Nordens språkliga förhistoria.
Vecka 52 2010
Årets nästsista dag och jag har kommit hem efter en långfika på Café Santo Domingo, som tillhör skivbutiken Dirty Records på Andra långgatan och har mycket gott kaffe. Jag behövde verkligen denna ädla dryck idag för att ha ork att ta itu med skolskriverierna i midvinterstid. Min arkeologvän från Kungahällaprojektet Hanna Löfqvist som bor intill kom in och vi hade ett trevligt samtal om arkeologiska spörsmål. Idag läste jag om Pryssgårdens huslämningar från bronsåldern för att ha ett jämförande material att skriva om till mitt anbud som är den aktuella skoluppgiften, men igår läste jag på samma kafé om vikingastaden Birka i en för mig nyinköpt bok, vars innehåll berättade att den 7 maj 1990 inleddes den av Björn Ambrosiani ledda nya Birkagrävningen. Redan i första symboliska spadtaget hittade man både en pärla och en krukbit, av vilka den senare tillhörde det s k finska godset, en typ som vanligen utgör omkring 3 procent av keramiken på ön.
Banden mellan Sverige och Finland är långa. Jag tillhör själv detta utbyte mellan dessa nu två existerande länder, född i Östergötland och med rötter i Österbotten. I min släkt har man talat finska och svenska sedan generationer tillbaka då de var bosatta vid språkgränsen i Sydösterbotten och norra Satakunda, men vad mina förfäder talade för språk under forntiden om de bodde i dessa nejder i dagens västra Finland vet jag inte, men att germanska och finska folk funnits där åtminstone sedan järnåldern är arkeologiskt belagt och till detta ska jag återkomma vid ett senare tillfälle. Inte bara arkeologer jobbar med långa tidsspann.
Språkhistoriker har utvecklat olika metoder för att studera språk på stora tidsdjup, trots att bevarade skriftsystem saknas. Forskningen har kommit tillräckligt långt för att vissa slutsatser kan dras om den språkliga situationen i den nordeuropeiska förhistorien. Runinskrifter på skandinaviska språk finns sedan 200 e Kr, medan östersjöfinska (med detta menas de flertal närbesläktade språk som talades av finskugriska folk runt Östersjöns stränder) språk uppkommer i skrift först i början av 1500-talet (finskan och estniskan, som bland annat får delar av Bibeln översatta), om man bortser från bevarade nävfragment av brev och dokument från medeltiden på östersjöfinska som har hittats vid arkeologiska utgrävningar i Novgorod.
Ett sätt att nå kunskap om Nordens språkliga förhistoria är att klassificera de skandinaviska och östersjöfinska språken i olika grupper, den så kallade komparativa metoden där man rekonstruerar ordformer som funnits i de jämförda språkens gemensamma urspråk. Man kan genom att jämföra med andra indoeuropeiska och finskugriska språk få fram tidsrymder på geografiska förflyttningar och vilken väg kulturella impulser har tagits. Metoden ligger till grund för klassificeringen av språk i olika så kallade genetiska grupperingar: olika språk med gemensamt ursprung bildar tillsammans en språkfamilj.
För att som exempel se svenskarnas påverkan på finnarna kan man se vilka ord som är gemensamma och vilka som skiljer sig markant åt. Under medeltiden blev nuvarande Finland en tydlig del av det svenska riket, för så gott som alla ord som har med staden och dess funktioner som rådhus och borgmästare är i finskan påverkade av svenskan, som i sin tur är påverkad av tyskan. Likadant är de med kyrkliga orden, både sakralt som byggnadsmässigt, men man kan också se enstaka påverkningar från den ryskortodoxa kyrkan, där t ex ordet ikkuna som betyder fönster kommer från ortodoxins ikon.
Däremot kan man i arkeologiska artefakter som svärd och yxa finna typiska finska ord som miekka och kirves, medan fenomen som fogde heter vouti, byxor – housut (skånskans hosor), granne – naapuri (skandinaviskans nabor), bänk – penkki, stol – tuoli… intressanta och tecken på en tidig maktpåverkan är att det finska ordet för styre heter hallitus och att styra (regera) – hallita, med största sannolikhet en kvarleva av den skandinaviska hallen där maktens representanter satt alltsedan 500 e Kr. Lag heter laki och kung heter kuningas.
Östersjöfinnarnas släktskap med andra finskugriska folk som ungrare och mordviner och under vilka levnadsförhållanden de alla levde en gång tillsammans på ett eller annat sätt, kan återskapas genom att se vilka ord som är gemensamma. Med dessa gemensamma ord växer det fram ett kulturlandskap, där jakt i ett ljust skogslandskap med viss kreaturshållning var viktig. Ord som många finskugriska folk har gemensamma är pilbåge, blod, hand, honung/bi, björk, vissa kreatur och så vidare.
På liknande sätt kan man genom att dela upp indoeuropeiska språk upp i olika stammar och med arkeologiska fynd skapa teorier om utbredning, språkbyte och kulturimpulser i bland annat Nordeuropa, fast skrivna historiska dokument saknas. Gösta Bågenholm doktorerade 1999 vid Arkeologiska institutionen i Göteborg med en tankeväckande avhandling om Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet som studerar försöken att sammanbinda lingvistik och arkeologi.
Oavsett vilken teori vi ansluter oss till är det viktigt att komma ihåg att språkspridning är en oerhörd dynamisk process, och att språkbyte och språkdöd, d v s att populationer av olika skäl överger sitt gamla språk till förmån för ett nytt utifrån kommande, är historiskt vanliga och mycket naturliga företeelser. Man kan binda jordbrukets expansion via språkliga termer, men det behöver inte förklaras i termer av storskalig invandring eller invasion, utan av olikartade och komplicerade processer under lång tidsrymd.
