Arkeologisk åhörare.

Harri Blomberg sorterar bronsålderskeramik i Ytterby. Vecka 34 2010

Sista timmen av denna vecka och jag känner mig nöjd, i huvudsak har den bestått av en massa föreläsningar om hallbyggnader i Sverige, Norge och Danmark under järnåldern och om samtidsarkeologiska projekt. De första i samband med seminariedagarna på Nordiska folkhögskolan i Kungälv (se  artikeln http://www.kungalvsposten.se/se/article.php?id=434788&context=81164) och de senare under arkeologidagen på Göteborgs stadsmuseum (se TV-inslaget http://www.tv4play.se/nyheter/lokala_nyheter/goteborg?), men dessutom har jag hunnit med en exkursion till gravfält och utgrävningsplats i Ytterby och en eftermiddagsutflykt i trähusstaden Alingsås.

Jonas Alströmer, byst på Stora torget i Alingsås.

 

 

2010-08-29 @ 23:35:22 Permalink Veckans blogg. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fiskets omvandling i Bohuslän under 1800-talet drev fram utvecklingen, men fick också sociala konsekvenser.

Själv född i Östergötland och van vid den östsvenska skärgården upplevde jag första gången den västsvenska dito så annorlunda, med bosättning lite varstans i det yttersta havsbandet. Skärgårdsområden längs den svenska östkusten har sin centrala bosättning längre inåt land, i de inre havsvikarna. Bohuslän har varit så beroende av fisket, då landskapet till stora delar föröddes på skog vilket har försvårat näringar som skeppsbyggnation och städerna var betydligt färre än i exempelvis Halland söderut, vars jordbruk också har haft bättre förutsättningar.



1800-talet inleddes där 1700-talet slutade, det vill säga i en sillperiod. Av Bohusläns kända sillperioder varade denna längst, i två till tre generationer och fortgick med smärre avbrott till 1808. Den feta sillen gick in i stora mängder till kusten och var ett lättfångat byte även från små, öppna båtar. Sillperioderna betydde en enastående uppryckning för den annars fattiga kuststräckan. Det fanns med den tidens långsamma och primitiva kommunikationer ingen möjlighet att finna avsättning för annat än en bråkdel av sillen i färskt tillstånd, utan den måste konserveras eller förädlas på annat sätt. Sedan gammalt kände man till att salta sillen, och på 1750-talet dyker första gången rökt sill i Göteborgs exportstatistik. Men med de massor av sill som vällde in mot kusterna, var behovet snart fyllt av sill som människoföda, och de större mängderna gick därför till trankokning. Sillhanteringen innebar utvecklandet av nya metoder för fiskens fångande, beredning, förpackning och försäljning. Inte bara fisket utan också alla de nya industrier, salterier och transjuderier, som utmed kusten sköt upp som svampar ur jorden, behövde folk, dessutom vistades tillfälligt varje år flera tiotal tusen personer i länet under de månader som sillen gick till. När 1700-talets sillperiod nådde sin kulmen i slutet av 1780-talet, var inte mindre än ett 430-tal industriellt drivna trankokerier med sammanlagt 1800 kittlar i verksamhet. Vid sidan av järn och trä var nu sillen Sveriges största exportartikel. Inget skär eller holme tycks ha varit för litet att hysa bebyggelse under sillperioderna, men kraschen i sillfisket, som upphörde 1808, innebar ett par stillastående decennier för fisket… ja för hela Bohuslän.


Tillgången på sill hade stor betydelse för olika bohuslänska företags uppgång och fall. När sillen började tryta blev jordbruket återigen den viktigaste inkomstkällan för många, medan för andra utan jord att bruka blev det en fullständig katastrof. När det omsider stod klart att sillen dragit sin färde, när fångsterna blev mindre, konkurrens och/om dem större och större, drog säsongsarbetare sig tillbaka, efterlämnade de egendomslösa, strandsittarna. Många bosättningar övergavs, andra flyttades, ty med sillen försvann också levebrödet för stora mängder av befolkningen. Fattigdom och utsvultna tiggare blev följden, utbrett armod från Lysekil i norr till Göteborg i söder. Och i släptåget på fattigdomen följde sedernas upplösning och en ohejdad dryckenskap.

Sillperioden var naturligtvis en lycka så länge den varade, men den gjorde också Bohuslän på ett farligt sätt beroende av faktorer som man inte på något sätt kunde styra. Mycket av det vi skulle kalla infrastrukturinvesteringar i kustzonen var inte heller användbart när sillen försvann. Vem ville ha ett trankokeri utan sill? Men på några generationer förändras bilden. Fattigdomen var fortfarande utbredd, men dryckenskap och det sedliga förfallet är i stort sett under kontroll. En starkt bidragande orsak härtill har givetvis varit den religiösa väckelse som drog fram genom bygderna vid denna tid. En annan har varit bondeseglationens definitiva frisläppande samt den omdaning som fisket genomgick. Man såg sig också om efter nya näringskällor och otvivelaktigt ingick en havsbadsverksamhet som ett alternativ. Man kunde vid 1820-talets början se hur flera orter hade badinrättningar som drog sig folk från avlägsna platser. En del av fiskelägen växte i en sådan omfattning och blev med tiden städer som t ex Lysekil år 1903.




De goda konjunkturerna för mindre kusttransporter kunde bohuslänningen inte utnyttja fullt ut beroende på förbudet mot bondseglation. Mycket av transporterna gick därför på norsk köl. Göteborgs seglation var ju främst en fjärrhandel med stora skepp. År 1832 infördes näringsfrihetslagen som betydde att bondeseglationen nu blev helt fri och det var fritt för fiskare och bönder att frakta sina varor längs kusten. Ett frisläppande hade egentligen börjat redan 1766 då bönderna fick segla inrikes med egna produkter och 1798 då man fick segla utrikes med små fartyg men nu gavs hel frihet. Efter en bekymmersam start i början av seklet expanderade nu det bohuslänska näringslivet på en rad traditionella, men också några nya områden. Vid mitten av 1800-talet fick bohuslänningar nu bättre båttyper. Med den här båttypen bedrevs bl a fiske efter makrill med drivgarn ute på Skagerack. Från 1860-talet började också storsjöfisket att expandera genom tillgång till större och bättre båtar. Makrillfiskets fångster kunde säljas i Norge och backefiskets vitfisk kunde från 1870-talet landas på Jylland där järnvägen till Hamburg gav möjlighet till avsättning i stora befolkningstäta regioner. Också till Göteborg kunde en del fisk nu försäljas. Från 1877 kom sillen tillbaka till kusten och stora mängder kunde åter saltas eller kokas till tran. Många startade en guanofabrik (på t ex forna varvsområden, även om dessa var få på grund av bristen av träd i Bohuslän). Ur sill och fisk utvann man sillolja och –mjöl. Den renaste oljan användes till parfymtillverkning. Resten såldes till färgfabriker. Mjölet användes som kreatursfoder och gödning. För att få igång guanofabriken fick man göra stora investeringar i sillpressar, koktankar och andra maskiner. En befolkningsökning i kustbandet blev åter följden.

Bohusläns kustbebyggelse var länge av halvpermanent karaktär som utnyttjades under de tider om året då sillen gick till av bönder inne på fastlandet. Men självfallet fanns det i dessa fiskelägen också åretruntbebyggelse, fattiga strandsittares bostäder, deras vilka inte ägde någon egen jord. Det var dessa, som så småningom skulle komma att bilda kärnan i yrkesfiskarkåren. Man ville bo där man kunde ha sina båtar, ty det var båten som gav mat i huset, båten som var det livsviktiga redskapet, båten som bar fiskaren ut till de fjärran fångstplatserna och med vilken han i mellantiderna gick fraktfart. På den vilade allt. Fiskaren blev en homogen yrkesgrupp. På andra kustavsnitt liksom vid fjordstränderna stod man bildligt talat med ett ben i jorden och ett ben i sjön – fiskaren var många gånger lika mycket jordbrukare, har även funnits i vissa delar av Bohuslän där det har varit möjligt. Trots allt var havets åker som gav den största utdelningen.



Sillperioden under 1800-talets sista årtionden varade omkring 20 år och liksom tidigare reste sig snabbt den ena förädlingsindustrin efter den andra. Denna verksamhet var en öarnas och holmarnas industri. Förekomsten av och närheten till sillen var det primära. Här och var syntes tecken på gryende välstånd också i de små kustsamhällena. När sillen drog sig från kusten omkring år 1900 uteblev katastrofen, även om många fabrikörer gick i konkurs. Tiderna var förändrade och man lämnade inte mera sina samhällen, även de små, kunde leva vidare. En nyhet hade kommit till fiskeflottan. Motorerna gav nu möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare följa fiskstimmen, ökade förmågan att dra tunga redskap och inte minst att efter fångsten bringa hem fisken i färskt tillstånd. I slutet av 1800-talet hade fiskarna med förbättrade båtar och redskap sökt sig ut långt utanför kusten. Det bohuslänska fisket blev en modern och inkomstbringande näring under en stor del av 1900-talet. Visst hummerfiske har fortsatt, senare även räkfiske vid sidan av det traditionella fisket.

2010-08-26 @ 07:26:12 Permalink Arkeologi, etnologi och historia. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Religionens roll för det västsvenska näringslivet.


Kyrkogrund i Karl IXs Göteborg på Hisingen.

Man kan fråga sig vilken roll religionen kan haft för utvecklingen av det västsvenska näringslivet?

Det finns ett samband mellan religion och framväxten av kapitalism, fast frågan är om det har sett likadant ut i hela Västsverige? Regionen är ingen homogen miljö ur ett kristligt perspektiv, men rent allmänt kan man säga att bibelbältet funnits i väst, medan väckelserörelser har långa tider saknats i öst. Slutet av 1700-talet och 1800-talets första hälft var stora delar av Östsverige andligt dött. Statskyrkan sjöng mycket på sin svanesång, åtminstone som en vital kraft i samhället. Näringslivets utveckling var mycket på kapitalets villkor, där kyrkligheten inte spelade så stor roll. Men hur var det i väst? Avsaknaden av ett större antal av de högre stånden och med en framväxande bondeklass skapade individualism och många småborgerliga väljare, men det finns två skilda utvecklingstendenser…

Kyrkorenovering vid Västra Gatan, nära Gamla Torget i Kungälv, den 27 juni 2006.

På det kyrkliga området var 1800-talet schartauanismens århundrade. Med en pionjärtid på 1820- och 1830-talen och definitivt genombrott vid seklets mitt kom denna inomkyrkliga strömning att dominera gudstjänstlivet i stora delar av Västsverige fram till våra dagar. Schartauanismens klarhet och reda i den kyrkliga ordningen och tro på en personlig väckelse inom kyrkans ram kom att rida spärr mot romantiska väckelser och svärmerier som man kallade frikyrkorna. Avsaknaden av frikyrklighet i stora delar av den västsvenska regionen blev följden, gammalkyrkligheten passade till hemmansägarens tillvaro, där man hade längre arbetstid inom t ex jordbruket, i början av 1900-talet än i öst. Gammalkyrkligheten återupplivade mycket av den hustavleideologi som var på väg att försvinna från den officiella kyrkan. Hustavlans ideologi påverkade starkare i väst, med försakelse och måttlighet i släptåget. Kallelsen som innebar att det dagliga arbetet sågs som en uppgift given av Gud, kunde delvis legitimera usla arbetsförhållanden och över huvud uppmuntra till en statisk samhällssyn, men den kan också tolkas på andra sätt: var och en har särskilda arbetsuppgifter, som Guds skickelser dag för dag ger honom utöver de härmed satta gränserna, som dock genom Guds egen ledning ständigt för den uppmärksamme skola utvidgas, varken behöver eller få kan gå – flexibel tolkning… även moderniserad funktion i ett visst skede, t ex då stora grupper av människor disciplineras till fabriksarbete.
I schartauanismen fanns drag, var effekter kunde vara moderniserade, ex. kallelsetanken. Åtminstone i slutet av 1800-talet var den i hög grad utbredd i städer som Uddevalla, Göteborg eller Varberg och i industriområden. Till de starkaste fästena hörde industrisocknarna i Mark. Från Kampenhofs textilfabrik i Uddevalla berättas det om att i slutet av 1800-talet hölls särskilda husförhör för fabriksarbetarna och fabriksflickorna, inte för att det i sammanhanget handlat om tvång från överheten, utan för att den folkliga schartauanismen var väl utbredd och man med glädje tog emot denna fridag för detta ändamål. Bibeln var kär ägodel för mången fabriksflicka och stadskyrkan väl besökt.
Bondeklassen blev individuella jordägare, med individualism och svag ekonomisk utveckling som följd, men finns undantag, t ex norra Orust, som ej var frikyrkligt utan i huvudsak schartauanskt. Där lever ännu idag småföretagarandan och gott samarbete, som annars är mycket vanligt bland de frikyrkliga.

Stenungsunds kapell.

Göteborg ligger mitt i Bibelbältet och är delvis färgat av det, på en gång påverkat och i konflikt med det. Staden blev under 1800-talet, en finansiell och därefter en industriell metropol i Sverige med sin egen specifika kultur som skiljde ut staden från dess omland. Göteborgskulturen blev en blandning av en konservativ västsvensk bondekultur med dess fromhetsliv, och konservativa agrara individualism å ena sidan, kosmopolitiska liberala strömningar och omskakande, täta internationella kontakter och starka sociala motsättningar å den andra.

Göteborgs domkyrka.
2010-08-25 @ 23:07:04 Permalink Arkeologi, etnologi och historia. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Flyktingar från Kristinestad och Lappfjärd i Sverige under den stora ofreden.

Ulrika Eleonora kyrka i Kristinestad, kritteckning av Harri Blomberg.Flyktingar i Ångermanland.

Förtächning på dhe flychtade personer, hwilcka sig i desse församblingar nu uppehålla. Specifikation på de här i Pitheå Sohn befintlige Flychtingar som if Finska Orter hijt anländt, samt berättelse om deras hwilckor och tillstånd. Specifikation uppå de nu förtijden här i Nora Sochn och Ångermanland befintelige wistande Flychtingar, med hwars och ens Namn, tilstånd, wilkor och Character som följer. (Källa: Domkapitlet i Härnösand E III:15. Härnösands landsarkiv, Sverige.)


I nedanstående förteckningar upptas de flyktingar som våren 1721 befann sig på nedannämnda orter i Härnösands stift. Eftersom de flesta flyktingars livssituation beskrivs närmare, är det möjligt att förteckningen skulle ligga till grund för en kommande utdelning av flyktingunderstöd. Förteckningarna är uppgjorda av församlingarnas präster, som säkert rätt väl kände till situationen bland flyktingarna i den egna församlingen.


1) Anders Hendrichson, bonde fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. p: 1. l: ja. _gl.

Anders Henrichsson, Bonde fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. p: 1. l: ja. d: 6.5.1721. _svåger till Brita, sonen Mats Andersson.

2) Barbara Matsdotter fr: Kristinestad. i: Nätra sn. f: 1.

Barbara Matsdotter fr: Kristinestad. i: Nätra sn. f: 1. _med sin systerdotter fader- och moderlös.

3) Beata, änckia fr: Kristinestad. i: Bjärtrå sn. b: 2. _barnen små.

4) Britha Mattsdotter, äncka fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. _gammal.

Brita, Enka fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. l: nej. gm: Matthis Henrichsson. d: 6.5.1721. _Anders Henrichssons brors änka.

5) Britha Thomasdotter, piga fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past.

Brita Thomasdotter fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. _syster till Mats Hindrichssons hustru, swårmodig.

6) Daniel Johansson, Smed fr: Kristinestad. i: Stöde sn. _bräckelig at han eij förmår arbeta.

7) Elisabetha Jönsdotter, änckia fr: Kristinestad. i: Nätra sn.

8) Erich Abrahamsson, handelsman fr: Kristinestad. i: Räfsunds sn. _hehl swårmodig.

9) Erich Erson, Borgare fr: Kristinestad. i: Boteå past. b: 4. l: ja. _nu förtijden Timberman på Staffan Werners lilla farkost.

10) Erich Larsson, Bonde fr: Lappfjärd. i: Nora sn. l: ja. _ifrån Lappfiärdz sochn och by.

Erich Larson fr: Lappfjärd. i: Nora förs. l: ja.

Erich Larsson fr: Lappfjärd. i: Nora sn. l: ja.

11) Erik Simsson fr: Kristinestad. i: Harmånger sn. p: 1. l: ja. _blind.

12) Hans Hindersson fr: Lappfjärd. i: Nordingrå sn. b: 1. l: ja. _aldeles i händer och fötter oferdig.

13) Hans Jacobsson fr: Kristinestad. i: Hudiksvall. b: 3. l: ja. _barnen små gå i Scolan.

Hindrich Jacobsson fr: Kristinestad. i: Nätra sn. b: okänt antal. l: ja.

14) Hindrich Josephsson fr: Lappfjärd. i: Nordingrå sn. b: 1. l: ja. _af fienden bränder, barnet litet.

15) Hendrich Lucason, borgare fr: Kristinestad. i: Gudmundrå förs. _med 3 personer, handl:. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=915

16) Henrich Rönberg, borgare fr: Kristinestad. i: Gudmundrå förs. p: 1. f: 1. l: ja. d: 1.5.1721. _ibidem, sonen holles i Schola.

17) Isach Bengtson, bonde fr: Lappfjärd. d: 30.6.1715.

18) Jacob Hindersson fr: Kristinestad. i: Hudiksvall. b: 3. l: ja.

19) Jacob Michelsson fr: Kristinestad. i: Arnäs sn. _och des gl. moder.

20) Johan Forsman, rådman fr: Kristinestad. i: Gudmundrå förs. b: 2. l: ja.

21) Johan Johanson, bonde fr: Lappfjärd. i: Gudmundrå förs. _med 4 personer.

22) Johan Jöranson, bonde fr: Lappfjärd. d: 30.6.1715.

23) Joh. Simonson, borgare fr: Kristinestad. i: Sollefteå past.

Joh: Simonson Westerman, borgare fr: Kristinestad. i: Bjärtrå sn. f: 1. l: ja. d: 30.4.1721. _och en liten flicka som är både fader som moder lös, lemnat efter fienden.

Johan Simonson Westerman, borgare fr: Kristinestad. i: Gudmundrå förs. _med 3 personer. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=918

24) Johan Windelius, kyrkoherde fr: Kristinestad. i: Lillkyrka sn. b: 9. l: ja. gm: Christina Helena Klerck, hustru. _mannen avled den 19.9.1719 i Mariefred. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=609

25) Johan, bonde fr: Kristinestad. b: 4. l: ja. _har fehl på synen i stort älende sitter.

26) Jonas Falk, Länsman fr: Lappfjärd. i: Bergsjö sn. f: 1. l: ja. _i fattigt tilstånd, dock kunna fadren och dottren någorl. förtiena sig födan, men hustrun intet.

27) Margeta Hindrichsdotter, borgare änckia fr: Kristinestad. i: Lidens sn. _med 3 personer.

28) Marta, Hustru fr: Kristinestad. i: Hudiksvall. p: 1. f: 1. _liten son, som går i Scolan.

29) Margeta Matsdotter, Piga fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. d: 6.5.1721.

30) Mats Ericksson, Bonde fr: Lappfjärd. i: Bergsjö sn. p: 1. _sonen liten, kan ock förskaffa sig dageligit uppehälle medelst sina händers arbete.

31) Mats Hendrichson fr: Lappfjärd. d: 6.7.1715.

Matts Hinderson fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. b: 5.

Mats Hindrichson fr: Lappfjärd. i: Sollefteå past. b: 3. l: ja. _barnen små, af dem en brotfelling, hustruns syster är Brita Thomasdotter.

32) Mats Larson Östman, Borgare fr: Kristinestad. d: 1.6.1715. _3 p.

33) Mårten Andersson, Borgare fr: Kristinestad. d: 30.6.1715.

Mårten Andersson Bång fr: Kristinestad. i: Hudiksvall. l: ja. _hustrun ofärdig.

34) Mårten Ehrsson fr: Lappfjärd. i: Harmånger sn. b: 2. _barnen små.

35) Pär Matsson, Bonde fr: Kristinestad. i: Delsbo sn. _kan arbeta för födan.

36) Okänd, änka fr: Kristinestad. i: Hudiksvall. p: 1. l: nej. gm: Lars Måns. _med sin son, dotter och dotter barn.

37) Okänd fr: Lappfjärd. i: Bjärtrå förs. b: 2. l: ja.

 

?) Hindrich Lucasson fr: Christinehamn. i: Gudmundrå sn. b: 2. l: ja. _hustrun siuklig.

?) Erich Matsson fr: Christinehamn. i: Gudmundrå sn. l: ja. _han sielf förlamad.

 

Källa: http://www.genealogia.fi/hakem/flykting/flykting58.htm


Hemming Blombergs gård i Ömossa, teckning av Harri Blomberg, den 29 maj 1991. Ömossättlingar i ångermanländska Grundsunda kräver få del av sitt föräldraarv.

"Oluff Johansson i Utanås Grundsunda Socken af Ångermanland har igenom bref af d:n 18 Sept. Sidst:t begiärt det hans hustru Maria Hindriksdr måtte förbindas til sit arf efter sin fader Hindrich Marckusson och moder hustru Beata Hansdotter i Ömåsa, äfven detsamma anhålla och hustru Maria Hindrichsdotters Systrar, hustru Agneta och Pigan Margareta Hindrichsdöttrar. Simon Hindrichsson hvilken nu innehafver bem:te Hindrich Marckussons hemman 3/8 Mtl Börda svarar att Hindrich Marckusson öfver 30 åhr sedan död blifvit hvar efter hans son Hans Hindrichsson kom att bebo hemmanet efter föregången laga inventering, men afgick sammaledes med döden. Sedan har bem:te Simon Hindrichsson kort före fiendens infal tagit Hans Hindrichssons Änka Margareta Johansdotter til hustru, och påstår sig intet veta huru mycket Hindrich Marckussons barn til arf fallit, emedan alla gårdsens sknfter och handlingar tillika med annan löös egendom af fienden förstördes och skiöflades, så at nu mera behållet blef, än ungfåla, och några andra löösörer som han nu skriftligen ohverderade upsättia låtit. Under förmälte bedröfveliga tid blef och hustru Maria Hindrichsdotters man Thomas Erichson af fienden ihjälslagen och Hindrich Marckussons Änka soot död. Til gambla arfvingar och private Creditorer skal Simon Hindricsson efter framle g:lt Specification betalt 361 Riksd. Kop:mt, och Ankan intet för sin del Hindrich Marckussons arfvingar deras lotter af det fienden oskiöflat lämnat, så framt något öfverblifver sedan gäld gulden är, och kommo parterna sålunda öfverens, at Crono Befallningsmannen Wählbetrodde Nils Bergud (d) så snart det sig göra låter tillika med 2:ne opartiska Nämbdemän inventerar den behåldna fasta och lösa egendomen, samt den giäld, som hemmanet häftar, föra. Warandes nödigt at så mycket möjeligast är Separera Hindrich Marckussons samt hans son Hanses, och nu hvarande åbons Simon Hindrichssons gäld, så måste och efterfrågas och antecknas huru mycken gäld Hans Hindrichsson och Simon Hindrichsson hvar för sig i deras tid betalt, villiandes Rätten sig närmare utlåta så snart det åstundade inventariumet inkommer. Til Hans Hindrichsson omyndiga barns måhlsman förordnades Oluff Michelsson i Ömossa efter det 20 Cap giftm:B:N:"

Källa: Häradstingsprotokoll från Lappfjärd, den 18 mars 1728. Se vidare http://sydaby.eget.net/eng/nybond/omoss.htm och http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=918


Nya kyrkan i Kristinestad, kritteckning av Harri Blomberg.Flyktade tjänstemän 1720.

Extract af 1720 Åhrs Stat Angående de Flychtige Betiente ifrån Lif- och Finland, 12.7.1720.

Källa: Kommissionen för flyktingmedlens utdelande 1720. Riksarkivet, Stockholm.

I nedanstående förteckning upptas de ämbets- och tjänstemän som år 1720 lyfte lön i Sverige. För åren 1715-1719 upptas bara klumpsummor för lönerna. Namn på de flyktade framgår således inte.

 

5287 Westman, Rådman fr: Kristinestad.

5288 Gawell, Rådman fr: Kristinestad.

5289 Backman (Mårten Eriksson Backman), Rådman fr: Kristinestad. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=1255

5290 Gawell, Notarie fr: Kristinestad.

 

Källa: http://www.genealogia.fi/hakem/flykting/flykting41.htm


Dessutom...
* Gabriel Aspegren http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=962 
2010-08-25 @ 15:23:26 Permalink Släktforskning Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sommarminnen från norra Österbotten 2004.

