Framtid för forntiden - Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år.

Harri Blomberg invid Uppsa kulle, som ligger i Runtuna socken i Nyköpings kommun och är Södermanlands största kungshög med en diameter på 55 meter och är 9 m hög. Högen antas vara från järnåldern och är enligt sägnen sagokungen Ingjald Illrådes grav som ska ha stupat vid Runnviken. Uppsa kulle har aldrig undersökts närmare arkeologiskt. Vecka 12 2011



För drygt en månad sedan, måndagen den 21 februari, hade vi som första vårprogram i Fornminnesföreningen i Göteborg en mycket givande dubbel föreläsning med professor Jarl Nordbladh, samt föreningens ordförande professor Håkan Karlsson under temat Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år. Dåtid, nutid, framtid… och nu, lite mer än en månad efteråt har jag läst två minnesnummer beträffande Fornminnesföreningen i Göteborg, som sagt 2011 fyller 125 år.[1]


Fikastund på Café Santo Domingo på Andra långgatan 4 i Göteborg, i samband med genomläsandet Fynd nr 2, 1986 och Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1936, som båda handlar om Fornminnesföreningen i Göteborgs 100- respektive 50-årsjubileum.
 

Den äldsta artikeln från 1936 är skriven av arkeologen Nils Niklasson och heter Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år och den yngsta från 1986 i sin tur har arkeologen Jarl Nordbladh som författare och heter Tillbakablick på Fornminnesföreningens verksamhet. Båda berättar om en brokig historia som har sin formella start den 22 juni 1886 då Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening bildades vid ett sammanträde i Göteborg. Från start hade man omkring 228 medlemmar och idag omkring ett halvt tusen.

Glada skratt på årsmötet för Fornminnesföreningen i Göteborg, den 21 mars 2011.

Det är en i föreningssammanhang stor och stabil förening som jag i måndags på årsmötet – måndagen den 21 mars 2011 – fick äran att bli invald i som styrelseledamot. En hedrande uppgift att mer aktivt få vara med i en enligt mig mycket samhällsnyttig föreningsorganisation. Vid årsmötet utdelades även fornminnesföreningens uppsatsstipendium, där även stipendiaterna även presenterade sina uppsatsämnen.

Stipendiaten Linnea Player Pellby föreläser om Hällristningar i Västergötland, som jämförs med dito i Norrköpingsregionen i Östergötland.  Stipendiaten Jennifer Nilsons hade dessförinnan föreläst om Arkeologi i Norrland. En fråga om olika tolkningar.


Jag har under åren varit med i ett stort antal föreningar, och i vissa sammanhang även varit med att både starta och nedlägga dessa under den period jag har varit verksam. I dagsläget är jag bara medlem i Fornminnesföreningen i Göteborg, Föreningen Forntid i Norrköping, Göta studentkår, Kortedala museiförening och Norrköpings finska förening, då jag av princip inte är medlem i en förening där jag ej är aktiv eller tar del av dess utbud.


Föreningen Forntid i Norrköping 2010.
 

Vilket i sin tur har gjort att jag under åren har passerat ett stort antal föreningar, alltefter bostadsort, intressen och åsiktstillhörighet. Finlandssvenska föreningen Västerled i Norrköping, Finlandssvenska klubben i Göteborg, Tornedalingar i Stockholm, BK Balkan i Kortedala, Estlandssvenskarnas kulturförening Svenska Odlingens Vänner, Norrköpings Esperantoklubb, Joel Pettersson-sällskapet på Åland, Ålands konstförening, Skänninge historiska förening Sunnanskog, S:ta Ingrids gille i Skänninge, Clas Livijn-sällskapet i Skänninge, Sveriges ingermanländska riksförbund och en liknande organisation i Sankt Petersburg vid namn Inkerin Liitto, Föreningen Arbetarskrivare, Liv i Sverige, Fältbiologerna, Svenska turistföreningen, Föreningen för populärvetenskap, Östgöta medeltidsgille, Östergötlands Fornminnes- och Museiförening är några av de föreningar som jag har haft hemvist i om man ska uppräkna kulturföreningar av mer traditionell art, men även flera politiska, fackliga och liknande av studentkaraktär har passerats genom åren, vilken inte är konstigt då jag redan tidigt i min ungdom tog politiskt ställning för vad jag har ansett ha varit rätt och riktigt.

 

Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1989.

Fornminnesföreningen i Göteborg kommer jag oavsett bostadsort och aktivitet att tillhöra till mina döddagar, då jag för något år sedan betalade livstids medlemskap, såg det som en pensionsförsäkring att tidskriften Fynd kommer att dimpa ned i brevlådan, även med en knapp pension framöver. Föreningen kan nog idag bland annat uppfattas som en stödförening för Göteborgs stadsmuseums verksamhet. Föreningen har inte till skillnad mot många hembygdsmuseer några egna samlingar att förvalta.

 

Arkeologen Jarl Nordbladh berättar bland annat om Göteborgsutställningen 1923, i samband med en föreläsning om Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år, hållen måndagen den 21 februari 2011.

Ordnandet är en kulturell handling. Kyrkorna är nog den institution som allra först fyllde insamlingsbehovet fordom. I deras salar framvisades allt från reliker till stenyxor och naturvetenskapliga ben. Förfalskningar skapades i brist på original. På gymnasier i bland annat Vasa och Göteborg, som under 1700- och 1800-talet var en form av små miniuniversitet, upprättades samlingar som innehöll en stor del av samtidens totala vetande. Det skulle vara komplett, fullständighet och systematiskt.  Kuriosasamlingarna innehöll bland annat arkeologiska föremål, som både i Vasas och Göteborgs fall brann upp på 1800-talet, men i bästa fall ännu idag i djupet av dessa forna brandtomter nog kan innehålla lämningar av skolornas tidigare stenyxesamlingar, då de ej tillvaratogs i brandresterna.


Landsnamnet Svitjod pekas ut av Harri Blomberg i runtexten Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sin son. Blevo döda i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod. Runstenen finns i Aspa, Ludgo socken i Nyköpings kommun.
 

Liknande miniuniversitet var adelns bostäder. Dagsnäs i Västergötland är exempel, då det under fornforskaren Per Thams tid under andra hälften av 1700-talet blev ett kulturcentrum i Västergötland, då han bland annat lät hämta fyra runstenar till slottet. Ett annat exempel är Skoklosters slott som ännu idag har 350 - 400 år gamla indianvapen från Delaware.

Ett möte mellan svenskar i kolonin Nya Sverige och lokalbefolkningen vid namn Lenapefolket.

Det beror på i slottets samlingar finns föremål som härrör från dess byggnadstid i mitten av 1600-talet. År 2006 uppmärksammade man detta genom att ha en sommarutställning som hade namnet Utsikt mot världen och då lyfte man fram föremål som är unika i världen och de äldsta daterbara i sitt slag, bland dessa fanns välbevarade ting från den Nya världen såsom en hängmatta från Orinoco-området i Venezuela, en kajak från Grönland och några föremål, som troligen har tillhört Lenape-folket, en indianstam som hade handelsförbindelser med Sveriges dåtida koloni Nya Sverige i Delaware.


I USA finns 3 000 lenape i bland annat Oklahoma, Minnesota och Wisconsin. Under krigen på 1780-talet begav sig en grupp lenape till Kanada, 600 ättlingar till dessa lever ännu i Kanada.
 

Dessa tidiga museer kan idag uppfattas ha haft en del skumma element. Drottning Lovisa Ulrikas missfall visades upp på hennes museum, om det nu var på Drottningholm eller Ulriksdal. Kungligheternas intresse för forntiden kunde ibland ha helt andra föresatser än vad vi idag kan tro. Exempelvis var Karl XIII: s hustru Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein – Gottorp oerhört fascinerad av utgrävningen av en gånggrift i Axevalla, för dess inre med uppradade lik visade ett ordnat samhälle som inte hennes samtida kyrkogårdar hade en tillstymmelse av. För henne uppvisade en drygt 5000 år gammal massgrav spår av den ideala kyrkogården.


Harri Blomberg från Sunnanskog besöker markerna norr om Kolmården, dvs Nordanskog, lördagen den 19 mars 2011. Fornminnesvårdens arbetare är betydelsefulla för att hålla våra fornlämningar skyltade och i presentabelt skick, som här vid Uppsa kulle, nordöst om Nyköping.
 

Historiskt sett hade Fornminnesföreningen i Göteborg förr fler uppgifter och berörde större ämnesområden som folklivsforskning för att nämna ett exempel. Intresseområdet sträckte sig från Varberg i söder till Strömstad i norr. Namnkunniga och numera bortgångna västsvenska arkeologer som har haft förtroendeuppdrag i föreningen är bland annat Wilhelm Berg (1839-1915), Georg Sarauw (1862-1928), Nils Niklasson (1890-1966) och Carl-Axel Moberg (1915-1987).


Styrelsens vice ordförande Anna Wahle hälsar de talrika åhörarna välkomna till Fornminnesföreningen i Göteborgs första vårprogram på Vasagatan 1, den 21 februari 2011, vars tema var Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år. Dåtid, nutid, framtid.
 

Fornforskningen i Göteborg har gamla traditioner, drygt ett decennium före fornminnesföreningens bildande samlades bland annat de då inom Sverige verksamma arkeologerna i Göteborg för att diskutera problem och möjligheter, vilket den i Göteborg verksamma fornforskaren Gustaf Brusewitz (1812-1899) så livligt har skildrat i samtida anteckningar[2]:

 

I juni månad 1875 sammankommo från vidt skilda orter Svenska Fornminnesföreningens ledamöter i Göteborg till deras vanliga sommarting. Bland dem först och främst den svenska fornforskningens, så väl som fornforskningens i allmänhet, Nestor, professor Sven Nilsson, Fornminnesföreningens ordförande friherre J. Nordenfalk, kammarherren friherre Gabr. Djurklou, friherre Arvid Kurck, doktor Oskar Montelius, doktor Nils Gustaf Bruzelius, kyrkoherden dr. Claes Johan Ljungström, doktor C. F. Wiberg, orientalisten dr. Carlo Landberg, doktor C. Eichorn, artisten hr. K. N. M. Mandelgren, doktor Karl Torin och åtskilliga andra, så väl äldre som yngre, välkomnade till Göteborgs stad af länets höfdinge grefve Alb. Ehrensvärd och öfrige ledamöter i denför tillfället bildade ”Inbjudningskommittén”. I dagarna tre quarstannade de här, höllo sina sammanträden i Göteborgska museets biblioteks lokal som för detta ändamål blifvit festligt smyckad och hvarest mycket lärorika föredrag höllos af dokt. Montelius, direktör Södling, dr Eichorn, intendenten Malm, dr. Wiberg, frih. Djurklou, dokt. Carlo Landberg, artisten Mandelgren m. fl. Ihogkommas böra ock de splendida middagsbjudningarna till herr Grefven och Landshöfdingen, till hr.brukspatron m. m. J. Json Dickson på dess praktfulla villa Öfverås och till grossh. m. m. Hr J. J. Ekman på Gammelstaden.

 

Kungahälla, klosterkullen, den 6 juli 2006.

Med ångfartyg gjordes en utflygt uppåt den romantiska Göta Elf, förbi ruinerna av det väldiga Bohus och den lilla pittoreskt belägna staden Kongelf till Kastellegården, hvarest fordom det frejdade Kononga Hella låg. Der, på den så kallade ”Klosterkullen”, som förr i tiden bar Sigurd Jorsalafararens borg med Kastalakyrkan, höll kammarherren A. M. E. Lagerberg ett tal, afhandlande Kononga Hellas öden. Derefter anträddes färden tillbaka till Kongelf, hvarest man gick i land och besåg – tyvärr under ett duggande regn – ruinerna af Bohus, hvarefter sällskapet af staden Kongelf genom dess borgmästare var inbjudet till en ståtlig frukost uti en gent emot slottsruinen liggande trädgård, der munterheten väl icke stod högt i tak – ty tak fanns ej öfver – men högt upp i himlarnas höjd, och många skålar druckos, ända tills afskedstimman slog och samtelige åter gingo ombord å fartyget, som under kanonsalut från Bohus och hurrningar från stranden ångade af. En glad afskeds-sexa på Lorensberg utgjorde sista akten af herrligheten.
[3]

 
I en stad som Göteborg var den här arenan under denna tid utåt sett tillägnad stadens bourgeoisie, även om kvinnorna arbetade bakom kulisserna med tillställningar, renskrivningar av protokoll och liknande. Stadens manliga elit var med i allt som skedde och för att bli invald krävdes ofta rekommendationer från andra av samma sort, såsom idag inom vissa golfklubbar och ordenssällskap. Väl för detta medlemskap krävdes ekonomiska resurser, i vissa enstaka fall behövdes bara en begåvning. En gång invald, kunde vissa göteborgare till slut tillhöra många olika föreningar. Den äldsta av dessa sällskap fick namnet Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, instiftat 1778 och ännu idag verksamt.[4]

 

Liv i Sverige 1990.

Detta sistnämnda sällskap och Fornminnesföreningen i Göteborg har givetvis efter sina bildanden skiftat karaktär, annars skulle de omöjligen kunna ha överlevt samhällets demokratisering. Mycket av den roll som exempelvis fornminnesföreningen hade vid sitt bildande fylls idag av andra institutioner och kan idag ses mer som en stödförening för fornminnesverkande institutioner som Göteborgs stadsmuseum, samt där kunskapsspridandet har en viktig post. Föreningen är en integrerad del av västsvensk arkeologi och museiverksamhet. Den har i dagsläget en programverksamhet som kretsar kring föreläsningar och resor, har även publiceringsverksamhet och är delaktig i arkeologiska undersökningar, bland annat i Finnestorp. Stipendier ges även till uppsatsstudenter. Fornminnesföreningen i Göteborg är en viktig aktör för att sprida förståelsen för det förflutna.


Stipendieutdelning på årsmötet för Fornminnesföreningen i Göteborg, den 21 mars 2011. Årets stipendiater Jennifer Nilson och Linnea Player Pellby tilldelas plakat och blommor, vid sidan av prissumman, av fornminnesföreningens ordförande Håkan Karlsson.
 

Arkeologin har en förmåga att påverkas av, men även påverkar till viss del samhällets idéutveckling. Kulturarvet är vårt gemensamma och ska därför inkludera alla. Idag har vi ett nytt antikvariskt förhållningssätt till vår förhistoria än tidigare, som beror på teoretiska och metodologiska förändringar. Idag för arkeologerna en dialog istället för monolog med sin publik och så har naturvetenskapliga landvinningar möjliggjort att få mer kunskap ur förhistorien, som kändes otänkbar bara för några decennier sedan. Fornminnesföreningen i Göteborg har därför en spännande framtid att gå till mötes, där vi ska fortsätta med den goda verksamhet som bedrivs inom föreningen, men även försöka hitta nya målgrupper och målsättningar allt eftersom vår samtid förändras. År 2086 när föreningen fyller 200 år kanske dess medlemmar delvis kommer att förundras över vår syn på vår gemensamma förhistoria, men de ska inte misstro vår kärlek för den och den organisation som arbetar aktivt för att vårda den och skaffa kunskaper ur den för oss själva och kommande generationer. Det finns en framtid för forntiden…



Norrköpings finska förening 2010.

[1]
En stor del av veckans blogg bygger på eller har inspirerats av den föreläsning som hölls av arkeologerna Jarl Nordbladh och Håkan Karlsson, under temat Fornminnesföreningen i Göteborg 125 år. Dåtid, nutid, framtid, hållet i Göteborg den 21 februari 2011. Se även fornminnesföreningens hemsida http://www.fornminnesforeningen-gbg.se/ 2011-03-27.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Brusewitz 2011-03-27.

[3] Nils Niklasson, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening 50 år. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1936:10f.

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kungliga_Vetenskaps-_och_Vitterhetssamhället_i_Göteborg 2011-03-27.


Små guldgubbar och de ännu mindre lerkulorna.

Harri Blomberg på Kungahällautgrävningen i Ytterby, den 3 maj 2007. Vecka 11 2011


 

Sommaren 2010 besökte jag Uppåkra i Skåne och tittade på fynden därifrån på Historiska museet i Lund, varav jag särdeles fastnade för en monter som visade små guldgubbar. Höjden på dem är vanligtvis bara 1-2 cm. I Uppåkra har man hittat drygt 200 guldgubbar kring ett stort stolphål som var beläget i ett kulthus för fornsed. Mest guldgubbar har man hittat på Bornholm och då framförallt allt på järnåldersboplatsen Sorte Muld, med den svarta jorden. Där har nästan 2500 figurer påträffats, vilket motsvarar omkring 85% av det samlade kända antalet. I Sverige känner man till knappt ett tjugotal platser och likaså i Danmark, medan Norge har knappt det halva antalet. Guldgubbar har hittats på forna kultplatser, men även i stolphål till boningshus. De bör ses som någon sorts offer av symboliskt värde, guldvärdet är obefintligt då de är stämplade på tunna folier av denna ädelmetall. Guldgubbar förekommer främst under vendeltid, men vissa fynd dateras ända upp till tidig vikingatid.


Några få av de nästan 2500 guldgubbar som har hittats på järnålderboplatsen Sorte Muld på Bornholm och vilka dateras till 500-600-talet e Kr. Denna omarbetade bild har ursprungligen skapats av Martin Stoltze.


Min fascination är begriplig, då guldgubbarna faktiskt föreställer något. De är nog vanligare än man kan tro, exempelvis hittades för något år sedan en matris för tillverkning av dessa i en järnåldersmiljö utanför Linköping. Däremot har man nog missat dem på arkeologiska utgrävningar, då de ofta inte ens är så stora som en fjärdedels frimärke. Här på västkusten hittades 57 stycken guldgubbar, i samband utgrävandet av hallbyggnaden från vendeltiden vid Slöinge i Falkenbergs kommun på 1990-talet. Hallbyggnadskomplexet var sannolikt både ett politiskt och religiöst centrum för den närliggande bygden.


Ribe VikingeCenter, den 29 maj 2010.
 

Något som också väcker min och västsvenska arkeologers fantasi är lerkulor, som till skillnad mot guldgubbar inte föreställer något och är ännu mindre än guldgubbarna, däremot verkar de ha det gemensamma med guldblecken att de var någon sorts offer av symboliskt värde och hittas främst i kultiska sammanhang. Under västsvenska arkeologidagen kom nämligen dessa små kulor av bränd lera att omnämnas vid ett par tillfällen. I den av Ulf Ragnesten hållna utgrävningen i Ängshagen på Hisingen hösten 2010 hittade man nämligen två små lerkulor i kvinnograven, där bälteskedjan av brons hittades. Kvinnan som blev begravd var någonstans mellan 30-50 år gammal och hade vid sidan av ovanstående fynd även fått med sig en fibula och ett keramikkärl. Ragnesten tror att de små lerkulorna är någon sorts fruktbarhetssymboler och det är inte omöjligt, kultiska tecken verkar de i alla fall ha. I Torbjörn Brorssons och Marianne Lönns föreläsning gavs en replik till Ragnesten, då det den kring första världskriget av Georg Sauraws ledda utgrävningen av järnåldersgravfältet vid Ytter Restad uppkom lerkulor i 3-4 gravar.

 

Lerkula från Kungahällautgrävningen, den 3 maj 2007.

För det är så att när arkeologer i Västsverige är ute på utgrävningar i sin närregion, så händer det att de hittar ca 1 cm i diameter små lerkulor, bl a vid en arkeologisk undersökning 1967 av en hällkista (Raä Säve:92) i Svensby i Säve socken på Hisingen fann man 54 stycken av en sammanlagd vikt á 36 gram, vid sidan av en pincett av brons. Artefakten och lerkulorna visar att hällkistan har använts för sekundärbegravningar, långt efter att den uppförts under senneolitikum. Lerkulorna antas ha lagts där kring tiden omedelbart före vår tideräknings början (Databasen Carlotta 2011-03-14).


Kungens häll i Ytterby vid månadsskiftet april och maj 2007.


Våren 2007 då den arkeologiska utgrävningen av Kastellegården 1:48 i Ytterby, under arkeolog Kristina Bengtssons ledning, inleddes på allvar, tog det inte lång tid förrän dessa hårdbrända lerkulor började dyka upp i myllan och ganska snart hade ett större antal samlats in på en yta som omfattade ca 100 m2. Redan från början ställde de medverkande arkeologerna sig frågan vad dessa kunde ha haft för funktion för forntidens människor, för någon slags mänsklig verksamhet är förknippade med lerkulorna, om det i dags datum är oklart vilken. Inte minskade nyfikenheten och samtalen kring ämnet, då deltagarna fick veta att samtidigt i Kallebäck i Göteborg hittades ännu större mängder av lerkulor.

Arkeolog Mac Lundquister guidar runt på utgrävningsplatsen i samband med öppet hus på Kungahällautgrävningen, den 5 maj 2007.

I maj månad 2007 då skolklasser kom på besök och under en helg då allmänheten bjöds in på studiebesök ställdes frågor till besökarna om de kunde ge svar på dess funktion. Förslagen var många och en av de mest intressanta var att liknande används ännu idag vid ädelmetalltillverkning. Enligt uppgiftslämnaren ska silversmederna rulla sina alster i lerkulor i samband med putsning. Inte osannolikt då de även har hittats i samband med tidig järnhantering i form av en blästbrukslämning i Alleby (Raä Björlanda:402:1) i Björlanda socken på Hisingen (Ragnesten 1985:32f).


Skolklass på besök under Kungahällautgrävningen, den 3 maj 2007.

Lerkulor har främst uppmärksammats på Västkusten, det är möjligt att den geografiska utbredningen är större, men att man har missat dem i hanteringen av utgrävningsschakten på andra ställen. Ovan nämndes att frågetecknen är många, men olika förklaringar har givits. Vilket nedanstående exempel får visa, dock kan man ana att såsom med slagen flinta är dessa lerkulor enligt erfarenhet från bl a arkeologer från Göteborgs stadsmuseum en identifikation på någon form av boplatslämning alternativt att dessa har haft en funktion kring hantverksproduktion eller kulthandlingar.


Interiörbild från ett dansk järnåldershus på Esbjerg Museum.


I samband med den ovan omnämnda slutundersökningen av en kommande byggnadsarbetsplats i Kallebäck våren 2007 fann ca 4000 lerkulor på en förmodad kultplats från de närmaste århundradena före vår tidräkning. Man hade känt till platsen som fornlämning (Raä Göteborg:66) sedan slutet av 1980-talet och när det blev aktuellt att det där skulle byggas bostadshus, följde man kulturminneslagen och undersökte fornlämningen först. Undersökningsytan som omfattade ca 20 m x 30 m kom att frambringa en form av steninhägnad som antogs vara en förhistorisk kultanläggning med en ”altarsten” á 1,5 m x 1 m stort och ca 0,5 m högt. Liknande kultanläggningar har hittats i Sydskandinavien och på kontinenten. Det stora antalet lerkulor i Kallebäck är unikt, vanligtvis är de betydligt färre, och dessa är koncentrerade till ”altarstenen”, i fyndkontexten är de uppblandade med keramikskärvor. Vilket har gjort att man har förutsatt att lerkulorna förvarades i keramikkärlen innan de har gått sönder eller har kastats mot ”altarstenen”. En del keramikfynd var s k silkärl, vars fragment även har hittats i Kastellegården 1:48 i Ytterby. Spekulationer om ceremoniell sådd i form av en fruktbarhetskult har antagits, bl a på grund av att lerkulor ofta hittats liknande kultplatser eller som i norra Bohuslän vid en hällristningslokal (NSD 20070427; Ragnesten och Nieminen 20080227).

 

Alltsedan 2007 då vi hittade det första och största fragmentet av ett silkärl i den Stora gropen i Ytterby - har det återkommit, under 2009 års utgrävning som detta fragment härrör ifrån omkring fem gånger, kanske är det delar av samma silkärl, annars av flera. De brukar hittas vid undersökningar av olika boplatser, i synnerhet på boplatser från den yngre bronsåldern. Silkärlen är keramikkärl med ett stort antal hål i. De har högst sannolikt använts för tillverkning av ost. Man har använt mjölk från djuren.

För 7½ sedan, hösten 2003, hittade man under utgrävningen vid en hällristning (Raä Tossene:446) i Tossene socken i norra Bohuslän 138 lerkulor och även här antar man att lerkulorna utgjorde en del av ett dåtida kultbruk. 14C-dateringar visar att platsen har använts alltsedan yngre bronsåldern och lerkuleförekomsten i övriga Västsverige finns från denna tid och från äldre järnåldern. De hittas både i metallproduktion, vilket Alleby är ett exempel, och i gravsammanhang, dit Svensby kan räknas och så även förekomsten av lerkulor vid Georgs Sarauws utgrävning av ett gravfält i Ytter Restad (Raä Hålta 12:1) i Hålta socken i södra Bohuslän 1914-1917, där för övrigt lerkulorna som arkeologiska objekt uppmärksammades för första gången. Kallebäck är redan omnämnd som en förmodad kultplats, men man hittade redan på 1970-talets mitt en liknande plats på det s k Kultberget på Hisingen. Det fanns åtminstone en rund stensättning där, men de utgrävande arkeologerna antog att platsen med sitt markerade läge vid sidan av den forntida graven hade haft en ”mer ceremoniell funktion, där man har eldat, slagit flinta och kanske lagt ner offer i form av flintredskap, lerkärl och små samlingar av lerkulor” (Raä Tuve 65:1). Även på en bronsåldersboplats i Björlanda socken på Hisingen har lerkulor uppkommit med mera (Persson 2005:57ff).


Interiör från ett dansk järnåldershus på Esbjerg Museum.


Till vilken kontext lerkulorna i Ytterby ska föras är för tidigt att säga, men fynden verka härröra sig inom ovanstående tidsramar och fyndsammanhang. Kastellegårdsutgrävningen kommer med stor sannolikhet att med tiden att bidra till vår förståelse för lerkulornas användning.


Digital fältdokumentation under Kungahällautgrävningen, den 30 april 2007.


I min egen förståelse för användandet av GNSS (Global Navigation Satellite System) och totalstationer - egentligen Leica SmartStation, som är en totalstation med integrerad GNSS - har ökat med hjälp av vår APT-lärare Chris Sevara, men även med informationspersonal från företaget Leica. Denna vecka ska vi lära oss mer om handutrustning som man lättare kan ha ute i fält, men även hur man överför information från mätutrustning till datorernas ArcGIS-program. På onsdag är vi även inbjudna till en heldag på RAÄ UV Västs kontor i Kvarnbyn i Mölndal, blir givande. Kommande veckoslut ska jag tillbringa i Östergötland som brukligt.

Harri Boy på Kungahällautgrävningen i Ytterby, den 3 maj 2007.



Källor:

*Databasen Carlotta 2011-03-14, Göteborgs stadsmuseum, delobjektet GAM:48921:508. http://carlotta.gotlib.goteborg.se/pls/carlotta/VisaDelobjekt?pin_prtMasidn=227432

*NSD – Norrländska Socialdemokraten 20070427, artikeln ”Stenåldershydda hittad i Göteborg”.

*Ragnesten, Ulf & Nieminen, Johannes; föredraget ”Kallebäck i Göteborg – en fornlämning med förromersk kultplats och mesolitisk hyddlämning”, hållen vid Göteborgs universitet under ”Västsvensk arkeologidag”, den 29 februari 2008.

*Ragnesten, Ulf, 1985. Tidig järnhantering på Hisingen. Fynd 1/85, sid 32-34.

*Persson, Maria, Lerkulor – från kök till grav. Tanumprojektet. Arkeologiska undersökningar 1998-2004. Gotarc D57. Göteborgs universitet 2005.

Järnåldersgrav utställd på Esbjerg Museum, Danmark.


Jakten på kungens gård i Ytterby och Jelling.

Harri Blomberg botaniserar bland böcker på ett antikvariat i Norrköping. Vecka 10 2011


 

Den ena dagen avlöses av den andra och det sker ibland så mycket att jag vissa veckor inte riktigt vad som kan vara ett passande tema. Tankarna spretar åt flera håll, men de får samla sig kring Ytterby och Jelling denna gång. Även om den senaste veckan också har handlat om digital fältdokumentation, Kortedala museiförenings årsmöte och annat givande som skulle kunna passa som rubrik på veckobloggen.

Årsmöte för museiföreningen i Kortedala 9 mars 2011.

 

Innan jag for till Östergötland fredagen den 4 mars 2011 hann jag lyssna på fyra intressanta föreläsningar hållna under den västsvenska arkeologidagen. Ulf Ragnesten från Göteborgs stadsmuseum berättade om Ängshagen, någon kilometer från Torslanda kyrka på Hisingen, och en komplett bälteskedja av brons som blev funnen där i höstas, då man grävde ut sju forngravar. Tidigare har man bara funnit fragment av dessa på två ställen i Västsverige, dvs i Saxeröd i Jörlanda socken och i Mölndal. De kallas för Nordjyske bælter i Danmark, där de har sitt ursprung och tillhör tidsperioden förromersk järnålder.[1]


Föredrag om järnåldersboplatsen i Ytterby, under den västsvenska arkeologidagen 2011.


Bengt Westergaard från utgrävningsenheten på Riksantikvarieämbetet höll ett anförande om utgrävandet av några bronsåldershögar i Staffanstorp i Ränneslövs socken, sydost om Laholm i Halland, som borttogs hösten 2010 då ett stort grustag skulle expandera, där bland annat en ovanlig liten guldring hittades i den största högen med namnet Tackhöj, som var 25 m i diameter och 3 meter hög. Centralgraven som var en drygt 2 m lång stenkista med takblock, innehöll ett cirka 3000 år gammalt obränt skelett. Bronsåldershögar konserverar ofta skeletten bättre än bronsåldersrösen, då de senare är mer utsatta av luft och vatten.[2]


Greby gravfält, efter en teckning av G. Brusewitz.
 

Dessutom lyssnade jag på en föreläsning av Torbjörn Brorsson från Kontoret för Keramiska Studier och Marianne Lönn från RAÄ UV Väst. Vilka arbetar med ett projekt som ska resultera att den kring första världskriget av Georg Sauraws ledda utgrävningen av delar av gravfältet från järnåldern vid Ytter Restad i Hålta socken i Bohuslän, ska publiceras i ord och bild. Sauraw undersökte 42 högar och anläggningar, som bland annat resulterade i 36 hela keramikkärl. Inga vapen och björnklor, men däremot romerskt glas, pärlor av glas och bärnsten, samt västsvenska lerkulor mm. Alla gravhögarna hade kärnrösen och domarringarna var fyndfattiga. Ytter Restad har paralleller med de stora gravfälten i Greby och Ytterby. Det ska bli kul att få ta del av slutresultatet av utgivningsprojektet när den kommer ut från tryckeriet de närmaste åren.[3]


Utgrävning av den stora hallbyggnaden i Ytterby, höstterminen 2009.


Redan här ser man hur lätt det är att spreta iväg, men temat för idag är som sagt Ytterby och Jelling. Simon Karlsson och Joel Westblom höll tillsammans med Johan Ling på den västsvenska arkeologidagen ett intressant föredrag som berörde de genomförda undersökningarna av huslämningar från järnåldern i Ytterby 2009 och 2010, samt det som komma skall därstädes våren och sommaren 2011. De två förstnämnda, alltså Simon Karlsson och Joel Westblom berättade om utgrävningsresultaten från de allra minst tre varande husbyggnaderna som avtecknar sig i den 20 cm djupa sanden, varav det största är ett treskeppigt stolphus – hallbyggnad – med de överdimensionerade måtten ca 48 m x 9 m och härrör från yngre järnåldern och fyndmaterialet som hittas i denna och intilliggande stolpbyggnader, varav ett treskeppigt mäter 22 m x 8 m. Mer information ges i den nyutkomna arkeologiska rapporten En järnåldersboplats i Ytterby. Grävsäsongerna 2009-2010 vid fornlämning Raä 22:1, Ytterby socken, Bohuslän, sammanställd av Karlsson och Westblom.

Utgrävning och inmätning av järnåldersboplatsen i Ytterby, höstterminen 2009.

Johan Ling, som har lett de två senaste årens seminarieutgrävningar på platsen, berättade dessutom om bakgrundshistorien som sträcker sig minst 10 år då initiativtagaren Kristina Bengtsson tillsammans med bl a arkeologerna Anna-Lena Gerdin och Mac Lundquister påbörjade Kungahällaprojektet, som bland annat via fosfatkarteringar har resulterat i ett av de finaste forntida husobjekten på Västkusten. Ytterby kan jämföras med Slöinge i Halland och Järrestad i sydöstra Skåne. Ytterby har många bebyggelsefaser som även kan kopplas till det anslutande gravfältet, så härnäst gäller det att avgränsa och identifiera undersökningsområdet, vilket Ling gav planerna för och som gör att jag även framledes kommer ha anledning att berätta om de norska vikingakungarnas häll och hall i Ytterby.

Lars Jørgensen från Nationalmuseum i Köpenhamn, förevisas hallbyggnaden i Ytterby av arkeologerna Johan Ling och Kristina Bengtsson från Göteborgs universitet, en höstdag 2009.


Kristina Bengtsson och Johan Ling med flera har också varit initiativtagare till att knyta kontakter med skandinaviska arkeologer som har utgrävt liknande hallbyggnadskomplex, varav det stora seminariet i Kungälv i sensomras fick en mindre efterföljning på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet i onsdags, då Anne Pedersen från Nationalmuseet i Köpenhamn och Mads Kähler Holst från Aarhus Universitet höll förträffliga föreläsningar om de spännande arkeologiska utgrävningarna som dessa två institutioner utför, tillsammans med Vejle Museum, i Jelling på Jylland.[4]


Danmarks dop, de två runstenarna vid Jelling Kirke, den 27 maj 2010. Den stora Jellingstenen är en av Danmarks viktigaste minnesmärken. Med den som utgångspunkt kan man berätta om Danmarks tillkomst som nation och övergången till kristendomen, vikingarna, om kungamakten och om konst och måleri.


Konungarnas Jelling är klassificerat som ett världsarv av UNESCO och ligger i Jelling, som är en ort med cirka 3000 invånare i Vejle kommun, 1 mil nordväst om kommunens centralort. Det är en storslagen anläggning som byggdes under andra hälften av 900 e Kr av den danska vikingakungen Harald Blåtand. Välbekant för alla de svenskar som har läst Frans G. Bengtssons Röde orm.

Sydhögen i Jelling.


De arkeologiska undersökningarna i Jelling påbörjades så tidigt som 1586, när den stora runstenen upprestes av Caspar Markdanner, Fredrik II: s länsman på Koldinghus. År 1591 framställde Henrik Rantzau, ståthållare på Koldinghus, ett kopparstick av minnesmärkena i Jelling, och 1643 utarbetade fornforskaren Ole Worm den första antikvariska beskrivningen av monumenten. År 1704 utfördes de första utgrävningarna i Nordhøjen på initiativ av Frederik IV. Bönder i Jelling fann en gravkammare i Nordhøjen 1820 och de efterföljande åren pågick utgrävningar bekostade av Frederik VI. Även Frederik VII, som var mycket arkeologiskt intresserad, utförde utgrävningar 1861. Under den tyska ockupationen av Danmark 1940-1945 blev Jelling en nationell symbol för danskarna, och det var en av orsakerna till att Nationalmuseet utförde omfattande utgrävningar i de båda gravhögarna 1941 och 1942. Projektet blev den största av sitt slag i Norden.

Fyra brostolpar från Ravning Enge, utställda på Kongernes Jelling - formidlingscenter og museum for Jelling-monumenterne. I Ravning Enge utanför Jelling finns en rekonstruktion av två brohuvuden av den mäktiga bron Harald Blåtand anlade över Vejle Ådal omkring 980 e Kr. Bron var 760 meter lång och ca 5,5 meter bred och hade en bärkraft på 5-6 ton. Bron bestod av bl a 1700 bärande stolpar och övrig virke för vägbanan.

Åren 1947-1948 och 1951 fortsatte Nationalmuseet utgrävningarna i själva kyrkan. Man fann några hål efter nedgrävda stolpar och lera från ett förmodat lergolv, som av arkeologerna tolkades som resterna av  ett asahov, en hednisk helgedom. Direkt ovan denna byggnad fanns flera hål efter nedgrävda stolpar, rester av ett bränt golvlager och stora stenar, som man antog härstammade från en stavkyrka.

Utsikt mot norr från Norrhögen i Jelling. I bildens mitt vid träden som omger kyrkogårdsområdet har man hittat arkeologiska spår av trelleborgshus och den pallisad som omgärdade Harald Blåtands Jelling.

År 1965 gjordes stora ytutgrävningar omkring  Nordhøjen för att undersöka olika teorier som fanns kring de två sträckningar av bautastenar som har hittats i Jelling och som har visat sig vara rester av en enorm skeppssättning. I samband med en större kyrkorestaurering gjorde man ytterligare utgrävningar inne i kyrkan 1976-1979 och spåren av ytterligare tre träkyrkor framkom och man kullkastade tidigare teorier om ett asahov och en efterföljande stavkyrka, då man nu antog att spåren härstammade från tre träkyrkor som hade föregått den nuvarande i sten, som uppfördes omkring 1100 i frådsten (porös kalksten), såsom Sæby Kirke vid Tissø.[5]


Frådstenskyrkor i Danmark. De finns särdeles i östra Jylland och på Själland omkring Roskildefjorden.


Den förmodade kungsgården till gravmonumenten var ända fram till för några år sedan okänd, men har nog nu hittats och de arkeologiska resultaten alltsedan 2006 verkar omkullkasta mycket av de tidigare antagandena om platsen. Kungens anläggning med högar och skeppssättning i Jelling var inte unik för sin samtid, men den var större än de anläggningar som lokala hövdingar och småkungar kunde uppföra.

Harald Blåtands rike. Omarbetad bild från Wikimedia Commons.

Samtidigt som det enorma komplex som uppfördes i Jelling måste ha inspirerat runristare och monumentuppförare i hela den norröna världen. Exempel på liknande komplex, ofta äldre fornlämningar som har kompletterats med nya under vikingatiden, hittas bland annat vid Anundshögen utanför Västerås, Lejre på Själland, Glavendruplunden på Fyn och kanske man även dit kan räkna Blomsholm med Grönehög, Tullestenarna med Tullehögen i Skåne, Jarlabanke i Täby och den sedan länge borttagna 50 meter långa vikingatida skeppssättning med anslutande högar som fanns i kvarteret Paragrafen i Linköping.[6]


Ett par stenar från den forna skeppssättningen i Jelling.


Nu verkar det som Jelling i sitt äldsta skede under Harald Blåtands tid skulle ha bestått av en hallbyggnad (av flera på samma plats), där kyrkan står idag, omgärdad av minst två storhögar, varav Nordhøjen skulle ha varit centra för en 348 meter lång skeppssättning (fem gånger längre än Ale stenar i Skåne), vars ändar man tror sig ha funnit. Skeppssättningen i sin tur skulle ha omgärdats av en omkring 4 gånger 360 meter lång träpallisad i fyrkant. Inom pallisadhägnaden har hittats militära hallbyggnader av trelleborgstyp.

Trelleborgen Fyrkat, utanför Hobro.

Längden på den smått diagonala fyrkanten är 360 meter (de fyra sidlängderna varierar högst några meter, från ca 358 m till ca 360 m), vilken är 1,5 gånger större än cirkelborgen Aggersborg (240 meter) och 3 gånger större än cirkelborgen Fyrkat (120 meter), båda på Jylland och uppförda av Harald Blåtand.[7]

Trelleborgen Fyrkat.


Det är inte säkert att platsen för Jelling Kirke är den stora hallbyggnaden Harald Blåtand satt i, det man ändå antar är det där har funnits en hallbyggnad före kyrkan, vilken har byggts upp ett par-tre gånger. Hallbyggnaden kan i ett inledande skede ha haft ett rum för kyrkliga förrättningar, för det prästerskap som omgärdade Harald Blåtand efter dopet. En sak som man är desto mera säker på är att i det nordöstra hörnet av pallisadhägnaden har det hittats flera trelleborgshallar från andra hälften av 900-talet e Kr. Pallisaden har bestått av ett tre meter högt plank ovan jord och som var nedgrävt 1,2 meter under jord och skyddat av stolpar på varsin sida. Rester av den såg jag i somras då jag besökte Jelling under en dag, då man hade arkeologiska utgrävningar på södra sidan av pallisadverket.

