Frihetens väktare - en historia om Skänninge.

Frihetens väktare - en historia om Skänninge.




Vad är en god skänningebo? Jo, en som har bott här sitt hela liv och helst ska ha ytterligare tre generationer skänningebor bakom sig . Jag kan inte därför betrakta mig som en riktig skänningebo med mina ett och halvt år i staden. Min vistelse, som inom ett par veckor avslutas i och med en flytt till Malmö, är en kort tid av Skänninges snart tusenåriga historia. Trots detta har jag varit en sorts skänningebo, haft min bostad vid bautastenarna i Trojenborg och dagligen sett Skenaån, slätten, Bjälbo och Omberg i fjärran.

Medeltidens Skänninge har stått mig nära, medan dagens stad flera gånger känts främmande då jag inte har kommit kontakt med så många stadsbor. Medeltiden har den sista perioden kommit mig ännu närmare genom att jag under ett halv års tid arbetat med medeltidsprojektet Hyttan, där jag med mina arbetskamrater rekonstruerat stadsbyggnader från Skänninges medeltid. Slutresultatet har blivit fina modeller av stadens både dominikankonvent och Allhelgonakyrkan. Framöver ska hela staden framträda, men då har jag lämnat projektet och uppgiften tillfallit andra.

 

I grundforskningarna om medeltidens Skänninge har det framkommit så mycket material att jag tycker att det har varit värt att göra en skrift om staden under denna tidsepok. Jag vill med skriften beskriva två fenomen som inte har getts så stort utrymme i andra böcker om Skänninge - stadsfriheten och dominikanorden i dess helhet.

Källmaterialet från Skänninge har många gånger varit fattigt och därför har jag inte kunnat begränsa mig till staden. Utan har flera gånger letat efter exempel på andra platser för att beskriva medeltidsstadens utveckling fram till reformationen på 1500 - talet. Med berättelsen vill jag säga att det troligen funnits ett liknande skeende i Skänninge.

Denna skrift berättar om den frihet som medeltidens borgare eftersökte, de invandrade tyskarnas stadsstatstänkande och hur gillena blev det dominerande inslaget att organisera sig för den tidens människor. Skriften berättar också om dominikanordens betydelse för Skänninges utveckling till att bli en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men också hur dominikanbröderna förföljde oliktänkande under inkvisitationen och skrev en av världens blodigaste böcker - Häxhammaren. Dominikanorden har trots sin mörka historia mycket att ge dagens människor och om det berättar broder Remi i Lund i slutet av skriften.

 

"Frihetens väktare" vill jag tillägna alla mina trevliga arbetskamrater i projekt Hyttan, men kanske främst min handledare Ann Katrin Westlund som har hjälpt mig med skriftens tillblivelse genom goda råd och språklig bearbetning.

 

Rådhuset i Skänninge: 19940421.

Harri Blomberg.


 

Medeltiden gör sig fortfarande synbar i dagens Skänninge. Gatunätet och därmed stadens storlek är nästan densamma som under medeltiden. Vårfrukyrkan reser sig på samma plats där stadens tyskar byggde den helgad åt Maria under slutet av 1200 - talet.

Under det senaste seklet har till och med medeltiden återerövrat mark genom att ett kvinnligt dominikankonvent, hospital och äldre stadskyrka har restaurerats. De senaste åren har man också infört en medeltidsmarken och rest en kopia av den rolandstaty som en gång stod på stadens torg.

Rolandstatyn som i Skänninge heter Ture Lång är en symbol för stadens suveränitet. Dagens staty restes i samband med en Götalandsutställning år 1989. Sedan 1990 pryder Ture Lång torget under sommarhalvåret. Statyn skapades fritt ur fantasin med hjälp av ett trätryck från Olaus Magnus 1550 - tals verk "Om de nordiska folken".

Det var de invandrade tyskarna som reste den medeltida Ture Lång, en sed från deras hemstäder på kontinenten. Den visade stadens styrka. I Tyskland hade den här sedvänjan skapats efter flera hundra års kamp mellan den feodala - kejserliga makten och städernas borgare. Tyskarna reste en likadan staty i Visby och troligen även i Stockholm, vart i fall fanns en mansfigur med ris i handen på 1600 - talet på Stortorget.

Olaus Magnus skrev under sin italienska landsflykt om sin födelsestad Skänninge:

 

"Den urgamla staden Skeninge, så benämnd efter en ström vid namn Skena, som vid en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar. Nämnda stad, som nu är gammal och förfallen och inom kort synas komma att stå öde, hade dock en gång, tack vare sitt läge, sina utmarkers fruktbarhet och sin rikedom ej sin lika i hela Norden. Omgifven som den är af bördiga åkrar och ängar samt lummiga ekparker, hvilka skänka nyttigt virke och rik skugga. Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt.

På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang utstyrd som Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskildt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med ett slikt brott. Härvid tillgick så, att man öfver deras nacke lade en börda av stenar, som voro med järnkedjor fastbundna vid bildstodens armar; detta straff, som innebar en oerhörd smälek och därtill åtföljdes af annan vanärande behandling, var huvudsaklingen afsedt att afskräcka från förförelse af det svagare könet."

 

Ture Lång reste sig på torget så högt "att en stor karl näppeligen räckte till taskens hans", berättar fornforskaren Johannes Bureus i sin handskrift "Sumlen". Han hade träffat en gammal borgare i Skänninge som hade berättat om statyns storlek och vad den hade symboliserat. Den gamle skänningebon hade sagt att "Skänninge var kejsarefri, därför var Ture Lång satt till åminnelse mitt på torget."

 

De tyska borgarna eftersträvade den fullständiga stadsfriheten, man gick i förbund med andra städer som i fallet Hansan för att lättare tillgodose sina intressen. I Sverige fick dock Hansan kompromissa med statsmakten för att få inträde i riket.

De flesta av Sveriges städer anlades på på kronans mark, vilket gav denna inflytande på stadens styrelser. I en del städer som Skänninge tillsatte kungen fogdar som dikterade hans vilja för stadsmenigheten. Birger Jarl krävde vid mitten av 1200 - talet att tyskarna skulle behandlas som vilka svenskar som helst, inte låta dem särbehandlas som priviligerade invånare. Det hjälpte inte riktigt utan hans ättling Magnus Eriksson utfärdade en stadslag hundra år senare att de tyska borgarna inte fick besätta mer än hälften av rådets platser, som var stadens högsta beslutande instans.

Magnus Eriksson var också den som satte stopp för städernas rätt så självständiga utveckling och införde en gemensam stadslag för rikets alla städer. Innan dess hade städernas lagar skilt sig åt, åtminstone mellan de större städerna. Under den här tiden kondoliserade kungamakten sitt inflytande i landet. Det var tack vare lands- och stadslagarna. Visby var en av de få nordiska städer som hade tillräckligt höga murar att föra en självständig stadspolitik. I Skänninge fick borgarna anpassa sig till att bli statsvänliga, men införde i alla fall det tyska stadsskicket, lika så skedde i alla de andra svenska städerna, från Viborg till Lödöse.

Ännu i dag finner vi de från början tyska orden som stad, köping, rådhus, borgmästare och gille i det svenska språkbruket.


 

Skänninge under medeltiden är intressant i flera hänseenden, men någon större självständighet gentemot statsmakten lyckas inte staden genomföra. Under den allra tidigaste delen av epoken när Bjälboätten styr riket har de sitt stamgods Bjälbo några kilometer utanför Skänninge. Därför söker konunga-familjen få en stark kontroll över staden och under den här perioden hålls flera viktiga riksmöten i Skänninge.

