få se, att ni skall bli lugn och må väl.

Den olycklige prästen tänkte på de stenar han givit den förtvivlade kvinnan om samma dags morgon och han böjde sitt huvud under slaget.

-Alltså, sade diakonus, njut av den korta tiden; sunnanvinden har blåsit, blomstren ha gått ut på marken och turturduvan låter höra sig i vårt land. Vid Sankt Sylvester (helgondagen inföll på nyårsafton), ultimo mensis Decembris(i slutet av månaden december) kommer jag igen, och då skall ert hus vara sopat och pyntat som om Herren Kristus själv skulle hålla sitt intåg, och detta vid straff av bannlysning. Ni kan studera det där diplomet nogare till dess. - Farväl! - Och glöm inte att läsa dekretalerna.

Han steg upp på sin vita häst och red därifrån att hinna till nästa socken innan natten och där sprida sorg och elände, som apokalypsens ryttare (syftar på skildringen av de fyra ryttarna i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel).

Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade icke gå hem genast utan störtade in i kyrkan där han höll ner vid altaret. det förgyllda altarskåpets dörrar stodo öppna och frälsarens vandring till Golgata belystes av aftonsolens röda strålar. Prästen var icke i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans domhavande, utan han låg som den tuktade församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade upp till Kristus, men han såg intet medlidande; denne mottog sin kalk ur den bjudande handen och han tömde den i botten; han bar sitt kors på sin sargade rygg upp för den branta backen där han skulle avrättas, men över den hängde öppnade sig himlen. Det fannas således något över och bakom alla dessa lidanden. Han började undersöka grunderna till denna stora människo-offring som nu skulle försiggå över hela landet. Kyrkan hade sett huru människorna började tvivla på prästernas befogenhet att vara domare och bödlar, ty människorna hade funnit sina domare fulla av mänskliga svagheter; nu skulle prästerskapet visa, att de själva kunde för Kristi saks skull riva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret. Men, forfor hans upproriska förnuft, kristendomen har ju avskaffat människo-offer. Tankarne gingo sin egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke i de gamla hedningarnes offer; Abraham var hedning, ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att offra sin son på Guds befallning; Kristus offrades, alla heliga martyrer hade offrats, varför skulle då han skonas. Därtill fanns ingen anledning och han måste erkänna att, om folket skulle fortfara och tro hans predikan, de också fordrade att se honom offra det käraste, sig själv, ty han och hans hustru voro ju ett. Han måste erkänna detta och han erfor en egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade med martyrens krona, som höjde honom över denna församling vilken han var van att från högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat resa sina huvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda plats.

Styrkt och väckt av denna tanke reste han sig och gick innanför altarskranket. Han var icke längre den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige, som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika mycket som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, vilka i skymningen liknade knäfallande, och han slungade den rättfärdiges straffdomar över deras huvud därför att de icke ville tro på hans predikan. Han rev upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, där det var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin gud; han bad de klentrogna sticka sina händer i hans sida och varda överbevisade; han kände sig växa under lidandet och hans överretade inbillning försatte honom i extas så att tankens verksamhet för ett ögonblick inställdes och han tyckte sig vara ett med Kristus. - Längre kunde han icke komma, och han föll ihop som ett sönderblåst segel, när kyrkvaktaren kom in och ville stänga.

På hemvägen kände han sig olycklig över den förlorade extasen och han skulle gärna ha vänt om till kyrkan om icke något onämnbart, yttrande sig i form av en svag pliktkänsla kallade honom hem. Ju närmare han kom, dess svalare blev hans känsla och ju mindre tyckte han sig vara. Men när han trädde inom dörren och hans hustru mottog honom med en öppen famn och en orolig fråga varför han dröjt, och när han kände den sköna värmen stråla mot sig från spiseln och såg barnen sova så lugna och blomstrande, då kände han hela värdet av vad han nu skulle uppgiva, och han öppnade sitt hjärta, till vilket all hans unga blod strömmade och han kände hela den första kärlekens världsstormande makt, som kan bära allt, vakna ånyo och han svor att aldrig övergiva den hans hjärta älskade, och de båda makarne kände sig unga igen, och de suto vid varandras sida till midnatt, och de talade om framtiden och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.

 

Sommaren förflöt för de lyckliga makarne såsom en skön dröm, under vilken de glömde bort att uppvaknandet förestod.

Emellertid hade det påvliga budet blivit känt av församlingen, vilken med en viss skadeglädje tog del av detsamma, dels emedan de gärna unnade sina andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de hoppades få sina präster billigare nu då de måste leva utan familj. Vidare fanns inom församlingen en hop fromma, vilka togo allt som kom ifrån biskop och påve såsom komme det från himmelen. De behandlade frågan fram- och baklänges och stannade vid den meningen, att köttslig förbindelse mellan präst och kvinna måste vara syndig. Dessa fromma, vilka väntat sig se prästgården rensad från synden omedelbart ovanpå kungörelsen, började samka sorl, när de icke alls funno sin herde visa några tecken till att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en tillfällighet då åskan slagit ner i kyrktornet. Kom så missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromme skickade en utvald skara till prästgården, vilka förklarade att de icke ämnade mottaga sakramenten av en präst som levde i synd; de fordrade att han genast skulle skiljas till säng från sin hustru, med vilken han icke vidare hade rätt att avla barn, då dessa ju skulle förklaras oäkta, och de hotade att de skulle rensa sin prästgård med eld om icke den vore ren med gamla årets utgång.

För att visa församlingen att hans äkta förbund icke var efter köttet lät herr Peder bära ut den stora sängen på backen och sov hädanefter i köket.

Det blev tyst till en tid, men en märkbar förändring tycktes visa sig hos prästen. Han gick oftare i kyrkan än han behövde och dröjde sig kvar där till sena kvällen. Han blev sluten och kall mot sin hustru och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde han sitta med i knä långa timmar och smeka, utan att säga ett ord.

Vid Mårtensmässan i november kom diakonen från domkapitlet på besök och han hade ett mycket långt samtal med herr Peder. Om natten sov denne oppe på rännet (sovplats eller förvaringsplats för hö, säd och dylikt mellan bjälklaget och yttertaket i ett uthus), och han fortfor att sova där dädanefter. Hustrun sade ingenting men hon såg hela förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes själs stolthet förbjöd henne ett närmande och när mannen började intaga sina måltider på egna timmar träffades de sällan. Han blev askgrå och ögonen sjönko in i huvudet; han åt aldrig om kvällarne och sov på bara golvet under ett själskinn (sälskinn).

Det blev jul. Herr Peder kom en kväll tvenne dagar före julafton in i stugan och satte sig vid spiseln. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade mannen:

-Barnen skulle ha något till jul; vem skall fara till stan?

-Jag skall resa, svarade hustrun, men jag tar barnen med mig. Vill du det?

-Jag har bett Herren att denna kalk måtte gå i från mig, men han har icke velat, och jag har svarat honom: ske icke min vilja utan din!

-Är du viss på att du känner Herrens vilja, sade hustrun undergivet.

-Så visst min själ lever!

-Jag reser i morgon till far och mor som vänta mig, sade hustrun med tonlös men fast stämma.