Arkeologisk utgrävning, den 27 maj 2010, av rester från det försvarsverk - spåren av virket, en gång nedgrävt i marken, syns som en svart rand i mitten tvärs över hela gropen - som omgärdade 900-talets Jelling, utgrävningen skedde intill ortens centrum.


Den stora hallen har länge varit känd från sagor och skaldeepos, nu hittas den på alltfler platser. Till den skaran kan numera räknas Jelling och Fornkungahälla i Ytterby. Det var där vikingakungarna  gav sin stora gästabud. Hallbyggnaden speglade inte bara verksamheten den användes för, utan även vilken status deras ägare hade i det norröna samhället och vilka kultuppgifter vikingakungen hade för sin hird. Kring hallen växte det upp ett speciellt samhälle med ekonomibyggnader, grophus för förråd och verkstäder, platser för tältläger med mera. Kungarnas Jelling och det äldsta Kungahälla kan ses ur nya perspektiv.

Hallbyggnad av trelleborgstyp i Fyrkat.



[1]
Artikeln Nordjyske bælter fra tiden før Kr. fødsel, Nationalmuseet i Danmark. Se länken http://www.natmus.dk/sw61608.asp 2011-03-10; Eva Heyman, Unik bronskedja ställs ut, Göteborgs Posten 20110203, sidan 10. Se även länken http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/kultur_o_fritid,unik_balteskedja_i_brons_tar_plats_pa_stadsmuseet 20110310.

[2] http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/aktuellt_uv/aktuella_uppdrag/ranneslov_34_gravhog.html 2011-03-10; http://www.raa.se/cms/extern/arkeologiuv/nyhetsarkiv_uv/nyheter_uv_2010/guld_till_ranneslov.html 2011-03-10; Hallandsekot - 3000 år gammal hallänning hittad, se länken http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4034489 2011-03-10; Laholms Tidning - Här grävs skelettet från förfadern fram, se länken http://www.laholmstidning.se/article/20100921/LAHOLM/709219772# 2011-03-10; TV4 Nyheter Halland – Unikt benfynd hittat, se länken http://www.tv4pla2y.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_halland?title=unikt_benfynd_hittat&videoid=1069755 2011-03-10.

[3] Ytter Restad - en snart 100-årig undersökning av ett gravfält från romersk järnålder. Se länken http://www.keramiskastudier.se/ytterrestad.asp 2011-03-10.


Viktiga orter kring Ytterby. Barn ges möjligheter att lära känna Bohuslän på Bohusläns museum i Uddevalla.

[4]
 Står vi med resterne af Harald Blåtands borg i Jelling? Se artikeln och övriga sidor kring Jellingprojektet på länken http://jelling.natmus.dk/ny_viden/staar_vi_med_resterne_af_harald_blaatands_borg_i_jelling/language/dk/ 2011-03-11.
[5] Steen Hvass, De Kongelige monumenter i Jelling – deres historie, forvaltning og formidling. Fonden Kongernes Jelling 2000.


Informationsskylt i Jelling över Högområdet kring Jelling Kirke.

[6]
Annika Hellander, Ett Terra Sigillata-kärl i Linköping – det hittills nordligaste fyndet, sidan 50. Fornvännen 92 (1997):49-56. Se länken http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1997_049.pdf 2011-03-11.

[7] Sten W. Andersen, Mads D. Jessen & Mads K. Holst, Jagten på Kongens gård. Skalk, nr 1, Februar 2011:9-11.

Harri Blomberg botaniserar bland böcker på ett antikvariat i Norrköping.


Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa från Närpes till Johannesdals gästgiveri i Malax 1869.

Harri Blomberg besöker Vrångö den 23 september 2008. Vecka 9 2011



 

Den sydskandinaviska bronsålderskulturen var inte den första kulturkrets som var gemensam för nuvarande Finlands kustbygder och Sverige, redan under Stridsyxekulturen (ca 2950-2300 f.Kr), även känd som båtyxkulturen följde de bosatta i exempelvis Övermark i Österbotten samma kulturkoder som exempelvis de bosatta i Tutaryd i Småland, där de här två visade stridsyxorna kommer ifrån. Ett av de mest kännetecknade dragen och som ledartefakt i denna kultur är just stridsyxan. Enligt somliga forskare har inte stridsyxorna använts som vapen, utan haft en mer symbolisk funktion, till exempel som statussymbol, men enligt andra forskare hade de flera funktioner där vapen var en viktig funktion, vilket framträder i deras form som gör dem till effektiva vapen. Namnet båtyxkultur kommer av att de svensk-norsk-finländska stridsyxorna efterhand kom att likna båtar/kanoter - om de lades upp och ned - men det har inget att göra med tillverkningen av båtar. I ett tidigt skede av kulturen skiftade man från massiv borr till rörborr vid tillverkningen av skafthålet, vilket förenklade processen.


Stridsyxekulturen (ca 2950-2300 f.Kr), även känd som båtyxkulturen i Norden, hade en liknande spridningsområde som bronsålderns gravhög- och gravrösekultur. Bearbetad karta från Wikimedia Commons. Stridsyxan är från Tutaryd socken i Småland.
 

Gravskicket under Stridsyxekulturen är inte lika tydligt synligt i landskapet, såsom under bronsåldern. Vilket har gjort att gravar ofta hittas först i samband med uppdragsarkeologi. Gravarna är enmans- eller dubbelgravar, i Sverige uteslutande under flat mark, vilka är med eller utan stenpackning. Den döde ligger alltid i sovställning med uppdragna knän och på sidan, s.k. hocker. I Sverige är de allra flesta gravarna orienterade längs en ungefärlig nord-sydaxel. De döda ligger antingen på vänster sida med huvudet i norr, eller på höger sida med huvudet i syd. På så sätt ligger alla döda med ansiktet vänt mot öst/sydöst. Det verkar troligast att de flesta som låg med huvudet i norr var män, medan de som hade huvudet i syd var kvinnor. Varianter finns dock, särskilt i dubbelgravarna där de två döda, vare sig de är två män eller två kvinnor eller mer troligen en av varje, alltid ligger fot mot fot med huvudet i olika väderstreck men med ansiktet vänt österut. Vanligaste gravgåvorna är: flata yxor i flinta eller annan bergart, flintspånskniv, 1-2 keramikkärl, stridsyxa (bara för män, men inte för alla män), bärnstenspärlor, benpärlor. Med undantag av stridsyxan, förekommer de flesta av de olika typerna av gravgåvor både hos män och också kvinnor, men i olika omfattning.


Stridsyxa (Båtyxa) och eldslagningsstenar från Övermark socken i Närpes, Finland. Stridsyxekulturen delades av nuvarande Sverige och Finland under tidsperioden 2950-2300 f.Kr. Bilden är fotograferad av Alfred Franzén, Övermark.
 

Stridsyxekulturens ekonomi är svår att utreda, eftersom extremt få välbevarade boplatser hittats samtidigt som ben sällan har bevarats i gravar eller på boplatser om de inte varit brända. De var troligen bönder, vilket sädeskornsavtryck i keramiken och pollenanalyser visar. De hade också boskap, och möjligen var fåren nu viktigare än nötkreaturen, vilket är en förändring mot förhållandet inom tidigare kulturer. Men de var även jägare av hjort, rådjur och fågel vilket vissa gravar med välbevarat material visar.[1]


Lappfjärds kyrka 1666-1856.


För ett par veckor sedan lämnade jag Johan Reinhold Aspelin då han for vidare mot Närpes, men i tisdags efter en lång dag på Göteborgs universitet satt jag på ett kafé vid Andra Långgatan och översatte fortsättningen av den arkeologiska resan i Österbotten 1869. Denna gång följer jag med Aspelin ända upp till Johannesdal i Malax.[2]

Alla bilder på kyrkor i detta avsnitt är planscher från Aspelins arbete i tidskriften Suomi anno 1871, utom gravstenen från Närpes kyrka som är skapad av den finländske arkitekten Yrjö Blomstedt (1871-1912), publicerad i Finskt Museum 1894.[3]


Närpes kyrka 1869.
 

”Närpes socken har väldigt få minnen från hedendomen. Tre nya verst österom Rangsby eller åt Övermark finns en mosse med namnet Starrmossan. Vid norra änden av mossen finns ett par backar namngivna Jetthögdan, där det sägs på båda vara mindre jättröjsor, man förmodade att det även omkring ett par famnar kors; ett tredje och ett fjärde gravröse finns på södra ändan av mossen, nära Starrträsk. Invid mossen även ett berg namngivet Komposberget, på vilken finns en pil inritad i en linje från söder till norr och den korsas av dragen linje från öster till väster. I närheten av dessa väderstreck finns en labyrint lagd. På skäret Grytskär finns både jättröjs och labyrint. I alla dessa omnämnda rösen finns i mitten en sänka.[4]


Pastor Joh. Berghmanns, samt hans båda makars gravsten (från 1600-talet) i Närpes kyrka.
 

I Korsnäs talar man inte om gravrösen. Endast en labyrint på åsen Orrmoen, omkring tre nya verst från kyrkan västerut. Av finska ortnamn nämns Hin- eller Hiidenjärvi.[5]
Om man från Pörtom reser mot Petalax kommer man till gården Suoluoma (Björndal eller Riback). Därifrån ett par nya verst söderut, finns en backe vilket av gravrösena fått namnet Storstenröjsbackan. På backen finns 7-8 större eller mindre gravrösen. I en av dem har man hittat en stenkista, vari var bitar av bränt ben. De största av gravrösena är omkring 20 alnar i kors. I närheten av den omtalade backen finns en annan namngiven Småstenröjsbackan, till vilken tillhör 5 jättröjsor, men av mindre och lika stora stenar höglagda som på föregående backe.[6]


Vörå kyrka 1869.
 

I närheten av dessa finns en stor mosse namngiven Raine, vilken troligtvis förr har varit en sjö (Riträsk). Någonstans i närheten, jag vet inte med säkerhet ifall invid Raines strand, som jag förmodar, sägs enligt några från Pörtom utflyttade mäns berättelse, för sex år sedan ännu ha varit en järnring förtöjd i berget. Eventuellt är den jämngammal med gravrösena också. Om man åker vidare så går vägen på västra sidan av mossen över en öppen ås, som man känner under namnet Hömossbackan. På åsen finns ett antal stensättningar eller stenhögar, låga, omkring ett par tre stenlager, var och en omkring 8 alnar i kors eller snarare i sina kanter, då åtskilliga som de har varit fyrkantiga. Sådan finns utspridda över hela åsen, ännu på ostsidan av Suoluoma, på backen Storbackan. Om de inte var så jämnstora och organiserade så planmässigt, så vore måhända våra ledsagares gissningar trovärdiga, att under 7-årskriget eller Stora ofreden (då Ryssen var 7 år i landet) flyktingar kanhända ha odlat rovor och samlat stenar i högar. Omkring 2½ nya verst från byn Nyby är omkring 50 steg på södra sidan av vägen framför en sankmark en obetydlig jordhög, vari några diken verkar som om det vore en rova från munnen i gropen. Olyckligtvis har åsen, på vilken växte för ett tiotal år sedan grov och stark skog, numera ett flertal gånger sett eldens flammor, vilka har gjort dessa sällsamma spår ännu mer dunkla.


Storkyro kyrka 1869.
 

1½ nya verst ost-nordost från Johannisdals gästgiveri påträffar man 3 jättröjsor. Den nordligaste är cirka 15 alnar i kors, 2½ hög, i mitten utgrävd.  Från denna är söderut en annan 18-22 alnar i kors, 3½ hög; i den i mitten belägna utgrävningen ser man en stenkista, vars riktning är från öster till väster (den som sågs i Sideby var från norr till söder). Den här är trots allt inte lika välformad som den i Sideby funna kistan. Den östra änden är denna 1 aln bred, i den västra bara 2 kvarter. Väggstenarna är någorlunda jämna mot graven, i synnerhet i båda ändarna. 2½ alnar bred och omkring ½ tjock häll verkar ha legat som ett lock och troligtvis en annan mindre. Kistan är 3 alnar, 3 kvarter lång. Från detta gravröse längre söderut finns ett tredje mindre, omkring 10 alnar i kors och 2 hög.”


Digital fälteknik på en arkeologisk utgrävningsplats i Ytterby, Bohuslän.


Jag lämnar Aspelin för denna vecka, men det finns nog skäl att återkomma. I APT-programmet har vi i tisdags tenterat av vårterminens första moment och inlett det andra som berör digital fältdokumentation. Vilket ska bli spännande att genomgå, även om ämnet inte är helt nytt för mig. Christopher Sevara som är vår huvudlärare har arbetat med denna fältmetod alltsedan slutet av 1990-talet och jag har sett honom verksam i Kungahällaprojektet i Ytterby, men även under Skatåsprojektet 2008 under mitt förra mastersprogram Kulturarv och modernitet, som jag genomgick 2007-2009. Dessutom har han arbetat i USA, södra Italien, norra Afrika och på Balkan med mera. I torsdags berättade han bland annat om ett arkeologiskt räddningsprojekt i Sudan, där stora delar av landskapet skulle hamna under vatten i samband med ett dammbygge. Det finns stora kunskapsluckor för mig själv att fylla.


Industribyggnader invid hallbyggnaden i Ytterby. Teckning av Harri Blomberg.
 

Under fredagen reser jag till Östergötland, men före tågets avgång ska jag besöka Västsvensk arkeologidag 2011, då arkeologer från Västsverige kommer till Göteborgs universitet och berättar om sin verksamhet. Det finns flera intressanta föreläsningar som jag vill lyssna på, men det som kommer att fånga mitt största intresse är föredraget 3 år av undersökta huslämningar i Ytterby av Simon Karlsson, Joel Westblom och Johan Ling från institutionen. Rapporten från seminarieutgrävningarna av hallbyggnaden 2009-2010 är färdig och jag ska kommande vecka ta mig tid att läsa den noggrant.




[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsyxekulturen 2011-03-03.

[2] Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99-101.

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Yrjö_Blomstedt_(arkitekt) 2011-03-03.

[4] Även jungfrudans, se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Labyrint_(fornminne) 2011-03-03. I detta stycke hänvisar Aspelin till ett längre stycke, tidigare i sin text som berör de rannsakningar av fornlämningar som gjordes bland annat i Sydösterbotten på sockenstämman i Lappfjärd den 1 mars 1674 och dito i Närpes den 24 februari samma år. Troligtvis ledda av prästerskapet som hade fått som uppgift att åt Antikvitetskollegium samla in fakta om respektive orters kända fornlämningar. Det kom in talrika uppgifter från Österbottens socknar under denna tid, så även ett sekel senare samlade de österbottniska prästerna in lokal fornlämningsfakta. Denna nyfikenhet för sin forntid är väl fornforskaren Elias Brenner, född på Storkyro prästgård den 18 april 1647, ett tecken på. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Brenner 2011-03-04. 

[5] Hinjärv heter sjön på svenska. Det är ganska vanligt med dubbelnamn som har både svenskt och finskt ursprung i Österbotten. Lilla och Stora Sandjärv i Ömossa är ett annat exempel.

[6] Jämför Suomi 1858:138.


GIS och arkeologi.

Harri Blomberg poserar framför Göteborgs gamla stadsmur i Biopalatset, den 25 februari 2011, i samband med ett biobesök, Änglagård – tredje gången gillt. Vecka 8 2011

 



Det är söndag och jag skriver min veckoblogg, med denna så lämnar jag också vintermånaden februari och anlöper kommande vecka vårmånaden mars. Vi har haft en rejäl vargavinter, men den har också varit vacker med ett snötäckt landskap större delen av årstiden. Även i APT-programmet blir det ett nytt moment – digital fältdokumentation – på tisdag eftermiddag, då vi på förmiddagen även har ett avslutande seminarium kring Geografiska informationssystem. Igår skickade jag in min andra tentamensuppgift i GIS-momentet, medan den första blev jag färdig med två dygn tidigare.

Göteborg i månsken.

I fredags hade jag en skön eftermiddag och kväll med bokrea, långfika och biobesök, då jag bland annat inhandlade en bok av Richard­ Hall som arbetar vid York Archaeo­logical Trust i England, som berättar i huvudsak om vikingarna i väster, dvs England, Skottland, Irland, Isle of Man och på de nordatlantiska öarna (de i Skottland, men dessutom Färöarna, Island, Grönland och Vinland), samt redogörelser för arkeologiska utgrävningar i Wales. Titeln Stora boken om vikingar är missvisande, det svenska förlaget borde ha haft en mer passande titel, såsom exempelvis Vikingar i västerled.[1]

Långfika på Café Santo Domingo på Andra Långgatan 4 i Göteborg.

Jag blev inspirerad att köpa denna bok, efter att i onsdags kväll ha haft ett riktigt trevligt samkväm på restaurang Pasta+ på Södra Vägen 2 i Göteborg, med mina grävande vänner i Kungahällaprojektet. Arkeologer som björnar vaknar ur sina vinteriden och vädrar morgonluft.

 

Samtal om arkeologi inom Kungahällaprojektet, kring ett middagsbord på Pasta+ i Göteborg.

Mentalt har tankarna mest kretsat kring de problem och möjligheter som finns kring Arc-GIS. Chalmersarkitekten Jonas Tornberg höll föregående vecka en givande föreläsning för oss APT-studenter om nyttan med GIS utanför den arkeologiska sfären och gav intressanta exempelövningar, annars har det främst varit arkeologerna Karl-Göran Sjögren och Per Stenborg som har öppnat en spännande värld för mig när det gäller GIS. Visst, det har inte varit obekant för mig tidigare, men jag känner nu efter några veckors klurande med i vissa fall svåra uppgifter att jag idag på ett helt annat sätt ser en massa möjligheter att med GIS visualisera forntiden för en nutida allmänhet. Att dessa nyvunna kunskaper inte stannar vid detta kursmoment.[2]


John Snow

För att se på det krasst så är arkeologins användande av GIS en marginell företeelse i hela dess verksamhetsfält. GIS är en metod och ett tekniskt hjälpmedel som hjälper stora delar av samhället att förstå rumsliga samband och kan sägas ha fötts redan för drygt 150 år sedan, då den brittiske läkaren John Snow (1813-1858) använde sig av denna metod för att spåra källan till ett kolerautbrott i Soho, London i England 1854. Genom att pricka in sjukdomsfall på en stadskarta kunde han konstatera att de flesta sjukdomsfall koncentrerade sig till vissa gator, hushåll och arbetsplatser. Han misstänkte att orsaken till att epidemin bröt ut var en vattenpump på Broad Street, där allmänheten hämtade sitt dricksvatten och stärkte sin tes genom att fråga insjuknade människor var de hämtade sitt vatten. Snow tog bort handtaget från vattenpumpen och därmed minskade dödsfallen markant. Vidare undersökte Snow hur antalet kolerafall korrelerade mot vattnets kvalité i ett område. Han kunde visa att människor som fick vatten nedströms om centrala London, löpte en kraftigt förhöjd risk att drabbas av kolera jämfört med dem som fick sitt vatten från den delen av Themsen som inte passerat centrala London. Det fick honom att dra slutsatsen att kolera var en vattenburen sjukdom.[3]


Originalkarta gjorda av John Snow 1854. Kolerafallen är markerade i svart.


Det visar att GIS kan vara en metod, på så sätt att frågeställningar är mycket centrala. GIS-tekniken har en generell användbarhet för att analysera förhistoriska förhållanden. Mestadels innebär den fördelar, men även vissa nackdelar. Exempelvis på det senare är väl att mjukvaran är kostsam att införskaffa och kräver en relativt lång erfarenhet att behärska, men bortser man från detta så finns många möjligheter. Man kan studera enkla rumsliga förhållanden och avstånd, exempelvis antal fornlämningar inom ett område.

Fornminnen kring Stora Gullborg i Tingstads socken, Östergötland. GIS-karta gjord av Harri Blomberg.

Det är också möjligt att ställa mer sammansatta frågor där kombinationer av faktorer verkar. I en kostnadsmodell med avstånds- och kostnadsytor kan arkeologen exempelvis se hur mycket energi det går åt att gå i en viss terräng till skillnad mot en annan i en tid man ofta rör sig till fots. Fågelavstånd är inte detsamma då en verksamhetsradie med sina barriärer inte blir en geometriskt jämn cirkulär, då exempelvis ett berg förhindrar övergång och man måste gå runt det. En större å kan på vintern användas som transportled, medan den på sommaren ej duger till annat till än att färdas med stockbåt och övergången av ån är ett hinder, förutom vid vadställena, dit även stigarna leder.

APT-programmets studenter arbetar med Arc-GIS, vårterminen 2011.

Genom att titta på översiktskartor kan arkeologer via GIS se rumsliga mönster, införa och bortta fakta på ett enkelt sett. I vår del av världen där landhöjningen har varit stor kan man synliggöra landskapet – både i ett fågelperspektiv och alltmer ur den dåtida betraktarens ögon, exempelvis att höja vattennivån. I väl industrialiserade områden kan man skala bort fabriker, tätorter och bara hålla sig till en dåtida grundtopografi. Dock bör det påpekas att GIS inte blir bättre än det fakta som införs i programmet. En modell kan vara visuellt professionell och tilltala betraktaren genom sin skönhet, men ändå innehålla en massa felaktigheter, har man exempelvis inte mätt in fornlämningar rätt eller har fel höjddata så missvisar modellen.

En arkeologisk utgrävning av en neolitisk boplats i Karleby Långa i Falbygden, den 16 maj 2006.


Även synlighetsberäkningar har blivit populära inom arkeologin, delvis för att de bli lätta att beräkna och resultatet blir symboliskt värdefullt, då det har en innebörd som inte är funktionellt eller ekonomiskt betingat. Göteborgsarkeologen Karl-Göran Sjögren har exempelvis tittat på det neolitiska landskapet i Karleby socken i Falbygden och har med vissa osäkerhetsmarginaler kommit fram till att boplatslägena inte är synliga från gånggrifterna (där observationspunkterna är gånggrifterna), varken då eller idag. Megalitgravarna var därmed inte en del av vardagsrummet för den neolitiska bonden. Innebörden av nya fakta blir intressant.

Ett par tomtar bosätter sig i bronsåldersröset i Bergsjön.

På samma sätt var inte heller gravrösena från äldre bronsåldern en del av vardagsmiljön, utan verkar bland annat ha varit revirmarkörer för den försörjningsbas som utnyttjades av de som bebodde boplatserna bortom de monumentala stenhögarna, vid sidan av de givetvis utnyttjades som gravplatser. I GIS kan man lägga in fakta som har hämtats exempel från etnoarkeologiska experiment eller från jämförbara arkeologiska platser för att kunna räkna ut buffertzoner. I ett jordbrukssamhälle kan den ha haft en kortare sträcka än för ett fångstsamhälle. Topografi, jordarter, vattendrag, vegetation och årstid är också viktiga komponenter, som redan ovan omnämndes.

Sjön Tisnaren vid gränsen mellan Östergötland och Sörmland. GIS-karta gjord av Harri Blomberg.

Man får som den gamle biskopen i Linköping lägga in en brasklapp, då många värdedata exempelvis är experimenterade under sommarhalvåret, medan våra nordiska årstider möjliggör och omöjliggör resande. Epokernas olika skogsbestånd är också faktorer som man bör tänka på, i mossmarker rör man sig gärna på åsar – ryggar i landskapet. I en tallskog är det lättare att röra sig än i en atlantisk lövskog, där man i det senare fallet är mer bunden till öppna ytor.[4]

Utsikt från fornborgen Danebury Hillfort i södra England. Bilden är fotograferad av Rhys Jones.

Trevor M. Harris har i artikeln GIS in Archaeology kommit fram till liknande spännande resultat genom att använda GIS för att läsa av det arkeologiska landskapet i Danebury i grevskapet Hampshire i södra England. Här kom man genom beräkningar fram till att neolitiska långhögar användes som revirmarkörer för jordbrukslandskapet och att de var osynliga från varandra (ingen siktfältsanalys överlappade den andra), medan gravsättandet med tiden sedan övergick från sin symboliska och ceremoniella betydelse till en mer individualistisk i form av mindre gravhögar (rundhögar) för att framhäva individens rikedom och sociala status. När befolkningen ökade under järnåldern, så fanns egentligen inga gränser mellan in- och utmarker i denna del av England, där befolkningen transformerade landskapet med gårdar, fält, diken och fornborgar. Ett landskap som hade sina givna markörer och struktur, men som av de romerska erövrarna helt kördes över med en helt ny romersk förvaltning och ett effektivt vägnät som inte alls tog fasta på tidigare centra av militär, ekonomisk, rituell och politisk betydelse. Genom att beräkna avstånds- och kostnadsytor kunde arkeologerna också att se att till vissa fornborgar i det förromerska landskapet var det mindre energikrävande att gå än till andra som låg geografiskt närmre och genom synlighetsberäkningar kom man fram till att från fornborgen Danebury Hillfort såg man utöver alla lantbruk som antas ha tillhört densamma.[5]

Tredimensionell GIS-bild.

Vi som idag är vana att se världen på tvådimensionella kartor kan via GIS skapa möjligheter att göra forntida landskapskartor tredimensionella och på så sätt se att vissa platser utnyttjades hellre än andra i en tid då transportmöjligheterna till stora delar var hänvisade till apostlahästarna.[6]

Sjuans spårvagn anlöper hållplatsen Valand vid Vasagatan i Göteborg.




[1]
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/vikingar-ur-brittisk-synvinkel_34552.svd 2011-02-27.

[2] http://130.237.186.247:8080/ (Geodatawiki – en wiki om GIS och kartografi) 2011-02-27.

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Epidemiologi 2011-02-27.

[4] Resonemang är hämtade från föreläsningar med arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet under moment 5, vt 2011 i APT-programmet.

[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Danebury 2011-02-27.

[6] Trevor M. Harris, GIS in Archaeology. Past Time, Past Place. GIS for History.

Göteborgs gamla stadsmur i Biopalatset, den 25 februari 2011.


Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa i Kristinestadsnejden 1869.

Harri Blomberg, avbildad av en vän i början av 1990-talet. Vecka 7 2011

 


 

Vissa veckor, såsom denna, kommer bloggen redan i början av veckan. Det har sin orsak i att jag kommer att mentalt att vara upptagen med studier inom APT-programmet och GIS kräver full koncentration för att kunna ge goda resultat. Universitetsstudierna av moment 5 ska inom kort tenteras av, så när kommande blogg skrivs om drygt en vecka är det mesta av skolarbetet i denna fas gjort. Min sedvanliga östgötaresa kommer också detta veckoslut bara innebära en övernattning, mot de vanliga tre. Under den gångna helgen har jag därför försökt förbereda denna veckas blogg, med att översätta de delar av rapporten från Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa i Österbotten 1869 som berör Kristinestad, vilken jag har tyckt bör 140 år efter dess första publicering i tidskriften Suomi 1871 även nå en svenskspråkig publik i min fädernebygd. Illustrationerna är av min hand, gjorda i Sideby socken sommaren 1992. Aspelins egna illustrationer från Sideby, Heden och Tjöck finns länkade i fotnoterna nedan, då jag sedan tidigare har visat dem i bloggen.


Kilhamn i Sideby 19920626. Skiss av Harri Blomberg.


Den finländska arkeologins nestor Johan Reinhold Aspelin(1) besökte nuvarande Kristinestads kommun sommaren 1869, under en österbottnisk resa, där han inventerade och undersökte fornlämningar. I Finland fanns under denna tid ingen gällande fornminneslag, utan han var själv den som till stora delar utformade densamma och som tog laga kraft 1883. Det gör att följande redogörelse kan te sig en aning luddig i begrepp, men det var det nog också för Aspelin då han denna sommar 1869 blott fyllde 27 år och inte hade det klart för sig vad vissa fornminnen skulle kallas. Svenska exempel fanns, men det gällde också att skapa motsvarande finska ord. Vissa finska ord i den ursprungliga reseberättelsen kom inte att få ett senare bruk och är därmed ofta svåröversättliga. Finländska senaten bekostade resan med 600 mark och han kom att inleda sin resa i Sideby, dit han förmodligen kom med båt. Hamnen i Sideby var livlig under denna tid, inte bara för den livliga sjötrafiken, utan också för att man längs denna sydösterbottniska kust byggde ett stort antal segelfartyg.(2) Aspelin hade redan våren året innan fått 400 mark av Finska litteratursällskapet för en arkeologisk inventerings- och insamlingsresa i de nästan helt inre finskspråkiga socknarna i Vasa län, där bland annat Bötom, Storå och Östermark besöktes. År 1869 besökte han vid sidan av Kristinestad socknarna i de nuvarande österbottniska kustkommunerna ända upp till Jeppo och Munsala i Nykarleby och närliggande finska kommuner.(3) Följande stycke ur undersökningsrapporten är min översättning från finska och berör iakttagelserna i Kristinestadsnejden sommaren 1869(4):


Kilhamn i Sideby 19920626. Skiss av Harri Blomberg.
 

”Slutligen öppnade Dr Ingnatius 1861, ett röse i Lappfjärd. Från denna undersökning har getts enligt förutsättningarna en detaljerad rapport (Mehiläinen 1862:154ff), vilket innebär att det är mycket viktigt att dessa gravar skulle få ett skydd av allmän karaktär. Jag anser att det är passande att återkomma till detta i samband med mina egna utforskningar.

Finnar i dessa bygder kallar dessa fornlämningar för jätinroukkio (singularis).(5) Svenskarna använder namnet jättröjsor (pluralis). Framöver kommer alla gravhögar presenteras, som jag har hört talas om eller vad jag själv har sett.


Skärgårdskapell vid Kilhamn i Sideby 19920626. Skiss av Harri Blomberg.
 

Två nya verst(6) från Sideby kyrka finns en hamn med namnet Kilhamnen, som skyddas av ett smalt näs. Där på halvön finns ett lågt röse ihopsamlat av nästintill stora stenar, men det kan knappast vara från hednisk tid, eftersom näset är lågt och på röset har tidigare funnits en spis eller ugn, som flyktingar tros ha använt. Från ovannämnda hamn finns en bit bort åt norr en liten holme med namnet Kyrkskäret, som sägs förr ha använts till begravning, även om dess klippiga och karga natur knappast gör begravningar möjliga. På holmens högsta höjd i norra delen finns ett stort röse, som sägs var jättarnas verk. Röset är totalt 15-16 alnar(7) kors(8) och tre alnar högt, men delas egentligen i två delar; det mindre kumlet(9) är 1½ aln högt, som man lite grann har grävt i, och kring kumlet går en ¾ - 1 aln hög ringmur. Stenringens och kumlets mellanrum är inte stenlöst, men mycket mossigt. I stenringens inre växer en gammal rönn. När röset verkar närapå allena i landet och i övrigt egendomligt, ville jag inte börja demontera det, ritade bara av det på papper.(10) Det är sannolikt detta kummel Warelius menar, då han säger sig på en ö i Sideby ha funnit ett övermåttan stort röse (Suomi 1848:62). Troligtvis besåg han det inte själv. Även jag fick i förhand den vetskapen, att jag knappast på 500 dagsverken fick det isär.


1700-talshuset på Kilens hembygdsgård i Sideby, 19920626. Skiss av Harri Blomberg.
 

Nästan 8 nya verst österut från Sideby kyrka finns, längs vägen till Ömossa, Heide(11) namngivna hus. Därifrån skiljer åt norr på en ås belägen ängsväg, som leder till Kanalid, prästgårdens äng. När vi reser denna väg tre nya verst kommer vi till ett vägskäl, där vi stannar, eftersom framför oss reser sig i den ganska jämna och urkärnade åsen fyra gravrösen(12), vilka står i rad från söder till norr i en gles tallskog. Det första och det tredje är nästan små och om det andra sägs det förr ha hittats ett litet ben. Denna röselinje tror jag Warelius menar, när han säger 3½ mil(13) (gamla verst?) från stranden ha funnit en rad rösen, varav R. Alcenius(14) hade utforskat en och funnit kol (Suomi 1848:62).(15) Jag hade inte trott så långt borta från denna kust kunna hitta gravrösen. Andra röset är nuförtiden 18-20 alnar kors och halvt tre alnar högt. I mitten är en gammal urgröpning, i vars botten finns en nästan fyra alnar lång och kvartal två alnar bred stenkista vars längdriktning följer åsen.(16) Kistans nästan ¾ aln höga sidor är av likartade jämna stenar resta mot sandåsen. Två av stenplattorna i sidan är tydligen delar av en större platta. I botten av kistan letade vi förgäves efter kol eller benbitar. Detta dike har inte gjorts under mannaminne, av den anledningen att Svenskarna dessa rösen känner bäst under namnet stenringar. Endast det fjärde eller nordligaste röset är nästan orört. Ja, även om det även där i mitten finns en mindre sänka. Detta röses studie kunde jag inte, av det torra vädret som det var, på grund av brådskande hö-tid få tag på män. Ett femte mindre röse, vilken vi(17) inte kom att se, tillhör en förgrening av vägen åt söder på högra eller västra sidan av vägen. När vi lämnade Heide hörde vi också att på en backe söderom Heide hittas en handfull jättröjsor(18), men även de har nedgrävningar i sina mittpartier.

Ekonomibyggnader i central byn Ömossa, 19920627. Skiss av Harri Blomberg.


Knappt en ny verst söderom Ömossa by stiger på höger sida av den till Björneborg gående strandvägen ett lågt berg, cirka 50 steg från vägen är en nästan 20 alnar lång från öster till väster och 3-4 alnar bred stensättning(19), vilket anses vara ”ett verk av jättar”. Stensättningen är knappt högre än ett stenlager. Om man därifrån går 75 steg söderut, anträffas ännu en stensättning, vilken börjar cirka 30 steg från vägen, den går därifrån 30 alnar rakt åt väster, gör där en böjning och går där på vissa ställen klart och på andra inte, 115 alnar åt söder, där den möts av vattnig tallmosse.(20) Stensättningen är där den är som tydligast cirka 10 alnar på vardera sidan, 2-3 stenrader hög och 4 alnar bred. Platsen är en grovt skogbevuxen mossmark(21), och inga tecken försvarar möjligheten, att stensättningen skulle ha uppförts i tiderna som sten-staket.(22)


Ekonomibyggnader i central byn Ömossa, 19920627. Skiss av Harri Blomberg.
 

Härifrån är Träskvik det första gästgiveriet åt Lappfjärdshållet. Därifrån tre nya verst åt öster finns för handen ett berg framför en mosse med namnet Holmmossa. Berget har av denna fått namnet Holmossberget. Det är högst på södra sidan och sjunker med brant sluttning ned i mossen, vilken troligtvis fordom såsom sjö skvalpat vid bergets fot. Ungefär i den backen står tre jättröjsor i rad från öster till väster nära varandra. Av dessa är den mittersta störst, 4 alnar hög och allmänt 14 alnar kors, utom nordväst sydost, där den gör 20 alnar. Sydost kan man se den som från gravröset(23) varande utbyggnad, vari kan ha varit en mindre grav. Både moderröset såsom bihanget har grävts ut mycket brant i mitten, förmodligen ända ned till botten. Av de jämna stenarna och stora hällarna i respektive urgröpningars bottnar kan nog gissas att de har varit stenkistor. Kanske vore gravrösets undersökning ännu vetenskapen till hjälp. Det östligaste röset är en aning mindre än den västligaste. Även dessa två har i mannaminne utgrävts. Den senaste värdelösa och onödiga grävansträngningen har adjunkten Sternberg(24) sett.


En gammal affärsbyggnad i centrala byn Ömossa, 19920627. Skiss av Harri Blomberg.
 

Innan vi lämnar Sidebys fornlämningar, avviker vi som hastigast till Skaftungs strandby, där vi hade fått berättat att på holmarna Vestra och Östra Kumlens nordöstra hörn bör hittas jättröjsor. Informationen är dock tveksam. Dessa har nog haft en annan funktion. En storm förhindrade oss att beskåda dem. Mer viktig är informationen, att en ny verst åt väster från den gamla strandvägen(25), som leder från Skaftung till Härkmeri by, är en ås med namnet Mur-åsen, på vars sluttning bör finnas åtminstone 3 mindre rösen(26), varifrån åsen har ärvt sitt namn.


Slätten i Ömossa, 19920627. Skiss av Harri Blomberg.
 

När man från Storå kommer till Lappfjärd, så är Dagsmark den första svenska(27) byn. På byns sydöstra sida är en ås med namnet Dragåsen, på västra en annan med namnet Nya-åsen. På båda åsarna sägs det vara jättröjsor. I alla har det grävts, även om inte ända ned till bottnen. En har i nutiden körts till en brokista. Om en annan sägs lantmätare Helander funnit ett ben. Framför en Klemes-namngiven gård finns en stenklädd jättegryta(28), cirka 3 famnar kors, till vilken också dras slutsatser att vara ett verk av jättar.


Slätten i Ömossa 19920627. Skiss av Harri Blomberg.
 

Från Lappfjärds kyrka österut eller åt Bötomberget(29) sägs vara vissa jättröjsor, så även par ryska verst österom kyrkbyn åtminstone ett röse. Men jag lyckades inte få eskort till dessa.(30) Om de 13 jättröjsor, D:r Ignatius påträffade 3-4 gamla verst åt norr från Lappfjärds kyrka i gården Biörs´skog, hänvisar vi läsare till D:rns artikel Muutamia sanoja Suomessa löytyvistä kivikummuista i tidskriften Mehiläinen år 1862, nr 7, sidorna 154-159, vari vi också hittar två avbildningar(31) och en noggrann rapport från några grundligt utredda ovallånga gravrösen.


Mindre gård, bakom vägbaren i Ömossa 19920724. Skiss av Harri Blomberg.
 

Anmärkningsvärda och gåtfulla fornminnen i Österbotten är några ”av jättar gjorda” stensättningar(32) 5 nya verst österut från Tjöck by, på några åsar vid namn Kilåsen. De är på åsens östligaste sluttning, framför ett lågt berg. Där ser man olika rösen och stensträngar(33) vars inbördes ordning visas på bilden i bokens slut.(34) Både stensträngarna och rösena har i allmänhet byggts upp av häst- eller människohuvuden stora stenar, bortsett från två rösen, där de ytliga stenarna inte är större än knytnävar. Stenanläggningen tros knappast att ha haft praktisk betydelse, eftersom anläggningen tycks till stora delar vara intakt, och trots allt inte högre än några stenrader. Men vilken betydelse har den haft? Ett röse, 10 alnar kors och 3 alnar högt, plockades sönder, men det verkar inte ha innehållit någonting. Det hade lagts mot stora stenar, vilken vi inte med ett järnspett lyckades rucka. Troligtvis var stenarna satta(35). Denna granskning var därför inte till någon nytta och tyvärr förblev röset motvilligt isärplockat, då den sena tiden på dagen hindrade oss från att på nytt fylla det med fyllnadsstenarna. Men grundstenarnas svåra ruckande skulle resultera i en någon slags försäkring.


Mindre gård, bakom vägbaren i Ömossa 19920724. Skiss av Harri Blomberg.
 

När man från Kristinestad reser mot Pielaks(36), så är på högra sidan av vägen vid den fjärde verststolpen ett staket. Om man följer staketet cirka 50 steg, så påträffar man som en uppföljning av stängslet stycken av stenmurar, vilken i norr kommer i kontakt med en stenanläggning, med en dubbel murring, till form liknande en hästsko. Den har kanske fordom haft en full ringform, men nu avbryts den av stenmuren, varav stenar tydligen har tagits från stenanläggningen. Till sitt utseende påminner den om några enkla stenanläggningar vid vägen invid sjön Ristijärvi mellan Lappo och Kauhava, vilka man tror har använts för tjärbränning, men dennas tvåsiffriga tal plus övrig konstruktion föranleder inte en sådan spekulation. Jag måste därför i strid med sådana tankar försvara den ståndpunkt att den är från hednisk tid.”



