harriboy

 Vecka 2 2011

---

Det är början på kalenderåret, men slutet på min första termin i APT-programmet på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet och om knappt en vecka ska vi avrunda denna med ett slutseminarium kring en fiktiv ansökan att utföra en framtida utgrävning av en boplats på Hisingen från yngre bronsåldern – äldre järnåldern.  Bronsåldern framställs ofta som en enhetlig kultur i Norden, men det stämmer inte med fyndmaterialet från denna tid. Det är även stora skillnader mellan äldre och yngre bronsålder, då den förra epoken har mer gemensamt med senneolitikum och den senare med förromersk järnålder.  Livet och samhällsskicket skiljde dessa perioder åt, men även likheter fanns på samma sätt som det fanns skillnader och likheter mellan olika regioner i Norden i fråga av förekomst, kvantitet och typ av fynd (t ex hus, gravar, ristningar, olika artefakter, etc) under bronsåldern.

 

Det finns en gräns i Norden som skiljer denna nordliga del av Europa i två hälfter, åtminstone om man räknar i kvadratkilometer. Den sydvästra är den del som de flesta förknippar med bronsåldern, olikheter finns även här i materiell rikedom och liknande, men är enhetlig såsom vikingatidens Skandinavien var. En tydlig gräns gick under bronsåldern igenom Ångermanland och Jämtland, det norr om i Sverige, större delen av Finland utom kustbygdsavsnitt och hela norra Norge var något som inte ingick i den sydskandinaviska bronsåldern, som var en förlängning av den centraleuropeiska bronsålderskulturen. Om det som fanns bortom den mer civiliserade södern kommer jag att återkomma till sedan, visa likheter och olikheter, men först en beskrivning av sydskandinavierna under hela bronsåldern.[1]

 

Gravskicket i Sydskandinavien var detsamma med stora högar, av jord i söder ända upp till södra Halland och norra Skåne, medan högar (rösen) av sten uppfördes norrom, beroende på landskapets beskaffenhet. Denna typ av gravsättning finns knappt i den norra hälften av Norden, enbart längs de svenska och finländska kusterna, områden som binds samman med den sydliga kulturen. (Södra Danmark har dessutom begåvats med ett tjugotal välbevarade gravar från äldre bronsålder med klädesplagg och människorester.) Dessa jordhögar och rösen restes under hela bronsåldern, men under bronsåldern uppkom även skeppssättningar. Gotland är fyndrikt på dessa. De äldsta stenskeppen uppträder under äldre bronsåldern, där de uteslutande påträffas täckta av rösen eller högar. Samtliga har daterats till period III (bronsåldern delas upp i sex perioder, efter Oscar Montelius periodindelning, där den äldsta är nr I och den yngsta nr VI. Period I-III motsvarar den äldre bronsåldern och period IV-VI motsvarar den yngre bronsåldern.). Först under yngre bronsåldern skulle skeppssättningarna också komma att resas som fristående monument, synliga för alla.[2]

 

Ett stort antal människor kom med bronsåldern att även begravas i stensättningar, flackare former av rösen, men det intressanta är kremeringsförfarandet, som det finns spår av redan i senneolitikum, men gravhögsliken från södra Danmark var som sagt ovan inte brända utan lagda i ekkistor. Rituella handlingar brukar ha en övergångsfas där olika seder brukar leva sida vid sida. Befolkningskoncentrationen gjorde högarna alldeles för påkostade, åtminstone i södra delen där god jordbruksmark förlorade sin matjord då högarna restes. Ifrån kontinenten kom traditionen med urnegravfält under yngre bronsåldern och började sprida sig norrut, en av de nordligaste lokalerna är Hassle i Mälardalen. Rentvättade benrester och obrända gravgåvor skiljer dem från järnålderns urnegravar. Det bör påpekas kring mitt resonemang att under äldre bronsålder är överskottet stort i förhållandet mellan befolkningstäthet och arbetsinsats/avkastning, men det minskar under den yngre bronsåldern för att nästan helt försvinna i samband med järnålderns ingång. Vilket också försvårar uppförandet av skrytbyggen.[3]

