Norrköpingsperspektiv.
Vecka 41 2010
En till två gånger i månaden brukar jag åka till mitt födelselandskap Östergötland, så även denna långhelg, när jag är ledig från mitt nattjobb. Tågresan till Norrköping gick fort, då jag mer eller mindre sov hela resan genom Västergötland och Småland. Väl framme i min födelsestad tog jag treans spårvagn en hållplats till Norr Tull och promenerade sedan upp längs Kungsgatan, även om den geografiskt leder söderut. På Norrköpings stadsmuseum blev jag glatt överraskad att man hade gjort om Forntidsutställningen och arkeologiska utgrävningsresultat från ombyggnaden av E4:an under 1990-talet har getts utrymme, exempelvis den vikingatida handelsplatsen Herrebro och hallbyggnadernas Borg. En digitaliserad visualisering av hällristningslandskapet vid Motala ström ger nog mycket för besökarna, bra gjord… men hade ett fel då man placerade en bronsåldersby intill hällristningarna i Himmelstalund, vilket är historiskt inkorrekt då ristningshällarna därstädes omslöts av vatten. Dock hittade man lite längre västerut i Pryssgården, där havsviken mötte strand vid ett näs under bronsåldern, ett stort antal huslämningar och i somras då jag besökte en utgrävningsplats i Fiskeby var det likadant, dock var dessa senare huslämningar från romersk järnålder och hade en stenlagd väg, 500 m x 6-8 m av vägen grävdes fram, till detta får jag återkomma med information och bilder senare.
Denna vecka har jag haft förmånen att få lyssna på två föreläsningar, den ena av min huvudlärare i APT-programmet vid namn Per Cornell och den andra av arkeologen Stefan Larsson från UV-Syd. Cornell tog upp fältmetodiska frågor, såsom digitala mätmetoder och mycket kring det som vår hemtentamen kommer att handla om, det vill säga möjligheter och problem med Harrismatris (även kallat Harris Matrix, som är en grafisk metod att genom diagram beskriva stratigrafiska relationer), respektive Single Context (vilket innebär att fokus för dokumentation är på en enskild arkeologisk företeelse - en byggsten i undersökningen - och att dokumentationen hålls samman för denna i objekt eller blankettform. Metoden används ofta vid stratigrafisk undersökning), massmaterial (stora artefaktmängder) i arkeologiska sammanhang, avbaning som arkeologisk metod, samt aspekter på undersökningarna av järnåldersbebyggelse inom ramen för Öresundsförbindelsen och Citytunneln i Malmö.
Skåningen Stefan Larsson som är en verkligen vän av att använda Harrismatris hade döpt sitt föredrag till ”Teori, metod och sådana grejor” och höll en mycket givande analys om hur arkeologin har förändrats under de senaste decennierna. Mycket utifrån de egna erfarenheter han har haft av stadsutgrävningar, främst i Lund och andra medeltida städer i Skåne, men även i Norge. Larsson avhandling från Lunds universitet 2000 heter passande nog också ”Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990”.
Annars har mycket tid gått åt att få svar på ett antal frågor som berör sandstenscuppan (skålen till en dopfunt) i min församlingskyrka i Kortedala. Enligt tradition ska den en gång ha stått i Nya Lödöse kyrka, ifall det stämmer kan den dessföre ha stått i Sankt Olofs kyrka i (Gamla) Lödöse, då den senare kyrkan bröts ned enligt Gustav Vasas beslut 1528 och materialet överfördes till Nya Lödöse för att få fart på nybygget därstädes. Likaväl kan den i för sig också ha stått i Härlanda kyrka eller det intill staden belägna Helga kors kapell, vars läge och funktion vi ej känner till, vilka också bröts ned enligt beslutet, taget i Nya Lödöse den 28 augusti 1528. Att så har skett framgår bland annat av de arkeologiska utgrävningar som har skett i Gamlestaden (Nya Lödöse) 1915-1918. Där formtegel i mått och form överensstämde med fynd som gjorts med arkeologiska utgrävningar i Lödöse 1919. Sannolikt hör det funna medeltida formteglet i Nya Lödöse till de byggnadsdelar från Lödöse, som med Gustav Vasas tillstånd överflyttades 1528. Kyrkan i Nya Lödöse är dessutom till planform en spegelbild av Sankt Olofs kyrka i Lödöse, vilket intendent Harald Widéen har klargjort i Fornvännen 1950.
Denna återvinning av byggnadsmaterial som Gustav Vasa dikterade runt omkring i riket, var han inte allena om. Danska kungarna var likadana, exempelvis revs det forna dominikankonventet i Åhus i början av 1600-talet, bland annat i brev 1614 lämnas närmare instruktioner om tillvaratagande av stenmaterialet, så att det kunde lastas på pråmar för vidare befordran. Det är en orsak till att endast grunderna av byggnader som Sankt Olofs kyrka och dominikankonventet i Lödöse, men även de flesta av de kyrkliga byggnaderna som i orter som Skänninge inte har mycket till lämningar att visa upp. I det senare fallet är det främst Vadstena slott som uppbyggdes av gammalt kyrko- och konventsmaterial. Jag minns ett tillfälle på 1990-talet då medeltidsklädda skänningebor åkte till Vadstena, slog post vid den dåvarande enda bron till slottet och tänkte återföra stenar och tegel till Skänninge, hade de gjort slag i saken skulle inte mycket återstå av Vadstena slott.
I alla fall har denna lilla undersökning som jag gör tillsammans med personal på Lödöse museum lett till att jag har gått igenom material på Göteborgs stadsmuseums arkiv och Nya Lödösesamlingen på Gamlestadens bibliotek, samt att jag har besökt Allhelgonakyrkan i Kortedala tvenne gånger för att mäta upp och avfotografera cuppan, samt intervjua församlingens mycket trevliga och mötesgående personal som har vetskap om cuppans förhistoria. Ännu återstår en del frågor, men hittills har det gett så mycket att jag har kunnat sammanställa en liten rapport om denna raritet.