Prästen steg upp och gick hastigt ut som om han hört sin dödsdom. Kvällen var gnistrande kall, stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och oändlig låg den snöbetäckta slätten framför den förtvivlade vandraren vars väg tycktes bära rätt fram till de stjärnor som sutto lägst och syntes stiga upp ur den vita jorden. Han vandrade och vandrade, bort, bort; han kände sig som en bunden häst som löper, men ryckes tillbaka av linan varje gång han tror sig fri. Han gick förbi kojor, där det lyste, och han såg hur man skurade och fejade och kokade och bakade till den stundande julen. Tankar på hans egen stundade jul vaknade. Han tänkte sig hemmet tomt, oeldat, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna brände under honom, men hans kropp frös. Han gick och gick utan att veta vart. Slutligen stod han framför en stuga. Luckorna var stängda, men en ljusstrimma trängde ut och kastade ett svavelgult sken på snön. Han gick närmare och lade ögat till springan. Han såg in i ett rum där bänkar och bord voro belamrade med kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar; en kista stod uppslagen och på locket hängde en vit klänning, vars smärta liv väckte hans uppmärksamhet; på dess framstycke syntes intryckt rundningen av en jungfrulig barm; vid ena skuldran var en grön krans fästad. Var det en svepning eller en bruddräkt? Han undrade över att man klädde lik och brudar på samma sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; ibland var den lång så att den bröts av och försvann i taket, i bland kröp den ner på golvet. Slutligen stannade den på den vita klänningens kjol. Ett litet huvud med bindmässa(mjuk kvinnomössa, som drogs ihop och bands i nacken) ritade sig så bjärt mot den ljusa botten. Denna panna, denna näsa, denna mun, hade han sett förr. Var var han? Skuggan försvann ner i kistan, och fram i ljuset trädde ett ansikte som icke kunde tillhöra en levande, så ögonen så att det brände, och han kände huru tårarne rullade ner fråns hans kinder och smälte snön på fönsterbrädet. Och då blevo blickarne därinne så veka, så bönfallande att han trodde sig se heliga Katarina (martyr i Alexandria, enligt legenden marterad på ett hjul, som brast under tortyren, varefter hon halshöggs) vid hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja det var hon, och han var kejsaren. Skulle han giva henne nåd? Nej, giver kejsaren det kejsaren tillhörer, säger ordet, och himmel och jord ska förgås. Ingen nåd! Men han kunde icke uthärda dessa blickar om han skulle fortfara att vara stark, därför måste han gå. Ut i trädgården, där snön hade lagt sig över hans täckta blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngåvor, vandrade han nu! Vilka lågo i dessa små gravar? Hans barn! Hans friska röda barn som Gud befallt honom offra liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham slapp ifrån med med skräcken han! Det var en helvetets Gud som kunde vara så omänsklig. Det måste vara en dålig Gud som predikade kärlek för människorna men själv uppförde sig som en bödel. Han skulle genast gå och söka honom; söka honom i hans eget hus, och han skulle tala vid honom och begära en förklaring. Han kom ut ur trädgården, på vedbacken. Där stötte han på en ofantlig likkista, men den var för två personer. Nej det var en säng; den var bäddad med den mjukaste nyfallna snö som låg så vit som ejderdun och kändes så varm som fjäder på en levande fågel. Det var en vällustig bädd. Här skulle Kleopatra hava firat bröllop med Goliat. - Han bet i sängkarmen som en hund när det kliar i hans unga tänder. - Den mörkhyade Kleopatra mot den vita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i snödrivorna och fick fatt i en liten gran som stod vid vedskjulet. Det var en julgran, en sådan som barnen skulle dansat omkring om de levat! Nu erinrade han sig att han skulle söka Guden, som tagit hans barn och ställa honom till ansvar. Kyrkan var icke långt borta, men när han kom dit, var den stängd. Då blev han ursinnig. Han krafsade undan snön, tills han fick fatt i en sten, och med den började han slå på dörren så att det svarade likt åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans höga rop:

-Härut Molok (en främmande gud, som under konung Manasse dyrkades med barnoffer i Hinnoms dal vid Jerusalem) som äter barn, så skall jag riva upp din buk! Härut Jesus Kristus och heliga Katarina, härut alla helgon och djävlar så skall ni få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer från ryggen, avgrundslegioner!

Han vände sig om utåt kyrkogården och med en rasandes styrka bröt han ner en ung lind; med denna som vapen angrep han den härskara av små gravkors, vilka han tyckte rycka emot sig med utsträckta armar. De veko inte, och han gick fram som döden med sin lia och han slutade icke förr än han nedlagt varenda ett så att marken var betäckt med spillror.

Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig. Nu skulle han plundra liken och hopsamla döda och sårade. Börda på börda bar han fram till kyrkväggen och staplade upp under ett fönster. När detta var färdigt klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och steg in i kyrkan. Därinne var alldeles upplyst av norrskenet som förut varit dolt för honom av kyrkans höga tak. Ett nytt anfall mot de angripande bönpallarne, vilka han krossade till en hop trälappar. Hans blickar stannade nu på högaltaret, där över pinohistorien Gud fader tronade på ett moln med lagens åska i sin hand. Han lade armarne över bröstet och betraktade spotskt den stränge mannen därovan molnen.

-Kom ner du! skrek han! Kom ner, skola vi brottas!

När han icke såg sin utmaning antagas, fattade han en träklabb och kastade upp mot sin fiende. Med en skräll träffades ett gipsornament som störtade ner och rev upp ett moln av damm.

Han tog en trälapp till, och en till, och kastade med missräkningens stigande raseri. Molnen föllo ner bit för bit under hans högljudda skratt, lagens åska röcks ur den allsmäktiges hand; slutligen störtade den tunga bilden med ett förfärligt brak ner över altaret och krossade ljusstakarne i fallet.

Men då blev hädaren slagen av skräck och sprang ut genom fönstret.

 

Dagen före julafton om morgonen hade en sockenbo sett en underlig syn på prästgårdsgärdet. En släda hade kommit ut från prästgården med en kvinna, två barn och en dräng och körs västerut. Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen i församlingen kommit springande och med höga rop bett släden stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd landsvägen framåt och försvunnit i en krökning. Då hade prästen stupat i en snödriva med knuten näve lyftad mot himlen.

Senare underrättelser meddelad att prästen låg illa sjuk i en feber, och att djävulen, av ondska över att han icke rått på Herrans tjänare i den nyss utkämpade striden om äktenskapets upplösning, på det förfärligaste grasserat i kyrkan; men för att kunna komma in och hava makt i den hade han först brutit ner alla korsen på kyrkogården. Vilket allt sammanlagt återställde herr Peders anseende och tillochmed gav honom ett sken av helighet som gjorde de fromma mycket belåtna, emedan de varit den drivande orsaken till prästgårdens renande.

 

Han låg sjuk i tre månader, och först i april fick han gå ut. Han var bliven gammal. Ansiktet var skarpkantat, ögonen hade förlorat sin glans, munnen stod halvöppen, ryggen var böjd. På södra sidan av stugan hade han en bänk, där han kunde sitta i solbaddet, försjunken i drömmar om det förflutna, vilket för honom knappast mera ägde verklighet, helst han icke mottagit några underrättelser om dem han en gång kallat de sina.

Kom så åter maj månad med blommor och fågelsång. Herr Peder gick i sin trädgård och såg huru ogräset frodades; hans dyrbara blomster hade frusit ner, emedan ingen sett om täckningen; och de lågo nu på jorden som trasor i förmultning. Det föll honom icke ett ögonblick in att gräva upp sängarne och så något, då han icke hade något att arbeta för, och icke någon vårdande hand lovade att skydda den unga växtligheten. Han stannade vid hägnaden och säg ut över landskapet. Slätten låg så solig, och den lilla ån plaskade fram så muntert och lockade hans öga att följa de små böljorna; de drogo så underbart och väckte hans längtan att få följa dem söderut, där de dränkte sig i floden. Han tog lös sin båt och satte sig i den samma med vilande åror, samt lät den driva med strömmen. Så förgingo ett par timmar.

