harriboy

 Vecka 7 2011

 

---

 

Vissa veckor, såsom denna, kommer bloggen redan i början av veckan. Det har sin orsak i att jag kommer att mentalt att vara upptagen med studier inom APT-programmet och GIS kräver full koncentration för att kunna ge goda resultat. Universitetsstudierna av moment 5 ska inom kort tenteras av, så när kommande blogg skrivs om drygt en vecka är det mesta av skolarbetet i denna fas gjort. Min sedvanliga östgötaresa kommer också detta veckoslut bara innebära en övernattning, mot de vanliga tre. Under den gångna helgen har jag därför försökt förbereda denna veckas blogg, med att översätta de delar av rapporten från Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa i Österbotten 1869 som berör Kristinestad, vilken jag har tyckt bör 140 år efter dess första publicering i tidskriften Suomi 1871 även nå en svenskspråkig publik i min fädernebygd. Illustrationerna är av min hand, gjorda i Sideby socken sommaren 1992. Aspelins egna illustrationer från Sideby, Heden och Tjöck finns länkade i fotnoterna nedan, då jag sedan tidigare har visat dem i bloggen.

Den finländska arkeologins nestor Johan Reinhold Aspelin(1) besökte nuvarande Kristinestads kommun sommaren 1869, under en österbottnisk resa, där han inventerade och undersökte fornlämningar. I Finland fanns under denna tid ingen gällande fornminneslag, utan han var själv den som till stora delar utformade densamma och som tog laga kraft 1883. Det gör att följande redogörelse kan te sig en aning luddig i begrepp, men det var det nog också för Aspelin då han denna sommar 1869 blott fyllde 27 år och inte hade det klart för sig vad vissa fornminnen skulle kallas. Svenska exempel fanns, men det gällde också att skapa motsvarande finska ord. Vissa finska ord i den ursprungliga reseberättelsen kom inte att få ett senare bruk och är därmed ofta svåröversättliga. Finländska senaten bekostade resan med 600 mark och han kom att inleda sin resa i Sideby, dit han förmodligen kom med båt. Hamnen i Sideby var livlig under denna tid, inte bara för den livliga sjötrafiken, utan också för att man längs denna sydösterbottniska kust byggde ett stort antal segelfartyg.(2) Aspelin hade redan våren året innan fått 400 mark av Finska litteratursällskapet för en arkeologisk inventerings- och insamlingsresa i de nästan helt inre finskspråkiga socknarna i Vasa län, där bland annat Bötom, Storå och Östermark besöktes. År 1869 besökte han vid sidan av Kristinestad socknarna i de nuvarande österbottniska kustkommunerna ända upp till Jeppo och Munsala i Nykarleby och närliggande finska kommuner.(3) Följande stycke ur undersökningsrapporten är min översättning från finska och berör iakttagelserna i Kristinestadsnejden sommaren 1869(4):

 

”Slutligen öppnade Dr Ingnatius 1861, ett röse i Lappfjärd. Från denna undersökning har getts enligt förutsättningarna en detaljerad rapport (Mehiläinen 1862:154ff), vilket innebär att det är mycket viktigt att dessa gravar skulle få ett skydd av allmän karaktär. Jag anser att det är passande att återkomma till detta i samband med mina egna utforskningar.

Finnar i dessa bygder kallar dessa fornlämningar för jätinroukkio (singularis).(5) Svenskarna använder namnet jättröjsor (pluralis). Framöver kommer alla gravhögar presenteras, som jag har hört talas om eller vad jag själv har sett.

 

