FINSK BOSÄTTNING I ÖSTERGÖTLAND PÅ 1500-TALET.

Harri Blomberg anno 1993

PRESENTATION OM MITT INTRESSE FÖR ÄMNET.

Våren 1993 började mitt stora intresse för sverigefinsk historia. I mitt slutarbete i en journalistutbildning forskade jag om sverigefinsk kultur i Sverige, besökte och intervjuade folk i Motala, Sverigefinska skolan; Norrköping, Makkarakauppa i Haga, en finska matvaruhandel, och Pertti Kauppianen, som då var ordförande för Sverigefinska föreningen i Norrköping, d v s Mamregården i Hageby; representanter för sverigefinsk press, finska församlingen och andra kulturansvariga i Stockholm. Under dessa veckor hann jag även gå på en föreläsning med Kari Tarkiainen om sverigefinsk historia... ett lyft och även en öppning för en ny värld. Han kom under de här åren, i samarbete med Nordiska museet i Stockholm, ut med två - tre standardverk om ”Finnarnas historia i Sverige.”

 

Tre år senare började jag läsa finska på finskugriska institutionen i Lund, och tänker, även om jag har tagit ett par, tre år sabbatsår ifrån studierna att göra min avhandling om Götalands finska historia... bor nu i Göteborg och forskar om västkustsstadens finska historia, men även om stadens föregångare i Gamla och Nya Lödöse längs Göta älvdalen... finnar i Västergötlands medeltidshistoria.

 

 

ALLMÄNT OM HISTORIEFORSKNINGEN KRING SVERIGEFINNARNA.

I allmänhet är det svedjefinnarnas historia som betraktas i forskningssammanhang. Det är inte så konstigt då det är den kulturen som var den mest livgivande av de finska, undantaget den forskningen som berör Stockholm med omnejd. Svedjefinnarnas historia, och även tornedalens, är finskspråkig!

Övrig sverigefinsk historia är tvåspråkig!.. så egentligen kanske man bör tala om finländare när man pratar om finnarnas historia i Östergötland.

Vad är skillnaden, i språkbruk i Finland och i Sverige talar man om finländare och finnar. Finländare är alla som bebor Finland, finsk- som svenskspråkiga... medan finnar är enbart finskspråkiga... men i för sig jag ska tala om 1500-talets Östergötland och då existerade inte begreppet finländare, som har sitt ursprung i S:t Petersburg på 1800-talet, för att skilja åt rikssvenskar ifrån finlandssvenskar och finnar... svenskspråkiga finnar och finskspråkiga finnar kunde inte gå under gemensam beteckning.

 

Björn Helmfrid och Anders Persson är två norrköpingshistoriker som har uppmärksammat det finländska inslaget i stadens och Östergötlands historia. Annars är det knapert med forskning i ämnet... däremot har både vallonerna, tyskarna och judarna som är andra gamla befolkningsgrupper fått sina historier skrivna och belysta ur flera synvinklar. Finnarna har ännu inte fått det... jag forskar i ämnet och har skrivit en rapport, ämnar göra ett supplement den första delen och märker att min bild inte stämmer överens med den övriga i forskningskåren. I kontakt med landsarkivet i Vadstena, Norrköpingsrummet på stadsbiblioteket i stán och brevledes med lokalhistoriker har jag mött okunskap i ämnet. Man har inte vetat om att ”finnar” har bott i landskapet sedan medeltiden, kanske före...

 

Mitt forskande handlar om att leta fram belägg om finsk bosättning i Östergötland. Ännu har inte getts tid att göra specialstudier, såsom t ex är vanligt i Värmland... där enskilda hemman och släkter kan få hela bokverk skrivna om sig. Finnkulturforskningen i det norsksvenska gränslandet i Solör-Värmland, Hälsingland och Dalarna handlar mycket om släktforskning då i vissa trakter majoriteten har släktskap med dessa nybyggare. Banden till förfäderna är levande... Den finska historien i Östergötland är egentligen inte min historia, då mina förfäder har främst bebott det sydösterbottniska kustlandet i trakten av Kristinestad på Finlands västkust och har de kommit till Östergötland har de i så fall varit botnekarlar. Finnarnas historia i Östergötland är de som har sina rötter i landskapet, men ej har vetskapen om detta.

