harriboy

Man kan inte prata om 1500-talet som en helhet, lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. Femtonhundratalet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid. Det som vårt århundrade med revolutioner och krig skapat motsvarades under 1500-talet av lika genomgripande omvälvningar. Ifall man begränsar sig till landskapet Östergötland så drabbade reformationen de talrika klostren och konventen med en sådan kraft att endast Vadstena kloster klarade att hålla igång sin verksamhet, nästan hela seklet ut. Samma århundrade fick man se S: ta Ingrids kvarlämningar skrinläggas i Skänninge och hertig Karl hålla riksdag i Söderköping.

Landskapet var skådeplats för Dackeupproret 1542-1543, danska härjningar vintern 1567-1568 då över 1400 gårdar och fyra städer – Vadstena, Linköping, Söderköping och södra delen av Norrköping – brändes och slaget vid Stångebro 1598 då konung Sigismunds trupper utanför Linköping led nederlag mot hertig Karls dito.

Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i riket och den kornbod – spannmålsbod – som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med de svenska brukens uppblomstring. Till ödemarkerna runtomkring centralbygderna kom nybyggarna av finsk härkomst med kronans goda samtycke, men även till kronans gårdar och bergverk rekvirerade Gustav Vasa finskt arbetsfolk, en folkförflyttning inom riket. Gustav Vasa ansåg, såsom under efterkrigstiden i vårt århundrade, att finnarna var duktiga arbetare. Denna åsikt framkommer i ett stort antal skrivelser som kom från hans kansli. Han begärde ofta av sina fogdar i den finska rikshalvan att de skulle samla ihop folk till arbete för hans behov, bl a i ett brev daterat så tidigt som den 10 mars 1527:

”Tiil jons vesgöthe och flere fogther i finlandh epter thet mestha arbetis folk thee kwnna åstadh komma.”1

Eller såsom den 29/3 1543 då han behöver folk till sina slott:

”… Wij haffwe och så storligen förnöden en hoop legefolck ther aff Finland, och synnerligen till Gripsholm, Hwarföre är wår wilie, att tu schaffer oss till the mindzste trettije legedrenger och legepiger ther aff Åbo län… och så komma ut öffwer medt första öpit watnet.” 2

Åtta år senare, den 2/4 1551, förbjöd han samma finnar att resa utom riket för att skaffa arbete:

”Legofolk fr. Nyland skola icke tillstädjas fara t. Reval el. annorstädes; om mera folk än som behöves finnes i Nyland eller annorstädes i Finland skall det förskaffas över till Sverige.”3

Att problemet var stort framkommer av de talrika förbud Gustav Vasa gav för emigrationen, men av samma mängd förstår man också att de hade en ringa verkan. I ett brev till sin son hertig Johan i Finland, daterat den 18 augusti 1556 - där han önskade få folk till gruvor i bergslagen – skrev han:

”Så lathe vijh tigh förstå att vedh för:ne bergverk är stor bräk um folk, som ther arbete skulle, hvarföre see vij gerne, att tu ville lathe bestelledt udi alle län i Finlandh, att vij medh thet förste måste bekomme en hoop aff thet folk, som ther ähre och icke tiänlige ähre till krigzfolk. Och effther man haffver anestedz folk storligen behoff, så måtte man göre ett alffvarligit förbudh uti alle län vedh siösijderne, så väll i Charelen och Nylandh som i Finlandh, thet inthet folk ther aff landet utstädes måtte, anthen till Räffle eller annerstedz till Lijfflandh att giffve sig ther udi tiänist, som thet pläger skee, vedh lijffzstraff etc.”4

Landskapet Österbotten, även kallat Botnia, nämndes icke alls, räknades under denna tid som en del av egentliga Sverige.

Ibland kunde Gustav Vasa inte vänta på sina fogdars göromål, utan sände egna förvärvare. Den 20/4 1551 skriver han en ”fullmakt för Sven Birgersson att draga till Finland och antaga arbetsfolk t. K. Majt:s behov”.5

Slotten försvarades bäst av knektar som kom utsocknes ifrån, ty slottsherren väntade sig större lojalitet av dessa än av dem som hade släktskap med lokalbefolkningen. Ett brev från Nils Birgersson (befallningsman på Kronobergs slott och i Växjö stad med omkringliggande härad) upptar detta fenomen, brevet var adresserat till K. Maj:t om åtskilliga ärenden angående dennes befallning:

”Den 28 mars 1553…

… Här är icke sådan folck udi thenne landzenden, ath man kunde bruka them till nogot gagn eller läre; ville Edhers Nåde verdis för Guds skuld att tillatha mig 10 eller 15 finnar hiitt, jag kunde them bruka till fiske, till tegelladan, till allehanda thet gagn är, och the kunde icke målett till att löpa hädan. Här är väll råd ath förskicke smålänningar up till Edhers Nådes gårdar annorstädes igen, ther som the eij heller våre under vingan i theres födebygder.”6

Detta ska jämföras med att östgötar vaktade Erik XIV under dennes fångenskap i den finländska rikshälften. Samma synsätt kan ha varit orsaken till att ha finländska soldater på de kungliga slotten i Östergötland. Ett av dessa var Stegeborg och låg som effektivt lås till Slätbaken och handelsförbindelserna inåt landet. Borgen spelade redan under medeltiden en viktig roll i den svenska historien, men hade hamnat i vanvård under dess senare skede. Det blev Gustav Vasa som återställde den gamla borgen från dess vanvård och det nya Stegeborg byggdes av sten från Söderköpings franciskanerkonvent.7