Två nya verst(6) från Sideby kyrka finns en hamn med namnet Kilhamnen, som skyddas av ett smalt näs. Där på halvön finns ett lågt röse ihopsamlat av nästintill stora stenar, men det kan knappast vara från hednisk tid, eftersom näset är lågt och på röset har tidigare funnits en spis eller ugn, som flyktingar tros ha använt. Från ovannämnda hamn finns en bit bort åt norr en liten holme med namnet Kyrkskäret, som sägs förr ha använts till begravning, även om dess klippiga och karga natur knappast gör begravningar möjliga. På holmens högsta höjd i norra delen finns ett stort röse, som sägs var jättarnas verk. Röset är totalt 15-16 alnar(7) kors(8) och tre alnar högt, men delas egentligen i två delar; det mindre kumlet(9) är 1½ aln högt, som man lite grann har grävt i, och kring kumlet går en ¾ - 1 aln hög ringmur. Stenringens och kumlets mellanrum är inte stenlöst, men mycket mossigt. I stenringens inre växer en gammal rönn. När röset verkar närapå allena i landet och i övrigt egendomligt, ville jag inte börja demontera det, ritade bara av det på papper.(10) Det är sannolikt detta kummel Warelius menar, då han säger sig på en ö i Sideby ha funnit ett övermåttan stort röse (Suomi 1848:62). Troligtvis besåg han det inte själv. Även jag fick i förhand den vetskapen, att jag knappast på 500 dagsverken fick det isär.

 

Nästan 8 nya verst österut från Sideby kyrka finns, längs vägen till Ömossa, Heide(11) namngivna hus. Därifrån skiljer åt norr på en ås belägen ängsväg, som leder till Kanalid, prästgårdens äng. När vi reser denna väg tre nya verst kommer vi till ett vägskäl, där vi stannar, eftersom framför oss reser sig i den ganska jämna och urkärnade åsen fyra gravrösen(12), vilka står i rad från söder till norr i en gles tallskog. Det första och det tredje är nästan små och om det andra sägs det förr ha hittats ett litet ben. Denna röselinje tror jag Warelius menar, när han säger 3½ mil(13) (gamla verst?) från stranden ha funnit en rad rösen, varav R. Alcenius(14) hade utforskat en och funnit kol (Suomi 1848:62).(15) Jag hade inte trott så långt borta från denna kust kunna hitta gravrösen. Andra röset är nuförtiden 18-20 alnar kors och halvt tre alnar högt. I mitten är en gammal urgröpning, i vars botten finns en nästan fyra alnar lång och kvartal två alnar bred stenkista vars längdriktning följer åsen.(16) Kistans nästan ¾ aln höga sidor är av likartade jämna stenar resta mot sandåsen. Två av stenplattorna i sidan är tydligen delar av en större platta. I botten av kistan letade vi förgäves efter kol eller benbitar. Detta dike har inte gjorts under mannaminne, av den anledningen att Svenskarna dessa rösen känner bäst under namnet stenringar. Endast det fjärde eller nordligaste röset är nästan orört. Ja, även om det även där i mitten finns en mindre sänka. Detta röses studie kunde jag inte, av det torra vädret som det var, på grund av brådskande hö-tid få tag på män. Ett femte mindre röse, vilken vi(17) inte kom att se, tillhör en förgrening av vägen åt söder på högra eller västra sidan av vägen. När vi lämnade Heide hörde vi också att på en backe söderom Heide hittas en handfull jättröjsor(18), men även de har nedgrävningar i sina mittpartier.

Knappt en ny verst söderom Ömossa by stiger på höger sida av den till Björneborg gående strandvägen ett lågt berg, cirka 50 steg från vägen är en nästan 20 alnar lång från öster till väster och 3-4 alnar bred stensättning(19), vilket anses vara ”ett verk av jättar”. Stensättningen är knappt högre än ett stenlager. Om man därifrån går 75 steg söderut, anträffas ännu en stensättning, vilken börjar cirka 30 steg från vägen, den går därifrån 30 alnar rakt åt väster, gör där en böjning och går där på vissa ställen klart och på andra inte, 115 alnar åt söder, där den möts av vattnig tallmosse.(20) Stensättningen är där den är som tydligast cirka 10 alnar på vardera sidan, 2-3 stenrader hög och 4 alnar bred. Platsen är en grovt skogbevuxen mossmark(21), och inga tecken försvarar möjligheten, att stensättningen skulle ha uppförts i tiderna som sten-staket.(22)

 

