harriboy

 

Söndagen den 14 november, klockan 14.00 var jag på en föreläsning som hölls av arkeologen Martin Rundkvist från Stockholm på Norrköpings stadsmuseum, medarrangörer var Stadsmusei vänner och Folkuniversitetet. Föreläsningen handlade om järnålderns makthavare i Norrköpingstrakten med nedslag i socknarna Östra Eneby, Östra Husby och Kuddby.[1] Den gästades av ett stort antal åhörare. Han kom att uppta ett antal ämnesområden som berör mina egna åtaganden inom Kungahällaprojektet där vi under arkeologen Kristina Bengtssons ledning undersöker maktens arkeologiska och skriftliga kvarlämningar kring den stora hällen, sedermera Kungahälla, i Ytterby i Kungälvs kommun. Det har också varit en av aspekterna när man har tittat på järnålderslandskapet runt Malmö som har tydligt framkommit inom ramen för Öresundsförbindelse- och Citytunnelprojektet. Det som förenar alla dessa tre regioner är att makten tidigt har etablerat sig därstädes.

 

Runt Malmö finns flera möjligheter att se hur maktkoncentration har placerats i landskapet, ett par sätt är att genom att hitta den i den speciella form av huskonstruktioner som man enkelt kan kalla för maktens boningar eller genom artefaktfynd. De behöver inte sammanhänga, då mycket av artefakterna är utspridda i matjorden och som i sin tur är utplöjda över stora arealer. Dessutom kan man i talrika nedgrävda brunnar och gropar hitta deponerat material från bland annat järnåldern. Huslämningarna i form av stolphål och rännor är arkeologiskt sett en ny möjlighet för forskning, som genom malmöutgrävningarna har varit gångbart de senaste tre decennierna.

 

Problemet med järnåldersforskningen är att man tidigare oftast har fått utgå från gravfält och ju mer imponerande sådana, desto större makt. Runt Malmö, vars gravhögar byggdes av jord, så har man såsom i övriga Skåne och Danmark de senaste århundradena odlat bort fornlämningarna. Även megalitkonstruktioner i sten som de som fanns i Döserygg i Vellinge kommun, hade före motorvägsbygget mellan Trelleborg och Malmö på 2000-talet, bara ihågkommits via ortsnamnet. Ortsnamn är mycket behjälpligt vid arkeologiska förundersökningar. I dem finns ofta platsen forna funktioner bevarad, från den tid då de namngavs. Exempelvis har ortnamnsforskningen i namn som Tegnaby (en plats med vikingatida ursprung, som beboddes av en medlem av kungens hird), Husby (kungsgård med funktion som stödjepunkter och uppbördscentra för kungamakten under tidig medeltid i Sverige, Norge och Danmark), Tuna (kungsgård eller motsvarande centralort från första årtusendet e. Kr) och Bosgård (betecknar i fornsvensk och medeltida språkbruk en förvaltningsgård i ett större gårdskomplex) kunnat se maktansamlingar.

 

Vilket bland annat fick ovannämnda Rundkvist att utifrån klara härledningar – ortsnamn och närvaron av stor gravhög vid namn Sättunahögen, vars datering dock är okänd – genomföra en serie undersökningar vid Sättuna, mellan Svartåns och Stångåns utflöden i sjön Roxen i Östergötland, åren 2006-2008 i samarbete med Östergötlands länsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg.  Vilka resulterade i en av Östergötlands rikaste järnåldersboplatser, med dateringar från ca år 1-1000. Spår av smyckegjutning under 500-talet framkom, samt en vendeltida mönsterpatris för tillverkning av guldgubbar, det vill säga miniatyrfigurer i guldbleck. Jämförbar med den omtalade Slöingeboplatsen i Halland.[2]

