harriboy

1800-talet inleddes där 1700-talet slutade, det vill säga i en sillperiod. Av Bohusläns kända sillperioder varade denna längst, i två till tre generationer och fortgick med smärre avbrott till 1808. Den feta sillen gick in i stora mängder till kusten och var ett lättfångat byte även från små, öppna båtar. Sillperioderna betydde en enastående uppryckning för den annars fattiga kuststräckan. Det fanns med den tidens långsamma och primitiva kommunikationer ingen möjlighet att finna avsättning för annat än en bråkdel av sillen i färskt tillstånd, utan den måste konserveras eller förädlas på annat sätt. Sedan gammalt kände man till att salta sillen, och på 1750-talet dyker första gången rökt sill i Göteborgs exportstatistik. Men med de massor av sill som vällde in mot kusterna, var behovet snart fyllt av sill som människoföda, och de större mängderna gick därför till trankokning. Sillhanteringen innebar utvecklandet av nya metoder för fiskens fångande, beredning, förpackning och försäljning. Inte bara fisket utan också alla de nya industrier, salterier och transjuderier, som utmed kusten sköt upp som svampar ur jorden, behövde folk, dessutom vistades tillfälligt varje år flera tiotal tusen personer i länet under de månader som sillen gick till. När 1700-talets sillperiod nådde sin kulmen i slutet av 1780-talet, var inte mindre än ett 430-tal industriellt drivna trankokerier med sammanlagt 1800 kittlar i verksamhet. Vid sidan av järn och trä var nu sillen Sveriges största exportartikel. Inget skär eller holme tycks ha varit för litet att hysa bebyggelse under sillperioderna, men kraschen i sillfisket, som upphörde 1808, innebar ett par stillastående decennier för fisket… ja för hela Bohuslän.

Tillgången på sill hade stor betydelse för olika bohuslänska företags uppgång och fall. När sillen började tryta blev jordbruket återigen den viktigaste inkomstkällan för många, medan för andra utan jord att bruka blev det en fullständig katastrof. När det omsider stod klart att sillen dragit sin färde, när fångsterna blev mindre, konkurrens och/om dem större och större, drog säsongsarbetare sig tillbaka, efterlämnade de egendomslösa, strandsittarna. Många bosättningar övergavs, andra flyttades, ty med sillen försvann också levebrödet för stora mängder av befolkningen. Fattigdom och utsvultna tiggare blev följden, utbrett armod från Lysekil i norr till Göteborg i söder. Och i släptåget på fattigdomen följde sedernas upplösning och en ohejdad dryckenskap.

Sillperioden var naturligtvis en lycka så länge den varade, men den gjorde också Bohuslän på ett farligt sätt beroende av faktorer som man inte på något sätt kunde styra. Mycket av det vi skulle kalla infrastrukturinvesteringar i kustzonen var inte heller användbart när sillen försvann. Vem ville ha ett trankokeri utan sill? Men på några generationer förändras bilden. Fattigdomen var fortfarande utbredd, men dryckenskap och det sedliga förfallet är i stort sett under kontroll. En starkt bidragande orsak härtill har givetvis varit den religiösa väckelse som drog fram genom bygderna vid denna tid. En annan har varit bondeseglationens definitiva frisläppande samt den omdaning som fisket genomgick. Man såg sig också om efter nya näringskällor och otvivelaktigt ingick en havsbadsverksamhet som ett alternativ. Man kunde vid 1820-talets början se hur flera orter hade badinrättningar som drog sig folk från avlägsna platser. En del av fiskelägen växte i en sådan omfattning och blev med tiden städer som t ex Lysekil år 1903.

De goda konjunkturerna för mindre kusttransporter kunde bohuslänningen inte utnyttja fullt ut beroende på förbudet mot bondseglation. Mycket av transporterna gick därför på norsk köl. Göteborgs seglation var ju främst en fjärrhandel med stora skepp. År 1832 infördes näringsfrihetslagen som betydde att bondeseglationen nu blev helt fri och det var fritt för fiskare och bönder att frakta sina varor längs kusten. Ett frisläppande hade egentligen börjat redan 1766 då bönderna fick segla inrikes med egna produkter och 1798 då man fick segla utrikes med små fartyg men nu gavs hel frihet. Efter en bekymmersam start i början av seklet expanderade nu det bohuslänska näringslivet på en rad traditionella, men också några nya områden. Vid mitten av 1800-talet fick bohuslänningar nu bättre båttyper. Med den här båttypen bedrevs bl a fiske efter makrill med drivgarn ute på Skagerack. Från 1860-talet började också storsjöfisket att expandera genom tillgång till större och bättre båtar. Makrillfiskets fångster kunde säljas i Norge och backefiskets vitfisk kunde från 1870-talet landas på Jylland där järnvägen till Hamburg gav möjlighet till avsättning i stora befolkningstäta regioner. Också till Göteborg kunde en del fisk nu försäljas. Från 1877 kom sillen tillbaka till kusten och stora mängder kunde åter saltas eller kokas till tran. Många startade en guanofabrik (på t ex forna varvsområden, även om dessa var få på grund av bristen av träd i Bohuslän). Ur sill och fisk utvann man sillolja och –mjöl. Den renaste oljan användes till parfymtillverkning. Resten såldes till färgfabriker. Mjölet användes som kreatursfoder och gödning. För att få igång guanofabriken fick man göra stora investeringar i sillpressar, koktankar och andra maskiner. En befolkningsökning i kustbandet blev åter följden.

Bohusläns kustbebyggelse var länge av halvpermanent karaktär som utnyttjades under de tider om året då sillen gick till av bönder inne på fastlandet. Men självfallet fanns det i dessa fiskelägen också åretruntbebyggelse, fattiga strandsittares bostäder, deras vilka inte ägde någon egen jord. Det var dessa, som så småningom skulle komma att bilda kärnan i yrkesfiskarkåren. Man ville bo där man kunde ha sina båtar, ty det var båten som gav mat i huset, båten som var det livsviktiga redskapet, båten som bar fiskaren ut till de fjärran fångstplatserna och med vilken han i mellantiderna gick fraktfart. På den vilade allt. Fiskaren blev en homogen yrkesgrupp. På andra kustavsnitt liksom vid fjordstränderna stod man bildligt talat med ett ben i jorden och ett ben i sjön – fiskaren var många gånger lika mycket jordbrukare, har även funnits i vissa delar av Bohuslän där det har varit möjligt. Trots allt var havets åker som gav den största utdelningen.

Sillperioden under 1800-talets sista årtionden varade omkring 20 år och liksom tidigare reste sig snabbt den ena förädlingsindustrin efter den andra. Denna verksamhet var en öarnas och holmarnas industri. Förekomsten av och närheten till sillen var det primära. Här och var syntes tecken på gryende välstånd också i de små kustsamhällena. När sillen drog sig från kusten omkring år 1900 uteblev katastrofen, även om många fabrikörer gick i konkurs. Tiderna var förändrade och man lämnade inte mera sina samhällen, även de små, kunde leva vidare. En nyhet hade kommit till fiskeflottan. Motorerna gav nu möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare följa fiskstimmen, ökade förmågan att dra tunga redskap och inte minst att efter fångsten bringa hem fisken i färskt tillstånd. I slutet av 1800-talet hade fiskarna med förbättrade båtar och redskap sökt sig ut långt utanför kusten. Det bohuslänska fisket blev en modern och inkomstbringande näring under en stor del av 1900-talet. Visst hummerfiske har fortsatt, senare även räkfiske vid sidan av det traditionella fisket.