harriboy

1300-talet.

 Första gången Vadstena nämns i skrift är 1268. Det är kungsgården Vadstena man skriver om. En oerhört vacker byggnad som fortfarande kan beses i Vadstena. Den skänktes 1346 av kung Magnus och drottning Blanka, till det nya kloster som den heliga Birgitta ville skapa. År 1384 invigdes Vadstena kloster, ett dubbelkloster för både munkar och nunnor. Birgittas ordensidé byggde på kvinnomakt… omkring 60 nunnor och ett dussintal munkar i varje kloster. Chefen för klostret skulle vara abbedissan, men till nunnornas hjälp behövdes manliga präster och dem fick man rekrytera bland de redan prästutbildade. Vid sidan av många andra anställda som skötte klostergårdens sysslor. I Vadstena var ett stort antal av dessa finnar. Klosterfolket hade åtskilda boningshus och i mitten av klosterområdet låg en gemensam kyrka. Under den första tiden bestod den av en enklare träkyrka, men omkring 1369 började Vadstena klosterkyrka byggas och 1430 stod den ståtliga klosterkyrkan färdig. Birgitta själv hade i detalj bestämt hur kyrkan och klostret skulle se ut och hur klostret skulle vara organiserat. Klosterkyrkan kallas också Blåkyrkan eftersom den är byggd av blågrå kalksten från Omberg. Den invigdes 1430 i närvaro av kung Erik av Pommern och rikets stormän samt biskopen från Linköping. En orsak till att det från gåvobrevet från år 1346 tar några årtionden innan klostret invigdes har att göra med att Digerdöden drabbar Sverige omkring år 1350 och skördar minst en tredjedel av rikets befolkning. Pesten återkom 1361-1362 och 1369.



Redan på 1300-talet fanns en finska i klostret. I Vadstena klosters minnesbok berättas det att på konung Ludvigs dag, det vill säga den 25 augusti, år 1387 ingick i Vadstena kloster systern och Margareta Olofsdotter från Finland. Hon som var bondedotter invigdes den 25 augusti 1387 och kom sålunda från Finland redan tre år efter den första klosterinvigningen år 1384. Hennes dödsår är okänt. Margareta Olofsdotter är den första kvinnliga person av finsk börd som vi känner till i Östergötland. Den manliga nämns faktiskt bara 37 år tidigare. (Den förste finnen vid namn i Östergötland hittar vi den 10 november 1350 vid namn Magnus Finne, beudofrände till kaniken Germund i Linköping, testamentsexekutor; han får testamente. Testamentsexekutorns uppgift var att utreda dödsboet och verkställa testamentet. Det juridiska testamentet kom att bli ett i viss form avgivet uttryck för en persons yttersta vilja och infördes i svensk rätt under medeltiden genom förmedling av kyrkan, som tack vare detta inst. tillfördes stora tillgångar.)

Efter Birgittas död i Rom 1373 förde hennes barn Katarina och Birger hem hennes reliker till Vadstena. Den 7 oktober 1391, Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta i Rom. Påven Bonifacius IX förrättade den högtidliga ceremonin då Birgitta skrevs in i helgonens gyllene bok. Utanför ringde alla Roms kyrkklockor. Birgitta Birgersdotter blev Den heliga Birgitta, Sancta Birgitta. Hon är Sveriges enda medeltida helgon som har kanoniserats (helgonförklarats) av påven.

1400-talet.

På abbedissans och klostrets begäran fick man år 1400 stadsrättigheter av unionsdrottningen Margareta. Klostret styrde staden. Invånarna fick hyra sina tomter av klostret och även göra dagsverken, arbeta som ersättning, åt klosterfolket. Klostret behöll de mest attraktiva tomterna och salubodarna utmed Storgatan för sig själv.

Efter Birgittas helgonförklaring blev klostret i Vadstena ett mycket välbesökt pilgrimsmål, inte minst med tanke på att man där kunde köpa ett avlatsbrev, vilket var ett dokument som gav syndernas förlåtelse. På den tiden var man rädd för att hamna i helvetet om man på något vis hade syndat. Även efter att handeln med avlatsbreven hade upphört kom många pilgrimer till klosterkyrkan i Vadstena för att be vid Birgittas relikskrin. Pilgrimerna kom framförallt från de nordiska länderna. Finländarna var talrikt representerade. Mängder av pilgrimer och stormän kom till staden, vilken snabbt växte. Pilgrimerna behövde både mat, husrum och annan service. Eftersom Vadstena ligger vid Vättern fanns det då som nu en hamn. Den medeltida hamnen var belägen vid Mynttorget som låg alldeles utanför klostret. Det var framförallt handeln med järn och spannmål som dominerade.