Frågan är vad som händer i Norden under denna tid? De arkeologiska utgrävningarna i malmöregionen i samband med Citytunnelns anläggande visar att under sen romersk järnålder så överger man ett stort antal boplatslägen närmast kusten, för att mer stor sannolikhet flytta längre inåt land, liknande exempel hittas i Danmark och det anses bero på att man genomgår en turbulent tid av oro och maktkonflikter. Arkeologen Maria Petersson från UV Öst i Linköping som besökte mitt mastersprogram den 19 oktober i år, berättar att de har sett liknande tendenser i Östergötland. Även här som i Skåne ökar boplatsspåren markant under äldre järnåldern, medan boplatserna överges abrupt omkring 400 e Kr. Ett sextiotal exempel av de senare övergivandena finns i Östergötland och då får man tänka på att det är ganska välutvecklade boplatser som överges, vissa såsom i Fiskeby utanför Norrköping och Mörtlösa utanför Linköping med delvis stenlagda vägar. Utgrävningar som bekräftar detta har skett i Östergötlands centralbygder och i liknande fullåkersbygder såsom kring Malmö.[3] Beror det på jordbruks- och kreatursnäringens förändring eller finns i Östergötland liknande orosmoment som i Skåne? Och vart flyttar folk istället, finns de nya bosättningarna i de nuvarande bytomterna? Svårt att veta, då arkeologiska utgrävningar i existerande byar, sker sällan på grund av deras status som fornminnen har hamnat mellan två stolar, då de ej är varaktigt övergivna, men innehåller ofta ändå tjocka kulturlager som kan likna städers. Därtill kan man ställa sig frågan varför det under samma tid i Östergötland verkar uppföras ett stort antal fornborgar? Tillkom de som skyddsanordningar och varför finns de inte på samma sätt i malmöregionen? Kanske på grund av att runt Malmö fanns inga lämpliga lägen att uppföra befästningar och vallanläggningar är mer komplicerade och kostsamma att uppföra än de i sten i stenrika trakter, där naturliga stup till stora delar skyddade borgplatåer. I Skåne kanske det var enklare att under denna tid flytta inåt land om kusten var orolig, även om man kanske fortsättningsvis försökte hävda markerna som man hade uppodlat dessförinnan. I Östergötland känner man bara till två förhistoriska garnisonsliknande borgvallanläggningar, Borg i Norrköpings kommun och Odensfors borg i Linköpings kommun, båda anlagda vid viktiga kommunikationsleder (Motala ström respektive Svartån) och dessa två är äldre än den 3,5 km långa vallanläggningen Götavirke i Söderköpings kommun, som dateras till omkring år 800 e Kr (¹⁴C-datering). De två vallanläggningarma ska jämföras med drygt 140 östgötska fornborgar i sten registrerade i FMIS.[4]

 

Ett band av östgötska fornborgar undersöktes för omkring ett sekel sedan. De flesta under arkeologerna Bror Schnittgers och Oscar Almgrens ledning och det intressanta är att flera av dem – till exempel Bobergets fornborg, Brudbergets fornborg, Gullborg, Torsklint och Tångstads fornborg, alla i Norrköpings kommun – gick att datera till perioden sen romersk järnålder – folkvandringstid. Dessa var dessutom fast bebodda under sen romersk järnålder – tidig vendeltid, vilket flertal indikationer som husgrunder, metallgjutning och hushållsproduktion framvisar. Rundkvist, som kommande år utkommer med boken Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden[5], anser exempelvis fornborgen Gullstad i Tingstads socken, som till delar grävdes ut arkeologiskt av Bror Schnittger sommaren 1909, är Östergötlands rikaste kända elitboplats från sen romersk järnålder och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, bestämd utifrån artefakter som romerskt importglas och ädelmetall, även om den med stor sannolikhet har fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.[6]