 

Under den här tiden domineras staden också av de inflytande tyskarna och deras antal är stort, runt hälften av befolkningen. Tyskarna försöker visa sin särställning genom att bland annat uppresa Ture Lång, men stadens sökande efter självständighet splittras av oenigheten mellan tyskarna och svenskarna. De olika nationaliteterna kan inte dra jämnt och har skilda kyrkor. Svenskarna har ett skällsord för tyskarna - garpar - och tyskarnas kyrka kallas för Garpekyrkan.

 

Lokalhistorikern Mats Gilstring från Hov i Vadstena har intervjuats av författaren. Gilstring berättar om tyskarnas roll i staden:

 

"Skänninge förändras med tyskarnas ankomst till staden, från att i början varit en handelsgata får den en tysk stadsplan med rådhus och kyrka vid ett torg. Skänninge som tidigare var Digragatan blir en hel stad. Det ser vi i dag av den gamla stadsplanen."

 

Medeltidens rådhus i Skänninge låg, där dagens stadshotell nu ligger, på den västra sidan av torget fram till år 1685. Arkeologerna fann där år 1953 funnit murrester av kullersten och tegel, som troligen utgör rester av det medeltida rådhuset, som låg på den västra sidan av torget fram till år 1685.

Rådhusets utseende är obekant, men kanske liknande det Vadstenas som är byggt likt ett försvarstorn. Det vet vi inte, men år 1421 omtalas Skänninge rådhus för första gången.

Torget var centrum, där fanns rådhus och kyrka, samt flera handelshus till stadens rikaste köpmän. Torget var stadens viktigaste plats. Peter Krapotkin (1842-1921) berättar i "Inbördes hjälp", som är en genomgång av olika djurarters beteenden och av olika samhällsförhållanden under mänsklighetens historia (Krapotkin påvisar att "inbördes hjälp är lika hög grad en naturlag som inbördes kamp" och i själva verket den viktigaste faktorn för framåtskridandet. Idag som i medeltiden.):

 

"Under medeltiden åtnjöt torget allmänt skydd. Ingen fejd fick beröra den plats dit människor kom för att köpslå och skyddet gällde inom en viss omkrets därifrån; och om det uppstod gräl i den brokiga skara av köpare och säljare, måste det avgöras av dem som beskydde torget - av samhällets domstol eller av biskopens, feodalherrens eller kungens domare. En främling som kom för att handla var en gäst, och han gick även under detta namn. T o m herremannen, som utan betänkligheter plundrade en köpman på landsvägen, respekterade das Weichbild, d v s den påle (eller rolandstaty) som stod på torget och som bar antingen konungens vapen eller en handske eller orthelgonets bild eller endast ett kors, beroende om torget stod under konungens, herremannens, ortens kyrka eller folkförsamlingens skydd.

Det är lätt att förstå hur stadens domsrätt över sig själv kunnat utvecklas ur den speciella rättskipning som gällde för torgplatserna, när väl staden en gång fått denna senare, frivilligt eller ej. Och ett sådant ursprung till städernas självständighet, vilket i många fall kan spåras, satte givetvis sin prägel på deras senare utveckling."

 

Under Birger Jarls regeringstid tog Skänninge form att bli stad. Handelsmän och hantverkare samlades vid den gamla mötesplatsen över ett vadställe. Gilstring berättar:

 

"Birger Jarl hade livliga kontankter med tyskarna. Tyska handelsmän som hade gott gehör hos konungen fick möjligheter att slå sig ned vid Skenaån. Oftast gav sig en en handelsman i väg för att pröva lyckan och gick det bra sände han efter folk från sin hemtrakt. Sådana han kunde lita på när handelsverksamheten skulle utvidgas.

Det kan jämföras med hur de första ¨människorna kom från Europa till USA. Invandrare med yrkeskunskaper åkte först över. En frisjäl lämnade sitt hemland och med en stor kraft etablerade han sig i landet. Samtidigt blev han en språngbräda för andra släktingar som ville ta sig över."

 

Magnus Erikssons stadslag från 1350 - talet begränsar den fria utvecklingen av städerna. Under 1400 - talet när städerna försöker göra sig fria på nytt har Skänninge hamnat i bakvatten. Grannstaden Vadstena har utkonkurrerat Skänninge och den senare staden råkar ut för två förödande bränder, år 1447 och 1466. De påskyndar nedgången för det som en gång var "Götalands huvudstad". Vadstena får därför i stället belysa den självständighet som senmedeltidens städer utvecklar på 1400 - talet.

Vadstena ligger strax väster om Skänninge, vid sjön Vättern. Staden har sitt ursprung i en kungsgård som skänktes till birgittinorden som där grundade sitt moderkloster och runt det växte fram en stad. Detta sker under andra hälften av 1300 - talet.

Västra delen av östgötaslätten är bördig, men under sen-medeltiden efter den stora befolkningsminskningen i samband med Digerdöden är avkastningen från jordbruksmarkerna inte tillräckliga för att hålla liv i köpmannaverksamheten i dessa bägge närbelägna städer.

Vadstena vinner kampen mellan tvillingstäderna och bygger även under 1400 - talet sin stadsmur. Det för att framhäva sin säregenart och hålla inkräktare borta. I boken "Från köpstad till storkommun" av Gösta Johanesson kan man läsa ett sammandrag om hur Vadstena skulle befästas. Det är en skriven överenskommelse mellan borgarskapet och birgittinklostret från hösten 1467:

 

"Vi, borgmästare och menighet i Vadstena stad, kungör med detta öppna brev, att sedan vi och vår stad ofta varit stadda i mycken våda och bedrövelse under förlidna år för de våldsmäns skull, som slagit, tvingat och förorättat oss och våra borgare med övervåld, i synnerhet i tider då, som nu är fallet, örlig och ofred rått i riket, vilket allt till stor del skett därför vi ej har någon vallgrav eller något värn kring vår stad, så har vi nu alla i endräkt, kärlek och ödmjukhet bett vår kära fru abbedissan, biktfadern och alla systrar och bröder i Vadstena kloster, att de kärligen vill unna och tillstädja oss att gräva en grav runt staden oss själva till värn och tröst, så att graven är tio alnar bred och vallen därinnanför tio alnar och ej mera.

Vi skall anlägga och gräva graven så, som blir oss anvisat och utstakat av klostret. Vi skall gräva och bekosta den med egna medel och ej göra klostret någon tunga därmed. Vi skall själva hålla portar och broar i stånd, där gator skall leda ut ur staden, först och främst porten och bron vid grinden åt Skänninge till men också annorstädes kring staden, där det behövs, och dessa broar och portar skall byggas och underhållas på sådant sätt, att klostrets åker och gröda blir kringgärdade. Men de portar och broar som skall vara mellan kungens gård och på nordsidan ned till sjön, dem bygger och underhåller klostret, medan vi gräver och underhåller graven, såsom förut står skrivet, och försvarar densamma, då så behövs.

Allt detta här ovan skrivna lovar alla här förut nämnda personer skola hållas fast och stadigt i evärdelig tid av oss och våra efterkommande, vilka de än är eller kan bliva."

 

Mats Gilstring förtydligar stadsmurens roll i Vadstena:

 

"År 1467 byggdes en stadsvall runt Vadstena. Den hade tre meter djup vallgrav med 45 procents lutning och mot staden reste sig en timmerkonstruktion av stadsplankor på också tre meter som skulle hindra inträngandet i staden. Fortfarande i dag kan man se spår av den i gatunamnen Rännevallen och Gropgatan. Det hade tidigare funnits en annan vall, men om den vet man inte så mycket.

Vadstena stadsvall var nog mest en markering än en stadsmur som verkligen kunde skydda staden. Den var dåligt befäst och svår att försvara då angriparna kunde välja anfallsvinkel. Stadsvallen kunde klara av kortare tids belägringar, om stadsborna satsade på intensivt försvar under en kort tid och hoppades att fienden skulle tröttna och dra vidare mot andra plundringsmål.