Flera kungar och drottningar gynnade klostret, till exempel unionsdrottningen Margareta, som var barndomsvän med Birgittas barnbarn Ingegerd Knutsdotter, abbedissa i klostret. Vadstena kloster var centrum för den svenska oppositionen mot kung Albrecht och man hjälpte Margareta att komma till makten i Sverige. Drottningen svarade med att uppvakta påvestolen för att få Birgitta kanoniserad. Årsskiftet 1403-1404 tillbringade drottning Margareta i Vadstena, där hon upptogs som syster i Birgittinerorden. Drottningen grundlade senare ett Birgittinerkloster i Danmark, i Maribo på Lolland.


 
Hovet och många stormän skänkte stora gåvor till klostret. Tanken var att man på det viset skulle försäkra sig om en gravplats i klosterkyrkan där man skulle få själafrid och sin sista vila. Det var vanligt att många stormän satte sin yngsta dotter i klostret, men det var ofta lång väntan att bli antagen som munk eller nunna.

En som fick den ynnesten var Tyrnerus Andreae, präst från Åbo stift som invigdes som munk i Vadstena 6/11 1407. Efter en lång tids avtynande avled han 18/11 1435. Det berättas om honom, att han i 26 år led av våldsam reumatisk huvudvärk, men då han efter ingivelse anropade ”beatus confessor magister Petrus” (Olavi), skedde det underverket, att han blev fri från sin plåga.

En annan munk hette Clemens och i Vadstenadiariet finns ett tillägg till detta namn – Civikin - men betydelsen därav är oviss. Möjligen sammanhänger ordet med det latinska civicus – borgerlig – eller är det kanske av finskt ursprung, såsom formen skulle kunna antyda. Han var präst i Västerås; invigdes 31 mars 1425 till prästmunk av den forne Vadstena-munken, ärkebiskopen i Uppsala Johannes Haquini (1379-1432) och erhöll hans plats. Sändes 27 maj 1440 jämte Johannes Bernhardi med flera till Finland för det nya klostret därstädes. Återkallades av konventet och hemkom förste november 1443, då han intog en diakonplats, men enär intet av prästmunkarnas rum var ledigt, begav han sig, enligt sin önskan, tionde maj 1444 tillbaka till Finland, även denna gång med Johannes Bernhardi, samt två nunnor. Efter sin återkomst på sommaren 1447 stannade han några år i Vadstena, men begav sig tredje juli 1450 jämte Olavus Gunnari och Jas. Nicolai till Bergen för att införa ordning i Munkalivs kloster; året förut hade man nämligen i Vadstena fått underrättelse om att en präst därstädes hade dödat en av munkarna. Efter att ha varit den sedvanliga treårsperioden i Munkaliv, erhöll Clemens och Jas. Nicolai kallelse från Vadstena att begiva sig hem; de återkom 1453. Clemens avled sjätte augusti 1459 under vårfrumässan. Eftermälet blev “var skicklig sångare och talare, mild och saktmodig i umgängelsen, from och gudfruktig.”.

I klosterkyrkan ligger många berömda personer begravda. Det var bara de rika, som hade råd att köpa sig en gravplats inne i kyrkan. De flesta var adelsmän, hantverkare eller präster. Drottning Filippa, gift med Erik av Pommern, ligger begravd i kyrkan samt Gustav Vasas son, hertig Magnus. Inuti hans gravmonumentet hänger kistan i kedjor, det var ett önskemål från hertigen eftersom han var rädd för spindlar. När kyrkan restaurerades flyttades många av gravstenarna omkring och man placerade de finaste längst fram.

I Vadstena klosterkyrka begrovs en finländsk herreman under medeltiden, ty man hittar en gravsten av brun kalksten som har kantskrift med majuskler och är skadad på några ställen. Dess text på latin, lyder på svenska: "Herrens år 1413 dog riddaren herr Tord Röriksson och fru Margareta, hustru till riddaren herr Kristiern. Deras själar vila i evig frid."

På mittfältet syns tre snedställda sköldar, placerade bredvid varandra; till vänster finns Vasavapnet, i mitten ett vapen med tre fåglar (Moltke) och till höger Bondevapnet. Hällen är spräckt och lagad tvärs över, något ovanför mitten. Måtten räknar 240 gånger 152 centimeter.

Stenen är lagd över riddaren och hövitsmannen i Viborg Tord Bonde Röriksson och över riksdrotsen Kristiern Nilssons (Vasas) hustru Margareta Johansdotter (Moltke). Tord Bonde avled enligt Vadstena diariet 21 mars 1417 och begrovs den 2 augusti. Sambandet mellan de båda personerna förklaras av att Tord Bonde var gift med Kristiern Nilssons syster, Ramborg, som levde ännu 1431.

