harriboy

 Vecka 45 2010

---

Det är lördag och jag sitter mitt i Industrilandskapet i Norrköping, invid rinner Motala ström som i min födelsestad har sitt utlopp i Bråviken. Strömmen har under mycket lång tid varit betydelsefull såsom kraftkälla och vattenled. Jag funderar lite kring arkeolog Bengt Westergaards föreläsning från i torsdags om digital arkeologi, hur den moderna tekniken har underlättat att göra avbaningsarkeologin mer överskådlig. Även hur georadar utan utgrävningar kan blotta lämningar av byggnader som Sankt Olofs konvent i Skänninge och Ås kloster, utanför Varberg. Det var även intressant att notera att den senare kyrkobyggnaden drabbades av liknande öde som kyrkobyggnaderna i Skänninge. Ås klosters byggnadsdelar återanvändes i Varbergs fästning.

Inte långt härifrån, lite längre västerut längs Motala ström vid sjön Glans utlopp var jag i somras på en av mina många arkeologiska exkursioner, då jag den 16 juni besökte Arkeologikonsults utgrävning av en förhistorisk boplats vid Fiskeby i den västra utkanten av Norrköping. Vid Fiskebyvägen ska det anläggas en ny trafikplats, med av- och påfarter för E 4 och med anslutning till Pryssgården. Slutundersökningen var med svenska mått mätt en mindre sensation, då en flera hundra meter lång och upp till nio meter bred stenlagd väg trädde fram under ploglagret. Den bedömdes vara omkring 2000 år gammal och hade ett sammansatt lager av runda stenar och skörbränd sten i en för övrig stenfattig boendemiljö. Ploglagret låg precis ovanför sterilen och kulturlagret var inte tjockt. Sten hittades bara annars i stolphål från de nio husgrunderna – korta långhus – och i eldstäder. Dessutom hittades ugnar, mycket ben och makrofossiler. Spektakulärt var en halv spädgris i en eldstad. De fann också en nästan två meter djup brunn. Man tror att platsen var föregångaren till nuvarande Fiskeby gård och ingen by såsom i Pryssgården 500 meter åt nordost, som grävdes ut under första hälften av 1990-talet.[1]

Fiskebys nio husgrunder och Pryssgårdens nittiotal huslämningar hade inte varit möjliga att frambringa utan att avbaningen hade använts som metod. ”Människan är alltings mått”, sade den grekiske filosofen Protagoras för drygt 2400 år sedan. Vår måttstock har utgrävningarna i Malmöregionen alltsedan Fosie IV för tre decennier varit när det gäller avbaningsarkeologi och vi använder begrepp som boplats/yta, gård/hus och fas/århundrade därifrån ungefär som ett mantra.

 

Avbaning handlar inte alltid om att gräva ut platser för förhistoriska hus. Under åren 1994-1998 undersökte RAÄ UV Öst ett femtontal platser med fossil åkermark eller fossila odlingslager, varav större undersökningar gjordes på 2/3 av platserna. För att förbättra fältmetodiken kring denna typ av fornlämningar och sätta mer resurser på tolkandet av utgrävningsresultaten satsades tid och resurser i sökandet efter lämpliga metoder. Man inspirerades av den danske arkeologen Viggo Nielsens arbeten med åkrar i Store Vildmosse på Jylland under förromersk järnålder. Hela det äldre åkerjordslagret grävdes där bort med maskin, ända ner till orörd nivå. Mot den ljusa sanden framträdde ett kryssmönster av mörkare linjer, där årdret skurit ner i orörd mark varpå åderspåren fyllts med matjord och man kunde fastställa åkrarnas storlek. Dock ville inte det östgötska landskapet ge dessa danska resultat, då markunderlaget inte var sand, utan grusig morän. Istället framträdde ett mycket tydligt mönster av röjda stenar, i form av låga vallar av röjningssten som kastats upp mellan åkrarna och längs åkrarnas kanter. Metodiken med de stora avbanade ytorna medförde också att arkeologerna kunde se hur stora de äldre åkerytorna varit och vilken form dessa hade haft. Kol i röjningsrösena kan i bästa fall även datera odlingsfaserna, så också hushållsavfall (keramik, bränd lera, brända djurben, brända sädeskorn och kol) i åkrarna som gödslades med detta vid sidan av dynga.[2]

 

Problemet som universitetsarkeolog med sina forskningsutgrävningar är att man sällan kommer i kontakt med UV-arkeologi. Själv har jag lite erfarenhet av avbaning, ty i Ytterby där jag har fått mitt egentliga dop har grävskopan varit framme två gånger och annars är det ju mest meterrutor man gräver. I Lödöse där jag i höstas gjorde en kort sejour har man använt grävskopan för att underlätta själva grävandet, inte för att bana av. Då jag själv grävde i Ytterby våren 2006 visste ju vi inte att vi var mitt i en 9 x 48 meter lång hallbyggnad och grävde. Det var inte först vi banade av marken som det blev klart, men samtidigt skulle den så kallade stora gropen funnen via förhöjda fosfatprover inte ha hjälpts av någon avbaning. Kulturjorden som där på vissa ställen var 1,6-1,7 meter djup gick ända ner i grundleran, fyndförande från marknivå till sterilen.



