Små guldgubbar och de ännu mindre lerkulorna.
Vecka 11 2011
Sommaren 2010 besökte jag Uppåkra i Skåne och tittade på fynden därifrån på Historiska museet i Lund, varav jag särdeles fastnade för en monter som visade små guldgubbar. Höjden på dem är vanligtvis bara 1-2 cm. I Uppåkra har man hittat drygt 200 guldgubbar kring ett stort stolphål som var beläget i ett kulthus för fornsed. Mest guldgubbar har man hittat på Bornholm och då framförallt allt på järnåldersboplatsen Sorte Muld, med den svarta jorden. Där har nästan 2500 figurer påträffats, vilket motsvarar omkring 85% av det samlade kända antalet. I Sverige känner man till knappt ett tjugotal platser och likaså i Danmark, medan Norge har knappt det halva antalet. Guldgubbar har hittats på forna kultplatser, men även i stolphål till boningshus. De bör ses som någon sorts offer av symboliskt värde, guldvärdet är obefintligt då de är stämplade på tunna folier av denna ädelmetall. Guldgubbar förekommer främst under vendeltid, men vissa fynd dateras ända upp till tidig vikingatid.
Min fascination är begriplig, då guldgubbarna faktiskt föreställer något. De är nog vanligare än man kan tro, exempelvis hittades för något år sedan en matris för tillverkning av dessa i en järnåldersmiljö utanför Linköping. Däremot har man nog missat dem på arkeologiska utgrävningar, då de ofta inte ens är så stora som en fjärdedels frimärke. Här på västkusten hittades 57 stycken guldgubbar, i samband utgrävandet av hallbyggnaden från vendeltiden vid Slöinge i Falkenbergs kommun på 1990-talet. Hallbyggnadskomplexet var sannolikt både ett politiskt och religiöst centrum för den närliggande bygden.
Något som också väcker min och västsvenska arkeologers fantasi är lerkulor, som till skillnad mot guldgubbar inte föreställer något och är ännu mindre än guldgubbarna, däremot verkar de ha det gemensamma med guldblecken att de var någon sorts offer av symboliskt värde och hittas främst i kultiska sammanhang. Under västsvenska arkeologidagen kom nämligen dessa små kulor av bränd lera att omnämnas vid ett par tillfällen. I den av Ulf Ragnesten hållna utgrävningen i Ängshagen på Hisingen hösten 2010 hittade man nämligen två små lerkulor i kvinnograven, där bälteskedjan av brons hittades. Kvinnan som blev begravd var någonstans mellan 30-50 år gammal och hade vid sidan av ovanstående fynd även fått med sig en fibula och ett keramikkärl. Ragnesten tror att de små lerkulorna är någon sorts fruktbarhetssymboler och det är inte omöjligt, kultiska tecken verkar de i alla fall ha. I Torbjörn Brorssons och Marianne Lönns föreläsning gavs en replik till Ragnesten, då det den kring första världskriget av Georg Sauraws ledda utgrävningen av järnåldersgravfältet vid Ytter Restad uppkom lerkulor i 3-4 gravar.
För det är så att när arkeologer i Västsverige är ute på utgrävningar i sin närregion, så händer det att de hittar ca 1 cm i diameter små lerkulor, bl a vid en arkeologisk undersökning 1967 av en hällkista (Raä Säve:92) i Svensby i Säve socken på Hisingen fann man 54 stycken av en sammanlagd vikt á 36 gram, vid sidan av en pincett av brons. Artefakten och lerkulorna visar att hällkistan har använts för sekundärbegravningar, långt efter att den uppförts under senneolitikum. Lerkulorna antas ha lagts där kring tiden omedelbart före vår tideräknings början (Databasen Carlotta 2011-03-14).
Våren 2007 då den arkeologiska utgrävningen av Kastellegården 1:48 i Ytterby, under arkeolog Kristina Bengtssons ledning, inleddes på allvar, tog det inte lång tid förrän dessa hårdbrända lerkulor började dyka upp i myllan och ganska snart hade ett större antal samlats in på en yta som omfattade ca 100 m2. Redan från början ställde de medverkande arkeologerna sig frågan vad dessa kunde ha haft för funktion för forntidens människor, för någon slags mänsklig verksamhet är förknippade med lerkulorna, om det i dags datum är oklart vilken. Inte minskade nyfikenheten och samtalen kring ämnet, då deltagarna fick veta att samtidigt i Kallebäck i Göteborg hittades ännu större mängder av lerkulor.
I maj månad 2007 då skolklasser kom på besök och under en helg då allmänheten bjöds in på studiebesök ställdes frågor till besökarna om de kunde ge svar på dess funktion. Förslagen var många och en av de mest intressanta var att liknande används ännu idag vid ädelmetalltillverkning. Enligt uppgiftslämnaren ska silversmederna rulla sina alster i lerkulor i samband med putsning. Inte osannolikt då de även har hittats i samband med tidig järnhantering i form av en blästbrukslämning i Alleby (Raä Björlanda:402:1) i Björlanda socken på Hisingen (Ragnesten 1985:32f).