I Sverige var det annars typiska hansastäder som Visby, Viborg, Stockholm och Kalmar som hade stadsmurar. Och den enda verkliga stadsstaten var Visby med sin stora tyska befolkning. Visby var suveränt och skulle ha klarat sig även om resten av Gotland hade sjunkit i havet. Visbys stadsmurar till stor del riktade mot landsbygden och mer än en gång var stadsborna i konflikt med bönderna på ön och regelrätta slag uppstod mellan dem. Bönderna förlorade.

De östgötska städerna Linköping, Skänninge och Vadstena var däremot beroende av sin landsbygd, lika så landsbygden var beroende av staden. Vadstena var till stor del en klosterstad och klostret hade egendomar i annalkande socknar. Flera stora gårdar tillhörde klostret och en konflikt med landsbygden hade varit ödesdiger. Vadstena, som Skänninge och Linköping, kunde inte behålla sin styrka utan sitt omland.

 

Bergen var troligtvis den tysktätaste staden i hela Norden. Den var fristående likaså Visby från sitt omland och hade egna lagar, samt handlade utomlands. Tyskarna försökte införa det system de var vana vid i sina hemtrakter. Det tog tid att införa stadstatsideen i Norden och när den väl kunde ha slagit rot var Hansans makt bruten.

Konungamakten i Vasa stoppar Hansan i Sverige. Det uppstår ett vakuum och medeltidens " klippare " utnyttjar situationen. Mårten Skinnare i Vadstena är ett exempel. Han var from katolik som hjälpte Vasa till makten med penninglån och tjänade stora pengar på det. Sedan blir Mårten Skinnare i vägen för Vasa som kondoliserar sin makt och undanröjer alla makthot.

 

Hansan som stadsförbund är intressant. I början var Hansan revolutionär, införde flera effektiva ekonomiska och politiska spelregler. Det ser vi i bland annat den mängd ord vi har runt ordet stad. Hansan var först en drivkraft, men bromsade sedan utvecklingen när den kände sig säker i makten. Den skapade med tiden förstelnade spelregler som senare var tvungna att krossas för att utvecklingen skulle kunna gå vidare.

Hansans roll ska jämföras med industrialismens utveckling på 1700 - och 1800 - talen. Hansan hade ett "knowhow", ett nytt sätt att tänka. Under industrialismen tidigare år hade man i Storbritannien också ett "knowhow" som revolutionerade världen, både ekonomiskt och politiskt. Engelsmännen och skottarna utvecklade liberalismen och introducerade innovationer på marknaden. Motala verkstad är ett bevis på detta med sina invandrade skottar som byggde upp mekaniska industrin.

Storbritannien har i dag en eftersatt industri och denna eftersatthet upplevde även Hansan. Köpmännen fick makt och den korrumperade, förändringar blev nödvändiga för samhällets utveckling. Nydaningen kom först som några droppar som växte till en rännil och den ville bryta i genom tidens vall, som styrdes av ett förstelnat Hansaförbund. Det försökte stoppa nydaningen, men rännilen sökte en ny väg ut, en ny öppning. Blev det propp någonstans kunde den bara stoppa nydaningen för en kortare stund, ty en ny rännil utvecklades som till slut rann förbi Hansan."

 

Det är osäkert om Skänninge någonsin haft någon stadsmur, möjligtvis ett staket eller liknande. Olaus Magnus berättar i sitt historieverk att "en ström vid namn Skena, som en viss tid på året häftigt rusar öfver sina bräddar och då når fram ända till stadens murar".

När Vadstena fick sina murar hade Skänninge redan förlorat sin roll som regionens huvudort. Skänninge stadsmurar har man inte hittat några spår av och troligen lär man inte heller hitta några heller.

 

Mycket medeltida material försvann under reformationen och annat brann upp med slottet Tre kronor. Källmaterialet från medeltiden är trots detta stort. Gilstring berättar:

 

"Historien före medeltiden är full av gissningar. Vi har i för sig inte tillräcklig förståelse om medeltiden, men vi kan göra mer kvalificerade gissningar. Det vi inte hittat i skriftliga källor kan vi tyda ur arkeologiska undersökningar. Redskapen är ett uttryck för hur människor tänkte. Ett verktyg kan visa tankegången hos den tidens människor.

Medeltidsmänniskan upplevde livet enklare än dagens människor. Man försökte leva jordelivet så bra som möjligt och försöka undgå helvetet. Människans mål var att uppnå himlen, men gick det åt helvete fanns det även en trygghet i det. Förloraren visste vad som skulle hända. Livet var inte så komplext som det är i dag.

Vi är fortfarande i dag i grund och botten forntidsmänniskor. Vi är skapade för att ta hand om varandra på den afrikanska savannen, men lever i dag i en asfaltsmiljö. Vi har en massa sexuella och andra biologiska inlevelser med oss från vår ursprungsmiljö.

När någon förr hotade oss ville vi skrika och slå. I dag går det inte. Vi ska vara så förnuftiga, t ex när banken tar huset för att man inte har fullgjort förpliktelserna. Inte börjar vi skrika och slå, inte försvarar vi vårt eget. Nej, vi ler och säger att det är beklagligt, därför är det inte konstigt att människor numera mår så dåligt. I dag reagerar folk konstigt, när vi inte kan följa signalerna.

Under medeltiden fungerade fortfarande de ursprungliga signalerna. Förr fascinerades man av Laterna Magica , ett viss mått att inte förstå. De tydliga och vardagliga sammanhangen var det enda viktiga och dem förstod människorna. I det senaste historiska skeendet har vi förlorat sammanhangen, medan vi har blivit specialister på skilda ting utan att förstå hur de hänger i hop."



I
Bjälbo kyrkby utanför Skänninge står två resta runstenar. På den ena stenen är det inristat att "Unga män reste denna sten efter Grep, sin gillebroder. Love ristade dessa stenar, Jutes son." Bjälbostenen har daterats till början av 1000 - talet och är den äldsta skrivna källan i landet som beskriver ett av medeltidens mest specifika fenomen - gillet.

Människan har alltid haft ett stort behov av att möta andra människor på ett gemensamt plan. När människor började lämna landet för att dra sig till de uppväxande städerna sakande de forna byborna byns gemenskap - gillena fick ersätta den.

Ett flertal gillen finns i Skänninge under medeltiden. Det första omnämns år 1370, då Allhelgonagillet köper en fastighet. Två efteråt testamenteras "kyrkoherdarnas" Vårfrugille en gåva av prästen i Vedbo. Troligen var detta gille en sammanslutning av prästerna i Skänninge prosteri. Trettiofem år senare omtalas ett S:t Johannes gille i Skänninge. Därtill har man hittat en sigillstamp från 1300 - talet, tillhörande S:ta Gertruds gille.

Adolf Schück ger ytterligare information om sigillstampen i boken "Skänninge stads historia":

 

"Ett av Skänningegillena, S:ta Gertruds, räknade sannolikt många tyskar som medlemmar, ty dess beskyddarinna var ett speciellt tyskt - nederländskt helgon. Gertrudsgillena påträffas nämligen aldrig balnd landsbygdens svenska befolkning, utan blott i städer med tyskt befolkningsinslag."

 

Gillena var en form av brödraskap, i modern form kan de liknas vid föreningar som bildades på olika plan i samhället och för olika behov, men de var mer än dagens föreningar ty de var samtidigt religiösa föreningar, sjuk- och begravningskassor.

