harriboy

 Vecka 1 2011

---

Det nya årets första dagar har hittills mest handlat om snöfall, nattarbete och ett fiktivt arkeologiskt anbud, därför var det gott att årets första hellediga dag få småbläddra bland böcker i mitt bibliotek. Det mesta berör Fennica, men även arkeologi, etnologi och historia har stor plats. Jag har några års studier bakom mig vid den dåvarande Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, numera sammanslagen med arkeologiämnet som jag för tillfället studerar. I kväll tog jag fram historikern Laila Nielsens nio år gamla avhandling Unfree to develop - A comparative study of Kuria and Ukerewe under colonial rule, Tanzania 1850-1961, hade en intressant tematisk fördjupningskurs med henne som lärare för sju år sedan, där vi diskuterade Afrikas historia före, under och efter kolonisationen, utifrån två stammar - Kuria och Ukerewe - i Tanzania.

När tyskarna väl efter Berlinkonferensen 1884 hade fått sig reserverat bland annat det som kom att bli Tyska Östafrika, kom man under åren 1885-1898 genomföra en militär och politisk erövring och kontroll över det som år 1964 fick namnet Tanzania (även om huvuddelen av landet hade blivit självständigt tre år tidigare) i samband med Tanganyikas sammanslagning med Zanzibar. Tyskarna mötte så många olika former av samhällsbildningar som skulle underordnas och av ovanstående två förekoloniala samhällen var Ukerewe det som lättast kunde förstås och behandlas av den tyska kolonialmakten.

Kolonialherrarna ansåg att det var lättare att samarbeta med Ukerewe för deras samhällsstruktur hade mer likheter med den egna, den politiska makten var tydligare uppdelad i olika nivåer och man kunde ganska fort knyta band med de koloniserades viktigaste personer, som i det här fallet var kungen, även kallad för Omukama. Det ska jämföras hur man knäckte Inkariket, genom att infånga inkan kunde man krossa det. En person som i det egna samhället var onåbar, var inte det för erövrarna som inte gav mycket (om något alls?) värde åt den inhemska maktstrukturens helighet. Och i Inkariket hade man en starkt hierarkisk struktur – socialpyramiden växer gärna fram i samhällen med fasta bosättningar och vars ekonomi i huvudsak bygger på jordbruk som ger ett överskott. I fallet Ukerewe ansåg man dock att det var bra att ha kvar konungainstitutionen med Omukama i toppen, som faktiskt levde kvar in på 1950-talet. Man får hela tiden minnas att ifall de koloniserade inte ville underordna sig, så kunde man använda sig av våldsamma utrotningar av de infödda, såsom general von Trothas militära utresningar i Tyska Östafrika och i Tyska Sydvästafrika kring sekelskiftet 1900. Åren 1903-1905 inträffade en tragisk och uppmärksammad händelse, det så kallade Maji-Maji-upproret, bakom vilket först låg ngoui-stammen i södra Tyska Östafrika. De protesterade mot koloniseringen, men tyskarna slog ned upproret, eftertryckligt, effektivt och grymt. Istället för att skjuta enskilda upprorsmakare, brände de skördarna, svälte ut byarna och lade hela landsdelen öde. Mer än 120 000 afrikaner dog. Ukerewes befolkning valde sig att underordna sig, även om den oberoende Omukaman ersattes år 1895 av en ny på samma post och som var redo att vara lojal mot de koloniala herrarna. Han och hans kungliga krets tog till hjälp de medel som styrkte deras positioner, ty de vann fördelar genom stöd från den koloniala administrationen. En annan infödd hövding i Tyska Östafrika som bestod av över 100 olika etniska grupper, vid namn Mkwawa, fick tyskarna inte heller bukt med, och han begick självmord genom att skjuta sig år 1898, hellre än ge sig. Tyskarna tog hans skalle till Berlin som trofé, men måste lämna tillbaka den efter första världskriget. Det fanns en särskild paragraf om det i Versailles-fördraget. Problemen med Kuriafolket var också stort, beroende på deras samhällsstruktur såg annorlunda ut än hos Ukerewe.