 

Urnegravskicket innebar också att man på nytt började tillverka lerkärl i en större omfattning. Från den äldre bronsåldern finns inte många keramiska fynd, delvis beroende på att man länge har haft svårt att hitta boplatserna, de är ej placerade vid rösena… till skillnad mot järnåldern då gravfälten oftast ligger i direkt anslutning till gårdarna. Från yngre bronsåldern är det helt annorlunda med keramiska fynd. Dessa är nu talrika och har mycket olika utseende och kvalité. Vi finner dessa fynd i urnegravar och på boplatser. Keramikfynden från urnegravarna kan redan vid nedläggandet ha varit skadade. Krukorna med ben är oftast försedda med lock, specialtillverkade för ändamålet eller med en annan upp och nedvänd kruka som täcker urnans översta del.[4]

 

I det arkeologiska fyndmaterialet kan man hitta många andra förändringar under bronsåldern, t ex uppkommer i slutet av denna tidsålder enstaka föremål av järn i nuvarande Sverige vid sidan av Danmark. Om de i Sverige under period V hittas enbart i Skåne, finns sådana även på Gotland och har också hittats på en plats alldeles norr om Hjälmaren under period VI.[5]

 

Under samma period, d v s den yngsta bronsåldern hittas i Sydskandinavien de första säkra arkeologiska fynden av mellanbetsel och liknande som bekräftar att bronsåldersmänniskan körde vagn eller red hästar.[6] Inom jordbruket utvecklades ådern till en bågåder, vilket innebar utvecklingsmässigt att när bronsen blev en mer allmän egendom så behövde man bara byta ut spetsen, tidigare hade man varit tvungen att byta ut hela ådern då åderspetsen blev slö eller skadades.[7]

Givetvis ändrades även ornamentiken, t ex dog spiralornamentiken ut med den äldre bronsåldern. Bältesplattan av brons minskade i omfång, kanske beroende på att bronsen blev mer allmän och man ej kunde visa sin rikedom med stora bronsutsmyckningar. Däremot kunde man med ornamentiken utveckla konstnärligheterna. Fibulorna som exempel förändrades från enkla bruksting till vackra glasögonfibulor.[8]

De redan stora bostadsbyggnaderna som har varit indelade i två skepp tidigare blir större och får ett tredje skepp, en tydlig utveckling under yngre bronsålder. I Danmark uppkommer även byar.[9]

 

Nu kan det vara dags att återgå till en jämförelse mellan Sydskandinavien och det som låg norrom. Från omkring 2000 f Kr finns en skiljelinje mellan Nordskandinavien och Sydskandinavien i kulturorientering gentemot omvärlden. Medan Sydskandinavien knöt sig närmare till Mellan- och Västeuropas bronsvärld, blev Nordskandinavien orientering österut lika stark. Perioden 2000-800 f Kr har kallats epineolitikum för att ange norra Sveriges och Nordskandinaviens annorlunda utveckling.[10]

 

Skillnaden kan man också se i bildvärlden. I det hela nordiska området hittas hällmålningar och hällristningar. Det som skiljer dem åt är motivval och hällristningar är vanligare söderut, medan hällmålningar är det i sin tur i norr och har dessutom ett stort antal bilder från tiden före bronsåldern. Motivvalet i söder är också mer omväxlande, det visar upp en rikare religionsutövning och samhällsbildning. Bilderna bekräftar alltså en mer utvecklad gudavärld i söder än den i norr. Skeppet är, efter skålgropen, det vanligaste motivet bland hällristningarna i söder, därutöver finns människor i vardagsnära och kultiska sammanhang (jakt- och plöjningsscener, redskap och vapen) och djur, t ex hjortar, svin, hästar och hundar. Medan älgen är det vanligaste djuret på norrländska hällar. De nordliga hällristningarna och -målningarna hör ihop med ett samhälle som i huvudsak livnärde sig genom jakt, fångst och fiske.[11]