Birgittinerna öppnade ett kloster i Nådendal, c a 1440. Det kom att ha ett livligt utbyte med moderklostret i Östergötland. Av de 72 nunnorna i Nådendal som man känner till namnet under åren 1470-1497 var 14 från Vadstena, ett flertal av de finska nunnorna har troligen bosatt sig i Vadstena. Källmaterialet har stora luckor.

Nådendal hade goda sjöförbindelser direkt till Sverige. Stockholm och Vadstena var välkända städer. Den förra som huvudstad och den senare som det största och mest betydelsefulla klostret i det senmedeltida Norden och som var dess andliga centrum.

När Nådendals kloster upprättades 1443, grundat i Masku 1438, fanns ej samma behov att komma till Vadstena från Finland som klosterfolk, däremot var den motsatta trafiken livlig då klostret i Nådendal synes ofta ha saknat folk, ett ständigt orosmoment för ledningen i Vadstena. Inledningsvis behövdes utbildade nunnor och munkar, men även andligt material. Generalkonfessorn i Vadstena Magnus (Unnonis) utställde ett kvitto å betalning för ett antal av brodern Johannes Kylonis till Nådendals kloster inköpta böcker i Vadstena kloster 1 september 1448. Några år tidigare, 1440, kom domprosten Olof och kaniken Holmvid från Åbo (nog ditsända av biskopen Magnus Tawast) till Vadstena. De önskade att från Vadstena erhålla både nunnor och munkar för att undervisa i det nyanlagda klostret Nådendal. Det kom två nunnor och en munk.

Under en elva års period kommer fyra nunnor tillbaka från en längre vistelse i Nådendal.

Katarina Bengtsdotter återvänder den fjärde augusti 1445 från Nådendal, som hon förestått i fem år. Fem år senare återvänder Katarina Eriksdotter från Finland. Hon intogs i Vadstena 1428, reste till Finland 1444 och avled 1481.

I diariet för klostret omtalas den 5 september 1456 att Margareta Arvidsdotter och Helena Hinzesdotter har kommit tillbaka från Finland. Där hade de vistats i flera år, och de hade i sitt följe prästen herr Karl. Deras hemkomst inträffade söndagen före jungfru Marie födelsedag.

Den första bok vars upphovsman är känd och som kommer från nuvarande Finland tillkom år 1469. Jöns Andersson Räk eller Räck (Ræk), alias Budde (1437 – 1491) härstammade från Österbotten, var birgittinermunk (kanske med ett ursprung i franciskan- dominikanorden) och en av medeltidens främsta översättare av latin till svenska. I februari 1468 skrevs han in i det tyska universitet Greifswald. Året efter i Vadstena översatte han den korta versionen ”den heliga Metchtilds uppenbarelser”, enligt egen utsago på två veckor, styrkt av uppenbarelser för honom. I Vadstena scriptorium kopierade han också böcker för Nådendalklostrets räkning. Då nunnorna inte var latinkunniga trots att de läste och skrev svenska behövdes översättningar. Bara inom klostren fanns det möjligheter för kvinnor att leva ett intellektuellt liv under medeltiden. För att tillfredsställa deras läsbehov tillkom en rik religiös litteratur på svenska. Budde översatte ett sammandrag av Birgittas uppenbarelser och den anonyma ”Själens Kloster” i Nådendal 1480 och vissa av Bibelns böcker (Judits, Esters och Ruts böcker samt Machabeerböckerna, översatta 1484.) Sannolik översättare till Suso: Gudeliga snilles väckare, översatt i slutet av 1400-talet och bidrog därmed väsentligt till det svenska skriftspråkets utveckling. Det ska observeras att boktryckarkonsten ännu inte hade kommit till Sverige. Första boken trycktes på latin i franciskankonventet i Stockholm år 1483 och Bibeln fanns ännu inte vare sig på svenska eller på finska. Jöns Buddes bok är den enda bevarade av hans egen hand, skriven 1487-1491. Verket skrevs i Nådendal och texterna är typisk klosterläsning. Numera finns den att beskådas i Kungliga biblioteket i Stockholm. Utanför Nådendals församlingskyrka (den gamla klosterkyrkan som står kvar efter reformationen) finns en minnessten rest över Finlands förste kände författare.