Plötsligen kände han den friska doften av knoppande björkar och blommande vårbrodd. Han såg omkring sig, slätten hade upphört och han befann sig vid foten av dem lilla björkdungen. Minnena från fjoråret stego upp; lätta, ljusa bilder svävade fram bland guldvivor och sippor. Han steg i land och gick upp på kullen. Här hade de spisat sin middag; här på denna gren hängde rocken, som gossarne sköto på med sin båge. Han såg borrhålet i björken, där han tappat ur saven och där de små legat med sina munnar. Sälgen bar ännu ärr efter kniven, där han skurit pipor. Han hittade en pil i gräset; huru de hade letat efter den pilen, den bästa han någonsin täljt och som gick över toppen på högst björken. Han gick omkring och sökte vidare i gräs och buskar som en fågelhund; han vände på stenar, böjde undan grenar, reste upp fjorårsgräs, krafsade undan löv. Vad han sökte, visste han ej; men han ville finna något som påminde om henne. Sluligen stannade han vid en hagtornsbuske; där hängde en liten flik av ett rött ylletyg på en torn; den sattes i rörelse av vinden och fladdrade som en grann fjäril bland de vita hagtornsblommorna; en fjäril uppträdd på en nål; så kom en annan vindfläkt och vände på den, så att den tog bild av ett blodigt hjärta; ett hjärta ryckt ur bröstet på ett offer och upphängt i lundens träd. Han tog ner den från busken, höll den framför sin mun och andades på den, han kysste den och gömde den i sin hand. Här hade hon sprungit "tag fatt" med gossarne; och de hade trampat ner hennes klänning.

Han lade sig ner i gräset och grät. Han ropade hennes namn; han ropade barnens namn. Han grät så länge, tills han föll i dvala av utmattning.

När han vaknade, blev han liggande en stund och såg med halvslutna ögon framåt den gröna gräsmattan, och hans blickar stannade på en stor sälgbuske, vars gula fransar hängde som gyllene kornax i solskenet. Gråten hade lugnat honom och framkallat ett visst välbefinnande; sorg och glädje hade upphört och hans själ befann sig i ett fullkomlig likgiltighet och jämvikt. Varför hans ögon vilade just på den sälgbusken, berodde av att den just var inställd i hans synlinje. En svag vind satte buskens grenar i en sakta gungande rörelse, vilket verkade så mildrande på hans förgråtna öga. Plötsligt stannade buskens grenar med ett tvärt ryck, det prasslade och en hand böjde undan kvistarne; där syntes en solbelyst kvinnobild, infattad i sälgblommornas guld och de späda lövens grönska. Han låg en stund och betraktade den vackra synen, såsom när man ser på en tavla. Så mötte hans blickar hennes, vilka sköto fram ur busken som tvenne strålar; de liksom tände eld i hans slocknande ande. Hans kropp lyftes från marken och hans fötter förde honom framåt; hans armar sträcktes och i nästa ögonblick kände han en liten varm varelse vila mot sitt hårda bröst, som åter fylldes av livets fläktar, och i en lång kyss smälte isen, som så länge hållit hans ande fången.

 

Åtta dagar senare kom arkidiakonen på ett besök i Rasbo prästgård. Hann fann herr Peder blomstrande och nöjd med sitt liv. Diakonen hade ett ärende att framföra, vilket gjorde honom något brydd och förlägen om rätta uttryck.

-Man hade hört rykten i församlingen, vilka nått ända till foten ärkebiskopsstolen. Nu borde man visserligen icke sätta tro till alla rykten, men bara det, att ett rykte kunde uppstå, vore halv bevisning. Herr Peder - för att nu gå rakt på saken - skulle ha haft möte med en kvinna. Ärkebiskopen hade nogsamt varsnat den storm, som påvliga bullan om skilsmässa framkallat. Den helige fadern hade själv erkänt det grymma i den nya lagen; hade därför också varit betänkt på att genom en särskild licentia occulta - ett hemligt medgivande - göra de andliges liv mindre surt. Kvinnan vore nu en gång hemmets genius.

Här stockade sig talets flod, och med en sakta, knappt hörbar röst viskade Kristi sändebud fram sitt hemliga medgivande.

Herr Peder svarade:

-Kyrkan tillåter icke präst att hava hustru, men väl frilla?

-Icke så starka ord! Forsia, hushållerska, kalla vi det.

-Nå väl, sade herr Peder, om jag då vill taga min hustru till frilla, så har kyrkan intet däremot?

-Icke så, icke så! Vilken annan som helst, men icke hon! Kyrkans ändamål! Kom i håg!

-Kyrkans högre ändamål var det! Det var således för att upphäva arvsrätten och komma åt jordagods som kyrkan fordrade skilsmässa, det var icke för syndens skull. Ni räknar således olovlig åtkomst av andras egendom för högre ändamål. Nå väl, med den kyrkan vill jag icke hava något att skaffa! Bannlys mig, och jag skall anse som en heder att bli utesluten ur den förträffliga kyrkans gemenskap, avsätt mig, och jag skall vara så långt borta, innan ni hunnit skriva era plakat, att ni aldrig skall få mitt spår!

 

Herr diakonus, hälsa den helige fadern och säg, att jag icke mottager hans smutsiga anbud, våra förfäder dyrkade över molnen och i solen, voro mycket större och framför allt renare än dessa romerska och semitiska kopplare och indrivare, som ni narrat på oss; hälsa honom och säg att ni träffat en man, som skall ägna hela sitt återstående liv åt att omvända kristna till hedendomen och att en dag skall komma, då de nya hedningarne skola hålla korståg mot Kristi ståthållare och hans anhang, som vilja införa bruket att offra människor levande, då hedningarne nöjde sig med att döda sina. Och nu, herr diakonus, tag era dekretaler på ryggen och larva iväg, innan jag piskar upp er. Ni har med era osynliga högre ändamål varit nära att mörda två människor här på orten endast, och hela riket ropar förbannelser över er. Gå med min förbannelse, bryt benen av er på landsvägen, fall omkull i diket, må åskan slå ner på er och stigrövare plundra er; må era döda anhöriga gå igen och rida er på bröstet om natten; må mordbrännare sätta eld på ert hus, ty jag utesluter er härmed ur alla hederliga människors samfund, såsom jag själv utesluter mig ur den heliga kyrkans! - Ut!

 

Diakonen stannade icke länge i prästgården, och herr Peder dröjde där icke heller, ty hans hustru och barn väntade honom vid björkbacken på väg till ett nybygge, som herr Peder skulle anlägga uppe i skogen mot Västmanlands gräns.

 

Novellen "Högre ändamål" författades i november 1882 av August Strindberg, och utkom första gången i mitten av december samma år.

Förläggarens invändningar mot för dåtida publiksmak anstötliga sexuella anspelningar och förmenta grovheter bemöter Strindberg däremot med godmodig raljans (Brev 3, ss. 126f, 131, 145, 181); Strindbergs egen censur av novellsamlingen efter Infernokrisen, inför tryckningen av 1899 års upplaga av Svenska öden och äventyr, skulle för övrigt gå betydligt längre - formuleringen "kysst sin hustru" (i Högre ändamål) ändras nu till "helsat sin hustru", "qvinnobröst" ersätts med "qvinnohals" o s v.

 

---

Vecka 49 2010

---

En stor del av 2000-talet har natten var den tid då jag lever mitt aktiva liv, det händer att jag som i natt följer serien Bones. Den är en amerikansk TV-serie som i Sverige visats på TV3, TV6 och TV8 - samtliga kanaler tillhörande Viasat. Serien har hittills fyra fullständiga säsonger, påbörjat sin femte och FOX har ett kontrakt för säsong 6 som undertecknats av båda parter.