Källhänvisningar:

1
Aspelin, Johan Reinhold (1842-1915). Arkeolog, historieforskare. Förhistoriska arkeologins extra ordinarie professor vid Helsingfors universitet 1878-1885, den första statsarkeologen 1885-1915. En av Finska fornminnesföreningens grundare 1870, föreningens sekreterare 1875-1885, dess ordförande 1885-1915. Bidrog starkt till den finska fornminneslagens uppkomst i början på 1880-talet och påbörjade fornlämningarnas systematiska förtecknande häradsvis. Ledde Finska fornminnesföreningens expeditioner till Sibirien 1887-1889. Klargjorde i synnerhet finskugriska folkens förhistoria i Ryssland, efter att ha 1871 och 1873 följt den finländske språk- och fornforskaren Matthias Alexander Castrén (1813-1852) i spåren, och intresserade sig för de finländska medeltidsborgarnas öden. Han anses vara den moderna finländska arkeologins grundare och uppfostrade nästan alla finländska arkeologer fram till och med början av 1900-talet. Finskhetsförespråkare, utan att ha varit ärkefennoman. Publicerade bland annat ”Korsholman Linna ja Lääni keski-ajalla” (1869), ”Suomalais-ugrilaisen muinaistutkinnon alkeita” (avhandling 1875), ”Muinaisjäänöksiä Suomen suvun asumus-aloilta – Antiquités du Nord Finno-Ougrien I-V” (1877-1884), ”Suomen asukkaat pakanuuden aikana” (1885), ”Inscriptions de l´Iénisei” (1889).

2 http://sydaby.eget.net/swe/byggeri0.htm 2011-02-14.

3 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:3-5.

4 Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-99.

5 http://www.kiukainen.fi/paneliankotiseutuyhdistys/hiidenkierros.htm 2011-02-12.

6 Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km).

7 Troligtvis handlar det om en rysk aln, som användes under den autonoma ryska perioden och motsvarar 71,12 cm, medan en svensk aln motsvarar knappt 59,4 cm.

8 Aspelin använder genomgående ordet risti, när han mäter sina fornlämningar och som jag har översatt till kors. Vet inte om han menar diagonalen eller tvärs över? Men vi har ju ordet i frasen kors och tvärs. Fornlämningar är i alla fall inte alltid lätta att mäta utan goda mätinstrument.

9 Aspelin använder ordet kivikumpu, som i svensk översättning lyder stenkulle. Frågan är om det inte är ett ombyggt sjömärke eller tomtning använd för fiske och/eller fågel- och säljakt? Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kummel_(sjömärke) och http://sv.wikipedia.org/wiki/Tomtning 2011-02-12.
10 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/sideby-sn-rse-p-kyrkskr-1871_126856741.jpg 2011-02-12.

11 Heden.

12 Åter igen använder Aspelin ordet kivikumpu – stenkulle.

13 Aspelin skriver ordet ”penikulma”(sic) Peninkulma, som stavningen är på nutida finska, motsvarade en gammal svensk mil eller 10,688 km.

14 Eventuellt http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/AlceniusEliasRobert 2011-02-14.

15 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/text_129600890.jpg 2011-02-13.

16 https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/heden-gravkista_129599564.jpg 2011-02-13.

17 Från Sideby ända till Vasa medföljde mig på min resa studenten Georg Jurvelius på sin egen bekostnad, ja som vi möter sällan i vårt land med en sådan hängivenhet för historiska spörsmål jag inte nog kan prisa.” Georg Jurvelius föddes den 5 september 1848 i Kristinestad. Föräldrar var apotekaren, kollegieassessorn Fredrik Vilhelm Jurvelius och dennes hustru Tekla Djupström. Georg deltog som fänrik i serbisk-turkiska kriget 1876 och dog den 20 augusti 1881 i Kursk i södra Ryssland. Han förblev ogift. (Enligt Veli-Matti Autio, Ylioppilasmatrikkeli - Studentmatrikel 1853-1868 (1971), sidan 130, skulle han ha slutat sina dagar som fänrik vid 123., Koslovska, infanteriregementet, något som icke verkar troligt, med tanke på att han kämpade som fänrik i rysk-turkiska kriget 1877-1878 och dekorerades med G 4 för tapperhet. Sannolikare är, att hans högsta rang var löjtnant. Se vidare Åke Backström, Finska officerare i serbisk-turkiska kriget 1876, Genos 63(1992): 23-25, 28. Publicerad på Internet under länken http://www.genealogia.fi/genos/63/63_23.htm 2011-02-13. Se även http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/1853-1899/henkilo.php?id=18901 2011-02-14. Fadern Fredrik Wilhelm Jurvelis föddes i Gamla Karleby 1811 och dog 1888 i Kristinestad. Han flyttade till Kristinestad från sin hemstad 1837, då han utsågs till föreståndare för stadens apotek. Han erhöll sitt privilegiebrev 1839, alltså vid tämligen unga år och fortsatte med denna verksamhet till år 1882, således i hela 45 år. Ett porträtt föreställande Fredrik Wilhelm Jurvelius, signerat A. L. Wåberg, förvaras i Lebellska köpmansgården i Kristinestad och är avbildat i Kristinestads historia 1, Kristinestads stad 1984:567.

18 Gravrösen.
19 Aspelin använder ordet Kivipanos, det skulle också kunna översättas till steningång. Det är i alla fall en form av stenanläggning. Frågan om det är stenåldersgravar i form av stensättningar alternativt stensträngar, kanske odlingsrösen eller stengärdesgårdar? Aspelin vet nog inte själv riktigt vad han beskriver. Drygt en kilometer söderut från bykärnan i Ömossa finns belagt västerom vägbaren ett stenåldersgravfält.
20 Aspelin använder orden vetinen rämäkkö.

21 Aspelin använder ordet alankomaata.

22 Aspelin använder ordet kivi-aita.

23 Åter igen använder Aspelin ordet kumpu – kulle.

24 A. F. Sternberg – Adolf Fredrik Sternberg?

25 Innan den nya strandvägen – riksväg 8 som den heter nuförtiden – från Åbo till Torneå drogs förbi Kallträsk-Ömossa-Back (Öströms bygrupp)-Träskvik-Lappfjärd omkring år 1800, gick den gamla förbi Kasaböle-Sideby-Skaftung-Härkmeri-Träskvik-Lappfjärd och vilken bl a Carl von Linné reste hem på under sin Lapplandsresa på 1700-talet. Se http://sydaby.eget.net/swe/1808-1809.htm och http://sydaby.eget.net/eng/nybond/post_road.htm 2011-02-14.

26 Aspelin använder ordet kumpua – kullar.

27 Aspelin använder inte ord som svensk- eller finskspråkig, utan såsom i detta exempel ensinmäinen ruotsalainen kylä.

28 Grop.

29 Bör vara Bötombergen.

30 Denna sommar anno 1869 var vid skördetid bönderna fullt upptagna att ta in all skörd. Nödåren 1867-1868 i färskt minne. Se http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/nodaren.htm 2011-02-14.

31 https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/bjrs_129600374.jpg 2011-02-14.

32 Aspelin använder ordet kivipanos, men det bör vara stensättningar (pluralis). Hela meningen blir konstig att översätta till svenska då Aspelin pratar om ett fornminne som består av flera delar, men som idag är uppdelade i flera olika fornminnen.

33 Aspelin använder ordet jatoja.

34 https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2038817/images/2011/steningng_129607014.jpg 2011-02-14.

35 Aspelin använder ordet istuvia.

36 Pjelax i Närpes kommun.


Utblickar på stadsarkeologi i Norrköping och finländsk bronsålder.

Harri Blomberg arbetar med GIS på Göteborgs universitet, under fotograferingstillfället studerar han UV Syds dokumentation hösten 2002 av fältarbetsfasen i samband med en arkeologisk slutundersökning av en gravmiljö från yngre bronsålder i Gualöv socken, Skåne. Vecka 6 2011



Denna vecka har vi arbetat vidare med GIS inom APT-programmet. Igår, onsdagen den 9 februari, installerade jag även en ettårig studentlicens av Arc-GIS, så att jag kan arbeta hemma med att gestalta forntidens landskap i kartformat och skapa vettiga planritningar av fornminnen.

Treans spårvagn på väg mot Klockaretorpet i Norrköping.

Helgens besök i Östergötland innebar som vanligt en massa skilda upplevelser och aktiviteter, bland annat besökte jag med min goda vän Malin Hansson från Tingstad Norrköpings konstmuseum, där vi diskuterade konst en bra lång stund, men jag var själv ute på några långpromenader i det vackra vintervädret som fick snödroppar att titta fram i hundratal både vid Nya Torget och i stadsdelen Kneippen. När man går runt inom tullarna i Norrköping, så ser man att det byggs en hel del nytt på rivningstomter som har stått som parkeringsplatser alltsedan rivningarna på 1960- och 1970-talet och ännu mer kommer att byggas[1], så i lördags studerade jag bland annat en del av resultaten av arkeologiska förundersökningar och slutundersökningar som har skett i Norrköping 2009 och 2010. Norrköping inom tullarna har ofta djupa arkeologiska stadslager under markytan, från medeltiden och efterreformatorisk tid. Den vikingatida handelsplatsen låg dock strax söder om nuvarande stadskärnan, i Herrebro invid Borgs kyrka.  Spåren som arkeologerna finner i själva staden är dock betydligt yngre och mycket härrör som sagt från den tid Norrköping expanderade oerhört kraftigt och tredubblade sin befolkning, det vill säga under 1500- och 1600-talet då Finspång-Norrköping var Sveriges vapensmedja med export av kanoner som hittade till alla världens hörn där européer rörde sig, men även tillverkning av kläde och beväpning av de svenska arméerna som rustades upp för krig och försvar.


Medeltida innerstadskvarter vid Västgötegatan.
 

Lasse Södergren har skrivit en intressant artikel med namnet ”Medeltida innerstadskvarter ska bebyggas för framtiden” i serien Stolta stad som berör kvarteren Mjölnaren, Laxen och Vårdtornet, samt Trehörningen och Kroken. Alla fem vetter mot Västgötegatan, men endast de tre första har nyligen varit föremål för en omfattande förundersökning i RAÄ UV Östs regi.[2] Där undersökte arkeologerna från riksantikvarieämbetet bland annat delar av en medeltida begravningsplats. Dessutom har de även gjort en slutundersökning i kvarteret Lyckan.[3] Där färdigställer man som bäst ett riktigt stort kontor för Transportstyrelsen, som centraliserar sin verksamhet och flyttar ihop sina 400 anställda i staden.[4] Lasse Södergren har även om detta kvarter skrivit en bra artikel med namnet ”Lyckan försvann på 70-talet”.[5]

Transportstyrelsens nya lokaler i kvarteret Lyckan i Norrköping. Närmast bild en tidig Konsumbutik, från år 1929, och en av de få bevarade Konsumbyggnader i landet som ritats av Kooperativa Förbundets eget arkitektkontor.

I höstas gjorde de också en förundersökning och slutundersökning av några tomter i grannkvarteret Spinnrocken, som låg i den tidigmoderna stadens yttersta utkant. I Lyckan och Spinnrocken hittades rikliga spår efter en småskalig stadsbebyggelse med tillhörande trädgårdsodlingar. Inom de svenska städernas marker var det mesta till för odling och kreaturshållning, då stadsborna oftast var självförsörjande. Givetvis fanns undantag, för städer som Stockholm var varuinförseln viktig, då många stadsbor ej ägde någon jord eller övrig fast egendom, utan arbetade med löneyrken som krävde att staden skulle fungera infrastrukturellt. Städernas odlingar var omfattande alltsedan de svenska städernas tillblivelse under medeltiden och framåt. Arkeologerna i Norrköping försöker få ny kunskap av en ganska förbisedd del av städernas ekonomi.[6]


Kvarteret Spinnrocken och Lyckan i Norrköping får nytt utseende, efter många år som parkeringsplatser.
 

Västerut har UV Öst under hösten 2010 haft en arkeologisk förundersökning av kvarteret Backen och Kopparkypen, två grannkvarter i väster till Dalkarlen, som hade sin slutundersökning 1998 i samband med uppförandet av studentbostäder. Lämningarna är till stora delar liknande och kommer leda till en slutundersökning framöver, när bostäder och troligtvis även affärslokaler på bottenplan ska uppföras på ödetomterna mot Butgatan, Kvarngatan, Källvindsgatan och S:t Persgatan.[7]


Kvarteret Backen och Kopparkypen vid korsningen S:t Persgatan och Butgatan i Norrköping.
 

Arkeologikonsult utförde under hösten 2009 arkeologiska utgrävningar i kvarteret Stenhuset i Norrköping, där den svenska industrins fader Louis De Geer uppförde sitt palats, i bland annat holländskt tegel, då han flyttade till Sverige 1627. Delar av palatsets källare finns kvar i den intilliggande byggnad som står väster om utgrävningsplatsen. Den utgrävningsplats som under åren 2010-2011 har inneburit att det uppförs ett vackert bostadshus. Arkeologerna hade sin slutundersökning i den trädgårdsanläggning som fanns i anslutning till De Geers palats, som kvarstod till 1711 som brann ned och övergavs för att som stadstomter leva vidare, inom det undersökta området fanns Norrköpings Tekniska Elementarskola under åren 1860-1907, som arkeologerna hittade grunden av och därtill en brunn från 1700-talet och en 15 diameter stor damm som kanske var fylld med karpar redan under De Geers tid.

Kvarteret Stenhuset.

Det som kunde fastställas till palatset var en gråstenskällare med måtten 2x3 m med ingången vettande mot Motala ström i söder. Den hade troligtvis haft en överbyggnad byggd i holländskt tegel, då man hittade det i raseringslagret ovan källarruinerna och arkeologerna har tolkat det som förråds- och/eller lagringsbyggnad i 1600-talsträdgården. Ett svenskt mynt präglat 1636 hittades på källarens golv. Pollenanalyser visade även att före De Geers magnifika anläggning brukade stadsborna området såsom åker för vete och råg alltsedan 1400-talet.[8]

I kvarteret Stenhuset vid Motala ström uppförs bostäder.
 

Arkeologikonsult skötte även under perioden 4-18 februari 2010 och andra hälften av sommaren 2010 förundersökningen och slutundersökningen av en byggnadstomt med en planerad bebyggelse på ca 850 m2 i kvarteret Ruddammen, en bit österom Nya Torget i Norrköping. Kvarteret är till sin helhet registrerat som en del av den till ytan stora fornlämning som berör centrala Norrköpings äldre stadslager. Här hittades efterreformatoriska lämningar, mycket från 1600-talet, men även fynd från sent 1500-tal, såsom ett silvermynt (fyrkat) från Johan III: s regeringstid på 1580-talet. Även tre mynt präglade under drottnings Kristinas regeringstid, ett halvt sekel senare, hittades under utgrävningen. Den äldsta bebyggelsen i kvarteret Ruddammen tillkom troligtvis under 1620-talet, då bland annat en källare byggdes.

Kvarteret Ruddammen vid Trädgårdsgatan i Norrköping.

Under 1600-talets andra hälft delades undersökningsområdet upp i tre tomter där bostadshus samsades med djurhållning och odlingar[9], varav de senare hade sträckning mot Motala ström, vars strand sluttade kraftigt. Här såsom i andra svenska städer under Stormaktstiden var avfallshanteringen god, vilket avfalls- och latringropar visade. I dessa, men även i de tre brunnar som fanns hittades en del organiskt material, men även rester av keramik och glas. Bland de mer spektakulära artefakterna från utgrävningsplatsen är:

  • Jydepotte - ett kokkärl i keramik från Danmark.
  • Ett vackert skuret trälock till ett stop från tidigt 1700-tal.
  • Krönornament till en kakelugn.
  • Två glassigill till lika många flaskor mineralvatten, tillverkade i Pyrmont i furstendömet Waldeck-Pyrmont, Tyskland, under åren 1730-1755.[10]


Kvarteret Gubben i Norrköping.
 

I år kommer sannolikt även en arkeologisk utgrävning av kvarteret Gubben, strax öster om Carl Johans park, i gång. HSB ska bygga 38 bostadsrätter vid Saltängsgatan, alldeles intill Motala Ström. Projektet har startat med rivning av ett gårdshus med anor från 1700-talets mitt och efter arkeologisk undersökning startar schaktarbetena för huset. Inflyttning beräknas kunna ske andra kvartalet 2012.[11] Detta arkeologiska förarbete och andra liknande framtida byggnadsprojekt lär göra att jag kommer att ha skäl till att återkomma om stadsarkeologin i Norrköping.

 

Under sin österbottniska resa 1869 plan- och profilritade Johan Reinhold Aspelin (1842-1915) av ett röse med tornliknande innerkonstruktion i Peltomaa i Laihela, i samband med en arkeologisk undersökning. På samma backe utgrävde Antero Warelius (1821-1904) ett röse redan 1846.

Arkeologin är i dagens skepnad en över hundra år gammal aktivitet i Norden, vilket bläddrandet i Finskt Museum bekräftade förra veckan. Jag har tidigare i veckan skrivit in två äldre rapporter från finländsk horisont. Dessa berör ju givetvis det som har varit som tema de senaste veckorna – bronsåldern i Finland. Dock ska jag beröra en intressant notis som FST lanserade strax innan jul, där det visar den sydskandinaviska bronsålderskulturens befolkning idkade boskapsskötsel i Satakunda omkring 1000 f Kr. En kotand som hittades vid utgrävningar i Viikkala i Nakkila kommun redan på 1970-talet, har idag daterats vara betydligt äldre än vad de finländska arkeologerna trodde vid utgrävningstillfället. Ursprungligen ansåg man att tanden var betydligt yngre än de övriga fynden som gjordes på samma område. Nu har forskare vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi vid Helsingfors universitet lyckats isolera DNA-uppgifter ur tanden och klargjort att den är 3000 år gammal.[12]


Det punsade bronsåldersskeppet presenterades för allmänheten i finländsk press 1897. I bland annat artikeln Fornfyndet i Kiukais, kunde vasaborna läsa om det på sidan 2 i Vasabladet, den 21 december 1897.
 

Satakundas kustbygd intresserade även forskningsvärlden i slutet av 1800-talet. I det första dubbelnumret av Finskt Museum 1898[13] kan man läsa om den arkeologiska utgrävning som skedde av ett bronsåldersröse i Kiukais 1897 och som fick stort genklang i finländsk press strax innan jul samma år.[14] Den presenterades i artikeln Ett graffynd från bronsåldern, vars inledande del presenteras nedan. Författaren var den aktuelle utgrävaren H. J. Heikel[15]:

 

”Inklämd mellan ett par av de yttersta utsprång, Salpausselkä[16] sträcker mot Kumo älv[17], ligger i nordvästra delen av Kiukais kapell, nära Nakkila och Harjavalta socknars råmärken i Åbo län, ett bördigt lågland som till sin sydvästra hälft begränsas av områden, vilka gemensamt kallas Uotinmäenkulmakunta[18] och som i öster berör en Torisevankulmakunta benämnd trakt. Uti i denna dalgång, som fordom måhända utgjort bädden av ett ansenligare vattendrag, upprinna rika källsprång, vilkas vatten genom Tattara å utfaller i Kumo älv.


Kumo älv i Kumo.

På den å Torisevankulmakunta belägna mot dalen vettande, backsluttningen benämnd Kaunismäki[19], befinna sig några tiotal större och mindre rösen, av vilka ett, beläget ett par stenkast norr om Mäkilä torp, tillhörande Isotalo hemman av Laihia by, senast höst av undertecknad[20] blivit undersökt.


Gravröset i Kiukais, innan utgrävningen 1897 av H. J. Heikel. Ur artikeln Ett gravfynd från bronsåldern. Finskt Museum 1-2/1898:13.
 

Röset som vilar på sluttande mark i den stenbundna skogsbevuxna grusbacken, har en tämligen cirkelrund bas av 10 meters diameter och är uppkastat omkring tvenne jordfasta centralstenar, av vilka den större mäter 4½ meter i längd, 2½ meter i bredd och 2 meter i höjd. Stenar, vilka utan ordning och utan mellanliggande mull är uppkastade omkring centralstenarna, betäckande helt och hållet dessa, är dels brutna stenar, dels kullerstenar, varierande ifrån 3-4 mansbördors storlek till mindre av en knytnäves storlek. De större stenarna ligger på bottnen; de mindre ha sin plats högre upp uti röset. Den större centralstenen har vid foten av sin östra sidas mitt en naturlig ingröpning, inom vilken på den ursprungliga marken låg i en mot bottnen lutande ställning ovanpå varandra tre stenflak (stenhällar) av en i röset även för övrigt förekommande stenart, emot vilkas ändar andra dylika flak stödande sig lutade så, att de med de förra kom att bilda en trubbig vinkel. Denna till sin konstruktion åslika byggnad låg inbäddad i en något med matmylla uppblandad rödaktig grusjord.

 

Emellan, under och även på sidorna av dessa stenflak förekom inom ett område av en ½ kvadratmeter i mullen ymnigt brända benskärvor uppblandade med små kolstycken. Då i röset i allmänhet icke förmärktes spår av förbränning, är det troligt, att benresterna efter den avlidne från bålet uppsamlades och sedan på antytt sätt blivit betäckta med nämnda stenflak. Inkilad emellan stenflaksbyggnaden och centralstenens vägg hittades en fragmentarisk kniv av brons.


Rakkniv från bronsåldern. Ett gravfynd från bronsåldern. Finskt Museum 1-2/1898:14. H. J. Heikel.
 

Kniven av tunn bronsplåt och överdragen av grön patina, har genom förvittring något förlorat på bredden och är försedd med bristfälligt uppåt svängt litet handtag. Sedan det patinan betäckande rostlagret försiktigt avlägsnats, observerades på knivens ena sida inristad en avbildning av ett fartyg med kölen vänd mot knivens rygg.”

 

Fyndet är mycket intressant, det visar att i västra Finland var man väl medveten om det bildspråk som användes inom den övriga sydskandinaviska bronsålderskulturen. Bronsåldersskepp ristades inte bara in i hällarna, utan det var mycket vanligt att punsa[21] in dem i bronsföremål, i till exempel rakknivar och halskragar. Bruket att punsa in motiv i bronsföremål upphörde nästan helt under bronsålderns period V (900 – 700 f Kr).[22]


Det år 1917, av den finländska arkeologen Aarne Michaёl Tallgren, utgrävda 23 m långa bronsåldersröset invid Lähteenmäki gård i Eura socken i Satakunda. En 9 meter lång sandstensmur omgärdade en drygt 3 meter lång hällkista. Utanför muren låg ytterligare en hällkista. Bilder ur Finskt Museum XXV. Helsingfors 1918:20.
 

Utgrävningen i Satakunda 1897 kan nog anses vara lyckad för sin tid, annat var det med den rovgrävning som skedde i Lappfjärds socken under första decenniet av 1900-talet. Rapporten fick rubriken Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken[23] och publicerades i Finskt Museum ett par år före första världskrigets utbrott.

 

”Under en arkeologisk forskningsresa i södra svenska Österbotten sommaren 1912 fick jag höras berättas om en av skattgrävare företagen ”undersökning” i ett gravröse i Lappfjärds socken, varigenom ett intressant och i vetenskapligt avseende synnerligen viktigt fornfynd kommit i dagen, men på pietetslöst sätt åter bortslarvats.

Spjutspets av brons, som i slutet av 1800-talet uppgrävdes i Santala torps potatisland på Kyllijoki hemmans mark i Leistilä by av Nakkila socken i Satakunda, Finland. 


Vid Härkmeri å finnas flere jättkast eller stenrösen även på Lappfjärds sidan, ej allenast i Sideby. Vid stockflötning i ån för 6-7 år sedan beslöto några stockflötare undersöka ett av dessa, ”katsoa kuinka paljon aarteita siinä olisi”, såsom orden lydde. Röset ligger på W sidan om ån invid Barka bys rå och nära till sockenrån. Det skall ha varit stort som ett stugugolv och av ansenlig höjd. ”Undersökningen” skedde sålunda, att karlarna – de voro 3 till antalet, näml. två bröder Westerbacka och en viss Iisakki Harju, benämnd ”Sakke” – grävde en stor grop i mitten, och kommo så över 2 bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna voro fyllda med brända ben. I den ena kistan funnos ytterligare en kniv, en trattliknande sköldbuckla, spjutspets, järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Alla dessa uppgifter fick jag av en grävarne, den ena av bröderna Westerbacka, bosatt i Sideby Finby. Fornsakerna hade sedan legat hos honom, men en gång när han hållit dryckesgille hemma hos sig, hade en av kamraterna, bemälda Sakke, tagit alla föremålen, utan at W. hade sig något närmare bekant om deras senare öde. Sakke påstods bo i Bötom socken och Kitriikku by.


På Lehtiranta torps gårdsplan å Tomma hemmans mark i Villilä by i Uskela socken i landskapet Egentliga Finland, hittades 1916 denna spjutspets av brons från yngre bronsåldern.
 

När jag kommit från Sideby till Lappfjärd, åkte jag därifrån den 2 mil långa vägen till Kitriikku för att om möjligt taga reda på föremålen i detta stora fynd, så enastående från dessa sydösterbottniska svenska kustsocknar. Sist och slutligen träffade jag Sakke, alias Iisakki Harju. Han medgav, att han för 6 år sedan hade fört med sig fyndet i fråga till Hongonjoki, men när han hade flyttat därifrån, hade han sålt sina ägodelar på auktion, varvid dessa fornsaker legat i någon byrålåda och gått all världens väg. Möjligen vore det skäl att låta anställa undersökning i Hongonjoki. Harju trodde att byrån blivit köpt av en torpare Juho Västilä i Haapakoski by.


En spjutspets av brons, funnen 1889 i ett stort röse invid Ella hemmans gård i Panelia by i Kiukais, Satakunda, Finland. Fyndet tillvaratogs av läraren I. Ikonen.
 

Detta fynds öde ger anledning till vissa reflexioner. Karlarna i fråga synas ha svävat i fullkomlig ovetskap om lag och förordningar. Vore det ej skäl för Arkeologiska Kommissionen att låta trycka en anslagstavla, där dessa lags bestämmelser skulle ingå, och där för övrigt avbildningar av fornsaker och fasta fornlämningar funnes? Dessa tavlor skulle sedan spridas i tusental och upphängas i kommunalstugor, läsesalar, på gästgiverier o. s. v. Då skulle en sådan upprörande vandalism, som den ovan relaterade, väl höra till undantagen.

 

A. M. Tallgren.”[24]

År 1917 utgrävde den finländske arkeologen Aarne Michaёl Tallgren ut ett 23 meter långt bronsåldersröse invid Lähteenmäki gård i Eura socken i Satakunda. Det innehöll en drygt 3 meter lång hällkista i sandsten, omgiven av en 9 meter lång sandstensmur på vardera sida. Utanför muren låg ytterligare en hällkista. Utgrävningsskiss ur Finskt Museum XXV. Helsingfors 1918:19.


[1] http://www.norrkoping.se/bo-miljo/bygga/nyheter/2010/nu-blir-det-liv-i-luckorn/index.xml 2011-02-07.

[2] NT 2008-04-28, C10-11.  Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/26/4259576.pdf 2011-02-08; http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2009/ro2009_28.pdf 2011-02-07.

[3] NT 2009-09-04. Se länken http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5492829 2011-02-08.

[4] FÖ 2009-05-05. Se länken http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/artikel.aspx?articleid=4871989 2011-02-08.

[5] NT 2008-02-09. Se länken http://www.nt.se/img/2008/9/25/4253295.pdf 2011-02-08; FÖ 2010-10-25 http://www.folkbladet.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5399541  2011-02-08: NT 2010-11-17  http://www.byggnyheter.se/2010/11/nybyggnation-g-r-norrk-pings-baksida-till-framsida?quicktabs_custom_calendar_1=1 2011-02-08

[6] Sofia Lindberg och Karin Lindeblad, Arkeologisk förundersökning. Bebyggelse och köksträdgårdar i 1600- och 1700-talets Norrköping. Östergötlands län, Norrköpings stad och kommun, RAÄ 96, kv Spinnrocken. UV Öst Rapport 2010:29. Se

http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_29.pdf 2011-02-05.

[7] UV Öst Rapport 2010:10. Arkeologisk förundersökning, del 1 och 2. Efterreformatoriska lämningar i kvarteret Kopparkypen. Östergötland, Norrköpings stad och kommun, kv Kopparkypen 3, 19 och 31, kv Backen 1:1, RAÄ 96. Helén Romedahl. Se länken http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_10.pdf 2011-02-10.

[8] http://www.arkeologikonsult.se/aktuellauppdrag/kvareteret-stenhuset/142-stenhuset-nu-startar-de-arkeologiska-undersoekningarna.html 2011-02-05.

[9] Bland annat hittade man en odlingsbänk, omgärdad av plankor infogade i stolpar med en skiftesverkskonstruktion, från omkring 1700.

[10] http://www.arkeologikonsult.se/rapporter/doc_download/234-20102378-ruddammen-fu.html  2011-02-05

http://www.arkeologikonsult.se/aktuellauppdrag/ruddammen/173-kvarteret-ruddammen-utgraevningarna-har-nu-startat.html 2011-02-05

[11] http://www.nt.se/bostad/artikel.aspx?articleid=6414171 2011-02-07.

[12] http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=207035 2011-02-09.

[13] Finskt Museum 1-2 1898:13ff.

[14] 21.12.1897 Vasabladet nr 152:2; 18.12.1897 Hufvudstadsbladet nr 344:6; 18.12.1897 Nya Pressen nr 344B:3. Se vidare http://digi.nationalbiblioteket.fi/sanomalehti/secure/query.html 2011-02-04.

[15] Heikel, H J, Antiquites de la Siberie orientales. MSFOU 6 (1894); Päiväniemen ,Säijoen ja Kirmukarmun Polttokalmistot. Analecta Archaeologica Fennica IV. Helsingfors 1899; Altertumer aus dem Tale des Talas in Turkestan. Helsingfors 1918.

[16] Salpausselkä betyder på svenska stängselåsen.

[17] http://sv.wikipedia.org/wiki/Kumo_älv 2011-02-09.

[18] Kulmakunta betyder på svenska trakt i betydelsen grannskap.

[19] Kaunismäki betyder på svenska vacker backe.

[20] Henrik J. Heikel.

[21] Puns är ett verktyg med spets, som slås an med hammare och används för olika typer av utskärning, vid till exempel ciselering och gravyr.

[22] http://www.hallristning.se/hallristningsskepp.htm 2011-02-09.

[23] Finskt Museum XIX. Helsingfors 1912:77f.

[24] Tallgren, Aarne Michaël (1885-1945). Arkeolog. Den arkeolog i Finland som har fått störst internationellt erkännande, medlem eller hedersmedlem i 33 utländska vetenskapliga sällskap. Professor i arkeologi i Dorpat i Estland 1920-1923, den förste ordinarie professorn i Finlands och Nordens arkeologi vid Helsingfors universitet 1923-1945, dessförinnan hade han officiellt en docentur vid samma universitet mellan åren 1919-1923, men kom i praktiken inte att inneha den på grund av professuren i Dorpat. Finska fornminnesföreningens ordförande 1930-1942. Grundare av årskriften Eurasia septentrionalis antiqua, tillsammans med Uuno Taavi Sirelius. Redaktör för densamma under dess hela existens 1926-1938. Fortsatte i Johan Reinhold Aspelins spår i Ryssland. Tallgren var framför allt bronsåldersforskare, påverkades av den danska kulturhistoriska traditionen. Politiskt sett var han ungfinne och liberal. Publicerade bland annat ”Die Kupfer- und Bronzezeit in Nord- und Ostrussland I” (avhandling 1911), följetongen ”L´époque dite d´Ananino dans la Russie orientale” (1919), ”Collection Zaoussaïlov I-II” (1916-1918), ”Collection Tovostine des antiquités préhistorques de Minoussinsk” (1917), ”Maarian pitäjän paikannimistö” (utgiven tillsammans med modern Jenny Maria Montin-Tallgren (1852-1931) år 1918), ”Museomiehen työpöydältä” (1924), ”La Pontide préscythique après l´introduction des métaux” (1926), ”Suomen muinaisuus” (1931), ”Geschict det antiquarischen Forschung in Finnland” (1936), ”Studies of the Pontic Bronze Age” (1937), samt genealogiska klargörande om släkterna Tallgren och Montin (1910, 1933).


Järntorget, som göteborgarna ser det.

Harri Blomberg vid Karen Blixens Rungstedlund vid Öresund. Vecka 5 2011

 


 

Det blev en lång dag på Göteborgs universitet med studiet av GIS. Arkeologen Karl-Göran Sjögren håller intressanta föreläsningar i ämnet som kombineras med praktiska laboratorieuppgifter. Sedan var jag på universitetetsbiblioteket vid Humanisten, läste igenom äldre nummer av Finsk Museum i jakten på det sydskandinaviska bronsåldersarvet längs Finlands kuster. Huvudsyftet var att ta del av inlägget från 1912 som berörde Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken, fortsatte sedan till Järntorget där jag avrundade eftermiddagen med en bit mat och fika på Andra Långgatan 4. Mitt första ”Göteborg” som gäst i staden för över två decennier sedan låg i dessa kvarter runt Järntorget, vars politiska liv och nöjesutbud kändes självklara.

Harri Boy fikar och läser utdrag ur Finskt Museum på Cafè Santo Domingo.
 

Jag är förvånad över göteborgarnas bristande stoltheten till det egna ”arbetartorget” - Järntorget. Annat känns det med Malmöbornas förhållande till Möllevångstorget och Helsingforsbornas dito till Hagnäs torg i stadsdelen Berghäll. Det senare kanske är mer jämförbart med Göteborg, på grund av städernas liknande storlek och av koncentrationen av institutioner som är knutna till arbetarrörelsen. Skillnaden ligger väl i att Helsingfors är huvudstad och att de politiska samlingspunkterna därmed har större tyngd. Järntorget är enligt mig ett subkulturernas centrum med radikalvänstern – politiska grupper vänster om den socialdemokrati som delvis har vänt ryggen åt Järntorget, tidningen Arbetets nedläggning för ett tiotal år sedan är väl symbolisk i sammanhanget, tidigare en viktig institution vid Järntorget. – som en av de tongivande torgintressenterna vid sidan av de mer framgångsrika LO-kollektiven och socialdemokratiska paraplyorganisationer, samt diverse obskyra inrättningar som porrklubbar, länge låg även RFSL-lokalen vid Esperantoplatsen, prostitutionsstråket alldeles i närheten, udda butiker av annat slag, invandrarrestauranger, Pustervik och så vidare.

 

Hagnäs torg i Helsingfors. Bilden är fotograferad av Ralf Roletschek.

Innan Haga sanerades var flera fastigheter ockuperade i stadsdelen. Många av dessa intellektuella vänsteraktivister med akademisk bakgrund som deltog har sökt och söker sig tillbaka till minnenas Järntorget. Denna alternativa prägel som finns i luften och rent synligt hos torgbesökarna kan göra att Järntorget känns främmande för många grupper, ha en viss exotism och också orsak till att Socialdemokratin vänder sig bort för att inte skada sin salongsfärdighet i de finare kretsarna i maktens Göteborg.


Haga Nygata i Göteborg. Stadsdelen ligger mellan Järntorget i nordväst, Hagakyrkan i nordöst och Skanstorget  vid foten av Skansen Kronan i sydost. Området har varit bebyggt i flera hundra år, men i slutet av 1800-talet blev det tät stadsbebyggelse och de gator som då anlades har fortfarande samma sträckningar. Husen i området var mestadels så kallade landshövdingehus, innan ombyggnationen under 1970- och 1980-talen.
 

I och med att den formella maktens institutioner inte finns vid Järntorget utan vid Gustav Adolfs Torg och man eftersträvar en samarbetsanda i staden som jag skulle vilja kalla Saltsjöbadsanda istället för Göteborgsanda finns inget behov av ett alternativt maktcentrum för den dominerande socialdemokratiska gruppen i staden. Det skulle störa Göteborgsandan. Polisens inringning av en fredlig protestdemonstration på EU-toppmötets sista dag sommaren 2001 är väl om något typiskt. Ifall det hade varit ett värdeladdat torg, såsom Avenyn är som uterum för göteborgaren i gemen, skulle det ha gett starkare protester från arbetarrörelsens sida än vad det nu gjorde.


Stadens Janusansikten (2002).
 

I boken Stadens Janusansikten (2002) förvånas göteborgsetnologerna Sven B Ek, Magnus Bergquist och Kerstin Lökken över hur arbetarklassen i allmänhet nu för tiden ratar sitt ideologiska torg – Järntorget i Göteborg – när man ska nämna de förnämsta byggnaderna och platserna i staden. Vilket bekräftas av en talesman ur gruppen ”sekreterare och andra”, d v s den lägre medelklassen, i nyss nämnda bok. Däri framhålls Järntorget i ett par av intervjuerna. En av de äldre informanterna säger att Järntorget förut var ”ett väldigt stort centrum” som numera förlorat i betydelse. Jag anser att uppfattningen är både materiellt som ideologiskt betingad. Miljön runt Brunnsparken har tagit över, men frågan är om det är tidsbetingat och Järntorget med sin förlängning i Linnégatan kommer att återkomma som ett av stadens viktigaste stråk? Tecken tyder på det!


Järntorget 2006.
 

Jag har som författarna till Stadens Janusansikten blivit fundersam över det svaga utslaget för Järntorget i intervjumaterialet. Oavsett vad så kan man inte bortse ifrån att Järntorget är ett nav för stora delar av västra Göteborg. Sedan länge har det varit en av Göteborgs livligaste platser, med ytterst stark trafik… åtminstone enligt Fredberg (1919) och varje nutida betraktare. Enligt den etnologiska undersökningen, som boken blev ett resultat av, så anser den äldre generationen av svenska arbetare att Järntorget sjuder av evenemang den första maj. Inte så konstigt att funktionärer också lovordar torget, men när dessa ovanstående personer nämner de förnämsta byggnaderna och platserna har Järntorget ingen plats. Problemet verkar att Järntorget har förfulats, blivit mer en otillgänglig trafikplats än förut, även om trafiken alltid har varit livlig. En äldre kvinna, född 1915, svarar ideologiskt att Järntorget är den mest intressanta platsen i staden… men samtidigt medger hon att ”det är ju inte särskilt vackert där. Det är ju ingen grönska eller nåt sånt där. Men annars offentlig plats blir ju Slottsskogen då. Vasaplatsen tycker jag är väldigt fin också.”


Göteborgs Arbetareförenings lokaler på Järntorget i Göteborg, numera rivna.
 

Många yngre bland uppgiftslämnarna utan anknytning till arbetarrörelsen känner att Järntorget har haft något diffust samband med ”arbetarna”, medan folk som har bott nära det kan många gånger sakna den symboliska dimensionen till ”arbetarna” helt. Det var helt enkelt det stora torget i deras stadsområde. Vilket som fås ses naturligt. Världsdelsstatyn med sprutfontänen (1) på torget anses vara minnesvärd av en av de yngre i den lägre medelklassen. Dan Andersson-bysten i närheten har ju också åter kommit upp de senaste åren, men fanns inte under intervjutillfället. En entreprenör av kvinnligt kön anser att Haga är den förnämsta delen av staden, kanske hon indirekt inbegriper Järntorget? Det hänger ju ihop med Haga och jag tror att många människor ser en helhetsmiljö runt Järntorget där delar av Långgatorna, Linnégatan, Rosenlundskanalen och Haga ingår. Hagas negativa stämpel som arbetarstadsdel verkar i alla fall ha försvunnit. Renoveringen och nybyggnationerna verkar ha gjort sitt.

 

Dan Andersson-statyn på Järntorget i Göteborg 2006.

I gruppen där personer i chefsställning inom offentlig förvaltning finns en manlig individ som tycker att torgkänslan inte riktigt kan hittas någonstans i Göteborg. Antingen beroende på avsaknad av fyra väggar eller att de är för livligt trafikerade. Om Järntorget säger han – observera att det är före ombyggnaden av torget från rondellplats - att:

”… jag passerar ibland Järntorget och det heter ju Järntorget, men man upplever det inte riktigt som ett torg. Det är en öppen plats där bilarna passerar runt. Där är det också en jättefin skulptur, den där fontänen.”