Krapotkin förklarar gillenas uppbyggnad:

 

"Det finns inget som bättre belyser de medeltida brödraskapen än de tillfälliga gillen som bildades ombord på skepp. När ett hanseatiskt fartyg tillryggalagt sin första halva dagsresa efter det att det lämnat hamnen, samlade kaptenen besättningen och passagerare på däck och höll, enligt samtida skildring, följande tal:

- Då vi nu är utlämnade åt Guds nåd och vågorna, sade han, måste alla vara likvärdiga. Och då vi är omgivna av stormar, höga vågor, sjörövare och andra faror, måste vi upprätthålla en sträng ordning, för att vår resa ska få ett lyckosamt slut. Därför ska vi be böner för god vind och lycka och enligt sjölagen utnämna dem, som ska inneha domarsätena.

Därpå valde besättningen ut en fogde och fyra scabini till att vara domare. Vid slutet av resan avgick fogden och scabini från sina ämbeten, vände sig till besättningen och sade:

- Vad som hänt ombord måste vi förlåta varandra och anse för dött. Vad vi rätt dömt, var för rättvisans skull. Därför ber vi er alla i ärlig rättvisas namn att glömma all fiendeskap, som någon kan nära mot den andre, och gå på ed på salt och bröd att inte tänka på sådant. Om någon anser sig förorättad, måste han vädja till lantfogden och kräva rättvisa av honom före solnedgången.

När man gick i land överlämnade man kassan med freds-böterna till hamnfogden för utbetalning bland de fattiga.

 

Denna enkla skildring visar kanske bättre än något annat andan i medeltidens gillen. Liknande förbund uppstod överallt där en skara män - fiskare, jägare, resande köpmän, byggmästare eller bofasta yrkesmän - samlades för att göra gemensam sak. På ett skepp fanns alltid kaptenens befälsmyndighet, men för att det gemensamma företaget skulle sluta väl kom alla ombord, rika och fattiga, herrar och besättning, kapten och sjömän, överens om jämlikhet i sitt inbördes förhållande, att endast vara män, med plikt att hjälpa varandra och lösa eventuella tvister inför domare som valts av alla.

Likadant var det när ett antal hantverkare - murare, timmer-män, stenhuggare etc - samlades för att bygga t ex en katedral: de tillhörde då alla en stad med dess politiska organisation, och var och en av dem tillhörde dessutom sitt eget skrå; men de förenades ytterligare av ett gemensamt företag, som de kände bättre än någon annan, och ingick så ett närmare men tillfälligt förbund; de grundade gillet för uppförande av katedralen."

 

Gillena under medeltiden var främst ett stadsfenomen, men liknande sammanslutningar har funnits på jorden i årtusenden. Det romerska collegiae var en form och tidigare sammanslutningar har funnits i bland annat Grekland och Indien.

Adolf Schück berättar om de första gillena i Europa:

 

"Tidigast känner vi företeelsen och ordet gille från det frankiska riket. År 779 utfärdade Karl den store, härskaren i det stora frankiska riket, förbud mot edsvurna gillen - de kunde bli farlig, om de drev någon politik; sällskap utan edsband, för hjälp och utdelning av allmosor fick däremot förekomma. På 1000 - talet tycks gilleväsendet ha blomstrat i städer och handelsplatser kring Nordsjöns kuster, framför allt i England och bland friserna vid nedre Rhen."

 

I Norden har vi haft en rik bondedemokrati. Vikingarna hade på sina handelsresor och rövarstråt ett stort behov att ty sig till varandra. Hemmavid fanns ättegemenskapen och dessa gemensamhetsinrättningar kom att inbakas i det nordiska gille-väsendet. Gillet i Bjälbo var nog unga handelsmän som hade gått i hop ett bolag under sina vikingafärder i österled. Det är inte ens säkert att de var kristna, för Bjälbostenen saknar kristen utsmyckning.

 

Medeltidsstaden var inte centralstyrd. Den inre organisationen var uppdelad i territorier. Staden var vanligtvis uppdelad i flera kvarter som utstrålade från en medelpunkt - torget. Varje del av staden motsvarade ofta ett visst yrke eller en viss näring som dominerade där, men som ändå beboddes av människor från olika socialgrupper och yrken.

För att tydligöra detta kan vi se på Venedig, där varje ö var ett självständigt politiskt samhälle. I Köln var invånarna uppdelade i granngillen med suveränt styre. Skänninge var för litet att stadens kvarter skulle ha självstyre, men i olika delar koncentrerades olika yrken. Vid sidan av stadens styrelse fanns ändå små öar av självstyrande enheter - gillena.

Krapotkin berättar:

 

"Beträffande medeltidsgillets sociala egenskaper kan stadgarna hos vilket gille som helst tjäna som exempel. Om vi läser t ex i något gammalt danskt gilles skraa, finner vi först ett betonande av de allmänna broderliga känslor som måste råda i gillet; därefter följer regler för den egna rättskipningen i händelse av tvist mellan två bröder eller en broder och en främling; och sedan uppräknas brödernas sociala skyldigheter. Om en broders hus brunnit ner, eller om han förlorat sitt skepp eller slitit ont på en pilgrimsfärd, måste bröderna komma till hans hjälp. Om en broder blir allvarlig sjuk, måste två bröder vaka vid hans säng tills han är utom fara, och om han dör måste bröderna begrava honom - en stor sak i dessa pestsjukdomars tid - och följa honom till kyrkan och till graven. Efter hans död måste de sörja för hans barn, om det visar sig nödvändigt; mycket ofta blir änkan syster i gillet.

Dessa två huvuddrag kännetecknar varje brödraskap, vilket ändamål det än ha bildats för. Medlemmarna visade alltid i ord och handling, att de betraktade varandra som broder och syster; alla var jämlikar inför gillet. De hade en del "ägodelar" (kreatur, jord, byggnader, gudstjänstplatser eller kapital) gemensamt. Alla bröder lovade under ed att låta gamla fejder vila; och i stället för att ålägga varandra något löfte om aldrig mer råka i gräl stadgade de att ingen tvist skulle övergå till fejd eller gå till rättegång inför någon anan rätt än brödernas egen domstol. Och om en broder i rättvist med en utomstående, kom de överens om att stå på hans sida i gott och ont; d v s vare sig han anklagats på falska grunder för ett övergrepp eller verkligen var den skyldige, skulle de stödja honom och föra saken till ett fredligt slut. Så länge hans brott inte var lönnmord - i vilket fall han behandlades som en rättlös - hjälpte hans brödraskap honom.

Om den förorättades släktingar ville hämnas oförrätten genast genom att ge sig på brodern, försåg brödraskapet honom med en häst eller med en båt, ett par åror, en kniv och eldstål att användas på flykten; stannade han i staden, följde två bröder alltid honom; och under tiden arbetade på att nå en överenskommelse. De uppträdde inför rätta för att med ed styrka att hans uppgifter var riktiga, och om han befanns skyldig, tillät de inte att han råkade i svårigheter i brist på pengar och blev träl: de samlade gemensamt ihop ersättningssumman alldeles som gens hade gjort tidigare. Det var endast om en broder hade brutit sin tro mot skråbröderna eller mot andra människor som han uteslöts ur brödraskapet "med nidings namn".

Detta var grundtanken i brödraskapen, som så småningom kom att behärska hela det medeltida livet. Vi känner till att det har funnits skrån bland alla möjliga yrken: gillen av livegna, gillen av friborna och gillen av både trälar och friborna; gillen som kommit till för ett särskilt ändamål (en jakt-, fiske- eller handelsexpedition), och som upplösts när det nått sitt syfte; och gillen, som under sekler bevarats inom ett yrke eller en näring. Och allt eftersom livet fylldes av en större mångfald av syften, ökade i samma mån gillenas antal. Vi hittar inte enbart köpmän, hantverkare, jägare och bönder sammanslutna i gillen, utan det har även existerat gillen av präster, målare, skol- och universitetslärare, gillen för att uppföra passionsspel, för att bygga en kyrka, för att tränga in i en viss konst- eller yrkesskolas "mysterier" eller för en speciell förströelse - även gillen bland tiggare, skarprättare och fallna kvinnor, och samtliga dessa gillen med egen lagskipning och med inbördes hjälp."