Uleåborgs universitet 2004.

2004-07-09


Två nätter till att arbeta, sedan börjar min semester... ska redan på söndag till Muminlandet i öster... vad härligt, kommer inte tebax förrän i augusti. Ni som läser detta... ta väl hand om mitt hemland Sverige under tiden, vill helst att det ska te sig som vanligt när jag kommer hem. Ni behöver inte lova något, bara tänka på mitt önskemål... tack på förhand ;)






2004-07-10


En sista arbetsnatt återstår, håller på att packa... min inneboende kompis ska ut på stán och fika med en annan kompis, vore trevligt att följa med, men känner att det är bäst att ta sig en funderare på vad jag behöver i Muminlandet, sommarstudier i finska vid universitetet. Ingen idé att ta med sig saker som jag kan köpa där, dock lite god litteratur att ha med på resan, alla biljetter, nycklar till fädernegårdarna, adressregister, kläder (men ack så svårt, vad har vi för årstid egentligen... bör ju vara högsommar, men känns som september, men tror på sommaren... fyra veckor av årets bästa tid). Nåja, bara det inte blir för mycket, ej roligt att resa med för mycket packning, tjaa... skönt i alla fall att se nya och nygamla vyer ett tag framöver...

2004-07-11


Jaha... dags att åka... känns gott! Finland är gott...












2004-07-14


Uleåborgs universitetsbiblioteket... Jaha, jag har varit här sedan i måndags och börjar så smått få grepp över universitetsområdet, stán och mina kurskamrater. Det blir nog mycket trevligt att vara här i några veckors tid. Vi har precis fått våra studentkonton som gör det möjligt för oss att använda alla tillgängliga datorer, inte bara här utan överallt på området, bra... för har jag ju möjlighet att hålla kontakten med alla nära och kära som det så klyschartat heter.



2004-07-16


... jag är lite småseg... hörde på mordaviska (ett finskt-ugriskt språk med sin befolkning 700 km öster om Moskva) folksånger in på småtimmarna, det mörknar ju aldrig i denna trevliga sommarstad (Oulu). Min professor i finska Helena Sulkala har alldeles nyss avslutat sin föreläsning om de östersjöfinska språken och helgen har börjat, ska snart gå till saunan och låta ångorna ta bort all unken öl- och spritdoft som finns i porerna... de kaotiska dagarna, med en massa intryck och så är över, jag kan nu i ett par dagar låta allt insjunkna...








2004-07-19


... har precis gjort ett språktest i finska, det gick förvånansvärt bra... så jag är nöjd över resultatet. Sommarvärmen och solen har kommit till norr, det är bra för vi ska ut och vandra i finska Lappland på torsdag, på onsdag ska vi bese Rovaniemi och på fredag resa till svenska Tornedalen... helgen var trevlig. Lite utgång och desto mer kultur, igår besökte jag bland annat vetenskapscentret Tietomaa... var kul att få leka lite och bese staden ifrån ovan (ett vattentorn som man kunde åka upp i), liknar Linköping till sin struktur och storlek... nu ska jag äta lunch...



2004-07-20


... ännu en skoldag vid Uleåborgs universitet är avslutad, idag ska jag köpa myggmedel och en regnkappa, kan behövas när vi på torsdag ska kliva upp på Pallas-Ounastunturi i norra Finland... imorgon är det Rovaniemi och Arktikum som gäller, innan vi far till Kittilä för övernattning. Orter som Äkäslompolo och Lapin helvetti kommer också avklaras innan vi reser över till Sverige och vår sida av Tornedalen... hurraaa!!! Fast... vi är tebax i Finland redan samma dag, alltså på fredag... om detta får jag återkomma på måndag eller så... trevlig helg!


2004-07-26


Lappland var något av det vackraste jag har sett, att en solig sommardag stå på någon av fjällen och se ut över nordliga landskapet bortom polcirkeln är något jag önskar att fler får uppleva, nästa sommar måste jag tillbaka för åter göra mig bekantskap med samernas land... Tornedalen inspirerade också till lovsånger... det är gott att leva... :-)





2004-07-28


Ännu en lunchrast framför en pc... gårdagen var riktigt regnig... vi var på en stor ö som heter Hailuoto (Karlö på svenska)... Ordet Hai kommer från Haili som betyder strömming... där regnade det mestadels hela dagen och när det inte gjorde det, så var det hett och klibbigt... dock en trevlig resa. På kvällen tvättade jag och åt en grekisk sallad, dock ville jag inte stanna hela kvällen där hemma i studentlägenheten, utan gick till lokalpuben här på universitetsområdet i Uleåborg, träffade en av våra gästmottagare och en samisk flicka från norra Finland, kom inte hem först klockan 02.10... så det var en bra kväll. Idag har vi haft ordlekar och tolkat finsk musik på förmiddagen, i eftermiddag ska vi lära oss ytterligare om den finska musikens uppbyggnad, senare i kväll ska vi på sommarteater, se Aleksis Kivis "Sockenskomakarna" och avsluta dagen på en karaokebar, det blir kul... en vecka återstår av kursen innan jag på torsdag kan fara till min fädernebygd i svenska Österbotten, alltså innan jag reser söderut i Finland. Idag är jag i alla fall tacksam över att solen skiner på nytt, högsommaren övergår sakta men säkert till sensommar... nu är det förresten dags att gå och äta, magen kurrar...

2004-07-29


... det har varit en tuff dag... vi kom hem 04.30 med taxi från centrum till universitetsområdet, karaokebaren stängde 04.00 i morse... och nästan hela gruppen av finska studerande var där, jag hade en bra kväll... som började med sommarteater... Aleksis Kivis "Nummisuutarit", därefter ett par öl på Otto K. (lite absurt namn på en bar, då personen ifråga var nykterhetskämpe, men parken som ligger bredvid heter så)... Karaokebaren låg i närheten, vid Asemakatu (Stationsgatan)... dock är skoldagen över, fick en fin avslutning med en intressant föreläsning av Markus H. Korhonen, som berättade om sedvänjor i Finland. Eftermiddagen är fri, ska snart till stán och sedan hem för att äta och gå till bastun i mitt bostadshus, solen skiner... så allt känns toppen...






2004-07-30


Sol, sol och sol... en riktig sommardag, det har man inte varit bortskämd med i sommar... hmmm... förmiddagens lektioner är slut... författaren Paavo Rintala analyserades ordentligt och i eftermiddag blir det film med mera, men inte förrän kl. 21.00 är veckans studier över, för i kväll ska vi gruppvis besöka finskspråkiga familjer. Igår var jag på stán och skaffade mig studentkort hos Matkahuolto... nationellt bussbolag... ger 50 % rabatt på inrikesresor, ska i helgen resa till Brahestad och Kajaneborg, dagsutflykter från Uleåborg. Det ska bli så trevligt så... hann även spela lite kort med mordviska flickorna och de tjeckiska pojkarna, Sverige plockade flera goda segrar, lär ihågkommas länge... imorgon ska vi även till Kaarlen hovi (Karl IX grundade staden) och ha en gemensam afton. På tal om mat... Det är lunchrast, så jag bör äta... dagen blir lång.
2010-08-25 @ 14:08:42 Permalink Bloggarens liv före bloggen. Kommentarer (0) Trackbacks ()

När Inkeri kom hem från Sverige.

”Själv läser jag allt möjligt. Vilken som är den bästa bok jag läst, vet jag inte riktigt. Jag tyckte mycket om Maria Gripes Elvis-böcker, och den bok jag grät mest till när jag var liten handlade om ett finskt krigsbarn och hette När Inkeri kom hem av Aili Konttinen.”
(Barnboksförfattarinnan Maria Falck i Jokkmokk, Sverige, 46 år.)

Tankar om Aili Konttinens roman ”När Inkeri kom hem från Sverige” (”Inkeri palasi Ruotsista”), Helsingfors 1949. Översättning av Kajsa Krook.

Aili Konttinen
Född den 4 mars 1906 i Viborg, Finland.
Död den 1 september 1969 i Vichtis, Finland.

Aili Konttinen var en flitig barn- och ungdomsförfattare under åren 1936-1964, som år 1948 erhöll det första givna Topelius-priset för den bästa ungdomsboken ”När Inkeri kom hem från Sverige” då den året före utkom på originalspråket finska med titeln ”Inkeri palasi Ruotsista”. Boken har utkommit på svenska år 1949 och år 1961. Den kom att följas av ”Inkerin kesä” (”Inkeris sommar”) år 1949 och ”Inkerin talvitouhut” (”Inkeris vintersysslor”) år 1950. Sammanlagt hann hon skriva 29 böcker och förutom för det recenserade verket fick hon år 1949 Topelius-priset för boken ”Hymyile Krisse…” (”Le Krisse…”), vilken utkom 1948. Därtill gjorde hon en barnversion av Finlands nationalepos Kalevala på 1960-talet, med namnet ”Lasten Kultainen Kalevala” (”Barnens gyllene Kalevala”). Aili Konttinen hade goda möjligheter att förstå barnen då hon arbetade som folkskolelärare hela sitt yrkesverksamma liv; i Jäskis (Jääski) 1927-1940, Ruokolax (Ruokolahti) 1940-1941 och i Vichtis (Vihti) 1941-1963.

Denna ungdomsskildring som översatts till många olika språk får sin början i ett välbärgat överklasshem i Sverige där ”mamma och pappa” har en tjänstestab med köksor, husor, trädgårdsmästare, chaufför Andersson och barnsköterskan tillika lärarinnan i samma person som kallas fröken Maj-Britt, som har anställts då fosterbarnet Inger (Inkeri Matinoja är hennes dopnamn) vid fyra års ålder ”lärt sig läsa och skriva utan att någon riktigt vetat hur det hade gått till”. Pappan i den här fosterfamiljen, som för övrigt är barnlöst, äger förutom den stora herrgården Nygård de bor i och parken runtomkring dessutom skog, åkrar, fabrik och små röda hus där fabrikens arbetare har sina hem. Allt detta är beläget nära havet.

Kriget med Sovjetunionen är slut och Ingers mer än fyra års vistelse i Sverige är över. Hennes finska är nu som sexåring obefintlig. Hon flyger ensam hem till Finland, väggledd av en finlandssvensk dam som ska se att Inger kommer tryggt fram till sitt födelseland som slutit fred, hennes riktiga far hade varit inkallad i kriget och då det tog slut kom han hem. Ett nytt hem, för familjen är evakuerade från Karelen och har fått ny mark tilldelad av någon sockens kyrkojord. Spädbarnet Inger hade skickats iväg till Sverige såsom 70 000 andra finländska krigsbarn, då modern hade varit för sjuk för att kunna ta hand om det samtidigt som det gamla hemmet låg i ruiner. Inger har flera syskon i Finland som är äldre. Barnen Matinoja heter Eva-Maja, Pentti, Kerttuli och Seppo.

Det blir en kulturkrock utan dess like och det märkliga är det känns mycket trovärdigt. Denna enkla men rejäla landsbygd där endast prostinnan behärskar svenska, känns för Inger såsom att hamna i ett helvetes gap. Den lilla flickan är djupt olycklig och sorgsen. Hon förstår inte ord av den finska alla runtomkring henne pratar, seder och bruk är inte alls så fint kultiverade som i hennes ”Sverige” och det tar månader för henne att anpassa sig någorlunda till dessa underliga förhållanden, ända in till slutet vill hon hem till mamma på Nygård, även om det småningom efter nästan ett halvårs vistelse blir mycket ljusare och isen bryts, och nybyggarhemmet, de anhöriga och gården med alla dess omväxlande sysselsättningar erövrar på nytt hennes hjärta.

Trots att jag i höstas har fyllt 34 år, fanns det i denna ungdomsroman en spänning och känslosamhet som gör att jag kan rekommendera andra vuxna att läsa boken. För Aili Konttinen tar insiktsfullt upp ett historiskt skeende som ännu denna dag är aktuellt. Jag har här i Sverige under de två senaste decennierna lärt känna några finska krigsbarn som till skillnad mot Inger/Inkeri valde att stanna i eller återvända till Sverige. I ett land där deras fosterfamiljer trots allt hade större möjligheter att ge en ekonomiskt tryggare uppväxt och bättre framtidsutsikter än i det krigssargade Finland och många gånger på nybyggargårdar i bygdernas utmarker som senare på 1960-talet gick sotdöden till mötes. Livet i Sverige har dock inte heller blivit det paradis som förutspåddes, då rotlösa och känslomässigt sargade människor kan aldrig bli riktigt lyckliga.

Deltentamen 8 i FIN 231, Finska, Lunds universitet.
En av åtta finska ”romaner” i delkurs 4 som berör
finsk litteraturhistoria under självständighetstiden.
2010-08-25 @ 13:39:49 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (4) Trackbacks ()

Sommarminnen från Sydösterbotten 2005.

2005-06-03


... början av juni och semester om nio dagar... 50 dygns betald semester är inte illa... ska väl till det älskade Österbotten, men även Skåne, Småland och Östergötland lockar... givetvis Stockholm, ingår som en del av mina Finlandsresor...












2005-06-08


... "Innan vi gick frågade en av cowboyerna varifrån jag kom. När jag svarade Finland pratade han berömmande om det fina gevär som tagits fram av den finska armén, och sedan önskade han mig en trevlig semester."...







2005-06-09


... det ser ut att bli en solskensdag idag... kl är 05.00 på morgonen och jag sover inte... om sju timmar ska jag till grannarna... planera gemensamma sommarminnen... de åker till smålandskustbandet... på sju veckor bör väl man hinna dit för en dag eller två...












... äntligen, är ledigheten här... sedan 4 timmar tillbaka... ska imorgon lämna gbg för nya vyer, bli vandringsman...tänker vara borta minst en månad... lite perspektiv kommer att göra mig gott... men först några timmars sömn för att i kväll kunna packa det nödvändigaste... imorgon tåget till Malmö...

se där, allt färdigt... bara låsa ytterdörren imorgon innan man far...









 
... kom just till Kristinestad från fädernebyn Ömossa, det blir en heldag härstädes och imorgon är det midsommarafton...






... högsommarvärme sedan snart en vecka tillbaka... det är + 27 C för tillfället... fläktarna går för fullt i gallerian... är i K-stad idag för att göra ärenden... ska luncha på Lappstella med andra "rikssvenskar" om 1½ timme... innan dess ett besök på alko för att fylla på förrådet... i hembyn finns i för sig möjlighet att köpa mellanöl och -cider, både i bybutiken och vägbaren, men nu vill jag ha lite starkare varor... gott att ha ifall vi vill anordna en fest... det finns så många olika spritsorter i Finland som jag tidigare inte ens hade hört talas om... jaktsprit... bland annat...



... värmen häller i sig, det har inte regnat ordentligt under de 2½ veckor jag har varit här... nu är det + 29 C på Salutorget i Kristinestad, men jag har klarat mig... handlat i avkylda lokaler och druckit kalla pilsner på lokalkrogar där askfaten fortfarande står på bordet... fick skjuts hit av mina grannar... vi var på Alko... ska ha grillfest på måndag... de åkte hem... jag tar snabbussen kl 19.30 lr 23.45... det lutar nog mot den senare tiden... ;-)





... det blev den sista bussen för dygnet... och inte är det svalare idag, men havsluften blåser in över staden så det svalkar en del... kom in med en morgonbuss till Kristinestad från fädernebyn... behöver andas lite stadsluft och göra en del ärenden... det är full rulle på stáns gator, man rustar sig för årets största händelse... sommarmarknaden med cirka 60 000 besökare... som är i helgen... inte bara torghandel, utan även musik och dans... fart och fläkt... ska hit på fredag lr lördag... märker vad de andra byborna tänker göra... kul att samåka... och samdricka... hehe... hmm på tal om det, klockan är halv tolv, undrar vad jag ska äta till lunch idag... kinesiskt lr italienskt? I alla fall har jag de senaste tre dygnen arbetat på min d-uppsats... gott, men det tog tre veckors vistelse i Finland att sätta igång... i den här farten kan det nog bli något... blir kvar härstädes i ytterligare två veckor... inte alla somrar jag har sju veckors semester...





... dagarna går... har nu varit över en månad i Kristinestadsnejden... sommarmarknaden som var i helgen var lika kul som vanligt, blev även marknadsdans på kvällen... veckan har varit ganska regnig... intensiva skurar á 15-20 mm på en gång... sedan uppehåll ett dygn och åter en ny skur... idag har solen skinit ordentligt, termometern vid Salutorget visade + 24 C... gott... men en regnskur kan nog komma till kvällen... är här med mina grannar, så vi ska träffas snart för vidare färd till Lappfjärd... där vi ska handla Rosenbacks järnhandel... uppsatsarbetet fortsätter framåt... sex arbetsdagar är nu nedlagda... den kommer att bli färdig innan höstterminen... har förresten kommit in på mitt första handsval vid Göteborgs universitet... kul...




... idag låste jag stugan i fädernebyn... fem veckors vistelse är över... kom för 50 minuter sedan till Kristinestad, var på Ottomaten och tog ut pengar och sedan 37 minuter är jag på Interkaféet i Cornerhuset... vid Salutorget... hmm, blir nog kvar här i stamstaden över natten... en sista krogrunda och fortsätter imorgon till Åbo... blir där en natt eller så fortsätter jag direkt till skärgårdskommunen Korpo där de har jazzfestival och dit min ene kusin har flyttat... hemresan till Sverige och Göteborg ska bli händelserik... börjar jobba på måndag kl 21.00... så det gäller att passa på och idag är det lönedag... som kung för en dag eller två skulle ju inte skada... ;-)







2005-07-30


... för 1½ timme sedan anlöpte jag Stockholm och nästan sex veckors semester i Finland är över... dagen ska jag tillbringa i den kungliga huvudstaden för att i kväll ta tåget till Göteborg, kommer att ha två dygn att vila upp mig innan det är dags att åter påbörja mitt nattjobb... det är en sliten man som är tillbaka i Sverige... men själsligen utvilad, nu lär jag orka med en ny höst och vinter... fast kommande långsemester vill jag tillbringa ute på kontinenten...









2010-08-25 @ 13:18:15 Permalink Bloggarens liv före bloggen. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nya tiden, Gustav Vasas dagar, supplement till Finnarnas historia i Östergötland

Rådhuset i Vadstena

Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn.html
 
KAPITEL 2

NYA TIDEN

 

(GUSTAV VASAS STYRELSETID 1521-1560)

 

 

 

Man kan inte prata om 1500-talet som en helhet, lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. Femtonhundratalet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid. Det som vårt århundrade med revolutioner och krig skapat motsvarades under 1500-talet av lika genomgripande omvälvningar. Ifall man begränsar sig till landskapet Östergötland så drabbade reformationen de talrika klostren och konventen med en sådan kraft att endast Vadstena kloster klarade att hålla igång sin verksamhet, nästan hela seklet ut. Samma århundrade fick man se S: ta Ingrids kvarlämningar skrinläggas i Skänninge och hertig Karl hålla riksdag i Söderköping.

Landskapet var skådeplats för Dackeupproret 1542-1543, danska härjningar vintern 1567-1568 då över 1400 gårdar och fyra städer – Vadstena, Linköping, Söderköping och södra delen av Norrköping – brändes och slaget vid Stångebro 1598 då konung Sigismunds trupper utanför Linköping led nederlag mot hertig Karls dito.

 


Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i riket och den kornbod – spannmålsbod – som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med de svenska brukens uppblomstring. Till ödemarkerna runtomkring centralbygderna kom nybyggarna av finsk härkomst med kronans goda samtycke, men även till kronans gårdar och bergverk rekvirerade Gustav Vasa finskt arbetsfolk, en folkförflyttning inom riket. Gustav Vasa ansåg, såsom under efterkrigstiden i vårt århundrade, att finnarna var duktiga arbetare. Denna åsikt framkommer i ett stort antal skrivelser som kom från hans kansli. Han begärde ofta av sina fogdar i den finska rikshalvan att de skulle samla ihop folk till arbete för hans behov, bl a i ett brev daterat så tidigt som den 10 mars 1527:

”Tiil jons vesgöthe och flere fogther i finlandh epter thet mestha arbetis folk thee kwnna åstadh komma.”1

 


Eller såsom den 29/3 1543 då han behöver folk till sina slott:

”… Wij haffwe och så storligen förnöden en hoop legefolck ther aff Finland, och synnerligen till Gripsholm, Hwarföre är wår wilie, att tu schaffer oss till the mindzste trettije legedrenger och legepiger ther aff Åbo län… och så komma ut öffwer medt första öpit watnet.” 2

 


Åtta år senare, den 2/4 1551, förbjöd han samma finnar att resa utom riket för att skaffa arbete:

”Legofolk fr. Nyland skola icke tillstädjas fara t. Reval el. annorstädes; om mera folk än som behöves finnes i Nyland eller annorstädes i Finland skall det förskaffas över till Sverige.”3

 


Att problemet var stort framkommer av de talrika förbud Gustav Vasa gav för emigrationen, men av samma mängd förstår man också att de hade en ringa verkan. I ett brev till sin son hertig Johan i Finland, daterat den 18 augusti 1556 - där han önskade få folk till gruvor i bergslagen – skrev han:

”Så lathe vijh tigh förstå att vedh för:ne bergverk är stor bräk um folk, som ther arbete skulle, hvarföre see vij gerne, att tu ville lathe bestelledt udi alle län i Finlandh, att vij medh thet förste måste bekomme en hoop aff thet folk, som ther ähre och icke tiänlige ähre till krigzfolk. Och effther man haffver anestedz folk storligen behoff, så måtte man göre ett alffvarligit förbudh uti alle län vedh siösijderne, så väll i Charelen och Nylandh som i Finlandh, thet inthet folk ther aff landet utstädes måtte, anthen till Räffle eller annerstedz till Lijfflandh att giffve sig ther udi tiänist, som thet pläger skee, vedh lijffzstraff etc.”4

 


Landskapet Österbotten, även kallat Botnia, nämndes icke alls, räknades under denna tid som en del av egentliga Sverige.

 


Ibland kunde Gustav Vasa inte vänta på sina fogdars göromål, utan sände egna förvärvare. Den 20/4 1551 skriver han en ”fullmakt för Sven Birgersson att draga till Finland och antaga arbetsfolk t. K. Majt:s behov”.5

 


Slotten försvarades bäst av knektar som kom utsocknes ifrån, ty slottsherren väntade sig större lojalitet av dessa än av dem som hade släktskap med lokalbefolkningen. Ett brev från Nils Birgersson (befallningsman på Kronobergs slott och i Växjö stad med omkringliggande härad) upptar detta fenomen, brevet var adresserat till K. Maj:t om åtskilliga ärenden angående dennes befallning:

”Den 28 mars 1553…

… Här är icke sådan folck udi thenne landzenden, ath man kunde bruka them till nogot gagn eller läre; ville Edhers Nåde verdis för Guds skuld att tillatha mig 10 eller 15 finnar hiitt, jag kunde them bruka till fiske, till tegelladan, till allehanda thet gagn är, och the kunde icke målett till att löpa hädan. Här är väll råd ath förskicke smålänningar up till Edhers Nådes gårdar annorstädes igen, ther som the eij heller våre under vingan i theres födebygder.”6

 


Detta ska jämföras med att östgötar vaktade Erik XIV under dennes fångenskap i den finländska rikshälften. Samma synsätt kan ha varit orsaken till att ha finländska soldater på de kungliga slotten i Östergötland. Ett av dessa var Stegeborg och låg som effektivt lås till Slätbaken och handelsförbindelserna inåt landet. Borgen spelade redan under medeltiden en viktig roll i den svenska historien, men hade hamnat i vanvård under dess senare skede. Det blev Gustav Vasa som återställde den gamla borgen från dess vanvård och det nya Stegeborg byggdes av sten från Söderköpings franciskanerkonvent.7

 


På isarna utanför Mogata i Hammarkinds härad drabbade Dackeanhängare samman med de kungliga trupperna 1543, och man slogs med hakebössor, armborst, svärd och pikar. Svante Sture som var befälhavare på Stegeborg blev omringad, men räddade situationen genom en överenskommelse med smålänningen Erik Larsson.8

 


Samtidigt hittar vi ett antal finländare i kronans tjänst på Stegeborg. De bör ha medverkat i stridigheterna. 1543 upptas knekten Rasmus Finne såsom fogdens knekt.9 Två andra finländare hittas året därpå, d v s Jesper Finn(e) – anställd på Stegeborgs slott, får lön – och Mikael Finne – båtsman, får lön.10

 


Inbördeskriget led mot sitt slut och mer fredliga tider mötte det östgötska landskapet. Även då behövdes finländare. I ett brev, daterat den 29/7 1555, till Esbjörn Pedersson, fogde i Aska och Bobergs härad, samt på Stegeborg, meddelade konungen fogden att ”han må beh(ol)e then Nicho finne han scriffver um, till kok”.11

 


Det största byggnadsprojektet i Östergötland under Gustav Vasa och som fortfarande kan beskådas är Vadstena slott. Det började uppföras 1545 som ett försvarsverk mot vresiga bönder. Gustav Vasa är vid sidan av Heliga Birgitta den person som har satt störst prägel på Vadstena. Slottets tillkomst är utan tvekan den viktigaste tilldragelsen under 1500-talet och dess tillblivelse har som sagt sin orsak i Dackefejden (1542-1543), då för övrigt Vadstena var samlingsplats för kungens trupper. Då upproret var slut framlade han planer på att befästa staden till försvar mot angrepp ”från och genom Småland”. De storslagna planerna på att bygga en befäst stad lik Kalmar eller Viborg föll på dess ekonomiska orimlighet, men ett befäst slott uppfördes och det krävde massor av arbetskraft. Ett stort antal finländare var som byggnadsarbetare med att uppföra denna pärla. Om dessa har vi tidigare bekantat oss med och ska även senare återkomma till. Man rev klostret i Alvastra och de bägge konventen i Skänninge, för att få arbetsmaterial till själva uppbyggandet av slottet. Samtidigt som dessa politiska oroshärdar, vilka var ett hot mot Gustav Vasas hegemoni, kvästes.12

 


Slottet fullbordades i början av 1600-talet som ett av den svenska renässansens mest helgjutna byggnadsverk, men Vadstena hade under denna tid så mycket mer än slottet.