Gustav Adolfs Torg i Göteborg, sommaren 1988. Stadens hjärta intill Brunnsparken, före den omfattande restaureringen av torget som genomfördes 1990-1991. Nyttjanderätten till Göteborgs ”förnämsta torg” har alltid varit en het diskussionsfråga i Göteborg alltsedan statyn invigdes år 1854. Vilken funktion ska det ha? Exempelvis flyttades den forna Larsmässomarknaden till en annan del av staden då den ansågs opassande för finrummet, då det begav sig.
 

Folk i Göteborg verkar inte ha något riktigt namn på ”fontänen”, till skillnad mot ”Kopparmärras” (där man mer ihågkommer hästen före ryttaren), Poseidons och Gustav Adolfs statyer. En kvinnlig informant ur nyss citerade samhällsgrupp framhåller också Haga, en annan beklagar Hagas nedrivning:

Att vi inte värnade om Haga när det var tid, som Gamla stan. Det är nåt jag som göteborgare är riktigt bedrövad över. Jag såg hur man såg till att hålla fastigheterna i dåligt skick för man ville ha ut dom sista hyresgästerna. Så det läckte ur taket. Det är nånting när man talar om Göteborg, det är som när en fransyska som var och stod och titta ut över stan och frågade: Har ni något riktigt gammalt område här? Jag kunde inte peka på nåt. Haga var ju där men kommer vi dit så är det bara nya fastigheter.”


ICA Haga vid korsningen Husargatan och Pilgatan. Handelshögskolan längst bak i bakgrunden. 


Summa summarum är att om göteborgaren i allmänhet har en ganska klar bild av Avenyn och Poseidon-statyn, verkar bilden av Järntorget och ”fontänen” vara mer luddig. Jag hittar inte många likheter eller olikheter över deras bild av Järntorget, förutom att den äldre generationen verkar ha haft en starkare relation till det. Nya grupper, som invandrade finländare verkar inte tycka någonting. Det är ett stadsdelstorg som ett annat, men någorlunda centralt beläget.


Port vid Skolgatan 18(a-b) i Haga.  Fram till 1970-talet var Haga en stadsdel med låg boendestandard, bohemliv, krogar och svartklubbar. Omfattande rivningar och renoveringar under 1970- och 1980-talen förändrade bilden. Det finns en del gamla byggnader kvar, även om många revs. Haga är idag en eftertraktad boendemiljö och betraktas som en sevärdhet i Göteborg. 


Häri ligger nog problemet med Järntorget också. Det har förlorat sin själ i samband med Hagas förvandling. Inte kan det vara ett arbetartorg när det inte bor kvar några arbetare i området. Kortedala torg fyller nog idag den funktionen bättre och det är en orsak till att Hagnäs torg i Helsingfors har kvar sin prägel, fortfarande hittas många arbetare i stadsdelen Berghäll. Jämför man med Olskroken som också genomgått en enorm förändring, så revs allt inför nybyggnationen. Det nya torget kan skapa sig en egen profil. Järntorget skapar minnen av något som inte mera existerar, arbetarrörelsen har förändrats och de historiskt sett traditionella arbetarna finns inte mera kvar… vare sig i Haga eller egentligen någon annorstädes. År 2011 ter sig arbetarklassen annorlunda mot år 1911.


Fontänen på Järntorget i Göteborg, den 1 februari 2011.
 

Dessa tankar finns när jag besöker Järntorget en regnig dag i början av februari, men även en massa tankar som bläddrandet i Finskt Museum gav mig och som jag ska återkomma till en mer samlad rapport i kommande veckoblogg. Jag åker till östkusten på fredag, men kommer innan dess att vara upptagen med GIS-lärande och nattarbete.

Finskt Museum, gamla årgångar på universitetsbiblioteket i Göteborg.



1) Tore Strindbergs skulptur Järntorgsbrunnen eller De fem världsdelarna uppfördes 1927.


Gravrösen - revirmarkörer från bronsåldern och utgrävningsobjekt under historisk tid.

Harri Blomberg vid hällristningarna i Ekenberg, invid Motala ström och sjön Glan i Norrköping. Bilden är fotograferad av Victoria Pettersson. Vecka 4 2011

 


 

Lokaliseringen av gravrösena längs Finlands väst- och sydkust är ett tydligt tecken på havets betydelse under bronsåldern. Den sydskandinaviska bronsålderskulturens spridning längs den svenska norrlandskusten hade också sin likhet längs nuvarande Finlands kustband. Bronsåldersmänskan såg vattnet som en naturlig transportled och under en tid då kartor saknades var landkänning viktig, vilken fanns vid de passager som i årtusenden har fört människor mellan Sverige och Finland.


Vattenburna farleder till och från nuvarande Finland under bronsåldern.
 

När havet var farleden blev gravrösena markörer för ett bebott och brukat område. Under den äldre bronsåldern verkar stora jordbruksområden ha tagits i anspråk, då varje teg odlades i tjugoårs intervaller, ännu var boskapsskötsel och binäringar som jakt och fiske viktigare, därför var det viktigt att ha kontroll över olika typers resursområden. Klimatet var bättre än idag och försämrades inte först i samband med övergången till järnåldern ett halvt millennium före Kristi födelse. Under den yngre bronsåldern sker en förändring i den sydskandinaviska bronsålderskulturen, troligtvis delvis beroende av vädrets ”försämring” och en övergång till ett mer fast jordbruk då de bästa jordarna kom att börja gödslas, vilket krävde stallning av boskap, såsom långhuset i Nakkila i Satakunda visar, där boende- och boskapsdel huserade under samma tak. En kommun som för övrigt kan uppvisa ett långröse från bronsåldern i Selänkangas som mäter 43 m x 11 m.[1]

Skändla rös, två monumentala rösen (långröset och det runda röset) från bronsåldern på Skändlaberget på Hisingen i Göteborgs kommun.

När man inte på samma sätt flyttar runt på sina stora marker, utan en tydligare nyttjad kulturbygd visas i landskapet förändras även gravskicket, men länge är gravarna vid sidan av att fylla en begravningsplats åt de döda även en revirmarkör. Dock kom de flesta människor inte att ligga i flotta stenkistor omgärdade av ett stenröse, utan i mer anspråkslösa gravar som idag är svårupptäckta, men kan ligga i stora samlingar såsom urnegravfält. Gravrösena kom förövrigt redan under bronsåldern att ersättas av lägre belägna och flackare gravhögar som mer allmänt kallas för stensättningar. Ända in i äldre järnåldern är dessa röseliknande stensättningar vanliga, men sällan lika höga som gravrösen och inte med samma exponerade placering.[2] Givetvis finns lokala avvikelser, men också stora likheter.


A-kursens studiebesök på Danmarks nationalmuseum i Köpenhamn, den 15 november 2005.


När jag under A-kursen i arkeologi 2005 tillsammans med kurskamrater besökte Nationalmuseum i Köpenhamn, åkte vi dit för att bland annat få se på de bronsåldersartefakter som hos oss på svenska västkusten oftast bara är avbildade på hällristningar från samma tid. Danmark som anses ha den ”rikaste” bronsålderskulturen har inte mycket att visa upp av hällristningar, oftast ristade stenbumlingar, dock vet vi ju inte hur mycket som var ristat och målat i mer förgängligt material? Kanske det gemensamma bildspråket i Finland ristades i trä, i alla fall har man i Vendsyssel i nordligaste Danmark hittat en så kallad hällristningsbåt i en trästock från tiden då det begav sig.


Inristad båt i en ekstam från den äldre bronsåldern (dendrokronologiskt daterad), dvs ca 1700-1100 f Kr. Funnet under torven i Lundegårds mosse vid Kås i Vendsyssel och utställd på Vendsyssel Historiske Museum i Hjørring.
 

Kulturkretsar är inga statiska begrepp, utan rörliga då befolkningar flyttar på sig, ibland sker en invandring och ibland upptar lokalt boende nya kulturyttringar och anammar dem som sina egna. Viktigt är i alla fall att veta det fågelperspektiv som vi har på vår värld inte delades av våra förfäder, den bästa överblick de kunde få var att klättra upp på ett berg och skåda över territoriet, men ändå inte längre än till horisonten. Hav kan idag ses som något skiljande, men för bronsålderns människor var det kommunikationsleder och ett av de få kommunikationssätt som var tillgängligt om man ville röra sig större sträckor, knyta kontakter och ta del av resursutnyttjande. Det kanske är därför skeppet är det vanligaste motivet på hällristningar vid sidan av skålgropar (älvkvarnar)?![3]


Två hällristningsskepp i Åsvittinge på Vikbolandet som idag ligger i ett åkerlandskap, men då de ristades var de en del av ett marint landskap. Inte endast Finlands västkust med sina skogsomgärdade gravrösen gäckar dagens betraktare med att placera forna kustbundna fornlämningar i en helt annan miljö än vid deras tillkomst. Om man inte har denna landhöjning i baktanke kan man såsom tidigare forskning misstolka fornlämningarna rejält & ge dem attribut som var dess skapare främmande.
 

I veckan som har gått har vi inlett termin 2 i APT-programmet, där arkeologen Per Stenborg bland annat föreläste om kartor. Kartografins geografiska information har man sysslat med länge och är betydelsefull för den värld vi känner. Det är svårt att föreställa sig världen utan kartor. Vår världsbild är så påverkad att vi har en kartbild i huvud när vi förhåller sig till omvärld, till exempel säger vi att vi ska ner till Kristinestad eller upp till Jakobstad när vi lämnar torget i Vasa. Det kan rimligtvis inte bronsålderns människor ha gjort, de förhöll sig till horisonten på ett helt annat sätt än vi. De tänkte inte att nu åker vi till land bortom vår kust, för de visste inte vad som omgav deras kända värld. Därför visar ännu gamla kartor där det är korta avstånd mellan två punkter som förbinds mellan vatten, betydligt kortare än de i verkligheten var rent geografiskt.


På höjden invid gravfältet Dorkils högar i Strömstads kommun i norra Bohuslän finns ett gravröse från bronsåldern.
 

Vi lär oss i utbildningen att hantera program som Arc GIS och det är fascinerande, vore intressant att samla ihop all den information som finns om exempelvis långhuset i Nakkila och dess närmiljö, för att sedan göra förutsägelser om var eventuella bronsåldersboplatser kan tänkas finnas i andra delar av det finländska kustlandskapet. Variabler som jordarter, förhållande till gravfält, lägen i landskapet och dåtida havet från exemplet Nakkila kan läggas över kartavsnitt i kommuner som Kristinestad eller Raseborg.[4]


Ett på 1800-talet utgrävt gravröse i Tervajoki, Lillkyro socken i Österbotten. Det innehöll bland annat ben från människor och djur, samt bronsföremål. Enligt Johan Reinhold Aspelin 1871.
 

Jag hade tänkt att denna vecka berätta om hur man kan studera och vilka frågeställningar man kan ställa till en förmodad boplats från tidsperioden yngre bronsålder – äldre järnålder, men låter det istället vänta till senare i vår, då jag denna gång istället tänkte berätta om lokalbefolkningens relationer till sina gravrösen från bronsåldern, med exempel hämtade från Sydösterbotten. Senare i vår kommer jag nog också att återkomma till dessa gravrösen, då man både i Laholm och Fjällbacka på den svenska västkusten kommer att borttaga sådana i samband med arkeologiska exploateringsutgrävningar.


Ett av tre gravrösen (osäker vilken tidsperiod, men ev från järnåldern) i Frönäs, Övermarks socken i Närpes, Finland. Bilden är fotograferad av A. Franzén. Där har en bonde i fordom grävt och hittat ”något järnskräp”.
 

I mitt Fennicabibliotek hemma har jag mycket sockenlitteratur, som knappast finner läsare bortom de närmast berörda sockenborna. Dock finns det mycket intressant att läsa som har ett allmänintresse, bland annat framkommer det att Finlands första statsarkeolog Johan Reinhold Aspelin (1842-1915)[5] besökte Kristinestadsnejden 1868 (Bötom, Storå och Östermark) – 1869 (Sideby, Lappfjärd, Tjöck och Kristinestad) för att samla in fornfynd, hittade av allmänheten och för att avteckna fornlämningar, vilket bör finnas att beskåda i Helsingfors universitets eller Museiverkets samlingar i Helsingfors, men fornlämningarna i bygden väckte ett intresse redan under 1600-talet, då kyrkoherden i Lappfjärd 1674 beskrev sin socken och 1825 utgrävde pastor E. R. Alcenius en av gravrösena i Heden, väster om Ömossa och fann kol. Anders Warelius skriver om denna utgrävning i Suomi, tidskrift i fosterländska ämnen 1847:

 

”I Sideby kapell af Lappfjerd socken ligger på en holme en hög, som i anseende till sin storlek är ett verkeligt jätteverk, och 3½ mil (sic!) derifrån inåt landet en rad mindre, cirka en famns höga, högar. I en af dessa sednare har R. Alcenius gräfvit och funnit kol.”[6]


Anders Warelius skriver 1847 om arkeologiska utgrävningar, som har skett drygt två decennier tidigare i Sideby socken.

När arkeologen Johan Reinhold Aspelin besökte Hedens fem gravrösen (jättröjsor som lokalbefolkningen kallade dem enligt Aspelin. Ett borttogs efter Aarne Michaёl Tallgrens utgrävning 1912, medan de övriga kvarstår, även om den fjärde lätt missas då den ligger en bit bortom de övriga) 1869, tillsammans med studenten Georg Juvelius, så valde de att undersöka och avteckna gravkistan i ett röse. Den var 8 fot (ca 2,375 m) lång och 3½ (ca 1,04 m) fot bred, då den tidigare var undersökt fann Aspelin inga artefakter eller arkeologiska rester som med blotta ögat kunde iakttagas.[7]


Stenkista i ett bronsåldersröse i Heden i Sideby socken, som undersöktes och avbildades av den finländske arkeologen Johan Reinhold Aspelin 1869.

Åtta år tidigare, sommaren 1861, hade den blott 24 år gamla och ej arkeologiskt skolade forskaren K. E. F. Ignatius undersökt och demolerat två gravrösen, belägna på Björs hemmans skogsandel ungefär ¾ mil från Lappfjärds kyrka. K.V. Åkerblom berättar om händelsen i en Lappfjärdskrönika 1938:

 

”Ignatius påträffade där på en låg bergssluttning fem särskilda stenkummel och på en knappt en fjärdedels mils avstånd från dem åtta stycken likadana, vilka låg i rak linje från norr till söder nära varandra. Av de sistnämnda undersökte han först det tredje, från norr räknat. Det syntes vara orört. Det hade i sitt ursprungliga skick varit 16½ alnar långt, 8 alnar brett och 2 alnar 5 tum högt, samt var nästan rätvinkligt fyrkantigt. Röset var överst täckt med smärre stenar. Under dessa fanns en 5 kvarter hög grundmur, som var gjord av ungefär ½ aln höga och 1 aln breda stenar. De stenar, som upptogs ur mitten av röset, var så sköra, att de gick sönder, t o m då man med liten kraft kastade dem på marken. Forskaren ansåg därför, att de legat i eld och fick bekräftelse därpå, då han i röset hittade även en mängd mindre kolbitar. Där påträffades vidare krossade ben i en håla eller kista, som var ungefär ½ aln vid och omgiven av större stenar. Ignatius undersökte sedan det sydligaste röset på mellersta åsen. Även där fann han en kista av sten. Den var från norr till söder 6 fot lång, från öster till väster 2 fot bred och närmare 2 fot djup. Dess väggar var tämligen jämna och släta och var uppresta av stora stenar på det sättet, att fyra var i en rad på vardera sidan. Kistan var till hälften av sitt djup fylld med mull. I denna syntes tydligt vita ränder, 1 eller 2 tum breda och ungefär lika djupa. De befanns vara rester av krossade ben. Röset innehöll således kvarlevor av en död människa. Inga vapen eller andra ting påträffades i graven.”[8]


En av Ignatius, sommaren 1861, två undersökta forngravar, belägna på Björs hemmans skogsandel, ungefär ¾ mil från Lappfjärds kyrka i Sydösterbotten.
 

Åkerman kommenterar det hela med:

 

”Denna undersökning bragte icke heller så mycket i dagen, som forskaren sannolikt väntat. Mera vetande hade dock kunnat vinnas vid dessa gravöppningar, även om inga vidare fynd skulle ha påträffats i gravarna, ifall de företagits av en erfaren arkeolog, en som kunnat göra jämförelser med andra forngravar.”[9]


Ett gravröse på ett berg i Starrängen i Härkmeri, Lappfjärds socken. Bilden är fotograferad av K. V. Åkerblom.
 

Under 1800-talet skedde flera rovgrävningar i bygden, i hopp att finna skatter, bland annat ska det vid Holmmossberget öster om Träskvik under förra delen eller mitten av 1800-talet tre gravrösen ha utsatts för nyfiket grävande. Tillförordnade kyrkoherden A. F. Sternberg i Lappfjärd åsåg omkring 1860 en dylik utgrävning, som blev resultatlös. Den sista rovgrävningen verkar ha utförts omkring 1902 vid Back hemman i Härkmeri. Tre utomsockens tillhörande stockflötare ville se hur mycket skatter det kunde vara i ett röse. Åkerman berättar i ovannämnda krönika:

 

”Röset var stort som ett stuggolv och av ansenlig höjd. De grävde en stor grop i mitten och kom så över två bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna var fyllda med brända ben. I den ena kistan fann de en kniv, en trattliknande sköldbuckla, en spjutspets, en järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Tyvärr blev alla dessa saker förskingrade, så att de inte kunde uppspåras, när en arkeolog sex år senare besökte orten och ville få reda på dem.”[10]


Fornlämningen utanför Tjöck i Kristinestads kommun, avbildades av den finländske arkeologen Johan Reinhold Aspelin, i samband med hans forskningsresa i Österbotten sommaren 1869. Han kunde inte riktigt sia vad den kunde tänkas ha använts till, mer än att han trodde att det fanns en steningång omgärdad av mindre rösen. Aspelin ansåg den vara det märkvärdigaste och gåtfullaste fornminnet i Syd-Österbotten.
 

Nästan så att det låter som en skröna, men Åkerblom bygger sin historia på ett inlägg av arkeologen Aarne Michaёl Tallgren i Finskt Museum, så någon sanning bör det väl ligga i historien. Oavsett vad så märker man ganska snart att de arkeologiska utgrävningarna och rovgrävningarna i Kristinestadsnejden har lidit av många brister, ty artefakterna har varit få och de naturvetenskapliga analyserna obefintliga. I efterhand är det svårt att veta om vissa av forngravarna, såsom de två Ignatius utgrävde 1861, härrör från brons- eller järnåldern? Dock finns det glädjande nog mycket att forska vidare kring dessa redan undersökta eller rovgrävda gravar, samt de som ännu står i skogarna. Dit de har blivit förpassade av landhöjningen.[11]


Aspelin var 1868 & hälsade på min mormors far Nestor Skogslund (1856-1904) & dennes föräldrar i Bötom. Till Helsingfors universitets museisamlingar medtog han ett spjutblad av rödaktig kalksten (sandsten?). 21,6 cm långt, 4,2-4,4 cm brett & 2,3 cm tjockt, enligt Suomi 1871, där Aspelin skriver en 200-sidig artikel om arkeologin i Österbotten. Spjutbladet hittades i samband med en dikesutgrävning i Skogslund 1858. Löytty korttelin syvyydeltä ojaa kaivaessa Skogslundin talossa, som Aspelin skriver.



[1]
    http://www.nakkila.fi/?lang=fi&url=muut/historia.xml 2011-01-28;
http://www.nakkila.fi/asiakirjat/pub/%7B9AB527EF-23E4-4A5E-8998-F8FC8FE43ACC%7D_Esihistoria.pdf 2011-01-28; http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/Nakkila 2011-01-28.

[2]    Cserhalmi, Niklas, Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård, temanummer 6/1997:65-73.

[3]    Stenborg, Per, Preliminärt kompendium. Geografiska Informationssystem för Kulturmiljö och Humaniora. Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2011, kapitel 1.

[4]    Ibid.

[5]    http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Reinhold_Aspelin 2011-01-28.

[6]    Warelius, Anders, Bidrag till Finlands kännedom i etnographiskt hänseende. Suomi 1/1847:62.

[7]    Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-100 & 138, samt bild 48, 49, 50 & 53.

[8]    Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:15-22. Sidorna berör den förhistoriska tiden. Själva utgrävningen som Ignatius utför sommaren 1861, finns återberättad och illustrerad av honom själv i tidskriften Mehiläinen, heinäkuu. 7:s n:ro. 1862. Helsingfors 1862:154-159, varav bilduppslaget på sidan 157 är från utgrävningen i Lappfjärd 1861.

[9]    Ibid.

[10]  Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:20. Författaren bygger historien på ett inlägg av A. M. Tallgren, Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken. Finskt Museum 1912:77.
[11]  Den märkliga fornlämningen som Aspelin avtecknar på "Kilåsen, fem nya verst österom Tjöck by", måste vara de som idag går under beteckningen Tjöck, Kilberget 1, höjd 43 m ö h och Tjöck, Kilberget 2, höjd: 35-37,5 m ö h. Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km) och därför motsvarar 5 verst  5,334 km. På Kilberget 1 finns 13 gravrösen, stensättningar och stenvall, medan Kilberget 2 har 2 gravrösen. Allt enligt Fasta fornlämningar i Österbotten. Bilaga 1: Nationellt värdefulla landskapsområden och nationellt betydande kulturhistoriska miljöer, sid 5. Se länken  http://www.obotnia.fi/sv/binaryviewer.aspx?MediaID=1581 2011-01-30. Kilbergets belägenhet på den ekonomiska kartan hittas på länken http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=213823&n=6924182&scale=16000&tool=siirra&width=600&height=600&lang=fi 2011-01-30. Se även Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99, samt bild 50.


Förhistorisk identitet.

Harri Blomberg besöker ett gravröse från bronsåldern på Safjället i Mölndals kommun. Vecka 3 2011

 



... med denna vecka tar höstterminen 2010 vid Göteborgs universitet slut och kommande vecka inleds vårterminen 2011... det har blivit en hel del terminer vid Göteborgs universitet, skrevs in vid universitetet redan höstterminen 1989 då jag läste ekonomisk historia och sociologi, men nu som sagt är det arkeologiska spörsmål som gäller för tillfället...


Höstterminens sista skolarbete.
 

I tisdags avslutade vi terminen med ett heldagsseminarium kring ett fiktivt arkeologiskt anbud för att få göra en arkeologisk slutundersökning av en boplats från yngre bronsåldern/äldre järnåldern på Hisingen. Det var en mycket givande dag där våra skilda kunskaper sammanflätades i ett mycket intressant resonemang om förhistoriska boplatser, utnyttjande av in- och utmarker, kreaturshållning, jordbruk, forngravar, vattentäkter och kultplatser med mera. Samt vilka möjligheter man har som arkeolog att kunna använda naturvetenskapen för att göra vettiga analyser som kan tidfästa fornlämningen och visa hur den utnyttjats av forntidens människor. Vi har börjat se samband mellan forngravar, boplatsens och närområdets utnyttjande, även om svaren på många frågor ännu inte kan fås.


Rekonstruktion på Hällristningsmuseet i Himmelstalund av de flera tiotal bronsåldershus arkeologerna fann i Pryssgården i Norrköping på 1990-talet.


Under vårterminen ska vi delvis lämna
denna fokus för ett tag, för att istället lära oss mer om Geografiska informationssystem (GIS) och digital fältdokumentation. Inledningsvis ska vi bekanta oss med programvaror, koordinatsystem och geodatabaser. Sedan ska vi se hur GIS kan hjälpa arkeologin, för att förstå detta behöver vi lära oss mer om topografi och terrängmodeller, samt de senares visibilitet och rörelse. Teori kommer att varvas med labb och våra första lärare ska bli arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren. Den praktiska digitala fältdokumentationen senare i vår leds av Chris Sevara.


Bronsåldersspecialisten Johan Ling, som doktorerade i ämnet arkeologi vid Göteborgs universitet med avhandlingen


Denna kunskapsbank som är i uppbyggande skulle jag vilja tillämpa
för att bland annat förstå de förhistoriska lämningarna i min fädernebygd i Sydösterbotten. Även om jag tycker att ålderdomliga hänvisningsskylten med texten Forngravar till gravrösena i Heden har sin charm, så behöver de förstås i sin egen kontext och försökas ges dateringar, att det rimligtvis inte har något direkt samband med de forngravar i närheten av Ömossa bykärna, som i sin tur härrör från stenåldern. Hedens rösen har däremot samband med andra rösen i Kristinestads kommun, närmast de omkring 50 stycken som ligger som ett långt band ända från Lidåsen vid Liden-Åback via Åbackberget till Österåsarna i Lappfjärd-Dagsmark. Själva Åbackberget innehåller flest forngravar, troligtvis från bronsåldern då havet stod 25-35 meter högre än idag och gravrösena som ofta var havsbundna ligger därstädes cirka 30 meter över den nuvarande havsytan. (1) 

 

Drygt 2 dussin gravrösen på Åbacksberget i Lappfjärds socken, Kristinestad. Rekonstruktionsförslag av Harri Blomberg.


Rekonstruktionsförslaget ovan kan te sig vara i överdrift, men den sydskandinaviska bronsålderskulturen verkar längs Finlands västra och södra kustband ha manifesterat sig med rösen. Det finaste exemplet finns nog på Sammallahdenmäkis fornlämningsområde i byn Kivikylä i Raumo i nedre Satakunda, Västra Finlands län i Finland, vilket skrevs in på Världsarvslistan 1999 som den första arkeologiska platsen i Finland med motiveringen:
”Sammallahdenmäki skrevs in på Världsarvslistan som det mest representativa objektet inom den västliga bronskulturen i Finland och Skandinavien.” (2)

Sammallahdenmäkis gravrösen från bronsåldern.


På ett bergigt område, som är cirka en kilometer långt ligger sammanlagt 33 gravrösen från bronsåldern, vid den tiden låg området vid kusten. Gravarna är gjorda i tre olika mönster, låga och runda smårösen, stora stackformade och runda ringformade rösen.

Sammallahdenmäkis gravrösen från bronsåldern.

En enda av gravarna är fyrkantig och kallas ”Kyrkgolvet” (finska: Kirkonlaattia). Fyrkantiga stenrösen är inte kända från andra delar av Finland och formen är ovanlig inom hela den skandinaviska bronsålderskulturens område. Enligt folksägnen tävlade jättar med några kristna om vem som kunde bygga en kyrka fortast. De kristna jobbade snabbast, och det fyrkantiga röset är grunden till den kyrka som jättarna påbörjade. (3)

Sammallahdenmäkis gravrösen från bronsåldern.

Bronsåldersrösenas antal i Finland går bara att beräkna och siffran ligger mellan 3000 – 6000 stycken, då en hel del rösen har en osäker datering och endast ett tiotal har kunnat dateras genom metallfynd. Vissa rösen kan härröra från järnåldern eller vara odlingsrösen som har uppstått under historisk eller förhistorisk tid. En viss lagbundenhet kan ändå skönjas genom att de oftast uppfördes vid dåtida strandlinjer, med det lite lustiga fenomenet att de i Satakunda och Österbotten numera på grund av landhöjningen kan ligga kilometervis inåt land, medan gravkumlen söderom oftast har någon form av havskontakt. (4)

Ett bronsåldersröse i Pyttis på Finlands sydkust. Bilden är fotograferad av Pauli Simonen.

Gravskicket med stora gravrösen längs Finlands kuster speglar på samtida religiösa föreställningar i den sydskandinaviska bronsålderskulturen. De kan idag vid en snabb anblick ofta se ut som röjningsrösen, men stenarna har ofta varit kallmurade och stenarna var noga avpassade till varandra i rösena, utan större håligheter emellan, ungefär som i medeltida kyrkväggar. Kring dessa rösen fanns sydskandinaviska samhällsbildningar som präglades av jordbruk och boskapsskötsel. Båten måste ha betytt mycket för dess kustnära befolkning, mycket mer avancerade skapelser än vad många kan tänka sig. Sådana farkoster kunde enligt studier av hällristningar transportera upp till 70 personer. De smalaste ställena – Kvarken, Ålands hav och Öland/Gotland/Finska viken - över de stora havsvikar som omger nuvarande Finlands kuster var flitigt trafikerade under bronsåldern. I en tid då man saknade navigeringsinstrument var kontakten med kustlinjen en viktig förutsättning för att komma rätt fram. (5)

Bronsåldersskepp inristat i Karlsberget vid sjön Glan i Norrköpings kommun.

De flesta rösen mäter i medeltal 10-15 meter i diameter och är 1-2 meter höga. Storleken varierar dock betydligt, och rösen med en diameter om 20-25 meter och en höjd på 3-4 meter är inte ovanliga. Finlands största gravröse är Kungsgraven i Panelia i Kiukais i nedre Satakunda. Röset är 36 meter i diameter och 5 meter högt. Forngraven är inte undersökt, men bör genom sitt läge kunna dateras till yngre bronsåldern. Den pryder Kiukais kommunvapen, som ritades av Gustaf von Numers och kom i bruk 1950. Kommun uppgick dock i Eura kommun 2009 och vapnet har därmed officiellt fallit ur bruk. (6)


Kungsgraven från bronsåldern pryder Kiukais kommunvapen.

Rösen kan innehålla en eller flera gravar. Den döde lades i en kista av sten tillsammans med personliga tillhörigheter, så kallade gravgåvor. Om den avlidne var en man kunde han få med sig rakkniv, pincett och kanske ett vapen. Ibland brändes den döde och ibland begravdes liket obränt. Rösena användes ibland till begravningar under flera generationer. Under yngre bronsålder (1100-500 f Kr) brändes den döde och askan samlades ihop i ett lerkärl som grävdes ner i kanten av röset. Rösena är oftast runda till formen, men de kan också vara avlånga eller kvadrantiska. Som regel är de placerade på berg så de syntes på långt håll. Ofta finns det rösen på andra närbelägna bergshöjder. I Finland är de i regel samlade i grupper om 2-10 rösen, även om enstaka rösen inte är sällsynta och även större samlingar än 10 är kända. Kanske var det ett sätt att markera för andra att området var upptaget. Arkeologin anser att bronsåldersfolket med dessa rösen levde i en gemensam kulturkrets, som manifesterade den i ett symbolspråk och gemensamma ceremoniella praktiker. (7)

Stenkummel vid Gäddviken (Karlöfjärden) i Esbo, Nyland.

Det som dock saknas för Finlands del är långhusen som rimligtvis torde tillhöra denna kultur. Veterligen känner jag bara till ett långhus som har grävts fram, det frilades på 1960-talet i Nakkila utanför Björneborg i Satakunda. Fornlämningskomplexet Rieskaronmäki frambringade en lerklinad hydda, ämnad för boskap och ett 12 x 5,5 meter stort långhus med breda väggar, byggt på en terrass, med en bostadsdel som var ca 20 kvadratmeter. Eldstad fanns i hyddan och hittades inte i långhuset, som även hade plats för ytterligare husdjur såsom nötkreatur och får/getter. Jakt förekom på bäver och hare enligt osteologiska kvarlämningar, som också visade att man höll hund på bronsåldersgården. (8)

Bronsföremål funna i Finland, från Viborg i sydöst till Storkyro i nordväst.

Alldeles intill riksväg 25 i Bäljars i Karis i sydvästra Finland grävde Museiverkets arkeologer 2008 ut en förmodad bronsåldersboplats, men om de fann något långhus vet jag inte i dags datum. Där blandades järnålders- och bronsåldersmaterial med varandra. Åkerjorden skalades bort 25 cm och arkeologerna hittade eldstäder, benbitar och massor av skärvor. Bland de över 1000 keramikskärvorna fanns vanlig hushållskeramik från järnåldern, men även från äldre tider. En del av keramikfynden var dekorerade med textiltryck och de hittade också kantskärvor som har hört till låga kärl och då är det inte frågan om järnålderslerkärl utan mycket äldre föremål, från en bronsåldersboplats, cirka 1000 f Kr. Dessutom hittade man gropar som arkeolog Satu Koivisto på Museiverket antog under bronsåldern hade fungerat som matförråd. Utgrävningsresultaten är viktiga, även om inte bostadshus hittas då man inte känner till många bronåldersboplatser i Finland och av de få som finns har arkeologer undersökt bara några enstaka. En del av dem undersöktes för femtio år sedan och då var metoderna inte lika avancerade som i dag. (9)

Spjutspets av brons, funnen i S:t Bertils i Egentliga Finland.

Det är som sagt knapert med funna boplatser (10), som åtminstone i Österbotten rimligtvis bör ligga i skogarna eller åkerplättarna österom bronsåldersrösena. Där ligger spåren av hela samhällen, otillräckligt inventerade. Inte bara forngravar och boplatser, även spår av forntida jordbruk och boskapsskötsel. Problemet med att boplatserna inte är lokaliserade är att de kan förstöras av vår generation. I samband med modernt skogsbruk med sina stora kostsamma maskiner som går dygnet runt plöjs de ofta sönder, men även vid uppförandet av radiomaster och vindkraftverk. Sker det försvinner även möjligheten att få kunskap om hur bronsåldersboplatser var organiserade och därmed även mycket kunskap om vilka som kan tänkas ha uppfört dessa vår forntids mäktigaste fornlämningar. (11)

Harri Blomberg tar upp vatten med en skopa på 1,55 meters djup, för att tillsammans med arkeologer inom Kungahällaprojektet kunna dokumentera en bronsålderslämning i Ytterby, Bohuslän.

Helgen som kommer ska jag tillbringa i Östergötland och försöka sammanställa APT-seminariets bärande tankar om kustnära levnadsförhållanden, sett ur ett västsvenskt arkeologiskt perspektiv, i övergångstiden då bronsåldern övergick i järnåldern. Mer om detta resonemang i kommande veckas blogg, då jag även ska berätta om utgrävningar av rösen i Lappfjärds socken, en del i vetenskapligt syfte och andra i jakt efter skatter.

Halsring av brons av sydskandinavisk karaktär, funnen i Kiukais socken i Satakunda. Det var en av tre halsringar från period VI under bronsåldern, som hittades i en numera uppodlad mosse.
 


  

1 http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/osoitehaku.html?e=218105&n=6919279&scale=16000&width=600&height=600&tool=suurenna&lang=sv 2011-01-20, samt http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/fornlamningar_metal.htm 2011-01-20.

2 http://www.nba.fi/sv/sammallahdenmakilappi 2011-01-19.

3 http://sv.wikipedia.org/wiki/Sammallahdenmäki 2011-01-19.

4 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:118ff.

5 Tarkiainen, Kari, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa. Svenska litteratursällskapet i Finland 2008:26ff.

6 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:119f.

7 http://commons.wikimedia.org/wiki/Partilles_rösen 2011-01-20.

8 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:127; http://www.nba.fi/sv/nm_undervisning_fh_brons2 2011-01-20.

9 http://svenska.yle.fi/nyheter/sok.php?id=141517&lookfor=&sokvariant=arkivet&advanced=yes&antal=10 2011-01-20; http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=312987&n=6662316&scale=40000&tool=siirra&width=600&height=600&query=hae&hakutapa=paikannimihaku&nimi=B%C3%A4ljars&osoite=&kunta=&isShown=true&lang=fi 2011-01-20.

10 http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-20.

11 Resonemang som uppkom när länsantikvarien Marianne Foghammar från länstyrelsen i Halland, föreläste för APT-programmet den 13 januari 2011. Mer information om österbottniska rösen finns bl a under länken http://museot.keski-pohjanmaa.fi/sve_kp_laisuus_4.htm 2011-01-20 och fina bilder på gravar från bronsålder och järnålder i sydvästra Finland hittas på hemsidan Forntida spår http://www.ismoluukkonen.net/muinaisenjalkia/lista.html 2011-01-20.


Bronsåldern, som jag är van att se denna tidsepok.

Harri Blomberg invid en dansk bronsåldershög i Vendsyssel. Vecka 2 2011



Det är början på kalenderåret, men slutet på min första termin i APT-programmet på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet och om knappt en vecka ska vi avrunda denna med ett slutseminarium kring en fiktiv ansökan att utföra en framtida utgrävning av en boplats på Hisingen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern.  Bronsåldern framställs ofta som en enhetlig kultur i Norden, men det stämmer inte med fyndmaterialet från denna tid. Det är även stora skillnader mellan äldre och yngre bronsålder, då den förra epoken har mer gemensamt med senneolitikum och den senare med förromersk järnålder.  Livet och samhällsskicket skiljde dessa perioder åt, men även likheter fanns på samma sätt som det fanns skillnader och likheter mellan olika regioner i Norden i fråga av förekomst, kvantitet och typ av fynd (t ex hus, gravar, ristningar, olika artefakter, etc) under bronsåldern.


Söderslätt vid Döserygg i Skåne, en bronsåldershög i bakgrunden. 


Det finns en gräns i Norden som skiljer denna nordliga del av Europa i två hälfter, åtminstone om man räknar i kvadratkilometer. Den sydvästra är den del som de flesta förknippar med bronsåldern, olikheter finns även här i materiell rikedom och liknande, men är enhetlig såsom vikingatidens Skandinavien var. En tydlig gräns gick under bronsåldern igenom Ångermanland och Jämtland, det norr om i Sverige, större delen av Finland utom kustbygdsavsnitt och hela norra Norge var något som inte ingick i den sydskandinaviska bronsåldern, som var en förlängning av den centraleuropeiska bronsålderskulturen. Om det som fanns bortom den mer civiliserade södern kommer jag att återkomma till sedan, visa likheter och olikheter, men först en beskrivning av sydskandinavierna under hela bronsåldern.[1]


Sydskandinavisk bronsålderskultur i Norden och Baltikum.
 

Gravskicket i Sydskandinavien var detsamma med stora högar, av jord i söder ända upp till södra Halland och norra Skåne, medan högar (rösen) av sten uppfördes norrom, beroende på landskapets beskaffenhet. Denna typ av gravsättning finns knappt i den norra hälften av Norden, enbart längs de svenska och finländska kusterna, områden som binds samman med den sydliga kulturen. (Södra Danmark har dessutom begåvats med ett tjugotal välbevarade gravar från äldre bronsålder med klädesplagg och människorester.) Dessa jordhögar och rösen restes under hela bronsåldern, men under bronsåldern uppkom även skeppssättningar. Gotland är fyndrikt på dessa. De äldsta stenskeppen uppträder under äldre bronsåldern, där de uteslutande påträffas täckta av rösen eller högar. Samtliga har daterats till period III (bronsåldern delas upp i sex perioder, efter Oscar Montelius periodindelning, där den äldsta är nr I och den yngsta nr VI. Period I-III motsvarar den äldre bronsåldern och period IV-VI motsvarar den yngre bronsåldern.). Först under yngre bronsåldern skulle skeppssättningarna också komma att resas som fristående monument, synliga för alla.[2]

 

Bronsåldershög från Raseborg i sydvästra Finland. Bild från Wikimedia Commons.

Ett stort antal människor kom med bronsåldern att även begravas i stensättningar, flackare former av rösen, men det intressanta är kremeringsförfarandet, som det finns spår av redan i senneolitikum, men gravhögsliken från södra Danmark var som sagt ovan inte brända utan lagda i ekkistor. Rituella handlingar brukar ha en övergångsfas där olika seder brukar leva sida vid sida. Befolkningskoncentrationen gjorde högarna alldeles för påkostade, åtminstone i södra delen där god jordbruksmark förlorade sin matjord då högarna restes. Ifrån kontinenten kom traditionen med urnegravfält under yngre bronsåldern och började sprida sig norrut, en av de nordligaste lokalerna är Hassle i Mälardalen. Rentvättade benrester och obrända gravgåvor skiljer dem från järnålderns urnegravar. Det bör påpekas kring mitt resonemang att under äldre bronsålder är överskottet stort i förhållandet mellan befolkningstäthet och arbetsinsats/avkastning, men det minskar under den yngre bronsåldern för att nästan helt försvinna i samband med järnålderns ingång. Vilket också försvårar uppförandet av skrytbyggen.[3]


Ekkistegrav från en dansk bronsåldershög. Tyget i denna typ av gravar har bevarats bra, trots 3000 års ålder. Här en mössprydd man. 


