Från fornforskning till arkeologi.

Harri Blomberg besöker RAÄ UV Väst i Mölndals Kvarnby, våren 2011. Vecka 15 2011
 


 

Livet är fullt av överraskningar, såsom igår då jag kl 18.00 stod vid Postgatan 8 i centrala Göteborg för att gå på styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg, var dock ute en vecka för tidigt insåg jag efter en stund då jag läste medhavda föregående mötesprotokoll. Samtidigt började en kvinna vid namn Helena, från Hamra gård i det runstensrika Vallentuna prata med mig. Hennes mormors morfar hade varit tygmästare vid göteborgsregementet och bott i samma hus bland Kronhusbodarna. Tid som jag hade över visade jag henne runt i staden under temat fästningsstaden Göteborg. På vägen träffade vi bl a min klasskamrat Lillemor som var ute och spatserade, då det också kom det fram under vårt samtal vid platsen för det forna Borgerskapets kasern att Helena hade arbetat som arkeolog på sin fritid, i Norge och Sverige. Efter många år som yrkesverksam intresserar hon sig nu för släktforskning, var på genomresa på väg till Henån på Orust. Detta möte lär med stor sannolikhet leda till fler möten och samtal, för vi hade så mycket att prata om och det påminner mig om ett liknande sammanträffande föregående sommar, då jag besökte vägkyrkan i Tingstad i Östergötland. Det som skulle vara ett kort besök för att se den vackra tidigmedeltida dopfunten, har lett till vänskap och samtal som numera förgyller mina östgötabesök.

Helena vid Göteborgs fästningsmurar, den 11 april 2011.
 

Den senaste tiden har jag varit på flera exkursioner i Ytterby – Kungahälla (Kastellegården) – Komarken, inventerar fornlämningar på båda sidor av Kyrkbäcken. Även framledes ska det bli fler besök, här som ovan har jag stött på trevliga människor, senast i söndags då jag var strax österom Kolerakyrkogården. Där kom en inflyttad norrman med sin hund, bosatt i Ytterby sedan decennier. Vi kom att prata och leta efter ett gravfält med ett tiotal låga stensättningar. Det var givande och en stående inbjudan till en fika i en närbelägen keramikverkstad väntar i vår.

 

Kolerakyrkogården i Ytterby, våren 2011. Den innehåller 18 sockenbor som avled i en koleraepidemi mellan 11 augusti och 13 oktober anno 1834. Dessa i kolera döda personer begravdes på en särskild kyrkogård, eftersom man på den tiden antog att de kunde sprida smittan.

På mina vandringar i Inlands Södre härad har jag med mig, vid sidan av kartor och fornminnesfakta från RAÄ FMIS, även fornforskaren Gustaf Bruzewitz´s bok
Elfsyssel från 1864. Boken är ett sammelsurium av fakta om hans dåtid, vår gemensamma forntid, kyrkor, fornlämningar och så vidare. Illustrationerna är ypperliga, konstnär som han var och påminner delvis om den samtida Johan Reinhold Aspelin, som jag tidigare har bloggat omkring i vår. Arkeologihistoria är viktigt, för att förstå att min samtids arkeologi bara är en parantes i mänsklighetens önskan att försöka förstå sin egen förhistoria.

Kungahälla 1864, teckning av Gustaf Bruzewitz. 


Renässansen var en brytning mot medeltiden, men inte först med upplysningen på 1700-talet förändrades synen på mänsklighetens historia i dess helhet. Det var en naturalistisk syn med evolutionär tro på förändring av samhällsprocesserna, en tro på framåtskridandet. I och med att man ej mer drömde sig tillbaka till en guldålder i Antiken, utan ansåg sig vara förmer, gav upplysningen riktlinjer på att man gick framåt i tiden. Gud förlorade sin betydelse och vidskepelsen motarbetades, jättar och åskviggar ansågs ej mera trovärdiga. Häxprocesserna på 1600-talet hade varit otänkbara på 1700-talet. Istället trodde man på allmänna lagar och faktorer som klimat, tidsanda och moral. Denna evolutionära syn smittade även av sig på historiesynen, mänskligheten hade utvecklats från barbari till upplysning och förnuft. Den smittade av sig vidare till fornforskarna, som var samtidens arkeologer. Vilka klarade av att gräva fram och beskriva benrester, artefakter och monument, samt fundera på hur dessa hade använts, tillverkats och uppförts. Likt Carl von Linné ordnade och sorterade fornforskarna sina objekt i olika grupper utifrån kriterier som material, form och typ.