 

Huvudrollen är given den fiktiva figuren Dr. Temperance Brennan. Hon är antropolog till yrket och säger själv att hon valde sitt yrke efter att som barn sett filmen The Mummy (originalet från 1932 med Boris Karloff i huvudrollen). Brennan arbetar med ett team experter – dataexpert, entomolog, patolog och psykolog – på Jeffersonian Institute, och specialagent Seeley Booth för FBI. De två samarbetar för att lösa svårare och ofta mystiska brott; Dr. Brennan granskar mordoffren i sitt laboratorium med hjälp av sitt team och Booth tar hand om de polisiära undersökningarna. Båda – och deras kollegor – är mycket skickliga inom sina områden och viljestarka individer, som blir mer och mer öppna för att lära sig av varandra under seriens gång.[1]

 

Kvällens avsnitt var en repris från första säsongen och heter The Man in the Wall, och har sin förhistoria i att under en dispyt på en nattklubb som Brennan och Angela besöker slås en vägg sönder, och ut faller ett mumifierat lik.[2] Numera tittar jag mest slentrianmässigt på serien, men när den fick svensk premiär var jag som fastklistrad vid TV-rutan, delvis då vetenskapsmännen i Bones på många sätt arbetar på ett liknande sätt som dagens arkeologer. På min institution finns bland annat en docent i arkeologi som heter Karl-Göran Sjögren och som är specialist på neolitikums megalitgravar (stenålderns kollektivgravar). Han analyserar i sin forskning strontium isotoper i tandemalj och på den oorganiska komponenten från välbevarade skelett från Falbygdens gånggrifter. Sammansättningen av olika strontiumisotoper i miljön beror av berggrunden, och kommer att via dieten påverka sammansättningen i människokroppen.[3] Mycket av de hjälpvetenskaper vi har till buds inom arkeologin gör att vi trots vårt signum som forskare inom humaniora, står naturvetenskapen mycket nära och naturvetenskapen i sin tur kan behöva vår disciplins sätt att arbeta för att nå goda resultat.

Forensisk arkeologi är när man tar arkeologisk metod och teknik och tillämpar dessa på forensiskt arbete – ses ofta som en hjälpvetenskap vid rättsmedicinska undersökningar. Detta fick sin början i slutet av 1970-talet efter kritik mot polisens sätt att hantera arbetet med nedgrävda lik. Arkeologerna tyckte att polisens arbetsmetoder påminde om egna bristfälliga arkeologiska utgrävningar från arkeologins tidiga dagar och man ansåg att arkeologin hade utvecklats till den grad att man numera hade skaffat sig de kunskaper som behövdes vid uppgrävandet och tillvaratagandet av skelett. Arkeologerna hade för vana att gräva och tyda jordlager, d v s använda sig av stratigrafi, samt att de dessutom dokumenterade på plats medan de utförde arbetet vilket gjorde att polisen började ta hjälp av arkeologer då det fanns fall där dessa egenskaper behövdes.[4]

 
Forensisk antropologi som funnits längre använde arkeologiska metoder i sitt forensiska arbete vilket medförde att arkeologer mer och mer drogs in i detta arbete.[5] Den forensiska antropologin kan så att säga ha hjälpt in arkeologin i detta fält genom att de har utnyttjat arkeologiska metoder i sitt arbete.[6]

 

Forensisk arkeologi har till uppgift att bistå rättssystemet och man använder arkeologiska metoder för att hitta, dokumentera och tolka lämningar som är viktiga för att utreda brott av olika slag. Vanligen rör det sig om mord eller folkmord och de lämningar som då studeras består av mänskliga kvarlevor och föremål som hittas i anslutning till dessa. Den centrala uppgiften är att identifiera de döda och klarlägga när och hur de dödades.

Sedan 1990-talet har forensisk arkeologi fått ett påfallande stort genomslag i populärkulturen genom deckarlitteratur och tv-serier där forensisk arkeologi och kriminalteknologi ofta flyter samman. Denna uppmärksamhet har sannolikt betytt mycket för att öka intresset för denna samtidsarkeologiska forskningsinriktning.[7]

Man kan säga att allteftersom världen i princip har krympt för den enskilde individen – världen är inte bara den egna byn – har behovet att hålla reda på vart anhöriga har tagit vägen ökat. Radio, TV och överhuvudtaget massmedia ger en inblick i de våldsamheter och naturkatastrofer som kan vara anledningen till att nära och kära inte hörs av. Dessutom har massmedia gett en inblick i de möjligheter som allteftersom utvecklats för att identifiera personer. Det behöver inte vara som i Klondyke; folk bara försvinner – Rättsväsendet har blivit alltmer uppbyggt på de mest subtila detaljer, men vad som är här är hönan eller ägget är svårt att avgöra. På den nivå det här är fråga om forskar gärna forskare för forskningens egen skull. I vilket sammanhang resultaten kommer till nytta är nästan en biprodukt.

Vid Estoniakatastrofen spelade tandkorten en stor roll; vilket förutsätter en social organisation som har gett möjlighet till tandvård. DNA-prov från blod, tand- och hårrötter kan ge säker identifikation om bara inte proverna har blivit alltför illa åtgångna av miljön på grund av bakterier med egna DNA. Mikroskopet och än mer elektronmikroskopet ger uppgifter om fibrer och hår. Spektrofotometri ger färganalyser liksom kromatografi.

 

Datorfictionsbilder av till exempel Tutankhamun eller Bockstensmannen är en dyr metod. Ovan nämnda undersökningar är något som tillkommit i stort sett de senaste 15 åren. Osteologiska undersökningar är i detta sammanhang av gammalt datum, men ger ändå mycket information. Är skadorna färska eller är de läkta och ej aktuella för dödsfallet?

Vid mord kan till och med entomologer få en uppgift i att identifiera eventuella insektsägg och larver. Dog individen på platsen i fråga och vid vilken årstid, kan bestämmas.

Ett ökat antal intagna vid polishögskolan och medicinska fakulteter har gett upphov till fler som kan tänka sig att syssla med det oftast vedervärdiga arbete som det innebär att vara rättsläkare eller polistekniker. Man får vara ytterligt noggrann och tåla orimliga syner och lukter. När man vant sig är dock arbetet verkligt intressant och spännande, och ett trivsamt och ett roligt lagarbete utvecklas.

 

Forensisk arkeologi används idag för att lösa mord som har begåtts i vår egen samtid. Denna funktion är denna arkeologigrens största och viktigaste inriktning. Steget från mindre mord och massgravsundersökningar i modern tid till dito i förgången tid är inte långt. Intresset för Bockstensmannens och ismannen Ötzis öden har varit stort. Dessutom har det inom arkeologin växt fram ett mindre delfält vid namn slagfältsarkeologi, som står den klassiska forensiska arkeologin nära. Genom att göra rättsmedicinska undersökningar av kvarlevorna av de soldater som en gång i tiden stupat i forna tiders slag kan man bland annat få fram de enskilda individernas ålder, hälsotillstånd och dödsorsak.[8]

 

Vidare kan man även få en uppfattning om en armés sammansättning. Framförallt när det gäller de fordom lokalt uppbådade bondehärarna i Sverige har man funnit att en del av de funna skeletten härrör från kvinnor. Man har exempelvis i massgravar som härrör ifrån slaget vid Visby år 1361 hittat en del skelett som med stor sannolikhet är kvinnliga.[9]

Skelettlämningarna kan också säga en del om soldaternas liv ute i fält såsom gamla skador eller förslitningsskador som en följd av soldatlivet. Det går också att se vilka skador som har lett till döden och var på kroppen skadorna befinner sig. Genom skeletten kan man även få fram en genomsnittsålder på soldaterna som ingick i de stridande arméerna. Man har t ex kunnat konstatera att genomsnittsåldern för soldaterna i slaget vid Little Bighorn år 1876 var 28 år. Detta kan jämföras med genomsnittsåldern under Vietnamkriget som låg på 19 år.

 

Hur skeletten ligger i den militära massgraven säger en del om hur noga man har varit när man har gravlagt de döda soldaterna. I en del massgravar har man bara slängt ner de döda så att de har hamnat lite om varandra medan man i andra massgravar har lagt ner de döda mera noggrant i en öst-västlig riktning. Troligtvis var man mindre nogräknad när det gällde begravningen av fiendesoldater än man var med sina egna soldater. Undersökningar av skelett ifrån massgravar säger dels en del om de enskilda individerna likväl som det säger något om forna dagars krigföring.

