GIS och arkeologi.
Vecka 8 2011
Det är söndag och jag skriver min veckoblogg, med denna så lämnar jag också vintermånaden februari och anlöper kommande vecka vårmånaden mars. Vi har haft en rejäl vargavinter, men den har också varit vacker med ett snötäckt landskap större delen av årstiden. Även i APT-programmet blir det ett nytt moment – digital fältdokumentation – på tisdag eftermiddag, då vi på förmiddagen även har ett avslutande seminarium kring Geografiska informationssystem. Igår skickade jag in min andra tentamensuppgift i GIS-momentet, medan den första blev jag färdig med två dygn tidigare.
I fredags hade jag en skön eftermiddag och kväll med bokrea, långfika och biobesök, då jag bland annat inhandlade en bok av Richard Hall som arbetar vid York Archaeological Trust i England, som berättar i huvudsak om vikingarna i väster, dvs England, Skottland, Irland, Isle of Man och på de nordatlantiska öarna (de i Skottland, men dessutom Färöarna, Island, Grönland och Vinland), samt redogörelser för arkeologiska utgrävningar i Wales. Titeln Stora boken om vikingar är missvisande, det svenska förlaget borde ha haft en mer passande titel, såsom exempelvis Vikingar i västerled.[1]
Jag blev inspirerad att köpa denna bok, efter att i onsdags kväll ha haft ett riktigt trevligt samkväm på restaurang Pasta+ på Södra Vägen 2 i Göteborg, med mina grävande vänner i Kungahällaprojektet. Arkeologer som björnar vaknar ur sina vinteriden och vädrar morgonluft.
Mentalt har tankarna mest kretsat kring de problem och möjligheter som finns kring Arc-GIS. Chalmersarkitekten Jonas Tornberg höll föregående vecka en givande föreläsning för oss APT-studenter om nyttan med GIS utanför den arkeologiska sfären och gav intressanta exempelövningar, annars har det främst varit arkeologerna Karl-Göran Sjögren och Per Stenborg som har öppnat en spännande värld för mig när det gäller GIS. Visst, det har inte varit obekant för mig tidigare, men jag känner nu efter några veckors klurande med i vissa fall svåra uppgifter att jag idag på ett helt annat sätt ser en massa möjligheter att med GIS visualisera forntiden för en nutida allmänhet. Att dessa nyvunna kunskaper inte stannar vid detta kursmoment.[2]
För att se på det krasst så är arkeologins användande av GIS en marginell företeelse i hela dess verksamhetsfält. GIS är en metod och ett tekniskt hjälpmedel som hjälper stora delar av samhället att förstå rumsliga samband och kan sägas ha fötts redan för drygt 150 år sedan, då den brittiske läkaren John Snow (1813-1858) använde sig av denna metod för att spåra källan till ett kolerautbrott i Soho, London i England 1854. Genom att pricka in sjukdomsfall på en stadskarta kunde han konstatera att de flesta sjukdomsfall koncentrerade sig till vissa gator, hushåll och arbetsplatser. Han misstänkte att orsaken till att epidemin bröt ut var en vattenpump på Broad Street, där allmänheten hämtade sitt dricksvatten och stärkte sin tes genom att fråga insjuknade människor var de hämtade sitt vatten. Snow tog bort handtaget från vattenpumpen och därmed minskade dödsfallen markant. Vidare undersökte Snow hur antalet kolerafall korrelerade mot vattnets kvalité i ett område. Han kunde visa att människor som fick vatten nedströms om centrala London, löpte en kraftigt förhöjd risk att drabbas av kolera jämfört med dem som fick sitt vatten från den delen av Themsen som inte passerat centrala London. Det fick honom att dra slutsatsen att kolera var en vattenburen sjukdom.[3]
Det visar att GIS kan vara en metod, på så sätt att frågeställningar är mycket centrala. GIS-tekniken har en generell användbarhet för att analysera förhistoriska förhållanden. Mestadels innebär den fördelar, men även vissa nackdelar. Exempelvis på det senare är väl att mjukvaran är kostsam att införskaffa och kräver en relativt lång erfarenhet att behärska, men bortser man från detta så finns många möjligheter. Man kan studera enkla rumsliga förhållanden och avstånd, exempelvis antal fornlämningar inom ett område.
Det är också möjligt att ställa mer sammansatta frågor där kombinationer av faktorer verkar. I en kostnadsmodell med avstånds- och kostnadsytor kan arkeologen exempelvis se hur mycket energi det går åt att gå i en viss terräng till skillnad mot en annan i en tid man ofta rör sig till fots. Fågelavstånd är inte detsamma då en verksamhetsradie med sina barriärer inte blir en geometriskt jämn cirkulär, då exempelvis ett berg förhindrar övergång och man måste gå runt det. En större å kan på vintern användas som transportled, medan den på sommaren ej duger till annat till än att färdas med stockbåt och övergången av ån är ett hinder, förutom vid vadställena, dit även stigarna leder.
