harriboy

 Vecka 51 2010

Årets sista föreläsning för APT-programmet hölls onsdagen den 15 december av Håkan Pettersson från Bohusläns museum, där han arbetar som forskningskoordinator och arkeolog. Temat var Forskning och kunskapsspridning. Uppdragsarkeologi som en informationsresurs. Han doktorerade på Institutionen för arkeologi vid Göteborgs universitet 2004 med avhandlingen Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar.[1] Jag tog del av avhandlingen för drygt fyra år sedan, då jag skrev en artikel för svenska Wikipedia om den kontroversielle tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931).[2] I onsdags kom dock föredraget handla främst om uppdragsarkeologiska spörsmål och det räcker nog, bara Bohusläns museum har gett ut 800 arkeologiska rapporter de senaste två decennierna, vissa har fått en förlängning i mer populärvetenskapliga skrifter, då förmedlingsverksamheten mot allmänheten ökar inom museivärlden. Håkan Pettersson hade mycket intressant att berätta, bland annat om Hallerna i Norums socken, öster om Stenungsunds centrum. Där hittade arkeologer från Bohusläns museum i början av 1990-talet - under Roger Nyqvists ledning - en hallbyggnad från yngre järnåldern.[3] Hallerna, där stora ytor har blivit undersökta, behandlas ingående i Nyqvists avhandling Landskapet som ram - hus och grav som manifest. (Bohuslän 500 f.Kr - 1500 e.Kr). Pettersson berättade också om Skaftövraket[4], ett långväga handelsfartyg från 1400-talet som hittades i Lysekils skärgård sommaren 2003 av en privatperson. I lasten från någon Hansastad som Danzig eller Elblag har marinarkeologerna funnit mycket byggnadsmaterial som troligtvis var på väg till Trondheim, bland annat murtegel och tunnor med bränd kalk. Kanske materialet skulle användas till en tillbyggnad av Nidarosdomen i sistnämnda stad?

Efter snart en termins bloggande med utgångspunkt i mitt tvååriga program i arkeologi berör jag främst nordeuropeiska spörsmål, men givetvis intresserar jag mig för arkeologiska landvinningar i hela världen, även om man som arkeolog blir begränsad av de förkunskaper som man har skaffat sig och de arkeologiska fält som forskas kring i ens närmiljö. Född östgöte har jag bland annat lärt mig att bekanta mig med flinta, vilket vi inte har naturligt i våra åkrar i Östergötland, medan man här på västkusten ofta kan hitta boplatslämningar genom att hitta avslag och verktyg av detta stenmaterial.

Igår morse hade jag ett av många givande samtal med min arbetskollega Amon Casimir. Vi kom att prata om spännande arkeologiska platser i Afrika, bl a om den tidigmedeltida staden Timbuktu[5] i Mali och de västafrikanska imperier som verkade här under medeltiden. En annan betydande stad var Aoudaghost i dagens sydöstra Mauretanien, som grundades omkring 400-talet f Kr, som ett kommersiellt centrum i södra änden av de handelsvägar som byggde upp transsaharahandeln. Bosättningen växte när domesticeringen av kamelen gjorde resor lättare, men föll tillbaka sedan grässlätterna i regionen förvandlats till öken. Staden erövrades av Ghanaimperiet omkring 1050 innan Takrurriket invaderade Ghana och intog Aoudaghost. Från 1100-talet kontrollerades staden av Maliimperiet. Ett gradvist förfall gjorde till slut att staden övergavs under 1600-talet. Maliimperiet var öppet för intryck utifrån, bland annat odlades det vete i oaserna i Sahara, en gröda som annars bara odlades norr om Sahara under denna tid.[6] Amons och mitt samtal fortsatte och vi kom att prata om de spännande medeltida stenruinerna i Zimbabwe. Vilket jag har tittat närmare på… och för att förstå dess utveckling jämfört statsbildningen med Elam.

Egypten, Mesopotamien, Kina och vissa stater i Amerika anses vara klassiska med en primär statstillväxt, medan Indusdalens första civilisationer ej räknas dit, då man saknade en våldsapparat därstädes. En våldsapparat som endast kunde tillkomma ifall det fanns ett överskott som försörjde hirden. I Afrika hittar man Egypten, men söder om Sahara anses ha varit befriat från statsmakter… eller? Jag anser att på Zimbabweplatån upplevde man en urban statsutveckling under svensk medeltid, dock är det som med Indusdalen med många frågetecken, på grund av avsaknaden av skriftspråk (som delvis behövs för att kunna ha en effektiv statsmakt) och en undermålig arkeologisk situation, men efter Andra världskriget har den förbättrats och man kan idag skönja konturer av en primär statsmakt och med samma problem liknande den i Elam i nuvarande sydvästra Iran några tusen år tidigare.