 


Varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande 1527. Man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550.

Nunneklostret överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som des gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.13

 


Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”.14 År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” 15 Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.16

 


År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” 17 Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.” 18

 


År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” 19 och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5” 20. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” 21 - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.22

 


Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” 23 Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”.24 Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”.25

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.26

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.27

 


Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.28

Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539.29 Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539.30 S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

 

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka.31 År 1541 fanns Olof Finne32 och Margit Finska33 upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne34 och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne35. I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 154336 och 154437. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.38

 

Skänninge förlorade sina uråldriga stadsrättigheter efter Dackefejden och kom under ett trettiotal år att i praktiken fungera som en storby, tills man åter fick tillbaka stadsrättigheterna under Johan III:s styrelsetid. Under de oroliga åren på 1540-talet bodde skattebonden Mårten Finne utanför Skänninge, i Marstad i Bjälbo socken. År 1543 betalade han skatt.39 Inte så långt därifrån, i Ekeby socken bodde – år 1539 - hans namne kyrkolandbon Mårten Finne.40

 


I stiftsstaden Linköping var – år 1541 - Markus Finne mantalskriven.41 Mellan Västerlösa och Björkeberg ligger Egby och här bodde kyrkolandbon Olof Finne, för år 1540 betalade han som bosatt i ”egbi” skatt i Gullbergs härad.42

 

Gullbergs härad ligger i mellersta Östergötland, väster och norr om sjön Roxen på bägge sidor om Motala ström. De norra delarna är en tämligen högt belägen skogstrakt som vid Motala ström övergår till odlade marker. Tinget låg i Sjögestad, men Ljungsbro är den största orten idag. Ortnamnet har äldst burits av den i Vreta klosters socken belägna Gullbergshögen, där häradsting hållits. Förleden Gull- kan åsyfta gul växtlighet eller (indirekt) bördig mark.43

 


Askeby ligger också utanför Linköping. Tätorten är belägen cirka 14 kilometer öster om staden. Landskapet består av småbruten slättbygd.44 Kyrkobyggnaden i Askeby kyrkomiljö, en av Östergötlands märkligare, tjänade såväl sockenborna som det cisterciensiskt nunnekloster som under 1100-talets senare del uppfördes intill kyrkan.45 Ett par till tre kilometer norr om Askeby kyrka, i Naretomta bodde Nils Tavast som – år 1542 - betalade skatt.46 Samma år betalades skatt också av frälselandbon Mats Finne i Askeby.47

Norsholmstrakten är ett feodalt präglat kulturlandskap med åker och omfattande ängs- och hagmarker kring Motala ström i Norrköpings kommun. Här finns ruinerna efter två biskopsborgar. Den äldsta ligger på en holme i strömmen, men den yngre från 1400-talets andra hälft är högre belägen. På 1500-talet flyttades anläggningen av biskopen i Linköping Hans Brask (1464-1538) över till östra stranden och samtidigt ändrades namnet från Munkeboda till Nor, åsyftar ”sund eller kort å”, senare Norsholm.48

 


Under detta Munkeboda, hittar vi ett par finnar. I Kimstad socken betalar – år 1541 – Jöns Finne, årlig ränta för jord under ”Munkaboda”.49 Ett par år innan – år 1539 - är Per Finne landbo under Munkeboda.50

 


Söderköping var under denna tid större än Norrköping, men den senare staden växte och expansionen lockade många finnar till Norrköping. Gustav Vasa lät där uppföra ett kungligt förrådsmagasin, senare utbyggt till kungsgård. Den var belägen på nuvarande platsen för Hedvigs kyrka och prästgård. I kungsgården ingick Ledungshammars gamla by med stora jordar österut, vidare diverse konfiskerade kloster- och kyrkodomäner med kvarnar, fisken och åkrar. Alla holmarna i Motala ström liksom Svinnerön och Esterön i Bråviken lades under den kunglige husbonden som nu ökade sina präktiga laxfisken. Han behövde nog ett välfyllt skafferi. Norrköpings kungsgård höll en personal på uppemot ett hundratal personer och där var ofta storfrämmande med uppvaktning. Kungsgården betydde åtskilligt för ökad handel och nya arbetsmöjligheter i staden. Flera borgare skaffade sig fartyg. De blev början till en liten handelsflotta.51 En viss Mikael Finne betalar tull i Norrköping år 1539.52

 


År 1541 är Bertil Finne53 och Mikael Finne54 mantalskrivna i Norrköping. Året därpå – år 1542 – betalar Baga Finskan i Norrköping, sakören för hor.55 År 1544 erlägger Bertil Finne lömtöre för kronotomt i Norrköping.56

 


I mantalslängd för Svinstads socken finns år 1542 en kyrkolandbo, vid namn Sigfrid Finne.57 Henrik Finne betalar skatt för häradsjord i Västra Husby, år 1543.58 Därtill har Olof Finne – år 1541 - en åker i ”Norraebakara lyckian”, i en okänd östgötsk socken.59

 

Hammarkinds härad består av Östergötlands sydöstligaste delar vid Östersjön, mellan Slätbaken i norr och Valdemarsvik i söder. Inlandet består av bergig skogsmark med flera insjöar, och i öster finns en omfattande skärgård. Häradet har två tingsplatser, Mogata och Sankt Anna.60

 


År 1543 fick Mariet Finska en kjortel av fogden i Hammarkinds härad.61 Kjortel har i svenskt språkbruk haft mycket växlande innebörd genom tiderna. Ursprungligen avsågs, av namnet att döma, ett kort plagg, sedermera ett som räckte till knäna eller längre, men ordet kunde länge användas i betydelsen ´kläder i allmänhet´. Plagget bör i detta fall ha åsyftat ett plagg som allmänt, sedan medeltiden, bars av män, kvinnor och barn. Den kunde ha olika längd, var vanligen ärmförsedd och helskuren och drogs på över huvudet.62

 


I Hammarkinds eller Lösings härad betalade Barabra Finska – år 1541 - lega till ”prebendegården” i Gäverstads rättardöme.63

 

 

 

 

Man kan inte prata om 1500-talet som en helhet, lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. Femtonhundratalet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid. Det som vårt århundrade med revolutioner och krig skapat motsvarades under 1500-talet av lika genomgripande omvälvningar. Ifall man begränsar sig till landskapet Östergötland så drabbade reformationen de talrika klostren och konventen med en sådan kraft att endast Vadstena kloster klarade att hålla igång sin verksamhet, nästan hela seklet ut. Samma århundrade fick man se S: ta Ingrids kvarlämningar skrinläggas i Skänninge och hertig Karl hålla riksdag i Söderköping.

Landskapet var skådeplats för Dackeupproret 1542-1543, danska härjningar vintern 1567-1568 då över 1400 gårdar och fyra städer – Vadstena, Linköping, Söderköping och södra delen av Norrköping – brändes och slaget vid Stångebro 1598 då konung Sigismunds trupper utanför Linköping led nederlag mot hertig Karls dito.

 


Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i riket och den kornbod – spannmålsbod – som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med de svenska brukens uppblomstring. Till ödemarkerna runtomkring centralbygderna kom nybyggarna av finsk härkomst med kronans goda samtycke, men även till kronans gårdar och bergverk rekvirerade Gustav Vasa finskt arbetsfolk, en folkförflyttning inom riket. Gustav Vasa ansåg, såsom under efterkrigstiden i vårt århundrade, att finnarna var duktiga arbetare. Denna åsikt framkommer i ett stort antal skrivelser som kom från hans kansli. Han begärde ofta av sina fogdar i den finska rikshalvan att de skulle samla ihop folk till arbete för hans behov, bl a i ett brev daterat så tidigt som den 10 mars 1527:

”Tiil jons vesgöthe och flere fogther i finlandh epter thet mestha arbetis folk thee kwnna åstadh komma.”1

 


Eller såsom den 29/3 1543 då han behöver folk till sina slott:

”… Wij haffwe och så storligen förnöden en hoop legefolck ther aff Finland, och synnerligen till Gripsholm, Hwarföre är wår wilie, att tu schaffer oss till the mindzste trettije legedrenger och legepiger ther aff Åbo län… och så komma ut öffwer medt första öpit watnet.” 2

 


Åtta år senare, den 2/4 1551, förbjöd han samma finnar att resa utom riket för att skaffa arbete:

”Legofolk fr. Nyland skola icke tillstädjas fara t. Reval el. annorstädes; om mera folk än som behöves finnes i Nyland eller annorstädes i Finland skall det förskaffas över till Sverige.”3

 


Att problemet var stort framkommer av de talrika förbud Gustav Vasa gav för emigrationen, men av samma mängd förstår man också att de hade en ringa verkan. I ett brev till sin son hertig Johan i Finland, daterat den 18 augusti 1556 - där han önskade få folk till gruvor i bergslagen – skrev han:

”Så lathe vijh tigh förstå att vedh för:ne bergverk är stor bräk um folk, som ther arbete skulle, hvarföre see vij gerne, att tu ville lathe bestelledt udi alle län i Finlandh, att vij medh thet förste måste bekomme en hoop aff thet folk, som ther ähre och icke tiänlige ähre till krigzfolk. Och effther man haffver anestedz folk storligen behoff, så måtte man göre ett alffvarligit förbudh uti alle län vedh siösijderne, så väll i Charelen och Nylandh som i Finlandh, thet inthet folk ther aff landet utstädes måtte, anthen till Räffle eller annerstedz till Lijfflandh att giffve sig ther udi tiänist, som thet pläger skee, vedh lijffzstraff etc.”4

 


Landskapet Österbotten, även kallat Botnia, nämndes icke alls, räknades under denna tid som en del av egentliga Sverige.

 


Ibland kunde Gustav Vasa inte vänta på sina fogdars göromål, utan sände egna förvärvare. Den 20/4 1551 skriver han en ”fullmakt för Sven Birgersson att draga till Finland och antaga arbetsfolk t. K. Majt:s behov”.5

 


Slotten försvarades bäst av knektar som kom utsocknes ifrån, ty slottsherren väntade sig större lojalitet av dessa än av dem som hade släktskap med lokalbefolkningen. Ett brev från Nils Birgersson (befallningsman på Kronobergs slott och i Växjö stad med omkringliggande härad) upptar detta fenomen, brevet var adresserat till K. Maj:t om åtskilliga ärenden angående dennes befallning:

”Den 28 mars 1553…

… Här är icke sådan folck udi thenne landzenden, ath man kunde bruka them till nogot gagn eller läre; ville Edhers Nåde verdis för Guds skuld att tillatha mig 10 eller 15 finnar hiitt, jag kunde them bruka till fiske, till tegelladan, till allehanda thet gagn är, och the kunde icke målett till att löpa hädan. Här är väll råd ath förskicke smålänningar up till Edhers Nådes gårdar annorstädes igen, ther som the eij heller våre under vingan i theres födebygder.”6

 


Detta ska jämföras med att östgötar vaktade Erik XIV under dennes fångenskap i den finländska rikshälften. Samma synsätt kan ha varit orsaken till att ha finländska soldater på de kungliga slotten i Östergötland. Ett av dessa var Stegeborg och låg som effektivt lås till Slätbaken och handelsförbindelserna inåt landet. Borgen spelade redan under medeltiden en viktig roll i den svenska historien, men hade hamnat i vanvård under dess senare skede. Det blev Gustav Vasa som återställde den gamla borgen från dess vanvård och det nya Stegeborg byggdes av sten från Söderköpings franciskanerkonvent.7

 


På isarna utanför Mogata i Hammarkinds härad drabbade Dackeanhängare samman med de kungliga trupperna 1543, och man slogs med hakebössor, armborst, svärd och pikar. Svante Sture som var befälhavare på Stegeborg blev omringad, men räddade situationen genom en överenskommelse med smålänningen Erik Larsson.8

 


Samtidigt hittar vi ett antal finländare i kronans tjänst på Stegeborg. De bör ha medverkat i stridigheterna. 1543 upptas knekten Rasmus Finne såsom fogdens knekt.9 Två andra finländare hittas året därpå, d v s Jesper Finn(e) – anställd på Stegeborgs slott, får lön – och Mikael Finne – båtsman, får lön.10

 


Inbördeskriget led mot sitt slut och mer fredliga tider mötte det östgötska landskapet. Även då behövdes finländare. I ett brev, daterat den 29/7 1555, till Esbjörn Pedersson, fogde i Aska och Bobergs härad, samt på Stegeborg, meddelade konungen fogden att ”han må beh(ol)e then Nicho finne han scriffver um, till kok”.11

 


Det största byggnadsprojektet i Östergötland under Gustav Vasa och som fortfarande kan beskådas är Vadstena slott. Det började uppföras 1545 som ett försvarsverk mot vresiga bönder. Gustav Vasa är vid sidan av Heliga Birgitta den person som har satt störst prägel på Vadstena. Slottets tillkomst är utan tvekan den viktigaste tilldragelsen under 1500-talet och dess tillblivelse har som sagt sin orsak i Dackefejden (1542-1543), då för övrigt Vadstena var samlingsplats för kungens trupper. Då upproret var slut framlade han planer på att befästa staden till försvar mot angrepp ”från och genom Småland”. De storslagna planerna på att bygga en befäst stad lik Kalmar eller Viborg föll på dess ekonomiska orimlighet, men ett befäst slott uppfördes och det krävde massor av arbetskraft. Ett stort antal finländare var som byggnadsarbetare med att uppföra denna pärla. Om dessa har vi tidigare bekantat oss med och ska även senare återkomma till. Man rev klostret i Alvastra och de bägge konventen i Skänninge, för att få arbetsmaterial till själva uppbyggandet av slottet. Samtidigt som dessa politiska oroshärdar, vilka var ett hot mot Gustav Vasas hegemoni, kvästes.12

 


Slottet fullbordades i början av 1600-talet som ett av den svenska renässansens mest helgjutna byggnadsverk, men Vadstena hade under denna tid så mycket mer än slottet.

 


Varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande 1527. Man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550.

Nunneklostret överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som des gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.13

 


Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”.14 År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” 15 Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.16

 


År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” 17 Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.” 18

 


År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” 19 och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5” 20. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” 21 - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.22

 


Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” 23 Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”.24 Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”.25

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.26

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.27

 


Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.28

Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539.29 Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539.30 S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

 

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka.31 År 1541 fanns Olof Finne32 och Margit Finska33 upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne34 och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne35. I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 154336 och 154437. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.38

 

Skänninge förlorade sina uråldriga stadsrättigheter efter Dackefejden och kom under ett trettiotal år att i praktiken fungera som en storby, tills man åter fick tillbaka stadsrättigheterna under Johan III:s styrelsetid. Under de oroliga åren på 1540-talet bodde skattebonden Mårten Finne utanför Skänninge, i Marstad i Bjälbo socken. År 1543 betalade han skatt.39 Inte så långt därifrån, i Ekeby socken bodde – år 1539 - hans namne kyrkolandbon Mårten Finne.40

 


I stiftsstaden Linköping var – år 1541 - Markus Finne mantalskriven.41 Mellan Västerlösa och Björkeberg ligger Egby och här bodde kyrkolandbon Olof Finne, för år 1540 betalade han som bosatt i ”egbi” skatt i Gullbergs härad.42

 

Gullbergs härad ligger i mellersta Östergötland, väster och norr om sjön Roxen på bägge sidor om Motala ström. De norra delarna är en tämligen högt belägen skogstrakt som vid Motala ström övergår till odlade marker. Tinget låg i Sjögestad, men Ljungsbro är den största orten idag. Ortnamnet har äldst burits av den i Vreta klosters socken belägna Gullbergshögen, där häradsting hållits. Förleden Gull- kan åsyfta gul växtlighet eller (indirekt) bördig mark.43

 


Askeby ligger också utanför Linköping. Tätorten är belägen cirka 14 kilometer öster om staden. Landskapet består av småbruten slättbygd.44 Kyrkobyggnaden i Askeby kyrkomiljö, en av Östergötlands märkligare, tjänade såväl sockenborna som det cisterciensiskt nunnekloster som under 1100-talets senare del uppfördes intill kyrkan.45 Ett par till tre kilometer norr om Askeby kyrka, i Naretomta bodde Nils Tavast som – år 1542 - betalade skatt.46 Samma år betalades skatt också av frälselandbon Mats Finne i Askeby.47

Norsholmstrakten är ett feodalt präglat kulturlandskap med åker och omfattande ängs- och hagmarker kring Motala ström i Norrköpings kommun. Här finns ruinerna efter två biskopsborgar. Den äldsta ligger på en holme i strömmen, men den yngre från 1400-talets andra hälft är högre belägen. På 1500-talet flyttades anläggningen av biskopen i Linköping Hans Brask (1464-1538) över till östra stranden och samtidigt ändrades namnet från Munkeboda till Nor, åsyftar ”sund eller kort å”, senare Norsholm.48

 


Under detta Munkeboda, hittar vi ett par finnar. I Kimstad socken betalar – år 1541 – Jöns Finne, årlig ränta för jord under ”Munkaboda”.49 Ett par år innan – år 1539 - är Per Finne landbo under Munkeboda.50

 


Söderköping var under denna tid större än Norrköping, men den senare staden växte och expansionen lockade många finnar till Norrköping. Gustav Vasa lät där uppföra ett kungligt förrådsmagasin, senare utbyggt till kungsgård. Den var belägen på nuvarande platsen för Hedvigs kyrka och prästgård. I kungsgården ingick Ledungshammars gamla by med stora jordar österut, vidare diverse konfiskerade kloster- och kyrkodomäner med kvarnar, fisken och åkrar. Alla holmarna i Motala ström liksom Svinnerön och Esterön i Bråviken lades under den kunglige husbonden som nu ökade sina präktiga laxfisken. Han behövde nog ett välfyllt skafferi. Norrköpings kungsgård höll en personal på uppemot ett hundratal personer och där var ofta storfrämmande med uppvaktning. Kungsgården betydde åtskilligt för ökad handel och nya arbetsmöjligheter i staden. Flera borgare skaffade sig fartyg. De blev början till en liten handelsflotta.51 En viss Mikael Finne betalar tull i Norrköping år 1539.52

 


År 1541 är Bertil Finne53 och Mikael Finne54 mantalskrivna i Norrköping. Året därpå – år 1542 – betalar Baga Finskan i Norrköping, sakören för hor.55 År 1544 erlägger Bertil Finne lömtöre för kronotomt i Norrköping.56

 


I mantalslängd för Svinstads socken finns år 1542 en kyrkolandbo, vid namn Sigfrid Finne.57 Henrik Finne betalar skatt för häradsjord i Västra Husby, år 1543.58 Därtill har Olof Finne – år 1541 - en åker i ”Norraebakara lyckian”, i en okänd östgötsk socken.59

 

Hammarkinds härad består av Östergötlands sydöstligaste delar vid Östersjön, mellan Slätbaken i norr och Valdemarsvik i söder. Inlandet består av bergig skogsmark med flera insjöar, och i öster finns en omfattande skärgård. Häradet har två tingsplatser, Mogata och Sankt Anna.60

 


År 1543 fick Mariet Finska en kjortel av fogden i Hammarkinds härad.61 Kjortel har i svenskt språkbruk haft mycket växlande innebörd genom tiderna. Ursprungligen avsågs, av namnet att döma, ett kort plagg, sedermera ett som räckte till knäna eller längre, men ordet kunde länge användas i betydelsen ´kläder i allmänhet´. Plagget bör i detta fall ha åsyftat ett plagg som allmänt, sedan medeltiden, bars av män, kvinnor och barn. Den kunde ha olika längd, var vanligen ärmförsedd och helskuren och drogs på över huvudet.62

 


I Hammarkinds eller Lösings härad betalade Barabra Finska – år 1541 - lega till ”prebendegården” i Gäverstads rättardöme.63

 

 

  1. Gustaf I:s reg 1527, 4:93. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien: I (Källhänvisningar och diverse allmänna uppgifter.) & II (Invandringens orsaker, vägar, tid, bosättningsvillkor m m).

  2. Gustaf I:s reg XV:207. Ur R. B:s samlingar.

  3. Gustaf I:s reg XXII:150.Ur R. B:s samlingar. Redan långt tidigare hade Gustav Vasa förbjudit utförsel till Riga och Reval från Finland. Se Gustaf I:s reg 1527, 4:29. Ur R. B:s samlingar. I ett brev daterat den 16 april 1530 så förbjuds seglats från Finland till Reval. Se Gustaf I:s reg 1530, 7:73f. Ur R. B:s samlingar. I ett annat brev daterat 29 september 1531 deklarerar han förbud att segla utrikes från vissa håll i Finland. Se Gustaf I:s reg 1531, 7:411. Ur R. B:s samlingar.

  4. Gustaf I:s reg XXVI: 460f. Ur R. B:s samlingar. Se även ett brev som Gustav Vasa skrev den 29/8 1556, till Henrik Claesson Horn, Clas Kristersson Horn och Jakob Bagge: ”Vij giffve eder tillkenne… att här i Sverige ähr stor bräk opå arbetesfolk vedh våre bergverk och opå våre slott och gårder, för then orsak skuldh att här vancker altidjh stor siukdom allestedz i riket och störste parten aff folcket dör borthete. Så effter ther udi Vijborgzlän så väll som annorstedez i Finlandh ähr mykit lösth partij både gammelt och ungdt folk, som hvarcken tiäne till ath bruke emot fienderne eller vele tage sigh någet annedt före, som gagneligit ähr, utan gå um kringh och betle sigh thet the skole leffve medh, ändock the elijest ähre helbregde och starcke nogh att tiäne sin cläde och föde medh arbete etc., therföre ähr vår alffvarlige viljie att I vele församble alth sådant löst partij och förskickit sedan hijtt utöffver till sverige, opå thet the måtte bliffve här fördelthe umkringh till våre berghverk, item till våre slott och gårder och eblandh then menige man, som och storligen hielp behoff hafve. I vele och lathe haffve nöge upseende ther i länedt och göre almenneligit förbudh, att icke någet legefolk måtte bliffve effterlatidt att drage utöffver till Lijfflandh eller till andre fremmande orther, såsom tilförende skee pläger.” Gustaf I:s reg XXVI:488. Ur R. B:s samlingar.

  5. Gustaf I:s reg XXII:166. Ur R. B:s samlingar.

  6. Gustaf I:s reg XXIV:547. Ur R. B:s samlingar.

  7. Tynderfeldt 1990, sid 143.

  8. Tynderfeldt 1990, sid 142.

  9. Rassmuss Fynne, fogdens knekt på Stegeborg, Ögl. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar.

  10. Jesper Finnbo, anställd på Stegeborgs slott, får lön. Item Jesper Finnbo. - Michell finne, båtsman, får lön på Stegeborgs slott. - KA Ögl. 1544:3. Ur R. B:s samlingar.

  11. Gustaf I:s reg XXV:340. Ur R. B:s samlingar.

  12. Sträng 1973, sid 20.

  13. Sträng 1973, sid 23.

  14. ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”, tryckt i bokform, Stockholm 1895-1898.