 

Medeltidsstaden var fylld av orättvisor, men inom gillet fanns ändå en gemenskap som gick över klassgränserna. Den manifesterades i den årliga högtiden som blev höjdpunkten för hela gilleinstitutionen.

Krapotkin berättar:

 

"Dagen för den gemensamma måltiden var alltid dagen för valet av åldermän, för överläggning om ändringar i stadgarna och mycket ofta för dömande av tvister som uppstått mellan bröder, eller för förnyat lydnadslöfte till gillet.

Den gemensamma måltiden var helt enkelt en bekräftelse på brödernas vänskap. Den symboliserade den tid då klanen ägde allt gemensamt. Åtminstone under den dagen tillhörde allt alla; alla satt vid samma bord och delade samma mål. Även långt senare hade man kvar seden att fattighjonet på ett gilles fattighus i London denna dag satt sida vid sida med den rike åldermannen...

Det faktum att att gillesinrättningen fått en så kraftig utbredning i Asien, Afrika och Europa, att den existerat i tusentals år och alltid uppträtt på nytt, när likartade förhållanden kallat den till liv, visar att gillet var mycket mer än ett måltidssällskap eller en begravningsklubb eller en sammanslutning för kyrkbesök en viss dag.

Det motsvarade ett behov som var djupt rotat i människo-naturen, och det förkroppsligade mycket av det som senare staten med sin byråkrati och polis velat åstadkomma och mer än det. Det var ett förbund för inbördes bistånd "med råd och dåd" under alla förhållanden och i livets alla skiften, och det var en inrättning för att skipa - med den skillnaden jämfört med staten, att vid alla dessa tillfällen ett mänskligt, ett broderligt element ersatte den formalism som är utmärkande för statens ingripande. Till och med när gillesbrodern stod inför gillets domstol, hade han att svara inför män som kände honom och som förut stått honom nära i det dagliga arbetet, vid den gemensamma måltiden, vid brödraplikternas utövande: män som var hans jämlikar och bröder, inte lagteoretiker eller representanter för någon annans intressen."

 

För Gustav Vasa var gillena ett hot mot hans centraliserade stat och gillena försvann med reformationen.



Det gick illa för Skänninge under slutet av medeltiden, men Skänninge skulle ha klarat sig bättre om inte reformationen hade kommit emellan. Stadens tvenne dominikankonvent hade nämlig-en konserverat Skänninge som kyrkostad och det ser vi på andra platser. Kyrkostäder har klarat sig trots att de ekonomiska förutsättningarna inte mera funnits kvar. I "Federalismen" berättar Karl Bergkvist om andra kyrkliga städers utveckling:

 

"En del städer fick även betydelse som biskopssäten och domkyrkoplatser, såsom Strängnäs, Skara, Västerås m fl och även om det ej kan påvisas att de för sin uppkomst direkt har att tacka kyrkliga initiativ så har dock deras vidare utveckling haft ett betydelsfullt samband med den kyrkliga verksamheten. Kungen och kronan var i regel angelägna om att förära kyrkan jord för skapandet av stiftsgårdar, och biskoparna var i sin tur mycket angelägna om att se till att det blev vid städerna eller andra välbelägna platser, vilka som biskopssäten sedan snart blev städer. Det har om denna utveckling sagts att biskopssätet

"konserverade staden" så att den förblev stad även om den ekonomiska utvecklingen pekade åt ett annat håll. Till städerna förlades även under 1200 - talet dominikaner- och franciskanerkloster, så att vid sidan av det statliga inflytandet det kyrkliga kom att bli mycket starkt under folkungarnas tid."

 

Skänninges både dominikankonvent har betytt oerhört mycket för staden och flera stora tilldragelser under medeltiden skedde i dominikanernas regi. Dominikanerna var lika betydelsefulla som tyskarna för stadens utveckling.

Dominikanerna kom till Skänninge under första hälften av 1200 - talet, då landets andra konvent efter Visby öppnades. År 1237 grundades S:t Olofs brödrakonvent. Det är möjligt att det byggdes på lämningarna av ett ofullbordat cistercienserkloster från 1150 - talet. Man vet inte för en ladugård står över lämningarna och inga större arkeologiska undersökningar har kunnats göras.

S:t Olofs konvent var ett för dominikanerna ovanligt namn. Namnet hade ett samband med att årets största marknad - Skänninge marken hölls vid Olofsmässan i slutet av juli. Jungfru Maria var annars huvudpatron för dominikanerna och vid sidan om fanns Petrus Martyren och Maria Magdalena som dominikanernas beskyddare.

Under 1270 - talet grundades det efter lokalhelgonet namngivna S:ta Ingrids systrakonvent. Det byggdes vid S:t Martins kyrka, som troligen tidigare varit sockenkyrka. Man byggde in den gamla kyrkan i konventskomplexet.

 

Skänninge hade på kort tid fått sina två dominikankonvent och var en av den dominikanska provinsen Dacias viktigaste kyrkoorter (Dacia omfattade hela Norden.). I staden reste sig många många kyrkobyggnader och de måste ha imponerat de besökande som kom till staden för att gå på marknader, politiska och kyrkliga möten, få vård eller bara roa sig i det pulserande stadslivet.

Dominikanerna valde att bosätta sig i städerna, till skillnad mot de äldre klosterordnarna. Man önskade att vara där de stora besluten fattades, transaktionerna genomfördes och människorna strålade samman.

Alla dominikanska konvent var mycket utåtriktade. I Sigtunas Mariakyrka, som är ett gammalt dominikankonvent finns det ett torn och en predikoglugg. Där ifrån förkunnade dominikanerna sitt budskap åt de tillresande som samlades där under. Det är ett av alla bevis att dominikanerna ville nå ut till vanligt folk och diskutera kristendomen med dem. Dominikanerna heter också officiellt predikarbröder och tillhör Predikarorden (förk. P. O.). I vardagligt tal kallas de också för svartbröder för sin klädsel som bland annat består av en svart kåpa.

 

Predikarorden grundades för att motverka det hotande religiösa avfallet som i början av 1200 - talet höll på att splittra den katolska världen. Under detta århundrade fick orden en enorm spridning och i vårt eget land kunde vi räkna flera konvent, belägna i de stora städerna. I provinsen Dacia fanns det som mest 28 brödrakonvent.

Konventen var det medeltida Europas viktigaste kulturspridare. Dominikanerna öppnade egna universitet och högskolor, skrev kyrkomusik och litteratur. Flera av medeltidens största namn som Albert Magnus och Thomas ab Aqvino med den kristna filosofin skolastiken, Fra Angelico med konsten och Eckart, Suso och Tauler med mystiken tillhörde Predikarorden.

I vårt eget land förändrade dominikanerna levnadssättet, de första tegelbyggnaderna som uppfördes i landet blev till tack vare den dominikanska konventsbyggnationen i Skänninge och Sigtuna under 1230 - talet. Gudstjänstmusiken i den medeltida östra halvan av riket - Finland påverkades av den dominikanska kyrkosången, även om den också fick nordiska inslag. I konventsskolorna hade den svenska allmänheten som sökte sig in i Predikarorden möjlighet att få bildning. Sveriges förste författare Petrus de Dacia var en av dem.

 

Petrus de Dacia föddes på Gotland och antogs som broder i dominikankonventet i Visby. Han var likaså de flesta andra nordiska dominikaner av inhemsk börd. Efter en längre utlandsvistelse, bland annat i Århus, Köln och Paris där han studerade i dominikanernas skolor reste han tillbaka till Sverige och blev i februari 1271 lektor i Skänninge. Petrus var nu omkring 35 år och välutbildad för sin tid. I Paris hade bland annat Thomas ab Aqvino varit hans lärare.