Vadstena kloster växte snabbt under 1300- och 1400-talet och blev mycket rikt och var vid den tiden en av de största jordägarna i Sverige. Många dotterkloster grundades i Europa, till exempel i England, Finland, Estland, Danmark, Polen, Holland, Tyskland (i Bayern grundades ett birgittinerkloster kallat Gnadenberg, där kung Eriks syster, Katarina av Pommern, var gift med pfalzgreve Johann av Neumarkt) och Italien. Vid slutet av medeltiden fanns det 27 birgittinerkloster. Det i Nådendal hade sin tillkomst att tacka Åbobiskopen Magnus Tawast…

Åbos biskop, den mycket lärde Magnus Tawast var en skolpojke när Heliga Birgitta dog… men efter skolgång bland annat i Prag, där han blev magister år 1398… kom han via Paris – en stad han tillbringade vintern i - till Vadstena tillsammans med unionskungen Erik av Pommern, i vars kansli han var anställd. Efter att ha varit domprost i Åbo domkyrka, blev han i Rom hösten 1412 vigd till Åbos biskop. Platsen var Katarinakyrkan som låg strax intill Birgittahuset. På hemresan till Åbo åkte han åter via Paris och Vadstena. I den senare orten vistades kung Erik för tillfället våren 1413. Efter denna tid såg Magnus Tawast som sitt livs uppgift att öppna ett birgittinerkloster i Finland och såsom biskop i Åbo hade han goda möjligheter. Biskopen var hela medeltiden igenom den främsta auktoriteten i det som kallades Österland. Biskopen i Åbo var sålunda den som höll samman Finland. Magnus Tawast fick hjälp av kung Erik, vars hustru Drottning Filippa senare kom att begravas i Vadstena klosterkyrka, och birgittinerna i Vadstena, som hade målsättningen att anlägga birgittinerkloster i varje land som ingick i den stora nordiska union som skapats i Kalmar år 1397. Eftersom det var sparsamt befolkade nejder i merparten av Norden blev birgittinerklostren sammanhållande kulturcentra.

Det skulle ta sin tid innan klostret i Nådendal stod färdigt, ja till och med innan det kom igång, och det berodde bl a på stridigheter inom birgittinerorden själv och för att det var svårt att hitta manliga präster i Finland som behövdes för själasörjningen i birgittinerklostret. Kvinnor fick inte vara prästutbildade under medeltiden och i Sverige hittas sådana inte först under efterkrigstiden. Inte först 1435 var stridigheterna över – dessa handlade om abedissans makt som många män inte gillade – och man kunde gå vidare i Nådendalklostrets bildande, och Magnus Tawast tog, efter rådplägning med Vadstenabröderna år 1438 initiativ i frågan vid ett riksrådsmöte i Södermanland augusti 1438. I staden Tälje utfärdade detsamma fundationsbrev för ett blivande birgittinerkloster i Finland. Men nu satt inte kung Erik mera på tronen efter uppror i Sverige 1434 (Engelbrektsupproret) och i Finland 1438 (Davidupproret), utan Karl Knutsson Bonde var den som kom i Vadstena den 31 januari 1439 utfärda ett skyddsbrev för Nådendals kloster. Det är första gången klostret nämns vid namn. Året efter valdes en ny kung och i Kristoffers (av Bajern – systerson till den forna kung Erik) landslag som tillkom straxt därefter garanterades att Finland skulle deltaga i kungavalen, samtidigt som landet delades upp i två lagsagor, Norrfinne och Söderfinne. Även kung Kristoffer utfärdade på heliga Birgittas kanoniseringsdag 7.10.1441 ett skyddsbrev för Nådendals kloster. Året efter grundades staden Rauma. Under sådana förhållanden var det naturligt att Magnus Tawast satte full fart med anläggandet av klostret Nådendal. Magnus Tawast var sålunda närmare 80 år när detta skedde, och det måste ha varit en märklig krutgubbe som pendlade mellan Finland, Sverige och Danmark flera gånger om året för att hinna med Riksrådets sammanträffanden och andra engagemang i samband med uppror, kungaval och kröningar som rådde i Kalmarunionen de här åren. Tidigare hade han dock rest längre bort, bl a till Jerusalem och Venedig, samt andra platser på kontinenten. Den 4 februari 1450 beviljade påven Nikolaus V i Rom den då mer än 90-årige biskop Magnus Tawasts ansökan om att få avgå från sitt ämbete. En släkting Olof Magnusson efterträdde på tronen och Magnus Tawast kunde flytta till sitt älskade Nådendal. Den 9 mars 1452 dog Magnus Tawast på sin gård utanför klostrets murar i Nådendal, nio år efter klostrets öppnande, och han är begravd i det Tawastska gravkoret i Åbo domkyrka.

Det kan noteras att Magnus Tawast besökte Vadstena och Linköping under några veckors tid år 1417 såsom påvlig kommissarie för att leda kanoniseringsprocessen för bl a biskop Nils Hermansson av Linköping och dominikansyster Ingrid av Skänninge. Året före hade han i Åbo påbörjat en mirakelförteckning och i avbidan på kanoniseringen skulle sätta fart ägnade sig Åbobiskopen åt att glorifiera Henrik av Åbo. Han som blev ihjälslagen av bonden Lalli på 1150-talet. Magnus Tawast beställde den märkliga sarkofagen från år 1429 över Henriks liv och det första korståget 1156 med sina graverade mässingsplåtar i Nousis kyrka (där Magnus Tawast själv är avbildad) samt Heliga Lekamens och Birgittas kor i Åbo domkyrka, Tavastkoret tillkom 1425. Trots allt så blev Sveriges enda katolska helgon Heliga Birgitta.