William Stukeley (1687–1765).
 

William Stukeley (1687-1765) var en av de tidiga fornforskarna som förde arkeologin framåt som ämne, men som ändå samtidigt kunde lägga fram helt sanslösa idéer om arkeologiska spörsmål. Han var en god iakttagare av diverse fornminnen. Ännu under upplysningstidens inlednings skede, var det vanligt att gemene man gav okända ting övernaturliga förklaringar, men han kunde bland annat förklara att de geometriska konturerna som engelska bönder iakttog i sina åkrar var under jord kvarvarande byggnadsgrunder. Stukeley hade ett typologiskt arbetssätt, men det gällde ej artefakter, utan minnesmärken av olika slag. Dessa sammanförde han i olika grupper, beroende av form, för att eventuellt kunna tidsbestämma dem relativt och också hoppas hitta någon information om dem i det knappa skrivna material som berörde tiden före romarnas erövring av England och Wales. Det han är mest känd för är de banbrytande arkeologiska undersökningarna vid Avebury, Silbury Hill och Stonehenge i England.


En teckning av Stonehenge från William Stukeleys bok Stonehenge, A Temple Restor'd to the British Druids, anno 1740.
 

Praktiskt var hans tillvägagångssätt att studera stratigrafin (byggnadslager) i olika slags gravhögar och kunde av utgrävningsresultatet fastslå att alla ovan tre nämnda namnkunniga engelska fornminnena var förromerska. Detta bekräftades också av flera romerska vägar gick igenom gravhögar, medan vid Silbury Hill, den största konstgjorda kullen i Europa, så gick den romerska vägen en omväg runt kullen för dess omfång hade varit alldeles för arbetsam att genombryta då vägen utstakades. Genom att jämföra förvittringen mellan Avebury och Stonehenge, kom han fram till att det förra stället hade förvittrat mer och därmed måste vara äldre. Helt och hållet kunde inte ens denna engelska antikvarie, tillika god vän med Isaac Newton och utgav anteckningar om dennes liv 1752, hålla sig från spekulationer. Han drog slutsatser som höll sig till fantasins värld.


Kungahälla med Ragnhildsholmen, vid Nordre älv i Kungälvs kommun 2011.
 

Denna jämförande arkeologi, som bland annat Stukeleys dotter Anna förde vidare som arv från fadern genom att jämföra en förromersk ristning i sten med förhistoriska mynt och därmed kunde fastställa dess kronologiska ålder, förebådade sådana som dansken Thomsen och svensken Montelius. Ett stort antal fornforskare, bland annat i Skandinavien och Storbritannien verkade på 1700-talet, tyvärr saknade de en sammanhängande teori, metodmässigt var de också svaga jämfört med arkeologerna på 1800-talet. Dock började enskilda fornforskare som Stukeley rita ut konturerna till det som i början av 1800-talet växte till en vetenskaplig arkeologi.


Nordre älv, sedd från ett av bergen som omger Ytterby.
 

1700-talets fornforskare kunde inte se en följetong i materialet, bara utvärdera enskilda gravar väl. Materialet var inte tillräcklighet regelbundet och man kunde inte bryta den skenbara samstämmigheten i fynden, även om en del fornforskare insåg att de borde dela upp fynden av sten, brons och järn i olika tidsåldrar, för i Bibeln som samtidens européer kunde utantill stod det att brons föregick järn. De klassiska arkeologerna på utgrävningsplatserna i södra Europa kunde under samma tid använda sig av skriftliga källor, men när de ej räckte till famlade de också i mörkret. Fornforskningens syntes hamnat i ett dödläge. Ett annat problem var att man var bunden i den bibliska tideräkningen, även om Guds betydelse hade minskat trodde man ännu att världen var cirka 6000 år gammal, för det kunde man uträkna i Bibeln. Mänsklighetens centrum fanns en gång i Främre orienten och om vår äldsta tid fanns skriftlig historia. Exempelvis hade den mänskliga närvaron i Norden varit kortvarig, trodde man.


Kungens häll med gravfält och hallbyggnader i Ytterby, våren 2011.
 