En del arkeologer vill se fornborgarna som forntida kultplatser och det är fullt möjligt att de också har haft den funktionen, framförallt i orostider och i nära anslutning till de världsliga krafter som hade förmåga att uppföra dessa fornborgar. Det ena behöver inte utesluta det andra, se till exempel de rituella depositioner i brunnar, gropar och gropsystem, som har gjorts intill vissa större och välbyggda gårdar som intog en särställning inom de olika boplatsområdena i malmöregionen under perioden 200 f Kr till 200 e Kr. Uppkomna av att den politiska makten i södra Skandinavien reorganiserades under tiden kring Kristi födelse, då kavalleriet infördess i södra Skandinavien och av kavalleristerna bildades hirdar knutna till lokala hövdingar. Dessförinnan – 800 till 200 f Kr – hade depositionerna funnits vid ett större antal gårdar och ju allt längre fram vi kommer under järnåldern så koncentreras depositionsmönstret till allt färre gårdar av storgårdskaraktär. Ett sådant sista exempel är för övrigt Tissø på Själland, till vars funktion vi strax ska återkomma till.

 

Depositionerna runt Malmö talar för att dessa är spår efter fester och gästabud, vilka har haft en liknande funktion som kom att även upprätthållas i yngre järnålderns hallmiljöer, det vill säga skapa samband mellan hird och lokala hövdingar.[7] Den drygt 1,5 meter djup grop jag var med att utgräva i Ytterby under arkeologerna Kristina Bengtssons, Anna-Lena Gerdins och Mac Lundquisters ledning kanske också hade en liknande funktion? En gång grävd för att utvinna färskvatten till människor och djur eller för att hitta råmaterial till lerklining, men senare ifylld rituellt med delar av de artefakter som användes vid den yngre bronsålderns och äldre järnålderns storgård på platsen? Bevaringsförhållandena för ben är inte den bästa i södra Bohuslän, men bortser vi från benmaterialet så hittade vi i Ytterby mycket av det som finns deponerat i sydvästra Skånes brunnar och gropar, exemplifierat nedan i det citat som finns i boken Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier:

 

Det material som dominerar i gropar från ca 800 f. Kr. till ca 200 e. Kr. är keramik och djurben. Keramiken representerar både kokkärl och förvaringskärl, samt dryckes- och matserviser. Såväl resterna efter måltiderna som köksutrustning har alltså deponerats i groparna. Fyllningen i groparna är ofta rika på sot och kol, vilket även kan tyda på att delar av eldstaden deponerades efter att festmaten hade ätits upp och kärlen tömts.[8]

 

I de skånska exemplen minskar antalet depositioner och mängden deponerade föremål under yngre romersk järnålder, vilket vi också kunde se i materialmängden i vår bohuslänska grop, även om den gav fynd från järnålderns alla perioder. I Skåne avtog i alla fall deponeringen i de stora gropsystemen och på grund av avbaningens möjligheter att främst hitta artefakter under husnivå, så skulle man kunna tro att det vore kört för malmöarkeologerna att hitta artefaktmaterial från den yngre järnåldern, men det är det inte på grund av under folkvandringstiden uppkommer härstädes ett nytt typhus som har namngetts grophus och vars popularitet kvarstår under resterande forntiden. Namnet har det fått då golvet i byggnaden var sänkt under marknivån. I Sydskandinavien användes byggnaden mest såsom extrabyggnad till verkstäder eller speciella förvaringslokaler. I Tissø på Själland verkar man även under yngre järnålder ha använt grophus som säsongsbundna övernattningsbostäder vid en forntida kult- och centralplats. Tissø kanske inte var en primär boplats för kungamakten, utan en samlingsplats som hade sin ansamlingskraft på rituell grund, alltså hade dessa grophus därstädes en liknande funktion för allmänheten såsom Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Vilken består av en samling kyrkstugor och kyrkstall kring helgedomen Nederluleå kyrka, där långväga sockenbor hade sin fasta punkt vid sina kyrkobesök. Liknande är Lappstaden i centrala Arvidsjaur med ett trettiotal kåtor och cirka 50 härbren. Den samiska kyrkstaden har aldrig haft någon permanent bosättning, utan platsen har endast använts vid kyrkhelger och marknader.