  15. Ibid, sid 3. Erik Finne i Swsenborg (död 1540). Sven i svenlön betyder vapenövad tjänare; även ogift yngling.

  16. Ibid, sid 4. ”1539… til lön för han for til Norrabotn 3”.

  17. Ibid, sid 6.”Opbyrd(uppbörd) testemaent.”

  18. Ibid, sid 8.

  19. Ibid, sid 22.

  20. Ibid, sid 34.

  21. Ibid, sid 38.

  22. Ibid, sid 50.

  23. Ibid, sid 60.

  24. Ibid, sid 61.

  25. Ibid, sid 65.

  26. Ibid, sid 74.

  27. Ibid, sid 79.

  28. Ibid, sid 91. + -tecknet är osäkert, men troligt.

  29. Jacob Ffinne, kyrkolandbo i S:t Pers sn, Dals hd. KA Ögl. 1539:3, f. 52. SPA. Östergötland. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien XIV, Götaland.

  30. Jacop fynne betalar tomtöre i Vadstena. KA Ögl. 1539:3, f. 65. Ur R. B:s samlingar.

  31. Lindholm 1925, sid 56.

  32. Oleff finne upptagen i KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar.

  33. Margit finska uppt. i förteckn. över fattiga i Vadstena. KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar.

  34. Lasse ffinne, frälselandbo i Fivelstads (ffiwelstada) sn. Ögl. betalar skatt. KA Ögl. 1543: f. 20.* Ur R. B:s samlingar. *) Enligt original.

  35. Lasse ffinne, prebendelandbo i Fivelstads (ffiûelstada) sn. KA Ögl. 1544:8A, f. 25. Ur R. B:s samlingar. Prebende var en donation, ofta till kyrkan; även underhåll anslaget till kaniks försörjning.

  36. Mÿckel Ffinne, kronobonde i Lönsås sn. betalar skatt. Mÿckell ffinne ÿ Lónsåss. KA Ögl. 1543:2, f. 89. Ur R. B:s samlingar.

  37. Michill fÿnne, bonde i Lönsås sn. bet. skatt. KA Ögl. 1544:8A, f. 106. Ur R. B:s samlingar.

  38. Jöns Fynne, bonde i Motala sn. Aska hd., årlig ränta. Jóns fÿnne, KA Ögl. 1544:5, f. 197. Ur R. B:s samlingar.

  39. Mårten Finne – sk. (skatte?) bonde. Morten Ffinne, skattebonde i Bjälbo sn., betalar skatt. Morten ffinne ij marstada. KA Ögl. 1543:6, f. 77. Ur R. B:s samlingar.

  40. morten finne, kyrkolandbo i Ekeby sn, Göstrings hd. KA Ögl. 1539:3, f. 48. Ur R. B:s samlingar.

  41. Marcus finne, mantalsskriven i Linköping. KA Ögl. 1541:3B, f. 34. Ur R. B:s samlingar.

  42. Oloff Finne, kyrkolandbo i Gullbergs hd, Ögl. betalar skatt. Item olûff finne i egbi. KA Ögl. 1540:4, f. 11. Ur R. B:s samlingar.

  43. Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 184.

  44. Nationalencyklopedin, andra bandet, Höganäs 1990, sid 27.

  45. Klockboden från år 1817 är uppförd på murrester av det under 1500-talet raserade klostret. Natur och Kultur i Östergötland, sid 332.

  46. Naretomta, Nils Taûst, frälselandbo i Askeby sn., Bankekinds hd., betalar skatt. Item nils taûst i naretomt. KA Ögl. 1542:4, f. 75. Ur R. B:s samlingar.

  47. Mass Fiinnde, frälselandbo i Askeby sn. Ögl., betalar skatt. Item mass fiinnde i höbii. KA Ögl. 1542:4, f. 74. Ur R. B:s samlingar.

  48. Natur och Kultur i Östergötland, sid 465. Nationalencyklopedin, fjortonde bandet, Höganäs 1994, sid 284.

  49. Jöns Finne, KA. Ögl. 1541:3B, f. 24. Ur R. B:s samlingar.

  50. Per Ffinne, landbo under Munkaboda (nuvarande Norsholm, Kimstads sn, Memmings hd, Ögl) i Stróó Rettaradöme. Per Ffinne i Stró. KA Ögl. 1539:3, f. 28. Ur R. B:s samlingar.

  51. Malmberg 1983, sid 18.

  52. Michel finne betalar tull i Norrköping. KA Ögl. 1539:3, f. 82 ff. Ur R. B:s samlingar.

  53. bartil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar.

  54. Mikil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar.

  55. Item bagafinskan for hor. KA Ögl. 1542:2, f. 27. Ur R. B:s samlingar.

  56. Bertell Finne i Norrköping, erl. tomtöre (lömtöre) f. kronotomt. KA Ögl. 1544:4, f. 20. Ur R. B:s samlingar.

  57. Sifriid Fiinne, kyrkolandbo i Svinstads sn, Ögl. (= Bankekind), upptagen i mantalslängd. Item Sifriid fiinne i hûeskeriitt. KA Ögl. 1542:4, f. 79. Ur R. B:s samlingar.

  58. Hinrik Finne betalar skatt f. häradsjord i V. Husby sn. KA Ögl. 1543:7, f. 6. Ur R. B:s samlingar.

  59. Oluff finne. KA Ögl. 1541:3 f. 4. Ur R. B:s samlingar.

  60. Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 354.

  61. Mariet Finska, fått kjortel av fogden i Hammarkinds hd. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar.

  62. Nationalencyklopedin, elfte bandet, Höganäs 1993, sid 68.

  63. Barabra finska betalar lega t. (prebenda olanj. Linköping) Hammarkinds eller Lösings hd. KA Ögl. 1541:3B, f. 18. Ur R. B:s samlingar.

 

--------------------------------------------------------------------------------


 

TILLÄGG

Redan år 1566 klagade borgarna att de under det danska kriget - sju års kriget - varje år i alla båtar, som gick att uppbringa - sättas i vatten, två och tre gånger per år transportera - föra - kronans proviantlager till Kungliga majestäts flotta i städer som Söderköping och Norrköping, men även till Kalmar, Arboga och Sundsvall, och att de fattiga personerna, inte hade fått betalt för sjömanskapet. Sid 663 (ev. 309).


Jalmari Jaakkola: ”Porin kaupungin historia I-II” - Pori 1958.

*
Flertal finnar i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok... t ex sju finnar som vedhuggare 1568.

1566. Utgift svenlön: ---Törils Finne, 8 mark, sid 124.

1568. ”Utgifft til flotan bade i skogen och haer hemma: --- (saknas mark-uppgift, men troligen sammanräknad med kommande utgiftspost): 7 finna, som weden höggo til stuffwonor 12 1/2 mark., sid 131.

*
I domböckerna för Asby i Ydre härad 1/8 1598. Michell Finne åtalar Amund i Tångarp för stöld. Ithem på samma dag kom för rätta Michell Finne, och anklagade Amundh i Tångarp för han hade stulit kiött 2 1/2 lispund(?) därföre bötte han Måns Olofsson utgav penning: 3 daler.


L.F. Rääf: ”Samlingar och anteckningar till en Beskrifning över Ydre härad i Östergötland, III, Örebro 1861.

2010-08-20 @ 22:46:02 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Medeltiden, supplement till Finnarnas historia i Östergötland.

Medeltida husgavlar vid Storgatan i Vadstena.
Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn.html

KAPITEL 1

MEDELTIDEN

(1050-1520)

 

 

 

Starkast framträder i äldre tid finnarnas vandringsarbete vid sidan av dalkarlarnas i källorna. Vadstenamunken Peder Månsson (d. 1534) talar i sin “Bondakonst” om finnarna som vandringsarbetare:

 

“Fruktsammasta äru Sverikis finna

ty ganskans mang barn föder var kvinna.

Sidan föra de barnen till Riga och Rävla,

vilken skullo föras till Stockholm och Gävla.

Um konungen där på sträng förbod gjorde,

till tyska land ingen barnen föra torde,

det våre Sverike och Finland (till) stor nytta.

Med finnom brukas selv (silver) och koppar hytta.

Än komme till Sverike finna yfnelika nog

som brukado åker och ryddo skog,

och gaves dem frihet nokor år

på öde godsen där skogen står,

där med måtte landit och kronan upphöjas

och fattigdom finnom med lön förnöjas.”

 

Peder Månssons knaggliga verser äro av intresse också därför att de är ett tidigt bevis om arbetar- och lönepolitikens motvilja mot emigration från det svenska riket, som inkluderade den finländska rikshalvan. Riga och Rävla (Reval – Tallinn) var tyska handelsstäder under Hansan, vilka lockade massor av finländare, främst från Nyland. Gustav Vasa omsatte dessa tendenser i handling. Han försummade ej att inskrida mot utvandringarna och arbetsresorna till Östersjöprovinserna från Finland.1

 

Vadstenamunken Månsson framhåller att finnarna är användbara som bergverksarbetare. Han ivrar också för den finnkolonisation som snart skulle nå en så stor omfattning i samband med bland annat svedjefinnarnas antågande till de svenska urskogarna i den västra rikshalvan, även om den hade ett skeende långt tidigare. I Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius´ (1677-1761) biskopskrönika omnämns överflyttning av finnar till Sverige redan på “Erik Läspe och Haltes” tid (1216-1249).2

 

Namnet Magnus var populärt som förnamn bland de finnar som bodde i Östergötland under medeltiden. Den förste finnen vid namn i Östergötland heter så och även två andra. Den förste av dem hittar vi den 10 november 1350 vid namn Magnus Finne, beudofrände till kaniken Germund i Linköping, testamentsexekutor; han får testamente.3 Testamentsexekutorns uppgift var att utreda dödsboet och verkställa testamentet. Det juridiska testamentet kom att bli ett i viss form avgivet uttryck för en persons yttersta vilja och infördes i svensk rätt under medeltiden genom förmedling av kyrkan, som tack vare detta inst. tillfördes stora tillgångar.4

 

Den andre finnen vid namn Magnus hittas några årtionden senare. Den 5 oktober 1384 bor Magnus Finne i Broby, Skeppsås socken i Bobergs härad.5 Densamme, med stor sannolikhet, omnämns även den 22 november 1385 – ett år efteråt – “faste vid Bobergs ting”.6

Broby gård hittas tre kilometer söder om Skeppsås kyrka i Mjölby kommun, inte långt ifrån Svartån. Broby gård ligger på en nord-sydlig moränrygg i den öppna lerslätten. Tidigare namn var Broby by, som innehöll sexmantalsatta gårdar. Genom hemmansklyvning fanns nio brukare i byn vid laga skiftet 1827, medan det idag återstår två gårdar.7

En tänkbar anledning till att Magnus Finne brukade en gård ute på östgötaslätten kan vara att han tog över ett ödehemman som uppkommit i samband med Digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Den återkom 1361-1362 och 1369. Befolkningsminskningen medförde en brist på arbetskraft och kan ha medfört en utökad finsk kolonisation - vars rikshälft klarade sig bättre ifrån farsoten - av Östergötland och andra centralt belägna svenska landskap.8

 

Ytterligare en finne med samma förnamn som de nyss nämnda hittas i Kvillinge socken, norr om Norrköping. Magnus Finne i Kuddby, Kvillinge socken, Bråbo härad “skänker ägodel till S:t Olofs kyrka i Norrköping”, gåvotillfället är daterat den 27 maj 1474.9

 

I ett djupare studium av Vadstena klosters historia kommer man snart fram till att åtminstone en del av klosterfolket hade sitt ursprung i den finländska rikshälften. Tyrnerus Andrae var en präst från Åbo stift; invigdes jämte Ulpho Birgeri och Nicolaus Elaui, sjätte november 1407. Han avgav i Vadstena 29 maj 1417, på anmodan av biskop Magni i Åbo prokurator, ett utförligt intyg om, att konung Magnus Eriksson skänkt cisterciensklostret Padis i Revals stift, patronatsrätten till Borgå kyrka. Efter en lång tids avtynande avled han 18 november 1435. Det berättas om honom, att han i 26 år led av våldsam reumatisk huvudvärk, men då han efter ingivelse anropade: “beatus confessor magister Petrus” (Olavi), skedde det underverket, att han blev fri från sin plåga.10

 

En annan munk hette Clemens och i Vadstenadiariet finns ett tillägg till detta namn – Civikin - men betydelsen därav är oviss. Möjligen sammanhänger ordet med det latinska civicus – borgerlig – eller är det kanske av finskt ursprung, såsom formen skulle kunna antyda. Han var präst i Västerås; invigdes 31 mars 1425 till prästmunk av den forne Vadstena-munken, ärkebiskopen i Uppsala Johannes Haquini (1379-1432) och erhöll hans plats. Sändes 27 maj 1440 jämte Johannes Bernhardi med flera till Finland för det nya klostret därstädes. Återkallades av konventet och hemkom förste november 1443, då han intog en diakonplats, men enär intet av prästmunkarnas rum var ledigt, begav han sig, enligt sin önskan, tionde maj 1444 tillbaka till Finland, även denna gång med Johannes Bernhardi, samt två nunnor. Efter sin återkomst på sommaren 1447 stannade han några år i Vadstena, men begav sig tredje juli 1450 jämte Olavus Gunnari och Jas. Nicolai till Bergen för att införa ordning i Munkalivs kloster; året förut hade man nämligen i Vadstena fått underrättelse om att en präst därstädes hade dödat en av munkarna. Efter att ha varit den sedvanliga treårsperioden i Munkaliv, erhöll Clemens och Jas. Nicolai kallelse från Vadstena att begiva sig hem; de återkom 1453. Clemens avled sjätte augusti 1459 under vårfrumässan. Eftermälet blev “var skicklig sångare och talare, mild och saktmodig i umgängelsen, from och gudfruktig.”.11

 

Tidigare har det klargjorts att så kallade norrbottningar under medeltiden hade sitt ursprung från bägge sidor av Bottenhavet. Den tidigare nämnda Laurentius Michaelis från Norrbotten som vigdes till diakon den sjunde mars 1462 och vilken “skänkte till klostret mycket av de Guds gåvor han erhållit”; var en bland de fyra munkar, som benämndes evangelistae. Han avled på nyårsaftonen 1494 och fick eftermälet “vir devotus et simplex ac sanctae regulae fervens aemulator”.12

 

Även bland nunnorna hittar man personer som hade sitt ursprung i Finland, men när Nådendals kloster upprättades 1443, grundat i Masku 1438,13 fanns ej samma behov att komma till Vadstena från Finland. När domprosten Olof och kaniken Holmvid kom från Åbo 1440 till Vadstena, önskade de att från Vadstena erhålla både nunnor och munkar för att undervisa i det nyanlagda klostret Nådendal. Det kom två nunnor och en munk.14

 

Innan dess fick de finländska kvinnorna söka sig till Vadstena och den första av dem alla var Margareta Olofsdotter från Finland; om henne och de övriga nedan har tidigare ordats men här följer kompletteringar. Hon invigdes 25 augusti 1387 och kom sålunda från Finland redan tre år efter den första invigningen. Hennes dödsår är okänt.15

Nunnan Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, med möjlig härkomst i nuvarande Finland; som invigdes 14 april 1461 och avled 12 oktober 1465,16 tillika Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring sjunde oktober 1478 och med dödsåret okänt17, kom bägge till Vadstena efter att klostret i Nådendal hade kommit i bruk. Val av klosterort berodde av så många individuella orsaker att några säkra slutsatser av migrationens omfattning mellan klostrena ej går att fastställa av det knappa materialet.

 

Mängden finskspråkiga i vallfartsorten Vadstena var ändå så stor att generalkonfessoren i Vadstena under åren 1488-1499, Clemens Petri, gick 1494 i författning om att från Nådendal erhålla en munk, som för språkets skull kunde tjäna till konfessor för dem, som kom till Vadstena ifrån Finland eller “Västerbotten” (bör vara Norrbotten!). Clemens som invigdes till munk den 23 november 1462, avsade sig sitt ämbete den 18 augusti 1499 och avled i Vadstena 19 november 1500.18

 

 

 

 

  1. Boëthius 1951, sid 28. Ur R.B:s samlingar (Finsk invandring i mellersta Skandinavien – Richard Brobergs samlingar. VII.B. Medeltiden). Vadstenamunken Peder Månssons skrifter, “Bondakonst”, “Stridskonst” etc, översatta från latinska eller italienska förlagor. De vittnar om en mångsidig bildning och väcker beundran genom sin strävan att på ett rent och redigt språk göra dessa för landets förkovran nyttiga arbeten tillgängliga för en svensk publik. Se Tigerstedt 1967, sid 124. Som birgittinmunk sändes Peder Månsson (lat. Petrus Magni) till Rom i Vadstena klosters intressen; han vistades här 1508-1524 som föreståndare för “Birgittas hus”, som han lyckats bevara åt klostret efter sex års tvister; han ägnade sig även träget åt studier. 1524 anträdde han hemresan, sedan Gustav Vasa fått honom vald till biskop i Västerås efter Peder Jakobsson Sunnanväder. Han blev i Rom vigd till biskop och förmedlade sålunda den “apostoliska successionen” åt Sverige. Han protesterade sedan mot Gustav Vasas kyrkopolitik, men denne lät från 1530 kontrollera hans stiftsstyrelse. Se Svensk uppslagsbok, band 22, sid 644.

  2. Rhyzelii biskopskrönika, sid 325 – obestyrkt. Ur R. B:s samlingar.

  3. SD 6: 237. Magno Finna (dat.), Magnum Finna (ock.) Ej fört:d. Ur R. B:s samlingar.

  4. Svensk uppslagsbok 1958, band 29, sid 108.

  5. magnus finne i broby (nom.) 1384 5/10 Bobergs hds tingsstad RAp. Magnus Finne i Broby 1384 5/10 Bobergs tingsst. SRP. Ur R.B:s samlingar.

  6. magnus finne (nom.) 1385 22/11 Bobergs ting RAp. Ur R. B:s samlingar.

  7. Natur Kultur Miljöer i Östergötland 1986, sid 375.

  8. Nationalencyklopedin, fjärde bandet 1990, sid 580.

  9. Magens fynne (nom.) 1474 27/5 RAp Norrköping. Ur R. B:s samlingar.

  10. Silfverstolpe 1898, sid 118. Munk nummer 46.

  11. Ibid, sid 131. Munk nummer 68.

  12. Ibid, sid 138. Munk nummer 98.

  13. Nationalencyklopedin, fjortonde bandet 1994, sid 342.

  14. Silfverstolpe 1898, sid 42.

  15. Ibid, sid 32. Nunna nummer 55.

  16. Ibid, sid 53. Nunna nummer 184.

  17. Ibid, sid 57. Nunna nummer 213.

  18. Ibid, sid 92. Hans svenska namn var Klemens Petersson. I Vadstenadiaret omnämns ingen dylik, men den är inte fullständig.

2010-08-20 @ 22:19:37 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

HUGGET TIMMER & HISSADE SEGEL… ETNICITET OCH SPRÅKLIGA PROBLEM BLAND FINSKA BÅTSMÄN OCH TIMMERKARLAR I BLEKINGE PÅ 1690-TALET.

Karlskrona år 1695, detalj ur Petter Geddas Sjöatlas.

Sammanfattning

 

Intresset för finsk invandringshistoria växer i Sverige. Mitt eget har ursprung sedan början av 1990-talet då jag började undersöka finnarnas liv i Götaland före den stora invandringen som skedde efter andra världskriget. Till dags datum har jag mest forskat i landskapen Öster- och Västergötlands finska historia. Nu har jag börjat inrikta mig på de under 1600-talet införlivade södra svenska landskapen. För att säkra Skånelandskapen för Sveriges räkning visade erfarenheten från de blodiga slagen på 1670-talet, vilket kulminerade vid slaget i Lund i december 1676, att den lokala befolkningen behövde passiviseras och att Sverige behövde en ny örlogsbas i södra delen av riket för att snabbt kunna möta dansken om han åter försökte sig på liknande erövringsplaner. Den kom att byggas upp i Karlskrona och statsmakten flyttade dit pålitliga svenskar, av svenskt såsom finskt extrakt. Dessa båts- och timmermän som i slutet av 1600-talet från den finländska kusten förflyttades till Blekinge, kom att på liknande sätt som svedjefinnarna i mellansvenska skogslandskapen att lämna spår efter sig.

 

Göteborg 2004-02-21

Harri Blomberg

 

Innehållsförteckning

 

Sammanfattning

Innehållsförteckning

Syfte

Frågeställning

Forskningsläge

Teori

Metod

Båts- och timmermännen

i Blekinge sedan 1680

Slutsatser

Fotnoter

Käll- och litteraturredovisning

 

 

 

Syfte

 

Kontakterna mellan den östra rikshälften i Sverige och Blekinge var mycket stora under de sista decennierna av 1600-talet. Vi vet att finländarna lånade en hel del kulturformer från det sydsvenska landskapet.1 Däremot har frågan sällan ställts på vilket sätt och i vilken mån nybyggarna från de östra svenska landskapen gav impulser till sin nya omgivning i Blekinge. Språkliga och kulturella särdrag, då ett stort antal var finskspråkiga, bör det ha satt sina spår. Dock har det i brist på forskningar blivit ganska oklart på vilket sätt. Denna uppsats ska fördjupa sig i några frågeställningar kring etnicitet och språkliga problem bland finska båtsmän och timmerkarlar i Blekinge på 1690-talet och visa resterna av denna kultur dessa nybyggare lämnade i sin nya hembygd.

 

Frågeställning

 

Var Blekinge ett tvåspråkigt område i slutet av 1600-talet, där man talade finska vid sidan av svenska (inkluderande Blekingedialekten av danskt ursprung)?

a) Hur tedde sig den språkliga uppdelningen, finskspråkiga kontra svenskspråkiga, på 1690-talet av de båts- och timmermän som kom från den östra rikshälften i Sverige, och bosatte i Blekinge under de två sista decennierna av 1600-talet?

b) Till vilken grad blev dessa finska nybyggare kvar i sin nya hembygd och hur gestaltade sig livet för dessa?2

c) Vilka spår har dessa finska nybyggare lämnat kvar? 3

 

Forskningsläge

 

Det forskas allmänt en hel del sedan i början av 1990-talet om finnarnas historia i Sverige, men om vi bortser från svedjefinnarnas speciella historia, har den främst inriktat sig på Mälardalens region. Götaland, dit Skånelandskapen och Bohuslän numera räknas, är mindre utforskade och om vi studerar specifikt Blekinge så bygger all forskning om båtsmännen och timmermännen i Blekinge på 1680- och 1690-talet som var födda i nuvarande Finland, utifrån Nils-Erik Villstrands arbete ”Från det avlägsna Finland till orter nära flottan. De finska båtsmanskompaniernas flyttning på 1680-talet. Kustbygd och centralmakt 1560-1721.”, från slutet av 1980-talet. Kari Tarkianens förtjänstfulla bok om finnarnas historia i Sverige från år 1990 använder sig av Villstrands insamlade material.

I Blekinge forskas det mycket om båtsmännen och timmermännen, bland annat bygger man upp ett stort båtsmanregister över alla verksamma båtsmän i landskapet, men forskningen i materialet är oftast på amatörnivå och för släktforskningsändamål. Vinsterna av ett samlat grepp av materialet förloras genom dessa detaljstudier av enskilda släkter, men vinns genom detaljrikedom och god lokalkännedom, vilket man lätt förlorar som forskare av större mått.

 

Teori

 

I dags datum har jag ingen teori, men ska redovisa och utveckla den här om och när jag finner att någon teoribyggnad eller teoretikers tänkande är relevant för ämnet och dess problematik.

 

Metod

 

Min uppsats bygger på en grundlig genomläsning av det material som har skrivits om de finska båts- och timmermännen i Blekinge. Av detta material väljer jag en socken där de finskspråkiga har varit som mest talrika för att mera grundligt följa de nya sockenbornas öden, söka information om dem i sockenhistoriken och i det otryckta material som finns i Blekinge båtsmans register, tillgängligt via Soldatarkivet i Skövde och eventuellt komplettera det med ytterligare otryckt material från Krigsarkivet i Stockholm, ifall det behövs och om ekonomi och tid ger möjlighet. När dessa källor är undersökta ska jag åka till denna socken och uppsöka lokala förmågor som kan visa mig närmaste hembygdsmuseum (eventuellt ett regionmuseum ifall socknens material är överförda dit), kyrka och så för att få mig en bild av eventuella specifika finska drag – språk, seder och bruk – i bygden, om möjligt även via lokala släktforskares hjälp finna någon nu levande finnättling för intervjusammankomst. Därefter presenterade mitt material nedan, med slutsatser som avslutning.