Genombrottet för ämnet arkeologi kom dock i början av 1800-talet. Det hade att göra med romantikens intresse för forntiden och med det studiet av klosterruiner, gravar med dess skelett och andra liknande symboler. Den nationella kulturen sattes i centrum och många konstnärer och författare fick inspiration av de medeltida minnesmärkena som var synliga på annat sätt äldre fornminnen och man började samla och utge folkligt traditionsberättande. Förhistorien och fornforskningen ansågs viktig när de nya nationalstationerna med ett land, ett folk och ett språk tog form, exempelvis bildades Götiska förbundet i Sverige 1811.


Framsida till utgåvan av Om arternas uppkomst 1859.


1800-talet innebar inledningsvis två landvinningar i metodhänseende, att det blev möjligt att tidfästa arkeologiska fynd som möjliggjorde sammanhängande studier av förhistoriens senare skeden, samt att den paleolitiska arkeologin fick fotfäste. Den senare i samma tidsskede som utkomsten av Om arternas uppkomst 1859. Detta innebar också att teoribildningen förändrades, bland annat ansåg arkeologerna att vår planet och livet där var äldre än 6000 år, men en lång tid framöver kom ämnet att svärtas ned av imperialistiska värderingar, där man skilde mellan den vita mannens förhistoria och de övrigas. När den ej direkt berör nordeuropeiska spörsmål, får den bli onämnd i detta sammanhang.


Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865).
 

Ett par danskar kom att utarbeta en ny metod för att tidsbestämma arkeologiska fynd, utan att förlita sig på skriftliga källor. Den systematiska kronologin – typologin – med relativ datering hade sin upphovsman i dansken Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865), som med sitt periodsystem analyserade artefakternas stil, dekoration och sammanhang samtidigt och kunde utifrån detta skapa en grov men effektiv tidsföljd. Intressant är att notera att han dessutom samlade och sorterade mynt, sedan sin ungdom. En annan dansk, lärjunge till den förra, var Jens Jacob Asmussen Worsaee (1821-1885), vilken blev Köpenhamns universitets förste utnämnde professor i arkeologi år 1855. Han medverkade till de första stratigrafiskt vetenskapliga utgrävningarna av kökkenmöddingarna kring 1850, i gruppen av forskare fanns geologer och biologer. En tvärvetenskaplighet inom arkeologin som finns ännu idag. Idéerna spreds vidare, bland annat till Skottland och via det engelska språket vidare i Europa och den nya världen. På 1850-talet hade arkeologin blivit en vetenskap i norra delen av Europa, ty här kunde man nu med arkeologiska utgrävningar börja strukturera upp människans förhistoria.

Jens Jacob Asmussen Worsaee (1821-1885).
 

I Centraleuropa kom den paleolitiska arkeologin att lyftas fram under 1800-talet. En av banbrytarna var fransmannen Georges Cuvier (1769-1832), han var tyvärr bunden till den bibliska tidsuppfattningen och byggde upp en katastrofteori om att vår planet i förhistorien genomgått ett antal katastrofer av Syndaflodens art och styrka, med efterkommande nykolonisationer av djur och människor. Paleontolog som han var kunde han använda sina kunskaper i jämförande anatomi för att rekonstruera hela skelett av dittills okända fossilerade fyrfota djur och han kunde vid sina utgrävningar av flodbankar observera att skilda geografiska lager utmärktes av olika djurarter, vissa utdöda sedan länge.

Georges Cuvier (1769-1832).
 

En av Cuviers elever var svensk och hette Sven Nilsson (1787-1883). Den senare kom som professor i naturalhistoria i Lund att delvis arbeta med arkeologi. Nilsson kom att lägga grunden till den internationellt jämförande arkeologin där han genom studier av andra kulturer försökte få sig ett grepp om livet i Sverige under stenåldern. Dessutom införde han slitspårsanalysen som metod, vilken kan användas till att reda på hur artefakter tillverkades och vad de användes till. Artefakterna som ofta står i centrum, vars användning kan analyseras genom humanistiska eller naturvetenskapliga metoder. Genom den laborativt inriktade arkeologin och genom experiment i förhistorisk teknologi, kan många värdefulla uppgifter utvinnas om funktionen på föremålen.


Sven Nilsson (1787-1883).
 

Fornforskaren Sven Nilson utnyttjade redskapsteknologins utvecklingsstadier för att mäta graden av kultivering hos stenåldersmänniskorna. Han valde bort klassificeringen som var vanlig under samtiden och istället ställde han sig frågor kring stenåldersredskapens funktion. Nilsson studerade också artefakternas slitage som kunde ge svar på deras användningsfunktioner.