Kolonialherrarna, om de så var av tysk eller efter första världskriget engelsk extrakt, förstod sig aldrig på Kuriafolket. Om Ukerewe hade en tydlig hierarkisk struktur, så byggde Kurias ledare sin maktposition genom rådighet och valda förtroende män, decentraliseringen och avsaknaden av huvudort, beroende på att man flyttade runt med sin boskap, gjorde att de ledare som sattes in i stället för de tidigare inte fick lokal förankring. Tyskarna avsatte här som hos Ukerewe lokala ledare som motsatte sig den koloniala makten och ersatte dem med samarbetsvilliga ledare. Dock var ledarskapsbefattningen i dylika fall obekant för och kränkte traditionerna hos Kuriafolket. Dessa personer hade gott stöd hos koloniala förvaltningen, men de saknade erkännande och respekt från folket som de var satta till att styra. I praktiken kom två styrelsesystem att leva vid sidan av varandra, då Kuriafolket fortsatte med sitt informella styrelsesätt. Resultatet blev att folket i Kuria blev mer bångstyriga, för de insatta ledarna hade inte förtroende hos folket, medan man hos Ukerewe kunde använda samma kanaler som förut när direktiv ovanifrån gavs.

Systemet med av kolonialmakten insatta ledare levde kvar tills engelsmännen tog över som prorektorat, även om det till sin struktur på många sätt emellertid fortsatte leva kvar under beteckningen indirekt styre, vilket infördes på 1920-talet. Ukerewe som samhälle ändrades på så sätt att driftiga individer kunde bryta sig igenom de sociala barriärerna, och kolonialmakten satsade på att utbilda en inhemsk styrelsemakt, om ej på lika villkor som vita fick de i alla fall möjlighet till skolning och här hittar vi delvis grunden till ursprunget den grupp människor som genomför frigörelsen till självständighet efter andra världskriget. Hos Ukerewe stärker den lokale ledaren sin aristokratiska makt gentemot de forna mellancheferna som han tidigare har styrt sitt rike med, den inhemska tjänstemannaklassen går sina koloniala herrars ärenden. Afrikanska småkungar, hövdingar och köpmän kunde ofta säkra sina positioner genom att samarbeta med de vita kolonialmyndigheterna, och de som hade fått utbildning hade ringa intresse av att bryta med det kolonialstyre som de hade kvalificerat sig att arbeta för. Där blev makten reell, men hos Kuria där de lokala ledarna också fick mer makt via doktrinen med indirekt styre, så blev styret mer ineffektivt, då de koloniala herrarnas direktiv fastnade någonstans på vägen och de lokala ledarna saknade erkännande både hos den lokala befolkningen som hos det koloniala styret.

Bomull och boskap kom att få en central betydelse för den koloniala ekonomiska politiken i Ukerewe respektive Kuria, fast egentligen har bananen varit ett av de viktigaste kostinslagen för alla i denna del av Afrika och ännu så sent som 1950-talet åt man den i Tanganyika stuvad, kokt i ugn, ångkokt, kokad, stekt och grillad. Man hade den till soppa och gröt – ja till och med till sprittillverkning (vilken skapade problem, och förbjöds som dryck för afrikaner). Här fanns en av de få platser i världen, där man drack banan. Denna mycket användbara frukt gav också fibrer för olika ändamål, med mera. Bananen och andra för befolkningen nyttiga grödor passade dock inte alltid i kolonialmaktens planer på hur folket skulle producera för världsmarknaden, utan istället fick man sätta igång och odla annat som gjorde lokalbefolkningen beroende av import eller så fick man ta i bruk sämre grödor ur näringssynpunkt.

Om vi tar tittar på Ukerewe, så fanns redan under den förekoloniala tiden ett växande utbyte med omvärlden. Spannmålsodling hade en stark ställning. Den ekonomiska framgången hade sin orsak i bördiga jordar (ingen ägarrätt till den, bara brukarrätt), där det odlades bananer, hirs, durra. Kungaklanens makt byggde delvis på att Omukama ansågs vara en regnmakare. Ett överskott producerades för den långväga handeln. Handelsnätet byggdes upp hierarkiskt, etniska rangordningen påminde mer om social status än manlighet såsom hos Kuria. Senare kunde härkomsten kompenseras med ekonomisk framgång, överskottet kunde visas som en gåva till hövdingen. Även den ekonomiska makten var uppdelad på liknande sätt. Den koloniala tiden innebar inte inledningsvis något avbräck i denna redan inledda process, tvärt emot så expanderade producenter av huvudsakligen bomull sina vinster på avsalumarknaden, till viss del beroende på förbättrade kommunikationsnät. I Ukerewe fanns plantageodlingar av bomull och bananer (se ovan – basföda i regionen). Där fanns stabila ekonomiska förutsättningar, ekonomin var redan centralorganiserad, byggde på att man var fast bosatt. Missionärs- och kolonialprojekt gav lönearbete, så även det interna handelsutbytet stimulerades. Folk var ju tvingade till att skaffa pengar för att betala sina skatter. Men med tiden som minskade tillgången av odlingsbar jord och rätten att bestämma vad som skulle produceras underordnades kolonialmaktens direktiv. Det halva decenniet före börskraschen blev Ukerewe alltmer intvingad i en monokultur. Den koloniala policyn reglerade och strävade till att kontrollera bomullsmarknaden och -produktionen. Asiatiska mellanhänder utövade stort kommersiellt inflytande på marknaden. De ekonomiska inrättningarna var ytterligare begränsade och inskränkta av en begynnande miljöutarmning.

