Gravrösen - revirmarkörer från bronsåldern och utgrävningsobjekt under historisk tid.
Vecka 4 2011
Lokaliseringen av gravrösena längs Finlands väst- och sydkust är ett tydligt tecken på havets betydelse under bronsåldern. Den sydskandinaviska bronsålderskulturens spridning längs den svenska norrlandskusten hade också sin likhet längs nuvarande Finlands kustband. Bronsåldersmänskan såg vattnet som en naturlig transportled och under en tid då kartor saknades var landkänning viktig, vilken fanns vid de passager som i årtusenden har fört människor mellan Sverige och Finland.
När havet var farleden blev gravrösena markörer för ett bebott och brukat område. Under den äldre bronsåldern verkar stora jordbruksområden ha tagits i anspråk, då varje teg odlades i tjugoårs intervaller, ännu var boskapsskötsel och binäringar som jakt och fiske viktigare, därför var det viktigt att ha kontroll över olika typers resursområden. Klimatet var bättre än idag och försämrades inte först i samband med övergången till järnåldern ett halvt millennium före Kristi födelse. Under den yngre bronsåldern sker en förändring i den sydskandinaviska bronsålderskulturen, troligtvis delvis beroende av vädrets ”försämring” och en övergång till ett mer fast jordbruk då de bästa jordarna kom att börja gödslas, vilket krävde stallning av boskap, såsom långhuset i Nakkila i Satakunda visar, där boende- och boskapsdel huserade under samma tak. En kommun som för övrigt kan uppvisa ett långröse från bronsåldern i Selänkangas som mäter 43 m x 11 m.[1] 
När man inte på samma sätt flyttar runt på sina stora marker, utan en tydligare nyttjad kulturbygd visas i landskapet förändras även gravskicket, men länge är gravarna vid sidan av att fylla en begravningsplats åt de döda även en revirmarkör. Dock kom de flesta människor inte att ligga i flotta stenkistor omgärdade av ett stenröse, utan i mer anspråkslösa gravar som idag är svårupptäckta, men kan ligga i stora samlingar såsom urnegravfält. Gravrösena kom förövrigt redan under bronsåldern att ersättas av lägre belägna och flackare gravhögar som mer allmänt kallas för stensättningar. Ända in i äldre järnåldern är dessa röseliknande stensättningar vanliga, men sällan lika höga som gravrösen och inte med samma exponerade placering.[2] Givetvis finns lokala avvikelser, men också stora likheter.
När jag under A-kursen i arkeologi 2005 tillsammans med kurskamrater besökte Nationalmuseum i Köpenhamn, åkte vi dit för att bland annat få se på de bronsåldersartefakter som hos oss på svenska västkusten oftast bara är avbildade på hällristningar från samma tid. Danmark som anses ha den ”rikaste” bronsålderskulturen har inte mycket att visa upp av hällristningar, oftast ristade stenbumlingar, dock vet vi ju inte hur mycket som var ristat och målat i mer förgängligt material? Kanske det gemensamma bildspråket i Finland ristades i trä, i alla fall har man i Vendsyssel i nordligaste Danmark hittat en så kallad hällristningsbåt i en trästock från tiden då det begav sig.
Kulturkretsar är inga statiska begrepp, utan rörliga då befolkningar flyttar på sig, ibland sker en invandring och ibland upptar lokalt boende nya kulturyttringar och anammar dem som sina egna. Viktigt är i alla fall att veta det fågelperspektiv som vi har på vår värld inte delades av våra förfäder, den bästa överblick de kunde få var att klättra upp på ett berg och skåda över territoriet, men ändå inte längre än till horisonten. Hav kan idag ses som något skiljande, men för bronsålderns människor var det kommunikationsleder och ett av de få kommunikationssätt som var tillgängligt om man ville röra sig större sträckor, knyta kontakter och ta del av resursutnyttjande. Det kanske är därför skeppet är det vanligaste motivet på hällristningar vid sidan av skålgropar (älvkvarnar)?![3]
I veckan som har gått har vi inlett termin 2 i APT-programmet, där arkeologen Per Stenborg bland annat föreläste om kartor. Kartografins geografiska information har man sysslat med länge och är betydelsefull för den värld vi känner. Det är svårt att föreställa sig världen utan kartor. Vår världsbild är så påverkad att vi har en kartbild i huvud när vi förhåller sig till omvärld, till exempel säger vi att vi ska ner till Kristinestad eller upp till Jakobstad när vi lämnar torget i Vasa. Det kan rimligtvis inte bronsålderns människor ha gjort, de förhöll sig till horisonten på ett helt annat sätt än vi. De tänkte inte att nu åker vi till land bortom vår kust, för de visste inte vad som omgav deras kända värld. Därför visar ännu gamla kartor där det är korta avstånd mellan två punkter som förbinds mellan vatten, betydligt kortare än de i verkligheten var rent geografiskt.