Härifrån är Träskvik det första gästgiveriet åt Lappfjärdshållet. Därifrån tre nya verst åt öster finns för handen ett berg framför en mosse med namnet Holmmossa. Berget har av denna fått namnet Holmossberget. Det är högst på södra sidan och sjunker med brant sluttning ned i mossen, vilken troligtvis fordom såsom sjö skvalpat vid bergets fot. Ungefär i den backen står tre jättröjsor i rad från öster till väster nära varandra. Av dessa är den mittersta störst, 4 alnar hög och allmänt 14 alnar kors, utom nordväst sydost, där den gör 20 alnar. Sydost kan man se den som från gravröset(23) varande utbyggnad, vari kan ha varit en mindre grav. Både moderröset såsom bihanget har grävts ut mycket brant i mitten, förmodligen ända ned till botten. Av de jämna stenarna och stora hällarna i respektive urgröpningars bottnar kan nog gissas att de har varit stenkistor. Kanske vore gravrösets undersökning ännu vetenskapen till hjälp. Det östligaste röset är en aning mindre än den västligaste. Även dessa två har i mannaminne utgrävts. Den senaste värdelösa och onödiga grävansträngningen har adjunkten Sternberg(24) sett.

 

Innan vi lämnar Sidebys fornlämningar, avviker vi som hastigast till Skaftungs strandby, där vi hade fått berättat att på holmarna Vestra och Östra Kumlens nordöstra hörn bör hittas jättröjsor. Informationen är dock tveksam. Dessa har nog haft en annan funktion. En storm förhindrade oss att beskåda dem. Mer viktig är informationen, att en ny verst åt väster från den gamla strandvägen(25), som leder från Skaftung till Härkmeri by, är en ås med namnet Mur-åsen, på vars sluttning bör finnas åtminstone 3 mindre rösen(26), varifrån åsen har ärvt sitt namn.

 

När man från Storå kommer till Lappfjärd, så är Dagsmark den första svenska(27) byn. På byns sydöstra sida är en ås med namnet Dragåsen, på västra en annan med namnet Nya-åsen. På båda åsarna sägs det vara jättröjsor. I alla har det grävts, även om inte ända ned till bottnen. En har i nutiden körts till en brokista. Om en annan sägs lantmätare Helander funnit ett ben. Framför en Klemes-namngiven gård finns en stenklädd jättegryta(28), cirka 3 famnar kors, till vilken också dras slutsatser att vara ett verk av jättar.

 

Från Lappfjärds kyrka österut eller åt Bötomberget(29) sägs vara vissa jättröjsor, så även par ryska verst österom kyrkbyn åtminstone ett röse. Men jag lyckades inte få eskort till dessa.(30) Om de 13 jättröjsor, D:r Ignatius påträffade 3-4 gamla verst åt norr från Lappfjärds kyrka i gården Biörs´skog, hänvisar vi läsare till D:rns artikel Muutamia sanoja Suomessa löytyvistä kivikummuista i tidskriften Mehiläinen år 1862, nr 7, sidorna 154-159, vari vi också hittar två avbildningar(31) och en noggrann rapport från några grundligt utredda ovallånga gravrösen.

 

Anmärkningsvärda och gåtfulla fornminnen i Österbotten är några ”av jättar gjorda” stensättningar(32) 5 nya verst österut från Tjöck by, på några åsar vid namn Kilåsen. De är på åsens östligaste sluttning, framför ett lågt berg. Där ser man olika rösen och stensträngar(33) vars inbördes ordning visas på bilden i bokens slut.(34) Både stensträngarna och rösena har i allmänhet byggts upp av häst- eller människohuvuden stora stenar, bortsett från två rösen, där de ytliga stenarna inte är större än knytnävar. Stenanläggningen tros knappast att ha haft praktisk betydelse, eftersom anläggningen tycks till stora delar vara intakt, och trots allt inte högre än några stenrader. Men vilken betydelse har den haft? Ett röse, 10 alnar kors och 3 alnar högt, plockades sönder, men det verkar inte ha innehållit någonting. Det hade lagts mot stora stenar, vilken vi inte med ett järnspett lyckades rucka. Troligtvis var stenarna satta(35). Denna granskning var därför inte till någon nytta och tyvärr förblev röset motvilligt isärplockat, då den sena tiden på dagen hindrade oss från att på nytt fylla det med fyllnadsstenarna. Men grundstenarnas svåra ruckande skulle resultera i en någon slags försäkring.