Urnegravskicket innebar också att man på nytt började tillverka lerkärl i en större omfattning. Från den äldre bronsåldern finns inte många keramiska fynd, delvis beroende på att man länge har haft svårt att hitta boplatserna, de är ej placerade vid rösena… till skillnad mot järnåldern då gravfälten oftast ligger i direkt anslutning till gårdarna. Från yngre bronsåldern är det helt annorlunda med keramiska fynd. Dessa är nu talrika och har mycket olika utseende och kvalité. Vi finner dessa fynd i urnegravar och på boplatser. Keramikfynden från urnegravarna kan redan vid nedläggandet ha varit skadade. Krukorna med ben är oftast försedda med lock, specialtillverkade för ändamålet eller med en annan upp och nedvänd kruka som täcker urnans översta del.[4]

 

En urnegrav var en förhistorisk brandgrav i vilken rensade ben från de avlidnas kremerade kroppar förvarades i en behållare, som vanligen bestod av ett keramikkärl och lades ned i en urnebrandgrop, där urnan med innehåll grävts ner i en grop. Urnebrandgropar förekommer under yngre bronsålder och järnålder i Skandinavien.

I det arkeologiska fyndmaterialet kan man hitta många andra förändringar under bronsåldern, t ex uppkommer i slutet av denna tidsålder enstaka föremål av järn i nuvarande Sverige vid sidan av Danmark. Om de i Sverige under period V hittas enbart i Skåne, finns sådana även på Gotland och har också hittats på en plats alldeles norr om Hjälmaren under period VI.[5]


Tjelvars grav är en skeppssättning som är 18 meter lång och 5 meter bred och står söder om Slite på Gotland. Den är sannolikt från yngre bronsåldern och restaurerades 1938, då man också fann en liten kista av stenhällar i öster som innehöll brända ben och några krukskärvor. Bilden är fotograferad av Håkan Svensson.
 

Under samma period, d v s den yngsta bronsåldern hittas i Sydskandinavien de första säkra arkeologiska fynden av mellanbetsel och liknande som bekräftar att bronsåldersmänniskan körde vagn eller red hästar.[6] Inom jordbruket utvecklades ådern till en bågåder, vilket innebar utvecklingsmässigt att när bronsen blev en mer allmän egendom så behövde man bara byta ut spetsen, tidigare hade man varit tvungen att byta ut hela ådern då åderspetsen blev slö eller skadades.[7]


Hällristning i Herrebro, utanför Norrköping i Östergötland, visar att bronsåldersmänniskan körde häst och vagn.

Givetvis ändrades även ornamentiken, t ex dog spiralornamentiken ut med den äldre bronsåldern. Bältesplattan av brons minskade i omfång, kanske beroende på att bronsen blev mer allmän och man ej kunde visa sin rikedom med stora bronsutsmyckningar. Däremot kunde man med ornamentiken utveckla konstnärligheterna. Fibulorna som exempel förändrades från enkla bruksting till vackra glasögonfibulor.[8]


Främre huset vid Vitlycke museum i Bohuslän, visar en rekonstruktion av ett bostadshus från äldre bronsåldern.

De redan stora bostadsbyggnaderna som har varit indelade i två skepp tidigare blir större och får ett tredje skepp, en tydlig utveckling under yngre bronsålder. I Danmark uppkommer även byar.[9]


En rekonstruktion av ett bostadshus från yngre bronsåldern, vid Vitlycke museum i Bohuslän.
 

Nu kan det vara dags att återgå till en jämförelse mellan Sydskandinavien och det som låg norrom. Från omkring 2000 f Kr finns en skiljelinje mellan Nordskandinavien och Sydskandinavien i kulturorientering gentemot omvärlden. Medan Sydskandinavien knöt sig närmare till Mellan- och Västeuropas bronsvärld, blev Nordskandinavien orientering österut lika stark. Perioden 2000-800 f Kr har kallats epineolitikum för att ange norra Sveriges och Nordskandinaviens annorlunda utveckling.[10]


Hällmålningarna på klippan i Astuvansalmi i Kristina kommun vid Saimen antas vara från senneolitikum och är bara något århundrade äldre än de äldsta bronsåldershögarna på Finlands västkust. Bilden är fotograferad av Ohto Kokko.
 

Skillnaden kan man också se i bildvärlden. I det hela nordiska området hittas hällmålningar och hällristningar. Det som skiljer dem åt är motivval och hällristningar är vanligare söderut, medan hällmålningar är det i sin tur i norr och har dessutom ett stort antal bilder från tiden före bronsåldern. Motivvalet i söder är också mer omväxlande, det visar upp en rikare religionsutövning och samhällsbildning. Bilderna bekräftar alltså en mer utvecklad gudavärld i söder än den i norr. Skeppet är, efter skålgropen, det vanligaste motivet bland hällristningarna i söder, därutöver finns människor i vardagsnära och kultiska sammanhang (jakt- och plöjningsscener, redskap och vapen) och djur, t ex hjortar, svin, hästar och hundar. Medan älgen är det vanligaste djuret på norrländska hällar. De nordliga hällristningarna och -målningarna hör ihop med ett samhälle som i huvudsak livnärde sig genom jakt, fångst och fiske.[11]


Hedens ungdomsföreningslokal, sommaren 1992.

Min fädernebygd i Sydösterbotten tillhörde denna sydskandinaviska bronsåldersvärld. Jag har cyklat mycket mellan byarna i Kristinestad och Bötom under de perioder jag har varit bosatt i denna nejd, där det en bit från nuvarande kustlandet finns spår av en forntida kust. Landhöjningen har gjort att de flesta förhistoriska lämningar ligger kilometervis från havet... järnåldern närmast kusten, därefter bronsåldern och stenåldern längst inåt land... de flesta kustnära lämningar, då de en gång restes. Fem kilometer från min fars hemby Ömossa i Sideby socken finns en mindre tillhörande bygrupp med namnet Heden, där finns en skylt vid Sidebyvägen med texten Forngravar som pekar in mot en mindre skogsväg och ganska snart ifall man följer den senare kommer man fram till Stenringsbacken.


Kända fornlämningar i Sideby socken, Kristinestads kommun, Finland.
 

Här har det på en smal ås funnits fem stora gravrösen från bronsåldern, men ett av rösena har försvunnit som byggnadsdelar till den väg som leder förbi forngravarna. Det rekonstruerades inte efter den finländske arkeologen Aarne Michaёl Tallgrens[12] (1885-1945) utgrävning av detta 1912.[13] Röset var förövrigt fyndtomt på artefakter, vilket är brukligt med stenrösen vid kustbanden som drabbas av väder och vind. De återstående rösena har diametermåtten mellan 5-13 meter och är 1-2 meter höga. Forngravarna är imponerande där de numera reser sig mitt i skogen, dock med havskontakt då de en gång restes. Sideby socken har gott om rösen från bronsåldern, såsom stora delar av Finlands väst- och sydkust. Till skillnad mot Sverige och Danmark så har man inte mycket kännedom om var bronsåldersfolket bodde. Exempelvis är inga boplatser från bronsåldern kända i Kristinestadsnejden och artefaktfynden nästan obefintliga. Endast ett litet spänne härstammar från bronsåldern, ändock är gravrösena från bronsåldern relativt många. Man skulle med erfarenhet från södra Skandinavien leta mer systematiskt efter boplatser i det sydösterbottniska landskapet.[14]

Röse på Kyrkskär i Sideby socken, anno 1871.
 

Denna vecka har vi hittills haft en föreläsning inom APT-programmet. I måndags eftermiddag höll Göran Tagesson från RAÄ UV Öst i Linköping ett intressant föredrag om Stadsarkeologisk praktik & metod. Exemplen var från Norr-, Lin- och Jönköping, samt Kalmar på ett litet hörn. På torsdag kommer länsantikvarien Marianne Foghammar[15] från Halland och på måndag arkeologen Magnus Artursson[16], men mer om dessa föreläsningar i kommande veckas blogg.


Bronsåldersröse i Helsingsfors vid Finlands sydkust. Bild från Wikimedia Commons.


[1] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:89f.

[2] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:75.

[3] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21.

[4] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:67.

[5] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:92f.

[6] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:106.

[7] Monter på Trelleborgs museum, den 17 november 2005.

[8] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:53.

[9] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21ff.

[10] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv. Förlags AB Wiken 1993:95-103 & 157.

[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:39.

[12] http://sv.wikipedia.org/wiki/Aarne_Michaёl_Tallgren 2011-01-12.

[13] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/arkeologi_krs.htm 2011-01-12. År 1912 undersökte A.M. Tallgren flera rösen i Sideby socken, vid sidan Stenringsbacken i Heden, även Storpåttbacken därstädes och i Sorakangas i Ömossa by. Dessutom undersökte Tallgren ett röse i Starrängen i Härkmeri, Lappfjärds socken, som redan var delvis förstört.

[14] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-12.

[15] http://hn.se/nyheter/varberg/1.505725-dykningar-vid-kloven-pa-getteron?articleRenderMode=image&image=0 2011-01-12.

[16] http://hallandsposten.se/folkfamilj/1.491957-doktor-med-passion-for-att-grava 2011-01-12.


En komparativ studie av Kuria och Ukerewe i Tanzania.

Harri Blomberg i vinterskrud. Vecka 1 2011



Kvällsläsning.


Det nya årets första dagar har hittills mest handlat om snöfall, nattarbete och ett fiktivt arkeologiskt anbud, därför var det gott att årets första hellediga dag få småbläddra bland böcker i mitt bibliotek. Det mesta berör Fennica, men även arkeologi, etnologi och historia har stor plats. Jag har några års studier bakom mig vid den dåvarande Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, numera sammanslagen med arkeologiämnet som jag för tillfället studerar. I kväll tog jag fram historikern Laila Nielsens nio år gamla avhandling Unfree to develop - A comparative study of Kuria and Ukerewe under colonial rule, Tanzania 1850-1961, hade en intressant tematisk fördjupningskurs med henne som lärare för sju år sedan, där vi diskuterade Afrikas historia före, under och efter kolonisationen, utifrån två stammar - Kuria och Ukerewe - i Tanzania.


Laila Nielsens avhandling

När tyskarna väl efter Berlinkonferensen 1884 hade fått sig reserverat bland annat det som kom att bli Tyska Östafrika, kom man under åren 1885-1898 genomföra en militär och politisk erövring och kontroll över det som år 1964 fick namnet Tanzania (även om huvuddelen av landet hade blivit självständigt tre år tidigare) i samband med Tanganyikas sammanslagning med Zanzibar. Tyskarna mötte så många olika former av samhällsbildningar som skulle underordnas och av ovanstående två förekoloniala samhällen var Ukerewe det som lättast kunde förstås och behandlas av den tyska kolonialmakten.

Deutsch-Ostafrika (1905).


Kolonialherrarna ansåg att det var lättare att samarbeta med Ukerewe för deras samhällsstruktur hade mer likheter med den egna, den politiska makten var tydligare uppdelad i olika nivåer och man kunde ganska fort knyta band med de koloniserades viktigaste personer, som i det här fallet var kungen, även kallad för Omukama. Det ska jämföras hur man knäckte Inkariket, genom att infånga inkan kunde man krossa det. En person som i det egna samhället var onåbar, var inte det för erövrarna som inte gav mycket (om något alls?) värde åt den inhemska maktstrukturens helighet. Och i Inkariket hade man en starkt hierarkisk struktur – socialpyramiden växer gärna fram i samhällen med fasta bosättningar och vars ekonomi i huvudsak bygger på jordbruk som ger ett överskott. I fallet Ukerewe ansåg man dock att det var bra att ha kvar konungainstitutionen med Omukama i toppen, som faktiskt levde kvar in på 1950-talet. Man får hela tiden minnas att ifall de koloniserade inte ville underordna sig, så kunde man använda sig av våldsamma utrotningar av de infödda, såsom general von Trothas militära utresningar i Tyska Östafrika och i Tyska Sydvästafrika kring sekelskiftet 1900. Åren 1903-1905 inträffade en tragisk och uppmärksammad händelse, det så kallade Maji-Maji-upproret, bakom vilket först låg ngoui-stammen i södra Tyska Östafrika. De protesterade mot koloniseringen, men tyskarna slog ned upproret, eftertryckligt, effektivt och grymt. Istället för att skjuta enskilda upprorsmakare, brände de skördarna, svälte ut byarna och lade hela landsdelen öde. Mer än 120 000 afrikaner dog. Ukerewes befolkning valde sig att underordna sig, även om den oberoende Omukaman ersattes år 1895 av en ny på samma post och som var redo att vara lojal mot de koloniala herrarna. Han och hans kungliga krets tog till hjälp de medel som styrkte deras positioner, ty de vann fördelar genom stöd från den koloniala administrationen. En annan infödd hövding i Tyska Östafrika som bestod av över 100 olika etniska grupper, vid namn Mkwawa, fick tyskarna inte heller bukt med, och han begick självmord genom att skjuta sig år 1898, hellre än ge sig. Tyskarna tog hans skalle till Berlin som trofé, men måste lämna tillbaka den efter första världskriget. Det fanns en särskild paragraf om det i Versailles-fördraget. Problemen med Kuriafolket var också stort, beroende på deras samhällsstruktur såg annorlunda ut än hos Ukerewe.


Chief Mkwawas skalle är numera utställd på Mkwawa Memorial Museum, Kalenga, Iringa.
 

Kolonialherrarna, om de så var av tysk eller efter första världskriget engelsk extrakt, förstod sig aldrig på Kuriafolket. Om Ukerewe hade en tydlig hierarkisk struktur, så byggde Kurias ledare sin maktposition genom rådighet och valda förtroende män, decentraliseringen och avsaknaden av huvudort, beroende på att man flyttade runt med sin boskap, gjorde att de ledare som sattes in i stället för de tidigare inte fick lokal förankring. Tyskarna avsatte här som hos Ukerewe lokala ledare som motsatte sig den koloniala makten och ersatte dem med samarbetsvilliga ledare. Dock var ledarskapsbefattningen i dylika fall obekant för och kränkte traditionerna hos Kuriafolket. Dessa personer hade gott stöd hos koloniala förvaltningen, men de saknade erkännande och respekt från folket som de var satta till att styra. I praktiken kom två styrelsesystem att leva vid sidan av varandra, då Kuriafolket fortsatte med sitt informella styrelsesätt. Resultatet blev att folket i Kuria blev mer bångstyriga, för de insatta ledarna hade inte förtroende hos folket, medan man hos Ukerewe kunde använda samma kanaler som förut när direktiv ovanifrån gavs.


Bosättningsområden för Ukerewe- och Kuriafolket 1892.
 

Systemet med av kolonialmakten insatta ledare levde kvar tills engelsmännen tog över som prorektorat, även om det till sin struktur på många sätt emellertid fortsatte leva kvar under beteckningen indirekt styre, vilket infördes på 1920-talet. Ukerewe som samhälle ändrades på så sätt att driftiga individer kunde bryta sig igenom de sociala barriärerna, och kolonialmakten satsade på att utbilda en inhemsk styrelsemakt, om ej på lika villkor som vita fick de i alla fall möjlighet till skolning och här hittar vi delvis grunden till ursprunget den grupp människor som genomför frigörelsen till självständighet efter andra världskriget. Hos Ukerewe stärker den lokale ledaren sin aristokratiska makt gentemot de forna mellancheferna som han tidigare har styrt sitt rike med, den inhemska tjänstemannaklassen går sina koloniala herrars ärenden. Afrikanska småkungar, hövdingar och köpmän kunde ofta säkra sina positioner genom att samarbeta med de vita kolonialmyndigheterna, och de som hade fått utbildning hade ringa intresse av att bryta med det kolonialstyre som de hade kvalificerat sig att arbeta för. Där blev makten reell, men hos Kuria där de lokala ledarna också fick mer makt via doktrinen med indirekt styre, så blev styret mer ineffektivt, då de koloniala herrarnas direktiv fastnade någonstans på vägen och de lokala ledarna saknade erkännande både hos den lokala befolkningen som hos det koloniala styret.


Bananöl i Tanzania. Bild fotograferad av Leo D'lion.

Bomull och boskap kom att få en central betydelse för den koloniala ekonomiska politiken i Ukerewe respektive Kuria, fast egentligen har bananen varit ett av de viktigaste kostinslagen för alla i denna del av Afrika och ännu så sent som 1950-talet åt man den i Tanganyika stuvad, kokt i ugn, ångkokt, kokad, stekt och grillad. Man hade den till soppa och gröt – ja till och med till sprittillverkning (vilken skapade problem, och förbjöds som dryck för afrikaner). Här fanns en av de få platser i världen, där man drack banan. Denna mycket användbara frukt gav också fibrer för olika ändamål, med mera. Bananen och andra för befolkningen nyttiga grödor passade dock inte alltid i kolonialmaktens planer på hur folket skulle producera för världsmarknaden, utan istället fick man sätta igång och odla annat som gjorde lokalbefolkningen beroende av import eller så fick man ta i bruk sämre grödor ur näringssynpunkt.


Durrafält på ön Ukerewe. Bild från Wikimedia Commons.

Om vi tar tittar på Ukerewe, så fanns redan under den förekoloniala tiden ett växande utbyte med omvärlden. Spannmålsodling hade en stark ställning. Den ekonomiska framgången hade sin orsak i bördiga jordar (ingen ägarrätt till den, bara brukarrätt), där det odlades bananer, hirs, durra. Kungaklanens makt byggde delvis på att Omukama ansågs vara en regnmakare. Ett överskott producerades för den långväga handeln. Handelsnätet byggdes upp hierarkiskt, etniska rangordningen påminde mer om social status än manlighet såsom hos Kuria. Senare kunde härkomsten kompenseras med ekonomisk framgång, överskottet kunde visas som en gåva till hövdingen. Även den ekonomiska makten var uppdelad på liknande sätt. Den koloniala tiden innebar inte inledningsvis något avbräck i denna redan inledda process, tvärt emot så expanderade producenter av huvudsakligen bomull sina vinster på avsalumarknaden, till viss del beroende på förbättrade kommunikationsnät. I Ukerewe fanns plantageodlingar av bomull och bananer (se ovan – basföda i regionen). Där fanns stabila ekonomiska förutsättningar, ekonomin var redan centralorganiserad, byggde på att man var fast bosatt. Missionärs- och kolonialprojekt gav lönearbete, så även det interna handelsutbytet stimulerades. Folk var ju tvingade till att skaffa pengar för att betala sina skatter. Men med tiden som minskade tillgången av odlingsbar jord och rätten att bestämma vad som skulle produceras underordnades kolonialmaktens direktiv. Det halva decenniet före börskraschen blev Ukerewe alltmer intvingad i en monokultur. Den koloniala policyn reglerade och strävade till att kontrollera bomullsmarknaden och -produktionen. Asiatiska mellanhänder utövade stort kommersiellt inflytande på marknaden. De ekonomiska inrättningarna var ytterligare begränsade och inskränkta av en begynnande miljöutarmning.

Kustlandskap på ön Ukerewe. Bild från Wikimedia Commons.

Bomullen som exportvara hade fram till ekonomiska krisen kring år 1930 ett visst ekonomiskt värde och i utbyte kunde man få tillgång till andra varor, men senare blev bytesbalansen sämre och man var tvungen att än mer producera bomull för att komma upp till tidigare kapitalinkomster. Inledningsvis tyckte väl kolonialherrarna är deras ekonomiska politik i Ukerewe var lyckad, för man lyckades inordna området i den globala världsmarknaden utan större administrativa problem. För folket som var bosatt där, blev det med tiden en mindre katastrof, för man tvingade dem att bli en monokultur, på ett helt annat sätt än de hade varit tidigare. Därför var ju Kuriafolkets motsträvighet bättre för dem själva, om man tycker att varje folk har rätt att leva det liv de själv önskar.


Kuriafestligheter. Bild från Wikimedia Commons.
 

Kurias samhällssystem i äldre tider var uppbyggd på så sätt att en grupp av klanledare fördelade land i enlighet till familjernas behov. Det säsongsmässiga jordbruket med höga arbetsinsatser under vår och höst var byggt på grödorna hirs och durra, kombinerat med jakt och boskapsskötsel. Överskott producerades för att man skulle kunna byta till sig boskap. Den senare ansågs vara en investering, antalet kreatur var ens så kallade banktillgångar. En stor hjord av boskap möjliggjorde överlevnad och representerade välstånd, makt och ledarpositioner i samhället (dessa naturligt valda ledare som kolonialmakten inte samarbetade med, utan satte dit egna ledarskapsfigurer). I samband med giftermål gav man även boskap i brudgåva. Kuria var i mångt och mycket ett självförsörjande samhälle. Utomstående handelsaktiviteter företogs endast i en liten omfattning. Engagemanget i lång-distans handeln var inskränkt av det avsides belägna bosättningsläget och av olyckorna (bland annat boskapspesten) på 1890-talet. Koloniseringen innebar här som hos Ukerewe att man blev tvungen att skaffa pengar att betala sina skatter, därför sändes många unga män utanför Kuria för lönearbete. Avsalugröda producerades som sagt till en liten omfattning och folket var motsträvig till att kommersialisera deras boskapsuppfödning. Trots kraven på kommersialisering av ekonomin, förblev förekoloniala boskapsekonomin i Kuria till de stora delar intakt fram 1920-talets mitt. Motvilligt anpassade man sig och bomullsodlingen ratade man genom att medvetet förstöra forskningsprojekt om försök till odling av dito. Kuriafolket hade levt ett liv som liknar mycket massajernas och skiljde sig inte mycket från de renskötande samernas i Norden, om vi bortser från säsongsodlingar, men istället för renar hade Kuria kreatur som man flyttade omkring med.

Kuriafolket sjunger och dansar. Bild fotograferad av Angela Sevin.

De sista åren före den internationella depressionen påtvingade den koloniala administrationen folket i Kuria att producera majs, som såldes till gruvarbetarna i Kenya, och försökte att kontrollera och reglera boskapsmarknaden. Mellanhänder i boskapsmarknaden utövade ett stort kommersiellt inflytande på marknaden. Administrationen tvingade folket att kommersialisera sin boskap genom att producera skinn, hudar och mejeriprodukter. Samhällssystemet började kapitaliseras så smått, en positiv sak som koloniseringen dock innebar var att kolonialmakten hade sådan medicinsk expertis som kunde få bukt på boskapspesten och öka boskapsbeståndet.


Kuriakvinna sjunger. Bild fotograferad av Angela Sevin.

Den internationella ekonomiska depressionen och andra världskriget kom att påverka utvecklingen i Kuria och Ukerewe på flera sätt. Vi har ovan sett att kolonialmakten kom att förändra de tvenne samhällena och kapitalismens införande skapade både vinnare och förlorare. Man hade tvingat folken att betala skatter i reda pengar och penningekonomins svagheter kom att visa sig när världsdepressionen drabbade Afrika i början av 1930-talet. Börskraschen på Wall Street i New York år 1929 och depressionen som följd, är den egentliga skiljelinjen i den afrikanska kolonialhistorien. Väldigt konkret då bland annat kolonialadministrationens intäkter minskade, då råvaruexporten till de industrialiserade länderna avtog, deras ekonomier var i kris under flera år. Kolonialadministrationen skar ned i utgifterna för utbildning och hälsovård, pressen var hård… men jämförelsevis med andra områden i Afrika där den vita befolkningen var mer talrik, så drabbades dessa inte lika hårt som de svarta.


Börskraschen på Wall Street 1929.
 

Redan före dess katastrofala följder hade man hos Ukerewe sett brister, trots att kolonialadministrationen försökt sköta om delar av förädlingen av råvaran. Fyra stycken bomullsrensningsfabriker hade byggts, men kolonialmakten fungerade inte särskilt lyckat på marknaden, kommandoekonomin skapade problem för Ukerewe. Däremot verkar det vara som Kuria genom sin självrådighet bättre förstod marknadens regler, i stället för att sälja till kolonialmakten i den egna kolonin ökade under 1920-talet deras boskapsexport till Kenya, där fick man bättre betalt. Man sökte sig till marknader med bäst priser, trots det koloniala motståndet. Exemplet visar att bilden av den konservativa Kuriabonden är felaktig.


Kuriaflöjtspelare. Bild fotograferad av Angela Sevin.
 

Främst inom Kuria syntes politiska förändringar från denna tid. Man var inledningsvis motsträviga mot det mesta, men med tiden ändrades detta. Boskapshandeln, majsodling för avsalu och gruvdriften var exempel och samtidigt bidragande orsaker till denna omvändning. Den politiska strukturen, såsom den hade förverkligats av den koloniala makten, hade börjat konsolideras. De insatta lokala ledarna behöll sina positioner genom koloniala sanktioner och enligt fader till son arvföljd stärktes densamma, tidigare former av duglighet vid val av lokala ledare sattes åt sidan. (I de flesta jordbruksekonomier etableras ”fader till son – arvet”. I många rörliga ”jägarsamhällen” är man tvungen att tillskansa sig makten, där dugligheten betyder så mycket mer.) Representantsråden fanns parallellt kvar i Kuria, men den pyramidala maktstrukturen blev mer tydlig. Landtillgången började visa sig ojämlikt fördelade inom samhället. Framgångsrika majsproducenter började dyka upp, förmögenheter skaffades via höga avsalupriser och användning av plogar, medan fattigare grupper på motsvarande sätt växte fram. Klassystemet dyker upp i ett samhälle som tidigare saknat dess struktur. Boskapsägare skaffade sig bättre ekonomiska möjligheter genom att trotsa kolonialadministrationens kontroll och reglering av marknaden. Ett allt större antal unga män arbetade i gruvorna, och under andra världskriget gick åtskilliga av dem in i armén. Erfarenheterna blev hårda, men samtidigt förde man hem nya erfarenheter och kriget innebar också början till slutet för den direkta kolonialismen.


Gruvdriften i Tanzania, började redan under den tyska kolonialtiden. Denna bild som togs före 1919, visar gruvarbetare. Fotografi från Deutsches Bundesarchiv, Bild 105-DOA0019 / Walther Dobbertin / CC-BY-SA.
 

Under krigsåren 1939-1945 blev Storbritannien beroende på ett helt annat sätt än tidigare av det kolonierna kunde producera. Dessa anpassades till en krigsekonomi, även om Afrika till större delen klarade sig utanför direkta strider, till skillnad mot första världskriget. Befolkningen i nuvarande Tanzania drabbades inte av direkta strider, dessa begränsades denna gång till Afrikas horn och Nordafrika, kraven var dock hårda att befolkningen i kolonin skulle bidra till den brittiska krigsekonomin. Produktionen och delvis priserna reglerades och kontrollerades av den koloniala makten, men dess avigsidor visade sig främst hos Ukerewe.


Mynt från den brittiska kolonialtiden i Tanzania (British East Africa). Ett


Beroende på den stora landsbristen därstädes, tilltog den ekologiska utarmningen av jorden och låga priser för råvaran resulterade att den långsiktiga ekonomiska möjligheten för produktion och konsumtion gick utför. Folket försökte kompensera deras låga inkomster genom att tillverka alkohol, med den konsekvensen som i alla samhällen i kris… folket började använda dryckerna för att trösta sina egna sorger. Men koloniseringen hade också den positiva utvecklingen att den förekoloniala tydliga hierarkiska skiktningen i Ukerewe minskade, för till den bofasta befolkningen inflyttade nya bosättare och den etniska skillnaden suddades ut.

Tanzania av idag. Bild fotograferad av Karen Fasimpaur. 


Fast denna utblick i världen som bläddrandet i en bok kan ge känns som en lyx, istället måste jag de närmaste dagarna fram till den 15 januari knyta ihop anbudet som rör omkring ett tunnland jord på Hisingen så jag kan delta i diskussionerna kring en fiktiv utgrävning av detsamma, som vi ska ha några dagar senare. På måndag har vi också årets första föreläsning i APT-programmet, blir kul att få träffa mina studiekamrater. Dock ska jag först till Östergötland över helgen.

Östra Eneby kyrka, Östergötland i vinterskrud.


Nordens språkliga förhistoria.

 

Harri Blomberg vid en flock renar på Liseberg i december 2010. Vecka 52 2010



Café Santo Domingo brukar även ha spelningar på fredagskvällar, vilka jag under hösten 2010 har besökt rätt så flitigt.

Årets nästsista dag och jag har kommit hem efter en långfika på Café Santo Domingo, som tillhör skivbutiken Dirty Records på Andra långgatan och har mycket gott kaffe. Jag behövde verkligen denna ädla dryck idag för att ha ork att ta itu med skolskriverierna i midvinterstid. Min arkeologvän från Kungahällaprojektet Hanna Löfqvist som bor intill kom in och vi hade ett trevligt samtal om arkeologiska spörsmål. Idag läste jag om Pryssgårdens huslämningar från bronsåldern för att ha ett jämförande material att skriva om till mitt anbud som är den aktuella skoluppgiften, men igår läste jag på samma kafé om vikingastaden Birka i en för mig nyinköpt bok, vars innehåll berättade att den 7 maj 1990 inleddes den av Björn Ambrosiani ledda nya Birkagrävningen. Redan i första symboliska spadtaget hittade man både en pärla och en krukbit, av vilka den senare tillhörde det s k finska godset, en typ som vanligen utgör omkring 3 procent av keramiken på ön.

Min barndoms kyrka i Östra Eneby, Norrköping.

Banden mellan Sverige och Finland är långa. Jag tillhör själv detta utbyte mellan dessa nu två existerande länder, född i Östergötland och med rötter i Österbotten. I min släkt har man talat finska och svenska sedan generationer tillbaka då de var bosatta vid språkgränsen i Sydösterbotten och norra Satakunda, men vad mina förfäder talade för språk under forntiden om de bodde i dessa nejder i dagens västra Finland vet jag inte, men att germanska och finska folk funnits där åtminstone sedan järnåldern är arkeologiskt belagt och till detta ska jag återkomma vid ett senare tillfälle. Inte bara arkeologer jobbar med långa tidsspann.

Finlandia

Språkhistoriker har utvecklat olika metoder för att studera språk på stora tidsdjup, trots att bevarade skriftsystem saknas. Forskningen har kommit tillräckligt långt för att vissa slutsatser kan dras om den språkliga situationen i den nordeuropeiska förhistorien. Runinskrifter på skandinaviska språk finns sedan 200 e Kr, medan östersjöfinska (med detta menas de flertal närbesläktade språk som talades av finskugriska folk runt Östersjöns stränder) språk uppkommer i skrift först i början av 1500-talet (finskan och estniskan, som bland annat får delar av Bibeln översatta), om man bortser från bevarade nävfragment av brev och dokument från medeltiden på östersjöfinska som har hittats vid arkeologiska utgrävningar i Novgorod.

Näverdokument 292 är det äldsta kända dokumentet skrivet på ett språk inom den Finsk-permiska språkfamiljen. Dokumentet är från början av 1200-talet. Det hittades vid utgrävningar 1957 i staden Novgorod av en sovjetisk expedition ledd av arkeologen Artemij Artsikhovskij. Språket som används i dokumentet tros vara en ålderdomlig form av det språk som talades i Olonets-området i Karelen, närmare bestämt en dialekt av det karelska språket.

Ett sätt att nå kunskap om Nordens språkliga förhistoria är att klassificera de skandinaviska och östersjöfinska språken i olika grupper, den så kallade komparativa metoden där man rekonstruerar ordformer som funnits i de jämförda språkens gemensamma urspråk. Man kan genom att jämföra med andra indoeuropeiska och finskugriska språk få fram tidsrymder på geografiska förflyttningar och vilken väg kulturella impulser har tagits. Metoden ligger till grund för klassificeringen av språk i olika så kallade genetiska grupperingar: olika språk med gemensamt ursprung bildar tillsammans en språkfamilj.


Åbo medeltidsfestival. Bild fotograferad av Samuli Lintula.

För att som exempel se svenskarnas påverkan på finnarna kan man se vilka ord som är gemensamma och vilka som skiljer sig markant åt. Under medeltiden blev nuvarande Finland en tydlig del av det svenska riket, för så gott som alla ord som har med staden och dess funktioner som rådhus och borgmästare är i finskan påverkade av svenskan, som i sin tur är påverkad av tyskan. Likadant är de med kyrkliga orden, både sakralt som byggnadsmässigt, men man kan också se enstaka påverkningar från den ryskortodoxa kyrkan, där t ex ordet ikkuna som betyder fönster kommer från ortodoxins ikon.


Kristofer av Bayern med öknamnet Barkekonung, var regent i den nordiska unionen, levde under första hälften av 1400-talet. På denna bild iklädd hosor (housut på finska, vilket byxor heter ännu idag i vårt grannland).

Däremot kan man i arkeologiska artefakter som svärd och yxa finna typiska finska ord som miekka och kirves, medan fenomen som fogde heter vouti, byxor – housut (skånskans hosor), granne – naapuri (skandinaviskans nabor), bänk – penkki, stol – tuoli… intressanta och tecken på en tidig maktpåverkan är att det finska ordet för styre heter hallitus och att styra (regera) – hallita, med största sannolikhet en kvarleva av den skandinaviska hallen där maktens representanter satt alltsedan 500 e Kr. Lag heter laki och kung heter kuningas.

Hallbyggnaden i Fyrkat, Jylland.

Östersjöfinnarnas släktskap med andra finskugriska folk som ungrare och mordviner och under vilka levnadsförhållanden de alla levde en gång tillsammans på ett eller annat sätt, kan återskapas genom att se vilka ord som är gemensamma. Med dessa gemensamma ord växer det fram ett kulturlandskap, där jakt i ett ljust skogslandskap med viss kreaturshållning var viktig. Ord som många finskugriska folk har gemensamma är pilbåge, blod, hand, honung/bi, björk, vissa kreatur och så vidare.


Pil heter på ungerska nyíl och på  finska nuoli. För drygt 5000 år sedan i det finsk-ugriska urhemmet var vid sidan av insamlandet även jakten viktig, en jämförelse finns i det  gemensamma ordet för horn som på ungerska heter szarv och på finska heter sarvi.

På liknande sätt kan man genom att dela upp indoeuropeiska språk upp i olika stammar och med arkeologiska fynd skapa teorier om utbredning, språkbyte och kulturimpulser i bland annat Nordeuropa, fast skrivna historiska dokument saknas. Gösta Bågenholm doktorerade 1999 vid Arkeologiska institutionen i Göteborg med en tankeväckande avhandling om Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet som studerar försöken att sammanbinda lingvistik och arkeologi.


Norra Östersjöns stränder har alltid bundits samman av havet. Takmålning från Ulvö kapell i Kvarken.

Oavsett vilken teori vi ansluter oss till är det viktigt att komma ihåg att språkspridning är en oerhörd dynamisk process, och att språkbyte och språkdöd, d v s att populationer av olika skäl överger sitt gamla språk till förmån för ett nytt utifrån kommande, är historiskt vanliga och mycket naturliga företeelser. Man kan binda jordbrukets expansion via språkliga termer, men det behöver inte förklaras i termer av storskalig invandring eller invasion, utan av olikartade och komplicerade processer under lång tidsrymd.

Samerna sägs ha bytt till ett finskliknande språk under järnåldern.


Bortom horisonten - arkeologiska platser i Bohuslän, Västafrika, Zimbabwe och Iran.

Harri Blomberg tittar ut över Hisingen. Bild fotograferad av Mia Lind. Vecka 51 2010


 

Huvudbiblioteket vid Humanisten, tillhörande Göteborgs universitet i december 2010.

Årets sista föreläsning för APT-programmet hölls onsdagen den 15 december av Håkan Pettersson från Bohusläns museum, där han arbetar som forskningskoordinator och arkeolog. Temat var Forskning och kunskapsspridning. Uppdragsarkeologi som en informationsresurs. Han doktorerade på Institutionen för arkeologi vid Göteborgs universitet 2004 med avhandlingen Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar.[1] Jag tog del av avhandlingen för drygt fyra år sedan, då jag skrev en artikel för svenska Wikipedia om den kontroversielle tyske arkeologen Gustaf Kossinna (1858-1931).[2] I onsdags kom dock föredraget handla främst om uppdragsarkeologiska spörsmål och det räcker nog, bara Bohusläns museum har gett ut 800 arkeologiska rapporter de senaste två decennierna, vissa har fått en förlängning i mer populärvetenskapliga skrifter, då förmedlingsverksamheten mot allmänheten ökar inom museivärlden. Håkan Pettersson hade mycket intressant att berätta, bland annat om Hallerna i Norums socken, öster om Stenungsunds centrum. Där hittade arkeologer från Bohusläns museum i början av 1990-talet - under Roger Nyqvists ledning - en hallbyggnad från yngre järnåldern.[3] Hallerna, där stora ytor har blivit undersökta, behandlas ingående i Nyqvists avhandling Landskapet som ram - hus och grav som manifest. (Bohuslän 500 f.Kr - 1500 e.Kr). Pettersson berättade också om Skaftövraket[4], ett långväga handelsfartyg från 1400-talet som hittades i Lysekils skärgård sommaren 2003 av en privatperson. I lasten från någon Hansastad som Danzig eller Elblag har marinarkeologerna funnit mycket byggnadsmaterial som troligtvis var på väg till Trondheim, bland annat murtegel och tunnor med bränd kalk. Kanske materialet skulle användas till en tillbyggnad av Nidarosdomen i sistnämnda stad?


Rekonstruktionsförslag på en hallbyggnad i Ytterby, skissad av Harri Blomberg.
 

Efter snart en termins bloggande med utgångspunkt i mitt tvååriga program i arkeologi berör jag främst nordeuropeiska spörsmål, men givetvis intresserar jag mig för arkeologiska landvinningar i hela världen, även om man som arkeolog blir begränsad av de förkunskaper som man har skaffat sig och de arkeologiska fält som forskas kring i ens närmiljö. Född östgöte har jag bland annat lärt mig att bekanta mig med flinta, vilket vi inte har naturligt i våra åkrar i Östergötland, medan man här på västkusten ofta kan hitta boplatslämningar genom att hitta avslag och verktyg av detta stenmaterial.

Julstämning i Västsverige.

Igår morse hade jag ett av många givande samtal med min arbetskollega Amon Casimir. Vi kom att prata om spännande arkeologiska platser i Afrika, bl a om den tidigmedeltida staden Timbuktu[5] i Mali och de västafrikanska imperier som verkade här under medeltiden. En annan betydande stad var Aoudaghost i dagens sydöstra Mauretanien, som grundades omkring 400-talet f Kr, som ett kommersiellt centrum i södra änden av de handelsvägar som byggde upp transsaharahandeln. Bosättningen växte när domesticeringen av kamelen gjorde resor lättare, men föll tillbaka sedan grässlätterna i regionen förvandlats till öken. Staden erövrades av Ghanaimperiet omkring 1050 innan Takrurriket invaderade Ghana och intog Aoudaghost. Från 1100-talet kontrollerades staden av Maliimperiet. Ett gradvist förfall gjorde till slut att staden övergavs under 1600-talet. Maliimperiet var öppet för intryck utifrån, bland annat odlades det vete i oaserna i Sahara, en gröda som annars bara odlades norr om Sahara under denna tid.[6] Amons och mitt samtal fortsatte och vi kom att prata om de spännande medeltida stenruinerna i Zimbabwe. Vilket jag har tittat närmare på… och för att förstå dess utveckling jämfört statsbildningen med Elam.


Blick över Timbuktu 1858. 


Egypten, Mesopotamien, Kina och vissa stater i Amerika anses vara klassiska med en primär statstillväxt, medan Indusdalens första civilisationer ej räknas dit, då man saknade en våldsapparat därstädes. En våldsapparat som endast kunde tillkomma ifall det fanns ett överskott som försörjde hirden. I Afrika hittar man Egypten, men söder om Sahara anses ha varit befriat från statsmakter… eller? Jag anser att på Zimbabweplatån upplevde man en urban statsutveckling under svensk medeltid, dock är det som med Indusdalen med många frågetecken, på grund av avsaknaden av skriftspråk (som delvis behövs för att kunna ha en effektiv statsmakt) och en undermålig arkeologisk situation, men efter Andra världskriget har den förbättrats och man kan idag skönja konturer av en primär statsmakt och med samma problem liknande den i Elam i nuvarande sydvästra Iran några tusen år tidigare.