På isarna utanför Mogata i Hammarkinds härad drabbade Dackeanhängare samman med de kungliga trupperna 1543, och man slogs med hakebössor, armborst, svärd och pikar. Svante Sture som var befälhavare på Stegeborg blev omringad, men räddade situationen genom en överenskommelse med smålänningen Erik Larsson.8

Samtidigt hittar vi ett antal finländare i kronans tjänst på Stegeborg. De bör ha medverkat i stridigheterna. 1543 upptas knekten Rasmus Finne såsom fogdens knekt.9 Två andra finländare hittas året därpå, d v s Jesper Finn(e) – anställd på Stegeborgs slott, får lön – och Mikael Finne – båtsman, får lön.10

Inbördeskriget led mot sitt slut och mer fredliga tider mötte det östgötska landskapet. Även då behövdes finländare. I ett brev, daterat den 29/7 1555, till Esbjörn Pedersson, fogde i Aska och Bobergs härad, samt på Stegeborg, meddelade konungen fogden att ”han må beh(ol)e then Nicho finne han scriffver um, till kok”.11

Det största byggnadsprojektet i Östergötland under Gustav Vasa och som fortfarande kan beskådas är Vadstena slott. Det började uppföras 1545 som ett försvarsverk mot vresiga bönder. Gustav Vasa är vid sidan av Heliga Birgitta den person som har satt störst prägel på Vadstena. Slottets tillkomst är utan tvekan den viktigaste tilldragelsen under 1500-talet och dess tillblivelse har som sagt sin orsak i Dackefejden (1542-1543), då för övrigt Vadstena var samlingsplats för kungens trupper. Då upproret var slut framlade han planer på att befästa staden till försvar mot angrepp ”från och genom Småland”. De storslagna planerna på att bygga en befäst stad lik Kalmar eller Viborg föll på dess ekonomiska orimlighet, men ett befäst slott uppfördes och det krävde massor av arbetskraft. Ett stort antal finländare var som byggnadsarbetare med att uppföra denna pärla. Om dessa har vi tidigare bekantat oss med och ska även senare återkomma till. Man rev klostret i Alvastra och de bägge konventen i Skänninge, för att få arbetsmaterial till själva uppbyggandet av slottet. Samtidigt som dessa politiska oroshärdar, vilka var ett hot mot Gustav Vasas hegemoni, kvästes.12

Slottet fullbordades i början av 1600-talet som ett av den svenska renässansens mest helgjutna byggnadsverk, men Vadstena hade under denna tid så mycket mer än slottet.

Varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande 1527. Man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550.

Nunneklostret överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som des gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.13

Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”.14 År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” 15 Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.16

År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” 17 Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.” 18

År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” 19 och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5” 20. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” 21 - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.22

Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” 23 Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”.24 Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”.25

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.26

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.27

Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.28

Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539.29 Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539.30 S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka.31 År 1541 fanns Olof Finne32 och Margit Finska33 upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne34 och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne35. I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 154336 och 154437. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.38

Skänninge förlorade sina uråldriga stadsrättigheter efter Dackefejden och kom under ett trettiotal år att i praktiken fungera som en storby, tills man åter fick tillbaka stadsrättigheterna under Johan III:s styrelsetid. Under de oroliga åren på 1540-talet bodde skattebonden Mårten Finne utanför Skänninge, i Marstad i Bjälbo socken. År 1543 betalade han skatt.39 Inte så långt därifrån, i Ekeby socken bodde – år 1539 - hans namne kyrkolandbon Mårten Finne.40

I stiftsstaden Linköping var – år 1541 - Markus Finne mantalskriven.41 Mellan Västerlösa och Björkeberg ligger Egby och här bodde kyrkolandbon Olof Finne, för år 1540 betalade han som bosatt i ”egbi” skatt i Gullbergs härad.42

Gullbergs härad ligger i mellersta Östergötland, väster och norr om sjön Roxen på bägge sidor om Motala ström. De norra delarna är en tämligen högt belägen skogstrakt som vid Motala ström övergår till odlade marker. Tinget låg i Sjögestad, men Ljungsbro är den största orten idag. Ortnamnet har äldst burits av den i Vreta klosters socken belägna Gullbergshögen, där häradsting hållits. Förleden Gull- kan åsyfta gul växtlighet eller (indirekt) bördig mark.43

Askeby ligger också utanför Linköping. Tätorten är belägen cirka 14 kilometer öster om staden. Landskapet består av småbruten slättbygd.44 Kyrkobyggnaden i Askeby kyrkomiljö, en av Östergötlands märkligare, tjänade såväl sockenborna som det cisterciensiskt nunnekloster som under 1100-talets senare del uppfördes intill kyrkan.45 Ett par till tre kilometer norr om Askeby kyrka, i Naretomta bodde Nils Tavast som – år 1542 - betalade skatt.46 Samma år betalades skatt också av frälselandbon Mats Finne i Askeby.47