Under sin utlandsvistelse hade Petrus kommit i kontakt med flera stor personligheter. En av dem var en religiös kvinna från landsbygden utanför Köln - Kristina av Stommeln. Det var en kvinna full av andliga uppenbarelser och Petrus fascinerades av henne ända ned i hjärteorten. I brev mellan dessa som har bevarats till vår tid har deras liv framträtt.

Breven ingår i en biografi om Kristina av Stommeln, skriven av Petrus. Den berättar inte bara om Kristina utan också om författaren själv. Det är en av de få medeltida svenskar som träder fram för oss och det är en ovanlighet då vi oftast vet så lite om våra förfäder från den här tiden.

Till Petrus och Kristinas ära uppfördes under ett 60 - tal år ruinspelet och operan Petrus de Dacia i Visby. Operan som är Sveriges mest spelade skrevs av tonsättaren Friedrich Mehler (1896 - 1981). I den kan man följa Petrus liv och få en bra uppfattning om dominikanerna och dess ordens uppbyggnad.

 

Skänninge får ingen plats i operan och det beror på att man inte vet så mycket om Petrus cirka sju år i stadens brödrakonvent. Däremot kan man spåra honom i ett av initiativen till grundandet av S:ta Ingrids systrakonvent. Tillsammans med en grupp rika och fromma kvinnor öppnar han ett av landets två kvinnliga dominikankonvent i Skänninge. Det andra fanns i Kalmar.

 

Det manliga konventet kom med tiden i skymundan av det kvinnliga av flera orsaker. En av dessa var den på medeltiden förödande elden. År 1288, 1291, 1447 och 1466 härjades brödrakonventet av de röda flammorna. Det försvagade konventets ekonomi och inte blev det bättre att stormanna-familjerna hellre valde S:ta Ingrids konvent som sina sista viloplatser och därmed skänkte stora gåvor till systrakonventet.

 

S:ta Ingrid var en religiös fanatiker som flera gånger under sitt liv vallfärdade till Rom, avhöll sig från kulinariska rätter och ofta var i extas. Hon vigde sitt liv åt Gud och det konvent hon själv grundat i Skänninge. Efter hennes död började folk vallfärda till Skänninge och hon blev närpå helgonförklarad i landet. Det innebar en god ekonomi för systrakonventet och den blev ännu bättre när systrakonventet i Kalmar år 1504 flyttades till Skänninge efter otaliga krigsslag i östliga Småland där konvents-byggnaderna. S:ta Ingrids konvent fick nu disponera över kalmarkonventets jordegendomar och övriga tillgångar och privilegier.

 

S:ta Ingrid kanoniserades aldrig, hon fick aldrig bli ett helgon, men påven medgav att hon fick translationeras. Det innebar en skrinläggning av hennes kvarlevor och den ägde rum år 1507. Stora festligheter hölls och det var en av dominikanernas sista glädjetillfällen innan reformationen krossade alla klosterordnar till intet.

 

Dominikanerna förde mycket gott till vår värld, men samtidigt har de haft en mycket mörk historia. De var till och med mycket hatade i flera läger. Redan år 1340 kom det klagomål från en kyrkoherde i Sääksmäki, som beklagade sig för påven att domini-kanerna från Åbo höll friluftsgudstjänster och tiggde gåvor av bönderna. Kyrkoherden led ekonomiskt av detta och ville ha slut på dominikanernas fasoner.

 

Dominikanerna hade börjat sin era med fattigdomslöften, men med tiden blev det en rik orden. Brödrakonventet i Skänninge förblev dock fattigt och bröderna gjorde skäl för att vara s k tiggarmunkar. Med konventet i Halmstad var det annorlunda. Det var så rikt med sina silverskatter och jordegendomar att stadens borgare under reformationen gick till angrepp mot bröderna och fördrev dem från staden.

 

Rikedomarna retade många och under reformationen användes dessa som propaganda från Vasas sida. En av kungens nära lierade, Olaus Petri menade att:

 

"Gud haver låtet plåga världen med dessa tiggarmunkar såsom han i gamla testamente plågade Egypten med paddor och gräshoppor."

 

Nu var det här mer en schism mellan intressenter som slogs om kyrkans rikedomar. Dominikanerna kan inte här skyllas att vara värre än andra i det kyrkopolitiska maktspelet.

 

Det som har gjort dominikanerna ökända är inkvisitationen - förföljelsen av kättare såsom katharer och valdenser. Påven Innocentius III lanserade ett korståg mot kättarna i början av 1200 - talet och dominikanerna fällde det avgörande beslutet vilka som var rättroende och inte. Om det blev negativa omvändelseförsök tillbaka till den påvliga tron så dräptes kättarna av soldater.



Kyrkan har ända sedan dess fastställande som statsreligion i det gamla Rom förföljt oliktänkande. Det kulminerade bland annat i inkvisitationen på 1200 - talet, men även i häxförföljelserna som hade sitt tidigaste skede på 1400 - talet.

 

År 1487 utkom Malleus Maleficarum - "Häxhammaren" och anses fortfarande vara en av alla tiders blodigaste böcker. Boken som skrevs av dominikanerna Jacob Sprenger och Heinrich Institoris var en slags kokbok hur man bekämpade häxor i världen och blev skyldig till att hundratusentals oskyldiga kvinnor brändes på bål.

Tre år tidigare hade påven Innocentius VIII utfärdat sin beryktade bulla Summis desiderantes och med den angripit alla de brott som begåtts av häxor och trollkarlar. Samtidigt gav han sina söner - författarna till Häxhammaren - rollerna som överinkvisitorer, med rätt att använda vilka medel som helst för att leta fram eventuella anhängare till djävulen.

I början av 1900 - talet utkom den då ledande svenske psykiaterna Bror Gadelius (1862-1938) med sin bok "Tro och övertro i gångna tider." Där presenterar han grundligt häxtro och häxprocesser i Europa. Häxhammaren ges också ett stort utrymme. Gadelius inleder med att ge en bakgrund av förföljelserna från kyrkans sida:

 

"Den ständigt återkommande anklagelsen mot kyrkans fiender var deras förmenta förbund med djävulen. På 1200 - talet låg det nära till hands att i analogi med den i samhället rådande feodalismen uppfatta förhållandet till djävulen som ett vasallförhållande, vilket förpliktade var och en, som med demonernas hjälp ägnade sig åt trolldomskonster, att binda sig vid mörkrets furste medelst en länsed, homagium.

Till homagium hörde i vissa länder, särskilt Frankrike, jämte eden även handslaget, knäfallet och kyssen, och detta bruk återspeglar sig i en travesterad form i de beskyllningar om förbund med djävulen som riktades mot kättare av olika slag. Det är en äcklig blandning av perversa och blasfemiska tillvitelser, som formulerades i de påvliga bullor och anklagelseakter, som under 1200 - och 1400 - talen riktades mot kyrkans förmenta vedersakare, mot albigenser och valdenser m fl och till sist mot de mäktiga tempelherrarna."

 

Albigenser och valdenser var de grupper som katolska kyrkan först bekämpade på 1200 - talet. Tempelherrarna kom sedan och de hade skaffat sig makt och rikedomar under korstågen, men trots dess värdsliga inflytande lyckades inkvisitationen krossa tempelherrarna. Gadelius berättar:

 

"Tempelherrarna var mer högdragna och reserverade än johanniterriddarna och levde för sig själva i fullständig isolering. De utvecklade ingen gästvänskap och deras välgörenhet var måttlig, och när de dessutom omgav sig med en nimbus av hemlighetsfullhet så var det rätt naturligt att man betraktade dem med misstankar. Folket hatade deras hårdhet och dryga uppträdande, munkarna avundades dem deras rikedomar, och underliga rykten kom i omlopp och spreds bland massorna."

