Johan Reinhold Aspelins arkeologiska resa från Närpes till Johannesdals gästgiveri i Malax 1869.
Vecka 9 2011
Den sydskandinaviska bronsålderskulturen var inte den första kulturkrets som var gemensam för nuvarande Finlands kustbygder och Sverige, redan under Stridsyxekulturen (ca 2950-2300 f.Kr), även känd som båtyxkulturen följde de bosatta i exempelvis Övermark i Österbotten samma kulturkoder som exempelvis de bosatta i Tutaryd i Småland, där de här två visade stridsyxorna kommer ifrån. Ett av de mest kännetecknade dragen och som ledartefakt i denna kultur är just stridsyxan. Enligt somliga forskare har inte stridsyxorna använts som vapen, utan haft en mer symbolisk funktion, till exempel som statussymbol, men enligt andra forskare hade de flera funktioner där vapen var en viktig funktion, vilket framträder i deras form som gör dem till effektiva vapen. Namnet båtyxkultur kommer av att de svensk-norsk-finländska stridsyxorna efterhand kom att likna båtar/kanoter - om de lades upp och ned - men det har inget att göra med tillverkningen av båtar. I ett tidigt skede av kulturen skiftade man från massiv borr till rörborr vid tillverkningen av skafthålet, vilket förenklade processen.
Gravskicket under Stridsyxekulturen är inte lika tydligt synligt i landskapet, såsom under bronsåldern. Vilket har gjort att gravar ofta hittas först i samband med uppdragsarkeologi. Gravarna är enmans- eller dubbelgravar, i Sverige uteslutande under flat mark, vilka är med eller utan stenpackning. Den döde ligger alltid i sovställning med uppdragna knän och på sidan, s.k. hocker. I Sverige är de allra flesta gravarna orienterade längs en ungefärlig nord-sydaxel. De döda ligger antingen på vänster sida med huvudet i norr, eller på höger sida med huvudet i syd. På så sätt ligger alla döda med ansiktet vänt mot öst/sydöst. Det verkar troligast att de flesta som låg med huvudet i norr var män, medan de som hade huvudet i syd var kvinnor. Varianter finns dock, särskilt i dubbelgravarna där de två döda, vare sig de är två män eller två kvinnor eller mer troligen en av varje, alltid ligger fot mot fot med huvudet i olika väderstreck men med ansiktet vänt österut. Vanligaste gravgåvorna är: flata yxor i flinta eller annan bergart, flintspånskniv, 1-2 keramikkärl, stridsyxa (bara för män, men inte för alla män), bärnstenspärlor, benpärlor. Med undantag av stridsyxan, förekommer de flesta av de olika typerna av gravgåvor både hos män och också kvinnor, men i olika omfattning.
Stridsyxekulturens ekonomi är svår att utreda, eftersom extremt få välbevarade boplatser hittats samtidigt som ben sällan har bevarats i gravar eller på boplatser om de inte varit brända. De var troligen bönder, vilket sädeskornsavtryck i keramiken och pollenanalyser visar. De hade också boskap, och möjligen var fåren nu viktigare än nötkreaturen, vilket är en förändring mot förhållandet inom tidigare kulturer. Men de var även jägare av hjort, rådjur och fågel vilket vissa gravar med välbevarat material visar.[1]
För ett par veckor sedan lämnade jag Johan Reinhold Aspelin då han for vidare mot Närpes, men i tisdags efter en lång dag på Göteborgs universitet satt jag på ett kafé vid Andra Långgatan och översatte fortsättningen av den arkeologiska resan i Österbotten 1869. Denna gång följer jag med Aspelin ända upp till Johannesdal i Malax.[2]
Alla bilder på kyrkor i detta avsnitt är planscher från Aspelins arbete i tidskriften Suomi anno 1871, utom gravstenen från Närpes kyrka som är skapad av den finländske arkitekten Yrjö Blomstedt (1871-1912), publicerad i Finskt Museum 1894.[3]
”Närpes socken har väldigt få minnen från hedendomen. Tre nya verst österom Rangsby eller åt Övermark finns en mosse med namnet Starrmossan. Vid norra änden av mossen finns ett par backar namngivna Jetthögdan, där det sägs på båda vara mindre jättröjsor, man förmodade att det även omkring ett par famnar kors; ett tredje och ett fjärde gravröse finns på södra ändan av mossen, nära Starrträsk. Invid mossen även ett berg namngivet Komposberget, på vilken finns en pil inritad i en linje från söder till norr och den korsas av dragen linje från öster till väster. I närheten av dessa väderstreck finns en labyrint lagd. På skäret Grytskär finns både jättröjs och labyrint. I alla dessa omnämnda rösen finns i mitten en sänka.[4]
I Korsnäs talar man inte om gravrösen. Endast en labyrint på åsen Orrmoen, omkring tre nya verst från kyrkan västerut. Av finska ortnamn nämns Hin- eller Hiidenjärvi.[5]
Om man från Pörtom reser mot Petalax kommer man till gården Suoluoma (Björndal eller Riback). Därifrån ett par nya verst söderut, finns en backe vilket av gravrösena fått namnet Storstenröjsbackan. På backen finns 7-8 större eller mindre gravrösen. I en av dem har man hittat en stenkista, vari var bitar av bränt ben. De största av gravrösena är omkring 20 alnar i kors. I närheten av den omtalade backen finns en annan namngiven Småstenröjsbackan, till vilken tillhör 5 jättröjsor, men av mindre och lika stora stenar höglagda som på föregående backe.[6]