Ett parti av Stora Zimbabwe. Bild fotograferad av Jan Derk. 


På Zimbabweplatån ned mot lågländerna vid kustbandet i väster finns än idag spår av ett medeltida nätverk av steninhägnader. Drygt ett hundratal har hittats, varav några större varav en heter Matendera och en annan Stora Zimbabwe. Dessa fyllde funktionen av regionala centra i ett ekonomiskt och socialt nätverk som hade en blomstringstid i 300 år. Med steninhägnaderna kunde härskareliten ha centraliserad kontroll av en komplicerad ekonomi i ett område med rika naturtillgångar. Den politiska uppbyggnaden byggde på en lokal utveckling.


Torn i Stora Zimbabwe. Bild från Wikimedia Commons.

Huvudstaden i riket hette Stora Zimbabwe och har gett namnet på den moderna staten Zimbabwe som ersatte Rhodesia i sydöstra Afrika. Platsen blev känd för resten av världen i slutet av 1800-talet, då västerlänningarna för första gången fick se lämningarna av en högtstående kultur och trodde att de ej hade kunnat uppföras av den bantutalande lokala befolkningens – Shonafolkets – förfäder, utan trodde att dessa var en rest av ett mytiskt folk från norr. Samtidigt hoppades man hitta stora guldskatter bland de imponerande byggnaderna och utgrävningarna var allt annat än arkeologiska. Mycket förstördes som kunde ha gett oss en bättre bild av områdets struktur, men efter Zimbabwes självständighet och att platsen har satts upp på UNESCO:s världsarvslistan 1986 finns väl förhoppningar att man de närmaste decennierna kan komplettera de forskningsresultat som hittills har givits. Av vad man vet kan man berätta följande…

 

Murarna i Stora Zimbabwe är tillverkade av staplade stenar.

Huvudstadens storhetstid var från 1200-talet fram till 1400-talets mitt. Det var ett extensivt urbant centrum med en bosättning som omfattade omkring 4 kvadratkilometer, med en population som kanske har varit så hög som 18 000. Omkring 500 personer anses ha tillhört överklassen och den procentuella andelen stämmer väl överens med svenska förhållanden innan demokratiseringsprocessen satte fart på 1700- och 1800-talet. Huvudstaden är uppdelad i åtskilda områden av ruiner bestående av steninhägnader, runt vilka ligger resten av staden som hade utgjorts av enklare profan bebyggelse; en grupp av inhägnader är samlade i en klunga runt ett stenblock på toppen av en brant granitkulle – en Akropolis-liknande höjd – och andra ligger på bortre sluttning av en intilliggande dal. De kallmurade stenmurarna visar sig ha format inhägnade områden för bostäder, delvis med stenlagda gator och utsmyckade med Zimbabwefågeln – fågelfigur - som utskars i täljsten och fick pryda arkitekturen, åt de styrande familjerna och deras anhängare, och andra stenstrukturer ser ut att ha använts för rituella ändamål. De förnämsta konstruktionerna var klart ämnade för att imponera; de är monumentala till sitt utseende och måste ha krävt mycket resurser för att komma till stånd. Användandet av murade förrådslager var vida spritt i stora delar av Afrika, men de är inte jämförbara med dessa.

Stenimitation av ett träöverstycke i Stora Zimbabwe.

Huvudinhägnaden i dalen, som exempel, har blivit kallad för den största enskilda förhistoriska konstruktionen i Afrika söder om Sahara. Den vackert byggda granitmuren är 244 meter lång och upp till 5 meter bred och 10 meter hög. Det mest kännetecknade särdraget inom denna inhägnad är ett unikt koniskt torn av solitt torrsten murstensverk 5,5 meter i diameter och över 9 meter högt, men kan ha varit högre. Problemet med detta område är som sagt tidigare att bortsett från att tidens tand har satt spår över området, så har de tidigaste utgrävningarna i området varit ett sökande efter forntida skatter som figurerade i myter om platsen, vilket gör att mycket har förstörts.

 

Torn i Stora Zimbabwe. Bild fotograferad av Hans Hillewaert.

Det ser ut som att kungen, krigarna och prästerna höll sig på kullen, medan drottningen och större delen av befolkningen levde nere i dalen. Det kungliga residenset var omgivet av en särskilt stor, välbyggd och imponerande stenmur. Stora borgområdet – där man hittills funnit över 300 byggnader – som byggdes under 1300- och 1400-talet, anses av vissa ha innehållit ett harem. Byggnaderna på Kullområdet uppfördes omkring 1250 och innehöll bostäder och religiösa konstruktioner. Dalkomplexet tillkom på 1400-talet.


Närbild från Zimbabwe. Bild fotograferad av MacVivo.
 

Dessa byggnader som fyller platån mot kusten visar en utpräglad social skiktning i samhället och en fullfjädrad stat åtminstone alltsedan 1200-talet, även om det här som på andra platser finns en förhistoria. Byggnaderna var symboler för makten och användes också till att vara kontrollpunkter i ett komplicerat ekonomiskt system som byggde på jordbruk, boskapsskötsel, bergshantering och handel, vilket gav det överskott som behövdes för den primära statens framväxt, dock kom den att avstanna omkring 1450 e Kr, då Stora Zimbabwe övergavs. Vad kan det ha berott på och vad var orsaken till regionens blomstring?


Koniskt torn i Stora Zimbabwe. Bild fotograferad av Marius Loots.
 

Statsbildandet kan med största sannolikhet spåras i den framgångsrika agrikulturen i regionen, som eliten med både världslig och andlig makt vann kontroll över, ty med ett stort antal boskap och stora områden med bördig mark kunde man skapa sig ett överskott. Zimbabweplatån klarade sig utan tsetseflugans härjningar, platån var därför idealisk för boskapsskötsel, vars kreatur kunde utnyttja den lägre savannen under torrperioden då den var relativt tsetseflugefri. Det behagliga klimatet och bördig jordmån medgav det framgångsrika odlandet av durra, hirs, bönor och andra vegetabilier. Platån var också lyckligt lottad med sina naturresurser, vilka inkluderade guld, järn, koppar och tenn, likaså granitberg som försåg statsbildningen med idealt byggmaterial.

Ett parti av Stora Zimbabwe. Bild fotograferad av Jan Derk.

Råvarorna kunde upptas och vidareförmedlas genom handelsvägarna som gick till lågländerna vid kustbandet som samtidigt upplevde en blomstringsperiod. Man försålde metaller vilket guldet var viktigast, (delvis bearbetade som spår av hantverksproduktion visar bland lämningarna), salt och elfenben. Importen bestod av persisk och kinesisk keramik, sydvästasiatiskt glas, kaurisnäckor, glaspärlor och annat. Smycken, gonggongar av järn och hackor utifrån riket har hittats i elitens gravar. Ett mynt myntat i Kilwa finns som fornfynd och är ett tecken på långväga handelsvägar. Lokalt producerade man hantverk och textilier.

En runtomgående mur i Stora Zimbabwe.
 

Denna specifika afrikanska stat gick dock under och en orsak kan ha varit på fallande världspriser på guld. Befolkningstillväxten och med den ett överutnyttjade av jordbrukslandskapet kan ha bidragit till en inre upplösning. Zimbabweplatån var trots ett begränsat område och tsetseflugans verkningar nedanför denna gjorde ej marken vidare tillgänglig. Zimbabwekulturen kan inte jämföras med Egypten, men med Elam, en tidig stadsbildning i Västasien, även om dess existens som stat fortlevde en betydligt längre tidsaxel. Det de har gemensamt är att överskottet ej enbart byggde på spannmål, utan även på boskapsskötsel, täljstensproduktion och handel.


Bergskomplexet, en grupp av inhägnader är samlade i en klunga runt ett stenblock på toppen av en brant granitkulle – en Akropolis-liknande höjd i Stora Zimbabwe. Bild fotograferad av Jan Derk.
 

Under 3000-talet f Kr växte det fram en centraliserad västasiatisk stat med säte i Susa och den existerade fram till omkring 1500 f Kr. I dess städer var det inte templet som dominerade stadsbilden utan byggnadskomplex för handel och administration. Elam var en regional knutpunkt för handelsvägarna. Dess långvariga existens möjliggjorde skapandet av eget skriftspråk och väl utvecklade matematiska räkenskaper.

Shilhak-Inshushinakstenen, från omkring 1140 f Kr, av glaserat lergods med elamitisk inskription från Susa.

Kontroll av handeln sköttes av kungamakt och aristokrati. I dess tjänst fanns armén, men under stora delar av Elams existens hade man svårigheter att skapa ett överskott i den agrikulturella produktionen. Det begränsade statsmaktens tillväxt, vilket gjorde att man hade svårigheter att försörja militären och överklassen. Stora Zimbabwe måste också ha brottats med liknande problem, annars hade inte undergången skett så fort.

Panoramavy över den elamitiska ziqquraten i Dur Untash Napirisha i nuvarande Iran. Bild från Wikimedia Commons.

Den odlingsbara jorden i Elam var utspridd och gav inte så mycket i återgäld. Man suktade på flodslätterna i väster där Mesopotamien kom att växa fram, men man saknade militära resurser att stadigvarande inta detta område även om mer eller mindre lyckade försök gjordes under århundradena. Bristande överskott kunde inte bygga upp en stark armé. Centralmakten kunde inte heller pressa sina bönder till en ökad överskottsproduktion av vegetabilier då naturen ej medgav till denna. De boskapsskötande nomaderna var ännu mindre benägna att ge det här överskottet.


Ankformad vikt med den elamitiska inskriptionen
 

Möjligheten fanns att importera föda från bevattningsjordbruken i väster och vilket gjordes, men det krävde i så fall ett handelsöverskott som frigjorde kapital för köp och så är det med handeln att den är konjunkturkänslig och importen av föda kan plötsligt minska eller helt utebli. Vilket också kom att ske omkring 1500 f Kr, då Elams roll som knutpunkt för handel hade förlorat sin betydelse. Nya handelsvägar gick nu över havet, samtidigt som militärt starkare nyanlända folk pressade undan elamiterna från handelsvägarna i norr. Elam kom att gå under såsom Stora Zimbabwe.[7]


Järnvägsparken i Norrköping i december 2010.
 

På fredag ska jag till Östergötland för att fira jul, men innan dess ska jag med min arbetsplats på julbord på Liseberg. Det ska bli trevligt, annars handlar dessa sista veckor av 2010 mest om att sammanställa en tentamensuppgift, moment 4 i APT-programmet. Jag skriver på en strategiplan med budget för en särskild undersökning av lokalen RAÄ Säve 353:1. Tyngdpunkten ska läggas på frågeställningar, samt teori/metod och teknik vid undersökning. Sista inlämningstid har vi den 15 januari 2011 och seminarium kring denna några dagar efteråt, dessutom tillkommer några föreläsningar till innan den första terminen av fyra är slut.

Liseberg i december 2010.



[1]
Petersson, Håkan, Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskning och dess relationer till samhällspolitiska förändringar. Göteborg 2004 (Gotarc serie B, No 36). Se länken http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/avhandlingHP_Nationalstaten&arkeologin.pdf 2010-12-20.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Kossinna 2010-12-20

[3] Nyqvist, Roger, Hallerna – en central del av landskapet. Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Nr 1–2/99:60–66. Se även http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/vast/2006/2006_norum/2006_norum_historik.htm 2010-12-20.

[4] http://www.bohuslansmuseum.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePageWide.aspx?id=5984 2010-12-20.

[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Timbuktu 2010-12-20.

[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Aoudaghost 2010-12-20.

[7] Hålland, Gunnar, Bra böckers världshistoria 1. I begynnelsen. Höganäs 1983:131f; Scarre, Chris RED, The Human Past. London 2005:385ff; Sherratt, Andrew RED, Arkeologi. Stockholm 1981:123 & 353f.

December


Från Viborgs horisont.

 Harri Blomberg med en sovjetisk officersmössa inköpt i Sankt Petersburg 1992, på City Kebab/Alysa pub i Göteborg. Dagen efter GAST:s julfest 2007, där den flitigt provades och fotograferades. Vecka 50 2010



Электричка (Elektritschka) på Karelska näset. Bilder från Wikimedia Commons.


Några år efter att Sovjetunionen hade slutat att existera, studerade jag ryska vid det statliga universitetet i Sankt Petersburg. Viborg var mitt andningshål nära väst, bara två timmar med lokaltåget Электричка (Elektritschka) från Rysslands forna huvudstad. Man passerade bland annat Systerbäck och Edith Södergrans Raivola[1] på vägen (vilka jag också besökte, vid sidan av många andra platser i Karelen).


Edith Södergran, en pjäs om hennes liv på sommarteatern i Närpes 1993.
 

Jag gillade den medeltida känslan som fortfarande genomsyrade Viborg, slottet, runda tornet och flera medeltida byggnader fanns kvar, samt ruinerna av dominikankonventet och domkyrkan med mera.

 

Gamla hus i Viborg. Bilder från Wikimedia Commons.

Staden hade också en enorm befästningsvall, en staty av Torgils Knutsson (fast numera vänd mot slottet, tidigare mot öst) och Peter den store. Husen hade knappt renoverats och åtminstone för ett och ett halvt decennium så stod det fortfarande busstation på svenska vid busstationen. De förlorade områdena hade en speciell atmosfär. Den förstärktes av vetskapen att min farfar Hemming Blomberg var stationerad här som fångvakt under Andra världskriget.


Staty föreställande Torgils Knutsson, rest i Viborg. Bild från Wikimedia Commons.
 

Mina intryck från och kunskaper om Viborg blev nyligen aktuella, då Kjell Söderlund från Bollnäs håller på och skriver en roman, som delvis utspelar sig i Viborg i början av 1600-talet och vi kom att diskutera stadens utseende under denna tid. Den äldsta kända detaljerade kartan från staden härrör från 1630-talet och den är intressant, för den visar den förändring som den muromgärdade medeltidsstaden genomgick under senare delen av 1500-talet.

 

Fästningsstaden Viborg, befästningarna i Siikaniemi till vänster på bild tillkom under den ryska tiden. Bild från Wikimedia Commons.

Öster om Viborgs stadsmur byggdes på befallning av Erik XIV ett hornverk. En befästning som tog inemot 30 år att uppföra och som stod färdig 1588. Stadens areal fördubblades och nya viktiga försvarsanläggningar tillkom.


Runda tornet i Viborg. Bild från Wikimedia Commons.
 

Runda tornet stod färdigt 1550 och bastionerna Panzarlaks och Euräpä (fi. Äyräpää) några årtionden efteråt. De två bastionerna knöts ihop av tre kurtiner och vilka den sydvästligaste var Vallporten. Norr och öster om befästningen grävdes en 30 meter bred vallgrav. Vallen och Hornverket verkar skifta som namn för den del öster om den medeltida stadsmuren, som delade den kringgärdade staden efter 1588. Viborg fick inte planerad stadsplan förrän omkring decennierna runt 1650.


Panorama över Viborg. Bild från Wikimedia Commons.
 

Stadsbränderna 1627 och 1628 kom dock att bli slutpunkten för den oregelbundna bebyggelsen i Viborg. Den medeltida stadsplanen ersattes av en rutnätsplan, men undantag för viktiga kyrkobyggnader och dylikt med medeltida ursprung.


Viborgs domkyrkas klocktorn. Själva kyrkan förstördes under vinterkriget 18.2.1940. Bild från Wikimedia Commons.
 

Utanför stadsmurarna fanns förstaden och församlingen Siikaniemi (Siknäs på svenska). Den beboddes av obemedlade viborgare och började bebyggas efter 1550. Dess församling grundades 1583. Mellan Siikaniemi och själva staden låg Viborgs slott på en holme, förbunden med broar från fastlandet.

Viborg omkring år 1700 i Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.

Den medeltida stadsmuren kvarstod länge. Viborgs befästningar förstärktes i slutet av den svenska tiden, men intogs trots detta av ryssarna den 13 juni 1710, efter ett andra försök, då man vid det första 1706 ej lyckades.

Det forna dominikankonventet i Viborg.

En del av Finland var det mellan 1811 och 1944, efter det så kallade Gamla Finlands förening med storfurstendömet och så också efter självständigheten 1917 med ett drygt årslångt avbrott 1940-1941.


Bastionen Panzarlaks i Viborg, bild från Wikimedia Commons.
 

Bastionen Panzarlaks finns fortfarande kvar och kan beskådas vid Konstmuseet i Viborg, som byggdes 1930 efter ritningar av den finländske arkitekten Uno Ullberg[2]. Den får mig att tänka på de delar av Carolus XI Rex, i dagligt tal Carolus Rex (även Hållgårdsbastionen), som finns kvar i slutet av Kungsgatan vid Rosenlund i Göteborg.[3]


Carolus Rex i Göteborg.
 

Om denna bastion och andra arkeologiska kvarlämningar från fästningsstaden Göteborg, blev det mycket samtalat om under en av årets sista föreläsningar på APT-programmet. Stadsarkeologen Göte Nilsson Schönborg höll för oss studenter en föreläsning i ämnet i tisdags.

Göteborg omkring år 1700 i Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.

Han har varit med om att gräva ut flera av dessa rester som ligger under vår västsvenska stad och han berättade att de som fornlämningar kan sträcka sig ner hela sju meter under marken, vilket i göteborgska sammanhang hittills nästan alltid har inneburit ett borttagande av dessa vid nybyggnation, bortsett från det som sparades i Biopalatset. Vilket inte sker i städer som Fredrikstad i Norge, där man har behållit allt under jord och i Holland går man inte lika djupt när man gräver.

Provianthuset i Fredrikstad fästning, Norge. Bild från Wikimedia Commons.

 

Dock har utgrävningarna av olika avsnitt försvarsverket inneburit att man har fått sig en bra bild av dess konstruktion. De har byggts med hänsyn till topografin, för där berg går upp i dagen så är de endast 1 meter djupa, medan på tomten bredvid kan det vara nyss nämnda 7 meter. Man har även hittat delar av slottet Älvsborgs tegelmurar från renässansen såsom inslag i befästningsmurarna från andra hälften 1600-talet, då sten- och tegelmaterialet från slottet fick en ny funktion.


Göteborg, fästningsstaden 1705.


1800-talet var annars det århundrade som befästningsstäderna fick sin nådestöt, till skillnad mot medeltidsstadens förhållandevis smala murar så var bastionsstädernas gytter av stenmurar, gångar, vallgravar och ännu fler murar i vägen för städernas expansion.

Stadsporten Kavaljeren (även kallad Storbroporten) vid södra änden av Östra Sjögatan i Kalmar blev färdigställd 1696 och var en av den på 1600-talet flyttade stadens sju portar in till fästningen på Kvarnholmen. De flesta av dessa är idag rivna. Karl XI: s monogram hittas ovanför själva ingången på utsidan av porten.

I Göteborgs fall för omkring 200 år sedan, då den Finlandsfödde landshövdingen Johan Fredrik Carpelan[4] den 19 oktober 1807 skrev ett kontrakt mellan Kunglig Majestät och Göteborgs magistrat om undanröjande av fästningsverken, som av Gustav IV Adolf blivit skänkta till Göteborgs stad för att inom 10 år raseras och bebyggas, ett arbete som påbörjades den 2 november 1807. Kungsparken och Avenyn kunde istället skapas och som har blivit ett signum för staden Göteborg. Ändock bör staden Göteborg försöka bevara mycket av de underjordiska befästningsmurarna, då de är så förknippade med stadens äldsta tider.



[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Raivola 2010-12-18

[2] http://www.virtuaaliviipuri.tamk.fi/kortteli.php?lang=se&block_id=70 2010-12-18

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Göteborgs_befästningar 2010-12-18

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Fredrik_Carpelan 2010-12-18


Hur uppstod fältet forensisk arkeologi och vad har orsakat dess expansion?

Harri Blomberg vid en utgrävning av en neolitisk boplats i Karleby Långa, den 16 maj 2006.Vecka 49 2010



Kallebäck Skyline.

En stor del av 2000-talet har natten var den tid då jag lever mitt aktiva liv, det händer att jag som i natt följer serien Bones. Den är en amerikansk TV-serie som i Sverige visats på TV3, TV6 och TV8 - samtliga kanaler tillhörande Viasat. Serien har hittills fyra fullständiga säsonger, påbörjat sin femte och FOX har ett kontrakt för säsong 6 som undertecknats av båda parter.


Emily Deschanel och David Boreanaz på Farm Sancutary Gala 2006, spelar huvudrollerna i serien Bones. Foto av Raven Underwood.
 

Huvudrollen är given den fiktiva figuren Dr. Temperance Brennan. Hon är antropolog till yrket och säger själv att hon valde sitt yrke efter att som barn sett filmen The Mummy (originalet från 1932 med Boris Karloff i huvudrollen). Brennan arbetar med ett team experter – dataexpert, entomolog, patolog och psykolog – på Jeffersonian Institute, och specialagent Seeley Booth för FBI. De två samarbetar för att lösa svårare och ofta mystiska brott; Dr. Brennan granskar mordoffren i sitt laboratorium med hjälp av sitt team och Booth tar hand om de polisiära undersökningarna. Båda – och deras kollegor – är mycket skickliga inom sina områden och viljestarka individer, som blir mer och mer öppna för att lära sig av varandra under seriens gång.[1]


5000 år gamla mänskoben. 


Kvällens avsnitt var en repris från första säsongen och heter The Man in the Wall, och har sin förhistoria i att under en dispyt på en nattklubb som Brennan och Angela besöker slås en vägg sönder, och ut faller ett mumifierat lik.[2] Numera tittar jag mest slentrianmässigt på serien, men när den fick svensk premiär var jag som fastklistrad vid TV-rutan, delvis då vetenskapsmännen i Bones på många sätt arbetar på ett liknande sätt som dagens arkeologer. På min institution finns bland annat en docent i arkeologi som heter Karl-Göran Sjögren och som är specialist på neolitikums megalitgravar (stenålderns kollektivgravar). Han analyserar i sin forskning strontium isotoper i tandemalj och på den oorganiska komponenten från välbevarade skelett från Falbygdens gånggrifter. Sammansättningen av olika strontiumisotoper i miljön beror av berggrunden, och kommer att via dieten påverka sammansättningen i människokroppen.[3] Mycket av de hjälpvetenskaper vi har till buds inom arkeologin gör att vi trots vårt signum som forskare inom humaniora, står naturvetenskapen mycket nära och naturvetenskapen i sin tur kan behöva vår disciplins sätt att arbeta för att nå goda resultat.


Gånggriften Firsesten (Falköpings Östra sn Raä nr 1) grävs ut i september 2008.

Forensisk arkeologi är när man tar arkeologisk metod och teknik och tillämpar dessa på forensiskt arbete – ses ofta som en hjälpvetenskap vid rättsmedicinska undersökningar. Detta fick sin början i slutet av 1970-talet efter kritik mot polisens sätt att hantera arbetet med nedgrävda lik. Arkeologerna tyckte att polisens arbetsmetoder påminde om egna bristfälliga arkeologiska utgrävningar från arkeologins tidiga dagar och man ansåg att arkeologin hade utvecklats till den grad att man numera hade skaffat sig de kunskaper som behövdes vid uppgrävandet och tillvaratagandet av skelett. Arkeologerna hade för vana att gräva och tyda jordlager, d v s använda sig av stratigrafi, samt att de dessutom dokumenterade på plats medan de utförde arbetet vilket gjorde att polisen började ta hjälp av arkeologer då det fanns fall där dessa egenskaper behövdes.[4]


Gånggriften Firsesten (Falköpings Östra sn Raä nr 1) grävs ut i september 2008.
 
Forensisk antropologi som funnits längre använde arkeologiska metoder i sitt forensiska arbete vilket medförde att arkeologer mer och mer drogs in i detta arbete.[5] Den forensiska antropologin kan så att säga ha hjälpt in arkeologin i detta fält genom att de har utnyttjat arkeologiska metoder i sitt arbete.[6]

 
Massmord i Rwanda.


Forensisk arkeologi har till uppgift att bistå rättssystemet och man använder arkeologiska metoder för att hitta, dokumentera och tolka lämningar som är viktiga för att utreda brott av olika slag. Vanligen rör det sig om mord eller folkmord och de lämningar som då studeras består av mänskliga kvarlevor och föremål som hittas i anslutning till dessa. Den centrala uppgiften är att identifiera de döda och klarlägga när och hur de dödades.


Ruiner i Auschwitz II-Birkenau.


Sedan 1990-talet har forensisk arkeologi fått ett påfallande stort genomslag i populärkulturen genom deckarlitteratur och tv-serier där forensisk arkeologi och kriminalteknologi ofta flyter samman. Denna uppmärksamhet har sannolikt betytt mycket för att öka intresset för denna samtidsarkeologiska forskningsinriktning.[7]


Inspelning av  CSI (Crime Scene Investigation): Miami, den 25 februari 2005.

Man kan säga att allteftersom världen i princip har krympt för den enskilde individen – världen är inte bara den egna byn – har behovet att hålla reda på vart anhöriga har tagit vägen ökat. Radio, TV och överhuvudtaget massmedia ger en inblick i de våldsamheter och naturkatastrofer som kan vara anledningen till att nära och kära inte hörs av. Dessutom har massmedia gett en inblick i de möjligheter som allteftersom utvecklats för att identifiera personer. Det behöver inte vara som i Klondyke; folk bara försvinner – Rättsväsendet har blivit alltmer uppbyggt på de mest subtila detaljer, men vad som är här är hönan eller ägget är svårt att avgöra. På den nivå det här är fråga om forskar gärna forskare för forskningens egen skull. I vilket sammanhang resultaten kommer till nytta är nästan en biprodukt.


M/S Estonia

Vid Estoniakatastrofen spelade tandkorten en stor roll; vilket förutsätter en social organisation som har gett möjlighet till tandvård. DNA-prov från blod, tand- och hårrötter kan ge säker identifikation om bara inte proverna har blivit alltför illa åtgångna av miljön på grund av bakterier med egna DNA. Mikroskopet och än mer elektronmikroskopet ger uppgifter om fibrer och hår. Spektrofotometri ger färganalyser liksom kromatografi.

 

Röntgenbild av Tutankhamuns skalle.

Datorfictionsbilder av till exempel Tutankhamun eller Bockstensmannen är en dyr metod. Ovan nämnda undersökningar är något som tillkommit i stort sett de senaste 15 åren. Osteologiska undersökningar är i detta sammanhang av gammalt datum, men ger ändå mycket information. Är skadorna färska eller är de läkta och ej aktuella för dödsfallet?


Entomolog i arbete utanför Sankt Petersburg i Ryssland. Foto av Alexei Kouprianov.

Vid mord kan till och med entomologer få en uppgift i att identifiera eventuella insektsägg och larver. Dog individen på platsen i fråga och vid vilken årstid, kan bestämmas.

Ett ökat antal intagna vid polishögskolan och medicinska fakulteter har gett upphov till fler som kan tänka sig att syssla med det oftast vedervärdiga arbete som det innebär att vara rättsläkare eller polistekniker. Man får vara ytterligt noggrann och tåla orimliga syner och lukter. När man vant sig är dock arbetet verkligt intressant och spännande, och ett trivsamt och ett roligt lagarbete utvecklas.


Mord
 

Forensisk arkeologi används idag för att lösa mord som har begåtts i vår egen samtid. Denna funktion är denna arkeologigrens största och viktigaste inriktning. Steget från mindre mord och massgravsundersökningar i modern tid till dito i förgången tid är inte långt. Intresset för Bockstensmannens och ismannen Ötzis öden har varit stort. Dessutom har det inom arkeologin växt fram ett mindre delfält vid namn slagfältsarkeologi, som står den klassiska forensiska arkeologin nära. Genom att göra rättsmedicinska undersökningar av kvarlevorna av de soldater som en gång i tiden stupat i forna tiders slag kan man bland annat få fram de enskilda individernas ålder, hälsotillstånd och dödsorsak.[8]


Hyllningsgravyr med anledning av Gustav II Adolfs  


Vidare kan man även få en uppfattning om en armés sammansättning. Framförallt när det gäller de fordom lokalt uppbådade bondehärarna i Sverige har man funnit att en del av de funna skeletten härrör från kvinnor. Man har exempelvis i massgravar som härrör ifrån slaget vid Visby år 1361 hittat en del skelett som med stor sannolikhet är kvinnliga.[9]

Slaget vid Little Bighorn.


Skelettlämningarna kan också säga en del om soldaternas liv ute i fält såsom gamla skador eller förslitningsskador som en följd av soldatlivet. Det går också att se vilka skador som har lett till döden och var på kroppen skadorna befinner sig. Genom skeletten kan man även få fram en genomsnittsålder på soldaterna som ingick i de stridande arméerna. Man har t ex kunnat konstatera att genomsnittsåldern för soldaterna i slaget vid Little Bighorn år 1876 var 28 år. Detta kan jämföras med genomsnittsåldern under Vietnamkriget som låg på 19 år.

 

Indiander begravda i Wounded Knee massgrav.

Hur skeletten ligger i den militära massgraven säger en del om hur noga man har varit när man har gravlagt de döda soldaterna. I en del massgravar har man bara slängt ner de döda så att de har hamnat lite om varandra medan man i andra massgravar har lagt ner de döda mera noggrant i en öst-västlig riktning. Troligtvis var man mindre nogräknad när det gällde begravningen av fiendesoldater än man var med sina egna soldater. Undersökningar av skelett ifrån massgravar säger dels en del om de enskilda individerna likväl som det säger något om forna dagars krigföring.


Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. I Kristoffers landslag från 1442 står att

Veckan har också bestått av en massa dagaktiviteter, såsom åhörare i APT-programmet, där vi tisdags hade ett uppskattat föredrag av agrarhistorikern och arkeologen Pia Nilsson från RAÄ UV-Öst i Linköping. Hon doktorerade för drygt tre månader sidan vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala med avhandlingen Bortom åker och äng - Förekomst och betydelse av kvarnar, fiske, humle- och fruktodlingar enligt de äldre geometriska kartorna (ca 1630–1650).[10] För oss gav hon oss en massa matnyttig kunskap hur vi kan använda kartor i samband med arkeologiska undersökningar. I slutet av veckan kommer gästföreläsare – Sian Anthony och Joakim Thomasson – från Köpenhamns stadsmuseum till Institutionen för historiska studier för att hålla tre föredrag döpta till Rescue archaeology in Denmark, England and Sweden. Reflections and comparisons of the different systems; A 19th and 20th century cemetery. Methodology, contextual interpretation and cultural historical potential och Building culture and agency in medieval and early modern towns. Det ska bli givande att gå och lyssna på. Joakim Thomasson är doktorand i historisk arkeologi vid Lunds universitet och chef för Köpenhamns stadsmuseums antikvariska arbeten[11], medan Sian Anthony är fältledare av utgrävningen av gravar i det nordvästra hörnet av Assistens Kirkegård[12], som är en medelstor begravningsplats belägen mitt på Nørrebro i Köpenhamn, och har varit i bruk sedan 1760. Personer med familjegravar här, har fortfarande rättighet att begravas här. Projektet som har sin upprinnelse i att man ska bygga en metrostation på platsen har mött motstånd från vissa av Nørrebros invånare som fortsättningsvis önskar att kyrkogården ska vara en fredat och lugnt ställe mitt i den pulserande storstaden.[13] Efter föreläsningarna ska jag åka till Östergötland och stanna där över helgen.

Hans Christian Andersens grav på Assistens Kirkegård i Köpenhamn.



[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bones 2010-12-09.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_avsnitt_av_Bones#Säsong_1 2010-12-09.

[3] http://www.historiskastudier.gu.se/Personal/larare-forskare/karlgoransjogren/ 2010-12-09; https://www.historiskastudier.gu.se/digitalAssets/1303/1303933_Elit_eller_kollektiv.pdf 2010-12-09.

[4] Jonsson, Jessica, Forensisk arkeologi, B-uppsats (vt 2006), Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Göteborgs universitet. Sidan 3; http://tingotankar.blogspot.com/2008/12/forensisk-arkeologi.html 2010-12-09.

[5] Haglund, William D (m fl), The Archaeology of Contemporary Mass Graves, Historical Archaelogy 2001:35(1):57.

[6] Haglund, William D, Archaeology and Forensic Death Investigations, Historical Archaelogy 2001:35(1):27.

[7] Burström, Mats, Samtidsarkeologi, (Studentlitteratur) Lund 2007:48f.

[8] Englund, Tomas, Slagfältens arkeologi ger oss nya kunskaper. Populär Arkeologi 2/2003: 14.

[9] Knarrström. Annika, Den okända soldatens okända grav – arkeologin om historiska slagfältsgravar. Meta 3/2006:31-56.

[10] http://www.slu.se/sv/om-slu/fristaende-sidor/aktuellt/alla-nyheter/2010/9/trettioariga-kriget-gjorde-humle-till-en-lonsam-avsalugroda/ 2010-12-09.

[11] http://www.lu.se/o.o.i.s?id=8663&sid=121&lang=se 2010-12-09; http://www.copenhagen.dk/dk/om_museet/medarbejdere/antikvarisk_enhed1/ 2010-12-09.

[12] http://www.copenhagen.dk/dk/udgravninger/assistens_kirkegard/video_udgravningen_af_assistens_kirkegard/
 2010-12-09.

[13] http://da.wikipedia.org/wiki/Assistens_Kirkegård 2010-12-09 (se även den svenska versionen).


Stad och by - arkeologiska utgrävningar i Skänninge, Lödöse, Örja, Tårnby och Norrköping.

Harri Blomberg besöker Godegård i Motala kommun, Östergötland. Vecka 48 2010



På adressen Västra kyrkogatan i Skänninge bodde Harri Blomberg 1996-1997.

På 1990-talet, då jag i två etapper bodde i Skänninge var medeltiden ständigt närvarande. År 1997 hade jag en lägenhet vid det torg tyskarna hade anlagt på 1200-talet och en vän i staden som med sina skånska rötter hade för vana att vandra i åkerlandskapet som omgav staden. Hemma i hans lägenhet på Follingegatan hade han en stor glasburk med mänskoben. Dessa hade han plockat direkt ur jorden längs den mindre väg som ledde till hospitalsruinen, öster om staden. Platsen för det hospital som 1280 omnämns ha funnits redan 1208. Jag blev själv nyfiken och gav mig ut till åkerlandskapet runt hospitalsruinen som var den enda för ögat synliga av inrättningen för leprasjuka och han hade rätt, åkern innehöll rikligt av mindre skelettdelar från den kyrkogård som har omgett hospitalet.

 

Hospitalsruinen i Skänninge.

År 1994, då jag bodde i Skänninge första gången, hade vi inom projekt Hyttan i Skänninge byggt fem modeller av stadens kända medeltida kyrkobyggnader, Helgeandshuset borträknat. Vilket gör att jag ännu idag har en ganska bra bild på hur kyrkobyggnaderna i Skänninge kan tänka sig ha sett ut. Tyvärr hade vi då bara äldre arkeologiska utgrävningar att utgå ifrån, vid sidan av jämförande studier av andra nordiska medeltidsstäder. På hospitalets marker antog vi att det bara var en byggnad (kapellet) som var byggd i sten och tegel, vilket ruinen ännu visar. Ur dess murar har runstensfragment plockats fram, varav två är uppställda intill hospitalsruinen. I samband med infrastruktursbyggnation i Skänninge har man de senaste åren haft flera arkeologiska utgrävningar i staden. I år grävde man vid hospitalsruinen och då är frågan, gjorde vi en sannolik tolkning av densamma? Ja, men vad vi inte då visste och vilken en georadarundersökning, utförd av RAÄ UV Teknik på uppdrag av Östergötlands länsmuseum, på båda sidor av riksväg 50 från i maj 2009 har visat är att det troligtvis även har funnits ett stenhus på platsen, vid sidan av hospitalsruinen i Skänninge.[1] Den kom dock inte beröras av den förundersökning som skedde under arkeolog Annika Konsmars ledning, från RAÄ UV-Öst, sommaren 2009.[2] Lika lite under slutundersökningen detta år, som berörde endast den del som kommer att påverkas av utbyggnaden av riksväg 50 mellan Motala och Mjölby. Frågan är hur gräver man ut en sådan plats?


Modell av hospitalet med dess kapell i Skänninge.
 

Svenska städer med rötter i medeltiden är tacksamma om man vill göra stratigrafiska[3] undersökningar, dess kulturlager är relativt sett tydliga och rika. Samtidigt kan man vid undersökningarna ta del av skriftliga källor om städernas utveckling. Några av våra äldsta städer har flyttats från sina ursprungliga platser till bättre geografiska lägen, Gamla Lödöse fick år 1473 en fortsättning i Nya Lödöse i nuvarande Gamlestaden i Göteborg. Gamla Lödöses omvandling till en mindre betydande ort har gjort att man har kunnat göra flera omfattande arkeologiska undersökningar, delvis oberoende av markexploatering. Dessa fick sin start 1916.

Lödöse museum är ett resultat av de arkeologiska utgrävningarna i Lödöse. 


En ledningsgrävning 1974 längs Riksväg 45, mellan Kloster- och Långgatan i Lödöse i Lilla Edets kommun i Västergötland frambringade ett 2,5-3 meter tjockt kulturlager av mänsklig aktivitet, från tidigt 1100-tal till sent 1300-tal i det som en gång i tiden var det centrala delarna av medeltidsstaden. Tiden före 1200-talet representerades av sammanlagt 0.5 m tjocka avlagringar, medan 1200-talet avsatt 1.5 m och 1300-talet 0.5 m. Markyteförmultning och avschaktningar hade skadat sista tidsperioden. Man hittade delar av 2 byggnader med broläggning i 15 olika byggnadsskeden, samt kombinerade myntnings- och guldsmedsfynd. Myntverk i Lödöse omnämns i skriftliga källor från ca 1200 och ca 1300. I det äldsta lagret med en avvikande plan och funktion hittades avfall av kalklager, djurhår och läderspill från ett garveri.


Gråbrødreklostermuseet i Ålborg, Danmark. Jordlagrena skiljer århundrena åt (genom att trycka på knappar vid glasmontrarna lyses delar av utställningen upp och man kan läsa specifikt om det som upplyses). 


Kulturlagrets stratigrafi syns i olika lager med hantverks- och konsumtionsavfall. Flera brukningsskeden med organiskt material, bland annat föremålsfynd och djurben i hårt sammanpressade lager, varvade med fyra brandlager, vilka föranlett om- eller nybyggnader och gett porösa träflislager, som genomgående är mera multnade. Trävirket består av syllkonstruktioner, rustbäddar och underlagsvirke till golv i de olika byggnaderna. Själva golvet har täckts med lera.

 
Stratigrafi Nørre Hedegaard, utanför Ålborg - en järnåldersby hittad under sand.


En snabb överlagring har lett till mestadels mycket välbevarade lager. Det gäller däremot inte lager som har skadats genom senare tiders markingrepp och där nedbrytningen blivit större på grund av deras närhet till varaktig markyta. Organiskt material saknas här nästan helt, förutom spår av starkt multnade virkeskonstruktioner.[4]


Kulturlager som döljer sig under jorden i Lödöse. 


Nu är det inte lika väl invid hospitalsruinen i Skänninge, vilket arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen sommaren 2010 kom att bli varse. Eftersom marken där de grävde har harvats och plöjts under 500 års tid var det inte mycket som fanns kvar av träbyggnaderna som har stått på platsen. Det som har överlevt var framför allt sådant som har varit nedgrävt i lergrunden, såsom stolphål efter åtminstone sju hus, avfallsgropar, eldstäder (rester av spisar eller ugnar), diken och en väldigt stor och djup stenskodd brunn (5, 5 x 6 meter stor och drygt 1,6 m djup). Brunnen snittades med grävmaskin för att kunna bedöma djup och konstruktion.[5] Målsättningen med utgrävningen var bland annat att få fram en mer komplett bild på hur husboningarna kan ha legat. Mer avvikande anläggningar var en nedgrävd tunna med kalk, som innehöll även ett medeltida mynt; aktivitetsytor för metallframställning och en hel ko under ett stolphål. Stratigrafiskt innebär det att den är ditlagd före den medeltida stolpen och arkeologerna från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen ställer sig frågan om det kan vara ett exceptionellt husoffer?  I de fall kulturlager fanns var de innehållsrika, men såsom i fallet med benresterna som hade plöjts upp våren 1997, så är de stratigrafiska lagren rejält omrörda.[6]


Hospitalsruinen i Skänninge.
 