Klostret i Vadstena måste ha haft många landbor av finländsk härkomst, troligtvis mycket på grund av den manspillan Digerdöden skapade. Det kan relateras med närliggande kloster i Östergötland. Vi vet att till exempel Alvastra kloster vid Ombergs södra fot hade finska landbor. Niklas Finne i Motala omnämns som sådan i ett dokument från Arboga den tredje mars 1383. Det var nog troligt att även Vadstena kloster hade andra finska landbor. Källmaterialet från denna tid är knapert, men finnar fanns bosatta på östgötaslätten runt Vadstena under denna tid.

Den 5 oktober 1384 hittas Magnus Finne i Broby, Skeppsås socken i Bobergs härad. Densamme, med stor sannolikhet, omnämns även den 22 november 1385 – ett år efteråt – “faste vid Bobergs ting”. Broby gård hittas tre kilometer söder om Skeppsås kyrka i Mjölby kommun, inte långt ifrån Svartån. Broby gård ligger på en nord-sydlig moränrygg i den öppna lerslätten. Tidigare namn var Broby by, som innehöll sexmantalsatta gårdar. Genom hemmansklyvning fanns nio brukare i byn vid laga skiftet 1827, medan det idag återstår två gårdar. En tänkbar anledning till att Magnus Finne brukade en gård ute på östgötaslätten kan vara att han tog över ett ödehemman som uppkommit i samband med Digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Befolkningsminskningen medförde en brist på arbetskraft och kan ha medfört en utökad finsk kolonisation - vars rikshälft klarade sig bättre ifrån farsoten - av Östergötland och andra centralt belägna svenska landskap.

Ytterligare en finne med samma förnamn som de nyss nämnda hittas i Kvillinge socken, norr om Norrköping. Magnus Finne i Kuddby, Kvillinge socken, Bråbo härad “skänker ägodel till S:t Olofs kyrka i Norrköping”, gåvotillfället är daterat den 27 maj 1474. 1500-talet som har ett rikare källmaterial berättar om desto fler finnar i Vadstenas allra närmaste grannskap. Mer om det senare.

Linköpings stift var det rikaste stiftet i riket Sverige-Finland under medeltiden. Till rang det viktigaste efter ärkestiftet i Uppsala. Ett stort antal färgstarka biskopar styrde i stiftet. En av dem var Biskop Henrik Tidemansson (1465-1500) som kom från en borgerlig släktkrets - bergsmän i Vånga och borgare i Söderköping. Han skrev lärodikter för det borgerliga samhället och en gudstjänstordning, den i Nürnberg utgivna Breviarium Lincopense (1493), att nyttjas över hela stiftet, som omfattade hela Östergötland, norra Småland, Öland och Gotland.

Birgittinerklostret i Vadstena förväntades att följa domkyrkans gudstjänstritual. Överhuvud taget intog det birgittinska komplexet ett stort rum i Linköpingskyrkans verksamhet. Ett energiskt arbete bedrevs nu för att även Katarina Ulfsdotter, Heliga Birgittas dotter, skulle erkännas som helgon. Riktigt så långt nådde man inte, men hennes helighet kröntes av skrinläggningen av de heliga benen, förrättad år 1489 i Vadstena av ärkebiskopen med Linköpingsbiskopens biträde.

Skrinläggningen hade föregåtts av ett stort antal intervjuer av personer som hade tillfrisknat då de hade åkallat Katarinas namn eller vallfärdat till hennes grav i Vadstena.

 

 

I ett sammanhang har en finsk undersåte varit närvarande för att intyga att ett under hade skett i biskopens hushåll:

"Den aktade biskopen Henrik Tidemani hade en tjänare vid namn Sven Bondesson, vilken blivit sårad i huvudet och det så illa, att man mycket väl kunnat lägga en hand mellan huvudet och örat, och femtioen benflisor blevo bortryckta ur skuldrorna till en längd av en hand. Han råkade härigenom i den svåraste sjukdom. Alla, som sågo honom, ansåg därför, att han oundvikligen måste dö. Några som strävade med att bota honom, fattade då genom gudomlig insikt ett klokare beslut och bådo fru Katarina att i sin välvilja gå i förbön för honom. De gjorde ett löfte till henne, att om han undginge döden, så skulle han personligen vallfärda till hennes grav i Vadstena med sina offergåvor. Knappt hade löftet avlagts , förrän han genast kände lättnad, och hans tillfrisknande framskred från timma till timma, tills han var fullständigt botad. Med stor fromhet fullgjorde han det, som man lovat, förhärligande Gud." Biskopens husfolk, Björn Långe och Anders Finne hade stått som vittnen till händelsen.