 

När man från Kristinestad reser mot Pielaks(36), så är på högra sidan av vägen vid den fjärde verststolpen ett staket. Om man följer staketet cirka 50 steg, så påträffar man som en uppföljning av stängslet stycken av stenmurar, vilken i norr kommer i kontakt med en stenanläggning, med en dubbel murring, till form liknande en hästsko. Den har kanske fordom haft en full ringform, men nu avbryts den av stenmuren, varav stenar tydligen har tagits från stenanläggningen. Till sitt utseende påminner den om några enkla stenanläggningar vid vägen invid sjön Ristijärvi mellan Lappo och Kauhava, vilka man tror har använts för tjärbränning, men dennas tvåsiffriga tal plus övrig konstruktion föranleder inte en sådan spekulation. Jag måste därför i strid med sådana tankar försvara den ståndpunkt att den är från hednisk tid.”



Källhänvisningar:

1 Aspelin, Johan Reinhold (1842-1915). Arkeolog, historieforskare. Förhistoriska arkeologins extra ordinarie professor vid Helsingfors universitet 1878-1885, den första statsarkeologen 1885-1915. En av Finska fornminnesföreningens grundare 1870, föreningens sekreterare 1875-1885, dess ordförande 1885-1915. Bidrog starkt till den finska fornminneslagens uppkomst i början på 1880-talet och påbörjade fornlämningarnas systematiska förtecknande häradsvis. Ledde Finska fornminnesföreningens expeditioner till Sibirien 1887-1889. Klargjorde i synnerhet finskugriska folkens förhistoria i Ryssland, efter att ha 1871 och 1873 följt den finländske språk- och fornforskaren Matthias Alexander Castrén (1813-1852) i spåren, och intresserade sig för de finländska medeltidsborgarnas öden. Han anses vara den moderna finländska arkeologins grundare och uppfostrade nästan alla finländska arkeologer fram till och med början av 1900-talet. Finskhetsförespråkare, utan att ha varit ärkefennoman. Publicerade bland annat ”Korsholman Linna ja Lääni keski-ajalla” (1869), ”Suomalais-ugrilaisen muinaistutkinnon alkeita” (avhandling 1875), ”Muinaisjäänöksiä Suomen suvun asumus-aloilta – Antiquités du Nord Finno-Ougrien I-V” (1877-1884), ”Suomen asukkaat pakanuuden aikana” (1885), ”Inscriptions de l´Iénisei” (1889).

2 http://sydaby.eget.net/swe/byggeri0.htm 2011-02-14.

3 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:3-5.

4 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-99.

5 http://www.kiukainen.fi/paneliankotiseutuyhdistys/hiidenkierros.htm 2011-02-12.

6 Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km).

7 Troligtvis handlar det om en rysk aln, som användes under den autonoma ryska perioden och motsvarar 71,12 cm, medan en svensk aln motsvarar knappt 59,4 cm.

8 Aspelin använder genomgående ordet risti, när han mäter sina fornlämningar och som jag har översatt till kors. Vet inte om han menar diagonalen eller tvärs över? Men vi har ju ordet i frasen kors och tvärs. Fornlämningar är i alla fall inte alltid lätta att mäta utan goda mätinstrument.

9 Aspelin använder ordet kivikumpu, som i svensk översättning lyder stenkulle. Frågan är om det inte är ett ombyggt sjömärke eller tomtning använd för fiske och/eller fågel- och säljakt? Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kummel_(sjömärke) och http://sv.wikipedia.org/wiki/Tomtning 2011-02-12.
10 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/sideby-sn-rse-p-kyrkskr-1871_126856741.jpg 2011-02-12.

11 Heden.

12 Åter igen använder Aspelin ordet kivikumpu – stenkulle.

13 Aspelin skriver ordet ”penikulma”(sic) Peninkulma, som stavningen är på nutida finska, motsvarade en gammal svensk mil eller 10,688 km.

14 Eventuellt http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/AlceniusEliasRobert 2011-02-14.

15 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/text_129600890.jpg 2011-02-13.

16 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/heden-gravkista_129599564.jpg 2011-02-13.