Många frågor och följdfrågor kan ställas utifrån utgrävningen vid Hospitalsruinen i Skänninge. Artefakter ges tolkning och skapar diskussion. Vad är den här kontexten? Varför är den här? Vilka handlingar har försiggått? Hur hänger dessa samman med övriga kontexter eller strukturella element? Och varför? Det mesta vi håller på med inom arkeologin, är med det som är borta. Brukningen av en yta som ett golv ger sällan mycket spår. This is where the action was, fast många gånger gör vi inte mycket spår av vår aktivitet. Exempelvis gav arkeologen Stefan Larsson från UV-Syd den 14 oktober 2010 ett exempel. Han menade att mänskor som rör sig på stán en hel dag lämnar inte mycket spår, dock rekvisitan omkring dessa mänskor. Bord, stolar, hus visar spår av det förflutna. Saker som inte har en röst i vår omvärld när vi lever är oftast det enda som talar för eftervärlden. Stratigrafin kan tillskrivas mänskor i fordom som var i rörelse. Varje deposition är ett resultat av en handling. En mänsklig handling har en mening och meningen ingår i ett sammanhang, som är en kontext.


Denna dominikanerbroder vid Sankt Olofs konvent i Skänninge lämnade inte mycket spår efter sig, men däremot den miljö som omgav honom. Detalj ur modell, skapad av Harri Blomberg, tillsammans med medarbetare i projekt Hyttan i Skänninge 1994.
 

Strata är en handling (varje kulturlager motsvarar en handling). Stratigrafiska lager är därmed en samling handlingar. Ett golvs historia kan därmed bestå av tre strata, det vill säga arkeologiskt kan man hitta spår av dess anläggande, dess användning och dess avvecklande, som ofta är en igenfyllning för att göra en ny anläggning. Vad dokumenterar vi?

1)      Konstruktion (huset byggs)

2)      Varaktighet och brukning (huset används)

3)      Dekonstruktion (huset rivs och tas ur bruk)

 

Hus i bruk vid Follingegatan i Skänninge, men under dessa finns dekonstruktioner av äldre byggnadsskeden vid samma gata.

Terrängen ska med i medvetandet när man gör arkeologiska utgrävningar. Våra marker har utsatts av en omlagring av kulturjorden. Ploglagret är ett omrört kulturlager som lätt har förbisetts, då det är svårt att veta varifrån materialet kommer. Horisonter är postdepositionella bildningar som påverkar oss och omformar en deposition, under en längre period såsom störningar i stratigrafin. Genom erosion (bortnötning av jord) och avröjningar (bortröjningar av material). Detta gäller främst markanvändande utanför städerna, där depositioner främst hittas i stolphål och gropar som är fyllda av fyllnadsmassor. Horisonter är, liksom de flesta kulturella aktiviteter, postdepositionella företeelser. Därmed kan de också vara bärare av värdefull kulturell information. Depositioner som fyllnadsmassor, vilka volymmässigt ofta utgör den större delen av kulturlagren i städer bildas i allmänhet under några få timmar. Horisonten kan också kallas en omedveten kultursedimentation.[7]


Skänninge 1690-1710, enligt Erik Dahlberg i Svecia Antiqua et Hodierna. Grundtopografin skiljer sig från den som finns idag.

Det är A & O att lära sig grundtopografin, för då förstår man också hur fynd har ansamlats. Annars förstår man inte varför t ex det kan vara 60 cm djupt med matjord på en plats och bara 30 cm bredvid. De naturliga sänkorna har jämnats ut. Kan vara svårt att se i en fältsituation, på samma sätt som det är att kunna urskilja, avgöra och avgränsa mörkfärgningar och nyanser. I slänter eroderar moderjorden och är därmed komplexa, ty det sker en naturlig rörelse neråt (horisonten). Verksamhet påskyndar eroderingen. Grundtopografin har planats ut genom århundraden av plogning. Vilken grundytan inte var fordom, där fanns svackor, bäckar och den gamla markhorisonten var inte plan. Förstå hur bönder i modern tid har planat ut åkrarna. På 1970-talet blev det vanligare med djupplöjning, vilket har gjort att det har blivit tunnare lager av anläggningar.[8]


Skänninge, en av de äldsta kartbilderna, från Jean de Rogiers karta från mitten av 1600-talet.
 

Arkeologen Katalin Schmidt Sabo, doktor i medeltidsarkeologi[9] sedan 2006 med avhandlingen Den medeltida byns sociala dimensioner[10] vid Lunds universitet, kom till APT-programmet som representant från RAÄ UV-Syd och förläste i tisdags, den 30 november 2010. Hon har arbetat länge med bybildningar under yngre järnåldern och den tidiga medeltiden, orter som Kyrkheddinge, Hjärup och Örja är henne mycket bekanta. För oss berättade hon om den särskilda utredningen 2008, förundersökningen 2009[11] och slutundersökningen 2010[12] av den sistnämnda orten som har sitt ursprung i att Landskrona stad detaljplanerar ett 810 000 kvadratmeter (cirka 750 gånger 1200 meter) stort område öster om staden, inför en etablering av ett transport- och logistikföretag. Där kom man att hitta kvarlämningar av delar (4 historiska gårdar) av dagens by som sträckte sig ända bak till övergången mellan vikingatiden-tidig medeltid, men även en äldre järnåldersby strax intill vars långhus var från tiden 300-700 e Kr. Alla de fyra historiska gårdarna grävdes ut för hand i Single context.

Citadellet i Landskrona.


Single Context är ett dokumentationssystem som skapades på 1970-talet av The Museum of London. Metoden går ut på att varje utgrävd kontext (enskild arkeologisk företeelse - en byggsten i undersökningen) ges ett unikt nummer och dokumenteras och kommenteras såväl i text, som på ritningar och med fotografier och/eller i digitala informationssystem. Fynd från varje kontext numreras och relateras till de unika kontextnumren för att möjliggöra analyser efter utgrävningen. Förutom fynd tillvaratas även jordprover och annat som kan användas för att utreda vad den arkeologiska lokalen haft för funktion i forntiden. Metoden används ofta vid stratigrafisk undersökning.[13]


Citadellet i Landskrona.
 

Gårdstomterna, som är komplexa lämningar, var dock bara öar av kulturjord, som omgärdades av ett landskap av åker som omfattade stora ytor. Man arbetade med Harrismatriser (Harris Matrix är en grafisk metod att genom diagram beskriva stratigrafiska relationer), men vid sidan av Single Context-utgrävningar arbetade man även med metoder som kontextuell stratigrafisk arkeologi och traditionella stolphålsutgrävningar som berörde fyllning och grop. Dessutom metalldetekterade man alla kontexter och all matjord[14] på åkrarna nivåvis till sterilen. Mycket av fynden ligger i matjorden, som under en ganska lång tid har tagits bort. Den innehåller mycket kunskap. Arbetslaget var uppdelat i två team, dessutom fanns en projektledning, specialiteter och tidigt gavs en resursfördelning för alla. Single Context innebar en intensiv utgrävning på en liten yta. Men större delen av ytrummet utgrävdes inte lika noga.

 

Landskrona kommun, kartbild skapad av Udo Schröter.

Slutundersökningen i Örja utanför Landskrona 2010 hade som mål att skapa ny kunskap om byn och bybildningen. Det var många byar som uppkom under tidsskedet vikingatiden- tidig medeltid och är ofta de bybildningar som finns idag, med en stark stabilitet. Flera frågeställningar man vill ställa det arkeologiska materialet handlade om aktörskapet. Vilka mänskor och grupper i samhället kunde och ville agera. Vem vann och vem förlorade? Går det att utläsa sociala skillnader mellan gårdarna? Utgrävningen blev en av de större i Skåne på senare tid, med en budget på strax under 20 miljoner kronor.


Vindmölla i Skåne, fotograferad av Andrew Eick.
 

När man gräver arkeologiskt måste man vara beredd på det oväntade som överraskar. I Örja var det en dösbotten, från en borttagen dös. Den hade inte upptäckts under FU (förundersökningen), då inget var synligt ovan mark och av de stora megalitblocken fanns det, kom det att visa sig, endast stora avtryck av stora stenar, såsom det många gånger var fallet i Döserygg, norr om Trelleborg, några år tidigare. Under dösen fanns dessutom stratigrafiskt belagt två äldre gravar. Dessa förhistoriska gravar från stenåldern grävdes ut i Single Context, även om man rent formellt skulle kunna ha helt bortsett från dem, då dösbotten och forngravarna ej ingick i den av Länsstyrelsen i Skåne godkända utarbetade planen och uträknade budgeten, dock låter inte god arkeolog så ske. Man tog sig tid med att gräva ut den med givande resultat, även om visst rapportskrivande har fått skjutas upp till dags datum. Spåren från slaget vid Örja under slutet av 1670-talet, visade att bönderna drabbades hårt. Man flydde till kyrkorna medan endera parten brände ned gårdarna och använde ruinerna till kasematter i stridigheterna. Bly- och kanonkulor från 1600-talet, var fynd som hittades talrikt i åkrarna.


Stridigheter mellan danska och svenska trupper på 1600-talet.
 

På danska sidan under byggandet av Öresundsförbindelsen skedde arkeologiska utgrävningar i Tårnby[15] 1993-1994. Där blev det inte utarbetat någon Harrismatris under själva utgrävningens förlopp, då det inte var allmänt med sådana på utgrävningar i Danmark under denna tid. I utgrävningsrapporten blev det dock utarbetat en Harrismatris över de inbördes relationerna mellan byggnader och brunnar. Genom ett ekonomiskt tillskott blev det möjligt att i efterhand bearbeta utgrävningen och härmed också den komplexa stratigrafin. Kulturlagren hade givit cirka 1400 anläggningar bestående av bland annat gropar, hägnader och byggnadsspår som stolphål. De stratigrafiskt utgrävda kulturlagren gav över 3300 kontexter, vilka möjliggjorde en detaljerad stratigrafisk analys, särskilt i förbindelse med de välbevarade byggnadsspåren i kulturlagren. Dock innehöll Harrismatrisen för många kontexter för att kunna publiceras intakt, därför gjorde man en förenkling av densamma, där man komprimerade stratigrafin med 75 % till att bara omfatta 775 serier. Seriematrisen bygger delvis på principerna från en traditionell Harrismatris, vad angår angivelsen av relativ tid och grafik. Den urskiljer sig emellertid härifrån på två väsentliga punkter. För det första visar den inte alla kontexter, men en komprimering av dessa i större eller mindre grupper (lite som en gruppmatris, dock benämnd serier). För det andra (och till skillnad från en gruppmatris) skapas dessa serier efter flera olika principer, som gör det möjligt att komprimera matrisen utan att dölja komplexiteten i utgrävningens stratigrafiska relationer väsentligt.[16]


Tårnby kyrka, fotograferad av Jan Rasmussen.  


Stadens kulturlager är djupa (det är mycket jord mellan nutid och dåtid), det har utgrävningar i städer som Gamla Lödöse visat, men vad beror detta många gånger metertjocka kulturlager på? Arkeologen Göran Tagesson har skrivit en tankeväckande artikel Om kulturlagerbildning och avfallshantering i stormaktstidens Norrköping.[17] Staden kom på grund av sin utskeppningshamn, uppsving inom manufaktur och hantverk, samt med först kungsgård och sedermera residens i hertig Johan av Östergötlands furstendöme att tredubbla sin befolkning mellan åren 1567-1618. Bebyggelsen expanderade främst mot söder och sydväst samt mot norr och nordöst. Han var med att gräva ut i kvarteret Dalkarlen inför byggandet av studentbostäder till campus Norrköping, en del av Linköpings universitet.

Studentbostäder vid Sankt Persgatan - kvarteret Dalkarlen - i Norrköping.

Huvudundersökningen genomfördes från början av maj till mitten av september 1998. Nio arkeologer var involverade och man grävde ut en volym på drygt 260 m3. När den medeltida staden Norrköping växte ur sina gamla gränser, så planerade man utbyggnaden genom att fylla ut ojämnheter och nedsänkta partier i det närbelägna landskapet för att förbättra grunden till nybyggnation. Denna så kallade tertiärt deponerade lager som låg underst i kvarteret Dalkarlen var egentligen ett tillfört kulturlager som inte hade något direkt att göra med verksamheten på platsen efter den hade bebyggts,[18] dock kan det finnas nedgrävningar och stolphål i detta lager som härrör från 1600-talet.

Stenhuggaren i Grinden. På 1700-talet kom dalkarlar till nuvarande kvarteret Dalkarlen i Norrköping. De högg kantsten till strandlinjen vid Motala ström och bodde i det kvarter som kom att få namn efter dem. År 2000 formgav konstnären Per Josefsson järngrinden och smidde stenhuggaren i densamma, tillhörande de studentbostäder som uppfördes på platsen.

Problemet med utjämningslager är att den kan innehålla rikligt med artefakter som är betydligt äldre än platsens historia, vilket kan förvilla för en icke uppmärksam arkeolog som ej förstår lagerföljden. Aktivitetsytorna som var den yta som exempelvis 1600-talets mänskor rörde sig på kan vara mycket fyndfattiga, då man städade undan, så de primärt deponerade lagren[19] som avser lager som innehåller fynd i anslutning till sitt användarsammanhang kan vara ytterst tunna. Dock kan borttappade föremål, exempelvis omedvetet liggande mynt ge en klar hänvisning till brukningstid.[20] Liknande fynd brukar inte hittas i de sekundärt deponerade lagren[21] som avser lagren som avser lager vilka är utskilda från sitt ursprungliga sammanhang, exempelvis en avskrädesgrop eller avskrädesbinge som 1600-talsmänskan använde för sitt avfall.[22] Trasig keramik eller glas som man eventuellt kunde skära sig på hittas i dessa avfallslager, vid sidan av organiskt material med mera. Fyndmaterialet härstädes är stort och rikhaltigt. I de primärt deponerade lagren kan dock en del material ha blivit medvetet kvarliggande, då det inte störde brukarna på aktivitetsytorna.

Studentbostäder vid Sankt Persgatan - kvarteret Dalkarlen - i Norrköping.

Ordning och reda är inte bara något dagens mänskor eftersträvar, redan på 1600-talet hade man i de svenska städerna en medveten avfallsrutin. Mycket av det avfall stadsborna i Stormaktssverige producerade på sina aktivitetsytor blev i sin tur tertiärt deponerade lager[23] på kommande stadstomter eller forslades ut på stadens åkrar. Vilket gör att artefaktmaterial från tidigmodern tid kan hittas lite varstans kring äldre svenska städer.[24]


Hörnhuset i kvarteret Dalkarlen i Norrköping uppfördes för handlanden Lorentz Lindahl den äldre 1731. Troligen med tegel från Stegeborgs slottsruin, ombyggd 1783 och 1799. Till- och ombygd omkring 1914 för arkitekten Gustaf Paulsson. Fasadens ankarslut är tillverkade på Finspongs Bruk i Finspång. 

 

Summa summarum är att avbaningar har de senaste årtionden skett främst gällande förhistorisk arkeologi, där man vid upptäckt av anläggningar har gått ned att gräva i Single Context och ofta i Multikontext, där man gräver bort flera lager, men det berör ej hela ytor. Vilket kan vara ett problem, exempelvis när man hittar gravar utelämnas ofta ytorna däremellan. Anläggningsbegreppet styr mycket av svensk arkeologi, då Harrismatrisen är svår att tillämpa, stolphålen har använts på olika sätt och man vet inte vad man daterar. Anläggningen är en slutprodukt, däremellan är det delhändelser. Man måste ta med alla stratan, inte lämna bort något. Problemet är att utgrävningsplatser inte är så tydliga. Mycket av det arkeologer hittar är fragmentariska spår.  Hybridformer och mer tillämpbara former av Harrismatrisen har utvecklats för att göra den mer användbar. Stadsarkeologer är ofta bra på krångliga stratigrafier och märkliga strukturer, exempelvis sägs det att det behövdes tillkallas en 1600-talsarkeolog för att få klarhet under Sarupsutgrävningarna, där de arkeologiska anläggningarna inte följde sedvanliga strukturer för neolitisk kultur. Om det är sant, det vet jag inte, kanske bara en arkeologisk skröna?

 

Harrismatrisen från stadsutgrävningen i kvarteret Dalkarlen i Norrköping, visar de olika kontextgruppernas förhållande till varandra i relativ tid och den tillhörande tabellen över samtliga kontextgrupper och deras fastillhörighet.


[1 http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_teknik/uv_teknik_2009/uv_teknik_rapport_2009_rv_50_motala_mjolby.pdf 2010-11-25

http://www.arkeologiuv.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_teknik/uv_teknik_2009/uv_teknik_rapport_2009_skanninge_hospital_uv.pdf 2010-11-25

[2] ARKEOLOGISKA UPPDRAGSVERKSAMHETEN (UV), UV ÖST RAPPORT 2010:9, ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING. Det medeltida hospitalet i Skänninge. Bebyggelselämningar och odlingsmark inför RV 50, RAÄ 52, gårdstomt, Spetalen, Skänninge 3:1, Skänninge stad, Mjölby kommun, Östergötlands län. Dnr 422-491-2009, Annika Konsmar. Se länken http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/rapporter/uv_ost/uv_ost_2010/ro2010_9_txt.pdf 2010-11-24.

[3] Stratigrafi är läran om lagerföljden och används som begrepp både inom geologi och arkeologi. Inom arkeologin används den framförallt som en relativ dateringsmetod vid utgrävning av kulturlager, då det lager som ligger underst är äldst. Stratigrafin är lämplig i arkeologiska utgrävningar av den äldsta förhistorien, boplatser och landhöjning, bosättningsskeden som överlagrar varandra, kulturgrupperingar. Dokumentation av arkeologiska strata kräver en noggrann analys av lagrens inbördes förhållanden, och olika metoder för detta har utvecklats, bland annat Harrismatrisen, som bygger på en detaljregistrering och numrering av lager och lagergränserna. Metoden lämpar sig väl för databearbetning av komplexa och omfattande stratigrafier. Se vidare Göran Burenhult, Arkeologi i Norden 1. Stockholm 1999:48ff.

[4] Carlsson, Kristina och Ekre, Rune, Gamla Lödöse, medeltidsstaden 21. Stockholm 1980: 22, 53f & 66f (Stratigrafiavsnittet omfattar sidorna 66-71, med bland annat tre stratigrafiska exempel).

[5] Brunnar går inte att gräva ut Single Context, på grund av de oftast är ifyllda med sten och är dessutom en säkerhetsrisk, då de kan vara upp till 4-5 meter djupa. Föredrag av Katalin Schmidt Sabo, för APT-programmet 2010-11-30.

[6] http://www.kmmd.se/Arkeologi/projekt-2010/Spektalen-i-Skanninge/ 2010-11-24; Artikelförfattare Gunilla Rech, http://www.corren.se/ostergotland/mjolby/?articleid=5261555 2010-11-24.

[7] Jens Heimdahl, Ögonblick och kontinuitet. Horisontbegreppets användbarhet inom kulturstratigrafin. Meta, nr 2/2004:65-74.

[8] Arkeologen Roger Nyqvist föreläser för APT-programmet 20101123.

[9] http://lund.lny.se/2009/10/21/ Sydsvenskan, Grävning i Hjärup kan ge svar om Uppåkra 2009-10-21.

[10] http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12974&postid=545972 2010-12-01.

[11] http://www.oldarkeologiuv.se/projekt/syd/2009/2009_orja_by_fu/index.htm 2010-12-01.

[12] http://www.uvblogg.se/wordpress/category/orja/ 2010-12-01.

[13] http://sv.wikipedia.org/wiki/Utgrävning#Single_context 2010-12-01.

[14] För att inse vikten av metalldetektering är att 95 % av alla fynd som gjordes i exempelvis Hjärups by i Skåne, hittades med denna metod.

[15] http://da.wikipedia.org/wiki/Tårnby 2010-12-01.

[16] Mette Svart Kristiansen, Seriematrix. Et redskab til bearbejdning og formidling af stratigrafi. Meta 2003/1-2. Forlag Notur, Norge 2004:31-43.

[17] Pär Karlsson & Göran Tagesson, I Tyskebacken. Hus, mänskor och industri i stormaktstidens Norrköping. RAÄ 2003, Arkeologiska undersökningar, skrifter 47:28-44.

[18] Större delen av fyndmaterialet kom från sekundärt och tertiärt deponerat material, men förståelsen av platsen utnyttjande tillhör ändock det primärt tillkomna. Kontexttypens källvärde behöver inte handla om mängden föremål.

[19] Exempel på primärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är brand-, byggnations-, golv, gårds-, gödsel-, raserings- och vedupplagslager.

[20] Mynt är exempel på absolut datering som avser en exaktare årtalsdatering än relativ datering som anger om det aktuella materialet är äldre yngre än ett annat material. I det senare fallet är det i den löpande texten angivna kon som hittades under ett stolphål vid hospitalsruinen i Skänninge, den är äldre än anläggningen (stolphålet) ovanför. Daterbara föremål som fynd har den fördelen att fyndet inte kan vara äldre än myntets präglingstid, dock betydligt yngre då mynt har en lång cirkulationstid. Se vidare Göran Burenhult, Arkeologi i Norden 1. Stockholm 1999:48ff.

[21] Exempel på sekundärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är avfallslager.

[22] En avfallshög består egentligen av flera handlingar, man slänger slask på samma ställe flera gånger.

[23] Exempel på tertiärt deponerade lager från kvarteret Dalkarlen är fyllning (redeponerat lager skapat i syfte att fylla igen nedgrävning), golv (konstruktion skapat av redeponerat material), grusläggning (föregående exempel avseende gränd eller gårdsyta), konstruktions- och utjämningslager (de två sistnämnda exemplen är skapade av redeponerat  material i syfte att utgöra del av en konstruktion eller för utjämna och markplanera större ytor). Under utgrävningen i kvarteret Dalkarlen undersöktes bara en del av detta material genom rutgrävning, för när man hade tillräckligt med kunskap inhämtat om kontextens karaktär och kulturhistoriska potential, så skottades den bort då den arkeologiska utgrävningsverksamheten på grund av ekonomiska realiteter aldrig tillåter en 100 % totalundersökt yta. Vilket man beklagade i den efterföljande rapporten med orden: ”På så sätt har vi tvingats bortprioritera ett källmaterial som skulle kunna användas för frågeställningar och fyndspridning och kulturella variationer inom och mellan kontexterna. Därmed har ett viktigt instrument för att studera rumsliga variationer inom området och därmed uppfylla prospektplanens mål kring sociala och mentala strukturer försvagats.” Se vidare Ann-Mari Hållans, Per Karlsson och Göran Tagesson, Kvarteret Dalkarlen. Bebyggelse och industri i Stormaktstidens Norrköping, RAÄ 96, Norrköpings stad och kommun, Östergötland. RAÄ UV Öst 1999:1, sidorna 33f.

[24] Ann-Mari Hållans, Per Karlsson och Göran Tagesson, Kvarteret Dalkarlen. Bebyggelse och industri i Stormaktstidens Norrköping, RAÄ 96, Norrköpings stad och kommun, Östergötland. RAÄ UV Öst 1999:1, sidorna 3, 7, 16 & 29f.


Tankar och synpunkter om järnåldern.

Harri Blomberg besöker Dimbo gravfält, som är Västergötlands största järnåldersgravfält med drygt 300 gravar från yngre järnåldern. Gravfältet har använts för begravningar under flera generationer, framför allt under vikingatiden, 800-1050 e Kr. Vecka 47 2010

 



Två bildstenar i Änge, Buttle socken, Gotland.

Denna vecka inleddes med bister vinter, men jag har jag också fått nöjet att vistas inomhus på Göteborgs universitet och gå på tre goda föreläsningar i ämnet arkeologi. Den första anordnades av GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening – och var välbesökt. En av våra doktorander på Institutionen för historiska studier, vid namn Alexander Andreeff, höll ett föredrag med titeln De gotländska bildstenarna: arkeologiska undersökningar, dateringsproblematik och återanvändning. Där kärnan av föredraget handlade om arkeologiska undersökningar av bildstenlokalerna i Fröjel Stenstugu och Buttle Änge, båda på Gotland.[1] Mer om bildstenar senare. Den andra och tredje föreläsningen var inom APT-programmet. I tisdags kom Roger Nyqvist från Rio Kulturkooperativ[2] och föreläste om Strategi i fält. Diskussion kring två exempel. Han doktorerade vid Göteborgs universitet 2001 med avhandlingen Landskapet som ram, hus och grav som manifest. Bohuslän 500 f.Kr. - 1500 e.Kr. Vilken jag känner att jag måste läsa, den berör bland annat fornborgarna i landskapet. I alla fall utgick Nyqvist från två arkeologiska exempel, en förundersökning i Lundby på Hisingen som berörde äldre järnålder och en slutundersökning av en boplats i Rämje (RAÄ-nr Fors 125:1 och RAÄ-nr Fors 143:1) med fyra huslämningar och en hällkista (en stensättning med två stenkistor) från senneolitikum (ca 4000 år sedan).[3] Det var en diskussionsstund som gav oss studenter mycket matnyttig information, vi drog ut på tiden med en halvtimme. Under torsdagen hade jag veckans sista föreläsning som hölls av vår relativt nyblivna professor Tove Hjørungdal. Hennes föreläsning handlade om Georg Sarauws[4] banbrytande forskning kring mesolitikum, under titeln Om Maglemoses natur. Frågor kring Mullerups tidiga forskningshistoria. Det var så intressant att vi inte ens tog en paus som brukligt.

 

Gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby.

Georg Sarauw har varit oerhört viktig för ämnet arkeologins etablerande i Göteborg, så jag kan se på honom med mina västsvenska ögon och hans utgrävningar är också direkt betydelsefulla för den forskning som vi gör idag inom Kungahällaprojektet, då han grävde ut några förhistoriska gravar på gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby[5] i samband med Göteborgsinventeringen inför Göteborgsutställningen 1923. Annars är han mest känd för sina utgrävningar av Maglemoseboplatsen som ledde till att Maglemosekulturen blev känd.[6] Maglemoseboplatsen låg förövrigt inte långt från Tissø på Själland, som jag besökte för två månader sedan. Här var Sauraws kunskaper som botaniker och specialist på mossar oerhört viktigt för att arkeologin kunde ta till sig kunskaperna från en annars ganska osynlig mesoltisk kultur, gömd under jord.

 Bildsten av äldre form, från Vallstenarum, Gotland.


Annat är det med järnålderns samhälle som har lämnat många synliga spår i kulturlandskapet, såsom gravfält, vägar, stensträngar, husgrunder, fornborgar och runstenar. Gårdar och byar från denna sista förhistoriska tidsepok anses av kutym ofta ha legat där de ligger idag och bynamnen kan många gånger härledas till järnåldern. Det gör att den moderna svensken på något sätt binds mer samman med järnålderns samhälle än med tidigare tidsåldrar. De skriftliga källornas värld ger oss ord och förståelse för det vi ser. Fantasin får spelrum.


Bjällbrunna, Styrstads socken, runsten Ög 155 med texten Torfrid reste efter Asgöt och Göte sina söner denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.

Runstenarnas runrader är i allmänhet de första skriftliga dokumenten i svensk historia, om vi bortser från de runristade ting på trä och liknande, som uppkommer i samband med arkeologiska utgrävningar. Runstenarna kunde resas till åminnelse av någon händelse. Ett exempel från Bjälbrunna i Styrstads socken i Östergötland är texten: ”Torfred reste efter Asgöt och Göte sina söner denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.” Ingvar var en hövding som, enligt en isländsk saga, reste från Sverige med 30 fullastade skepp till Ryssland på 1000-talet. Andra runstenar restes vid brobyggen. Man kan nästan se hur vägar trampades upp av hästar och vagnar och broar byggdes över vattendrag till Guds välbehag. Runstenarna berättar om hur ett vägnät började utvecklas.


Christian Krohgs målning från 1893, föreställandes hur Leif Eriksson upptäcker Amerika.
 

Ett annat exempel är de västnordiska sagor som berättar om att Grönland, Island, Färöarna och delar av nordligaste Amerika upptäcktes österifrån och befolkades av nordbor under denna tid. Berättelserna utgör även möjligheter för arkeologiska utgrävningar, annars skulle nog inte den vikingatida boplatsen i norra Kanada ha upptäckts ännu. Det negativa att man låser sig i källornas texter, man slutar att leta alternativa tolkningar som t ex med bronsåldersfyndigheter. Men hur gärna skulle vi inte velat ha lite texter om fornborgarna? Av hävd har man sagt att dessa byggdes på strategiska platser, som tillflyktsorter i orostider. En del, såsom många i Norrköpings kommun, användes nog till denna funktion, men andra verkar ha haft någon annan orsak till uppförandet. Vilken vet man inte riktigt?

 

Ruinerna av Hov, Färöarna. Foto av Andras Petersen.

Lika givande är bildstenstradition från järnåldern på Gotland, dessa monumentala stenar som restes på gravfält och vid korsvägar, alltsedan 400 e Kr. De berättar mycket om samtida kläder, hus, människor och för ofta stå till buds med illustrationsmaterial när böcker om yngre järnåldern publiceras, men arkeolog Alexander Andreeff har också visat genom sin utgrävning av bildstenlokalen i Fröjel Stenstugu på Gotland sommaren 2007, som är fältstudie inom hans avhandlingsprojektet, att bildstenen i sig kan vara en gravmiljö. I fallet Fröjel, en dubbelgrav utifrån de kremerade benen tillhörande tiden omkring 800 e Kr. Under måndagens föreläsning berättade han om utgrävningen och visade oss åhörare fynden, som Imelda Bakunic har fyndbearbetat och registrerat. Troligtvis har det varit så med många av öns bildstenar att de till skillnad mot runstenar inte bara visat ett budskap, utan har också utmärkt en gravplats, men det är svårt att få klarhet i detta, när endast knappt fem procent (20-tal bildstenar på 15-tal platser) av Gotlands femhundra kända finns på ursprunglig plats. De flesta av bildstenarna hittas i kyrkorna, ditförda 1150-1250 då man tömde landskapet på dessa förhistoriska monument, inte på grund av religiös nit för att ta död på hedendomen, utan för att bildstenarna hade förlorat sin funktion. Gotland hade varit kristet sedan generationer, men under denna period rev man stavkyrkorna och byggde nya i sten i öns 99 socknar. Det är möjligt att det var betydelsebärande att bygga in dem i kor och liknande, men sådana frågor är svåra att besvara. Fördelen med att bildstenarna inlemmades i kyrkorna är att motiven har skyddats. De bildstenar som finns ute i landskapet har fått sina bilder avtvättade av väder och vind.

 

En gotländsk bildsten, inmurad i Bro kyrka. Foto av Jürgen Howaldt.

Kontakterna utåt blir mer tydliga under järnåldern, det ser man arkeologiskt. Romerska importfynd belägger detta, man hittar även arkeologiska fynd som uppvisar omfattande kontakter - handel och internationell sjöfart - längs Östersjön och Bottenhavet alltsedan yngre romersk järnålder. Myntning påbörjades i slutet av järnåldern.[7] Under järnålderns sista århundraden uppstod också som resultat av denna handel de första stadsliknande bebyggelserna på viktiga handelsplatser i Norden; Hedeby, Ribe och Birka är några namn. Glas börjar importeras, likaså ädelmetaller i allt större mängder.

 

Hedeby

Järnåldern är en lång period och samhället förändras ju som tidigare nämndes till något som vi kan lätt förstå och ty oss till. Vad var det som skedde och vilka var nyheterna? Under järnåldern försämrades klimatet. Medeltemperaturen sjönk, och det blev fuktigare. Myrmarkerna ökade sin utbredning, medan ädellövträd som alm, lind och ask minskade i antal. Från norr bredde granen ut sig och nådde ner i södra Småland. Ett nytt landskap växte fram. I dess spår följde en fastare etablering av bebyggelsen. Gården, eller byn, med sina hägnade inägor, sina åkertegar, fägator och utmarker markerade med stensträngar. Djuren stallades under vintrarna, gödseln togs till vara och vinterfoder behövdes. Man tvingades odla upp allt mera mark för att klara försörjningen. Grunden lades till det svenska bondelandskapet, det som viss mån levde kvar in i 1900-talet.[8]


Ribe VikingeCenter
 

Vår kunskap om järnframställning fick vi från Centraleuropa, liksom när det gäller bronsen importerade man till en början sina saker, men snart fick vi igång en inhemsk järnframställning. Järnet var lättare att framställa än bronsen, råvaran fanns överallt i det nordiska landskapet. Det framställdes under järnåldern av myr- och sjömalm. Proceduren var så enkel att enskilda gårdar kunde tillfredsställa sitt eget behov av redskap, t ex knivar, yxor, skäror och plogbillar (vilken var en nyhet) med mera. Vapen tillverkades inte av gemene man, utan av särskilda vapensmeder ser det ut av de arkeologiska lämningarna. Gruvmalm fanns inte, in i berget gick man inte först under medeltiden.[9] Järnet möjliggjorde jordbruksexpansionen. Sandjordar var under hela bronsåldern och stora delar av järnåldern de enda jordarna som kunde brukas med åder, men under slutet av järnålderns tidevarv kom plogen vilken möjliggjorde brukandet av bördiga lermarker. Till de senare räknas Varaslätten i Västergötland, som egentligen har bördigare lerjord än Falbygden med sin sandjord, men när Falbygden togs upp som jordbruksmark under neolitikum var det ej möjligt att effektivt bruka Varaslätten. Ådern stack bara hål i marken, medan plogbillen vände den.

 

Offermosse, Vitlycke museum i Bohuslän.

Ekonomiska förändringar brukar även sätta sig i medvetandet. Offerseden i sjöar och mossar som hade varit vanligt sedan tidigneolitikum övergavs för nya offertraditioner i lundar och i hallar (treskeppiga hus med krumväggar, d v s vägglinjer som buktar utåt i mitten av huskroppen – denna krumvägg hade inte funnits under romersk järnålder), med start omkring 500 e Kr. Till denna tid brukar även guldgubbarna, eller guldblecken som de också heter, att dateras. Dessa lades ned i kultsammanhang.[10]


Offerlund på Ribe VikingeCenter.
 

Flexibilitet uppkommer i gravformer, alla de föregående typerna av gravkonstruktioner (rösen som är och inte är övertorvade med runda, ovala, kvadratiska, rektangulära, treuddiga och skeppssättningslika former; resta stenar som ibland kallas för bautastenar; domarringar och skeppssättningar) hittas under yngre järnålder, dock brändes de flesta liken, ända fram till kristendomens ankomst. Undantag finns, ty överklassen under järnåldern utmärkte sig genom kammar- och båtgravar som är skelettgravar, men även denna samhällsgrupp brändes till aska genom stor- och kungshögar som vanligen är brandgravar. Gravgodset man hittar såsom arkeolog är ofta brandskadat. Det har följt med den döda i bålet och förstörts av elden. Vilket skiljer sig från den yngre bronsåldern då gravgodset lades ner helt oförstört och utan att ha förstörts av flammorna tillsammans med benresterna. Bronsen har också den fördelen att den klarar sig bättre i jordlager än järn som eroderar. Vilket har gjort att de äldre bronsfynden oftare är i bättre skick än de yngre järnfynden. Under förromersk järnålder är gravgåvorna mycket få. För att öka successivt under romersk järnålder till att under folkvandringstid bli mycket rika. Fynden i gravarna består av ting som den döda hade haft och burit, varav spännen, nålar och smycken har bevarats relativt bra till eftervärlden.[11]

 

En rik järnålderskvinnograv från Fyn visas upp på den arkeologiska utställningen på museet Møntergården i Odense.

RAÄ-numren som finns med i FMIS brukar oftast stå för en fast fornlämning. De föremål vi hittar i jorden kommer främst från gravar, boplatser eller offerplatser.  Ibland hittas föremålen utan någon synlig kontext, som får ett RAÄ-nummer. Lösfynd kan vara ett flintverktyg eller en enstaka spjutspets som hittas i marken utan någon synlig koppling till andra fornlämningar. Man skiljer på lös- och depåfynd. Depåfynd består av flera föremål som offrats eller nedlagts i en sjö eller till exempel under en sten. Depå betyder ju upplag, upplagt förråd, förvaringsplats. Observera att en del lösfynd kan tillhöra depåfynd som har plöjts sönder av böndernas jordbruksredskap eller körts sönder av skogsmaskiner. Det finns tre skilda typer av depåfynd.:

 

1) SKATTER, som man tänkte uppta på nytt.

Skatter innehåller ofta flera olika föremål och skälen till att de har gömts undan är säkert skiftande.

* I vissa fall, där trasiga eller sönderhackade föremål ingår, kan man förmoda att skatten tillhört en guldsmed som tillfälligt gömt undan sina råvaror, sådana liknande järnförråd har också hittats.

* I andra fall kan man misstänka att man utnyttjat jorden som ett bankfack där man lagt undan den enskildes, familjens eller släktens förmögenhet. Ibland nedgrävda som ett kapital inför sämre tider och andra gånger för att det har varit oroliga tider, ju fler härjningar desto fler nedgrävda skatter. Avsikten har alltså varit att ägaren skulle kunna komma tillbaka och hämta sina föremål, men att han eller hon inte har gjort detta.

Dessa skatter ligger många gånger i lämningar av hus eller boplatser från yngre järnålder. Kanske vid någon sten som valts till märke av skattens ägare, när han dolde sin egendom; för den oinvigde var stenen lik varje annan sten i backen och därför ointressant. Det finns dock tillfällen då inget sådant kännetecken kan återfinnas idag. Det är tänkbart att träd eller andra mer förgängliga material användes som markering, särskilt om man avsåg att inom kort behöva tillgång till skatten. Den flesta svenska skatter kommer från Gotland.


Gotländsk silverskatt från Spelling, utställt på det kulturhistoriska museet Fornsalen i Visby. Foto av Wolfgang Sauber.   


2) SKATTER, som man inte tänkte uppta på nytt.

Det finns också fynd som nedlagts på ett sådant sätt, att avsikten inte kan ha varit att de skulle hämtas tillbaka. Vissa av dem är säkert gömda av någon som hoppades kunna få nytta av dem i ett kommande liv, ty under järnålderns slutskede tycks det ha funnits föreställningar om att en skatt, som man ville ha glädje av i livet efter detta, måste man före döden offra till Oden. Skatten var då inte avsedd att återfinnas, för i de dödas rike kunde man enligt ”Odins lag” ta den i bruk.


”Odins lag” möjliggjorde det för människorna att ta med sig gömda skatter till Valhall. Bilden från 1800-talet föreställer Oden på sin tron Hlidskjalf, med sina två korpar Hugin och Munin, samt de två ulvarna Gere och Freke
 

8. Odin påbjuder begravningsritualerna

Odin gav landet lagar, desamma som förut gällt hos asarna. Bland annat gjorde han till lag, att alla döda skulle de bränna och bära deras egendom på bålet med dem. Han sade att var man skulle komma till Valhall med sådan rikedom som han hade haft med sig på bålet; det han själv hade grävt ned i jorden skulle han också äga. Askan skulle man föra ut i sjön eller gräva ner i Jord. Efter stormän skulle folket göra en hög till minne och efter män som det varit mannamod i skulle de resa bautastenar; denna sed höll i sig i långa tider. Mot vintern skulle de blota för gott år, vid midvintern för gröda. Det tredje blotet skulle vara om sommaren, det var segerblot. I hela Svitjod gav de Odin skatt, en penning för vart huvud, och han skulle för dem försvara landet mot ofred och blota för gott år.”[12]


’’Oden från Lejre’’ (Odin fra Lejre), en silverfigurin, daterad till omkring 900 e Kr och identifierad som Oden på sin tron Hlidskjalf med sina två korpar Hugin och Munin, funnen i danska Lejre i samband med Roskilde Museums arkeologiska utgrävningar i september 2009. Foto av Mogens Engelund.
 