I närheten av dessa finns en stor mosse namngiven Raine, vilken troligtvis förr har varit en sjö (Riträsk). Någonstans i närheten, jag vet inte med säkerhet ifall invid Raines strand, som jag förmodar, sägs enligt några från Pörtom utflyttade mäns berättelse, för sex år sedan ännu ha varit en järnring förtöjd i berget. Eventuellt är den jämngammal med gravrösena också. Om man åker vidare så går vägen på västra sidan av mossen över en öppen ås, som man känner under namnet Hömossbackan. På åsen finns ett antal stensättningar eller stenhögar, låga, omkring ett par tre stenlager, var och en omkring 8 alnar i kors eller snarare i sina kanter, då åtskilliga som de har varit fyrkantiga. Sådan finns utspridda över hela åsen, ännu på ostsidan av Suoluoma, på backen Storbackan. Om de inte var så jämnstora och organiserade så planmässigt, så vore måhända våra ledsagares gissningar trovärdiga, att under 7-årskriget eller Stora ofreden (då Ryssen var 7 år i landet) flyktingar kanhända ha odlat rovor och samlat stenar i högar. Omkring 2½ nya verst från byn Nyby är omkring 50 steg på södra sidan av vägen framför en sankmark en obetydlig jordhög, vari några diken verkar som om det vore en rova från munnen i gropen. Olyckligtvis har åsen, på vilken växte för ett tiotal år sedan grov och stark skog, numera ett flertal gånger sett eldens flammor, vilka har gjort dessa sällsamma spår ännu mer dunkla.
1½ nya verst ost-nordost från Johannisdals gästgiveri påträffar man 3 jättröjsor. Den nordligaste är cirka 15 alnar i kors, 2½ hög, i mitten utgrävd. Från denna är söderut en annan 18-22 alnar i kors, 3½ hög; i den i mitten belägna utgrävningen ser man en stenkista, vars riktning är från öster till väster (den som sågs i Sideby var från norr till söder). Den här är trots allt inte lika välformad som den i Sideby funna kistan. Den östra änden är denna 1 aln bred, i den västra bara 2 kvarter. Väggstenarna är någorlunda jämna mot graven, i synnerhet i båda ändarna. 2½ alnar bred och omkring ½ tjock häll verkar ha legat som ett lock och troligtvis en annan mindre. Kistan är 3 alnar, 3 kvarter lång. Från detta gravröse längre söderut finns ett tredje mindre, omkring 10 alnar i kors och 2 hög.”
Jag lämnar Aspelin för denna vecka, men det finns nog skäl att återkomma. I APT-programmet har vi i tisdags tenterat av vårterminens första moment och inlett det andra som berör digital fältdokumentation. Vilket ska bli spännande att genomgå, även om ämnet inte är helt nytt för mig. Christopher Sevara som är vår huvudlärare har arbetat med denna fältmetod alltsedan slutet av 1990-talet och jag har sett honom verksam i Kungahällaprojektet i Ytterby, men även under Skatåsprojektet 2008 under mitt förra mastersprogram Kulturarv och modernitet, som jag genomgick 2007-2009. Dessutom har han arbetat i USA, södra Italien, norra Afrika och på Balkan med mera. I torsdags berättade han bland annat om ett arkeologiskt räddningsprojekt i Sudan, där stora delar av landskapet skulle hamna under vatten i samband med ett dammbygge. Det finns stora kunskapsluckor för mig själv att fylla.
Under fredagen reser jag till Östergötland, men före tågets avgång ska jag besöka Västsvensk arkeologidag 2011, då arkeologer från Västsverige kommer till Göteborgs universitet och berättar om sin verksamhet. Det finns flera intressanta föreläsningar som jag vill lyssna på, men det som kommer att fånga mitt största intresse är föredraget 3 år av undersökta huslämningar i Ytterby av Simon Karlsson, Joel Westblom och Johan Ling från institutionen. Rapporten från seminarieutgrävningarna av hallbyggnaden 2009-2010 är färdig och jag ska kommande vecka ta mig tid att läsa den noggrant.
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stridsyxekulturen 2011-03-03.
[2] Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99-101.
[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Yrjö_Blomstedt_(arkitekt) 2011-03-03.
[4] Även jungfrudans, se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Labyrint_(fornminne) 2011-03-03. I detta stycke hänvisar Aspelin till ett längre stycke, tidigare i sin text som berör de rannsakningar av fornlämningar som gjordes bland annat i Sydösterbotten på sockenstämman i Lappfjärd den 1 mars 1674 och dito i Närpes den 24 februari samma år. Troligtvis ledda av prästerskapet som hade fått som uppgift att åt Antikvitetskollegium samla in fakta om respektive orters kända fornlämningar. Det kom in talrika uppgifter från Österbottens socknar under denna tid, så även ett sekel senare samlade de österbottniska prästerna in lokal fornlämningsfakta. Denna nyfikenhet för sin forntid är väl fornforskaren Elias Brenner, född på Storkyro prästgård den 18 april 1647, ett tecken på. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Brenner 2011-03-04.
[5] Hinjärv heter sjön på svenska. Det är ganska vanligt med dubbelnamn som har både svenskt och finskt ursprung i Österbotten. Lilla och Stora Sandjärv i Ömossa är ett annat exempel.
[6] Jämför Suomi 1858:138.