Norsholmstrakten är ett feodalt präglat kulturlandskap med åker och omfattande ängs- och hagmarker kring Motala ström i Norrköpings kommun. Här finns ruinerna efter två biskopsborgar. Den äldsta ligger på en holme i strömmen, men den yngre från 1400-talets andra hälft är högre belägen. På 1500-talet flyttades anläggningen av biskopen i Linköping Hans Brask (1464-1538) över till östra stranden och samtidigt ändrades namnet från Munkeboda till Nor, åsyftar ”sund eller kort å”, senare Norsholm.48

Under detta Munkeboda, hittar vi ett par finnar. I Kimstad socken betalar – år 1541 – Jöns Finne, årlig ränta för jord under ”Munkaboda”.49 Ett par år innan – år 1539 - är Per Finne landbo under Munkeboda.50

Söderköping var under denna tid större än Norrköping, men den senare staden växte och expansionen lockade många finnar till Norrköping. Gustav Vasa lät där uppföra ett kungligt förrådsmagasin, senare utbyggt till kungsgård. Den var belägen på nuvarande platsen för Hedvigs kyrka och prästgård. I kungsgården ingick Ledungshammars gamla by med stora jordar österut, vidare diverse konfiskerade kloster- och kyrkodomäner med kvarnar, fisken och åkrar. Alla holmarna i Motala ström liksom Svinnerön och Esterön i Bråviken lades under den kunglige husbonden som nu ökade sina präktiga laxfisken. Han behövde nog ett välfyllt skafferi. Norrköpings kungsgård höll en personal på uppemot ett hundratal personer och där var ofta storfrämmande med uppvaktning. Kungsgården betydde åtskilligt för ökad handel och nya arbetsmöjligheter i staden. Flera borgare skaffade sig fartyg. De blev början till en liten handelsflotta.51 En viss Mikael Finne betalar tull i Norrköping år 1539.52

År 1541 är Bertil Finne53 och Mikael Finne54 mantalskrivna i Norrköping. Året därpå – år 1542 – betalar Baga Finskan i Norrköping, sakören för hor.55 År 1544 erlägger Bertil Finne lömtöre för kronotomt i Norrköping.56

I mantalslängd för Svinstads socken finns år 1542 en kyrkolandbo, vid namn Sigfrid Finne.57 Henrik Finne betalar skatt för häradsjord i Västra Husby, år 1543.58 Därtill har Olof Finne – år 1541 - en åker i ”Norraebakara lyckian”, i en okänd östgötsk socken.59

Hammarkinds härad består av Östergötlands sydöstligaste delar vid Östersjön, mellan Slätbaken i norr och Valdemarsvik i söder. Inlandet består av bergig skogsmark med flera insjöar, och i öster finns en omfattande skärgård. Häradet har två tingsplatser, Mogata och Sankt Anna.60

År 1543 fick Mariet Finska en kjortel av fogden i Hammarkinds härad.61 Kjortel har i svenskt språkbruk haft mycket växlande innebörd genom tiderna. Ursprungligen avsågs, av namnet att döma, ett kort plagg, sedermera ett som räckte till knäna eller längre, men ordet kunde länge användas i betydelsen ´kläder i allmänhet´. Plagget bör i detta fall ha åsyftat ett plagg som allmänt, sedan medeltiden, bars av män, kvinnor och barn. Den kunde ha olika längd, var vanligen ärmförsedd och helskuren och drogs på över huvudet.62

I Hammarkinds eller Lösings härad betalade Barabra Finska – år 1541 - lega till ”prebendegården” i Gäverstads rättardöme.63

Man kan inte prata om 1500-talet som en helhet, lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. Femtonhundratalet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid. Det som vårt århundrade med revolutioner och krig skapat motsvarades under 1500-talet av lika genomgripande omvälvningar. Ifall man begränsar sig till landskapet Östergötland så drabbade reformationen de talrika klostren och konventen med en sådan kraft att endast Vadstena kloster klarade att hålla igång sin verksamhet, nästan hela seklet ut. Samma århundrade fick man se S: ta Ingrids kvarlämningar skrinläggas i Skänninge och hertig Karl hålla riksdag i Söderköping.

Landskapet var skådeplats för Dackeupproret 1542-1543, danska härjningar vintern 1567-1568 då över 1400 gårdar och fyra städer – Vadstena, Linköping, Söderköping och södra delen av Norrköping – brändes och slaget vid Stångebro 1598 då konung Sigismunds trupper utanför Linköping led nederlag mot hertig Karls dito.

Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i riket och den kornbod – spannmålsbod – som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med de svenska brukens uppblomstring. Till ödemarkerna runtomkring centralbygderna kom nybyggarna av finsk härkomst med kronans goda samtycke, men även till kronans gårdar och bergverk rekvirerade Gustav Vasa finskt arbetsfolk, en folkförflyttning inom riket. Gustav Vasa ansåg, såsom under efterkrigstiden i vårt århundrade, att finnarna var duktiga arbetare. Denna åsikt framkommer i ett stort antal skrivelser som kom från hans kansli. Han begärde ofta av sina fogdar i den finska rikshalvan att de skulle samla ihop folk till arbete för hans behov, bl a i ett brev daterat så tidigt som den 10 mars 1527:

”Tiil jons vesgöthe och flere fogther i finlandh epter thet mestha arbetis folk thee kwnna åstadh komma.”1

Eller såsom den 29/3 1543 då han behöver folk till sina slott:

”… Wij haffwe och så storligen förnöden en hoop legefolck ther aff Finland, och synnerligen till Gripsholm, Hwarföre är wår wilie, att tu schaffer oss till the mindzste trettije legedrenger och legepiger ther aff Åbo län… och så komma ut öffwer medt första öpit watnet.” 2

Åtta år senare, den 2/4 1551, förbjöd han samma finnar att resa utom riket för att skaffa arbete:

”Legofolk fr. Nyland skola icke tillstädjas fara t. Reval el. annorstädes; om mera folk än som behöves finnes i Nyland eller annorstädes i Finland skall det förskaffas över till Sverige.”3

Att problemet var stort framkommer av de talrika förbud Gustav Vasa gav för emigrationen, men av samma mängd förstår man också att de hade en ringa verkan. I ett brev till sin son hertig Johan i Finland, daterat den 18 augusti 1556 - där han önskade få folk till gruvor i bergslagen – skrev han:

”Så lathe vijh tigh förstå att vedh för:ne bergverk är stor bräk um folk, som ther arbete skulle, hvarföre see vij gerne, att tu ville lathe bestelledt udi alle län i Finlandh, att vij medh thet förste måste bekomme en hoop aff thet folk, som ther ähre och icke tiänlige ähre till krigzfolk. Och effther man haffver anestedz folk storligen behoff, så måtte man göre ett alffvarligit förbudh uti alle län vedh siösijderne, så väll i Charelen och Nylandh som i Finlandh, thet inthet folk ther aff landet utstädes måtte, anthen till Räffle eller annerstedz till Lijfflandh att giffve sig ther udi tiänist, som thet pläger skee, vedh lijffzstraff etc.”4

Landskapet Österbotten, även kallat Botnia, nämndes icke alls, räknades under denna tid som en del av egentliga Sverige.

Ibland kunde Gustav Vasa inte vänta på sina fogdars göromål, utan sände egna förvärvare. Den 20/4 1551 skriver han en ”fullmakt för Sven Birgersson att draga till Finland och antaga arbetsfolk t. K. Majt:s behov”.5

Slotten försvarades bäst av knektar som kom utsocknes ifrån, ty slottsherren väntade sig större lojalitet av dessa än av dem som hade släktskap med lokalbefolkningen. Ett brev från Nils Birgersson (befallningsman på Kronobergs slott och i Växjö stad med omkringliggande härad) upptar detta fenomen, brevet var adresserat till K. Maj:t om åtskilliga ärenden angående dennes befallning:

”Den 28 mars 1553…

… Här är icke sådan folck udi thenne landzenden, ath man kunde bruka them till nogot gagn eller läre; ville Edhers Nåde verdis för Guds skuld att tillatha mig 10 eller 15 finnar hiitt, jag kunde them bruka till fiske, till tegelladan, till allehanda thet gagn är, och the kunde icke målett till att löpa hädan. Här är väll råd ath förskicke smålänningar up till Edhers Nådes gårdar annorstädes igen, ther som the eij heller våre under vingan i theres födebygder.”6

Detta ska jämföras med att östgötar vaktade Erik XIV under dennes fångenskap i den finländska rikshälften. Samma synsätt kan ha varit orsaken till att ha finländska soldater på de kungliga slotten i Östergötland. Ett av dessa var Stegeborg och låg som effektivt lås till Slätbaken och handelsförbindelserna inåt landet. Borgen spelade redan under medeltiden en viktig roll i den svenska historien, men hade hamnat i vanvård under dess senare skede. Det blev Gustav Vasa som återställde den gamla borgen från dess vanvård och det nya Stegeborg byggdes av sten från Söderköpings franciskanerkonvent.7

På isarna utanför Mogata i Hammarkinds härad drabbade Dackeanhängare samman med de kungliga trupperna 1543, och man slogs med hakebössor, armborst, svärd och pikar. Svante Sture som var befälhavare på Stegeborg blev omringad, men räddade situationen genom en överenskommelse med smålänningen Erik Larsson.8

Samtidigt hittar vi ett antal finländare i kronans tjänst på Stegeborg. De bör ha medverkat i stridigheterna. 1543 upptas knekten Rasmus Finne såsom fogdens knekt.9 Två andra finländare hittas året därpå, d v s Jesper Finn(e) – anställd på Stegeborgs slott, får lön – och Mikael Finne – båtsman, får lön.10

Inbördeskriget led mot sitt slut och mer fredliga tider mötte det östgötska landskapet. Även då behövdes finländare. I ett brev, daterat den 29/7 1555, till Esbjörn Pedersson, fogde i Aska och Bobergs härad, samt på Stegeborg, meddelade konungen fogden att ”han må beh(ol)e then Nicho finne han scriffver um, till kok”.11

Det största byggnadsprojektet i Östergötland under Gustav Vasa och som fortfarande kan beskådas är Vadstena slott. Det började uppföras 1545 som ett försvarsverk mot vresiga bönder. Gustav Vasa är vid sidan av Heliga Birgitta den person som har satt störst prägel på Vadstena. Slottets tillkomst är utan tvekan den viktigaste tilldragelsen under 1500-talet och dess tillblivelse har som sagt sin orsak i Dackefejden (1542-1543), då för övrigt Vadstena var samlingsplats för kungens trupper. Då upproret var slut framlade han planer på att befästa staden till försvar mot angrepp ”från och genom Småland”. De storslagna planerna på att bygga en befäst stad lik Kalmar eller Viborg föll på dess ekonomiska orimlighet, men ett befäst slott uppfördes och det krävde massor av arbetskraft. Ett stort antal finländare var som byggnadsarbetare med att uppföra denna pärla. Om dessa har vi tidigare bekantat oss med och ska även senare återkomma till. Man rev klostret i Alvastra och de bägge konventen i Skänninge, för att få arbetsmaterial till själva uppbyggandet av slottet. Samtidigt som dessa politiska oroshärdar, vilka var ett hot mot Gustav Vasas hegemoni, kvästes.12

Slottet fullbordades i början av 1600-talet som ett av den svenska renässansens mest helgjutna byggnadsverk, men Vadstena hade under denna tid så mycket mer än slottet.