Bomullen som exportvara hade fram till ekonomiska krisen kring år 1930 ett visst ekonomiskt värde och i utbyte kunde man få tillgång till andra varor, men senare blev bytesbalansen sämre och man var tvungen att än mer producera bomull för att komma upp till tidigare kapitalinkomster. Inledningsvis tyckte väl kolonialherrarna är deras ekonomiska politik i Ukerewe var lyckad, för man lyckades inordna området i den globala världsmarknaden utan större administrativa problem. För folket som var bosatt där, blev det med tiden en mindre katastrof, för man tvingade dem att bli en monokultur, på ett helt annat sätt än de hade varit tidigare. Därför var ju Kuriafolkets motsträvighet bättre för dem själva, om man tycker att varje folk har rätt att leva det liv de själv önskar.

Kurias samhällssystem i äldre tider var uppbyggd på så sätt att en grupp av klanledare fördelade land i enlighet till familjernas behov. Det säsongsmässiga jordbruket med höga arbetsinsatser under vår och höst var byggt på grödorna hirs och durra, kombinerat med jakt och boskapsskötsel. Överskott producerades för att man skulle kunna byta till sig boskap. Den senare ansågs vara en investering, antalet kreatur var ens så kallade banktillgångar. En stor hjord av boskap möjliggjorde överlevnad och representerade välstånd, makt och ledarpositioner i samhället (dessa naturligt valda ledare som kolonialmakten inte samarbetade med, utan satte dit egna ledarskapsfigurer). I samband med giftermål gav man även boskap i brudgåva. Kuria var i mångt och mycket ett självförsörjande samhälle. Utomstående handelsaktiviteter företogs endast i en liten omfattning. Engagemanget i lång-distans handeln var inskränkt av det avsides belägna bosättningsläget och av olyckorna (bland annat boskapspesten) på 1890-talet. Koloniseringen innebar här som hos Ukerewe att man blev tvungen att skaffa pengar att betala sina skatter, därför sändes många unga män utanför Kuria för lönearbete. Avsalugröda producerades som sagt till en liten omfattning och folket var motsträvig till att kommersialisera deras boskapsuppfödning. Trots kraven på kommersialisering av ekonomin, förblev förekoloniala boskapsekonomin i Kuria till de stora delar intakt fram 1920-talets mitt. Motvilligt anpassade man sig och bomullsodlingen ratade man genom att medvetet förstöra forskningsprojekt om försök till odling av dito. Kuriafolket hade levt ett liv som liknar mycket massajernas och skiljde sig inte mycket från de renskötande samernas i Norden, om vi bortser från säsongsodlingar, men istället för renar hade Kuria kreatur som man flyttade omkring med.

De sista åren före den internationella depressionen påtvingade den koloniala administrationen folket i Kuria att producera majs, som såldes till gruvarbetarna i Kenya, och försökte att kontrollera och reglera boskapsmarknaden. Mellanhänder i boskapsmarknaden utövade ett stort kommersiellt inflytande på marknaden. Administrationen tvingade folket att kommersialisera sin boskap genom att producera skinn, hudar och mejeriprodukter. Samhällssystemet började kapitaliseras så smått, en positiv sak som koloniseringen dock innebar var att kolonialmakten hade sådan medicinsk expertis som kunde få bukt på boskapspesten och öka boskapsbeståndet.

Den internationella ekonomiska depressionen och andra världskriget kom att påverka utvecklingen i Kuria och Ukerewe på flera sätt. Vi har ovan sett att kolonialmakten kom att förändra de tvenne samhällena och kapitalismens införande skapade både vinnare och förlorare. Man hade tvingat folken att betala skatter i reda pengar och penningekonomins svagheter kom att visa sig när världsdepressionen drabbade Afrika i början av 1930-talet. Börskraschen på Wall Street i New York år 1929 och depressionen som följd, är den egentliga skiljelinjen i den afrikanska kolonialhistorien. Väldigt konkret då bland annat kolonialadministrationens intäkter minskade, då råvaruexporten till de industrialiserade länderna avtog, deras ekonomier var i kris under flera år. Kolonialadministrationen skar ned i utgifterna för utbildning och hälsovård, pressen var hård… men jämförelsevis med andra områden i Afrika där den vita befolkningen var mer talrik, så drabbades dessa inte lika hårt som de svarta.