 

Båts- och timmermännen i Blekinge sedan 1680

 

På 1680-talet reorganiserades den svenska örlogsflottan till följd av erfarenheterna under det skånska kriget 1675-1679. Flottans förläggningsort, Stockholm, hade legat så avlägset från den sydsvenska krigsskådeplatsen, att danskarna hade kunnat uppvisa en betydande överlägsenhet till sjöss i södra Östersjön. För att råda bot på detta förhållande beslöt Karl XI år 1680 att flytta flotthamnen till det nybyggda Karlskrona i Blekinge östra skärgård.

Rekrytering av manskap till flottan byggde på s.k. båtsmanshåll. I rikets kusttrakter, från Viborg i öster till Åbo och sedan längs hela den österbottniska och västerbottniska kusten ner till Stockholm, var bönderna uppdelade i rotar, som var och en underhöll sin båtsman. Även städerna bidrog till båtsmanshållet. Båtsmännen övervintrade i båtsmanstorpen i sina hemtrakter men samlades om vårarna i Stockholm, där fartygen hade legat i vinterhamn. De anlände till staden långsamt, roende i särskilda lodjor, och var efter ankomsten så utmattade, att det ofta gick ganska lång tid, innan flottan en bit in på sommaren började bli seglingsklar. Därför hade Karl XI i det skånska kriget inte kunnat spärra havet, när danskarna invaderade Sydsverige.

 

Båtsmanskompaniernas förflyttning från sina hemtrakter till den nya förläggningen i Karlskrona har beskrivits av Nils Erik Villstrand i studien "Från det avlägsna Finland till orter nära flottan" (1987). Förflyttningen skedde så, att båtsmanshållet i Norrland, Finland och rikets städer sattes i vakans, och rotarna fick erlägga en summa pengar för varje båtsman, som i stället för i hembygden bodde nära Karlskrona i Blekinge eller i Södra Möres härad i Småland. Förflyttningen var befolkningsmässigt mycket omfattande, kanske den största av kronan dirigerade omplaceringen av folk under hela tiden mellan 1500-talet och 1809. För Finlands del gällde: det, att människor från det väldiga kustlandet från Karelen till Österbotten och från Finlands samtliga städer omplacerades i tusental i det nyss erövrade landskapet Blekinge, där de kom att utgöra 10 % av befolkningen.

 

Den drivande kraften i omläggningen var amiralgeneralen Hans Wachtmeister. Utöver att vara flottans chef var han också guvernör över Blekinge och Kalmar län. Han genomförde med kungens stöd åren 1681-1682 den stora reformen. De ursprungliga båtsmansrotarna i Norrland och Finland ställde båtsmän och pengar till förfogande, och varje bonde i Blekinge och Södra Möre var tvungen att ta emot en sådan båtsman mot skattefrihet och en engångs betalning på 15 daler silvermynt. Ett stort antal båtsmän koncentrerades till ett litet område, varifrån de snabbt kunde ta sig till Karlskrona.

 

De finska båtsmännens antal var följande år 1681:

 

Kompani Ordinarie tal Varav städer landsbygd

Österbottens 291 55 236

Norra Finlands 200 34 166

Ålands 259 - 259

Södra Finlands 230 51 179

Nylands 275 63 212________

Summa 1255 203 1052 4

 

Slutsatser

 

Alldeles för tidigt att yttra sig om dessa, men jag hoppas att de blir intressanta.

Fotnoter

 

  1. Tarkiainen 1990, sid 117. Kända exempel är framförallt Karlebynejdens täcken med påsydda broderier, Lappajärvitraktens typ av öppen spis och vissa andra folkliga föremålstyper. Särskilt på folkmusikens område tycks inflytelserna från Blekinge var ganska många i Österbotten.

  2. Om inte, vart tog dessa vägen (eventulla återflyttare, dödsfall i det stora nordiska kriget och dess efterverkningar, pesten med mera)?

  3. Exempelvis i en Blekingesocken, där det bodde många finnar. Se vidare Nils Erik Villstrand: Kustbygd och centralmakt 1560-­1721, Helsingfors, som bl a skriver: "De första båtsmännen till de blekingska rotarna togs dock ej från landskapet. Dels hyste Karl XI en djup och förmodligen ej helt ogrundad misstro mot sina nya un­dersåtar och dels hade dessa ju ej någon ti­digare vana vid örlogstjänst. I stället tvångskommenderades de finska båtmän­nen till de nybildade rotarna i Blekinge och Södra Möre. Omflyttningen var om­fattande. Man har beräknat att omkring 1350 man, ofta dessutom med hustrur och barn, flyttades till Blekinge, som då hade en mantalsskriven befolkning om drygt tiotusen personer... Av de finska båtsmännen kom cirka 240 man till Bräkne härad, varav ungefär hälf­ten till Asarums socken. Så gott som alla av de sistnämnda hade tillhört Nylands kompani i södra Finland. Förvisso utgjor­de dessa finnar ett nytt och främmande in­slag i den gamla danska bondebefolkning­en. Flertalet återvände förmodligen såsmåningom till Finland men en del stan­nade säkerligen kvar i sin nya hemort och medverkade på sitt sätt till att påskynda försvenskningen av blekingarna."

  4. Tarkiainen, sid 112. (Det här direktkopierat från Tarkianens bok, bara ett exempel på text till denna ”övningsuppsats”.)

Käll- och litteraturredovisning

 

1. Primärkällor

 

a. tryckta

 

Alenäs, Stig: ”Lojaliteterna, prästerna och språket. Studier i den kyrkliga försv….”

Cavallin: ”Lunds stifts herdaminne 5.” – Lund 1858.

Ericson, Lars: ”Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred.” – Lund 2002.

Hallenberg, August: ”Blekinges Allmoge efter Roskilde fred. ” – 1929.

Hjord, Bengt: ”Båtsmän, ryttare och soldater.” – Sveriges släktforskarförbunds årsbok 1988. (Andra tryckningen) – Stockholm 1993.

Larsson, Lars Gunnar: ”Majoritet, minoritet och modersmål.”

Lejdeby, Mikael: ”1600-talets båtsmän och förflyttningen av flottan till Karlskrona.” – Släktforskarnas årsbok 1996, ss 33-44.

Lejdeby, Mikael: ”Förflyttningen av finska båtsmän till Karlskrona år 1680-82.” – Sukutieto 1997: 2, s. 9-11.

Lindsjö: ”Marinhistoria.” – Stockholm 1993.

Sundin, Maj-Britt: ”Båtsmän i socknarna Jämshög och Kyrkhult 1685-1922.”

Svedin, Erik: ”Om båtmansinstituten i allmänhet och båtsmännens förhållande i synnerhet.” – Släkt och hävd 1982, ss 51-63.

Swahn, Sven-Öjvind: ”Båtsmän och båtmanshistorier.” – 1981.

Tarkiainen, Kari: ”Finnarnas historia i Sverige 1.” – Stockholm 1990.

Villstrand, Nils-Erik: ”Från det avlägsna Finland till orter nära flottan. De finska båtsmanskompaniernas flyttning på 1680-talet. Kustbygd och centralmakt 1560-1721.” – Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland nr 546, Ekenäs 1987.

Villstrand, Nils-Erik: ”Statsmakt och migration under svensk stormaktstid.” – Historisk Tidsskrift för Finland, Ekenäs 1989.

 

b. otryckta

 

Båtmansrullor, Krigsarkivet i Stockholm.

Flottans pensionskassa, Krigsarkivet i Stockholm.

Blekinge båtsmans register, Soldatarkivet i Skövde.

 

2. Intervjuer

 

Maj-Britt Sundin i Karlshamn 2004-02-20.

Nils-Erik Villstrand i Helsingfors 2004-02-21.

 

3. Sekundärkällor och bearbetningar

 

 

___________________________________________________________________________

 

”Övningsuppsats” av Harri Blomberg (690905-1978) i Göteborg den 21 februari 2004, ingår som en deltentamen i finsk språkfärdighet vid Lunds universitet, FIN 230 (41-60 p). Finns en finskspråkig version av densamma.

2010-08-20 @ 22:03:51 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

FINSK BOSÄTTNING I ÖSTERGÖTLAND PÅ 1500-TALET.

Harri Blomberg anno 1993

PRESENTATION OM MITT INTRESSE FÖR ÄMNET.

Våren 1993 började mitt stora intresse för sverigefinsk historia. I mitt slutarbete i en journalistutbildning forskade jag om sverigefinsk kultur i Sverige, besökte och intervjuade folk i Motala, Sverigefinska skolan; Norrköping, Makkarakauppa i Haga, en finska matvaruhandel, och Pertti Kauppianen, som då var ordförande för Sverigefinska föreningen i Norrköping, d v s Mamregården i Hageby; representanter för sverigefinsk press, finska församlingen och andra kulturansvariga i Stockholm. Under dessa veckor hann jag även gå på en föreläsning med Kari Tarkiainen om sverigefinsk historia... ett lyft och även en öppning för en ny värld. Han kom under de här åren, i samarbete med Nordiska museet i Stockholm, ut med två - tre standardverk om ”Finnarnas historia i Sverige.”

 

Tre år senare började jag läsa finska på finskugriska institutionen i Lund, och tänker, även om jag har tagit ett par, tre år sabbatsår ifrån studierna att göra min avhandling om Götalands finska historia... bor nu i Göteborg och forskar om västkustsstadens finska historia, men även om stadens föregångare i Gamla och Nya Lödöse längs Göta älvdalen... finnar i Västergötlands medeltidshistoria.

 

 

ALLMÄNT OM HISTORIEFORSKNINGEN KRING SVERIGEFINNARNA.

I allmänhet är det svedjefinnarnas historia som betraktas i forskningssammanhang. Det är inte så konstigt då det är den kulturen som var den mest livgivande av de finska, undantaget den forskningen som berör Stockholm med omnejd. Svedjefinnarnas historia, och även tornedalens, är finskspråkig!

Övrig sverigefinsk historia är tvåspråkig!.. så egentligen kanske man bör tala om finländare när man pratar om finnarnas historia i Östergötland.

Vad är skillnaden, i språkbruk i Finland och i Sverige talar man om finländare och finnar. Finländare är alla som bebor Finland, finsk- som svenskspråkiga... medan finnar är enbart finskspråkiga... men i för sig jag ska tala om 1500-talets Östergötland och då existerade inte begreppet finländare, som har sitt ursprung i S:t Petersburg på 1800-talet, för att skilja åt rikssvenskar ifrån finlandssvenskar och finnar... svenskspråkiga finnar och finskspråkiga finnar kunde inte gå under gemensam beteckning.

 

Björn Helmfrid och Anders Persson är två norrköpingshistoriker som har uppmärksammat det finländska inslaget i stadens och Östergötlands historia. Annars är det knapert med forskning i ämnet... däremot har både vallonerna, tyskarna och judarna som är andra gamla befolkningsgrupper fått sina historier skrivna och belysta ur flera synvinklar. Finnarna har ännu inte fått det... jag forskar i ämnet och har skrivit en rapport, ämnar göra ett supplement den första delen och märker att min bild inte stämmer överens med den övriga i forskningskåren. I kontakt med landsarkivet i Vadstena, Norrköpingsrummet på stadsbiblioteket i stán och brevledes med lokalhistoriker har jag mött okunskap i ämnet. Man har inte vetat om att ”finnar” har bott i landskapet sedan medeltiden, kanske före...

 

Mitt forskande handlar om att leta fram belägg om finsk bosättning i Östergötland. Ännu har inte getts tid att göra specialstudier, såsom t ex är vanligt i Värmland... där enskilda hemman och släkter kan få hela bokverk skrivna om sig. Finnkulturforskningen i det norsksvenska gränslandet i Solör-Värmland, Hälsingland och Dalarna handlar mycket om släktforskning då i vissa trakter majoriteten har släktskap med dessa nybyggare. Banden till förfäderna är levande... Den finska historien i Östergötland är egentligen inte min historia, då mina förfäder har främst bebott det sydösterbottniska kustlandet i trakten av Kristinestad på Finlands västkust och har de kommit till Östergötland har de i så fall varit botnekarlar. Finnarnas historia i Östergötland är de som har sina rötter i landskapet, men ej har vetskapen om detta.

 

Däremot är jag en del av den Finska historien i Östergötland, då jag är född i Norrköping av två finländska föräldrar. Min mors släkt bor här med släktnamn som Hautamäki och Ojala, givetvis också Blomberg som jag och mina bröder heter. Jag kan känna ett gemenskapsband med finländare som tidigare bebott landskapet och gett den ort- och naturnamn med förleden Finn, som Finntorp i Hävlatrakten, i en sluttning ner mot Stora Mögsjön...

 

 

DEN FÖRSTA FINNEN I NORRKÖPINGSTRAKTEN.

Den 27:e maj 1474, dvs för 525 år sedan, hittar vi en Magnus Finne (Magens fynne) i Kuddby, Kvillinge sn, Bråbo hd... ”skänker ägodel till S:t Olaffs kyrka i Norrköping.” Riksarkivet (p).

Men redan 10 november 1350, nästa år är det 650 år sedan, hittar vi en annan Magnus Finne, i Linköping, vilken är ”beudofrände till kaniken Germund”. Magnus Finne får testamente. I samma stad hittar vi också en Anders Finne, i slutet av medeltiden... likaså ytterligare en finne i bergslagen kring Åtvidaberg. Niklas Finne hittas i Motala den 3 mars år 1383 och året därpå finns en Magnus Finne i Broby, Skeppsås sn, Bobergs hd. Han nämns både 5 oktober 1384 och 22 november 1385. Skeppsås socken ligger sydost om Motala.

 

I Vadstena kloster invigdes ”Margareta från Finland”, såsom nunna den 25 augusti 1387, Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, dvs med möjlig härkomst i nuvarande Finland, den 14 april 1461 och Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring 7 oktober 1478. Munkar med härkomst i Finland hittas och 1494 söker man i Nådendal efter en finskspråkig munk som kan stå till andlig tjänst för de stora antal finskspråkiga pilgrimer som söker sig till Vadstena.

 

Kände finnarna sig annorlunda? Mer än de som kom från Småland eller Västergötland? Anklagades de för trolldom?

Före 1500-talet är källmaterialet så knappt att forskningen utanför Stockholm och Arboga som har kvar goda stadsarkiv är svår och resultatet blir därefter...

 

 

1500-TALETS ÖSTERGÖTLAND.

Vi kan inte prata om 1500-talet som en helhet... lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. S:ta Ingrid, en kvinna som var med och startade ett dominikankonvent i Skänninge skrinlades i samma stad... blev halvt som halvt helgonförklarad. 1500-talet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid, vårt århundrade. Upplösandet av unionen med Gustav Vasa i spetsen, Dackeupproret åren 1543-44, Danmarks och Rantzaus härjningar i Östergötland vintern 1567-68, (då över 1400 gårdar bränns och fyra städer, Vadstena av Rantzaus trupper och Linköping, Söderköping och den södra delen av Norrköping av svenskarna själva.

Skänninge som var huvudkvarter för Rantzau, hade tillfälligt förlorat stadsrättigheterna för att man hade ställt sig bakom Dacke istället för Gustav Vasa under Dackeupproret, fick tillbaka dem under Johan III:es tid.) och slaget vid Stångebro 1598, med riksdag i Söderköping 1595 och i Linköping 1600, samt i Norrköping 1604.

 

Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i Sverige i riket och den kornbod - spannmålsbod - som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med brukens uppblomstring.

 

Den finska invandringen till Sverige under 1500-talet och företrädesvis under Gustav Vasas regering var också en folkförflyttning inom riket. Han rekvirerade och dirigerade finskt arbetsfolk till kronans gårdar och bergverken... hans uppfattning om finnarna var att de var duktiga arbetare.

Från Finland förde den finska sjöfarten och allmogeseglationen oavbrutet skaror av arbetssökande till Sverige... de hittade även till östgötska hamnstäderna Norr- och Söderköping. Större rörlighet än vad man tror, arbetskraftsvandringar. Invandringen har drag som liknar efterkrigstidens, behov av arbetskraft.

En stor del av dessa utgjordes av s k vinterliggare, d v s finnar som kom över till Sverige på hösten och sedan under vintern sysslade med tröskning, vedhuggning och andra vintergöromål, varefter de återvände hem till Finland nästa vår (typiskt för botnekarlar?!).

Åtskilliga av denna grupp liksom för övrigt av jordbruksarbetare, yrkeskunniga och det tjänstefolk som sökt sig över till Sverige, stannade dock kvar efter arbetssäsongens slut, tog torp eller arrende, började som hantverkare, gick till bergverken o s v, och blev bofasta.

Hur pass stadigvarande denna bosättning blev, är emellertid vanskligt, borgare, bönder (självägande) och bergsmän torde ha stannat kvar. Betydligt svårare är det att bedöma den labila grupp som utgjordes av torpare och landbönder på kyrkans, frälsets och kronans gårdar... de flyttade runt.

Tillgången på arbete och arbetskraft. I centrum var det brist på arbetskraft, men överskott på arbete. I rikets utkanter, dit även större delen av Finland tillhörde var arbetskraften talrik, men utkomstmöjligheterna små. Strömmar av arbetsfolk till Sverige, de ville gärna även resa till andra platser som Reval (Tallinn) och Riga, som kom också införlivas i det alltmer växande Sverige.

 

 

NAMNSKICKET UNDER 1500-TALET, SAMT VAR HITTAR MAN DEM.

Problem att hitta finnarna är bl a sättet att benämna dem. En landbo som skrives som exempelvis Olof Finne kan efter endast något år heta Olof Nilsson eller dylikt, varefter beteckningen finne till synes ej mera återkommer och i varje fall aldrig i den andra generationen, ett undantag kan vara en Finnesson som jag hittar i Vadstena? Om han bor kvar på samma gård, vållar detta förfarningssätt inga problem, men om han flyttar till en annan arrendegård eller blir självägande bonde, har man knappast någon möjlighet att längre kontrollera hans existens.

Denna egenhet är särskilt kännetecknande för de kamerala handlingarna från rikets centrala landskap. Det vill synas, som om man använt beteckningen finne för nyinflyttad finne, men att den rätt snart kommit ur bruk, i den mån personen ifråga blivit acklimatiserad och upptagen i bygdegemenskapen. Vad slutligen beträffar det finska tjänstefolket torde huvudparten relativt snart ha återvänt till hemorten, men ganska många stannade säkerligen kvar till följd av giftermål med tidigare inflyttade finnar eller med den svenska befolkningen.

Finnarna från västra Finland var lika oss... de gick under beteckningen Finne, Tavast, Nylänning, Ålänning. Bottnekarlar som kunde komma ifrån Väster- och Österbotten styrdes av samma länsherre... i Korsholm.

Vid jämförelse med beteckningar för övriga migranter österifrån såsom ålänningar, nylänningar, tavaster och botnekarlar synes det dock vara mest sannolikt; att man med ”finne” övertagit en benämning som avsett person från landskapet Egentliga Finland (Varsinais-Suomi)... men därtill betydde nog finne den i senare svenskt språkbruk vidare betydelsen ”man från Finland” och betecknar såväl finsk- som svenskspråkig person.

 

Per Skåning, Peter Smålänning och Sven Västgöte i Vadstena på 1500-talet och ”Lapp-Anna” i Skänninge. Jute och Garp var också vanliga folkbeteckningar. Västgötegatan där stadsmuseet har sina lokaler, kommer av folknamnet och inte av landskapet, d v s gatan heter inte Västergötlandsgatan... liknande gatunamn för finnar hittar man bland annat på Gotland, i Visby heter en gata Finngränd.

 

Förnamn på dem som hade tillnamnet/efternamnet Finne i Östergötland på 1500-talet:

Anders, Bertil, Erik, Hans, Hemming, Henrik, Jacob, Jesper, Jöns, Jören, Knut, Lasse, Markus, Mats, Mikael, Mårten, Niklas, Nils, Olof, Paul, Per, Påvel, Rasmus, Sigfrid, Simon och Törils (Torils?).

 

Därtill finner man personer som Markus Ålänning i Söderköping (1580)... men ibland kan det vara vanliga efternamn som ålänningen Mats Kus i samma stad och tid. I bland var det så att de också betecknas såsom ”finnen Anders Larsson i Östra Husby 1596”.

Per Nyländare på Stegeborg, Nils Tavast i Askeby 1542 och Mats Tavast i Vadstena 1600.

Under andra hälften av 1500-talet, kallas murmästaren Lasse Nylänning, ibland för Finne. Fanns det gott om finländare i en ort och några med samma förnamn fick i så fall de ytterligare tillägg, såsom den konstiga formen som en vadstenabo hade - Olof Halvfinne, samtidigt fanns i staden en Olof Finne. Bägge nämns i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok åren 1540-1541.

Kyrkoherden och rektorn för skolan i Vadstena 1596-1603... rektor 1596 och kyrkoherde 1598, död 1603... hette så mycket som Georgius Laurentii Finlandus... men kallades för Jöran Skolmästare.

 

Det går att finna finnar, tavaster, ålänningar och nylänningar i följande socknar, men sannolikt i samtliga östgötska socknar:

Asby, Askeby, Bjälbo, Björkeberg (alternativt Västerlösa), Dagsberg, Drothem, Ekeby, Fivelstad, Horn, Kimstad, Konungsund, Kullerstad, Lönsås, Motala, Ringarum, Skällvik, Svinstad, Törnevalla, Västra Husby, Vånga, Vårdnäs, Östra Husby, Östra Stenby samt i städerna Vadstena, Linköping, Norrköping och Söderköping.

 

 

SVEDJEFINNARNA I NORRA OCH SÖDRA ÖSTERGÖTLAND.

Hantverkare, arbetsfolk av olika slag - företrädesvis bönder, jordbruksarbetare och tjänstefolk. Dessutom söker sig till bergslagsområdena hela tiden folk. När det gäller härstamningen av det finska folk som genom dessa migrationsrörelser framför allt nådde städer, jordbruksbygder och bergverk i rikets centrala delar och där fick arbete och hemvist, kan man utan någon ingående undersökning konstatera, att östfinnar, savolaxare och än mindre karelare, under inga förhållanden behöver föras in i diskussionen. Befolkningen i Finlands västra delar var förtrogna med det jordbruksarbete som bedrevs i centralsvenska landskap som Östergötland... ej svedjebrukande bönder. Havet förenade mer än skilde åt...

 

Ett speciellt drag för östra Finland är den tidiga användningen av släktnamn. I Savolax hade allmogebefolkningen släktnamn redan på 1400-talet. Utmärkande för dessa är att de slutar på ändelsen -nen, t ex Kekkonen, Savolainen eller Lintunen.

Under 1500-talet spred sig släktnamnen mot norr, i samband med att områden koloniserades. I de västra delarna av landet, som i Österbotten och Satakunda, använde invånarna ej släktnamn. Bruket av släktnamn i Savolax och Kajanaland, delvis även i Tavastland (där savolaxare bosatte sig) och Karelen gör det lättare för de som bor i Värmland att hitta sina finska rötter, ty man tog med sig släktnamnen dit... medan i västra Finland som i Sverige under denna tid inte använde sådana utan hade patronymikon, d v s -sonnamn... efternamnen kommer senare och har många gånger ursprung i gårdsnamnen, typ Skoglund eller Öman.

 

Hankavesi i nuvarande Hankasalmi kommun 50 kilometer nordost om Jyväskylä.

i det forna ”Stor-Rautalampi socken” kan stoltsera med att ha skickat iväg. I Rautalampi hittar man år 1571 en Oleff Linduinen. Enligt sid 509, Uusi suomalainen nimikirja, Sirkka Paikkala, Keuruu 1988. Dessa Lintu-efternamn är vanliga i östra Finland, ursprung av ordet fågel.

 

”För alle ärlige och gode människor, som thenna min sedel förekomma kan. Guds ords tjenare iag owärdeligen Laurentius Lamai och Kyrkoherde uti Rautalambi sochn, bekänner med thenna min openhändiga skrift att thenna Bonde Hans Hindricksson af Hagamse by, som hafwer warit i Swerige at söka sig borum, hwilket han hafwer funnit i Vårdnäs sochn och Kinds härad och nu wil begifwa sig tit igen, och nu begärande en sedel af mig, hwarföre han hädan bort dragit hafwer, om han någon orätt giordt eller bedrifwit hafwer mot någon med ord eller gerning i werdslig måtto, hwilcket honom ingen tillägga kan. Item ock at hans fader broder är worden qwar samt med sina söner, som blifwa här också hemman före och at de woro 3 broder barn och litet til jord, therföre måste han söka sig annanstädes, och therföre kunde iag ei förvägra honom thenna bekännelse, all then tid han ei annarledes sig skickat hafwer, än thet som christeligit och ärligit är. Therföre beder iag alle ärlige och gode människor synnerliigen Kinds och alle nämde Härads trogne män och undersåter, i hwad Kall och Condition de äro stadde, att i gören för Guds skull och waren förenämde Hans Hindricksson behielplige och icke honom någon onska eller orätt göra eller låta utan hielpa honom till det bästa, nog lön af Gudi alsmäktige som allom mer sin guddomelige nåd och barmhertighet lönar och wedergäller nu och ewinnerligen. Skrifwet Rautalambi prästegård 10 Februarii 1584. (L. L.)”