I malmöregionen har även groparna fått grävskoparna att tystna och levandegöra den anläggningsfokuserande avbaningsarkeologin. Landskapet har fått för en stund fått ett tingligt perspektiv, de ställvis nedgrävda groparna (gropar, brunnar och forna lertäkter) med ben, keramik och metallföremål har fått berätta om forntidens död och liv, om fester och boställenas ständiga förändring. Det stora landskapet har övergått till ett litet. [3] En som har förespråkat för matjordsarkeologi är Per Sarnäs, vilket bland annat framgår i artikeln Att ha metoden som mål? Några reflektioner med utgångspunkt i matjordsarkeologi, META 2004, nr 2. Fast motståndet har varit många gånger varit hårt, har han ansett det vara viktigt att sålla matjorden vari fornlämningarna ligger utplöjda. Annars består det skånska fyndmaterialet i realiteten av det man hittar i fyllda stolphål, brunnar och gropar av olika slag. Det finns sällan tid det mödosamma och vad många tycker det kostsamma sakletandet, dock ger sådan arkeologi mycket av det en allmänhet vill se på våra museer. I Uppåkra utanför Lund har Lunds universitet visat hur mycket det finns att hämta i matjorden.

 

 

Uppåkra är beläget i ett fullåkerslandskap och därför måste man avlägsna matjorden, det som upptas av ploglagret. Innan det går att fastställa om det därunder finns kulturlager eller anläggningar bevarade. Kulturlager som har avsatts inom ett bebott område, medan lösfynden får man söka på stora områden runt de forna boplatserna. Stolphålsletandet i Uppåkra begränsas tidsmässigt till folkvandringstiden, därefter är de bortodlade. De arkeologiska undersökningarna måste därför kompletteras med metalldetektorundersökningar för att hitta spåren av vendel- och vikingatiden.

 

Det är få strukturer från yngre järnåldern, d v s från och med folkvandringstiden som har kunnat grävas ut i Uppåkra. Skälet till detta är att de övre kulturlagren skadats svårt av jordbruksaktiviteter. I detta visar Uppåkra tydliga paralleller till Sorte Muld där de tjocka kulturlagren tillhör äldre järnålder medan fynd från folkvandringstid och senare kommer från ploglagret. I Uppåkra har de övre delarna av kulturlagren, från vendel-, vikingatid och senare, skadats svårt av jordbruket. Det är därför bara undantagsvis som några konstruktioner blivit bevarade från dessa perioder. Däremot anger de synnerligen rikliga fynden som framkommit i ploglagret att också detta var en betydelsefull tid i platsens historia. När det gäller folkvandringstid är det också rimligt att tänka sig att byggnation under vendel- och vikingatid bidragit till att förstöra periodens konstruktioner. Därtill tillhör de tjocka kulturlagren äldre järnåldern, då man verkar ha tillåtit att material ackumulerats på platsen. I vissa delar av boplatsen i Uppåkra skiljer det två meter mellan ursprunglig markyta och de kulturlager som dateras till folkvandringstid. Skälet till detta kan ha varit en önskan att jämna ut svackor för att få en plan yta eller höja boplatsytan och få platsen att framstå som än mera dominant i landskapet. Man får tänka på att Uppåkra var en centralplats i denna del av Skåne och paralleller kan göras med den stora boplatsen Sorte Muld på Bornholm. Förhållandet till avfallet var uppenbarligen också ett annat under senare perioder, då kulturlagertillväxten inte alls var lika kraftig. Mer än 20 000 fynd har påträffats med metalldetektor, varav mer än 1500 fibulor (dräktnålar).[4]

 

Ibland är artefakter viktiga, beror vilket landskap vi talar om. Det som är ett massmaterial i en region behöver inte vara det i en annan. Det räcker att bara besöka ett mindre regionmuseum i Danmark för att se att de många gånger har ett större antal fornfynd i sina samlingar än större museer i Mellansverige eller Norge. De arkeologiska förutsättningarna i Norden är verkligen skiftande. I en stenig skärgård är det svårare att avbana, tomtningar är ju till exempel byggda direkt på berggrunden. Den avbanade matjorden i Ytterby kommer framöver att till stora delar att vattensållas och gås över med metalldetektor, på jakt efter artefakter såsom husgeråd och metaller. Makro fossilt material och liknande blir inte intressanta, då de inte har hittats i sin kontext. Viktigare än för keramik. Viktigt med dokumentation, då varje meterrutas artefakter och anläggningar måste anpassas till den stora anläggningen som hallbyggnadskonstruktionen är. Svårt att veta typologin, innan man har gjort manualer över dessa, men i fallet Ytterby år målet att göra sådana. Typologin kommer att vara kompletteringar till dateringar.