 

Tissø är ett över 1000 år gammalt namn, som har sin härledning troligen från krigsguden Tir eller Ty i de nordiska gudarnas mytologi. Utgrävningar skedde här under ledning av arkeologen Lars Jørgensen 1995-2003. Rika fynd, bland annat vapen, tyder på att det har skett rituella offer i den heliga sjön i yngre järnålder (vendeltid – vikingatid), vid en av Nordeuropas rikaste bosättningar med stormannagård, handels- och kultcentrum som låg på västra sidan av sjön med samma namn som platsen. Det stora antal artefakter som hittades i samband med de arkeologiska utgrävningarna visar importföremål och rikedom, till exempel ett halssmycke av guld på 2 kg. Sjön Tissø var farbar för fartyg under forntiden, från havet och längs Halleby å till hamnen vid boplatsen Tissø. Stormannagården under vikingatiden bestod av sju byggnader på en yta av 20 000 kvadratmeter. Hallbyggnaden var 48 meter lång och 12 ½ meter bred eller omkring 500 kvadratmeter, vars stolphål är markerade vid fågeltornet intill sjön. Handelsbodar låg nere vid vattnet och längs Halleby å. Ett stort område av grophus användes för kortare vistelser och visar att här samlades en hel bygd för religiösa sammankomster under hednisk tid. Platsen förlorade sin betydelse vid ingången till medeltiden och maktcentrat flyttade till andra sidan sjön, där Sæby kyrka byggdes och Hvidefamiljen uppförde sig ett nytt herresäte.[9]

 

Dock i Malmöområdet så har grophusen använts främst till specialiserade hantverk inom metall och textil, vilket fyndmaterialet visar. Rituella deponeringar har skett på få specifika platser, exempelvis Fredriksberg, där vid sidan av gropar och brunnar, även våtmarken har använts.[10]

I Sverige var det så att innan utgrävningen av Fosie IV var det främst varit genom de många gravfälten från järnåldern, deras sammansättning och placering i terrängen, som vi kunde få en uppfattning om bebyggelsens lokalisering och bosättningarnas kontinuitet under olika avsnitt av järnåldern. Malmöarkeologins styrka de sista trettio åren har varit att vi har fått nya analysmetoder av att kunna läsa järnålderslandskapet, även om synliga järnåldersgravfält eller grundsten i huskonstruktioner saknas. Vilket i det senare fallet är främst förunnat gotländska och öländska arkeologer, vilket har möjliggjort för goda studier av bebyggelseutvecklingen på de två stora öarna i Östersjön. Avbaningsarkeologin har spritts bland annat till mitt födelselandskap Östergötland, där de senaste två årtiondenas arkeologi har frambringat mycket intressanta fakta, dock så kommer de flesta områden i landskapet att inte exploateras på samma sätt och därför kommer gravfältstopografins metoder för att fastställa järnåldersbebyggelsernas fördelning att fortsättningsvis vara viktig.[11] Även kulturgeografiska studier, kombinerat med arkeologiska undersökningar, i välbevarade fossila odlingslandskap med stensträngssystem kan också ge goda resultat i studiet av bebyggelseutveckling och järnålderns kulturlandskap, vilket bland annat Hallebyundersökningarna 1964-1965 (Kulturgeografiska institutionen och Arkeologiska institutionen i Stockholm under ledning av Sven-Olof Lindquist och Evert Baudou) och 1968-1970 (Evert Baudou) i nuvarande Norrköpings kommun visade, och vars resultat gav en klarare bild av dåtida bosättningsmönster och jordbrukssystem, samt dess utveckling. Det är viktigt att ha i åtanke och bra att ha att jämföra med när man diskuterar olika vägar att nå till förståelse om järnåldersbygder i Norden.[12]

---

[1] http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2010/11/gaming_retreat.php 2010-11-17.