Veckan har också bestått av en massa dagaktiviteter, såsom åhörare i APT-programmet, där vi tisdags hade ett uppskattat föredrag av agrarhistorikern och arkeologen Pia Nilsson från RAÄ UV-Öst i Linköping. Hon doktorerade för drygt tre månader sidan vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala med avhandlingen Bortom åker och äng - Förekomst och betydelse av kvarnar, fiske, humle- och fruktodlingar enligt de äldre geometriska kartorna (ca 1630–1650).[10] För oss gav hon oss en massa matnyttig kunskap hur vi kan använda kartor i samband med arkeologiska undersökningar. I slutet av veckan kommer gästföreläsare – Sian Anthony och Joakim Thomasson – från Köpenhamns stadsmuseum till Institutionen för historiska studier för att hålla tre föredrag döpta till Rescue archaeology in Denmark, England and Sweden. Reflections and comparisons of the different systems; A 19th and 20th century cemetery. Methodology, contextual interpretation and cultural historical potential och Building culture and agency in medieval and early modern towns. Det ska bli givande att gå och lyssna på. Joakim Thomasson är doktorand i historisk arkeologi vid Lunds universitet och chef för Köpenhamns stadsmuseums antikvariska arbeten[11], medan Sian Anthony är fältledare av utgrävningen av gravar i det nordvästra hörnet av Assistens Kirkegård[12], som är en medelstor begravningsplats belägen mitt på Nørrebro i Köpenhamn, och har varit i bruk sedan 1760. Personer med familjegravar här, har fortfarande rättighet att begravas här. Projektet som har sin upprinnelse i att man ska bygga en metrostation på platsen har mött motstånd från vissa av Nørrebros invånare som fortsättningsvis önskar att kyrkogården ska vara en fredat och lugnt ställe mitt i den pulserande storstaden.[13] Efter föreläsningarna ska jag åka till Östergötland och stanna där över helgen.

---

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Bones 2010-12-09.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_avsnitt_av_Bones#Säsong_1 2010-12-09.

[3] http://www.historiskastudier.gu.se/Personal/larare-forskare/karlgoransjogren/ 2010-12-09; https://www.historiskastudier.gu.se/digitalAssets/1303/1303933_Elit_eller_kollektiv.pdf 2010-12-09.

[4] Jonsson, Jessica, Forensisk arkeologi, B-uppsats (vt 2006), Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Göteborgs universitet. Sidan 3; http://tingotankar.blogspot.com/2008/12/forensisk-arkeologi.html 2010-12-09.

[5] Haglund, William D (m fl), The Archaeology of Contemporary Mass Graves, Historical Archaelogy 2001:35(1):57.

[6] Haglund, William D, Archaeology and Forensic Death Investigations, Historical Archaelogy 2001:35(1):27.

[7] Burström, Mats, Samtidsarkeologi, (Studentlitteratur) Lund 2007:48f.

[8] Englund, Tomas, Slagfältens arkeologi ger oss nya kunskaper. Populär Arkeologi 2/2003: 14.

[9] Knarrström. Annika, Den okända soldatens okända grav – arkeologin om historiska slagfältsgravar. Meta 3/2006:31-56.

[10] http://www.slu.se/sv/om-slu/fristaende-sidor/aktuellt/alla-nyheter/2010/9/trettioariga-kriget-gjorde-humle-till-en-lonsam-avsalugroda/ 2010-12-09.

[11] http://www.lu.se/o.o.i.s?id=8663&sid=121&lang=se 2010-12-09; http://www.copenhagen.dk/dk/om_museet/medarbejdere/antikvarisk_enhed1/ 2010-12-09.

[12] http://www.copenhagen.dk/dk/udgravninger/assistens_kirkegard/video_udgravningen_af_assistens_kirkegard/
 2010-12-09.

[13] http://da.wikipedia.org/wiki/Assistens_Kirkegård 2010-12-09 (se även den svenska versionen).

 Vecka 48 2010

---

På 1990-talet, då jag i två etapper bodde i Skänninge var medeltiden ständigt närvarande. År 1997 hade jag en lägenhet vid det torg tyskarna hade anlagt på 1200-talet och en vän i staden som med sina skånska rötter hade för vana att vandra i åkerlandskapet som omgav staden. Hemma i hans lägenhet på Follingegatan hade han en stor glasburk med mänskoben. Dessa hade han plockat direkt ur jorden längs den mindre väg som ledde till hospitalsruinen, öster om staden. Platsen för det hospital som 1280 omnämns ha funnits redan 1208. Jag blev själv nyfiken och gav mig ut till åkerlandskapet runt hospitalsruinen som var den enda för ögat synliga av inrättningen för leprasjuka och han hade rätt, åkern innehöll rikligt av mindre skelettdelar från den kyrkogård som har omgett hospitalet.

 

År 1994, då jag bodde i Skänninge första gången, hade vi inom projekt Hyttan i Skänninge byggt fem modeller av stadens kända medeltida kyrkobyggnader, Helgeandshuset borträknat. Vilket gör att jag ännu idag har en ganska bra bild på hur kyrkobyggnaderna i Skänninge kan tänka sig ha sett ut. Tyvärr hade vi då bara äldre arkeologiska utgrävningar att utgå ifrån, vid sidan av jämförande studier av andra nordiska medeltidsstäder. På hospitalets marker antog vi att det bara var en byggnad (kapellet) som var byggd i sten och tegel, vilket ruinen ännu visar. Ur dess murar har runstensfragment plockats fram, varav två är uppställda intill hospitalsruinen. I samband med infrastruktursbyggnation i Skänninge har man de senaste åren haft flera arkeologiska utgrävningar i staden. I år grävde man vid hospitalsruinen och då är frågan, gjorde vi en sannolik tolkning av densamma? Ja, men vad vi inte då visste och vilken en georadarundersökning, utförd av RAÄ UV Teknik på uppdrag av Östergötlands länsmuseum, på båda sidor av riksväg 50 från i maj 2009 har visat är att det troligtvis även har funnits ett stenhus på platsen, vid sidan av hospitalsruinen i Skänninge.[1] Den kom dock inte beröras av den förundersökning som skedde under arkeolog Annika Konsmars ledning, från RAÄ UV-Öst, sommaren 2009.[2] Lika lite under slutundersökningen detta år, som berörde endast den del som kommer att påverkas av utbyggnaden av riksväg 50 mellan Motala och Mjölby. Frågan är hur gräver man ut en sådan plats?

 

Svenska städer med rötter i medeltiden är tacksamma om man vill göra stratigrafiska[3] undersökningar, dess kulturlager är relativt sett tydliga och rika. Samtidigt kan man vid undersökningarna ta del av skriftliga källor om städernas utveckling. Några av våra äldsta städer har flyttats från sina ursprungliga platser till bättre geografiska lägen, Gamla Lödöse fick år 1473 en fortsättning i Nya Lödöse i nuvarande Gamlestaden i Göteborg. Gamla Lödöses omvandling till en mindre betydande ort har gjort att man har kunnat göra flera omfattande arkeologiska undersökningar, delvis oberoende av markexploatering. Dessa fick sin start 1916.

 

En ledningsgrävning 1974 längs Riksväg 45, mellan Kloster- och Långgatan i Lödöse i Lilla Edets kommun i Västergötland frambringade ett 2,5-3 meter tjockt kulturlager av mänsklig aktivitet, från tidigt 1100-tal till sent 1300-tal i det som en gång i tiden var det centrala delarna av medeltidsstaden. Tiden före 1200-talet representerades av sammanlagt 0.5 m tjocka avlagringar, medan 1200-talet avsatt 1.5 m och 1300-talet 0.5 m. Markyteförmultning och avschaktningar hade skadat sista tidsperioden. Man hittade delar av 2 byggnader med broläggning i 15 olika byggnadsskeden, samt kombinerade myntnings- och guldsmedsfynd. Myntverk i Lödöse omnämns i skriftliga källor från ca 1200 och ca 1300. I det äldsta lagret med en avvikande plan och funktion hittades avfall av kalklager, djurhår och läderspill från ett garveri.