 

Däremot är jag en del av den Finska historien i Östergötland, då jag är född i Norrköping av två finländska föräldrar. Min mors släkt bor här med släktnamn som Hautamäki och Ojala, givetvis också Blomberg som jag och mina bröder heter. Jag kan känna ett gemenskapsband med finländare som tidigare bebott landskapet och gett den ort- och naturnamn med förleden Finn, som Finntorp i Hävlatrakten, i en sluttning ner mot Stora Mögsjön...

 

 

DEN FÖRSTA FINNEN I NORRKÖPINGSTRAKTEN.

Den 27:e maj 1474, dvs för 525 år sedan, hittar vi en Magnus Finne (Magens fynne) i Kuddby, Kvillinge sn, Bråbo hd... ”skänker ägodel till S:t Olaffs kyrka i Norrköping.” Riksarkivet (p).

Men redan 10 november 1350, nästa år är det 650 år sedan, hittar vi en annan Magnus Finne, i Linköping, vilken är ”beudofrände till kaniken Germund”. Magnus Finne får testamente. I samma stad hittar vi också en Anders Finne, i slutet av medeltiden... likaså ytterligare en finne i bergslagen kring Åtvidaberg. Niklas Finne hittas i Motala den 3 mars år 1383 och året därpå finns en Magnus Finne i Broby, Skeppsås sn, Bobergs hd. Han nämns både 5 oktober 1384 och 22 november 1385. Skeppsås socken ligger sydost om Motala.

 

I Vadstena kloster invigdes ”Margareta från Finland”, såsom nunna den 25 augusti 1387, Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, dvs med möjlig härkomst i nuvarande Finland, den 14 april 1461 och Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring 7 oktober 1478. Munkar med härkomst i Finland hittas och 1494 söker man i Nådendal efter en finskspråkig munk som kan stå till andlig tjänst för de stora antal finskspråkiga pilgrimer som söker sig till Vadstena.

 

Kände finnarna sig annorlunda? Mer än de som kom från Småland eller Västergötland? Anklagades de för trolldom?

Före 1500-talet är källmaterialet så knappt att forskningen utanför Stockholm och Arboga som har kvar goda stadsarkiv är svår och resultatet blir därefter...

 

 

1500-TALETS ÖSTERGÖTLAND.

Vi kan inte prata om 1500-talet som en helhet... lika lite som år 1901 skulle vara synonymt med år 1999. S:ta Ingrid, en kvinna som var med och startade ett dominikankonvent i Skänninge skrinlades i samma stad... blev halvt som halvt helgonförklarad. 1500-talet kom att bli lika omvälvande som vår egen tid, vårt århundrade. Upplösandet av unionen med Gustav Vasa i spetsen, Dackeupproret åren 1543-44, Danmarks och Rantzaus härjningar i Östergötland vintern 1567-68, (då över 1400 gårdar bränns och fyra städer, Vadstena av Rantzaus trupper och Linköping, Söderköping och den södra delen av Norrköping av svenskarna själva.

Skänninge som var huvudkvarter för Rantzau, hade tillfälligt förlorat stadsrättigheterna för att man hade ställt sig bakom Dacke istället för Gustav Vasa under Dackeupproret, fick tillbaka dem under Johan III:es tid.) och slaget vid Stångebro 1598, med riksdag i Söderköping 1595 och i Linköping 1600, samt i Norrköping 1604.

 

Östergötland var ett av de sydligaste landskapen i Sverige i riket och den kornbod - spannmålsbod - som så väl behövdes. Under 1500-talet var inte skogen lika betydelsefull som den kom att bli under 1600-talet i och med brukens uppblomstring.

 

Den finska invandringen till Sverige under 1500-talet och företrädesvis under Gustav Vasas regering var också en folkförflyttning inom riket. Han rekvirerade och dirigerade finskt arbetsfolk till kronans gårdar och bergverken... hans uppfattning om finnarna var att de var duktiga arbetare.

Från Finland förde den finska sjöfarten och allmogeseglationen oavbrutet skaror av arbetssökande till Sverige... de hittade även till östgötska hamnstäderna Norr- och Söderköping. Större rörlighet än vad man tror, arbetskraftsvandringar. Invandringen har drag som liknar efterkrigstidens, behov av arbetskraft.

En stor del av dessa utgjordes av s k vinterliggare, d v s finnar som kom över till Sverige på hösten och sedan under vintern sysslade med tröskning, vedhuggning och andra vintergöromål, varefter de återvände hem till Finland nästa vår (typiskt för botnekarlar?!).