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sättuna 2010-11-17. Se även Rundkvist, M. 2008. Prospektering kring Sättunahögen i Kaga sn, 11 april 2008. Ög, Kaga sn, Sättuna 15:1, Raä 10. Metallsökning. Rapport, 24 april 2008. (RAÄ dnr 321-2065-2008).

[3] Föreläsning av Maria Petersson, för APT-programmets studenter på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet 2010-10-19.

[4] Under yngre järnåldern finns dock vallanläggningar i Skåne, men dessa krävde enorma kraftansträngningar för att byggas. Ett exempel är Trelleborg i staden med samma namn, men även utanför Malmö fanns en mindre liknande konstruktion. Under grävningssäsongerna 2001–2003 av Citytunnelprojektet hittades i östra delen av Lockarps by en hallbyggnad av trelleborgstyp, som stod i två generationer, från sent 900-tal till ca 1050. Den kringgärdade tillsammans med fyra andra byggnader en byggnad som troligen fungerat som gårdens smedja och verkstad, men som under 1000-talets andra hälft ersattes av en gårdskyrka. Öster om gården fanns ett antal diken som låg i anslutning till en hägnad som ledde in till hallbyggnaden. Vilka kan vara spår efter en palissad av en enklare vallanläggning med förebild i ringborgarna i Danmark.

[5] Martin Rundkvist, Mead-halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geography AD 375-1000 in Östergötland, Sweden. Manuskript november 2009. (Se länken http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/upload/2010/06/pimp_my_book_manuscript/Rundkvist%20mead-halls%20draft%202.pdf 2010-11-21).

[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Fornborgar_i_Östergötland#Norrköpings_kommun 2010-11-21.

[7] Bo Friman & Peter Skoglund, Gårdsanknutna ritualer – en diskussion om föremål och depositionsmönster. Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier. Malmö museer, Arkeologienheten 2009:249 & 265.

[8] Ibid:265

[9] Lars Jørgensen, föreläsning om Tissø under yngre järnåldern, på Nordiska folkhögskolan i Kungälv vid ett nordiskt seminarium, med föreläsare från Danmark, Norge och Sverige, anordnat inom Kungahällaprojektet 2010-08-24.

[10] Ibid:253f. Se även Arkeologisk utredning 2006, Citytunneln – delprojekt järnväg, Arkeologisk utredning vid Lockarps by inom område 1, 2, 4 och 5. Den visar hur en vanlig undersökning fungerar och den misch masch av byggnader – långhus och grophus - som hittades från olika tidperioder, men på en ganska begränsad yta, flankerade med brunnar, gropsystem och forntida vägsystem. Ibland var inte de arkeologiska undersökningarna lika givande utifrån de frågeställningar som hade getts. Ett exempel är Arkeologisk slutundersökning 2004 Hyllie 4:2 & 4:3. Etapp 1, delområde A, Bunkeflo socken i Malmö stad, Skåne län. Undersökningen avbröts efter halva planerade tiden i fält vilket motiverades av att för få anläggningar påträffats, samt att de inte var fyndförande i den utsträckning som var av relevans för att besvara uppställda frågor.

[11] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:193-220.

[12] Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden. Stockholm 2000:220ff; Riksintresse: KE 46 – Halleby, Skärkinds socken, Norrköpings kommun. Länsstyrelsen Östergötland, Kulturmiljöenheten 2001:1-8; Sven-Olof Lindquist, Det förhistoriska kulturlandskapet i östra Östergötland (1968); Evert Baudou, Arkeologiska undersökningar på Halleby (1973); Mats Widgren, Settlement and farmingssystems in the Early Ironage (1983). Den sista av tre nämnda avhandlingar berör stensträngsområdet vid Fläret i Askeby socken, cirka 6 km sydväst om Halleby i Östergötland.