Byst av fornforskaren Sven Nilsson i Lundagård, fotografi av Anton Holmquist.
 

Slitspårsanalyser blev impopulära, men med den sovjetiska arkeologen S. A. Semjonov kom dessa att på 1950-talet bli aktuella. När Semjonovs Förhistorisk teknik kom ut i engelsk översättning blev det på nytt intressant att studera slitspåren på förhistoriska redskap av ben och sten, för att få svar på processerna som låg bakom dem. Analysen kan ge svar på produktivkrafternas utveckling, men ger samtidigt bekräftelse på det evolutionistiska tänkandet, för om inte förändringar fanns på verktygen under årtusendena så skulle ju inte mänskligheten gått framåt. Man kan se det på två plan – den praktiska metoden – och själva syftet, målet med kunskapen, teoribildningen. Nilsson hade använt sig av slitaget som ett mått på verktygsanvändning och därmed graden av kultivering. I västerlandet sökte man svar som bottnade i ett nyvaket intresse för samhället som en funktionell organism. De såg på arkeologin som en samhällsvetenskap med inriktning på frågor kring ekonomi, teknologi och miljöanpassning liksom en kunskapsteoretisk omorientering mot naturvetenskapliga ideal, till det fack – ej humaniora – som ämnet arkeologi tillhör i vissa länder. Kunskapen om redskapsanvändning är här både nödvändig och möjlig.

Stenåldersmänniska och -redskap från Fyn, utställd på det arkeologiska museet i Odense.

 

Sven Nilsson hade helt andra och sämre möjligheter än dagens arkeologer med välavancerade tekniska hjälpmedel/instrument, bara under det senaste halva århundradet har tekniken utvecklats oerhört. I början tittade man ursplittringar på redskapseggarna, men nu inser man att det finns ett problem i sådant skådande för frågan är vad som skapades av forntidsmänskan och vad av naturen under de årtusenden som gått sedan redskapen var i mänskligt bruk. I slutet av 1970-talet intresserade man sig för att studera slitaget, skilja mellan polerade respektive repade ytskick, vilket gav svar på artefakternas använda del och arbets(in)rikting, men kanske det intressantaste, gav svaret på vad som hade bearbetats, trädslag mm. På 1980-talet började man inse att även nötningsskador ej bara kan försvinna utan kan även förändras med vittring över tid. I framtiden ser det ut som man med kemianalyser kan studera spårämnen på ytskicket för att få fram till vad man har använt redskapen, om det var för att fälla träd, hacka loss köttben (dela upp kött) eller slå ihjäl andra mänskor. Mikrobiologin med bl a DNA-analyser kommer att vara till hjälp. Man tror inte idag som på Nilssons tid att slitspåren kan berätta allt, men kan åtminstone ge delsvar eller pusselbitar till en helhetsbild arkeologer eftersträvar att uppnå. Svårt att beskriva mer specifikt den tekniska och naturvetenskapliga biten, kräver djupare insikter i andra vetenskaper, än vad uppsatsförfattaren har.

Karikatyr av Darwin som apa från the Hornet magazine 1871.

 

När vi kommer in i 1900-talet var arkeologin väl etablerad. 1800-talet hade inneburit att arkeologin inte nöjde sig inte med att evolutionen var en realitet. Man önskade få sig en bild av forntidsmänniskans livsmiljö, dess verktyg och på vilket sätt de hade överlevt sin samtid. Man tog hjälp av bland annat etnografin, se exemplet Sven Nilsson. I samarbetet med geologer och biologer rekonstruerade de miljön och kosthållningen hos de förhistoriska människorna. Man ansåg att med teknikens hjälp hade mänskliga livsmiljöer utvecklats under årtusendena, men också genom slumpen och folkvandringar.


Harri Blomberg besöker RAÄ UV Väst i Mölndals Kvarnby, våren 2011.
 

Denna vecka kommer jag åter att göra exkursioner i Kungälvs kommun, försöka i papper få ned lite om vårterminens kommande fältarbete i APT-programmet, samt att i helgen besöka Östergötland. Där jag bland annat ska besöka Tift, ett av Sveriges största gravfält från järnåldern, beläget utanför Linköping. Jag var där högsommaren 2009, men denna årstid är bättre om man vill se fornlämningar, så ett återbesök passar sig väl.

Tiftgravfältet i Linköping.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0