Åtskilliga av denna grupp liksom för övrigt av jordbruksarbetare, yrkeskunniga och det tjänstefolk som sökt sig över till Sverige, stannade dock kvar efter arbetssäsongens slut, tog torp eller arrende, började som hantverkare, gick till bergverken o s v, och blev bofasta.

Hur pass stadigvarande denna bosättning blev, är emellertid vanskligt, borgare, bönder (självägande) och bergsmän torde ha stannat kvar. Betydligt svårare är det att bedöma den labila grupp som utgjordes av torpare och landbönder på kyrkans, frälsets och kronans gårdar... de flyttade runt.

Tillgången på arbete och arbetskraft. I centrum var det brist på arbetskraft, men överskott på arbete. I rikets utkanter, dit även större delen av Finland tillhörde var arbetskraften talrik, men utkomstmöjligheterna små. Strömmar av arbetsfolk till Sverige, de ville gärna även resa till andra platser som Reval (Tallinn) och Riga, som kom också införlivas i det alltmer växande Sverige.

 

 

NAMNSKICKET UNDER 1500-TALET, SAMT VAR HITTAR MAN DEM.

Problem att hitta finnarna är bl a sättet att benämna dem. En landbo som skrives som exempelvis Olof Finne kan efter endast något år heta Olof Nilsson eller dylikt, varefter beteckningen finne till synes ej mera återkommer och i varje fall aldrig i den andra generationen, ett undantag kan vara en Finnesson som jag hittar i Vadstena? Om han bor kvar på samma gård, vållar detta förfarningssätt inga problem, men om han flyttar till en annan arrendegård eller blir självägande bonde, har man knappast någon möjlighet att längre kontrollera hans existens.

Denna egenhet är särskilt kännetecknande för de kamerala handlingarna från rikets centrala landskap. Det vill synas, som om man använt beteckningen finne för nyinflyttad finne, men att den rätt snart kommit ur bruk, i den mån personen ifråga blivit acklimatiserad och upptagen i bygdegemenskapen. Vad slutligen beträffar det finska tjänstefolket torde huvudparten relativt snart ha återvänt till hemorten, men ganska många stannade säkerligen kvar till följd av giftermål med tidigare inflyttade finnar eller med den svenska befolkningen.

Finnarna från västra Finland var lika oss... de gick under beteckningen Finne, Tavast, Nylänning, Ålänning. Bottnekarlar som kunde komma ifrån Väster- och Österbotten styrdes av samma länsherre... i Korsholm.

Vid jämförelse med beteckningar för övriga migranter österifrån såsom ålänningar, nylänningar, tavaster och botnekarlar synes det dock vara mest sannolikt; att man med ”finne” övertagit en benämning som avsett person från landskapet Egentliga Finland (Varsinais-Suomi)... men därtill betydde nog finne den i senare svenskt språkbruk vidare betydelsen ”man från Finland” och betecknar såväl finsk- som svenskspråkig person.

 

Per Skåning, Peter Smålänning och Sven Västgöte i Vadstena på 1500-talet och ”Lapp-Anna” i Skänninge. Jute och Garp var också vanliga folkbeteckningar. Västgötegatan där stadsmuseet har sina lokaler, kommer av folknamnet och inte av landskapet, d v s gatan heter inte Västergötlandsgatan... liknande gatunamn för finnar hittar man bland annat på Gotland, i Visby heter en gata Finngränd.

 

Förnamn på dem som hade tillnamnet/efternamnet Finne i Östergötland på 1500-talet:

Anders, Bertil, Erik, Hans, Hemming, Henrik, Jacob, Jesper, Jöns, Jören, Knut, Lasse, Markus, Mats, Mikael, Mårten, Niklas, Nils, Olof, Paul, Per, Påvel, Rasmus, Sigfrid, Simon och Törils (Torils?).

 

Därtill finner man personer som Markus Ålänning i Söderköping (1580)... men ibland kan det vara vanliga efternamn som ålänningen Mats Kus i samma stad och tid. I bland var det så att de också betecknas såsom ”finnen Anders Larsson i Östra Husby 1596”.

Per Nyländare på Stegeborg, Nils Tavast i Askeby 1542 och Mats Tavast i Vadstena 1600.

Under andra hälften av 1500-talet, kallas murmästaren Lasse Nylänning, ibland för Finne. Fanns det gott om finländare i en ort och några med samma förnamn fick i så fall de ytterligare tillägg, såsom den konstiga formen som en vadstenabo hade - Olof Halvfinne, samtidigt fanns i staden en Olof Finne. Bägge nämns i Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok åren 1540-1541.