Varken Gustav Vasa eller hans två äldsta söner stängde Vadstena kloster trots reformationens genomförande 1527. Man skall dock komma ihåg, att den förste Vasakungen gick mycket hårt fram mot Birgittas skapelse. Klostrets egendomar drogs in till kronan. Kungens legoknektar vandaliserade de sköna konstverken i klosterkyrkan. Munkklostret stängdes definitivt 1550.

Nunneklostret överlevde dock såväl Gustav Vasa som sönerna Erik XIV och Johan III; den sistnämnde hyste t o m stort intresse för institutionen och får i viss mån betraktas som des gynnare. Det var först hertig Karl som efter Söderköpings riksdag 1595 begav sig till Vadstena i sällskap med ärkebiskop Abraham Angermannus och andra herrar och som då såg till att de sista nunnorna kördes på porten.13

Innan dess, under hela 1500-talet, hade nunnorna talrikt med finnar i sin tjänst. De räknades upp i ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”.14 År 1539 upptogs ”utgift till swaenalön (svenlön?) för Erik Finne i Swsenborg, á mark 2. Samt för Henrik Finne i borgaragarden, á mark 5.” 15 Samma år fick Henrik Finne till lön för han for till Norrbotten, 3 mark.16

År 1540 testamenterar Erik Finne i Susenborg 28 mark till klostret. Han finns tecknad i uppbördsdelen med testamente; ”Item Erik Finne, som doo i Swsenborgh (Susenborg), mark 28.” 17 Knut Finne i Fiskaregården, skänker – år 1540 - en sked á tre lod till klostret; ”Thaetta aer sidan kommit: - - - Item 1 sked om 3 lod Knwt Finne i fiskaragardhen gaff.” 18

År 1541 nämns en Olof Finne; ”Item til laens(lön?) aff Olaff Finne 21 mark (2/mark?)” 19 och året därpå - 1542 - Olof Halvfinne; ”Item wi betaladom Olaff Halffinne, mark 5” 20. Den siste får lön även åren 1543 – ”[utgifft swaenlön] Item Olaff Half-finne, mark 7” 21 - och 1547 –”Item vi betaladom Olaff Halffinne, 8 mark”.22

Henrik Finne får en mark i betalning av klostret – år 1550; ”[utgift] Item Haendrik Finne, gam(m)al gael (gäld), 1 mark.” 23 Densamme (?) får lön – år 1550; ”Item Haendrik Finne [lön], 6 mark”.24 Även åren 1552-1554 betalas lön åt en Henrik Finne:

1552 – ”Utgifft swaenalön: - - - Haendrik Finne, 8 mark”.25

1553 – ”(utgifft swaenalön) Haenrik Finne, 8 mark”.26

1554 – ”(utgifft swaenalön) Henrik Finne, 6 mark”.27

Avslutningsvis berättar ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok” under Gustav Vasas dagar om Anna Finska i Brygghuset; ”(Utgift swaenalön) Anna Finska i brygehusid 2½ + 1 mark”.28

Andra källor berättar om andra finnar i Vadstena. I S:t Pers socken är Jakob Finne kyrklandbo, år 1539.29 Det är möjligt att det är samme Jakob Finne som betalar tomtöre i Vadstena, år 1539.30 S:t Pers kyrka, socknens centrum, användes som stadskyrka i Vadstena.

Det medeltida helgeandshuset indrogs av Gustav Vasa till kronan. Det sammanslogs med ett stiftelseliknande sjukhus jämte härbärge för fattiga och vägfarande – Mårten Skinnares inrättning - strax nordost om kyrkogården i Vadstena. Vilket ställdes under magistratens uppsikt. Härigenom framskapades en större vårdanstalt, avsedd för fattiga och sjuka.31 År 1541 fanns Olof Finne32 och Margit Finska33 upptagna i en förteckning över dessa fattiga i Vadstena.