3) OFFER, som man inte tänkte uppta på nytt.

Offerfynd kan hittas som lösfynd, men ofta såsom depåfynd då man brukade offra på samma platser århundrade efter århundrade. Det man offrade till gudarna skulle ej återhämtas av den ursprungliga ägaren. Vanligt var det att offra i mossar (våtmarker, mossar, sjöar, bäckar och källor), kända platser i Sverige är Skedemosse på Öland eller Finnestorp i Västergötland. mossliken i Sverige och våra grannländer. Var de offer eller något annat? Vid sidan av krigsbyte- och fruktbarhetsoffer med mera verkar det vid specifika tillfällen ha behövts offrats votivoffer (votiv syftar på något som skänks som tack för bönhörelse) och alla dessa hittas inte i mossar utan även på andra offerplatser, i de senare fallen ofta som lösfynd.


Drakskatten från Finnestorp, utställning på Falbygdens museum sommaren 2009. Offermossen i Finnestorp i Västergötland, användes under flera sekler, från tidig romersk järnålder till sen folkvandringstid. 


Ett sådant är votivoffer är Ållebergskragen, en guldhalskrage på över ½ kilo som man tror är tillverkad under folkvandringstid, ca 375-550 e Kr, och hittades på sluttningen till Ålleberg utanför Falköping. Tänkbart kan vara att den lokala härskaren genom någon slags ed eller löfte förbundit sig till att offra något mycket värdefullt åt gudarna på en speciell helig plats för att blidka gudarna i en mycket svår tid.

 

Ållebergskragen, votivoffer från folkvandringstid. Foto av Marieke Kuijjer.

Omkring 500 e Kr övergav man i stort sett offerplatser i mossarna. Kulten flyttades huvudsakligen upp på torra land. Förekomsten av hallar uppkommer också under denna brytningstid. Sannolika samband mellan hallar och nya kultplatser synes finnas. Exempelvis hittade man för några år sedan i Lunda i Sörmland tre figuriner (jämförbara med guldbleck som är vanliga från andra husgrunder från yngre järnålder) i och alldeles utanför hallen, samt en stor offerlund alldeles i närheten med en hel kulle full av brännoffer från tiden 600 – 1000 e Kr, där man har bränt, krossat och malt ben och lera till mycket små fragment av några millimeters storlek för att sedan spridas ut över offerplatsen – lunden. I utspridningsritualen har även obrända offergåvor som glaspärlor, tvinnade eller rullade hartskulor, olika slags smidda eggverktyg såsom pilspetsar och knivar spritts över offerplatsen. Brända offer blev till aska och därmed osynligt och symboliskt – guden kunde nu ta del av det offrade. Ortsnamnen hov, harg och –lunda verkar ha anknytning till platser där kulthus har funnits. Offrandet har nog inte enbart skett i hallarna, utan även i mindre skala, exempelvis i de enskilda hushållen.


Hallbyggnad i Ribe (Ribe VikingeCenter).


[1] http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015313 2010-11-25 & http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015268 2010-11-25.

[2] http://www.riokultur.se/arkeologi.html 2010-11-25.

[3] http://www.riokultur.se/arkeologi-torpa-stenroset.html 2010-11-25; http://ttela.se/nojekultur/1.425225-forelaser-om-sensationella-fynd 2010-11-25; http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=34007&a=1285987 2010-11-25.

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Sarauw 2010-11-25.

[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterby 2010-11-26.

[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Maglemosekulturen 2010-11-26.

[7] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000: 323 & 418.

[8] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:46.

[9] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:310.

[10] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:49ff.

[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:85ff.

[12] Ur Heimskringla - Ynglingasagan, kapitel 8, av Snorre Sturlasson omkring 1230.


Aspekter på undersökningar av järnåldersbebyggelse inom ramen för arkeologi i södra Sverige och Danmark.

Harri Blomberg besöker Tjällmo i Östergötland. Vecka 46 2010



Arkeologen Martin Rundkvist från Stockholm föreläser på Norrköpings stadsmuseum om järnålderns makthavare i Norrköpingstrakten, med korta anekdotartade berättelser och nedslag i Östra Eneby, Östra Husby och Kuddby. 


Söndagen den 14 november, klockan 14.00 var jag på en föreläsning som hölls av arkeologen Martin Rundkvist från Stockholm på Norrköpings stadsmuseum, medarrangörer var Stadsmusei vänner och Folkuniversitetet. Föreläsningen handlade om järnålderns makthavare i Norrköpingstrakten med nedslag i socknarna Östra Eneby, Östra Husby och Kuddby.[1] Den gästades av ett stort antal åhörare. Han kom att uppta ett antal ämnesområden som berör mina egna åtaganden inom Kungahällaprojektet där vi under arkeologen Kristina Bengtssons ledning undersöker maktens arkeologiska och skriftliga kvarlämningar kring den stora hällen, sedermera Kungahälla, i Ytterby i Kungälvs kommun. Det har också varit en av aspekterna när man har tittat på järnålderslandskapet runt Malmö som har tydligt framkommit inom ramen för Öresundsförbindelse- och Citytunnelprojektet. Det som förenar alla dessa tre regioner är att makten tidigt har etablerat sig därstädes.

 

Hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.

Runt Malmö finns flera möjligheter att se hur maktkoncentration har placerats i landskapet, ett par sätt är att genom att hitta den i den speciella form av huskonstruktioner som man enkelt kan kalla för maktens boningar eller genom artefaktfynd. De behöver inte sammanhänga, då mycket av artefakterna är utspridda i matjorden och som i sin tur är utplöjda över stora arealer. Dessutom kan man i talrika nedgrävda brunnar och gropar hitta deponerat material från bland annat järnåldern. Huslämningarna i form av stolphål och rännor är arkeologiskt sett en ny möjlighet för forskning, som genom malmöutgrävningarna har varit gångbart de senaste tre decennierna.


Arkeologiska utgrävningar i Döserygg, den 13 oktober 2008.
 

Problemet med järnåldersforskningen är att man tidigare oftast har fått utgå från gravfält och ju mer imponerande sådana, desto större makt. Runt Malmö, vars gravhögar byggdes av jord, så har man såsom i övriga Skåne och Danmark de senaste århundradena odlat bort fornlämningarna. Även megalitkonstruktioner i sten som de som fanns i Döserygg i Vellinge kommun, hade före motorvägsbygget mellan Trelleborg och Malmö på 2000-talet, bara ihågkommits via ortsnamnet. Ortsnamn är mycket behjälpligt vid arkeologiska förundersökningar. I dem finns ofta platsen forna funktioner bevarad, från den tid då de namngavs. Exempelvis har ortnamnsforskningen i namn som Tegnaby (en plats med vikingatida ursprung, som beboddes av en medlem av kungens hird), Husby (kungsgård med funktion som stödjepunkter och uppbördscentra för kungamakten under tidig medeltid i Sverige, Norge och Danmark), Tuna (kungsgård eller motsvarande centralort från första årtusendet e. Kr) och Bosgård (betecknar i fornsvensk och medeltida språkbruk en förvaltningsgård i ett större gårdskomplex) kunnat se maktansamlingar.

 

Biskopsborgen i Husaby, Västergötland.

Vilket bland annat fick ovannämnda Rundkvist att utifrån klara härledningar – ortsnamn och närvaron av stor gravhög vid namn Sättunahögen, vars datering dock är okändgenomföra en serie undersökningar vid Sättuna, mellan Svartåns och Stångåns utflöden i sjön Roxen i Östergötland, åren 2006-2008 i samarbete med Östergötlands länsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg.  Vilka resulterade i en av Östergötlands rikaste järnåldersboplatser, med dateringar från ca år 1-1000. Spår av smyckegjutning under 500-talet framkom, samt en vendeltida mönsterpatris för tillverkning av guldgubbar, det vill säga miniatyrfigurer i guldbleck. Jämförbar med den omtalade Slöingeboplatsen i Halland.[2]


Guldgubbe, en amulett av guld, funnen vid Kongsvik i Nordland, Norge år 1747.


Frågan är vad som händer i Norden under denna tid? De arkeologiska utgrävningarna i malmöregionen i samband med Citytunnelns anläggande visar att under sen romersk järnålder så överger man ett stort antal boplatslägen närmast kusten, för att mer stor sannolikhet flytta längre inåt land, liknande exempel hittas i Danmark och det anses bero på att man genomgår en turbulent tid av oro och maktkonflikter. Arkeologen Maria Petersson från UV Öst i Linköping som besökte mitt mastersprogram den 19 oktober i år, berättar att de har sett liknande tendenser i Östergötland. Även här som i Skåne ökar boplatsspåren markant under äldre järnåldern, medan boplatserna överges abrupt omkring 400 e Kr. Ett sextiotal exempel av de senare övergivandena finns i Östergötland och då får man tänka på att det är ganska välutvecklade boplatser som överges, vissa såsom i Fiskeby utanför Norrköping och Mörtlösa utanför Linköping med delvis stenlagda vägar. Utgrävningar som bekräftar detta har skett i Östergötlands centralbygder och i liknande fullåkersbygder såsom kring Malmö.[3] Beror det på jordbruks- och kreatursnäringens förändring eller finns i Östergötland liknande orosmoment som i Skåne? Och vart flyttar folk istället, finns de nya bosättningarna i de nuvarande bytomterna? Svårt att veta, då arkeologiska utgrävningar i existerande byar, sker sällan på grund av deras status som fornminnen har hamnat mellan två stolar, då de ej är varaktigt övergivna, men innehåller ofta ändå tjocka kulturlager som kan likna städers. Därtill kan man ställa sig frågan varför det under samma tid i Östergötland verkar uppföras ett stort antal fornborgar? Tillkom de som skyddsanordningar och varför finns de inte på samma sätt i malmöregionen? Kanske på grund av att runt Malmö fanns inga lämpliga lägen att uppföra befästningar och vallanläggningar är mer komplicerade och kostsamma att uppföra än de i sten i stenrika trakter, där naturliga stup till stora delar skyddade borgplatåer. I Skåne kanske det var enklare att under denna tid flytta inåt land om kusten var orolig, även om man kanske fortsättningsvis försökte hävda markerna som man hade uppodlat dessförinnan. I Östergötland känner man bara till två förhistoriska garnisonsliknande borgvallanläggningar, Borg i Norrköpings kommun och Odensfors borg i Linköpings kommun, båda anlagda vid viktiga kommunikationsleder (Motala ström respektive Svartån) och dessa två är äldre än den 3,5 km långa vallanläggningen Götavirke i Söderköpings kommun, som dateras till omkring år 800 e Kr (14C-datering). De två vallanläggningarma ska jämföras med drygt 140 östgötska fornborgar i sten registrerade i FMIS.[4]


Husgrund från järnåldern i Tångstads fornborg utanför Norsholm i Norrköpings kommun.
 

Ett band av östgötska fornborgar undersöktes för omkring ett sekel sedan. De flesta under arkeologerna Bror Schnittgers och Oscar Almgrens ledning och det intressanta är att flera av dem – till exempel Bobergets fornborg, Brudbergets fornborg, Gullborg, Torsklint och Tångstads fornborg, alla i Norrköpings kommun – gick att datera till perioden sen romersk järnålder – folkvandringstid. Dessa var dessutom fast bebodda under sen romersk järnålder – tidig vendeltid, vilket flertal indikationer som husgrunder, metallgjutning och hushållsproduktion framvisar. Rundkvist, som kommande år utkommer med boken Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden[5], anser exempelvis fornborgen Gullstad i Tingstads socken, som till delar grävdes ut arkeologiskt av Bror Schnittger sommaren 1909, är Östergötlands rikaste kända elitboplats från sen romersk järnålder och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, bestämd utifrån artefakter som romerskt importglas och ädelmetall, även om den med stor sannolikhet har fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.[6]

Gullborg i Tingstads socken, Norrköpings kommun.


En del arkeologer vill se fornborgarna som forntida kultplatser och det är fullt möjligt att de också har haft den funktionen, framförallt i orostider och i nära anslutning till de världsliga krafter som hade förmåga att uppföra dessa fornborgar. Det ena behöver inte utesluta det andra, se till exempel de rituella depositioner i brunnar, gropar och gropsystem, som har gjorts intill vissa större och välbyggda gårdar som intog en särställning inom de olika boplatsområdena i malmöregionen under perioden 200 f Kr till 200 e Kr. Uppkomna av att den politiska makten i södra Skandinavien reorganiserades under tiden kring Kristi födelse, då kavalleriet infördess i södra Skandinavien och av kavalleristerna bildades hirdar knutna till lokala hövdingar. Dessförinnan – 800 till 200 f Kr – hade depositionerna funnits vid ett större antal gårdar och ju allt längre fram vi kommer under järnåldern så koncentreras depositionsmönstret till allt färre gårdar av storgårdskaraktär. Ett sådant sista exempel är för övrigt Tissø på Själland, till vars funktion vi strax ska återkomma till.


Flintskrapa funnen bland keramik, kol, skärvsten, harts och liknande i den djupa gropen i Ytterby, är det avfall eller deponerat material?
 

Depositionerna runt Malmö talar för att dessa är spår efter fester och gästabud, vilka har haft en liknande funktion som kom att även upprätthållas i yngre järnålderns hallmiljöer, det vill säga skapa samband mellan hird och lokala hövdingar.[7] Den drygt 1,5 meter djup grop jag var med att utgräva i Ytterby under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning kanske också hade en liknande funktion? En gång grävd för att utvinna färskvatten till människor och djur eller för att hitta råmaterial till lerklining, men senare ifylld rituellt med delar av de artefakter som användes vid den yngre bronsålderns och äldre järnålderns storgård på platsen? Bevaringsförhållandena för ben är inte den bästa i södra Bohuslän, men bortser vi från benmaterialet så hittade vi i Ytterby mycket av det som finns deponerat i sydvästra Skånes brunnar och gropar, exemplifierat nedan i det citat som finns i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier:

 

Det material som dominerar i gropar från ca 800 f. Kr. till ca 200 e. Kr. är keramik och djurben. Keramiken representerar både kokkärl och förvaringskärl, samt dryckes- och matserviser. Såväl resterna efter måltiderna som köksutrustning har alltså deponerats i groparna. Fyllningen i groparna är ofta rika på sot och kol, vilket även kan tyda på att delar av eldstaden deponerades efter att festmaten hade ätits upp och kärlen tömts.[8]

 

I de skånska exemplen minskar antalet depositioner och mängden deponerade föremål under yngre romersk järnålder, vilket vi också kunde se i materialmängden i vår bohuslänska grop, även om den gav fynd från järnålderns alla perioder. I Skåne avtog i alla fall deponeringen i de stora gropsystemen och på grund av avbaningens möjligheter att främst hitta artefakter under husnivå, så skulle man kunna tro att det vore kört för malmöarkeologerna att hitta artefaktmaterial från den yngre järnåldern, men det är det inte på grund av under folkvandringstiden uppkommer härstädes ett nytt typhus som har namngetts grophus och vars popularitet kvarstår under resterande forntiden. Namnet har det fått då golvet i byggnaden var sänkt under marknivån. I Sydskandinavien användes byggnaden mest såsom extrabyggnad till verkstäder eller speciella förvaringslokaler. I Tissø på Själland verkar man även under yngre järnålder ha använt grophus som säsongsbundna övernattningsbostäder vid en forntida kult- och centralplats. Tissø kanske inte var en primär boplats för kungamakten, utan en samlingsplats som hade sin ansamlingskraft på rituell grund, alltså hade dessa grophus därstädes en liknande funktion för allmänheten såsom Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Vilken består av en samling kyrkstugor och kyrkstall kring helgedomen Nederluleå kyrka, där långväga sockenbor hade sin fasta punkt vid sina kyrkobesök. Liknande är Lappstaden i centrala Arvidsjaur med ett trettiotal kåtor och cirka 50 härbren. Den samiska kyrkstaden har aldrig haft någon permanent bosättning, utan platsen har endast använts vid kyrkhelger och marknader.

 
Rekonstruerat grophus i Vikingecenter Fyrkat i Hobro på Jylland.


Tissø är ett över 1000 år gammalt namn, som har sin härledning troligen från krigsguden Tir eller Ty i de nordiska gudarnas mytologi. Utgrävningar skedde här under ledning av arkeologen Lars Jørgensen 1995-2003. Rika fynd, bland annat vapen, tyder på att det har skett rituella offer i den heliga sjön i yngre järnålder (vendeltid – vikingatid), vid en av Nordeuropas rikaste bosättningar med stormannagård, handels- och kultcentrum som låg på västra sidan av sjön med samma namn som platsen. Det stora antal artefakter som hittades i samband med de arkeologiska utgrävningarna visar importföremål och rikedom, till exempel ett halssmycke av guld på 2 kg. Sjön Tissø var farbar för fartyg under forntiden, från havet och längs Halleby å till hamnen vid boplatsen Tissø. Stormannagården under vikingatiden bestod av sju byggnader på en yta av 20 000 kvadratmeter. Hallbyggnaden var 48 meter lång och 12 ½ meter bred eller omkring 500 kvadratmeter, vars stolphål är markerade vid fågeltornet intill sjön. Handelsbodar låg nere vid vattnet och längs Halleby å. Ett stort område av grophus användes för kortare vistelser och visar att här samlades en hel bygd för religiösa sammankomster under hednisk tid. Platsen förlorade sin betydelse vid ingången till medeltiden och maktcentrat flyttade till andra sidan sjön, där Sæby kyrka byggdes och Hvidefamiljen uppförde sig ett nytt herresäte.[9]


Tissøs hallbyggnad från yngre järnålder, mäter omkring 500 kvadratmeter.
 

Dock i Malmöområdet så har grophusen använts främst till specialiserade hantverk inom metall och textil, vilket fyndmaterialet visar. Rituella deponeringar har skett på få specifika platser, exempelvis Fredriksberg, där vid sidan av gropar och brunnar, även våtmarken har använts.[10]


Arkeologistudenter från Göteborgs universitet på ett studiebesök på en utgrävningsplats inom Citytunnelprojektet utanför Malmö, den 17 november 2005.

I Sverige var det så att innan utgrävningen av Fosie IV var det främst varit genom de många gravfälten från järnåldern, deras sammansättning och placering i terrängen, som vi kunde få en uppfattning om bebyggelsens lokalisering och bosättningarnas kontinuitet under olika avsnitt av järnåldern. Malmöarkeologins styrka de sista trettio åren har varit att vi har fått nya analysmetoder av att kunna läsa järnålderslandskapet, även om synliga järnåldersgravfält eller grundsten i huskonstruktioner saknas. Vilket i det senare fallet är främst förunnat gotländska och öländska arkeologer, vilket har möjliggjort för goda studier av bebyggelseutvecklingen på de två stora öarna i Östersjön. Avbaningsarkeologin har spritts bland annat till mitt födelselandskap Östergötland, där de senaste två årtiondenas arkeologi har frambringat mycket intressanta fakta, dock så kommer de flesta områden i landskapet att inte exploateras på samma sätt och därför kommer gravfältstopografins metoder för att fastställa järnåldersbebyggelsernas fördelning att fortsättningsvis vara viktig.[11] Även kulturgeografiska studier, kombinerat med arkeologiska undersökningar, i välbevarade fossila odlingslandskap med stensträngssystem kan också ge goda resultat i studiet av bebyggelseutveckling och järnålderns kulturlandskap, vilket bland annat Hallebyundersökningarna 1964-1965 (Kulturgeografiska institutionen och Arkeologiska institutionen i Stockholm under ledning av Sven-Olof Lindquist och Evert Baudou) och 1968-1970 (Evert Baudou) i nuvarande Norrköpings kommun visade, och vars resultat gav en klarare bild av dåtida bosättningsmönster och jordbrukssystem, samt dess utveckling. Det är viktigt att ha i åtanke och bra att ha att jämföra med när man diskuterar olika vägar att nå till förståelse om järnåldersbygder i Norden.[12]

Järnåldershus på Ribe VikingeCenter.


[1] http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2010/11/gaming_retreat.php 2010-11-17.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sättuna 2010-11-17. Se även Rundkvist, M. 2008. Prospektering kring Sättunahögen i Kaga sn, 11 april 2008. Ög, Kaga sn, Sättuna 15:1, Raä 10. Metallsökning. Rapport, 24 april 2008. (RAÄ dnr 321-2065-2008).

[3] Föreläsning av Maria Petersson, för APT-programmets studenter på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2010-10-19.

[4] Under yngre järnåldern finns dock vallanläggningar i Skåne, men dessa krävde enorma kraftansträngningar för att byggas. Ett exempel är Trelleborg i staden med samma namn, men även utanför Malmö fanns en mindre liknande konstruktion. Under grävningssäsongerna 2001–2003 av Citytunnelprojektet hittades i östra delen av Lockarps by en hallbyggnad av trelleborgstyp, som stod i två generationer, från sent 900-tal till ca 1050. Den kringgärdade tillsammans med fyra andra byggnader en byggnad som troligen fungerat som gårdens smedja och verkstad, men som under 1000-talets andra hälft ersattes av en gårdskyrka. Öster om gården fanns ett antal diken som låg i anslutning till en hägnad som ledde in till hallbyggnaden. Vilka kan vara spår efter en palissad av en enklare vallanläggning med förebild i ringborgarna i Danmark.

[5] Martin Rundkvist, Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden. Manuskript november 2009. (Se länken http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/upload/2010/06/pimp_my_book_manuscript/Rundkvist%20mead-halls%20draft%202.pdf 2010-11-21).

[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Fornborgar_i_Östergötland#Norrköpings_kommun 2010-11-21.

[7] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö museer, Arkeologienheten 2009:249 & 265.

[8] Ibid:265

[9] Lars Jørgensen, föreläsning om Tissø under yngre järnåldern, på Nordiska folkhögskolan i Kungälv vid ett nordiskt seminarium, med föreläsare från Danmark, Norge och Sverige, anordnat inom Kungahällaprojektet 2010-08-24.

[10] Ibid:253f. Se även Arkeologisk utredning 2006, Citytunneln – delprojekt järnväg, Arkeologisk utredning vid Lockarps by inom område 1, 2, 4 och 5. Den visar hur en vanlig undersökning fungerar och den misch masch av byggnader – långhus och grophus - som hittades från olika tidperioder, men på en ganska begränsad yta, flankerade med brunnar, gropsystem och forntida vägsystem. Ibland var inte de arkeologiska undersökningarna lika givande utifrån de frågeställningar som hade getts. Ett exempel är Arkeologisk slutundersökning 2004 Hyllie 4:2 & 4:3. Etapp 1, delområde A, Bunkeflo socken i Malmö stad, Skåne län. Undersökningen avbröts efter halva planerade tiden i fält vilket motiverades av att för få anläggningar påträffats, samt att de inte var fyndförande i den utsträckning som var av relevans för att besvara uppställda frågor.

[11] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:193-220.

[12] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:220ff; Riksintresse: KE 46 – Halleby, Skärkinds socken, Norrköpings kommun. Länsstyrelsen Östergötland, Kulturmiljöenheten 2001:1-8; Sven-Olof Lindquist, Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland (1968); Evert Baudou, Arkeologiska undersökningar på Halleby (1973); Mats Widgren, Settlement and farmingssystems in the Early Ironage (1983). Den sista av tre nämnda avhandlingar berör stensträngsområdet vid Fläret i Askeby socken, cirka 6 km sydväst om Halleby i Östergötland.


Möjligheter och problem med avbaning som arkeologisk metod.

Harri Boy cyklar Vätternrundan. Vecka 45 2010



Norrköpings industrilandskap i nattljus.

Det är lördag och jag sitter mitt i Industrilandskapet i Norrköping, invid rinner Motala ström som i min födelsestad har sitt utlopp i Bråviken. Strömmen har under mycket lång tid varit betydelsefull såsom kraftkälla och vattenled. Jag funderar lite kring arkeolog Bengt Westergaards föreläsning från i torsdags om digital arkeologi, hur den moderna tekniken har underlättat att göra avbaningsarkeologin mer överskådlig. Även hur georadar utan utgrävningar kan blotta lämningar av byggnader som Sankt Olofs konvent i Skänninge och Ås kloster, utanför Varberg. Det var även intressant att notera att den senare kyrkobyggnaden drabbades av liknande öde som kyrkobyggnaderna i Skänninge. Ås klosters byggnadsdelar återanvändes i Varbergs fästning.


Modeller av de under Gustav Vasas regeringstid rivna Sankt Olofs konvent och Allhelgonakyrkan i Skänninge, utställda i Skänninge stadsbibliotek, den 12 maj 2008. Dessa producerades av medlemmar ur projekt Hyttan 1994, varav Harri Blomberg gjorde modellen av dominikankonventet (närmast i bild), bemålad av Anette Lindbergh.

Inte långt härifrån, lite längre västerut längs Motala ström vid sjön Glans utlopp var jag i somras på en av mina många arkeologiska exkursioner, då jag den 16 juni besökte Arkeologikonsults utgrävning av en förhistorisk boplats vid Fiskeby i den västra utkanten av Norrköping. Vid Fiskebyvägen ska det anläggas en ny trafikplats, med av- och påfarter för E 4 och med anslutning till Pryssgården. Slutundersökningen var med svenska mått mätt en mindre sensation, då en flera hundra meter lång och upp till nio meter bred stenlagd väg trädde fram under ploglagret. Den bedömdes vara omkring 2000 år gammal och hade ett sammansatt lager av runda stenar och skörbränd sten i en för övrig stenfattig boendemiljö. Ploglagret låg precis ovanför sterilen och kulturlagret var inte tjockt. Sten hittades bara annars i stolphål från de nio husgrunderna – korta långhus – och i eldstäder. Dessutom hittades ugnar, mycket ben och makrofossiler. Spektakulärt var en halv spädgris i en eldstad. De fann också en nästan två meter djup brunn. Man tror att platsen var föregångaren till nuvarande Fiskeby gård och ingen by såsom i Pryssgården 500 meter åt nordost, som grävdes ut under första hälften av 1990-talet.[1]


En 2000 år gammal stenlagd väg har grävts fram vid en avbaning i Fiskeby, i utkanten av Norrköping.

Fiskebys nio husgrunder och Pryssgårdens nittiotal huslämningar hade inte varit möjliga att frambringa utan att avbaningen hade använts som metod. ”Människan är alltings mått”, sade den grekiske filosofen Protagoras för drygt 2400 år sedan. Vår måttstock har utgrävningarna i Malmöregionen alltsedan Fosie IV för tre decennier varit när det gäller avbaningsarkeologi och vi använder begrepp som boplats/yta, gård/hus och fas/århundrade därifrån ungefär som ett mantra.


Avbaning av matjorden i samband med en arkeologisk utgrävning i Fiskeby, den 16 juni 2010.
 

Avbaning handlar inte alltid om att gräva ut platser för förhistoriska hus. Under åren 1994-1998 undersökte RAÄ UV Öst ett femtontal platser med fossil åkermark eller fossila odlingslager, varav större undersökningar gjordes på 2/3 av platserna. För att förbättra fältmetodiken kring denna typ av fornlämningar och sätta mer resurser på tolkandet av utgrävningsresultaten satsades tid och resurser i sökandet efter lämpliga metoder. Man inspirerades av den danske arkeologen Viggo Nielsens arbeten med åkrar i Store Vildmosse på Jylland under förromersk järnålder. Hela det äldre åkerjordslagret grävdes där bort med maskin, ända ner till orörd nivå. Mot den ljusa sanden framträdde ett kryssmönster av mörkare linjer, där årdret skurit ner i orörd mark varpå åderspåren fyllts med matjord och man kunde fastställa åkrarnas storlek. Dock ville inte det östgötska landskapet ge dessa danska resultat, då markunderlaget inte var sand, utan grusig morän. Istället framträdde ett mycket tydligt mönster av röjda stenar, i form av låga vallar av röjningssten som kastats upp mellan åkrarna och längs åkrarnas kanter. Metodiken med de stora avbanade ytorna medförde också att arkeologerna kunde se hur stora de äldre åkerytorna varit och vilken form dessa hade haft. Kol i röjningsrösena kan i bästa fall även datera odlingsfaserna, så också hushållsavfall (keramik, bränd lera, brända djurben, brända sädeskorn och kol) i åkrarna som gödslades med detta vid sidan av dynga.[2]


Fullåkersbygd, Söderslätt i Skåne.
 

Problemet som universitetsarkeolog med sina forskningsutgrävningar är att man sällan kommer i kontakt med UV-arkeologi. Själv har jag lite erfarenhet av avbaning, ty i Ytterby där jag har fått mitt egentliga dop har grävskopan varit framme två gånger och annars är det ju mest meterrutor man gräver. I Lödöse där jag i höstas gjorde en kort sejour har man använt grävskopan för att underlätta själva grävandet, inte för att bana av. Då jag själv grävde i Ytterby våren 2006 visste ju vi inte att vi var mitt i en 9 x 48 meter lång hallbyggnad och grävde. Det var inte först vi banade av marken som det blev klart, men samtidigt skulle den så kallade stora gropen funnen via förhöjda fosfatprover inte ha hjälpts av någon avbaning. Kulturjorden som där på vissa ställen var 1,6-1,7 meter djup gick ända ner i grundleran, fyndförande från marknivå till sterilen.

Problemet med fullåkerslandskap är att fornlämningarna från så skilda århundraden ligger nära och på varandra. En liknande problematik ser vi även i Ytterby i Kungälvs kommun, där den 48 x 9 meter långa hallbyggnaden från vikingatiden överlappas av tre andra större byggnader från äldre och yngre romersk järnålder, samt troligtvis en byggnad från vendeltiden. I fullåkerslandskapet blir därför de markkemiska och markfysikaliska analyserna förvirrade och svårtolkade, men genom att samtidigt datera och analysera slagen flinta eller krukskärvor mellan olika gropar och hus, kan slutresultatet bli bättre. Det kräver tyvärr ofta mer tid i anspråk, vilket förhoppningsvis forskningsutgrävningar som i Ytterby eller Uppåkra kan anslå.

I malmöregionen har även groparna fått grävskoparna att tystna och
levandegöra den anläggningsfokuserande avbaningsarkeologin. Landskapet har fått för en stund fått ett tingligt perspektiv, de ställvis nedgrävda groparna (gropar, brunnar och forna lertäkter) med ben, keramik och metallföremål har fått berätta om forntidens död och liv, om fester och boställenas ständiga förändring. Det stora landskapet har övergått till ett litet. [3] En som har förespråkat för matjordsarkeologi är Per Sarnäs, vilket bland annat framgår i artikeln Att ha metoden som mål? Några reflektioner med utgångspunkt i matjordsarkeologi, META 2004, nr 2. Fast motståndet har varit många gånger varit hårt, har han ansett det vara viktigt att sålla matjorden vari fornlämningarna ligger utplöjda. Annars består det skånska fyndmaterialet i realiteten av det man hittar i fyllda stolphål, brunnar och gropar av olika slag. Det finns sällan tid det mödosamma och vad många tycker det kostsamma sakletandet, dock ger sådan arkeologi mycket av det en allmänhet vill se på våra museer. I Uppåkra utanför Lund har Lunds universitet visat hur mycket det finns att hämta i matjorden.

Spännbucklor från Skåne. 

 

Uppåkra är beläget i ett fullåkerslandskap och därför måste man avlägsna matjorden, det som upptas av ploglagret. Innan det går att fastställa om det därunder finns kulturlager eller anläggningar bevarade. Kulturlager som har avsatts inom ett bebott område, medan lösfynden får man söka på stora områden runt de forna boplatserna. Stolphålsletandet i Uppåkra begränsas tidsmässigt till folkvandringstiden, därefter är de bortodlade. De arkeologiska undersökningarna måste därför kompletteras med metalldetektorundersökningar för att hitta spåren av vendel- och vikingatiden.


Trähjul från yngre järnåldern, utställd på Esbjerg Museum.
 

Det är få strukturer från yngre järnåldern, d v s från och med folkvandringstiden som har kunnat grävas ut i Uppåkra. Skälet till detta är att de övre kulturlagren skadats svårt av jordbruksaktiviteter. I detta visar Uppåkra tydliga paralleller till Sorte Muld där de tjocka kulturlagren tillhör äldre järnålder medan fynd från folkvandringstid och senare kommer från ploglagret. I Uppåkra har de övre delarna av kulturlagren, från vendel-, vikingatid och senare, skadats svårt av jordbruket. Det är därför bara undantagsvis som några konstruktioner blivit bevarade från dessa perioder. Däremot anger de synnerligen rikliga fynden som framkommit i ploglagret att också detta var en betydelsefull tid i platsens historia. När det gäller folkvandringstid är det också rimligt att tänka sig att byggnation under vendel- och vikingatid bidragit till att förstöra periodens konstruktioner. Därtill tillhör de tjocka kulturlagren äldre järnåldern, då man verkar ha tillåtit att material ackumulerats på platsen. I vissa delar av boplatsen i Uppåkra skiljer det två meter mellan ursprunglig markyta och de kulturlager som dateras till folkvandringstid. Skälet till detta kan ha varit en önskan att jämna ut svackor för att få en plan yta eller höja boplatsytan och få platsen att framstå som än mera dominant i landskapet. Man får tänka på att Uppåkra var en centralplats i denna del av Skåne och paralleller kan göras med den stora boplatsen Sorte Muld på Bornholm. Förhållandet till avfallet var uppenbarligen också ett annat under senare perioder, då kulturlagertillväxten inte alls var lika kraftig. Mer än 20 000 fynd har påträffats med metalldetektor, varav mer än 1500 fibulor (dräktnålar).[4]


Den dåligt undersökta matjorden samlas i enorma högar i samband med utgrävningar i Skåne. Ett exempel från en arkeologisk utgrävning i Döserygg, den 13 oktober 2008.
 

Ibland är artefakter viktiga, beror vilket landskap vi talar om. Det som är ett massmaterial i en region behöver inte vara det i en annan. Det räcker att bara besöka ett mindre regionmuseum i Danmark för att se att de många gånger har ett större antal fornfynd i sina samlingar än större museer i Mellansverige eller Norge. De arkeologiska förutsättningarna i Norden är verkligen skiftande. I en stenig skärgård är det svårare att avbana, tomtningar är ju till exempel byggda direkt på berggrunden. Den avbanade matjorden i Ytterby kommer framöver att till stora delar att vattensållas och gås över med metalldetektor, på jakt efter artefakter såsom husgeråd och metaller. Makro fossilt material och liknande blir inte intressanta, då de inte har hittats i sin kontext. Viktigare än för keramik. Viktigt med dokumentation, då varje meterrutas artefakter och anläggningar måste anpassas till den stora anläggningen som hallbyggnadskonstruktionen är. Svårt att veta typologin, innan man har gjort manualer över dessa, men i fallet Ytterby år målet att göra sådana. Typologin kommer att vara kompletteringar till dateringar.


En bra situationskarta gör en utgrävningsplats som har avbanats begriplig. Exempel från Döserygg i Skåne, den 13 oktober 2008.
 

För att återgå till malmöutgrävningarna, så var arkeologen och tillika professor emeritus Stig Welinder involverad i ett halvår för att studera det lilla landskapet inom Citytunnelprojektet. Han menar i sin studie Den äldre järnålderns lilla landskap utanför Malmö att malmöarkeologins styrka sedan 30 år är de stora ytorna, som gör det möjligt att se många hus i relation till varandra. De husrika, men smala avbaningsytorna utefter Västkustbaneprojektets av järnvägens sträckning bestämda schakten inbjöd inte till något liknande. Inom Citytunnelprojektet fortsatte det långsiktiga arbetet med de översiktliga förändringarna i bebyggelsens struktur inom Det stora landskapets, som har ursprung i Fosieutgrävningen, där dock 14C-dateringar användes sparsamt. Istället byggdes alternativa kronologiska metoder upp för husens förändringar under järnåldern, så kallade hustyper. Vilka från järnåldern har blivit klassificerade som fyra olika. Mellan de stora infrastrukturprojekten så har de ständiga småundersökningarna införts i fastighetsregistret och ekonomiska kartor för alla arkeologiska perioder i form av flexibelt sökbara databaser. Den inom Citytunnelprojektet valda forskningsstrategin var väl avpassad för det delprojekts ambitioner, men Welinder menar att utan god laborativ arkeologi går det inte komma vidare. Det är svårt att kunna kritisera Fosieutgrävningen som på sin tid var banbrytande, men det är illa när samma sak gäller husen som grävdes i Citytunnelprojektet. Welinders insats innebar en utvidgning och fördjupning av detta långsiktiga arbete mot en förståelse av, för järnålderns del, de enskilda gårdstunen. Tyvärr var Citytunnelprojektets arbete i fält och laboratorium inte till för att undersöka gårdsvariationer under olika perioder under järnåldern. Huskronologi utifrån specifika mallar är otillräcklig, när dessutom husen inte kan föremåldateras och en 14C datering är inte tillräcklig. Problemet med uppdragsarkeologins avbaningar har varit att man bara har haft råd att göra små analyser, enstaka prover, men det måste få kosta på, ger så mycket mer. Uppdragsarkeologins kostnader är i dagsläget inte mer än cirka 0,5 procent av budgeten i de stora infrastrukturprojekten. Minst två samstämmiga 14C-dateringar av tre är minimikrav om inte husens förväntade brukstid ska kunna ifrågasättas. Mera finmaskiga fosfat- och MS-analyser över de enskilda husen bör göras i framtiden. Fosfatkarteringar skulle kunna påvisa fähus och MS-analyser skulle i gynnsamma fall kunna påvisa eldstäder. Provtagningsprogram i fält och ett analysprogram i laboratorium med sikte att knyta rålera i krukskärvor till lertäkter och skärvor i olika hus och gropar till varandra såsom teknologiska traditioner, vore också önskvärt då alla informativa föremål, utom husoffer finns i matjorden.[5]

 

Att räkna i husmeter per tun. Är det enskilda största husets längd, antalet hus eller husens sammanlagda längd som är det adekvata måttet på en gårds storlek? Inte bara storlek räknad i meter utan snarare dess storlek räknad i tillgångar, prestige och eller inflytande inom lokalsamhället, i den mån storlek är ett mått på detta inte helt enkelt mätbara.

Frågan är vilka konsekvenser det har fått att ha en sådan lång kontinuitet, som har inspirerats av Fosieundersökningarna? Från att ha varit en deduktiv idé som gav positiva resultat, kanske man har låst sig i en modell och en metodik? Man har vant sig med storskaliga modeller, där enskilda dateringar är inte så viktiga? Malmöarkeologi är ett antal personer, som återkommer från projekt till projekt och väljer vissa frågor, inte andra. Likadant är det här i Östergötland eller i det Göteborg, där jag bor. Frågan är om man som etablerad arkeolog låser sig fast i ett tankesätt och vanor, på samma sätt som man gör i andra yrken? Inledningsvis är man öppen för idéer. Man gör stratigrafival, som går att arbeta utifrån, som sedan blir det vetenskapliga program som sätter ramar runt alla framtida projektet. Att bli låst till sitt eget, innebär att man tittar lite på andra exempel. En annan som gillar dansk arkeologi, tycker det vore spännande mer och fler bredare gångar dit.


Norrköpings industrilandskap i nattljus.


[1] Öppet hus vid den arkeologiska utgrävningsplatsen i Fiskeby, den 16 juni 2010.
[2] Maria Petersson, Odlingsrösen och övergivna åkertegar. Spåren av forntida odlarmöda. Arkeologi i Östergötland 2010 (första numret, sidorna 30-33), Linköping 2010: 31f.
[3] Björn Nilsson, Ingång, i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö 2009:11ff.
[4] Birgitta Hårdh och Lars Larsson, Uppåkra före Lund. Föreningen Gamla Lund Årsbok 2007: 7ff, 25, 61, 103ff.
[5] Stig Welinder, Den äldre järnålderns lilla landskap utanför Malmö, i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö 2009: 162f, 195 & 216ff.



 

 

 

 



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0