 

I Petrus Nordmanns bok ”Finnarne i mellersta Sverige”, sid 5, står det felaktigt ”Och detta gälde ej blott trakter i Medelpad, utan äfven sådana i Dalarne, hvilket framgår af följande gamla prästebetyg, det vi afskrifvit i Karlstad ur Archivum Vermelandicum af E. Fernow Tom II pag. 172.” Faksimilupplaga efter originalutgåva tryckt 1888, Malung 1994. Åren 1570-1601 var Laurentius Laurentii präst i Rautalampi. Nordmann har felaktigt skrivit ”swärdsnäs sochn”, i stället för Vårdnäs i Östergötland. Se ”Avskrift av Lars Hedner Carlskoga Prästgd 27/3 1770 (Har Hans Henriksson eller ättlingar flyttat till Karlskogatrakten?! Eller kom han aldrig tillbaka till Östergötland?). J:E Fernow, Archivum Wermalandicum, Tom II 1771. Ur R.B:s samlingar, pärm XII D.

 

Östergötland delades i början av 1400-talet i tre län, som 1618 samlades under en kunglig ståthållare.

 

(EN INTRODUKTION I SVERIGEFINNARNAS HISTORIA, HÅLLEN PÅ NORRKÖPINGS STADSMUSEUM 990926.)

2010-08-20 @ 21:40:25 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

VADSTENA KLOSTER & DESS FINNAR.

Bjälboättens palats

1300-talet.

 Första gången Vadstena nämns i skrift är 1268. Det är kungsgården Vadstena man skriver om. En oerhört vacker byggnad som fortfarande kan beses i Vadstena. Den skänktes 1346 av kung Magnus och drottning Blanka, till det nya kloster som den heliga Birgitta ville skapa. År 1384 invigdes Vadstena kloster, ett dubbelkloster för både munkar och nunnor. Birgittas ordensidé byggde på kvinnomakt… omkring 60 nunnor och ett dussintal munkar i varje kloster. Chefen för klostret skulle vara abbedissan, men till nunnornas hjälp behövdes manliga präster och dem fick man rekrytera bland de redan prästutbildade. Vid sidan av många andra anställda som skötte klostergårdens sysslor. I Vadstena var ett stort antal av dessa finnar. Klosterfolket hade åtskilda boningshus och i mitten av klosterområdet låg en gemensam kyrka. Under den första tiden bestod den av en enklare träkyrka, men omkring 1369 började Vadstena klosterkyrka byggas och 1430 stod den ståtliga klosterkyrkan färdig. Birgitta själv hade i detalj bestämt hur kyrkan och klostret skulle se ut och hur klostret skulle vara organiserat. Klosterkyrkan kallas också Blåkyrkan eftersom den är byggd av blågrå kalksten från Omberg. Den invigdes 1430 i närvaro av kung Erik av Pommern och rikets stormän samt biskopen från Linköping. En orsak till att det från gåvobrevet från år 1346 tar några årtionden innan klostret invigdes har att göra med att Digerdöden drabbar Sverige omkring år 1350 och skördar minst en tredjedel av rikets befolkning. Pesten återkom 1361-1362 och 1369.

Vadstena kloster

Redan på 1300-talet fanns en finska i klostret. I Vadstena klosters minnesbok berättas det att på konung Ludvigs dag, det vill säga den 25 augusti, år 1387 ingick i Vadstena kloster systern och Margareta Olofsdotter från Finland. Hon som var bondedotter invigdes den 25 augusti 1387 och kom sålunda från Finland redan tre år efter den första klosterinvigningen år 1384. Hennes dödsår är okänt. Margareta Olofsdotter är den första kvinnliga person av finsk börd som vi känner till i Östergötland. Den manliga nämns faktiskt bara 37 år tidigare. (Den förste finnen vid namn i Östergötland hittar vi den 10 november 1350 vid namn Magnus Finne, beudofrände till kaniken Germund i Linköping, testamentsexekutor; han får testamente. Testamentsexekutorns uppgift var att utreda dödsboet och verkställa testamentet. Det juridiska testamentet kom att bli ett i viss form avgivet uttryck för en persons yttersta vilja och infördes i svensk rätt under medeltiden genom förmedling av kyrkan, som tack vare detta inst. tillfördes stora tillgångar.)


Heliga Birgittas relikskrin

Efter Birgittas död i Rom 1373 förde hennes barn Katarina och Birger hem hennes reliker till Vadstena. Den 7 oktober 1391, Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta i Rom. Påven Bonifacius IX förrättade den högtidliga ceremonin då Birgitta skrevs in i helgonens gyllene bok. Utanför ringde alla Roms kyrkklockor. Birgitta Birgersdotter blev Den heliga Birgitta, Sancta Birgitta. Hon är Sveriges enda medeltida helgon som har kanoniserats (helgonförklarats) av påven.


1400-talet.


På abbedissans och klostrets begäran fick man år 1400 stadsrättigheter av unionsdrottningen Margareta. Klostret styrde staden. Invånarna fick hyra sina tomter av klostret och även göra dagsverken, arbeta som ersättning, åt klosterfolket. Klostret behöll de mest attraktiva tomterna och salubodarna utmed Storgatan för sig själv.


Udd Jönssons hus i Vadstena

Efter Birgittas helgonförklaring blev klostret i Vadstena ett mycket välbesökt pilgrimsmål, inte minst med tanke på att man där kunde köpa ett avlatsbrev, vilket var ett dokument som gav syndernas förlåtelse. På den tiden var man rädd för att hamna i helvetet om man på något vis hade syndat. Även efter att handeln med avlatsbreven hade upphört kom många pilgrimer till klosterkyrkan i Vadstena för att be vid Birgittas relikskrin. Pilgrimerna kom framförallt från de nordiska länderna. Finländarna var talrikt representerade. Mängder av pilgrimer och stormän kom till staden, vilken snabbt växte. Pilgrimerna behövde både mat, husrum och annan service. Eftersom Vadstena ligger vid Vättern fanns det då som nu en hamn. Den medeltida hamnen var belägen vid Mynttorget som låg alldeles utanför klostret. Det var framförallt handeln med järn och spannmål som dominerade.

Strandpromenaden vid Vättern

Flera kungar och drottningar gynnade klostret, till exempel unionsdrottningen Margareta, som var barndomsvän med Birgittas barnbarn Ingegerd Knutsdotter, abbedissa i klostret. Vadstena kloster var centrum för den svenska oppositionen mot kung Albrecht och man hjälpte Margareta att komma till makten i Sverige. Drottningen svarade med att uppvakta påvestolen för att få Birgitta kanoniserad. Årsskiftet 1403-1404 tillbringade drottning Margareta i Vadstena, där hon upptogs som syster i Birgittinerorden. Drottningen grundlade senare ett Birgittinerkloster i Danmark, i Maribo på Lolland.

Medeltida gravvård i klosterkyrkan
 
Hovet och många stormän skänkte stora gåvor till klostret. Tanken var att man på det viset skulle försäkra sig om en gravplats i klosterkyrkan där man skulle få själafrid och sin sista vila. Det var vanligt att många stormän satte sin yngsta dotter i klostret, men det var ofta lång väntan att bli antagen som munk eller nunna.

En som fick den ynnesten var Tyrnerus Andreae, präst från Åbo stift som invigdes som munk i Vadstena 6/11 1407. Efter en lång tids avtynande avled han 18/11 1435. Det berättas om honom, att han i 26 år led av våldsam reumatisk huvudvärk, men då han efter ingivelse anropade ”beatus confessor magister Petrus” (Olavi), skedde det underverket, att han blev fri från sin plåga.

En annan munk hette Clemens och i Vadstenadiariet finns ett tillägg till detta namn – Civikin - men betydelsen därav är oviss. Möjligen sammanhänger ordet med det latinska civicus – borgerlig – eller är det kanske av finskt ursprung, såsom formen skulle kunna antyda. Han var präst i Västerås; invigdes 31 mars 1425 till prästmunk av den forne Vadstena-munken, ärkebiskopen i Uppsala Johannes Haquini (1379-1432) och erhöll hans plats. Sändes 27 maj 1440 jämte Johannes Bernhardi med flera till Finland för det nya klostret därstädes. Återkallades av konventet och hemkom förste november 1443, då han intog en diakonplats, men enär intet av prästmunkarnas rum var ledigt, begav han sig, enligt sin önskan, tionde maj 1444 tillbaka till Finland, även denna gång med Johannes Bernhardi, samt två nunnor. Efter sin återkomst på sommaren 1447 stannade han några år i Vadstena, men begav sig tredje juli 1450 jämte Olavus Gunnari och Jas. Nicolai till Bergen för att införa ordning i Munkalivs kloster; året förut hade man nämligen i Vadstena fått underrättelse om att en präst därstädes hade dödat en av munkarna. Efter att ha varit den sedvanliga treårsperioden i Munkaliv, erhöll Clemens och Jas. Nicolai kallelse från Vadstena att begiva sig hem; de återkom 1453. Clemens avled sjätte augusti 1459 under vårfrumässan. Eftermälet blev “var skicklig sångare och talare, mild och saktmodig i umgängelsen, from och gudfruktig.”.

Drottning Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud)s gravsten

I klosterkyrkan ligger många berömda personer begravda. Det var bara de rika, som hade råd att köpa sig en gravplats inne i kyrkan. De flesta var adelsmän, hantverkare eller präster. Drottning Filippa, gift med Erik av Pommern, ligger begravd i kyrkan samt Gustav Vasas son, hertig Magnus. Inuti hans gravmonumentet hänger kistan i kedjor, det var ett önskemål från hertigen eftersom han var rädd för spindlar. När kyrkan restaurerades flyttades många av gravstenarna omkring och man placerade de finaste längst fram.


I Vadstena klosterkyrka begrovs en finländsk herreman under medeltiden, ty man hittar en gravsten av brun kalksten som har kantskrift med majuskler och är skadad på några ställen. Dess text på latin, lyder på svenska: "Herrens år 1413 dog riddaren herr Tord Röriksson och fru Margareta, hustru till riddaren herr Kristiern. Deras själar vila i evig frid."

På mittfältet syns tre snedställda sköldar, placerade bredvid varandra; till vänster finns Vasavapnet, i mitten ett vapen med tre fåglar (Moltke) och till höger Bondevapnet. Hällen är spräckt och lagad tvärs över, något ovanför mitten. Måtten räknar 240 gånger 152 centimeter.

Stenen är lagd över riddaren och hövitsmannen i Viborg Tord Bonde Röriksson och över riksdrotsen Kristiern Nilssons (Vasas) hustru Margareta Johansdotter (Moltke). Tord Bonde avled enligt Vadstena diariet 21 mars 1417 och begrovs den 2 augusti. Sambandet mellan de båda personerna förklaras av att Tord Bonde var gift med Kristiern Nilssons syster, Ramborg, som levde ännu 1431.


Birgittinerna öppnade ett kloster i Nådendal, c a 1440. Det kom att ha ett livligt utbyte med moderklostret i Östergötland. Av de 72 nunnorna i Nådendal som man känner till namnet under åren 1470-1497 var 14 från Vadstena, ett flertal av de finska nunnorna har troligen bosatt sig i Vadstena. Källmaterialet har stora luckor.

Nådendal hade goda sjöförbindelser direkt till Sverige. Stockholm och Vadstena var välkända städer. Den förra som huvudstad och den senare som det största och mest betydelsefulla klostret i det senmedeltida Norden och som var dess andliga centrum.

När Nådendals kloster upprättades 1443, grundat i Masku 1438, fanns ej samma behov att komma till Vadstena från Finland som klosterfolk, däremot var den motsatta trafiken livlig då klostret i Nådendal synes ofta ha saknat folk, ett ständigt orosmoment för ledningen i Vadstena. Inledningsvis behövdes utbildade nunnor och munkar, men även andligt material. Generalkonfessorn i Vadstena Magnus (Unnonis) utställde ett kvitto å betalning för ett antal av brodern Johannes Kylonis till Nådendals kloster inköpta böcker i Vadstena kloster 1 september 1448. Några år tidigare, 1440, kom domprosten Olof och kaniken Holmvid från Åbo (nog ditsända av biskopen Magnus Tawast) till Vadstena. De önskade att från Vadstena erhålla både nunnor och munkar för att undervisa i det nyanlagda klostret Nådendal. Det kom två nunnor och en munk.

Under en elva års period kommer fyra nunnor tillbaka från en längre vistelse i Nådendal.


Staty över Heliga Birgitta i Nådendal

Katarina Bengtsdotter återvänder den fjärde augusti 1445 från Nådendal, som hon förestått i fem år. Fem år senare återvänder Katarina Eriksdotter från Finland. Hon intogs i Vadstena 1428, reste till Finland 1444 och avled 1481.

I diariet för klostret omtalas den 5 september 1456 att Margareta Arvidsdotter och Helena Hinzesdotter har kommit tillbaka från Finland. Där hade de vistats i flera år, och de hade i sitt följe prästen herr Karl. Deras hemkomst inträffade söndagen före jungfru Marie födelsedag.

Den första bok vars upphovsman är känd och som kommer från nuvarande Finland tillkom år 1469. Jöns Andersson Räk eller Räck (Ræk), alias Budde (1437 – 1491) härstammade från Österbotten, var birgittinermunk (kanske med ett ursprung i franciskan- dominikanorden) och en av medeltidens främsta översättare av latin till svenska. I februari 1468 skrevs han in i det tyska universitet Greifswald. Året efter i Vadstena översatte han den korta versionen ”den heliga Metchtilds uppenbarelser”, enligt egen utsago på två veckor, styrkt av uppenbarelser för honom. I Vadstena scriptorium kopierade han också böcker för Nådendalklostrets räkning. Då nunnorna inte var latinkunniga trots att de läste och skrev svenska behövdes översättningar. Bara inom klostren fanns det möjligheter för kvinnor att leva ett intellektuellt liv under medeltiden. För att tillfredsställa deras läsbehov tillkom en rik religiös litteratur på svenska. Budde översatte ett sammandrag av Birgittas uppenbarelser och den anonyma ”Själens Kloster” i Nådendal 1480 och vissa av Bibelns böcker (Judits, Esters och Ruts böcker samt Machabeerböckerna, översatta 1484.) Sannolik översättare till Suso: Gudeliga snilles väckare, översatt i slutet av 1400-talet och bidrog därmed väsentligt till det svenska skriftspråkets utveckling. Det ska observeras att boktryckarkonsten ännu inte hade kommit till Sverige. Första boken trycktes på latin i franciskankonventet i Stockholm år 1483 och Bibeln fanns ännu inte vare sig på svenska eller på finska. Jöns Buddes bok är den enda bevarade av hans egen hand, skriven 1487-1491. Verket skrevs i Nådendal och texterna är typisk klosterläsning. Numera finns den att beskådas i Kungliga biblioteket i Stockholm. Utanför Nådendals församlingskyrka (den gamla klosterkyrkan som står kvar efter reformationen) finns en minnessten rest över Finlands förste kände författare.


Vadstena kloster växte snabbt under 1300- och 1400-talet och blev mycket rikt och var vid den tiden en av de största jordägarna i Sverige. Många dotterkloster grundades i Europa, till exempel i England, Finland, Estland, Danmark, Polen, Holland, Tyskland (i Bayern grundades ett birgittinerkloster kallat Gnadenberg, där kung Eriks syster, Katarina av Pommern, var gift med pfalzgreve Johann av Neumarkt) och Italien. Vid slutet av medeltiden fanns det 27 birgittinerkloster. Det i Nådendal hade sin tillkomst att tacka Åbobiskopen Magnus Tawast…

Åbos biskop, den mycket lärde Magnus Tawast var en skolpojke när Heliga Birgitta dog… men efter skolgång bland annat i Prag, där han blev magister år 1398… kom han via Paris – en stad han tillbringade vintern i - till Vadstena tillsammans med unionskungen Erik av Pommern, i vars kansli han var anställd. Efter att ha varit domprost i Åbo domkyrka, blev han i Rom hösten 1412 vigd till Åbos biskop. Platsen var Katarinakyrkan som låg strax intill Birgittahuset. På hemresan till Åbo åkte han åter via Paris och Vadstena. I den senare orten vistades kung Erik för tillfället våren 1413. Efter denna tid såg Magnus Tawast som sitt livs uppgift att öppna ett birgittinerkloster i Finland och såsom biskop i Åbo hade han goda möjligheter. Biskopen var hela medeltiden igenom den främsta auktoriteten i det som kallades Österland. Biskopen i Åbo var sålunda den som höll samman Finland. Magnus Tawast fick hjälp av kung Erik, vars hustru Drottning Filippa senare kom att begravas i Vadstena klosterkyrka, och birgittinerna i Vadstena, som hade målsättningen att anlägga birgittinerkloster i varje land som ingick i den stora nordiska union som skapats i Kalmar år 1397. Eftersom det var sparsamt befolkade nejder i merparten av Norden blev birgittinerklostren sammanhållande kulturcentra.


Nådendals kloster

Det skulle ta sin tid innan klostret i Nådendal stod färdigt, ja till och med innan det kom igång, och det berodde bl a på stridigheter inom birgittinerorden själv och för att det var svårt att hitta manliga präster i Finland som behövdes för själasörjningen i birgittinerklostret. Kvinnor fick inte vara prästutbildade under medeltiden och i Sverige hittas sådana inte först under efterkrigstiden. Inte först 1435 var stridigheterna över – dessa handlade om abedissans makt som många män inte gillade – och man kunde gå vidare i Nådendalklostrets bildande, och Magnus Tawast tog, efter rådplägning med Vadstenabröderna år 1438 initiativ i frågan vid ett riksrådsmöte i Södermanland augusti 1438. I staden Tälje utfärdade detsamma fundationsbrev för ett blivande birgittinerkloster i Finland. Men nu satt inte kung Erik mera på tronen efter uppror i Sverige 1434 (Engelbrektsupproret) och i Finland 1438 (Davidupproret), utan Karl Knutsson Bonde var den som kom i Vadstena den 31 januari 1439 utfärda ett skyddsbrev för Nådendals kloster. Det är första gången klostret nämns vid namn. Året efter valdes en ny kung och i Kristoffers (av Bajern – systerson till den forna kung Erik) landslag som tillkom straxt därefter garanterades att Finland skulle deltaga i kungavalen, samtidigt som landet delades upp i två lagsagor, Norrfinne och Söderfinne. Även kung Kristoffer utfärdade på heliga Birgittas kanoniseringsdag 7.10.1441 ett skyddsbrev för Nådendals kloster. Året efter grundades staden Rauma. Under sådana förhållanden var det naturligt att Magnus Tawast satte full fart med anläggandet av klostret Nådendal. Magnus Tawast var sålunda närmare 80 år när detta skedde, och det måste ha varit en märklig krutgubbe som pendlade mellan Finland, Sverige och Danmark flera gånger om året för att hinna med Riksrådets sammanträffanden och andra engagemang i samband med uppror, kungaval och kröningar som rådde i Kalmarunionen de här åren. Tidigare hade han dock rest längre bort, bl a till Jerusalem och Venedig, samt andra platser på kontinenten. Den 4 februari 1450 beviljade påven Nikolaus V i Rom den då mer än 90-årige biskop Magnus Tawasts ansökan om att få avgå från sitt ämbete. En släkting Olof Magnusson efterträdde på tronen och Magnus Tawast kunde flytta till sitt älskade Nådendal. Den 9 mars 1452 dog Magnus Tawast på sin gård utanför klostrets murar i Nådendal, nio år efter klostrets öppnande, och han är begravd i det Tawastska gravkoret i Åbo domkyrka.

Magnus II Tavasts gravsten i Helga Lekamens kor (Tavastkoret) i Åbo domkyrka.


Det kan noteras att Magnus Tawast besökte Vadstena och Linköping under några veckors tid år 1417 såsom påvlig kommissarie för att leda kanoniseringsprocessen för bl a biskop Nils Hermansson av Linköping och dominikansyster Ingrid av Skänninge. Året före hade han i Åbo påbörjat en mirakelförteckning och i avbidan på kanoniseringen skulle sätta fart ägnade sig Åbobiskopen åt att glorifiera Henrik av Åbo. Han som blev ihjälslagen av bonden Lalli på 1150-talet. Magnus Tawast beställde den märkliga sarkofagen från år 1429 över Henriks liv och det första korståget 1156 med sina graverade mässingsplåtar i Nousis kyrka (där Magnus Tawast själv är avbildad) samt Heliga Lekamens och Birgittas kor i Åbo domkyrka, Tavastkoret tillkom 1425. Trots allt så blev Sveriges enda katolska helgon Heliga Birgitta.


Alvastra kloster

Klostret i Vadstena måste ha haft många landbor av finländsk härkomst, troligtvis mycket på grund av den manspillan Digerdöden skapade. Det kan relateras med närliggande kloster i Östergötland. Vi vet att till exempel Alvastra kloster vid Ombergs södra fot hade finska landbor. Niklas Finne i Motala omnämns som sådan i ett dokument från Arboga den tredje mars 1383. Det var nog troligt att även Vadstena kloster hade andra finska landbor. Källmaterialet från denna tid är knapert, men finnar fanns bosatta på östgötaslätten runt Vadstena under denna tid.

Den 5 oktober 1384 hittas Magnus Finne i Broby, Skeppsås socken i Bobergs härad. Densamme, med stor sannolikhet, omnämns även den 22 november 1385 – ett år efteråt – “faste vid Bobergs ting”. Broby gård hittas tre kilometer söder om Skeppsås kyrka i Mjölby kommun, inte långt ifrån Svartån. Broby gård ligger på en nord-sydlig moränrygg i den öppna lerslätten. Tidigare namn var Broby by, som innehöll sexmantalsatta gårdar. Genom hemmansklyvning fanns nio brukare i byn vid laga skiftet 1827, medan det idag återstår två gårdar. En tänkbar anledning till att Magnus Finne brukade en gård ute på östgötaslätten kan vara att han tog över ett ödehemman som uppkommit i samband med Digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Befolkningsminskningen medförde en brist på arbetskraft och kan ha medfört en utökad finsk kolonisation - vars rikshälft klarade sig bättre ifrån farsoten - av Östergötland och andra centralt belägna svenska landskap.

Ytterligare en finne med samma förnamn som de nyss nämnda hittas i Kvillinge socken, norr om Norrköping. Magnus Finne i Kuddby, Kvillinge socken, Bråbo härad “skänker ägodel till S:t Olofs kyrka i Norrköping”, gåvotillfället är daterat den 27 maj 1474. 1500-talet som har ett rikare källmaterial berättar om desto fler finnar i Vadstenas allra närmaste grannskap. Mer om det senare.


Sankt Olai kyrka i Norrköping, sedd från gången genom Stadstornet.

Linköpings stift var det rikaste stiftet i riket Sverige-Finland under medeltiden. Till rang det viktigaste efter ärkestiftet i Uppsala. Ett stort antal färgstarka biskopar styrde i stiftet. En av dem var Biskop Henrik Tidemansson (1465-1500) som kom från en borgerlig släktkrets - bergsmän i Vånga och borgare i Söderköping. Han skrev lärodikter för det borgerliga samhället och en gudstjänstordning, den i Nürnberg utgivna Breviarium Lincopense (1493), att nyttjas över hela stiftet, som omfattade hela Östergötland, norra Småland, Öland och Gotland.

Birgittinerklostret i Vadstena förväntades att följa domkyrkans gudstjänstritual. Överhuvud taget intog det birgittinska komplexet ett stort rum i Linköpingskyrkans verksamhet. Ett energiskt arbete bedrevs nu för att även Katarina Ulfsdotter, Heliga Birgittas dotter, skulle erkännas som helgon. Riktigt så långt nådde man inte, men hennes helighet kröntes av skrinläggningen av de heliga benen, förrättad år 1489 i Vadstena av ärkebiskopen med Linköpingsbiskopens biträde.

Skrinläggningen hade föregåtts av ett stort antal intervjuer av personer som hade tillfrisknat då de hade åkallat Katarinas namn eller vallfärdat till hennes grav i Vadstena.

