Förhistorisk identitet.
Vecka 3 2011
... med denna vecka tar höstterminen 2010 vid Göteborgs universitet slut och kommande vecka inleds vårterminen 2011... det har blivit en hel del terminer vid Göteborgs universitet, skrevs in vid universitetet redan höstterminen 1989 då jag läste ekonomisk historia och sociologi, men nu som sagt är det arkeologiska spörsmål som gäller för tillfället...
I tisdags avslutade vi terminen med ett heldagsseminarium kring ett fiktivt arkeologiskt anbud för att få göra en arkeologisk slutundersökning av en boplats från yngre bronsåldern/äldre järnåldern på Hisingen. Det var en mycket givande dag där våra skilda kunskaper sammanflätades i ett mycket intressant resonemang om förhistoriska boplatser, utnyttjande av in- och utmarker, kreaturshållning, jordbruk, forngravar, vattentäkter och kultplatser med mera. Samt vilka möjligheter man har som arkeolog att kunna använda naturvetenskapen för att göra vettiga analyser som kan tidfästa fornlämningen och visa hur den utnyttjats av forntidens människor. Vi har börjat se samband mellan forngravar, boplatsens och närområdets utnyttjande, även om svaren på många frågor ännu inte kan fås.
Under vårterminen ska vi delvis lämna denna fokus för ett tag, för att istället lära oss mer om Geografiska informationssystem (GIS) och digital fältdokumentation. Inledningsvis ska vi bekanta oss med programvaror, koordinatsystem och geodatabaser. Sedan ska vi se hur GIS kan hjälpa arkeologin, för att förstå detta behöver vi lära oss mer om topografi och terrängmodeller, samt de senares visibilitet och rörelse. Teori kommer att varvas med labb och våra första lärare ska bli arkeologerna Per Stenborg och Karl-Göran Sjögren. Den praktiska digitala fältdokumentationen senare i vår leds av Chris Sevara.
Denna kunskapsbank som är i uppbyggande skulle jag vilja tillämpa för att bland annat förstå de förhistoriska lämningarna i min fädernebygd i Sydösterbotten. Även om jag tycker att ålderdomliga hänvisningsskylten med texten Forngravar till gravrösena i Heden har sin charm, så behöver de förstås i sin egen kontext och försökas ges dateringar, att det rimligtvis inte har något direkt samband med de forngravar i närheten av Ömossa bykärna, som i sin tur härrör från stenåldern. Hedens rösen har däremot samband med andra rösen i Kristinestads kommun, närmast de omkring 50 stycken som ligger som ett långt band ända från Lidåsen vid Liden-Åback via Åbackberget till Österåsarna i Lappfjärd-Dagsmark. Själva Åbackberget innehåller flest forngravar, troligtvis från bronsåldern då havet stod 25-35 meter högre än idag och gravrösena som ofta var havsbundna ligger därstädes cirka 30 meter över den nuvarande havsytan. (1)
Rekonstruktionsförslaget ovan kan te sig vara i överdrift, men den sydskandinaviska bronsålderskulturen verkar längs Finlands västra och södra kustband ha manifesterat sig med rösen. Det finaste exemplet finns nog på Sammallahdenmäkis fornlämningsområde i byn Kivikylä i Raumo i nedre Satakunda, Västra Finlands län i Finland, vilket skrevs in på Världsarvslistan 1999 som den första arkeologiska platsen i Finland med motiveringen:
”Sammallahdenmäki skrevs in på Världsarvslistan som det mest representativa objektet inom den västliga bronskulturen i Finland och Skandinavien.” (2)
På ett bergigt område, som är cirka en kilometer långt ligger sammanlagt 33 gravrösen från bronsåldern, vid den tiden låg området vid kusten. Gravarna är gjorda i tre olika mönster, låga och runda smårösen, stora stackformade och runda ringformade rösen.