På 1400-talet hittar man genom att studera ingiftesbreven en kvinna av bondestånd som var bördig från Finland, det som under medeltiden hette Österlandet, det vill säga Anna Petersdotter (Persdotter) från Åland. Linköpingsbiskopen Henrik inviger 1478, omkring den 7 oktober, henne till nunna i Vadstena.

På 1400-talet kan det finnas ytterligare flera dokumenterade finnar i Vadstena kloster… dessa var från Norrbotten. Norrbottens omfattning på medeltiden betecknade ett betydligt större område än idag på 2000-talet. Norrbottningar under medeltiden hade sitt ursprung från bägge sidor av Bottenhavet.

För år 1461 berättas det i klostrets minnesbok att tisdagen efter Quasimodogeniti, som inföll på Sankt Tiburtius´ och Sankt Valerianus´dag, det vill säga den 14 april, vigde för första gången herr biskop Kätil i Linköping tvenne systrar, varav en var Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, en släkting till broder Mikael. Tre år senare, den 12 oktober 1465 upplyser minnesboken att:

"På lördagen i veckan efter vår moder Sankta Birgittas dag avled syster Birgitta Hannisdotter (sic!), född i Norrbotten, släkting till broder Mikael."

Fram till år 1494 omnämns norrbottningar i Vadstena klosters minnesbok. Från den sjunde mars 1462 berättas att biskop Laurentius i Växjö vigde en broder till diakon herr Laurentius Mikaelsson från Norrbotten. Denne broder hjälpte Vadstena kloster med sina av Guds beskärda ägodelar (“skänkte till klostret mycket av de Guds gåvor han erhållit”) och vilken var en bland de fyra munkar, som benämndes evangelistae. Han avled på nyårsaftonen 1494 och fick eftermälet “vir devotus et simplex ac sanctae regulae fervens aemulator”:

"Sankt Sylvesters dag, det vill säga den sista dagen i december månad avled broder Laurentius Mikaelsson från Norrbotten, en from och enkel man och ivrare för den heliga klosterregeln, en av de fyra prästerna, i det 32:a året efter sitt klosterlöfte."

Nunnan Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, med möjlig härkomst i nuvarande Finland; som invigdes 14 april 1461 och avled 12 oktober 1465, tillika Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring sjunde oktober 1478 och med dödsåret okänt, kom bägge till Vadstena efter att klostret i Nådendal hade kommit i bruk. Val av klosterort berodde av så många individuella orsaker att några säkra slutsatser av migrationens omfattning mellan klostren ej går att fastställa av det knappa materialet.

Även finländare bosatta i Sverige kom tidigt att bistå klostret i Vadstena. De kunde hoppas på att få en bättre chans att komma till himlen under den yttersta dagen då domen fälldes. Mässor kunde också läsas över döda i klostret. Ett exempel är Stockholmsborgaren Peter Ålänning och hans hustru, Kristina Persdotter, som testamenterade den 1 september 1401 till Vadstena kloster allt det de ägde i Älvestad gods i Broby socken av Östergötland. Broby socken uppgick i Strå under 1600-talet. Gården Älvestad finns kvar och ligger i anslutning till Broby kyrkogård, av vilka inga synliga lämningar märks, ligger vid Prästtorp som idag är bebyggt med en ålderdomlig parstuga. Älvestad ligger söder om Vadstena, nära sjön Tåkern.

Peter Ålänning, rådman i Stockholm stadfäste 1404, den 1 juni (söndagen näst efter Helga lekamens dag), sin och sin framlidna hustrus, Kristinas, gåva av gården Älvestad (i Broby socken av Östergötland) till Vadstena kloster. Peter Ålänning var en givmild man, redan 15-20 år tidigare hade han och hans hustru donerat av sina tillgångar till Åbo domkyrka. Denna donation daterad i Stockholm 29 september 1386 berättar om hans och hans frus härkomst.

”Rådmannen i Stockholm Peter Ålänning och hans hustru Kristina Persdotter giva till Åbo domkyrka till ett evärdligt prebende, till Guds, jungfru Marie och S:t Eriks heder och ära ävensom till hugnad och nåd för sina och sina föräldrars själar, allt sitt gods på Åland och i finska skären, nämligen särskilda lägenheter i Sunds, Tövsala och Vemo socknar. Dat. in die beati Michaelis archangeli.”