 

Man anklagade tempelherrarna för djävulsdyrkan, förhånande av Gud och hans heliga sakrament, samt sexuella orgier, inte bara mellan man och kvinna utan också för homosexualitet och sodomi. Inkvisitationen hade förutfattade meningar om sin fiende och via tortyr fick den fram de uppgifter den ville ha för att kunna likvidera sin fiende.

Processprotokollen om tempelherrarna berättar att de hade fascinerats av arabernas religion - fått tycke för Islam och orientalisk mysticism. Om det var sant eller inte är osäkert. Anklagelserna från inkvisitationens sida var ofta desamma. Gadelius tror att det hade sin orsak i den abnorma trosnit som fanns i kyrkan och främst hos de kärlekskranka munkar som levde i celibat. Gadelius berättar:

 

"För den stridande katolska kyrkan var alltså häxeri-förföljelserna en fortsättning av kampen mot kyrkans fiender, och även om man kan tveka i fråga om motiven för det utrotningskrig som fördes mot tempelherrarna, så torde väl ingen i häxprocesserna kunna se något annat än den oerhörda yttringen av ett enfaldigt trosnit. Dessa processer var en ihållande och förbittrad kamp mot djävulen.

Under medeltiden var det religiösa troslivet, såsom vi fram-hållit, i alldeles särskild grad affektbetonat. Skräck och ångest fyllde tillvaron; hjälplös gentemot pesten och andra härjande farsoter erfor mänskligheten åter och åter en ohygglig förnimmelse av dödens och djävulens ständiga närvaro. Livet var fullt av nöd och lidande, och även för denna jordens mäktiga var den timliga lyckan nyckfull och bedräglig. Jordelivet var endast en prövotid och en förgård till evigheten. Rädslan att försumma nådatiden uppjagades till en oerhörd spänning. Mörkrets makter var i utomordentlig grad verksamma, och inför djävulen och hans härskaror befann sig mänskligheten i ett ständigt belägringstillstånd.. I varje lidelse hade djävulen ett vapen och i varje begär anade man hans närvaro, men ingen kände honom och hans makt bättre än den som dragit undan till klostrets ensamhet.

I munkcellernas stilla ro, under ensamma meditationer har medeltiden frambragt månget alster av stämningsmättad och naiv fägring. I en luft av daggfrisk renhet drömmer här fromma själar en dröm om saliga fröjder fyllda av tillbedjan. Men dessa drömmar utvecklar sig mot en bakgrund av fasa och lånar ut sin glans ur en slumrande demonoman ångest, de är destillat av renhet och ljus ur det hotfulla mörkret, ty djävulen är dock den grundton som uppbär det hela.

- Klosterlivet är, skriver Viktor Rydberg i Medeltidens magi, kyrkans befästningssystem till skydd för det av henne från djävulen erövrade området.

Men den mödosamt tillkämpade tryggheten är icke pålitlig, och allra minst i klostren är man säker mot lömska överfall. Hemska berättelser om den lede fieden nedskrives, och folket får ta del av desamma. Ty klostren är ju också bildningshärdar av vilka hela mänskligheten får sitt vetande. I munkcellernas extatiska trosliv tändes de sparsamma vekar som lyser i okunnighetens mörker, och i denna fladdrande och knappa belysning växer djävulens gestalt, och hans väldiga läderlappsvingar breder sig över kristenheten.

Det är i klosterlivets stillhet, under försakelser och hårda strider med de naturliga begären, som en förträngd och förkättrad sinnlighet lik en tjuv om natten listar listar sig i drömmarnas klädkammare där den skrudar sig i djävulens skepnad för att hämnas sin förtryckare. Och nu begynner en nattlig maskerad av groteska gestalter. Munkceller belägras av kvinnliga älskogsdjävlar, nunnekloster av manliga, och fromma skolaster skriver digra avhandlingar om succubi och incubi. I den celibatära ensamhetens skämda luft frodas dessa fantasier för att genom klosterportarna som feta svin släppas ut bland folket till uppbyggelse och andlig näring åt trogna. Balzacs mästerliga Frispåkiga historier återger i novellen Häxan på ett övertygande sätt den blandning av förstucken liderlighet, enfald och helig fasa som fått uttryck i medeltidens erotiska djävulsdrömmar.

Att förneka möjligheten av ett köttsligt umgänge mellan kvinnor och demoner i form av naturandar, fauner och silvaner anser redan Augustinus förmätet, och de konturer för läran om succubi och incubi som Augustinus angivit, skulle av 1200 - talets teologer uppfyllas med saftiga detaljer."

 

När kyrkan hade krossat de flesta direkta hoten i utbrytargrupp-erna mot sin maktposition gav man sig på oliktänkande i samhället, främst självständiga kvinnor.

Häxbegreppet har funnits länge. Redan i slutet av 900 - talet berättar en katolsk abbot om nattliga färder genom luften. Häxorna får form och så tidigt som från 1400 - talet har vi i Sverige en väggmålning i Ösmo kyrka i Södermanland som visar en häxa som i förbund med djävulen kärnar smör, stulen från bönder.

 

I Centraleuropa sätter häxprocesserna i gång vid mitten av 1400 - talet. Teologerna tror att kvinnorna har satt sig i förbund med djävulen för att fördärva Guds skapelse. Ett motvärn får teologerna i Häxhammaren. Det perfekta medlet att göra sig av med häxorna. Gadelius berättar:

 

"I teorin var nu häxtron fullkomnad och skolastikernas demona fantasier samlade i en slutgitlig kodex; i denna häxbibel anges också på utförligaste sätt de praktiska konsekvenserna till ledning för inkvisitorerna, och med raffinerad grymhet fastställes planen för ett tillintetgörande av djävulens verktyg och medhjälpare, de förmenta häxorna.

Häxan är enligt Malleus Maleficarum en sådan från Gud avfallen människa som förnekar den högste, avsäger sig hans nåd, ingår förbund med den lede, ger sig åt honom med liv och själ, bedriver otukt med djävulen, besöker hans samlingsplatser och sabbat, av honom erhåller gifter och i egenskap av trogna undersåte och medhjälpare utför hans befallningar, plågar och bringar om livet människor och djur och med den av djävulen givna trolldomsmakten anställer oväder och skada på fält och ängar, på skogar och trädgårdsland och med sina konster förvirrar förloppet av naturkrafternas gång. En sådan eländig varelse är icke värd en kristen människas misskund utan var och en måste betrakta det som sin gudstjänst att med alla medel förhjälpa densamma till rättmätigt straff.

 

Häxhammaren omfattar tre digra volymer av vilka de två första avhandlar trolldomssynden och dess väsen, medan den senare delen utförligt reder ut frågan om den rättsliga proceduren. Med hänvisning till arbeten av Horst, Roskoff, Soldan - Heppe, Hoensbroech, Hansen m fl som utförligt redogör för Häxhammarens innehåll, meddelar vi här som prov på detsamma blott några kapitelrubriker ur de olika delarna. Det hela är uppställt i form av frågor och svar, och i första delen förekommer bland annat följande spörsmål:

Gives det någon trolldom? Vilken är demonernas medverkan? Kan människor avlas av demoner? Vilka är orsakerna till trolldomssyndens tilltagande? Kan häxorna förhindra människornas alstringskraft och förtaga könsnjutningen? Vad förmår häxorna utföra genom taskspeleri och förvandling i djurs skepnad? Hur förhåller sig trolldomssynden till andra av djävulen ingivna missgärningar? o s v.