På Zimbabweplatån ned mot lågländerna vid kustbandet i väster finns än idag spår av ett medeltida nätverk av steninhägnader. Drygt ett hundratal har hittats, varav några större varav en heter Matendera och en annan Stora Zimbabwe. Dessa fyllde funktionen av regionala centra i ett ekonomiskt och socialt nätverk som hade en blomstringstid i 300 år. Med steninhägnaderna kunde härskareliten ha centraliserad kontroll av en komplicerad ekonomi i ett område med rika naturtillgångar. Den politiska uppbyggnaden byggde på en lokal utveckling.

Huvudstaden i riket hette Stora Zimbabwe och har gett namnet på den moderna staten Zimbabwe som ersatte Rhodesia i sydöstra Afrika. Platsen blev känd för resten av världen i slutet av 1800-talet, då västerlänningarna för första gången fick se lämningarna av en högtstående kultur och trodde att de ej hade kunnat uppföras av den bantutalande lokala befolkningens – Shonafolkets – förfäder, utan trodde att dessa var en rest av ett mytiskt folk från norr. Samtidigt hoppades man hitta stora guldskatter bland de imponerande byggnaderna och utgrävningarna var allt annat än arkeologiska. Mycket förstördes som kunde ha gett oss en bättre bild av områdets struktur, men efter Zimbabwes självständighet och att platsen har satts upp på UNESCO:s världsarvslistan 1986 finns väl förhoppningar att man de närmaste decennierna kan komplettera de forskningsresultat som hittills har givits. Av vad man vet kan man berätta följande…

Huvudstadens storhetstid var från 1200-talet fram till 1400-talets mitt. Det var ett extensivt urbant centrum med en bosättning som omfattade omkring 4 kvadratkilometer, med en population som kanske har varit så hög som 18 000. Omkring 500 personer anses ha tillhört överklassen och den procentuella andelen stämmer väl överens med svenska förhållanden innan demokratiseringsprocessen satte fart på 1700- och 1800-talet. Huvudstaden är uppdelad i åtskilda områden av ruiner bestående av steninhägnader, runt vilka ligger resten av staden som hade utgjorts av enklare profan bebyggelse; en grupp av inhägnader är samlade i en klunga runt ett stenblock på toppen av en brant granitkulle – en Akropolis-liknande höjd – och andra ligger på bortre sluttning av en intilliggande dal. De kallmurade stenmurarna visar sig ha format inhägnade områden för bostäder, delvis med stenlagda gator och utsmyckade med Zimbabwefågeln – fågelfigur - som utskars i täljsten och fick pryda arkitekturen, åt de styrande familjerna och deras anhängare, och andra stenstrukturer ser ut att ha använts för rituella ändamål. De förnämsta konstruktionerna var klart ämnade för att imponera; de är monumentala till sitt utseende och måste ha krävt mycket resurser för att komma till stånd. Användandet av murade förrådslager var vida spritt i stora delar av Afrika, men de är inte jämförbara med dessa.



Huvudinhägnaden i dalen, som exempel, har blivit kallad för den största enskilda förhistoriska konstruktionen i Afrika söder om Sahara. Den vackert byggda granitmuren är 244 meter lång och upp till 5 meter bred och 10 meter hög. Det mest kännetecknade särdraget inom denna inhägnad är ett unikt koniskt torn av solitt torrsten murstensverk 5,5 meter i diameter och över 9 meter högt, men kan ha varit högre. Problemet med detta område är som sagt tidigare att bortsett från att tidens tand har satt spår över området, så har de tidigaste utgrävningarna i området varit ett sökande efter forntida skatter som figurerade i myter om platsen, vilket gör att mycket har förstörts.

Det ser ut som att kungen, krigarna och prästerna höll sig på kullen, medan drottningen och större delen av befolkningen levde nere i dalen. Det kungliga residenset var omgivet av en särskilt stor, välbyggd och imponerande stenmur. Stora borgområdet – där man hittills funnit över 300 byggnader – som byggdes under 1300- och 1400-talet, anses av vissa ha innehållit ett harem. Byggnaderna på Kullområdet uppfördes omkring 1250 och innehöll bostäder och religiösa konstruktioner. Dalkomplexet tillkom på 1400-talet.

Dessa byggnader som fyller platån mot kusten visar en utpräglad social skiktning i samhället och en fullfjädrad stat åtminstone alltsedan 1200-talet, även om det här som på andra platser finns en förhistoria. Byggnaderna var symboler för makten och användes också till att vara kontrollpunkter i ett komplicerat ekonomiskt system som byggde på jordbruk, boskapsskötsel, bergshantering och handel, vilket gav det överskott som behövdes för den primära statens framväxt, dock kom den att avstanna omkring 1450 e Kr, då Stora Zimbabwe övergavs. Vad kan det ha berott på och vad var orsaken till regionens blomstring?