Redan före dess katastrofala följder hade man hos Ukerewe sett brister, trots att kolonialadministrationen försökt sköta om delar av förädlingen av råvaran. Fyra stycken bomullsrensningsfabriker hade byggts, men kolonialmakten fungerade inte särskilt lyckat på marknaden, kommandoekonomin skapade problem för Ukerewe. Däremot verkar det vara som Kuria genom sin självrådighet bättre förstod marknadens regler, i stället för att sälja till kolonialmakten i den egna kolonin ökade under 1920-talet deras boskapsexport till Kenya, där fick man bättre betalt. Man sökte sig till marknader med bäst priser, trots det koloniala motståndet. Exemplet visar att bilden av den konservativa Kuriabonden är felaktig.

Främst inom Kuria syntes politiska förändringar från denna tid. Man var inledningsvis motsträviga mot det mesta, men med tiden ändrades detta. Boskapshandeln, majsodling för avsalu och gruvdriften var exempel och samtidigt bidragande orsaker till denna omvändning. Den politiska strukturen, såsom den hade förverkligats av den koloniala makten, hade börjat konsolideras. De insatta lokala ledarna behöll sina positioner genom koloniala sanktioner och enligt fader till son arvföljd stärktes densamma, tidigare former av duglighet vid val av lokala ledare sattes åt sidan. (I de flesta jordbruksekonomier etableras ”fader till son – arvet”. I många rörliga ”jägarsamhällen” är man tvungen att tillskansa sig makten, där dugligheten betyder så mycket mer.) Representantsråden fanns parallellt kvar i Kuria, men den pyramidala maktstrukturen blev mer tydlig. Landtillgången började visa sig ojämlikt fördelade inom samhället. Framgångsrika majsproducenter började dyka upp, förmögenheter skaffades via höga avsalupriser och användning av plogar, medan fattigare grupper på motsvarande sätt växte fram. Klassystemet dyker upp i ett samhälle som tidigare saknat dess struktur. Boskapsägare skaffade sig bättre ekonomiska möjligheter genom att trotsa kolonialadministrationens kontroll och reglering av marknaden. Ett allt större antal unga män arbetade i gruvorna, och under andra världskriget gick åtskilliga av dem in i armén. Erfarenheterna blev hårda, men samtidigt förde man hem nya erfarenheter och kriget innebar också början till slutet för den direkta kolonialismen.

Under krigsåren 1939-1945 blev Storbritannien beroende på ett helt annat sätt än tidigare av det kolonierna kunde producera. Dessa anpassades till en krigsekonomi, även om Afrika till större delen klarade sig utanför direkta strider, till skillnad mot första världskriget. Befolkningen i nuvarande Tanzania drabbades inte av direkta strider, dessa begränsades denna gång till Afrikas horn och Nordafrika, kraven var dock hårda att befolkningen i kolonin skulle bidra till den brittiska krigsekonomin. Produktionen och delvis priserna reglerades och kontrollerades av den koloniala makten, men dess avigsidor visade sig främst hos Ukerewe.

Beroende på den stora landsbristen därstädes, tilltog den ekologiska utarmningen av jorden och låga priser för råvaran resulterade att den långsiktiga ekonomiska möjligheten för produktion och konsumtion gick utför. Folket försökte kompensera deras låga inkomster genom att tillverka alkohol, med den konsekvensen som i alla samhällen i kris… folket började använda dryckerna för att trösta sina egna sorger. Men koloniseringen hade också den positiva utvecklingen att den förekoloniala tydliga hierarkiska skiktningen i Ukerewe minskade, för till den bofasta befolkningen inflyttade nya bosättare och den etniska skillnaden suddades ut.

Fast denna utblick i världen som bläddrandet i en bok kan ge känns som en lyx, istället måste jag de närmaste dagarna fram till den 15 januari knyta ihop anbudet som rör omkring ett tunnland jord på Hisingen så jag kan delta i diskussionerna kring en fiktiv utgrävning av detsamma, som vi ska ha några dagar senare. På måndag har vi också årets första föreläsning i APT-programmet, blir kul att få träffa mina studiekamrater. Dock ska jag först till Östergötland över helgen.