Vi lär oss i utbildningen att hantera program som Arc GIS och det är fascinerande, vore intressant att samla ihop all den information som finns om exempelvis långhuset i Nakkila och dess närmiljö, för att sedan göra förutsägelser om var eventuella bronsåldersboplatser kan tänkas finnas i andra delar av det finländska kustlandskapet. Variabler som jordarter, förhållande till gravfält, lägen i landskapet och dåtida havet från exemplet Nakkila kan läggas över kartavsnitt i kommuner som Kristinestad eller Raseborg.[4]
Jag hade tänkt att denna vecka berätta om hur man kan studera och vilka frågeställningar man kan ställa till en förmodad boplats från tidsperioden yngre bronsålder – äldre järnålder, men låter det istället vänta till senare i vår, då jag denna gång istället tänkte berätta om lokalbefolkningens relationer till sina gravrösen från bronsåldern, med exempel hämtade från Sydösterbotten. Senare i vår kommer jag nog också att återkomma till dessa gravrösen, då man både i Laholm och Fjällbacka på den svenska västkusten kommer att borttaga sådana i samband med arkeologiska exploateringsutgrävningar.
I mitt Fennicabibliotek hemma har jag mycket sockenlitteratur, som knappast finner läsare bortom de närmast berörda sockenborna. Dock finns det mycket intressant att läsa som har ett allmänintresse, bland annat framkommer det att Finlands första statsarkeolog Johan Reinhold Aspelin (1842-1915)[5] besökte Kristinestadsnejden 1868 (Bötom, Storå och Östermark) – 1869 (Sideby, Lappfjärd, Tjöck och Kristinestad) för att samla in fornfynd, hittade av allmänheten och för att avteckna fornlämningar, vilket bör finnas att beskåda i Helsingfors universitets eller Museiverkets samlingar i Helsingfors, men fornlämningarna i bygden väckte ett intresse redan under 1600-talet, då kyrkoherden i Lappfjärd 1674 beskrev sin socken och 1825 utgrävde pastor E. R. Alcenius en av gravrösena i Heden, väster om Ömossa och fann kol. Anders Warelius skriver om denna utgrävning i Suomi, tidskrift i fosterländska ämnen 1847:
”I Sideby kapell af Lappfjerd socken ligger på en holme en hög, som i anseende till sin storlek är ett verkeligt jätteverk, och 3½ mil (sic!) derifrån inåt landet en rad mindre, cirka en famns höga, högar. I en af dessa sednare har R. Alcenius gräfvit och funnit kol.”[6]
När arkeologen Johan Reinhold Aspelin besökte Hedens fem gravrösen (jättröjsor som lokalbefolkningen kallade dem enligt Aspelin. Ett borttogs efter Aarne Michaёl Tallgrens utgrävning 1912, medan de övriga kvarstår, även om den fjärde lätt missas då den ligger en bit bortom de övriga) 1869, tillsammans med studenten Georg Juvelius, så valde de att undersöka och avteckna gravkistan i ett röse. Den var 8 fot (ca 2,375 m) lång och 3½ (ca 1,04 m) fot bred, då den tidigare var undersökt fann Aspelin inga artefakter eller arkeologiska rester som med blotta ögat kunde iakttagas.[7]
Åtta år tidigare, sommaren 1861, hade den blott 24 år gamla och ej arkeologiskt skolade forskaren K. E. F. Ignatius undersökt och demolerat två gravrösen, belägna på Björs hemmans skogsandel ungefär ¾ mil från Lappfjärds kyrka. K.V. Åkerblom berättar om händelsen i en Lappfjärdskrönika 1938:
”Ignatius påträffade där på en låg bergssluttning fem särskilda stenkummel och på en knappt en fjärdedels mils avstånd från dem åtta stycken likadana, vilka låg i rak linje från norr till söder nära varandra. Av de sistnämnda undersökte han först det tredje, från norr räknat. Det syntes vara orört. Det hade i sitt ursprungliga skick varit 16½ alnar långt, 8 alnar brett och 2 alnar 5 tum högt, samt var nästan rätvinkligt fyrkantigt. Röset var överst täckt med smärre stenar. Under dessa fanns en 5 kvarter hög grundmur, som var gjord av ungefär ½ aln höga och 1 aln breda stenar. De stenar, som upptogs ur mitten av röset, var så sköra, att de gick sönder, t o m då man med liten kraft kastade dem på marken. Forskaren ansåg därför, att de legat i eld och fick bekräftelse därpå, då han i röset hittade även en mängd mindre kolbitar. Där påträffades vidare krossade ben i en håla eller kista, som var ungefär ½ aln vid och omgiven av större stenar. Ignatius undersökte sedan det sydligaste röset på mellersta åsen. Även där fann han en kista av sten. Den var från norr till söder 6 fot lång, från öster till väster 2 fot bred och närmare 2 fot djup. Dess väggar var tämligen jämna och släta och var uppresta av stora stenar på det sättet, att fyra var i en rad på vardera sidan. Kistan var till hälften av sitt djup fylld med mull. I denna syntes tydligt vita ränder, 1 eller 2 tum breda och ungefär lika djupa. De befanns vara rester av krossade ben. Röset innehöll således kvarlevor av en död människa. Inga vapen eller andra ting påträffades i graven.”[8]