17 ”Från Sideby ända till Vasa medföljde mig på min resa studenten Georg Jurvelius på sin egen bekostnad, ja som vi så möter sällan i vårt land med en sådan hängivenhet för historiska spörsmål jag inte nog kan prisa.” Georg Jurvelius föddes den 5 september 1848 i Kristinestad. Föräldrar var apotekaren, kollegieassessorn Fredrik Vilhelm Jurvelius och dennes hustru Tekla Djupström. Georg deltog som fänrik i serbisk-turkiska kriget 1876 och dog den 20 augusti 1881 i Kursk i södra Ryssland. Han förblev ogift. (Enligt Veli-Matti Autio, Ylioppilasmatrikkeli - Studentmatrikel 1853-1868 (1971), sidan 130, skulle han ha slutat sina dagar som fänrik vid 123., Koslovska, infanteriregementet, något som icke verkar troligt, med tanke på att han kämpade som fänrik i rysk-turkiska kriget 1877-1878 och dekorerades med G 4 för tapperhet. Sannolikare är, att hans högsta rang var löjtnant. Se vidare Åke Backström, Finska officerare i serbisk-turkiska kriget 1876, Genos 63(1992): 23-25, 28. Publicerad på Internet under länken http://www.genealogia.fi/genos/63/63_23.htm 2011-02-13. Se även http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/1853-1899/henkilo.php?id=18901 2011-02-14. Fadern Fredrik Wilhelm Jurvelis föddes i Gamla Karleby 1811 och dog 1888 i Kristinestad. Han flyttade till Kristinestad från sin hemstad 1837, då han utsågs till föreståndare för stadens apotek. Han erhöll sitt privilegiebrev 1839, alltså vid tämligen unga år och fortsatte med denna verksamhet till år 1882, således i hela 45 år. Ett porträtt föreställande Fredrik Wilhelm Jurvelius, signerat A. L. Wåberg, förvaras i Lebellska köpmansgården i Kristinestad och är avbildat i Kristinestads historia 1, Kristinestads stad 1984:567.

18 Gravrösen.
19 Aspelin använder ordet Kivipanos, det skulle också kunna översättas till steningång. Det är i alla fall en form av stenanläggning. Frågan om det är stenåldersgravar i form av stensättningar alternativt stensträngar, kanske odlingsrösen eller stengärdesgårdar? Aspelin vet nog inte själv riktigt vad han beskriver. Drygt en kilometer söderut från bykärnan i Ömossa finns belagt västerom vägbaren ett stenåldersgravfält.
20 Aspelin använder orden vetinen rämäkkö.

21 Aspelin använder ordet alankomaata.

22 Aspelin använder ordet kivi-aita.

23 Åter igen använder Aspelin ordet kumpu – kulle.

24 A. F. Sternberg – Adolf Fredrik Sternberg?

25 Innan den nya strandvägen – riksväg 8 som den heter nuförtiden – från Åbo till Torneå drogs förbi Kallträsk-Ömossa-Back (Öströms bygrupp)-Träskvik-Lappfjärd omkring år 1800, gick den gamla förbi Kasaböle-Sideby-Skaftung-Härkmeri-Träskvik-Lappfjärd och vilken bl a Carl von Linné reste hem på under sin Lapplandsresa på 1700-talet. Se http://sydaby.eget.net/swe/1808-1809.htm och http://sydaby.eget.net/eng/nybond/post_road.htm 2011-02-14.

26 Aspelin använder ordet kumpua – kullar.

27 Aspelin använder inte ord som svensk- eller finskspråkig, utan såsom i detta exempel ensinmäinen ruotsalainen kylä.

28 Grop.

29 Bör vara Bötombergen.

30 Denna sommar anno 1869 var vid skördetid bönderna fullt upptagna att ta in all skörd. Nödåren 1867-1868 i färskt minne. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/nodaren.htm 2011-02-14.

31 https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/bjrs_129600374.jpg 2011-02-14.

32 Aspelin använder ordet kivipanos, men det bör vara stensättningar (pluralis). Hela meningen blir konstig att översätta till svenska då Aspelin pratar om ett fornminne som består av flera delar, men som idag är uppdelade i flera olika fornminnen.

33 Aspelin använder ordet jatoja.

34 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/steningng_129607014.jpg 2011-02-14.

35 Aspelin använder ordet istuvia.

36 Pjelax i Närpes kommun.