Andra delen avhandlar i en första avdelning mer detaljerat, hur demoner och häxor utför dessa sina ogärningar. Hur häxorna förflyttar sig från ort till ort. Hur de ger sig i demonernas våld. Hur de missbrukar sakramenten. Hur de hämmar männens alstringsförmåga och borttrollar det manliga sexualorganet. Hur demonerna genom häxkonster tar människokroppen i besittning. Hur de åstadkommer alla slags sjukdomar. Hur trolldomskunniga jordegummor dödar fostren och offrar dem åt demonerna. Hur de dödar husdjuren och åstadkommer hagel, åskslag och oväder.

I andra delens senare avdelning beaktas frågan om alla slags lovliga kurer till skydd mot häxornas ogärningar, medel mot förgörelse, exorcism m m.

I sista delen avhandlas slutligen alla de åtgärder, som bör företagas för häxornas fasttagande och avslöjande, sätten att tvinga dem till bekännelse, vilka vittnen som kan användas, alla de knep och fällor som under rannskaningen bör försökas, om tortyren och hur man noga bör tillse att häxorna ej av djävulen erhållit något trolldomsmedel varigenom de gör sig okänsliga mot smärta. I detta hänseende lämnas noggranna föreskrifter om hur deras kropp bör undersökas och på hårbevuxna delar rakas. Slutligen avhandlas också det hemska dödsstraffet, som med eller utan bekännelse och efter långvarigt utfrågande på pinbänken till sist utan förbarmade tillämpas.

 

Beträffande processförfarandet är att märka den absoluta frånvaron av varje spår av rättvisa. Ingen ansågs av Häxhammaren för ohederlig och usel att hindras uppträda som vittne i trolldomsmål. Ingen, inte ens en dödsfiende, betraktades som jävig. Häxa fick vittna mot häxa, hustru mot sin man, man mot hustru, barn mot föräldrar. Men om vittnesmålen av anförvanter var till den anklagades fördel, då fick de inte gälla, " ty blodet är naturligtvis tjockare än vattnet, och den ene korpen hackar inte gärna ut ögonen på den andre".

Ett genomgående drag i Häxhammaren är det ursinninga kvinnohat som besjälar dess författare. Kvinnohatet är ju också ett betydelsefullt moment i den medeltida övertrons psykologi, ja, utan kvinnan hade medeltidens djävul aldrig blivit den han blev. Djävulen är en folkhysterisk symbol, en vrångbild av de bannlysta begären, som plötsligt och överraskande vet att inställa sig med en styrka motsvarande måttet av den självövervinnelse varmed livets lockande frestelser fördrivits."

 

Under senmedeltiden ansågs kvinnan inte bara vara en häxa, utan även ett njutningsmedel. Den föraktfulla syn man hade på henne är inte olik den som våldtäktsmän har i dag, som betraktar kvinnan som en madrass. Första delen av medeltiden hade man satt kvinnan på en pedistal och den synen var lika osannolik som den senare, för den var lika falsk. I slutet av 1200 - talet skrevs Romanen om rosen och hade budskapet att kvinnan var i ett med all världens ondska. Häxhammaren är en fortsättning på samma kvinnoförakt. Gadelius berättar:

 

"I Häxhammaren uppställes den frågan varför kvinnan i så oerhört mycket högre grad än männen är hemfallna åt trolldom - att på tiotusen häxor knappst kommer en enda man? Härför anför dess författare åtskilliga skäl. Det ges tre ting som inte kan hålla måtta vare sig i ont eller gott, och dessa ting är tungan, prästen och kvinnan. Vad kvinnan beträffar är hon framför allt lättrogen, och då djävulen i första hand söker angripa människans tro, så blir kvinnan närmast föremål för hans angrepp. Kvinnan är även genom den fluxibilitas, som utmärker hennes natur, mottagligare för alla slags inlevelser, och med sin slippriga och pratsamma tunga måste hon genast meddela andra kvinnor vad hon male art vet. Djupaste grunden till djävulens förkärlek för kvinnan är emellertid hennes bräckliga tro, vilket Häxhammarens lärda auktorer redan finner uppenbart av etymologiska skäl. Ordet femina(kvinna) är bildat av "fe" och "minus" (fe = fides (tro) och minus = mindre), alltså betyder kvinna "en som är utrustad med mindre tro".

Häxhammaren utbreder sig vitt och brett över kvinnors uselhet; med citat ur bibeln och kyrkofäderna och med vittnesbörd ur historien vill dess författare visa att intet skapat ting är sämre än kvinnan. Hon är bittrare än döden, hon är jägarens snara, hennes hjärta är ett nät och hennes händer fjättrar; den som behagar Gud flyr henne, men syndaren låter sig fånga. Djävulen förledde Eva till synd och Eva förledde Adam. Eva och icke djävulen var anledningen till Adams fall, och därför är kvinnan "bittrare än döden". Mycket bittrare än döden, enär denna endast förintar kroppen, medan synden, som kom i världen genom kvinnan, dödar själen. Döden är visserligen en förskräcklig fiende till livet, men en öppen och ärlig, medan kvinnan är en hemlig och listig fiende. "

 

Häxförföljelserna har sitt ursprung i rädslan och föraktet för kvinnan. Häxhammaren är en konsekvens av detta och boken blev populär. Den utkom i 13 upplagor mellan åren 1487 - 1520, och till vilka editioner ytterligare 16 utgavs under åren 1574 - 1669.

Häxhammaren påverkade nog starkt svenskarnas syn på häxor och våra dominikanska bröder i landet tog del av ideerna under sina talrika resor i Europa och förde vidare sina teologiska upptäckter till hela svenska folket. Den sista svenska häxprocessen avslutades inte först år 1763 och rykten om Blåkulla färder fortsatte spridas betydligt senare.

Fenomenet med häxförföljelser finns latent kvar hos oss. Folk som inte är som alla andra ska förföljas. Gadelius berättar och avslutar därmed ett mörkt kapitel i dominikanernas och inte förglömma Västerlandets historia:

 

"Visserligen bränner man i vår tid varken häxor eller kättare, men oviljan mot oliktänkande tar sig inom mer eller mindre ortodoxt religiösa läger alltjämt de starkaste uttryck, och medlen att komma en avskydd livsåskådning till livs väljs ännu med sådan hänsynslöshet, att man ej kan tvivla på beredvilligheten hos mången att, om så lät sig göra, bestå ett lass ved till motståndarens bål eller på annat sätt bidraga till hans ynkliga hädanfärd.

Kulturens framsteg kan visserligen inte förnekas, men dess förmåga att göra människors fördragsamhet större är dock obevisad. Och vad beträffar det vidskepliga kvinnohat som i Häxhammaren fått uttryck, så är dess psykologiska förutsättningar förvisso ej så obegripliga som man gjort gällande genom att skriva det hela på medeltida dunkel och okunnighet. Ty däri ligger ingen förklaring. Mera direkt givande är den antydan som i det förgående blivit gjord om betydelsen av de naturliga krafternas förträngning hos den tidens kulturbärare, det katolska prästerskapet. En följd av könsdriftens negation blev en omtaxering av andliga och lekamliga livsvärden och bland dessa först och främst kvinnan som föremålet för mannens åtrå.

Att kvinnans degradering kom till utveckling icke endast inom det katolska lägret såsom följd av en förvänd moral är ett faktum; den gick även bland protestanter så långt att år 1595 en "disputation" omfattande 51 teser anslogs i Wittenberg, där bevis skulle ges att "kvinnor ej var människor". Men sådant är blott en efterklang av Häxhammaren.

Det skulle ju tyckas som vore ett kvinnohat av denna absurda och fanatiska art portförbjuden i vår upplysta tid. Långt därifrån; de psykologiska betingelserna för Häxhammarens kvinnohat var alltför mänskliga för att omöjliggöra detta fenomen ens i våra dagar."



Kapitel 2 och 7 i saknas i denna internetversion av "Frihetens väktare - en historia om Skänninge".


 Frihetens väktare - en historia om Skänninge.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0