Genom att titta på översiktskartor kan arkeologer via GIS se rumsliga mönster, införa och bortta fakta på ett enkelt sett. I vår del av världen där landhöjningen har varit stor kan man synliggöra landskapet – både i ett fågelperspektiv och alltmer ur den dåtida betraktarens ögon, exempelvis att höja vattennivån. I väl industrialiserade områden kan man skala bort fabriker, tätorter och bara hålla sig till en dåtida grundtopografi. Dock bör det påpekas att GIS inte blir bättre än det fakta som införs i programmet. En modell kan vara visuellt professionell och tilltala betraktaren genom sin skönhet, men ändå innehålla en massa felaktigheter, har man exempelvis inte mätt in fornlämningar rätt eller har fel höjddata så missvisar modellen.
Även synlighetsberäkningar har blivit populära inom arkeologin, delvis för att de bli lätta att beräkna och resultatet blir symboliskt värdefullt, då det har en innebörd som inte är funktionellt eller ekonomiskt betingat. Göteborgsarkeologen Karl-Göran Sjögren har exempelvis tittat på det neolitiska landskapet i Karleby socken i Falbygden och har med vissa osäkerhetsmarginaler kommit fram till att boplatslägena inte är synliga från gånggrifterna (där observationspunkterna är gånggrifterna), varken då eller idag. Megalitgravarna var därmed inte en del av vardagsrummet för den neolitiska bonden. Innebörden av nya fakta blir intressant.
På samma sätt var inte heller gravrösena från äldre bronsåldern en del av vardagsmiljön, utan verkar bland annat ha varit revirmarkörer för den försörjningsbas som utnyttjades av de som bebodde boplatserna bortom de monumentala stenhögarna, vid sidan av de givetvis utnyttjades som gravplatser. I GIS kan man lägga in fakta som har hämtats exempel från etnoarkeologiska experiment eller från jämförbara arkeologiska platser för att kunna räkna ut buffertzoner. I ett jordbrukssamhälle kan den ha haft en kortare sträcka än för ett fångstsamhälle. Topografi, jordarter, vattendrag, vegetation och årstid är också viktiga komponenter, som redan ovan omnämndes.
Man får som den gamle biskopen i Linköping lägga in en brasklapp, då många värdedata exempelvis är experimenterade under sommarhalvåret, medan våra nordiska årstider möjliggör och omöjliggör resande. Epokernas olika skogsbestånd är också faktorer som man bör tänka på, i mossmarker rör man sig gärna på åsar – ryggar i landskapet. I en tallskog är det lättare att röra sig än i en atlantisk lövskog, där man i det senare fallet är mer bunden till öppna ytor.[4]
Trevor M. Harris har i artikeln GIS in Archaeology kommit fram till liknande spännande resultat genom att använda GIS för att läsa av det arkeologiska landskapet i Danebury i grevskapet Hampshire i södra England. Här kom man genom beräkningar fram till att neolitiska långhögar användes som revirmarkörer för jordbrukslandskapet och att de var osynliga från varandra (ingen siktfältsanalys överlappade den andra), medan gravsättandet med tiden sedan övergick från sin symboliska och ceremoniella betydelse till en mer individualistisk i form av mindre gravhögar (rundhögar) för att framhäva individens rikedom och sociala status. När befolkningen ökade under järnåldern, så fanns egentligen inga gränser mellan in- och utmarker i denna del av England, där befolkningen transformerade landskapet med gårdar, fält, diken och fornborgar. Ett landskap som hade sina givna markörer och struktur, men som av de romerska erövrarna helt kördes över med en helt ny romersk förvaltning och ett effektivt vägnät som inte alls tog fasta på tidigare centra av militär, ekonomisk, rituell och politisk betydelse. Genom att beräkna avstånds- och kostnadsytor kunde arkeologerna också att se att till vissa fornborgar i det förromerska landskapet var det mindre energikrävande att gå än till andra som låg geografiskt närmre och genom synlighetsberäkningar kom man fram till att från fornborgen Danebury Hillfort såg man utöver alla lantbruk som antas ha tillhört densamma.[5]
Vi som idag är vana att se världen på tvådimensionella kartor kan via GIS skapa möjligheter att göra forntida landskapskartor tredimensionella och på så sätt se att vissa platser utnyttjades hellre än andra i en tid då transportmöjligheterna till stora delar var hänvisade till apostlahästarna.[6]
[1] http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/vikingar-ur-brittisk-synvinkel_34552.svd 2011-02-27.
[2] http://130.237.186.247:8080/ (Geodatawiki – en wiki om GIS och kartografi) 2011-02-27.
[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Epidemiologi 2011-02-27.
[4] Resonemang är hämtade från föreläsningar med arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet under moment 5, vt 2011 i APT-programmet.
[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Danebury 2011-02-27.
[6] Trevor M. Harris, GIS in Archaeology. Past Time, Past Place. GIS for History.