 

Kulturlagrets stratigrafi syns i olika lager med hantverks- och konsumtionsavfall. Flera brukningsskeden med organiskt material, bland annat föremålsfynd och djurben i hårt sammanpressade lager, varvade med fyra brandlager, vilka föranlett om- eller nybyggnader och gett porösa träflislager, som genomgående är mera multnade. Trävirket består av syllkonstruktioner, rustbäddar och underlagsvirke till golv i de olika byggnaderna. Själva golvet har täckts med lera.

 

En snabb överlagring har lett till mestadels mycket välbevarade lager. Det gäller däremot inte lager som har skadats genom senare tiders markingrepp och där nedbrytningen blivit större på grund av deras närhet till varaktig markyta. Organiskt material saknas här nästan helt, förutom spår av starkt multnade virkeskonstruktioner.[4]

 

Nu är det inte lika väl invid hospitalsruinen i Skänninge, vilket arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen sommaren 2010 kom att bli varse. Eftersom marken där de grävde har harvats och plöjts under 500 års tid var det inte mycket som fanns kvar av träbyggnaderna som har stått på platsen. Det som har överlevt var framför allt sådant som har varit nedgrävt i lergrunden, såsom stolphål efter åtminstone sju hus, avfallsgropar, eldstäder (rester av spisar eller ugnar), diken och en väldigt stor och djup stenskodd brunn (5, 5 x 6 meter stor och drygt 1,6 m djup). Brunnen snittades med grävmaskin för att kunna bedöma djup och konstruktion.[5] Målsättningen med utgrävningen var bland annat att få fram en mer komplett bild på hur husboningarna kan ha legat. Mer avvikande anläggningar var en nedgrävd tunna med kalk, som innehöll även ett medeltida mynt; aktivitetsytor för metallframställning och en hel ko under ett stolphål. Stratigrafiskt innebär det att den är ditlagd före den medeltida stolpen och arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen ställer sig frågan om det kan vara ett exceptionellt husoffer?  I de fall kulturlager fanns var de innehållsrika, men såsom i fallet med benresterna som hade plöjts upp våren 1997, så är de stratigrafiska lagren rejält omrörda.[6]

 

Många frågor och följdfrågor kan ställas utifrån utgrävningen vid Hospitalsruinen i Skänninge. Artefakter ges tolkning och skapar diskussion. Vad är den här kontexten? Varför är den här? Vilka handlingar har försiggått? Hur hänger dessa samman med övriga kontexter eller strukturella element? Och varför? Det mesta vi håller på med inom arkeologin, är med det som är borta. Brukningen av en yta som ett golv ger sällan mycket spår. This is where the action was, fast många gånger gör vi inte mycket spår av vår aktivitet. Exempelvis gav arkeologen Stefan Larsson från UV-Syd den 14 oktober 2010 ett exempel. Han menade att mänskor som rör sig på stán en hel dag lämnar inte mycket spår, dock rekvisitan omkring dessa mänskor. Bord, stolar, hus visar spår av det förflutna. Saker som inte har en röst i vår omvärld när vi lever är oftast det enda som talar för eftervärlden. Stratigrafin kan tillskrivas mänskor i fordom som var i rörelse. Varje deposition är ett resultat av en handling. En mänsklig handling har en mening och meningen ingår i ett sammanhang, som är en kontext.

 

Strata är en handling (varje kulturlager motsvarar en handling). Stratigrafiska lager är därmed en samling handlingar. Ett golvs historia kan därmed bestå av tre strata, det vill säga arkeologiskt kan man hitta spår av dess anläggande, dess användning och dess avvecklande, som ofta är en igenfyllning för att göra en ny anläggning. Vad dokumenterar vi?

1)      Konstruktion (huset byggs)

2)      Varaktighet och brukning (huset används)

3)      Dekonstruktion (huset rivs och tas ur bruk)

 

Terrängen ska med i medvetandet när man gör arkeologiska utgrävningar. Våra marker har utsatts av en omlagring av kulturjorden. Ploglagret är ett omrört kulturlager som lätt har förbisetts, då det är svårt att veta varifrån materialet kommer. Horisonter är postdepositionella bildningar som påverkar oss och omformar en deposition, under en längre period såsom störningar i stratigrafin. Genom erosion (bortnötning av jord) och avröjningar (bortröjningar av material). Detta gäller främst markanvändande utanför städerna, där depositioner främst hittas i stolphål och gropar som är fyllda av fyllnadsmassor. Horisonter är, liksom de flesta kulturella aktiviteter, postdepositionella företeelser. Därmed kan de också vara bärare av värdefull kulturell information. Depositioner som fyllnadsmassor, vilka volymmässigt ofta utgör den större delen av kulturlagren i städer bildas i allmänhet under några få timmar. Horisonten kan också kallas en omedveten kultursedimentation.[7]

Det är A & O att lära sig grundtopografin, för då förstår man också hur fynd har ansamlats. Annars förstår man inte varför t ex det kan vara 60 cm djupt med matjord på en plats och bara 30 cm bredvid. De naturliga sänkorna har jämnats ut. Kan vara svårt att se i en fältsituation, på samma sätt som det är att kunna urskilja, avgöra och avgränsa mörkfärgningar och nyanser. I slänter eroderar moderjorden och är därmed komplexa, ty det sker en naturlig rörelse neråt (horisonten). Verksamhet påskyndar eroderingen. Grundtopografin har planats ut genom århundraden av plogning. Vilken grundytan inte var fordom, där fanns svackor, bäckar och den gamla markhorisonten var inte plan. Förstå hur bönder i modern tid har planat ut åkrarna. På 1970-talet blev det vanligare med djupplöjning, vilket har gjort att det har blivit tunnare lager av anläggningar.[8]

 

Arkeologen Katalin Schmidt Sabo, doktor i medeltidsarkeologi[9] sedan 2006 med avhandlingen Den medeltida byns sociala dimensioner[10] vid Lunds universitet, kom till APT-programmet som representant från RAÄ UV-Syd och förläste i tisdags, den 30 november 2010. Hon har arbetat länge med bybildningar under yngre järnåldern och den tidiga medeltiden, orter som Kyrkheddinge, Hjärup och Örja är henne mycket bekanta. För oss berättade hon om den särskilda utredningen 2008, förundersökningen 2009[11] och slutundersökningen 2010[12] av den sistnämnda orten som har sitt ursprung i att Landskrona stad detaljplanerar ett 810 000 kvadratmeter (cirka 750 gånger 1200 meter) stort område öster om staden, inför en etablering av ett transport- och logistikföretag. Där kom man att hitta kvarlämningar av delar (4 historiska gårdar) av dagens by som sträckte sig ända bak till övergången mellan vikingatiden-tidig medeltid, men även en äldre järnåldersby strax intill vars långhus var från tiden 300-700 e Kr. Alla de fyra historiska gårdarna grävdes ut för hand i Single context.