Från år 1416 finns dokument att pilgrimer från Åbo stift fullgjort mödosamma pilgrimsfärder till Vadstena. De ingår bl a i den mirakelsamling Magnus Tawast påbörjade i Åbo. I Tavastland har man också hittat ett pilgrimsmärke från Vadstena, tillverkad under tidsperioden 1450-1515. Skriftliga källor, som tänkeböckerna berättar att en från Åbo stift besökt Vadstena i detta avseende och mirakelsamlingarna nämner fyra dito. Att det fanns pilgrimer från Finlands kärnbygder klargörs tydligt om man läser mirakelberättelserna till Heliga Birgitta. Ett exempel är hur kyrkoherden Olof i Kumo återfår sin förlorade syn genom åkallande af den heliga Birgitta. Vittnesmålet torde lämpligen förläggas till tiden omkring 1375, enär Birgitta avled i juli 1373 och dottern Katarina snart därefter begynte arbeta för hennes helgonförklaring, för vilket ändamål intyg om undren också från alla håll sammanskaffades. Även en i Pedersöre socken hemmahörande flicka, som förirrat sig i ödemarken, återfås oskadd hem genom åkallande af den heliga Birgitta. I "Den heliga Birgittas mirakler" i det fjärde bandet av hennes uppenbarelser handlar det 54 miraklet om en fallandesjuk kvinna i Pedersöre socken som botas, likasom också en blind man genom åkallande av den heliga Birgitta:

”Kristina, hustru till Mikael i Lappå by, Pedersöre socken, Åbo stift, i de yttersta gränsbygderna av de kristnas bygd, led i tre år av de skarpaste hugg i inälvorna, så att hon ofta föll till marken och i samma stund trodde att hon skulle dö.

Hon gjorde löften till olika helgon för att hennes smärta skulle lindras men till ingen nytta. Till slut åkallade hon vår vördnadsvärda fru Birgitta och lovade att en gång första bästa år besöka platsen Vadstena, om hon botades genom hennes förtjänster. Efter få dagar blev hon fullständigt frisk, och hon kom till oss inom apostlarna Petri och Pauli oktav och berättade händelsen under tacksägelse. Hon följdes av sin make och en annan man från samma by vid namn Sylvester, vilka enstämmigt bevittnade detta med henne. Sylvester bekände, att han varit blind i tre år men återfått synen efter att han gjort ett vallfärdslöfte till Guds tjänarinna, vilket nämnde Mikael och hans nämnda hustru Kristina en stämmigt bevittnade med honom.”

Mängden finskspråkiga i vallfartsorten Vadstena var så stor att generalkonfessoren i Vadstena under åren 1488-1499, Clemens Petri (Klemens Petersson invigdes till munk den 23 november 1462, vistades i Nådendal på 1480-talet för reformering av detsamma, avsade sig sitt ämbete den 18 augusti 1499 och avled i Vadstena 19 november 1500), gick 1494 i författning om att från Nådendal erhålla en munk, som för språkets skull kunde tjäna till konfessor för dem, som kom till Vadstena ifrån Finland eller “Västerbotten” (bör vara Norrbotten, men under denna tid hade man ett luddigt begrepp över vad denna del av riket skulle kallas). I Vadstenadiaret omnämns ingen dylik finskspråkig själasörjare, men den är långt ifrån fullständig. Det intressanta är att det finns en i Nådendal som nappade på erbjudandet. I ett brev daterat i Nådendal 16 oktober 1494 skriver klosterbrodern i Nådendal Michael Supalt till generalkonfessorn i Vadstena med anbud att inträda i Vadstena kloster för att tillmötesgå en av adressaten uttalad önskan att från Finland erhålla en till heliga förrättningar vigd man, som skulle betjäna besökande från Finland och Västerbotten med mottagande av bikt. Brevet finns i original på papper i svenska riksarkivet, med obetydliga spår på baksidan af ett grönt vaxsigill. Under adressen är tecknadt:

”Littera fratris Michaelis Supalth de Valle gracie, optans jncorporari conuentui fratrum monasterii Vatzstenensis pro expediendis finonibus jn sacramento confessionis.” Michael Supalt är med stor sannolikhet den första prästvigda finskspråkiga själasörjaren i Sverige. Tyvärr finns det ingen ytterligare information om honom.

1500-talet.