Statsbildandet kan med största sannolikhet spåras i den framgångsrika agrikulturen i regionen, som eliten med både världslig och andlig makt vann kontroll över, ty med ett stort antal boskap och stora områden med bördig mark kunde man skapa sig ett överskott. Zimbabweplatån klarade sig utan tsetseflugans härjningar, platån var därför idealisk för boskapsskötsel, vars kreatur kunde utnyttja den lägre savannen under torrperioden då den var relativt tsetseflugefri. Det behagliga klimatet och bördig jordmån medgav det framgångsrika odlandet av durra, hirs, bönor och andra vegetabilier. Platån var också lyckligt lottad med sina naturresurser, vilka inkluderade guld, järn, koppar och tenn, likaså granitberg som försåg statsbildningen med idealt byggmaterial.



Råvarorna kunde upptas och vidareförmedlas genom handelsvägarna som gick till lågländerna vid kustbandet som samtidigt upplevde en blomstringsperiod. Man försålde metaller vilket guldet var viktigast, (delvis bearbetade som spår av hantverksproduktion visar bland lämningarna), salt och elfenben. Importen bestod av persisk och kinesisk keramik, sydvästasiatiskt glas, kaurisnäckor, glaspärlor och annat. Smycken, gonggongar av järn och hackor utifrån riket har hittats i elitens gravar. Ett mynt myntat i Kilwa finns som fornfynd och är ett tecken på långväga handelsvägar. Lokalt producerade man hantverk och textilier.

Denna specifika afrikanska stat gick dock under och en orsak kan ha varit på fallande världspriser på guld. Befolkningstillväxten och med den ett överutnyttjade av jordbrukslandskapet kan ha bidragit till en inre upplösning. Zimbabweplatån var trots ett begränsat område och tsetseflugans verkningar nedanför denna gjorde ej marken vidare tillgänglig. Zimbabwekulturen kan inte jämföras med Egypten, men med Elam, en tidig stadsbildning i Västasien, även om dess existens som stat fortlevde en betydligt längre tidsaxel. Det de har gemensamt är att överskottet ej enbart byggde på spannmål, utan även på boskapsskötsel, täljstensproduktion och handel.

Under 3000-talet f Kr växte det fram en centraliserad västasiatisk stat med säte i Susa och den existerade fram till omkring 1500 f Kr. I dess städer var det inte templet som dominerade stadsbilden utan byggnadskomplex för handel och administration. Elam var en regional knutpunkt för handelsvägarna. Dess långvariga existens möjliggjorde skapandet av eget skriftspråk och väl utvecklade matematiska räkenskaper.



Kontroll av handeln sköttes av kungamakt och aristokrati. I dess tjänst fanns armén, men under stora delar av Elams existens hade man svårigheter att skapa ett överskott i den agrikulturella produktionen. Det begränsade statsmaktens tillväxt, vilket gjorde att man hade svårigheter att försörja militären och överklassen. Stora Zimbabwe måste också ha brottats med liknande problem, annars hade inte undergången skett så fort.



Den odlingsbara jorden i Elam var utspridd och gav inte så mycket i återgäld. Man suktade på flodslätterna i väster där Mesopotamien kom att växa fram, men man saknade militära resurser att stadigvarande inta detta område även om mer eller mindre lyckade försök gjordes under århundradena. Bristande överskott kunde inte bygga upp en stark armé. Centralmakten kunde inte heller pressa sina bönder till en ökad överskottsproduktion av vegetabilier då naturen ej medgav till denna. De boskapsskötande nomaderna var ännu mindre benägna att ge det här överskottet.

Möjligheten fanns att importera föda från bevattningsjordbruken i väster och vilket gjordes, men det krävde i så fall ett handelsöverskott som frigjorde kapital för köp och så är det med handeln att den är konjunkturkänslig och importen av föda kan plötsligt minska eller helt utebli. Vilket också kom att ske omkring 1500 f Kr, då Elams roll som knutpunkt för handel hade förlorat sin betydelse. Nya handelsvägar gick nu över havet, samtidigt som militärt starkare nyanlända folk pressade undan elamiterna från handelsvägarna i norr. Elam kom att gå under såsom Stora Zimbabwe.[7]

På fredag ska jag till Östergötland för att fira jul, men innan dess ska jag med min arbetsplats på julbord på Liseberg. Det ska bli trevligt, annars handlar dessa sista veckor av 2010 mest om att sammanställa en tentamensuppgift, moment 4 i APT-programmet. Jag skriver på en strategiplan med budget för en särskild undersökning av lokalen RAÄ Säve 353:1. Tyngdpunkten ska läggas på frågeställningar, samt teori/metod och teknik vid undersökning. Sista inlämningstid har vi den 15 januari 2011 och seminarium kring denna några dagar efteråt, dessutom tillkommer några föreläsningar till innan den första terminen av fyra är slut.