Single Context är ett dokumentationssystem som skapades på 1970-talet av The Museum of London. Metoden går ut på att varje utgrävd kontext (enskild arkeologisk företeelse - en byggsten i undersökningen) ges ett unikt nummer och dokumenteras och kommenteras såväl i text, som på ritningar och med fotografier och/eller i digitala informationssystem. Fynd från varje kontext numreras och relateras till de unika kontextnumren för att möjliggöra analyser efter utgrävningen. Förutom fynd tillvaratas även jordprover och annat som kan användas för att utreda vad den arkeologiska lokalen haft för funktion i forntiden. Metoden används ofta vid stratigrafisk undersökning.[13]

 

Gårdstomterna, som är komplexa lämningar, var dock bara öar av kulturjord, som omgärdades av ett landskap av åker som omfattade stora ytor. Man arbetade med Harrismatriser (Harris Matrix är en grafisk metod att genom diagram beskriva stratigrafiska relationer), men vid sidan av Single Context-utgrävningar arbetade man även med metoder som kontextuell stratigrafisk arkeologi och traditionella stolphålsutgrävningar som berörde fyllning och grop. Dessutom metalldetekterade man alla kontexter och all matjord[14] på åkrarna nivåvis till sterilen. Mycket av fynden ligger i matjorden, som under en ganska lång tid har tagits bort. Den innehåller mycket kunskap. Arbetslaget var uppdelat i två team, dessutom fanns en projektledning, specialiteter och tidigt gavs en resursfördelning för alla. Single Context innebar en intensiv utgrävning på en liten yta. Men större delen av ytrummet utgrävdes inte lika noga.

 

Slutundersökningen i Örja utanför Landskrona 2010 hade som mål att skapa ny kunskap om byn och bybildningen. Det var många byar som uppkom under tidsskedet vikingatiden- tidig medeltid och är ofta de bybildningar som finns idag, med en stark stabilitet. Flera frågeställningar man vill ställa det arkeologiska materialet handlade om aktörskapet. Vilka mänskor och grupper i samhället kunde och ville agera. Vem vann och vem förlorade? Går det att utläsa sociala skillnader mellan gårdarna? Utgrävningen blev en av de större i Skåne på senare tid, med en budget på strax under 20 miljoner kronor.

 

När man gräver arkeologiskt måste man vara beredd på det oväntade som överraskar. I Örja var det en dösbotten, från en borttagen dös. Den hade inte upptäckts under FU (förundersökningen), då inget var synligt ovan mark och av de stora megalitblocken fanns det, kom det att visa sig, endast stora avtryck av stora stenar, såsom det många gånger var fallet i Döserygg, norr om Trelleborg, några år tidigare. Under dösen fanns dessutom stratigrafiskt belagt två äldre gravar. Dessa förhistoriska gravar från stenåldern grävdes ut i Single Context, även om man rent formellt skulle kunna ha helt bortsett från dem, då dösbotten och forngravarna ej ingick i den av Länsstyrelsen i Skåne godkända utarbetade planen och uträknade budgeten, dock låter inte god arkeolog så ske. Man tog sig tid med att gräva ut den med givande resultat, även om visst rapportskrivande har fått skjutas upp till dags datum. Spåren från slaget vid Örja under slutet av 1670-talet, visade att bönderna drabbades hårt. Man flydde till kyrkorna medan endera parten brände ned gårdarna och använde ruinerna till kasematter i stridigheterna. Bly- och kanonkulor från 1600-talet, var fynd som hittades talrikt i åkrarna.

 

På danska sidan under byggandet av Öresundsförbindelsen skedde arkeologiska utgrävningar i Tårnby[15] 1993-1994. Där blev det inte utarbetat någon Harrismatris under själva utgrävningens förlopp, då det inte var allmänt med sådana på utgrävningar i Danmark under denna tid. I utgrävningsrapporten blev det dock utarbetat en Harrismatris över de inbördes relationerna mellan byggnader och brunnar. Genom ett ekonomiskt tillskott blev det möjligt att i efterhand bearbeta utgrävningen och härmed också den komplexa stratigrafin. Kulturlagren hade givit cirka 1400 anläggningar bestående av bland annat gropar, hägnader och byggnadsspår som stolphål. De stratigrafiskt utgrävda kulturlagren gav över 3300 kontexter, vilka möjliggjorde en detaljerad stratigrafisk analys, särskilt i förbindelse med de välbevarade byggnadsspåren i kulturlagren. Dock innehöll Harrismatrisen för många kontexter för att kunna publiceras intakt, därför gjorde man en förenkling av densamma, där man komprimerade stratigrafin med 75 % till att bara omfatta 775 serier. Seriematrisen bygger delvis på principerna från en traditionell Harrismatris, vad angår angivelsen av relativ tid och grafik. Den urskiljer sig emellertid härifrån på två väsentliga punkter. För det första visar den inte alla kontexter, men en komprimering av dessa i större eller mindre grupper (lite som en gruppmatris, dock benämnd serier). För det andra (och till skillnad från en gruppmatris) skapas dessa serier efter flera olika principer, som gör det möjligt att komprimera matrisen utan att dölja komplexiteten i utgrävningens stratigrafiska relationer väsentligt.[16]

 

Stadens kulturlager är djupa (det är mycket jord mellan nutid och dåtid), det har utgrävningar i städer som Gamla Lödöse visat, men vad beror detta många gånger metertjocka kulturlager på? Arkeologen Göran Tagesson har skrivit en tankeväckande artikel Om kulturlagerbildning och avfallshantering i stormaktstidens Norrköping.[17] Staden kom på grund av sin utskeppningshamn, uppsving inom manufaktur och hantverk, samt med först kungsgård och sedermera residens i hertig Johan av Östergötlands furstendöme att tredubbla sin befolkning mellan åren 1567-1618. Bebyggelsen expanderade främst mot söder och sydväst samt mot norr och nordöst. Han var med att gräva ut i kvarteret Dalkarlen inför byggandet av studentbostäder till campus Norrköping, en del av Linköpings universitet.



Huvudundersökningen genomfördes från början av maj till mitten av september 1998. Nio arkeologer var involverade och man grävde ut en volym på drygt 260 m³. När den medeltida staden Norrköping växte ur sina gamla gränser, så planerade man utbyggnaden genom att fylla ut ojämnheter och nedsänkta partier i det närbelägna landskapet för att förbättra grunden till nybyggnation. Denna så kallade tertiärt deponerade lager som låg underst i kvarteret Dalkarlen var egentligen ett tillfört kulturlager som inte hade något direkt att göra med verksamheten på platsen efter den hade bebyggts,[18] dock kan det finnas nedgrävningar och stolphål i detta lager som härrör från 1600-talet.



Problemet med utjämningslager är att den kan innehålla rikligt med artefakter som är betydligt äldre än platsens historia, vilket kan förvilla för en icke uppmärksam arkeolog som ej förstår lagerföljden. Aktivitetsytorna som var den yta som exempelvis 1600-talets mänskor rörde sig på kan vara mycket fyndfattiga, då man städade undan, så de primärt deponerade lagren[19] som avser lager som innehåller fynd i anslutning till sitt användarsammanhang kan vara ytterst tunna. Dock kan borttappade föremål, exempelvis omedvetet liggande mynt ge en klar hänvisning till brukningstid.[20] Liknande fynd brukar inte hittas i de sekundärt deponerade lagren[21] som avser lagren som avser lager vilka är utskilda från sitt ursprungliga sammanhang, exempelvis en avskrädesgrop eller avskrädesbinge som 1600-talsmänskan använde för sitt avfall.[22] Trasig keramik eller glas som man eventuellt kunde skära sig på hittas i dessa avfallslager, vid sidan av organiskt material med mera. Fyndmaterialet härstädes är stort och rikhaltigt. I de primärt deponerade lagren kan dock en del material ha blivit medvetet kvarliggande, då det inte störde brukarna på aktivitetsytorna.