Jöns Budde var en av de flitiga författarna som gjorde att birgittinerklostren blomstrade. En annan var vadstenamunken Peder Månsson (f. cirka 1460 d. 17 maj 1534), som skrev ”Bondakonst” vid sidan av många andra böcker. Den är till stora delar en översättning av Lucius Junius Moderatus Columella: ”De re rustica.” Och antas vara översatt till svenska under andra halvan av 1510-talet. En tid - åren 1508-1524 - då Peder Månsson (lat. Petrus Magni) vistades i Rom i Vadstena klosters intressen såsom föreståndare för “Birgittas hus”. Vilket han lyckats bevara åt klostret efter sex års tvister; han ägnade sig även träget åt studier i Rom. 1524 anträdde han hemresan, sedan Gustav Vasa fått honom vald till biskop i Västerås efter Peder Jakobsson Sunnanväder. Han blev i Rom vigd till biskop och förmedlade sålunda den “apostoliska successionen” åt Sverige. Han protesterade sedan mot Gustav Vasas kyrkopolitik, men denne lät från 1530 kontrollera hans stiftsstyrelse.

I sin ”Bondakonst” som var en lantbrukspraktika har Peder Månsson även med egna skriverier berättat om finnarna som han ansåg vara de fruktsammaste i det svenska riket. Vissa måste han ha kommit i kontakt med i Vadstena för klostret avlönade många i sin tjänst. Det framkommer av räkenskaper från första hälften av 1500-talet. Peder Månssons knaggliga verser är av intresse också därför att de är ett tidigt bevis om arbetar- och lönepolitikens motvilja mot emigration från det svenska riket, som inkluderade den finländska rikshalvan. Riga och Rävla (Reval – Tallinn) var tyska handelsstäder under Hansan, vilka lockade massor av finländare, främst från Nyland. Gustav Vasa omsatte dessa tendenser i handling. Han försummade ej att inskrida mot utvandringarna och arbetsresorna till Östersjöprovinserna från Finland. Vadstenamunken Månsson framhåller att finnarna är användbara som bergverksarbetare. Han ivrar också för den finnkolonisation som snart skulle nå en så stor omfattning i samband med bland annat svedjefinnarnas antågande till de svenska urskogarna i den västra rikshalvan, även om den hade ett skeende långt tidigare. I Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius´ (1677-1761) biskopskrönika omnämns överflyttning av finnar till Sverige redan på “Erik Läspe och Haltes” tid (1216-1249):

“Fruktsammasta äru Sverikis finna

ty ganskans mang barn föder var kvinna.

Sidan föra de barnen till Riga och Rävla,

vilken skullo föras till Stockholm och Gävla.

Um konungen där på sträng förbod gjorde,

till tyska land ingen barnen föra torde,

det våre Sverike och Finland (till) stor nytta.

Med finnom brukas selv (silver) och koppar hytta.

Än komme till Sverike finna yfnelika nog

som brukado åker och ryddo skog,

och gaves dem frihet nokor år

på öde godsen där skogen står,

där med måtte landit och kronan upphöjas

och fattigdom finnom med lön förnöjas.” Peder Månsson (Ur ”Bondakonst” 1510-tal)

Klosterväsendet började avvecklas genast efter Västerås riksdag 1527. Det ena klostret efter andra revs i landskap som Östergötland. Alvastra kloster, de bägge dominikankonventen i Skänninge, franciskankonventen i Linköping och Krokek revs och användes till slottsbyggen som det i Vadstena med mera, men varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande. Det var alldeles för mäktigt, fast man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550. I Finland fortsatte Nådendals kloster sin verksamhet med rikshälftens övriga fick stängas. Där kvarstod däremot klosterkyrkorna, bl a i Rauma och Viborg. Senare även det i Nådendal, efter att klostret stängdes år 1584. De sista åren var starkt beskurna, man väntade helt enkelt på nunnorna skulle dö bort och redan år 1554 hade den finske bibelöversättaren Mikael Agricola tvingat nunnorna att övergå till den nya reformistiska läran.

Nunneklostret i Vadstena överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som dess gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 - då den beslöt om klostrets upplösande - begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop nitiske Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.

Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”. År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.

År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.”

År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5”. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.

Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”. Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”. (Sven i svenlön betyder vapenövad tjänare; även ogift yngling.)

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.

Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.



Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539. Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539. S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka. År 1541 fanns Olof Finne och Margit Finska upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne (Prebende var en donation, ofta till kyrkan; även underhåll anslaget till kaniks försörjning.) I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 1543 och 1544. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.

 Flertal finnar fanns med i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok så sent som på 1560-talet (man får tänka på att klostrets ekonomiska tillgångar kraftigt minskat) ... t ex sju finnar som vedhuggare 1568.

1566. Utgift svenlön: ---Törils Finne, 8 mark.

1568. ”Utgifft til flotan bade i skogen och haer hemma: --- (saknas mark-uppgift, men troligen sammanräknad med kommande utgiftspost): 7 finna, som weden höggo til stuffwonor 12 1/2 mark.



Bilderna, utom de i Nådendal som är från Wikimedia Commons och tvenne äldre bilder vars rättigheter numera är allmänna, har tagits av Harri Blomberg.