Lerkulor har främst uppmärksammats på Västkusten, det är möjligt att den geografiska utbredningen är större, men att man har missat dem i hanteringen av utgrävningsschakten på andra ställen. Ovan nämndes att frågetecknen är många, men olika förklaringar har givits. Vilket nedanstående exempel får visa, dock kan man ana att såsom med slagen flinta är dessa lerkulor enligt erfarenhet från bl a arkeologer från Göteborgs stadsmuseum en identifikation på någon form av boplatslämning alternativt att dessa har haft en funktion kring hantverksproduktion eller kulthandlingar.
I samband med den ovan omnämnda slutundersökningen av en kommande byggnadsarbetsplats i Kallebäck våren 2007 fann ca 4000 lerkulor på en förmodad kultplats från de närmaste århundradena före vår tidräkning. Man hade känt till platsen som fornlämning (Raä Göteborg:66) sedan slutet av 1980-talet och när det blev aktuellt att det där skulle byggas bostadshus, följde man kulturminneslagen och undersökte fornlämningen först. Undersökningsytan som omfattade ca 20 m x 30 m kom att frambringa en form av steninhägnad som antogs vara en förhistorisk kultanläggning med en ”altarsten” á 1,5 m x 1 m stort och ca 0,5 m högt. Liknande kultanläggningar har hittats i Sydskandinavien och på kontinenten. Det stora antalet lerkulor i Kallebäck är unikt, vanligtvis är de betydligt färre, och dessa är koncentrerade till ”altarstenen”, i fyndkontexten är de uppblandade med keramikskärvor. Vilket har gjort att man har förutsatt att lerkulorna förvarades i keramikkärlen innan de har gått sönder eller har kastats mot ”altarstenen”. En del keramikfynd var s k silkärl, vars fragment även har hittats i Kastellegården 1:48 i Ytterby. Spekulationer om ceremoniell sådd i form av en fruktbarhetskult har antagits, bl a på grund av att lerkulor ofta hittats liknande kultplatser eller som i norra Bohuslän vid en hällristningslokal (NSD 20070427; Ragnesten och Nieminen 20080227).
För 7½ sedan, hösten 2003, hittade man under utgrävningen vid en hällristning (Raä Tossene:446) i Tossene socken i norra Bohuslän 138 lerkulor och även här antar man att lerkulorna utgjorde en del av ett dåtida kultbruk. 14C-dateringar visar att platsen har använts alltsedan yngre bronsåldern och lerkuleförekomsten i övriga Västsverige finns från denna tid och från äldre järnåldern. De hittas både i metallproduktion, vilket Alleby är ett exempel, och i gravsammanhang, dit Svensby kan räknas och så även förekomsten av lerkulor vid Georgs Sarauws utgrävning av ett gravfält i Ytter Restad (Raä Hålta 12:1) i Hålta socken i södra Bohuslän 1914-1917, där för övrigt lerkulorna som arkeologiska objekt uppmärksammades för första gången. Kallebäck är redan omnämnd som en förmodad kultplats, men man hittade redan på 1970-talets mitt en liknande plats på det s k Kultberget på Hisingen. Det fanns åtminstone en rund stensättning där, men de utgrävande arkeologerna antog att platsen med sitt markerade läge vid sidan av den forntida graven hade haft en ”mer ceremoniell funktion, där man har eldat, slagit flinta och kanske lagt ner offer i form av flintredskap, lerkärl och små samlingar av lerkulor” (Raä Tuve 65:1). Även på en bronsåldersboplats i Björlanda socken på Hisingen har lerkulor uppkommit med mera (Persson 2005:57ff).
Till vilken kontext lerkulorna i Ytterby ska föras är för tidigt att säga, men fynden verka härröra sig inom ovanstående tidsramar och fyndsammanhang. Kastellegårdsutgrävningen kommer med stor sannolikhet att med tiden att bidra till vår förståelse för lerkulornas användning.
I min egen förståelse för användandet av GNSS (Global Navigation Satellite System) och totalstationer - egentligen Leica SmartStation, som är en totalstation med integrerad GNSS - har ökat med hjälp av vår APT-lärare Chris Sevara, men även med informationspersonal från företaget Leica. Denna vecka ska vi lära oss mer om handutrustning som man lättare kan ha ute i fält, men även hur man överför information från mätutrustning till datorernas ArcGIS-program. På onsdag är vi även inbjudna till en heldag på RAÄ UV Västs kontor i Kvarnbyn i Mölndal, blir givande. Kommande veckoslut ska jag tillbringa i Östergötland som brukligt.
Källor:
*Databasen Carlotta 2011-03-14, Göteborgs stadsmuseum, delobjektet GAM:48921:508. http://carlotta.gotlib.goteborg.se/pls/carlotta/VisaDelobjekt?pin_prtMasidn=227432
*NSD – Norrländska Socialdemokraten 20070427, artikeln ”Stenåldershydda hittad i Göteborg”.
*Ragnesten, Ulf & Nieminen, Johannes; föredraget ”Kallebäck i Göteborg – en fornlämning med förromersk kultplats och mesolitisk hyddlämning”, hållen vid Göteborgs universitet under ”Västsvensk arkeologidag”, den 29 februari 2008.
*Ragnesten, Ulf, 1985. Tidig järnhantering på Hisingen. Fynd 1/85, sid 32-34.
*Persson, Maria, Lerkulor – från kök till grav. Tanumprojektet. Arkeologiska undersökningar 1998-2004. Gotarc D57. Göteborgs universitet 2005.