Min fädernebygd i Sydösterbotten tillhörde denna sydskandinaviska bronsåldersvärld. Jag har cyklat mycket mellan byarna i Kristinestad och Bötom under de perioder jag har varit bosatt i denna nejd, där det en bit från nuvarande kustlandet finns spår av en forntida kust. Landhöjningen har gjort att de flesta förhistoriska lämningar ligger kilometervis från havet... järnåldern närmast kusten, därefter bronsåldern och stenåldern längst inåt land... de flesta kustnära lämningar, då de en gång restes. Fem kilometer från min fars hemby Ömossa i Sideby socken finns en mindre tillhörande bygrupp med namnet Heden, där finns en skylt vid Sidebyvägen med texten Forngravar som pekar in mot en mindre skogsväg och ganska snart ifall man följer den senare kommer man fram till Stenringsbacken.

 

Här har det på en smal ås funnits fem stora gravrösen från bronsåldern, men ett av rösena har försvunnit som byggnadsdelar till den väg som leder förbi forngravarna. Det rekonstruerades inte efter den finländske arkeologen Aarne Michaёl Tallgrens[12] (1885-1945) utgrävning av detta 1912.[13] Röset var förövrigt fyndtomt på artefakter, vilket är brukligt med stenrösen vid kustbanden som drabbas av väder och vind. De återstående rösena har diametermåtten mellan 5-13 meter och är 1-2 meter höga. Forngravarna är imponerande där de numera reser sig mitt i skogen, dock med havskontakt då de en gång restes. Sideby socken har gott om rösen från bronsåldern, såsom stora delar av Finlands väst- och sydkust. Till skillnad mot Sverige och Danmark så har man inte mycket kännedom om var bronsåldersfolket bodde. Exempelvis är inga boplatser från bronsåldern kända i Kristinestadsnejden och artefaktfynden nästan obefintliga. Endast ett litet spänne härstammar från bronsåldern, ändock är gravrösena från bronsåldern relativt många. Man skulle med erfarenhet från södra Skandinavien leta mer systematiskt efter boplatser i det sydösterbottniska landskapet.[14]

 

Denna vecka har vi hittills haft en föreläsning inom APT-programmet. I måndags eftermiddag höll Göran Tagesson från RAÄ UV Öst i Linköping ett intressant föredrag om Stadsarkeologisk praktik & metod. Exemplen var från Norr-, Lin- och Jönköping, samt Kalmar på ett litet hörn. På torsdag kommer länsantikvarien Marianne Foghammar[15] från Halland och på måndag arkeologen Magnus Artursson[16], men mer om dessa föreläsningar i kommande veckas blogg.

---

[1] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:89f.

[2] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:75.

[3] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21.

[4] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:67.

[5] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:92f.

[6] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:106.

[7] Monter på Trelleborgs museum, den 17 november 2005.

[8] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:53.

[9] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:21ff.

[10] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv. Förlags AB Wiken 1993:95-103 & 157.

[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:39.

[12] http://sv.wikipedia.org/wiki/Aarne_Michaёl_Tallgren 2011-01-12.

[13] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/arkeologi_krs.htm 2011-01-12. År 1912 undersökte A.M. Tallgren flera rösen i Sideby socken, vid sidan Stenringsbacken i Heden, även Storpåttbacken därstädes och i Sorakangas i Ömossa by. Dessutom undersökte Tallgren ett röse i Starrängen i Härkmeri, Lappfjärds socken, som redan var delvis förstört.

[14] http://edu.krs.fi/museo/Ajan_jalkia/www/sve/forhistoria.htm 2011-01-12.

[15] http://hn.se/nyheter/varberg/1.505725-dykningar-vid-kloven-pa-getteron?articleRenderMode=image&image=0 2011-01-12.

[16] http://hallandsposten.se/folkfamilj/1.491957-doktor-med-passion-for-att-grava 2011-01-12.