 

För att återgå till malmöutgrävningarna, så var arkeologen och tillika professor emeritus Stig Welinder involverad i ett halvår för att studera det lilla landskapet inom Citytunnelprojektet. Han menar i sin studie Den äldre järnålderns lilla landskap utanför Malmö att malmöarkeologins styrka sedan 30 år är de stora ytorna, som gör det möjligt att se många hus i relation till varandra. De husrika, men smala avbaningsytorna utefter Västkustbaneprojektets av järnvägens sträckning bestämda schakten inbjöd inte till något liknande. Inom Citytunnelprojektet fortsatte det långsiktiga arbetet med de översiktliga förändringarna i bebyggelsens struktur inom Det stora landskapets, som har ursprung i Fosieutgrävningen, där dock 14C-dateringar användes sparsamt. Istället byggdes alternativa kronologiska metoder upp för husens förändringar under järnåldern, så kallade hustyper. Vilka från järnåldern har blivit klassificerade som fyra olika. Mellan de stora infrastrukturprojekten så har de ständiga småundersökningarna införts i fastighetsregistret och ekonomiska kartor för alla arkeologiska perioder i form av flexibelt sökbara databaser. Den inom Citytunnelprojektet valda forskningsstrategin var väl avpassad för det delprojekts ambitioner, men Welinder menar att utan god laborativ arkeologi går det inte komma vidare. Det är svårt att kunna kritisera Fosieutgrävningen som på sin tid var banbrytande, men det är illa när samma sak gäller husen som grävdes i Citytunnelprojektet. Welinders insats innebar en utvidgning och fördjupning av detta långsiktiga arbete mot en förståelse av, för järnålderns del, de enskilda gårdstunen. Tyvärr var Citytunnelprojektets arbete i fält och laboratorium inte till för att undersöka gårdsvariationer under olika perioder under järnåldern. Huskronologi utifrån specifika mallar är otillräcklig, när dessutom husen inte kan föremåldateras och en 14C datering är inte tillräcklig. Problemet med uppdragsarkeologins avbaningar har varit att man bara har haft råd att göra små analyser, enstaka prover, men det måste få kosta på, ger så mycket mer. Uppdragsarkeologins kostnader är i dagsläget inte mer än cirka 0,5 procent av budgeten i de stora infrastrukturprojekten. Minst två samstämmiga 14C-dateringar av tre är minimikrav om inte husens förväntade brukstid ska kunna ifrågasättas. Mera finmaskiga fosfat- och MS-analyser över de enskilda husen bör göras i framtiden. Fosfatkarteringar skulle kunna påvisa fähus och MS-analyser skulle i gynnsamma fall kunna påvisa eldstäder. Provtagningsprogram i fält och ett analysprogram i laboratorium med sikte att knyta rålera i krukskärvor till lertäkter och skärvor i olika hus och gropar till varandra såsom teknologiska traditioner, vore också önskvärt då alla informativa föremål, utom husoffer finns i matjorden.[5]

 

Frågan är vilka konsekvenser det har fått att ha en sådan lång kontinuitet, som har inspirerats av Fosieundersökningarna? Från att ha varit en deduktiv idé som gav positiva resultat, kanske man har låst sig i en modell och en metodik? Man har vant sig med storskaliga modeller, där enskilda dateringar är inte så viktiga? Malmöarkeologi är ett antal personer, som återkommer från projekt till projekt och väljer vissa frågor, inte andra. Likadant är det här i Östergötland eller i det Göteborg, där jag bor. Frågan är om man som etablerad arkeolog låser sig fast i ett tankesätt och vanor, på samma sätt som man gör i andra yrken? Inledningsvis är man öppen för idéer. Man gör stratigrafival, som går att arbeta utifrån, som sedan blir det vetenskapliga program som sätter ramar runt alla framtida projektet. Att bli låst till sitt eget, innebär att man tittar lite på andra exempel. En annan som gillar dansk arkeologi, tycker det vore spännande mer och fler bredare gångar dit.