 

Linköpings domkyrka

 

I ett sammanhang har en finsk undersåte varit närvarande för att intyga att ett under hade skett i biskopens hushåll:

"Den aktade biskopen Henrik Tidemani hade en tjänare vid namn Sven Bondesson, vilken blivit sårad i huvudet och det så illa, att man mycket väl kunnat lägga en hand mellan huvudet och örat, och femtioen benflisor blevo bortryckta ur skuldrorna till en längd av en hand. Han råkade härigenom i den svåraste sjukdom. Alla, som sågo honom, ansåg därför, att han oundvikligen måste dö. Några som strävade med att bota honom, fattade då genom gudomlig insikt ett klokare beslut och bådo fru Katarina att i sin välvilja gå i förbön för honom. De gjorde ett löfte till henne, att om han undginge döden, så skulle han personligen vallfärda till hennes grav i Vadstena med sina offergåvor. Knappt hade löftet avlagts , förrän han genast kände lättnad, och hans tillfrisknande framskred från timma till timma, tills han var fullständigt botad. Med stor fromhet fullgjorde han det, som man lovat, förhärligande Gud." Biskopens husfolk, Björn Långe och Anders Finne hade stått som vittnen till händelsen.

På 1400-talet hittar man genom att studera ingiftesbreven en kvinna av bondestånd som var bördig från Finland, det som under medeltiden hette Österlandet, det vill säga Anna Petersdotter (Persdotter) från Åland. Linköpingsbiskopen Henrik inviger 1478, omkring den 7 oktober, henne till nunna i Vadstena.


Vadstena kloster

På 1400-talet kan det finnas ytterligare flera dokumenterade finnar i Vadstena kloster… dessa var från Norrbotten. Norrbottens omfattning på medeltiden betecknade ett betydligt större område än idag på 2000-talet. Norrbottningar under medeltiden hade sitt ursprung från bägge sidor av Bottenhavet.

För år 1461 berättas det i klostrets minnesbok att tisdagen efter Quasimodogeniti, som inföll på Sankt Tiburtius´ och Sankt Valerianus´dag, det vill säga den 14 april, vigde för första gången herr biskop Kätil i Linköping tvenne systrar, varav en var Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, en släkting till broder Mikael. Tre år senare, den 12 oktober 1465 upplyser minnesboken att:

"På lördagen i veckan efter vår moder Sankta Birgittas dag avled syster Birgitta Hannisdotter (sic!), född i Norrbotten, släkting till broder Mikael."

Fram till år 1494 omnämns norrbottningar i Vadstena klosters minnesbok. Från den sjunde mars 1462 berättas att biskop Laurentius i Växjö vigde en broder till diakon herr Laurentius Mikaelsson från Norrbotten. Denne broder hjälpte Vadstena kloster med sina av Guds beskärda ägodelar (“skänkte till klostret mycket av de Guds gåvor han erhållit”) och vilken var en bland de fyra munkar, som benämndes evangelistae. Han avled på nyårsaftonen 1494 och fick eftermälet “vir devotus et simplex ac sanctae regulae fervens aemulator”:

"Sankt Sylvesters dag, det vill säga den sista dagen i december månad avled broder Laurentius Mikaelsson från Norrbotten, en from och enkel man och ivrare för den heliga klosterregeln, en av de fyra prästerna, i det 32:a året efter sitt klosterlöfte."

Nunnan Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, med möjlig härkomst i nuvarande Finland; som invigdes 14 april 1461 och avled 12 oktober 1465, tillika Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring sjunde oktober 1478 och med dödsåret okänt, kom bägge till Vadstena efter att klostret i Nådendal hade kommit i bruk. Val av klosterort berodde av så många individuella orsaker att några säkra slutsatser av migrationens omfattning mellan klostren ej går att fastställa av det knappa materialet.


Medeltida vardagsliv, målad - på ett valv i Risinge gamla kyrka – av Risingemästaren.

Även finländare bosatta i Sverige kom tidigt att bistå klostret i Vadstena. De kunde hoppas på att få en bättre chans att komma till himlen under den yttersta dagen då domen fälldes. Mässor kunde också läsas över döda i klostret. Ett exempel är Stockholmsborgaren Peter Ålänning och hans hustru, Kristina Persdotter, som testamenterade den 1 september 1401 till Vadstena kloster allt det de ägde i Älvestad gods i Broby socken av Östergötland. Broby socken uppgick i Strå under 1600-talet. Gården Älvestad finns kvar och ligger i anslutning till Broby kyrkogård, av vilka inga synliga lämningar märks, ligger vid Prästtorp som idag är bebyggt med en ålderdomlig parstuga. Älvestad ligger söder om Vadstena, nära sjön Tåkern.

Peter Ålänning, rådman i Stockholm stadfäste 1404, den 1 juni (söndagen näst efter Helga lekamens dag), sin och sin framlidna hustrus, Kristinas, gåva av gården Älvestad (i Broby socken av Östergötland) till Vadstena kloster. Peter Ålänning var en givmild man, redan 15-20 år tidigare hade han och hans hustru donerat av sina tillgångar till Åbo domkyrka. Denna donation daterad i Stockholm 29 september 1386 berättar om hans och hans frus härkomst.

”Rådmannen i Stockholm Peter Ålänning och hans hustru Kristina Persdotter giva till Åbo domkyrka till ett evärdligt prebende, till Guds, jungfru Marie och S:t Eriks heder och ära ävensom till hugnad och nåd för sina och sina föräldrars själar, allt sitt gods på Åland och i finska skären, nämligen särskilda lägenheter i Sunds, Tövsala och Vemo socknar. Dat. in die beati Michaelis archangeli.”

Pedersöre kyrka

Från år 1416 finns dokument att pilgrimer från Åbo stift fullgjort mödosamma pilgrimsfärder till Vadstena. De ingår bl a i den mirakelsamling Magnus Tawast påbörjade i Åbo. I Tavastland har man också hittat ett pilgrimsmärke från Vadstena, tillverkad under tidsperioden 1450-1515. Skriftliga källor, som tänkeböckerna berättar att en från Åbo stift besökt Vadstena i detta avseende och mirakelsamlingarna nämner fyra dito. Att det fanns pilgrimer från Finlands kärnbygder klargörs tydligt om man läser mirakelberättelserna till Heliga Birgitta. Ett exempel är hur kyrkoherden Olof i Kumo återfår sin förlorade syn genom åkallande af den heliga Birgitta. Vittnesmålet torde lämpligen förläggas till tiden omkring 1375, enär Birgitta avled i juli 1373 och dottern Katarina snart därefter begynte arbeta för hennes helgonförklaring, för vilket ändamål intyg om undren också från alla håll sammanskaffades. Även en i Pedersöre socken hemmahörande flicka, som förirrat sig i ödemarken, återfås oskadd hem genom åkallande af den heliga Birgitta. I "Den heliga Birgittas mirakler" i det fjärde bandet av hennes uppenbarelser handlar det 54 miraklet om en fallandesjuk kvinna i Pedersöre socken som botas, likasom också en blind man genom åkallande av den heliga Birgitta:

”Kristina, hustru till Mikael i Lappå by, Pedersöre socken, Åbo stift, i de yttersta gränsbygderna av de kristnas bygd, led i tre år av de skarpaste hugg i inälvorna, så att hon ofta föll till marken och i samma stund trodde att hon skulle dö.

Hon gjorde löften till olika helgon för att hennes smärta skulle lindras men till ingen nytta. Till slut åkallade hon vår vördnadsvärda fru Birgitta och lovade att en gång första bästa år besöka platsen Vadstena, om hon botades genom hennes förtjänster. Efter få dagar blev hon fullständigt frisk, och hon kom till oss inom apostlarna Petri och Pauli oktav och berättade händelsen under tacksägelse. Hon följdes av sin make och en annan man från samma by vid namn Sylvester, vilka enstämmigt bevittnade detta med henne. Sylvester bekände, att han varit blind i tre år men återfått synen efter att han gjort ett vallfärdslöfte till Guds tjänarinna, vilket nämnde Mikael och hans nämnda hustru Kristina en stämmigt bevittnade med honom.”


Nådendals klosterkyrka

Mängden finskspråkiga i vallfartsorten Vadstena var så stor att generalkonfessoren i Vadstena under åren 1488-1499, Clemens Petri (Klemens Petersson invigdes till munk den 23 november 1462, vistades i Nådendal på 1480-talet för reformering av detsamma, avsade sig sitt ämbete den 18 augusti 1499 och avled i Vadstena 19 november 1500), gick 1494 i författning om att från Nådendal erhålla en munk, som för språkets skull kunde tjäna till konfessor för dem, som kom till Vadstena ifrån Finland eller “Västerbotten” (bör vara Norrbotten, men under denna tid hade man ett luddigt begrepp över vad denna del av riket skulle kallas). I Vadstenadiaret omnämns ingen dylik finskspråkig själasörjare, men den är långt ifrån fullständig. Det intressanta är att det finns en i Nådendal som nappade på erbjudandet. I ett brev daterat i Nådendal 16 oktober 1494 skriver klosterbrodern i Nådendal Michael Supalt till generalkonfessorn i Vadstena med anbud att inträda i Vadstena kloster för att tillmötesgå en av adressaten uttalad önskan att från Finland erhålla en till heliga förrättningar vigd man, som skulle betjäna besökande från Finland och Västerbotten med mottagande av bikt. Brevet finns i original på papper i svenska riksarkivet, med obetydliga spår på baksidan af ett grönt vaxsigill. Under adressen är tecknadt:

”Littera fratris Michaelis Supalth de Valle gracie, optans jncorporari conuentui fratrum monasterii Vatzstenensis pro expediendis finonibus jn sacramento confessionis.” Michael Supalt är med stor sannolikhet den första prästvigda finskspråkiga själasörjaren i Sverige. Tyvärr finns det ingen ytterligare information om honom.


1500-talet.

Jöns Budde var en av de flitiga författarna som gjorde att birgittinerklostren blomstrade. En annan var vadstenamunken Peder Månsson (f. cirka 1460 d. 17 maj 1534), som skrev ”Bondakonst” vid sidan av många andra böcker. Den är till stora delar en översättning av Lucius Junius Moderatus Columella: ”De re rustica.” Och antas vara översatt till svenska under andra halvan av 1510-talet. En tid - åren 1508-1524 - då Peder Månsson (lat. Petrus Magni) vistades i Rom i Vadstena klosters intressen såsom föreståndare för “Birgittas hus”. Vilket han lyckats bevara åt klostret efter sex års tvister; han ägnade sig även träget åt studier i Rom. 1524 anträdde han hemresan, sedan Gustav Vasa fått honom vald till biskop i Västerås efter Peder Jakobsson Sunnanväder. Han blev i Rom vigd till biskop och förmedlade sålunda den “apostoliska successionen” åt Sverige. Han protesterade sedan mot Gustav Vasas kyrkopolitik, men denne lät från 1530 kontrollera hans stiftsstyrelse.


Jöns Buddes minnessten i Nådendal

I sin ”Bondakonst” som var en lantbrukspraktika har Peder Månsson även med egna skriverier berättat om finnarna som han ansåg vara de fruktsammaste i det svenska riket. Vissa måste han ha kommit i kontakt med i Vadstena för klostret avlönade många i sin tjänst. Det framkommer av räkenskaper från första hälften av 1500-talet. Peder Månssons knaggliga verser är av intresse också därför att de är ett tidigt bevis om arbetar- och lönepolitikens motvilja mot emigration från det svenska riket, som inkluderade den finländska rikshalvan. Riga och Rävla (Reval – Tallinn) var tyska handelsstäder under Hansan, vilka lockade massor av finländare, främst från Nyland. Gustav Vasa omsatte dessa tendenser i handling. Han försummade ej att inskrida mot utvandringarna och arbetsresorna till Östersjöprovinserna från Finland. Vadstenamunken Månsson framhåller att finnarna är användbara som bergverksarbetare. Han ivrar också för den finnkolonisation som snart skulle nå en så stor omfattning i samband med bland annat svedjefinnarnas antågande till de svenska urskogarna i den västra rikshalvan, även om den hade ett skeende långt tidigare. I Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius´ (1677-1761) biskopskrönika omnämns överflyttning av finnar till Sverige redan på “Erik Läspe och Haltes” tid (1216-1249):

“Fruktsammasta äru Sverikis finna

ty ganskans mang barn föder var kvinna.

Sidan föra de barnen till Riga och Rävla,

vilken skullo föras till Stockholm och Gävla.

Um konungen där på sträng förbod gjorde,

till tyska land ingen barnen föra torde,

det våre Sverike och Finland (till) stor nytta.

Med finnom brukas selv (silver) och koppar hytta.

Än komme till Sverike finna yfnelika nog

som brukado åker och ryddo skog,

och gaves dem frihet nokor år

på öde godsen där skogen står,

där med måtte landit och kronan upphöjas

och fattigdom finnom med lön förnöjas.” Peder Månsson (Ur ”Bondakonst” 1510-tal)

Medeltida vardagsliv, målad - på ett valv i Risinge gamla kyrka - av Risingemästaren.


Klosterväsendet började avvecklas genast efter Västerås riksdag 1527. Det ena klostret efter andra revs i landskap som Östergötland. Alvastra kloster, de bägge dominikankonventen i Skänninge, franciskankonventen i Linköping och Krokek revs och användes till slottsbyggen som det i Vadstena med mera, men varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande. Det var alldeles för mäktigt, fast man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550. I Finland fortsatte Nådendals kloster sin verksamhet med rikshälftens övriga fick stängas. Där kvarstod däremot klosterkyrkorna, bl a i Rauma och Viborg. Senare även det i Nådendal, efter att klostret stängdes år 1584. De sista åren var starkt beskurna, man väntade helt enkelt på nunnorna skulle dö bort och redan år 1554 hade den finske bibelöversättaren Mikael Agricola tvingat nunnorna att övergå till den nya reformistiska läran.

Mikael Agricola, byst i Åbo domkyrka.


Nunneklostret i Vadstena överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som dess gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 - då den beslöt om klostrets upplösande - begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop nitiske Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.


Heliga Birgitta

Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”. År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.

År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.”

År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5”. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.

Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”. Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”. (Sven i svenlön betyder vapenövad tjänare; även ogift yngling.)

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.

Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.

Rödtornet i Vadstena är en sista rest av stadens gamla stadskyrka, helgad åt S:t Per, som byggdes på 1300-talet.

Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539. Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539. S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka. År 1541 fanns Olof Finne och Margit Finska upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne (Prebende var en donation, ofta till kyrkan; även underhåll anslaget till kaniks försörjning.) I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 1543 och 1544. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.

 Flertal finnar fanns med i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok så sent som på 1560-talet (man får tänka på att klostrets ekonomiska tillgångar kraftigt minskat) ... t ex sju finnar som vedhuggare 1568.

1566. Utgift svenlön: ---Törils Finne, 8 mark.

1568. ”Utgifft til flotan bade i skogen och haer hemma: --- (saknas mark-uppgift, men troligen sammanräknad med kommande utgiftspost): 7 finna, som weden höggo til stuffwonor 12 1/2 mark.

Vadstena kloster

Bilderna, utom de i Nådendal som är från Wikimedia Commons och tvenne äldre bilder vars rättigheter numera är allmänna, har tagits av Harri Blomberg.

2010-08-20 @ 18:49:50 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

FINSKA GUDSTJÄNSTER I NORRKÖPING UNDER STORA OFREDEN.

Skiss av Sankt Johannes kyrka i Norrköping, troligen gjord 1682-1689 (odaterad).

År 1715 fick en finsk präst som flykting höll sig i Norrköping, tillåtelse av domkapitlet i Linköpings stift att hålla gudstjänster för dit flyktade flyktingar, då de ej förstod det svenska språket. S:t Johannes kyrka uppläts åt dessa. Denna präst hette Edvard Nybäck och hade den 23 februari 1715 skrivit ett brev till de kyrkliga myndigheterna och gett tillkänna att i Norrköping fanns flyktingar 30 till 40 vid pass, som inkommit ifrån Finland och som önskade hålla gudstjänster på modersmålet och ”var lika nöjda om de fick det i kyrkan eller annat befryndat rum”. Flyktingpastorn herr Edvard Nybeck gavs tillåtelse av konsistoriet att hålla gudstjänster i S: t Johannes kyrka i Norrköping.

Edvard Nybäck föddes i Ingermanland, troligtvis i staden Nyen år 1671 och blev kyrkoherde i Järvisaari, redan vid 27 års ålder, flydde undan krigsoroligheterna till Finland och blev kyrkoherdeadjunkt i Kyrkslätt 1704, kyrkoherde vid finska församlingen i Tallinn 1709. Flydde åter till Finland 1710 och blev kyrkoherde i Finström 1713. Flydde till Sverige 1714 och hittas i Norrköping i februari 1715. Hur länge han stannade i den här staden framgår inte, men han blev kyrkoherde i Resmo och Örbylunda på Öland den 26 september 1716 och kontraktsprost i Ölands västra kontrakt 20. 6. 1722. Riksdagsman 1726, dog i Sthlm under riksdagen 22. 1. 1727 och begravdes därför i Klara kyrka.

Finländare i Norrköping med omnejd under Stora ofreden:

*Aspegren, Anders. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=962 och http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=4592

*Aspegren, Gabriel. Han skriver i en Bibel, senare i livet: "1713 om sommaren flyktade för ryssen till Stockholm. 1714 till Stäket 1/2 mil därifrån, härpå till Norrköping och Gistad socken, varest jag med min fader och syster uppehöll oss till freden 1721, då jag fick min styvmoder Elisabeth Lauphejer. 1722 kom vi hem igen till Kristinestad." Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=962 och http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=5736

*Bachster, Margareta? Hustru till Anders Aspegren och mor till Gabriel Aspegren, dog omkring åren 1713-1714 under flykten i Sverige. Se vidare http://www.rotter.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=962 och hennes far http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=2673 . Den senare dog 1719 under flyktingåren.

Johan Bladh*Blad, Johan. Tillsammans med sin maka Beata Liljelund flydde han under stora ofreden över till Sverige och bosatte sig i Norrköping. Där föddes 28/7 1719 sonen Johan Bladh (se miniatyrtavlan). Den senare blev han affärsman i Vasa, där han bl a anlade ett schäferi och ett beckbruk, samt förvärvade Benvik nybygge i Närpes och begynte dess planmässiga upparbetande. Han var en merkantilt begåvad och driftig affärsman och delägare i flere skepp. Hans förmögenhet var enligt hans egen affärsbok för år 1741 betydande nog för dåtida förhållanden: 1,086,000 daler kopparmynt. Bladh vara Kaskö stads grundläggare, om han  inte fick uppleva året 1785, då privilegiibrev för denna stad av Kongl. M:t utfärdades. Bladh avled nämligen å Benvik 13/1 1783. Johan Bladhs son, med hustrun Catharina Jurvelius från Nykarleby, var superkargören vid det svenska Ostindiska kompaniet och kanslirådet Peter Johan Bladh, född  3/12 1746 i Vasa och död 1/3 1816 i Kaskö. Se vidare http://sydaby.eget.net/swe/bladh/bladh.htm och http://www.ub.gu.se/samlingar/handskrift/ostindie/personer/people.xml?id=19


*Göransson, Johan. Enligt konsistoriets protokoll för Linköpings stift år 1714 så omnämns följande för den 27 april och 7 maj 1714. En finsk kvinna hade under det antagna namnet Johan Göransson med anlagd mansdräkt tjänat i Karl XII:s här och omsider varit nog oblyg att ingå äktenskap med en annan kvinna. Bedrägeriet uppdagades naturligtvis, och målet därom kom att handläggas av Linköpings domkapitel, som betogs av häpnad över hennes tilltag och ansåg henne därmed ha icke allenast bedragit sin så kallade maka, utan ock ha gäckat Gud, som instiftat äktenskapet till en förening mellan man och kvinna. Dessutom hade hon enligt dess mening genom att anlägga manlig dräkt ytterligare förbrutit sig mot honom, enär Gud i 5 Mos. 22:5 uttryckligen betygat, att han räknar som en styggelse, att kvinna bär sådan dräkt, som blott tillkommer en man.Domkapitlet fann de bägge brotten, när de lades tillsammans, så svåra, att bedragerskan borde drabbas av det strängaste straff. En och annan av dess bisittare yrkade på att hon måtte ådömas spöslitning, landsförvisning, ja till och med avrättning. Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm

*Höppener, Johan. Han föddes den 24 september 1696 i Borgå och kom som helt ung till Linköping, där han gifte sig 1721 med Hedvig Jancke (1703-1744), samt avled dagen efter sin sextio års dag, det vill säga den 25 september 1756. Makarna hade tolv barn, av vilka flera utförde sin livsgärning och slutade sina dagar i Linköping. Höppener ägde fler gårdar i staden. Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm

*Kraftman, Johan. Handelsman från Borgå, som var bosatt i Söderköping. I väntan på att få återvända hem tillsammans med sin familj ägnade han sig med landshövdingens speciella medgivande åt handelsverksamhet, i första hand åt uppköp av förnödenheter till de militära förrådsmagasinen. År 1718 reparerade han på den skuta, med vilken han kommit till staden och med vilken han jämte sin familj ämnade att återvända till Borgå, så snart detta blev fred. Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm

*Liljelund, Beata. Se Blad, Johan.