Åkerman kommenterar det hela med:
”Denna undersökning bragte icke heller så mycket i dagen, som forskaren sannolikt väntat. Mera vetande hade dock kunnat vinnas vid dessa gravöppningar, även om inga vidare fynd skulle ha påträffats i gravarna, ifall de företagits av en erfaren arkeolog, en som kunnat göra jämförelser med andra forngravar.”[9]
Under 1800-talet skedde flera rovgrävningar i bygden, i hopp att finna skatter, bland annat ska det vid Holmmossberget öster om Träskvik under förra delen eller mitten av 1800-talet tre gravrösen ha utsatts för nyfiket grävande. Tillförordnade kyrkoherden A. F. Sternberg i Lappfjärd åsåg omkring 1860 en dylik utgrävning, som blev resultatlös. Den sista rovgrävningen verkar ha utförts omkring 1902 vid Back hemman i Härkmeri. Tre utomsockens tillhörande stockflötare ville se hur mycket skatter det kunde vara i ett röse. Åkerman berättar i ovannämnda krönika:
”Röset var stort som ett stuggolv och av ansenlig höjd. De grävde en stor grop i mitten och kom så över två bredvid varandra liggande hällkistor, vilka båda ända till bräddarna var fyllda med brända ben. I den ena kistan fann de en kniv, en trattliknande sköldbuckla, en spjutspets, en järncelt och 2 bronsarmringar av ¾ tums tjocklek. Tyvärr blev alla dessa saker förskingrade, så att de inte kunde uppspåras, när en arkeolog sex år senare besökte orten och ville få reda på dem.”[10]
Nästan så att det låter som en skröna, men Åkerblom bygger sin historia på ett inlägg av arkeologen Aarne Michaёl Tallgren i Finskt Museum, så någon sanning bör det väl ligga i historien. Oavsett vad så märker man ganska snart att de arkeologiska utgrävningarna och rovgrävningarna i Kristinestadsnejden har lidit av många brister, ty artefakterna har varit få och de naturvetenskapliga analyserna obefintliga. I efterhand är det svårt att veta om vissa av forngravarna, såsom de två Ignatius utgrävde 1861, härrör från brons- eller järnåldern? Dock finns det glädjande nog mycket att forska vidare kring dessa redan undersökta eller rovgrävda gravar, samt de som ännu står i skogarna. Dit de har blivit förpassade av landhöjningen.[11]
[1] http://www.nakkila.fi/?lang=fi&url=muut/historia.xml 2011-01-28;
http://www.nakkila.fi/asiakirjat/pub/%7B9AB527EF-23E4-4A5E-8998-F8FC8FE43ACC%7D_Esihistoria.pdf 2011-01-28; http://www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/Nakkila 2011-01-28.
[2] Cserhalmi, Niklas, Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap. Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård, temanummer 6/1997:65-73.
[3] Stenborg, Per, Preliminärt kompendium. Geografiska Informationssystem för Kulturmiljö och Humaniora. Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2011, kapitel 1.
[4] Ibid.
[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Reinhold_Aspelin 2011-01-28.
[6] Warelius, Anders, Bidrag till Finlands kännedom i etnographiskt hänseende. Suomi 1/1847:62.
[7] Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:95-100 & 138, samt bild 48, 49, 50 & 53.
[8] Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:15-22. Sidorna berör den förhistoriska tiden. Själva utgrävningen som Ignatius utför sommaren 1861, finns återberättad och illustrerad av honom själv i tidskriften Mehiläinen, heinäkuu. 7:s n:ro. 1862. Helsingfors 1862:154-159, varav bilduppslaget på sidan 157 är från utgrävningen i Lappfjärd 1861.
[9] Ibid.
[10] Åkerblom, K. V., Lappfjärds historia, första delen. Vasa 1938:20. Författaren bygger historien på ett inlägg av A. M. Tallgren, Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken. Finskt Museum 1912:77.
[11] Den märkliga fornlämningen som Aspelin avtecknar på "Kilåsen, fem nya verst österom Tjöck by", måste vara de som idag går under beteckningen Tjöck, Kilberget 1, höjd 43 m ö h och Tjöck, Kilberget 2, höjd: 35-37,5 m ö h. Verst (верста) var en gammal längdenhet i Ryssland, som infördes under Finlands ryska epok 1809-1917. 1 verst motsvarar 1066,8 m (drygt en km) och därför motsvarar 5 verst 5,334 km. På Kilberget 1 finns 13 gravrösen, stensättningar och stenvall, medan Kilberget 2 har 2 gravrösen. Allt enligt Fasta fornlämningar i Österbotten. Bilaga 1: Nationellt värdefulla landskapsområden och nationellt betydande kulturhistoriska miljöer, sid 5. Se länken http://www.obotnia.fi/sv/binaryviewer.aspx?MediaID=1581 2011-01-30. Kilbergets belägenhet på den ekonomiska kartan hittas på länken http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=213823&n=6924182&scale=16000&tool=siirra&width=600&height=600&lang=fi 2011-01-30. Se även Aspelin, J. R., Kokoilemia Muinaistutkinnon alalta. I. Etälä-Pohjanmaalta. Suomi 9/1871:99, samt bild 50.