Ute på slätten, i skilda socknar runt Vadstena finns de finska bosättarna. I Fivelstad bor - år 1543 - frälselandbon Lasse Finne34 och nämns - år 1544 – såsom prebendelandbon Lasse Finne35. I Lönsås finns kronobonden Mikael Finne, som betalar skatt 154336 och 154437. Bonden Jöns Finne i Motala socken, betalar - år 1544 - sin årliga ränta.38

Skänninge förlorade sina uråldriga stadsrättigheter efter Dackefejden och kom under ett trettiotal år att i praktiken fungera som en storby, tills man åter fick tillbaka stadsrättigheterna under Johan III:s styrelsetid. Under de oroliga åren på 1540-talet bodde skattebonden Mårten Finne utanför Skänninge, i Marstad i Bjälbo socken. År 1543 betalade han skatt.39 Inte så långt därifrån, i Ekeby socken bodde – år 1539 - hans namne kyrkolandbon Mårten Finne.40

I stiftsstaden Linköping var – år 1541 - Markus Finne mantalskriven.41 Mellan Västerlösa och Björkeberg ligger Egby och här bodde kyrkolandbon Olof Finne, för år 1540 betalade han som bosatt i ”egbi” skatt i Gullbergs härad.42

Gullbergs härad ligger i mellersta Östergötland, väster och norr om sjön Roxen på bägge sidor om Motala ström. De norra delarna är en tämligen högt belägen skogstrakt som vid Motala ström övergår till odlade marker. Tinget låg i Sjögestad, men Ljungsbro är den största orten idag. Ortnamnet har äldst burits av den i Vreta klosters socken belägna Gullbergshögen, där häradsting hållits. Förleden Gull- kan åsyfta gul växtlighet eller (indirekt) bördig mark.43

Askeby ligger också utanför Linköping. Tätorten är belägen cirka 14 kilometer öster om staden. Landskapet består av småbruten slättbygd.44 Kyrkobyggnaden i Askeby kyrkomiljö, en av Östergötlands märkligare, tjänade såväl sockenborna som det cisterciensiskt nunnekloster som under 1100-talets senare del uppfördes intill kyrkan.45 Ett par till tre kilometer norr om Askeby kyrka, i Naretomta bodde Nils Tavast som – år 1542 - betalade skatt.46 Samma år betalades skatt också av frälselandbon Mats Finne i Askeby.47

Norsholmstrakten är ett feodalt präglat kulturlandskap med åker och omfattande ängs- och hagmarker kring Motala ström i Norrköpings kommun. Här finns ruinerna efter två biskopsborgar. Den äldsta ligger på en holme i strömmen, men den yngre från 1400-talets andra hälft är högre belägen. På 1500-talet flyttades anläggningen av biskopen i Linköping Hans Brask (1464-1538) över till östra stranden och samtidigt ändrades namnet från Munkeboda till Nor, åsyftar ”sund eller kort å”, senare Norsholm.48

Under detta Munkeboda, hittar vi ett par finnar. I Kimstad socken betalar – år 1541 – Jöns Finne, årlig ränta för jord under ”Munkaboda”.49 Ett par år innan – år 1539 - är Per Finne landbo under Munkeboda.50

Söderköping var under denna tid större än Norrköping, men den senare staden växte och expansionen lockade många finnar till Norrköping. Gustav Vasa lät där uppföra ett kungligt förrådsmagasin, senare utbyggt till kungsgård. Den var belägen på nuvarande platsen för Hedvigs kyrka och prästgård. I kungsgården ingick Ledungshammars gamla by med stora jordar österut, vidare diverse konfiskerade kloster- och kyrkodomäner med kvarnar, fisken och åkrar. Alla holmarna i Motala ström liksom Svinnerön och Esterön i Bråviken lades under den kunglige husbonden som nu ökade sina präktiga laxfisken. Han behövde nog ett välfyllt skafferi. Norrköpings kungsgård höll en personal på uppemot ett hundratal personer och där var ofta storfrämmande med uppvaktning. Kungsgården betydde åtskilligt för ökad handel och nya arbetsmöjligheter i staden. Flera borgare skaffade sig fartyg. De blev början till en liten handelsflotta.51 En viss Mikael Finne betalar tull i Norrköping år 1539.52

År 1541 är Bertil Finne53 och Mikael Finne54 mantalskrivna i Norrköping. Året därpå – år 1542 – betalar Baga Finskan i Norrköping, sakören för hor.55 År 1544 erlägger Bertil Finne lömtöre för kronotomt i Norrköping.56

I mantalslängd för Svinstads socken finns år 1542 en kyrkolandbo, vid namn Sigfrid Finne.57 Henrik Finne betalar skatt för häradsjord i Västra Husby, år 1543.58 Därtill har Olof Finne – år 1541 - en åker i ”Norraebakara lyckian”, i en okänd östgötsk socken.59

Hammarkinds härad består av Östergötlands sydöstligaste delar vid Östersjön, mellan Slätbaken i norr och Valdemarsvik i söder. Inlandet består av bergig skogsmark med flera insjöar, och i öster finns en omfattande skärgård. Häradet har två tingsplatser, Mogata och Sankt Anna.60

År 1543 fick Mariet Finska en kjortel av fogden i Hammarkinds härad.61 Kjortel har i svenskt språkbruk haft mycket växlande innebörd genom tiderna. Ursprungligen avsågs, av namnet att döma, ett kort plagg, sedermera ett som räckte till knäna eller längre, men ordet kunde länge användas i betydelsen ´kläder i allmänhet´. Plagget bör i detta fall ha åsyftat ett plagg som allmänt, sedan medeltiden, bars av män, kvinnor och barn. Den kunde ha olika längd, var vanligen ärmförsedd och helskuren och drogs på över huvudet.62

I Hammarkinds eller Lösings härad betalade Barabra Finska – år 1541 - lega till ”prebendegården” i Gäverstads rättardöme.63

1. Gustaf I:s reg 1527, 4:93. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien: I (Källhänvisningar och diverse allmänna uppgifter.) & II (Invandringens orsaker, vägar, tid, bosättningsvillkor m m).

