harriboy

  Vecka 50 2010

Några år efter att Sovjetunionen hade slutat att existera, studerade jag ryska vid det statliga universitetet i Sankt Petersburg. Viborg var mitt andningshål nära väst, bara två timmar med lokaltåget Электричка (Elektritschka) från Rysslands forna huvudstad. Man passerade bland annat Systerbäck och Edith Södergrans Raivola[1] på vägen (vilka jag också besökte, vid sidan av många andra platser i Karelen).

Jag gillade den medeltida känslan som fortfarande genomsyrade Viborg, slottet, runda tornet och flera medeltida byggnader fanns kvar, samt ruinerna av dominikankonventet och domkyrkan med mera.

Staden hade också en enorm befästningsvall, en staty av Torgils Knutsson (fast numera vänd mot slottet, tidigare mot öst) och Peter den store. Husen hade knappt renoverats och åtminstone för ett och ett halvt decennium så stod det fortfarande busstation på svenska vid busstationen. De förlorade områdena hade en speciell atmosfär. Den förstärktes av vetskapen att min farfar Hemming Blomberg var stationerad här som fångvakt under Andra världskriget.

Mina intryck från och kunskaper om Viborg blev nyligen aktuella, då Kjell Söderlund från Bollnäs håller på och skriver en roman, som delvis utspelar sig i Viborg i början av 1600-talet och vi kom att diskutera stadens utseende under denna tid. Den äldsta kända detaljerade kartan från staden härrör från 1630-talet och den är intressant, för den visar den förändring som den muromgärdade medeltidsstaden genomgick under senare delen av 1500-talet.

Öster om Viborgs stadsmur byggdes på befallning av Erik XIV ett hornverk. En befästning som tog inemot 30 år att uppföra och som stod färdig 1588. Stadens areal fördubblades och nya viktiga försvarsanläggningar tillkom.

Runda tornet stod färdigt 1550 och bastionerna Panzarlaks och Euräpä (fi. Äyräpää) några årtionden efteråt. De två bastionerna knöts ihop av tre kurtiner och vilka den sydvästligaste var Vallporten. Norr och öster om befästningen grävdes en 30 meter bred vallgrav. Vallen och Hornverket verkar skifta som namn för den del öster om den medeltida stadsmuren, som delade den kringgärdade staden efter 1588. Viborg fick inte planerad stadsplan förrän omkring decennierna runt 1650.

Stadsbränderna 1627 och 1628 kom dock att bli slutpunkten för den oregelbundna bebyggelsen i Viborg. Den medeltida stadsplanen ersattes av en rutnätsplan, men undantag för viktiga kyrkobyggnader och dylikt med medeltida ursprung.

Utanför stadsmurarna fanns förstaden och församlingen Siikaniemi (Siknäs på svenska). Den beboddes av obemedlade viborgare och började bebyggas efter 1550. Dess församling grundades 1583. Mellan Siikaniemi och själva staden låg Viborgs slott på en holme, förbunden med broar från fastlandet.



Den medeltida stadsmuren kvarstod länge. Viborgs befästningar förstärktes i slutet av den svenska tiden, men intogs trots detta av ryssarna den 13 juni 1710, efter ett andra försök, då man vid det första 1706 ej lyckades.



En del av Finland var det mellan 1811 och 1944, efter det så kallade Gamla Finlands förening med storfurstendömet och så också efter självständigheten 1917 med ett drygt årslångt avbrott 1940-1941.

Bastionen Panzarlaks finns fortfarande kvar och kan beskådas vid Konstmuseet i Viborg, som byggdes 1930 efter ritningar av den finländske arkitekten Uno Ullberg[2]. Den får mig att tänka på de delar av Carolus XI Rex, i dagligt tal Carolus Rex (även Hållgårdsbastionen), som finns kvar i slutet av Kungsgatan vid Rosenlund i Göteborg.[3]

Om denna bastion och andra arkeologiska kvarlämningar från fästningsstaden Göteborg, blev det mycket samtalat om under en av årets sista föreläsningar på APT-programmet. Stadsarkeologen Göte Nilsson Schönborg höll för oss studenter en föreläsning i ämnet i tisdags.



Han har varit med om att gräva ut flera av dessa rester som ligger under vår västsvenska stad och han berättade att de som fornlämningar kan sträcka sig ner hela sju meter under marken, vilket i göteborgska sammanhang hittills nästan alltid har inneburit ett borttagande av dessa vid nybyggnation, bortsett från det som sparades i Biopalatset. Vilket inte sker i städer som Fredrikstad i Norge, där man har behållit allt under jord och i Holland går man inte lika djupt när man gräver.

Dock har utgrävningarna av olika avsnitt försvarsverket inneburit att man har fått sig en bra bild av dess konstruktion. De har byggts med hänsyn till topografin, för där berg går upp i dagen så är de endast 1 meter djupa, medan på tomten bredvid kan det vara nyss nämnda 7 meter. Man har även hittat delar av slottet Älvsborgs tegelmurar från renässansen såsom inslag i befästningsmurarna från andra hälften 1600-talet, då sten- och tegelmaterialet från slottet fick en ny funktion.

1800-talet var annars det århundrade som befästningsstäderna fick sin nådestöt, till skillnad mot medeltidsstadens förhållandevis smala murar så var bastionsstädernas gytter av stenmurar, gångar, vallgravar och ännu fler murar i vägen för städernas expansion.



I Göteborgs fall för omkring 200 år sedan, då den Finlandsfödde landshövdingen Johan Fredrik Carpelan[4] den 19 oktober 1807 skrev ett kontrakt mellan Kunglig Majestät och Göteborgs magistrat om undanröjande av fästningsverken, som av Gustav IV Adolf blivit skänkta till Göteborgs stad för att inom 10 år raseras och bebyggas, ett arbete som påbörjades den 2 november 1807. Kungsparken och Avenyn kunde istället skapas och som har blivit ett signum för staden Göteborg. Ändock bör staden Göteborg försöka bevara mycket av de underjordiska befästningsmurarna, då de är så förknippade med stadens äldsta tider.