En enda av gravarna är fyrkantig och kallas ”Kyrkgolvet” (finska: Kirkonlaattia). Fyrkantiga stenrösen är inte kända från andra delar av Finland och formen är ovanlig inom hela den skandinaviska bronsålderskulturens område. Enligt folksägnen tävlade jättar med några kristna om vem som kunde bygga en kyrka fortast. De kristna jobbade snabbast, och det fyrkantiga röset är grunden till den kyrka som jättarna påbörjade. (3)
Bronsåldersrösenas antal i Finland går bara att beräkna och siffran ligger mellan 3000 – 6000 stycken, då en hel del rösen har en osäker datering och endast ett tiotal har kunnat dateras genom metallfynd. Vissa rösen kan härröra från järnåldern eller vara odlingsrösen som har uppstått under historisk eller förhistorisk tid. En viss lagbundenhet kan ändå skönjas genom att de oftast uppfördes vid dåtida strandlinjer, med det lite lustiga fenomenet att de i Satakunda och Österbotten numera på grund av landhöjningen kan ligga kilometervis inåt land, medan gravkumlen söderom oftast har någon form av havskontakt. (4)
Gravskicket med stora gravrösen längs Finlands kuster speglar på samtida religiösa föreställningar i den sydskandinaviska bronsålderskulturen. De kan idag vid en snabb anblick ofta se ut som röjningsrösen, men stenarna har ofta varit kallmurade och stenarna var noga avpassade till varandra i rösena, utan större håligheter emellan, ungefär som i medeltida kyrkväggar. Kring dessa rösen fanns sydskandinaviska samhällsbildningar som präglades av jordbruk och boskapsskötsel. Båten måste ha betytt mycket för dess kustnära befolkning, mycket mer avancerade skapelser än vad många kan tänka sig. Sådana farkoster kunde enligt studier av hällristningar transportera upp till 70 personer. De smalaste ställena – Kvarken, Ålands hav och Öland/Gotland/Finska viken - över de stora havsvikar som omger nuvarande Finlands kuster var flitigt trafikerade under bronsåldern. I en tid då man saknade navigeringsinstrument var kontakten med kustlinjen en viktig förutsättning för att komma rätt fram. (5)
De flesta rösen mäter i medeltal 10-15 meter i diameter och är 1-2 meter höga. Storleken varierar dock betydligt, och rösen med en diameter om 20-25 meter och en höjd på 3-4 meter är inte ovanliga. Finlands största gravröse är Kungsgraven i Panelia i Kiukais i nedre Satakunda. Röset är 36 meter i diameter och 5 meter högt. Forngraven är inte undersökt, men bör genom sitt läge kunna dateras till yngre bronsåldern. Den pryder Kiukais kommunvapen, som ritades av Gustaf von Numers och kom i bruk 1950. Kommun uppgick dock i Eura kommun 2009 och vapnet har därmed officiellt fallit ur bruk. (6)
Rösen kan innehålla en eller flera gravar. Den döde lades i en kista av sten tillsammans med personliga tillhörigheter, så kallade gravgåvor. Om den avlidne var en man kunde han få med sig rakkniv, pincett och kanske ett vapen. Ibland brändes den döde och ibland begravdes liket obränt. Rösena användes ibland till begravningar under flera generationer. Under yngre bronsålder (1100-500 f Kr) brändes den döde och askan samlades ihop i ett lerkärl som grävdes ner i kanten av röset. Rösena är oftast runda till formen, men de kan också vara avlånga eller kvadrantiska. Som regel är de placerade på berg så de syntes på långt håll. Ofta finns det rösen på andra närbelägna bergshöjder. I Finland är de i regel samlade i grupper om 2-10 rösen, även om enstaka rösen inte är sällsynta och även större samlingar än 10 är kända. Kanske var det ett sätt att markera för andra att området var upptaget. Arkeologin anser att bronsåldersfolket med dessa rösen levde i en gemensam kulturkrets, som manifesterade den i ett symbolspråk och gemensamma ceremoniella praktiker. (7)
Det som dock saknas för Finlands del är långhusen som rimligtvis torde tillhöra denna kultur. Veterligen känner jag bara till ett långhus som har grävts fram, det frilades på 1960-talet i Nakkila utanför Björneborg i Satakunda. Fornlämningskomplexet Rieskaronmäki frambringade en lerklinad hydda, ämnad för boskap och ett 12 x 5,5 meter stort långhus med breda väggar, byggt på en terrass, med en bostadsdel som var ca 20 kvadratmeter. Eldstad fanns i hyddan och hittades inte i långhuset, som även hade plats för ytterligare husdjur såsom nötkreatur och får/getter. Jakt förekom på bäver och hare enligt osteologiska kvarlämningar, som också visade att man höll hund på bronsåldersgården. (8)