2. Gustaf I:s reg XV:207. Ur R. B:s samlingar.

3. Gustaf I:s reg XXII:150.Ur R. B:s samlingar. Redan långt tidigare hade Gustav Vasa förbjudit utförsel till Riga och Reval från Finland. Se Gustaf I:s reg 1527, 4:29. Ur R. B:s samlingar. I ett brev daterat den 16 april 1530 så förbjuds seglats från Finland till Reval. Se Gustaf I:s reg 1530, 7:73f. Ur R. B:s samlingar. I ett annat brev daterat 29 september 1531 deklarerar han förbud att segla utrikes från vissa håll i Finland. Se Gustaf I:s reg 1531, 7:411. Ur R. B:s samlingar.

4. Gustaf I:s reg XXVI: 460f. Ur R. B:s samlingar. Se även ett brev som Gustav Vasa skrev den 29/8 1556, till Henrik Claesson Horn, Clas Kristersson Horn och Jakob Bagge: ”Vij giffve eder tillkenne… att här i Sverige ähr stor bräk opå arbetesfolk vedh våre bergverk och opå våre slott och gårder, för then orsak skuldh att här vancker altidjh stor siukdom allestedz i riket och störste parten aff folcket dör borthete. Så effter ther udi Vijborgzlän så väll som annorstedez i Finlandh ähr mykit lösth partij både gammelt och ungdt folk, som hvarcken tiäne till ath bruke emot fienderne eller vele tage sigh någet annedt före, som gagneligit ähr, utan gå um kringh och betle sigh thet the skole leffve medh, ändock the elijest ähre helbregde och starcke nogh att tiäne sin cläde och föde medh arbete etc., therföre ähr vår alffvarlige viljie att I vele församble alth sådant löst partij och förskickit sedan hijtt utöffver till sverige, opå thet the måtte bliffve här fördelthe umkringh till våre berghverk, item till våre slott och gårder och eblandh then menige man, som och storligen hielp behoff hafve. I vele och lathe haffve nöge upseende ther i länedt och göre almenneligit förbudh, att icke någet legefolk måtte bliffve effterlatidt att drage utöffver till Lijfflandh eller till andre fremmande orther, såsom tilförende skee pläger.” Gustaf I:s reg XXVI:488. Ur R. B:s samlingar.

5. Gustaf I:s reg XXII:166. Ur R. B:s samlingar.

6. Gustaf I:s reg XXIV:547. Ur R. B:s samlingar.

7. Tynderfeldt 1990, sid 143.

8. Tynderfeldt 1990, sid 142.

9. Rassmuss Fynne, fogdens knekt på Stegeborg, Ögl. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar.

10. Jesper Finnbo, anställd på Stegeborgs slott, får lön. Item Jesper Finnbo. - Michell finne, båtsman, får lön på Stegeborgs slott. - KA Ögl. 1544:3. Ur R. B:s samlingar.

11. Gustaf I:s reg XXV:340. Ur R. B:s samlingar.

12. Sträng 1973, sid 20.

13. Sträng 1973, sid 23.

14. ”Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok”, tryckt i bokform, Stockholm 1895-1898.

15. Ibid, sid 3. Erik Finne i Swsenborg (död 1540). Sven i svenlön betyder vapenövad tjänare; även ogift yngling.

16. Ibid, sid 4. ”1539… til lön för han for til Norrabotn 3”.

17. Ibid, sid 6.”Opbyrd(uppbörd) testemaent.”

18. Ibid, sid 8.

19. Ibid, sid 22.

20. Ibid, sid 34.

21. Ibid, sid 38.

22. Ibid, sid 50.

23. Ibid, sid 60.

24. Ibid, sid 61.

25. Ibid, sid 65.

26. Ibid, sid 74.

27. Ibid, sid 79.

28. Ibid, sid 91. + -tecknet är osäkert, men troligt.

29. Jacob Ffinne, kyrkolandbo i S:t Pers sn, Dals hd. KA Ögl. 1539:3, f. 52. SPA. Östergötland. Ur Richard Brobergs samlingar. Finsk bosättning i mellersta Skandinavien XIV, Götaland.

30. Jacop fynne betalar tomtöre i Vadstena. KA Ögl. 1539:3, f. 65. Ur R. B:s samlingar.

31. Lindholm 1925, sid 56.

32. Oleff finne upptagen i KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar.

33. Margit finska uppt. i förteckn. över fattiga i Vadstena. KA Ögl. 1541:5. Ur R. B:s samlingar.

34. Lasse ffinne, frälselandbo i Fivelstads (ffiwelstada) sn. Ögl. betalar skatt. KA Ögl. 1543: f. 20.* Ur R. B:s samlingar. *) Enligt original.

35. Lasse ffinne, prebendelandbo i Fivelstads (ffiûelstada) sn. KA Ögl. 1544:8A, f. 25. Ur R. B:s samlingar. Prebende var en donation, ofta till kyrkan; även underhåll anslaget till kaniks försörjning.

36. Mÿckel Ffinne, kronobonde i Lönsås sn. betalar skatt. Mÿckell ffinne ÿ Lónsåss. KA Ögl. 1543:2, f. 89. Ur R. B:s samlingar.