Ordning och reda är inte bara något dagens mänskor eftersträvar, redan på 1600-talet hade man i de svenska städerna en medveten avfallsrutin. Mycket av det avfall stadsborna i Stormaktssverige producerade på sina aktivitetsytor blev i sin tur tertiärt deponerade lager[23] på kommande stadstomter eller forslades ut på stadens åkrar. Vilket gör att artefaktmaterial från tidigmodern tid kan hittas lite varstans kring äldre svenska städer.[24]

 

 

Summa summarum är att avbaningar har de senaste årtionden skett främst gällande förhistorisk arkeologi, där man vid upptäckt av anläggningar har gått ned att gräva i Single Context och ofta i Multikontext, där man gräver bort flera lager, men det berör ej hela ytor. Vilket kan vara ett problem, exempelvis när man hittar gravar utelämnas ofta ytorna däremellan. Anläggningsbegreppet styr mycket av svensk arkeologi, då Harrismatrisen är svår att tillämpa, stolphålen har använts på olika sätt och man vet inte vad man daterar. Anläggningen är en slutprodukt, däremellan är det delhändelser. Man måste ta med alla stratan, inte lämna bort något. Problemet är att utgrävningsplatser inte är så tydliga. Mycket av det arkeologer hittar är fragmentariska spår.  Hybridformer och mer tillämpbara former av Harrismatrisen har utvecklats för att göra den mer användbar. Stadsarkeologer är ofta bra på krångliga stratigrafier och märkliga strukturer, exempelvis sägs det att det behövdes tillkallas en 1600-talsarkeolog för att få klarhet under Sarupsutgrävningarna, där de arkeologiska anläggningarna inte följde sedvanliga strukturer för neolitisk kultur. Om det är sant, det vet jag inte, kanske bara en arkeologisk skröna?

 

---

[1 http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_teknik/uv_teknik_2009/uv_teknik_rapport_2009_rv_50_motala_mjolby.pdf 2010-11-25

http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_teknik/uv_teknik_2009/uv_teknik_rapport_2009_skanninge_hospital_uv.pdf 2010-11-25

[2] ARKEOLOGISKA UPPDRAGSVERKSAMHETEN (UV), UV ÖST RAPPORT 2010:9, ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING. Det medeltida hospitalet i Skänninge. Bebyggelselämningar och odlingsmark inför RV 50, RAÄ 52, gårdstomt, Spetalen, Skänninge 3:1, Skänninge stad, Mjölby kommun, Östergötlands län. Dnr 422-491-2009, Annika Konsmar. Se länken http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_9_txt.pdf 2010-11-24.

[3] Stratigrafi är läran om lagerföljden och används som begrepp både inom geologi och arkeologi. Inom arkeologin används den framförallt som en relativ dateringsmetod vid utgrävning av kulturlager, då det lager som ligger underst är äldst. Stratigrafin är lämplig i arkeologiska utgrävningar av den äldsta förhistorien, boplatser och landhöjning, bosättningsskeden som överlagrar varandra, kulturgrupperingar. Dokumentation av arkeologiska strata kräver en noggrann analys av lagrens inbördes förhållanden, och olika metoder för detta har utvecklats, bland annat Harrismatrisen, som bygger på en detaljregistrering och numrering av lager och lagergränserna. Metoden lämpar sig väl för databearbetning av komplexa och omfattande stratigrafier. Se vidare Göran Burenhult, Arkeologi i Norden 1. Stockholm 1999:48ff.

[4] Carlsson, Kristina och Ekre, Rune, Gamla Lödöse, medeltidsstaden 21. Stockholm 1980: 22, 53f & 66f (Stratigrafiavsnittet omfattar sidorna 66-71, med bland annat tre stratigrafiska exempel).

[5] Brunnar går inte att gräva ut Single Context, på grund av de oftast är ifyllda med sten och är dessutom en säkerhetsrisk, då de kan vara upp till 4-5 meter djupa. Föredrag av Katalin Schmidt Sabo, för APT-programmet 2010-11-30.

[6] http://www.kmmd.se/Arkeologi/projekt-2010/Spektalen-i-Skanninge/ 2010-11-24; Artikelförfattare Gunilla Rech, http://www.corren.se/ostergotland/mjolby/?articleid=5261555 2010-11-24.

[7] Jens Heimdahl, Ögonblick och kontinuitet. Horisontbegreppets användbarhet inom kulturstratigrafin. Meta, nr 2/2004:65-74.

[8] Arkeologen Roger Nyqvist föreläser för APT-programmet 20101123.

[9] http://lund.lny.se/2009/10/21/ Sydsvenskan, Grävning i Hjärup kan ge svar om Uppåkra 2009-10-21.

[10] http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12974&postid=545972 2010-12-01.

[11] http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/syd/2009/2009_orja_by_fu/index.htm 2010-12-01.

[12] http://www.uvblogg.se/wordpress/category/orja/ 2010-12-01.

[13] http://sv.wikipedia.org/wiki/Utgrävning#Single_context 2010-12-01.

[14] För att inse vikten av metalldetektering är att 95 % av alla fynd som gjordes i exempelvis Hjärups by i Skåne, hittades med denna metod.

[15] http://da.wikipedia.org/wiki/Tårnby 2010-12-01.

[16] Mette Svart Kristiansen, Seriematrix. Et redskab til bearbejdning og formidling af stratigrafi. Meta 2003/1-2. Forlag Notur, Norge 2004:31-43.

[17] Pär Karlsson & Göran Tagesson, I Tyskebacken. Hus, mänskor och industri i stormaktstidens Norrköping. RAÄ 2003, Arkeologiska undersökningar, skrifter 47:28-44.

[18] Större delen av fyndmaterialet kom från sekundärt och tertiärt deponerat material, men förståelsen av platsen utnyttjande tillhör ändock det primärt tillkomna. Kontexttypens källvärde behöver inte handla om mängden föremål.

[19] Exempel på primärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är brand-, byggnations-, golv, gårds-, gödsel-, raserings- och vedupplagslager.

[20] Mynt är exempel på absolut datering som avser en exaktare årtalsdatering än relativ datering som anger om det aktuella materialet är äldre yngre än ett annat material. I det senare fallet är det i den löpande texten angivna kon som hittades under ett stolphål vid hospitalsruinen i Skänninge, den är äldre än anläggningen (stolphålet) ovanför. Daterbara föremål som fynd har den fördelen att fyndet inte kan vara äldre än myntets präglingstid, dock betydligt yngre då mynt har en lång cirkulationstid. Se vidare Göran Burenhult, Arkeologi i Norden 1. Stockholm 1999:48ff.

[21] Exempel på sekundärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är avfallslager.

[22] En avfallshög består egentligen av flera handlingar, man slänger slask på samma ställe flera gånger.

[23] Exempel på tertiärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är fyllning (redeponerat lager skapat i syfte att fylla igen nedgrävning), golv (konstruktion skapat av redeponerat material), grusläggning (föregående exempel avseende gränd eller gårdsyta), konstruktions- och utjämningslager (de två sistnämnda exemplen är skapade av redeponerat  material i syfte att utgöra del av en konstruktion eller för utjämna och markplanera större ytor). Under utgrävningen i kvarteret Dalkarlen undersöktes bara en del av detta material genom rutgrävning, för när man hade tillräckligt med kunskap inhämtat om kontextens karaktär och kulturhistoriska potential, så skottades den bort då den arkeologiska utgrävningsverksamheten på grund av ekonomiska realiteter aldrig tillåter en 100 % totalundersökt yta. Vilket man beklagade i den efterföljande rapporten med orden: ”På så sätt har vi tvingats bortprioritera ett källmaterial som skulle kunna användas för frågeställningar och fyndspridning och kulturella variationer inom och mellan kontexterna. Därmed har ett viktigt instrument för att studera rumsliga variationer inom området och därmed uppfylla prospektplanens mål kring sociala och mentala strukturer försvagats.” Se vidare Ann-Mari Hållans, Per Karlsson och Göran Tagesson, Kvarteret Dalkarlen. Bebyggelse och industri i Stormaktstidens Norrköping, RAÄ 96, Norrköpings stad och kommun, Östergötland. RAÄ UV Öst 1999:1, sidorna 33f.

[24] Ann-Mari Hållans, Per Karlsson och Göran Tagesson, Kvarteret Dalkarlen. Bebyggelse och industri i Stormaktstidens Norrköping, RAÄ 96, Norrköpings stad och kommun, Östergötland. RAÄ UV Öst 1999:1, sidorna 3, 7, 16 & 29f.