*Lillienstedt (tidigare Paulinus), Johan. Johannes Paulinus var född i Björneborg den 14 juni 1655, han inskrevs som student i Åbo 1672 och i Uppsala 1677. År 1697 blev han filosofie adjunkt i Åbo och professor där 1686, men tillträdde inte tjänsterna. Istället gick han ämbetsmannabanan och adlades Lillienstedt 1690. Han blev slutligen 1710 landshövding i Östergötland och 1719 riksråd, vid fredskongressen i Nystad 1721 ledde han de svenska delegaterna. Titelbladet till Johannes Paulinus-Lillienstedts oration i Uppsala 1678 tillägnades ”Magnus principatus Finlandiae”, storfurstendömet Finland. Lovprisningen av hemlandet var en diktkonstens klassiska genrer. Barockdiktare, patriotisk diktare med rötter i storhetstidens Sverige, där det nationella medvetandet var starkt… han skrev dikter till Finlands ära, dikter till Guds ära men störst spridning fick dennes kärleksvisor som under samtiden var mycket omtyckta. Han dog på sitt gods i Pommern. Se vidare http://www.genealogi.se/emigrant/forum/popup_info.php?id=961

*Nybäck, Edvard. Han föddes i Ingermanland, troligtvis i staden Nyen år 1671 och blev kyrkoherde i Järvisaari, redan vid 27 års ålder, flydde undan krigsoroligheterna till Finland och blev kyrkoherdeadjunkt i Kyrkslätt 1704, kyrkoherde vid finska församlingen i Tallinn 1709. Flydde åter till Finland 1710 och blev kyrkoherde i Finström 1713. Flydde till Sverige 1714 och hittas i Norrköping i februari 1715. Hur länge han stannade i den här staden framgår inte, men han blev kyrkoherde i Resmo och Örbylunda på Öland den 26 september 1716 och kontraktsprost i Ölands västra kontrakt 20. 6. 1722. Riksdagsman 1726, dog i Sthlm under riksdagen 22. 1. 1727 och begravdes därför i Klara kyrka. Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm

*Serlachius, Johan. En krigsflykting som blev kvar i Sverige, även efter freden i Nystad 1721 var Johan Serlachius, född vintern 1658 på Strömsberg i Borgå socken. Efter skolår i Helsingfors, Viborg, Åbo och Uppsala samt ett tiotal arbetsår i Stockholm och Viborg fick till slut år 1689 en fin befattning som kyrkoherde i Kexholm och Pyhäjärvi med tillägget ”Praepositus Provincialis över staden och hela länet”.
När Karelen ockuperades och städer som Viborg och Kexholm föll i fiendernas händer år 1710 togs han till fånga, men lyckades på något sätt senare fly ryssarna och blev kyrkoherde i Helsingfors och kontraktsprost våren året därpå. I mars 1713 flydde han enligt kungliga direktiv till den svenska rikshälften då ryssarna fortsatte att besätta resten av Finland. Kungen gav två år senare fullmakt åt en tjänst som kyrkoherde i Östra Husby, och Johan Serlacius blev den tjänsten trogen fram till sin död i februari 1729. Han begrovs inne i kyrkan och kan räknas till en av de färgstarkaste präster som verkat på Vikbolandet, valdes även för den skull till riksdagsman ett flertal gånger.
Äldste sonen, född i Kexholm hösten 1705, Johan blev hovrättsadvokat i Åbo och sökte borgmästaretjänsten i Nådendal. Den fick han inte, däremot blev hans bror Per Serlachius, född i Viborg hösten 1709, titulerad med namn, heder och värdighet såsom borgmästare i Norrköping år 1767. Tredje brodern Daniel, född antagligen i Kexholm, blev lantbrukare i Skällvik nära Söderköping, men hade även högre befattningar i ting och härad. Se http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm

*Ståhlberg (Stålberg), Georg. Den första trivialskolan i Björneborg blev inrättad den 15 april 1641, men man känner icke mycket till om skolans omständigheter, emedan skolans arkiv och bibliotek genom en besynnerlig ödets skickelse gått förlorade den 28 juli 1719 vid Norrköpings plundring och brand, anstiftad av manskapet å den ryska galärflottan, som landstigit i närheten den tionde i samma månad. Trivialskolan som efter en brand i Björneborg år 1698 flyttades till Raumo, där den fortfor att vara ända till 1717, då skolans verksamhet helt och hållet upphörde av den anledningen att skolans rektor Georgius Stålberg följde bispen Gezelii den yngres och andra ämbetsmäns exempel, i det han flyktade över till den svenska sidan, där han hamnade i Norrköping med skolans och eget pick och pack. Då rektor Georgius Stålberg ifrån Raumo flydde över till Sverige följde skolans bibliotek med, men hade den synnerliga oturen att gå förlorat just genom ryssarna, för vilka man trodde sig ha funnit det säkraste skydd bakom havet. Av hela arkivet räddades blott fem böcker, som slutligen hamnade på hemmets strand.
Fabricius, Georgius. – Stipendiat 1686 (i 3 kl.) – 1689 (i 2 kl.). Okänd.
Källa: V. Lagus, Studentmatrikel I (1889–91) s. 204.
Ståhlberg, Georg. Austr. Fenn. – Stipendiat 1689 (genast i 2 kl.) –1690 (i 1 kl.). Respondens 30.10.1691 (med ded. till sin synnerliga gynnare, bisk. Gezelius) pro gradu u. Joh. Flachsenius. Magister 25.11.1691. Student i Upsala 2.8.1690: ex acad. Aboensi cum rectoris testim., men kallad (genom misstag) Ostrob. Nämd i prot. 18.11.1691 för lägersmål. Konrektor 1693 och 1694 rektor i Björneborgs skola. Kh i Raumo 1703. Under kriget illa medfaren. Död 1730. Skrifter, se Stjernm. p. 30; Elmgr. I, 102.
Källa: V. Lagus, Studentmatrikel I (1889–91) s. 237. Se vidare http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=3099

*Winter, Margareta. Efter att hennes make Lorens Höijer, som hade varit bokbindare i Åbo, men flytt 1713 med hustru och döttrar till Sverige. Maken dog i Stockholm, medan hustrun och kanske med något av barnen flyttade till Norrköping, där hon plundrades av ryssarna 1719. År 1721 finns hon sjuklig, klen och i 50 års ålder i Örebro, Strängnäs stift och rekommenderas flyktinghjälp, så också hennes dotter Christina Höijer, vars make löjtnanten Gedda från österbottens infanteriregemente stupade i norska fjällen 1718. Dottern, som också befann sig i Örebro, var också sjuk och levde i stor fattigdom. Förteckning över flyktingar i Strängnäs stift år 1721. Källa: Karl K:son Leijonhufvud, Kring finska församlingen i Strängnäs och finska flyktingar i Strängnäs stift i början av 1700-talet. -Historisk tidskrift för Finland 8(1923), s. 110-122. Se vidare 9063 och 9064 i länken http://www.genealogia.fi/hakem/flykting/flykting64.htm


*Wittstock, Joakim. Ett stort antal finländare blev kvar i Östergötland efter Stora ofreden. En av dem var råd- och handelsmannen Joakim Wittstock, född 1685 i det finskspråkiga Ingermanland, död 1752. Han blev handelsman i Norrköping och fick äran att vara talman för borgerskapet. I spetsen för borgerskapet stod en talman och en vicetalman, vilka fram till 1734 - då hantverkssocieteten fick egna talmän - tillhörde handelsklassen. Borgerskapets talman år 1728 var Joakim Wittstock. Han blev rådman efter Schröder 1730. Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn6.htm


Dessutom:
Vissa av Björneborgs flyktingar bosatte sig i staden*, men inte ens där kunde de känna sig trygga, när fienden brände staden år 1719. Kanske man lockades till Östergötland för att man under denna tid, åren 1710-1714, hade en finländsk landshövding i Östergötland? Han hette Johan Lillienstedt och föddes i Björneborg sommaren 1655. Under sin ungdom på 1670-talet var han en uppskattad poet i de akademiska kretsarna i Åbo och Uppsala. En diktsamling som trycktes i Uppsala var tillägnat storfurstendömet Finland. Densamme var den svenske huvudförhandlaren i den hårda freden med Ryssland, först på Åland och sedan i Nystad 1721, då Kymmene land, Karelen, Ingermanland, Estland och Livland förlorades. Hösten 1732 dog han på sitt gods i det Svenska Pommern och är begravd i ett ståtligt monument i Stralsund.

*) Det fanns även finländska flyktingar i orter som Västervik, Söderköping och Kalmar. Av Nystadsborna slog sig största delen ner i Norrköping. Också från Björneborg sökte man sig till Norrköping, även om det förekom att man drog sig ännu längre söderut nämligen till Västervik, där flyktingar från Kristinestad också bosatte sig. Raumobor fanns i Stockholm, Norrköping, Östhammar och på landsbygden i det inre av Sverige. Se vidare http://www.genealogia.fi/hakem/flykting/flykting3.htm


Johanna Aminoff-Winberg utkom med sin avhandling "På flykt i eget land. Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget" vid Åbo Akademi 2007. Den finns som pdf på länken https://oa.doria.fi/bitstream/handle/10024/28126/AminoffJohanna.pdf?sequence=1

2010-08-20 @ 18:08:27 Permalink Finnarnas historia i Sverige. Kommentarer (0) Trackbacks ()

SLÄKT- OCH TILLNAMNET RÄÄFS URSPRUNG OCH HISTORIA I SYDÖSTERBOTTEN, ÖVRIGA FINLAND OCH SVERIGE, JÄMTE ANDRA DJURNAMNS ANVÄNDANDE SOM GÅRDSNAMN.

Får jag presentera mina förfäder.Min farfars farfars (osv) far Olof Persson Rääf i rakt nedstigande led den på min faders sida påbörjade ett nybygge i Ömossa (nuvarande Kristinestads kommun) omkring år 1590. Han föddes i Närpes socken cirka trettio år tidigare, Norrnäs by. Där finns, har i alla fall funnits, ett gårdsnamn á la Rääf/Räf. Dennes ättlingar blev den ömanska släktgrenen i Ömossa (Sideby socken) och för cirka 150 år sedan då antalet Öman var för många i byn bytte en förfader till mig släktnamnet till Blomberg. Här i Sverige förs släktnamnet vidare till nya generationer, vars nyaste medlem är min brorson John-John, Lars, Hjalmar Jarisson Blomberg, vilken föddes i Norrköping senhösten 2000.

Olof Persson Räf gifte sig med Elin Björnsdotter. Bygdeförfattaren Gunnar Nybond har räknat ut att familjen omfattade 8-10 personer, förutom föräldrarna är fyra söner kända. Tre av dem flyttade som vuxna bort från Ömossa och lämnade inga ättlingar efter sig i hembyn eller gården som bebyggelsen då omfattade. En blev bonde i Härkmeri, en annan i Yttermark och tredje blev soldat i Åbo. Mer om det senare… Första gången någon notis om Ömossa framträder i skrift sker det i samband med skattläggningen av hemmanet till ¾ mantal 1608. År 1623 finner vi en av nybyggarens söner ”Hindrich Olsson från Öijemos” omnämnd som soldat i Daniel Hanssons kompani i Åbo. Högst sannolikt var han med i 30-åriga kriget. Enligt ovanstående är det är historiskt klarlagt att min förfader Hans Olsson – son till nybyggaren - hade åtminstone tre bröder. De hette Hindrich, Per och Måns. Per gifte sig som måg till Teir i Härkmeri och blev bonde där. Måns valde åt sig hustru hos Mågns i Yttermark och flyttade dit som bondemåg. Släkten i Närpes kan ha förmedlat kontakten. Soldaten Hindrich torde ha omkommit i något krig, ty hans finns ej omnämnd i nedan förekommande arvsskifte.

Närpes medeltidskyrka. 

Nybyggaren Olof Persson Räf föddes någon gång mellan år 1560-1565 på hemmanet Räv i byn Norrnäs i nuvarnde Närpes stad. I ett testamente från år 1629 fick sonen Hans Olsson överta en mjölkvarn efter fadern, den låg vid ån mittemot ”Kväänas” (Kvarngård). Oloff Peersson (som det står i källan) var bonde i Ömossa ännu 1629. Vid vintertinget i Närpes 1629 har han utav fri vilja, berått och länge betänkt mod (ordet otydligt) samt med sin älskeliga kära hustrus, Elin Björnsdotters goda vilja och samtycke skänkt och givit sin älskelige käre son Hans Olsson för den trotjänst, hörsamhet och lydnad som han sina kära föräldrar härtill gjort och bevist… och framdeles till deras dödedagar med sytande, födande och klädande bevisa skall, framför alla andra av sina syskon efter sina föräldrars död att njuta och behålla efterskrivna persedlar: den bästa dräkten i gården, 5 kor, 3 ungnöt, 1 tre års oxe, 6 får, hela noten, 3 isbillar, 3 svin, 3 yxor, 3 navrar, 2 fårskällor (de bästa), smedjan med tillbehör, alla ”eeldh kärill” i gården (tydligen kokkärl), 1 stuga, 1 stall, 2 bunkar, knivar, 1 dussin tallrikar, 5 fat, 1 Stockholmskanna (säger något om åt vilket håll sydösterbottningarna reste… Kristinestad fanns inte under denna tid, grundades år 1649), 1 ”ötbrö” (ostbräde?), all den åker Olof köpt, 1 forskvarn och 1 stålbåge. Femton år senare, vid septembertinget 1644 skiftades arvet efter honom och hans hustru mellan barnen, med undantag av soldaten Hindrich. Kanske denne dog i 30-åriga kriget. Ända in i vår tid har ömossaborna kallats för ”rävar” av andra byars befolkning, men det är inte så konstigt då nybyggarens släktnamn Räf och ursprung om med modifikationer kvarhöll sig i traktens sägentradition flera hundra år efter byns grundande omkring år 1590. Namnet Räf (äldre skrivform Rääf) förekommer ännu idag på ett hemmansnummer 9 (Räv) i Norrnäs by i Närpes och har enligt bygdeförfattaren Gunnar Nybond anor från 1400-talet.

Ömossa

Hemmansnamnet Rävsbäck och Rävså i Övermark i nuvarande Närpes stad, har inget att göra med hemmanet Räv i Norrnäs i samma stad. De två första har anknytning till geografisk belägenhet vid Räfsbäcken och Räfskärret i Övermark. Hemmanet Rävsbäck tillkom i början av 1750-talet vid Räfsbäcken mellan Pörtom och Övermark. Rävså är en ”utbrytning” av det ursprungliga Rävsbäck. Rävsbäcksforsen (tidigare Räfsforsen) som åtminstone fordom var 60 meter lång och hade 1,8 meters fallhöjd är en del av Närpes å.

Djurnamn på hemmansnummer i svenska Österbotten är rätt så vanligt, om vi bortser från fiskar så handlar det mest om fåglar eller rovdjur, en del tamnamn hittas. Namnet Räv hittas såsom hemmansnamn vid sidan av det i Norrnäs även i Gerby och Kantlax. Här följer de flesta – en bärare av dessa hemmansnamn är den litterära giganten Harry Järv, numera bosatt i Stockholm (efter ett besök hos honom för tio år sedan vet jag att han är stolt över sitt släktnamn, åtminstone skäms han inte för det).
 
I Övermark hittar man hemmanet Rovhök, tillkommen så sent som omkring år 1700, tidigare torde det ha hetat Rovholm. Utter i Uttermossa; Lärka i Östra Yttermark; Kråknäs i Övermalax, medan i Böle i Korsholm hittas Järf, Warg, Lärk, Orre, Hjerpe… endast två hemman i byn saknar djurnamn. I Gerby hittas både Sparf och ett annat Räf. I Iskmo finns Loo (Lo?) och i Södra Jungsund hittas Örn; i Karperö både Järv och Mård; Runsor – Skata; Singsby – Hjerpe; Staversby – Galt; Vikby – Gök; Kvelax – Hjort och Svahn; Vassor – Örn; Västerhankmo – Warg; Replot – Fågelklo; Björkö – Galt; Lotlax – Skata; Lålax – Måsa; (Mås?); Rökiö – Bagge; Soklot – Björn; Ytterjeppo – Hjerp; Hirvlax – Fågel; Kantlax – Räv; Vexala – Fågel; Pedersö kyrkby – Stara och Storstara (stare?); Forsby – Björn och Mård; Katternö – Katt; Lövö – Björn; Ytteresse – Mård och Sparf; Eugmo – Björn och Björnvik; Påras – By- och Damskata, Bagge och Knippare; Hoppsala – Hästö; Terjärv kyrkby – Byskata; Hästbacka – Hästbacka, Warg och Kolam (... kan det var en ko som i Komossa?); Kåustar – Korp, Warg, Måsala, Lillmåsala och Stormåsala; Såka – Björndahl; Nedervetil – Häst- och Måsabacka; Nämpnäs – Skata.

För att återgå till släktnamnet Räv så talade Ydredrotten Leonhard Rääf (1786-1872) i södra Östergötland med stolthet om sin urgamla ätt. I norröna sagor anade han förfäder i bärarna av tillnamnet Refr, det namn han antog som ledamot av Götiska Förbundet. Under hela sitt liv samlade han på uppgifterna om förmodade förfäder i sagolitteraturen, i krönikor, pergamentsbrev och annat medeltida pränt. Ifall han kom i kontakt med Norrnässläkten i Närpes har jag ingen vetskap om, då jag inte har kommit i kontakt med den delen av hans kvarlåtenskap, men det sägs att Leonhard Rääf i den självbiografi, som han skrev för Palmblads ”Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, del 13” – utgiven år 1846 – på sidorna 135-141, uppehöll han sig utförligt vid namnets anor i Norden. Leonhard Rääfs hopp var att finna bevis, som kunde länka de medeltida Rääfarna till vasatidens. Det lyckades honom inte. Men ännu när han i maj 1872, blott en månad före sin död, sände Riddarhusets genealog sin släkts historia i 17 tabeller, ägnade han några ord åt detta sitt forskande. Med blicken riktade både bakåt och framåt skrev han i sitt följebrev: ”Överraskad av ålderdom och ständigt fortsatta forskningar har jag icke medhunnit att i ordning bringa mina högst talrika anteckningar.”

Leonard Fredrik Rääf 

Leonhard Rääf var medlem av den adliga ätten Rääf i Småland, nr 189, som introducerades år 1633. Provinsbeteckningen betingades av att en finländsk adelsätt med samma namn – adliga ätten Rääf i Finland, nr 58 - hade introducerats några år tidigare. Båda släkterna inskaffade en räv i sina sköldvapen. Den finländska ätten som tillhörde en gammal frälsesläkt i sydvästra Finland, erhöll sköldebrev 18/6 1592 och utdog redan år 1653 på den manliga sidan, 28 år efter introduktionen.
Gustaf Elgenstierna har i ”Svenska Adelns Ättartavlor” (1931) på sidorna 646-651 använt sig av Rääfs anteckningar för att redogöra Rääf i Smålands genealogiska bakgrund, som ännu hösten 2002 kvarlever. I förordet till densamma skriver han om släkt- och tillnamnet Rääf alltsedan medeltiden:

”Ätten (Rääf i Småland) tillhörde frälset redan under medeltiden, men släktskapen mellan de medlemmar, som nämnas från denna tid, har icke kunnat utredas: Gjord Jonsson Räf, som levde 1397-1417, och dennes son Torsten Gjordsson, Håkan Räf 1400-1419, Bengt Räf 1411 och Jöns Räf 1466. Under förra hälften av 1500-talet uppträda bärare av namnet dels i Västergötland och Småland, dels i Uppland, men ej heller deras inbördes släktskap är känd. Mårten Räf var 1527 skeppshövitsman på örlogsflottan, Mickel Räf nämnes bland det rusttjänstskyldiga frälset i Västergötland redan 1523, då han bodde på Mollungen i Ods socken (Älvborgs län), och ännu 1569, bevistade riksdagen i Västerås 1527 och avgav 16/8 1568 bland adeln i Västergötland sin trohetsförbindelse till hertig Johan. Jöns Larsson Räf rustade 1537 bland frälset i Småland och uppgives varit överste för småländska fotfolket samt med fyra fänikor drivit danskarna över gränsen till Ronneby. Bengt Räf, som förde Österbottens vapen vid konung Gustaf I: s begravning 21/12 1560, var hövitsman på skeppet Stora Geflebjörn under sjökriget 1564-1565 och ståthållare på Kalmar slott 1566-1567, beseglade herredagsbeslutet i Stockholm 25/1 1569 med sigill, som visar en åt vänster springande halv räv, och blev dödligt sårad i Stockholm 19/2 samma år av konung Johans drabanter samt avled 24/2 samma år. Han skrev sig till Utö i Arnö socken (Upps.), i vilket han ägde del genom gifte (efter 1553) med Nils Gjordssons till Utö dotter Brita Schack, som levde änka 1570. Deras ende son Christoffer, som studerade i Uppsala 1577 och 1578, ägde förutom Utö, vilket han förpantade, flera frälsegods i Södermanland. Om honom är ej mera känt, än att han var död barnlös redan 1594. I vilket släktskapsförhållande den Lars Räf, som är den nu levande ättens (Rääf av Småland) med visshet kände stamfader, stod till ovannämnda personer, är ej känt. Säkerligen stod han dock i nära skyldskap (möjligen son) till Mickel Räf till Mollungen. – Anmärkas bör, att samtidigt med dessa levde personer med namnet Räf, som icke torde hava tillhört frälset. En Lars Räf nämnes i en förteckning i riksarkivet från medlet av 1500-talet på 25 kammarskrivare, en Carl Räf var, jämte andra, ombud för invånarna i Södra Vedbo 1543 för att utverka tillgift för delaktighet i Dackeupproret, och en Jöns Räf var 1515 kyrkoherde i Rångedala pastorat av Skara stift.”

Räv i vinterlandskap

Bilderna är från Wikimedia Commons.

2010-08-20 @ 17:18:39 Permalink Släktforskning Kommentarer (1) Trackbacks ()

Resor i Västra Götalands län.



Vecka 33 2010


Den här veckan har jag ägnat mig åt att resa runt i Bohuslän och Västergötland. I måndags hade vi inom "Kungahällaprojektet" ett förberedande möte på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, där vi med personal på plats förberedde kommande veckas tvådagarsseminarium hur vi ska fortsätta våra undersökningar inom projektet. Ledande arkeologer - Bengt Söderberg, Lars Jörgensen, Björn Ambrosiani, Tom Christensen och Frode Iversen - som har deltagit i liknande projekt i Sverige, Norge och Danmark, där man också har hittat hallbyggnader från yngre järnåldern såsom i Ytterby (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterby) kommer att delta.

12 maj 200´9

Under tisdagen åkte jag till Falköping för att besöka sommarutställningen "Falbygdens medeltida kyrkor", men dess före var jag på universitetsbiblioteket i Göteborg och gjorde mina sista forskningar om den finländska fästningsfången Lars Forbus på Bohus under 1700-talet. En artikel som ska vara färdig denna vecka. Väl framme i Falköping och efter en god lunch vid Rantens hotell på stationsområdet, hade jag intressant eftermiddag på Falbygdens museum. Senaste besök var förra året, då de visade "Drakskatten från Finnestorp", några av de mest spektakulära föremålen från vår forntid i form av guldförgyllda häst och svärdsutrustningar, funna i en mosse vid ån Lidan mitt emellan Falköping och Vara. Där offrades under folkvandringstid krigare, deras hästar och dyrbara stridsutrustningar. Under 1500 år har fynden legat orörda i mossen och har det senaste decenniet grävts fram förgyllda utrustningar som burits av dåtida stormän i aldrig tidigare skådad omfattning. Årets utställning handlade dock om tidigmedeltida kyrkor i Falbygden. Nog intressant det också.



På onsdagen var det åter dags att styra skeppet mot norr och Uddevalla. Att besöka Bohusläns museum är ett sant nöje, strosa runt bland utställningar, köpa något från museibutiken och äta lunch på deras trevliga restaurang. Efter att ha skrivit en artikel om Camminskrinet för Wikipedia (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Camminskrinet) var det givande att detaljstudera en replik av detsamma.



Torsdagen och fredagen har fått ge tid till skriverier om Lars Forbus, medan vi ett gäng från Kungahällaprojektet under lördagen hade en heldag i Ytterby och röjde upp området kring hallbyggnaden. Det behövdes då det inte har varit utgrävningar där sedan i våras och för att rännor, stolphål och liknande ska vara tydliga så jobbade vi flitigt, tacksamma var vi även över att Kungälvs kommuns parkarbetare för någon vecka sedan var och slog ned gräs och sly både här och på gravfältet. Det var på ett sätt mycket enklare att vara arkeolog förr... visst saknade de den tekniska utrustning och stora arkeologkår som finns idag, men landskapet var mer uppodlat och betat. Gravfälten kunde ses då varje grässtrå togs till vara, av kreatur och vid slåtter. Gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby har en skock får som betar på gravfältet, men de är alldeles för få för att råda bot på växtligheten. Det behöver utarbetas ett fornvårdsprogram i Kungälvs kommun och därför är det glädjande att sossarna har tagit upp det som en punkt i sitt lokala valmanifest i år, men det är ju något alla kungälvspartier bör kunna ställa sig bakom. Turismen och den lokala fritiden gagnas av detta, vilket det förra åtminstone generar pengar tillbaka. Nedan ses vad vi - kommunens parkarbetare och Kungahällaprojektets medlemmar - har lyckats åstadkomma, första bilden är tagen den 21 juli i år och de två senare den 21 augusti 2010.

Fornminnesvård - Hallbyggnaden i Ytterby, sensommaren 2010.

Arkeologen Kristina Bengtsson har i en broschyr som Bohusläns museum handahåller, beskrivit ovanstående gravfält, som är Bohusläns största gårdsgravfält:
"Gravfältet har fornlämningsnummer RAÄ Ytterby 22. Det består av mer än 160 gravar av olika slag; högar, stensättningar, resta stenar, skeppssättningar, en treudd, en domarring och gravar som är omarkerade ovan mark. Gravarna har daterats med hjälp av kolprov från arkeologiska undersökningar av sju gravhögar som gjorts av Georg Sarauw 1919 och Johan Alin 1925. Den äldsta graven dateras till cirka 500 f Kr och den yngsta till 1000 e Kr. Helt säkert vet vi alltså att gravfältet har använts för begravningar under 1500 år. Men troligen har den använts längre än så. Eftersom så få gravar har daterats är gravfältets brukstid mycket osäker. Mycket tyder på att här finns äldre gravar."

Tupplur eller en begravning? Det är frågan... :-) Harri Blomberg, ligger i en skeppssättning i gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby, den 11 augusti 2010.

Jag deltog i en arkeologisk utgrävning i Ytterby första gången våren 2006, har sedan dess varit involverad i Kungahällaprojektet. Ett givande och lärorikt projekt. De senaste åren har vi vid sidan av hallbyggnaden undersökt ett område söder om gravfältet, som har gett oss ett fyndspann som täcker hela gravfältets historia och vars jord var fyndförande i hela 1,7 m från ytan till lerbottnen. Keramik har fyllt hundratals fyndlådor, så det var inte konstigt att jag uppmärksammade en liten keramikskärva av gott gods under lördagens ytrensing. Där har den legat i 1000 år, innan den åter har fått komma till en mänsklig hand.

Keramikbit

Under söndagen har jag avslutat historien om fästningsfången Lars Forbus, en intressant historia. Kommande vecka ska jag skriva om två andra fästningsfångar, vid namn Johan Arckenholtz och Johan Mathesius. Lika intressanta levnadsöden som Forbus´ och nu handlar det mest om en sammanställning, all grundforskning är redan gjord. Dessutom ska jag medverka under Kungahällaprojektets seminarier på Nordiska folkhögskolan, men om detta finns skäl att återkomma.

Harri Blomberg deltar i fornminnesvård i Ytterby 20100821.

2010-08-20 @ 13:11:30 Permalink Veckans blogg. Kommentarer (2) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0