37. Michill fÿnne, bonde i Lönsås sn. bet. skatt. KA Ögl. 1544:8A, f. 106. Ur R. B:s samlingar.

38. Jöns Fynne, bonde i Motala sn. Aska hd., årlig ränta. Jóns fÿnne, KA Ögl. 1544:5, f. 197. Ur R. B:s samlingar.

39. Mårten Finne – sk. (skatte?) bonde. Morten Ffinne, skattebonde i Bjälbo sn., betalar skatt. Morten ffinne ij marstada. KA Ögl. 1543:6, f. 77. Ur R. B:s samlingar.

40. morten finne, kyrkolandbo i Ekeby sn, Göstrings hd. KA Ögl. 1539:3, f. 48. Ur R. B:s samlingar.

41. Marcus finne, mantalsskriven i Linköping. KA Ögl. 1541:3B, f. 34. Ur R. B:s samlingar.

42. Oloff Finne, kyrkolandbo i Gullbergs hd, Ögl. betalar skatt. Item olûff finne i egbi. KA Ögl. 1540:4, f. 11. Ur R. B:s samlingar.

43. Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 184.

44. Nationalencyklopedin, andra bandet, Höganäs 1990, sid 27.

45. Klockboden från år 1817 är uppförd på murrester av det under 1500-talet raserade klostret. Natur och Kultur i Östergötland, sid 332.

46. Naretomta, Nils Taûst, frälselandbo i Askeby sn., Bankekinds hd., betalar skatt. Item nils taûst i naretomt. KA Ögl. 1542:4, f. 75. Ur R. B:s samlingar.

47. Mass Fiinnde, frälselandbo i Askeby sn. Ögl., betalar skatt. Item mass fiinnde i höbii. KA Ögl. 1542:4, f. 74. Ur R. B:s samlingar.

48. Natur och Kultur i Östergötland, sid 465. Nationalencyklopedin, fjortonde bandet, Höganäs 1994, sid 284.

49. Jöns Finne, KA. Ögl. 1541:3B, f. 24. Ur R. B:s samlingar.

50. Per Ffinne, landbo under Munkaboda (nuvarande Norsholm, Kimstads sn, Memmings hd, Ögl) i Stróó Rettaradöme. Per Ffinne i Stró. KA Ögl. 1539:3, f. 28. Ur R. B:s samlingar.

51. Malmberg 1983, sid 18.

52. Michel finne betalar tull i Norrköping. KA Ögl. 1539:3, f. 82 ff. Ur R. B:s samlingar.

53. bartil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar.

54. Mikil fine, mantalsskriven i Norrköping. KA Ögl. 1541:6, f. 62. Ur R. B:s samlingar.

55. Item bagafinskan for hor. KA Ögl. 1542:2, f. 27. Ur R. B:s samlingar.

56. Bertell Finne i Norrköping, erl. tomtöre (lömtöre) f. kronotomt. KA Ögl. 1544:4, f. 20. Ur R. B:s samlingar.

57. Sifriid Fiinne, kyrkolandbo i Svinstads sn, Ögl. (= Bankekind), upptagen i mantalslängd. Item Sifriid fiinne i hûeskeriitt. KA Ögl. 1542:4, f. 79. Ur R. B:s samlingar.

58. Hinrik Finne betalar skatt f. häradsjord i V. Husby sn. KA Ögl. 1543:7, f. 6. Ur R. B:s samlingar.

59. Oluff finne. KA Ögl. 1541:3 f. 4. Ur R. B:s samlingar.

60. Nationalencyklopedin, åttonde bandet, Höganäs 1992, sid 354.

61. Mariet Finska, fått kjortel av fogden i Hammarkinds hd. KA Ögl. 1543:7B. Ur R. B:s samlingar.

62. Nationalencyklopedin, elfte bandet, Höganäs 1993, sid 68.

63. Barabra finska betalar lega t. (prebenda olanj. Linköping) Hammarkinds eller Lösings hd. KA Ögl. 1541:3B, f. 18. Ur R. B:s samlingar.

--------------------------------------------------------------------------------

TILLÄGG

Redan år 1566 klagade borgarna att de under det danska kriget - sju års kriget - varje år i alla båtar, som gick att uppbringa - sättas i vatten, två och tre gånger per år transportera - föra - kronans proviantlager till Kungliga majestäts flotta i städer som Söderköping och Norrköping, men även till Kalmar, Arboga och Sundsvall, och att de fattiga personerna, inte hade fått betalt för sjömanskapet. Sid 663 (ev. 309).

Jalmari Jaakkola: ”Porin kaupungin historia I-II” - Pori 1958.

*
Flertal finnar i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok... t ex sju finnar som vedhuggare 1568.

1566. Utgift svenlön: ---Törils Finne, 8 mark, sid 124.

1568. ”Utgifft til flotan bade i skogen och haer hemma: --- (saknas mark-uppgift, men troligen sammanräknad med kommande utgiftspost): 7 finna, som weden höggo til stuffwonor 12 1/2 mark., sid 131.

*
I domböckerna för Asby i Ydre härad 1/8 1598. Michell Finne åtalar Amund i Tångarp för stöld. Ithem på samma dag kom för rätta Michell Finne, och anklagade Amundh i Tångarp för han hade stulit kiött 2 1/2 lispund(?) därföre bötte han Måns Olofsson utgav penning: 3 daler.

L.F. Rääf: ”Samlingar och anteckningar till en Beskrifning över Ydre härad i Östergötland, III, Örebro 1861.