Alldeles intill riksväg 25 i Bäljars i Karis i sydvästra Finland grävde Museiverkets arkeologer 2008 ut en förmodad bronsåldersboplats, men om de fann något långhus vet jag inte i dags datum. Där blandades järnålders- och bronsåldersmaterial med varandra. Åkerjorden skalades bort 25 cm och arkeologerna hittade eldstäder, benbitar och massor av skärvor. Bland de över 1000 keramikskärvorna fanns vanlig hushållskeramik från järnåldern, men även från äldre tider. En del av keramikfynden var dekorerade med textiltryck och de hittade också kantskärvor som har hört till låga kärl och då är det inte frågan om järnålderslerkärl utan mycket äldre föremål, från en bronsåldersboplats, cirka 1000 f Kr. Dessutom hittade man gropar som arkeolog Satu Koivisto på Museiverket antog under bronsåldern hade fungerat som matförråd. Utgrävningsresultaten är viktiga, även om inte bostadshus hittas då man inte känner till många bronåldersboplatser i Finland och av de få som finns har arkeologer undersökt bara några enstaka. En del av dem undersöktes för femtio år sedan och då var metoderna inte lika avancerade som i dag. (9)
Det är som sagt knapert med funna boplatser (10), som åtminstone i Österbotten rimligtvis bör ligga i skogarna eller åkerplättarna österom bronsåldersrösena. Där ligger spåren av hela samhällen, otillräckligt inventerade. Inte bara forngravar och boplatser, även spår av forntida jordbruk och boskapsskötsel. Problemet med att boplatserna inte är lokaliserade är att de kan förstöras av vår generation. I samband med modernt skogsbruk med sina stora kostsamma maskiner som går dygnet runt plöjs de ofta sönder, men även vid uppförandet av radiomaster och vindkraftverk. Sker det försvinner även möjligheten att få kunskap om hur bronsåldersboplatser var organiserade och därmed även mycket kunskap om vilka som kan tänkas ha uppfört dessa vår forntids mäktigaste fornlämningar. (11)
Helgen som kommer ska jag tillbringa i Östergötland och försöka sammanställa APT-seminariets bärande tankar om kustnära levnadsförhållanden, sett ur ett västsvenskt arkeologiskt perspektiv, i övergångstiden då bronsåldern övergick i järnåldern. Mer om detta resonemang i kommande veckas blogg, då jag även ska berätta om utgrävningar av rösen i Lappfjärds socken, en del i vetenskapligt syfte och andra i jakt efter skatter.
1 http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/osoitehaku.html?e=218105&n=6919279&scale=16000&width=600&height=600&tool=suurenna&lang=sv 2011-01-20, samt http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/fornlamningar_metal.htm 2011-01-20.
2 http://www.nba.fi/sv/sammallahdenmakilappi 2011-01-19.
3 http://sv.wikipedia.org/wiki/Sammallahdenmäki 2011-01-19.
4 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:118ff.
5 Tarkiainen, Kari, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa. Svenska litteratursällskapet i Finland 2008:26ff.
6 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:119f.
7 http://commons.wikimedia.org/wiki/Partilles_rösen 2011-01-20.
8 Edgren, Torsten, Den förhistoriska tiden. Finlands historia 1. Schildts förlag 1993:127; http://www.nba.fi/sv/nm_undervisning_fh_brons2 2011-01-20.
9 http://svenska.yle.fi/nyheter/sok.php?id=141517&lookfor=&sokvariant=arkivet&advanced=yes&antal=10 2011-01-20; http://kansalaisen.karttapaikka.fi/kartanhaku/paikannimihaku.html?e=312987&n=6662316&scale=40000&tool=siirra&width=600&height=600&query=hae&hakutapa=paikannimihaku&nimi=B%C3%A4ljars&osoite=&kunta=&isShown=true&lang=fi 2011-01-20.
10 http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-20.
11 Resonemang som uppkom när länsantikvarien Marianne Foghammar från länstyrelsen i Halland, föreläste för APT-programmet den 13 januari 2011. Mer information om österbottniska rösen finns bl a under länken http://museot.keski-pohjanmaa.fi/sve_kp_laisuus_4.htm 2011-01-20 och fina bilder på gravar från bronsålder och järnålder i sydvästra Finland hittas på hemsidan Forntida spår http://www.ismoluukkonen.net/muinaisenjalkia/lista.html 2011-01-20.