Kyrkoherden och rektorn för skolan i Vadstena 1596-1603... rektor 1596 och kyrkoherde 1598, död 1603... hette så mycket som Georgius Laurentii Finlandus... men kallades för Jöran Skolmästare.

 

Det går att finna finnar, tavaster, ålänningar och nylänningar i följande socknar, men sannolikt i samtliga östgötska socknar:

Asby, Askeby, Bjälbo, Björkeberg (alternativt Västerlösa), Dagsberg, Drothem, Ekeby, Fivelstad, Horn, Kimstad, Konungsund, Kullerstad, Lönsås, Motala, Ringarum, Skällvik, Svinstad, Törnevalla, Västra Husby, Vånga, Vårdnäs, Östra Husby, Östra Stenby samt i städerna Vadstena, Linköping, Norrköping och Söderköping.

 

 

SVEDJEFINNARNA I NORRA OCH SÖDRA ÖSTERGÖTLAND.

Hantverkare, arbetsfolk av olika slag - företrädesvis bönder, jordbruksarbetare och tjänstefolk. Dessutom söker sig till bergslagsområdena hela tiden folk. När det gäller härstamningen av det finska folk som genom dessa migrationsrörelser framför allt nådde städer, jordbruksbygder och bergverk i rikets centrala delar och där fick arbete och hemvist, kan man utan någon ingående undersökning konstatera, att östfinnar, savolaxare och än mindre karelare, under inga förhållanden behöver föras in i diskussionen. Befolkningen i Finlands västra delar var förtrogna med det jordbruksarbete som bedrevs i centralsvenska landskap som Östergötland... ej svedjebrukande bönder. Havet förenade mer än skilde åt...

 

Ett speciellt drag för östra Finland är den tidiga användningen av släktnamn. I Savolax hade allmogebefolkningen släktnamn redan på 1400-talet. Utmärkande för dessa är att de slutar på ändelsen -nen, t ex Kekkonen, Savolainen eller Lintunen.

Under 1500-talet spred sig släktnamnen mot norr, i samband med att områden koloniserades. I de västra delarna av landet, som i Österbotten och Satakunda, använde invånarna ej släktnamn. Bruket av släktnamn i Savolax och Kajanaland, delvis även i Tavastland (där savolaxare bosatte sig) och Karelen gör det lättare för de som bor i Värmland att hitta sina finska rötter, ty man tog med sig släktnamnen dit... medan i västra Finland som i Sverige under denna tid inte använde sådana utan hade patronymikon, d v s -sonnamn... efternamnen kommer senare och har många gånger ursprung i gårdsnamnen, typ Skoglund eller Öman.

 

Hankavesi i nuvarande Hankasalmi kommun 50 kilometer nordost om Jyväskylä.

i det forna ”Stor-Rautalampi socken” kan stoltsera med att ha skickat iväg. I Rautalampi hittar man år 1571 en Oleff Linduinen. Enligt sid 509, Uusi suomalainen nimikirja, Sirkka Paikkala, Keuruu 1988. Dessa Lintu-efternamn är vanliga i östra Finland, ursprung av ordet fågel.

 

”För alle ärlige och gode människor, som thenna min sedel förekomma kan. Guds ords tjenare iag owärdeligen Laurentius Lamai och Kyrkoherde uti Rautalambi sochn, bekänner med thenna min openhändiga skrift att thenna Bonde Hans Hindricksson af Hagamse by, som hafwer warit i Swerige at söka sig borum, hwilket han hafwer funnit i Vårdnäs sochn och Kinds härad och nu wil begifwa sig tit igen, och nu begärande en sedel af mig, hwarföre han hädan bort dragit hafwer, om han någon orätt giordt eller bedrifwit hafwer mot någon med ord eller gerning i werdslig måtto, hwilcket honom ingen tillägga kan. Item ock at hans fader broder är worden qwar samt med sina söner, som blifwa här också hemman före och at de woro 3 broder barn och litet til jord, therföre måste han söka sig annanstädes, och therföre kunde iag ei förvägra honom thenna bekännelse, all then tid han ei annarledes sig skickat hafwer, än thet som christeligit och ärligit är. Therföre beder iag alle ärlige och gode människor synnerliigen Kinds och alle nämde Härads trogne män och undersåter, i hwad Kall och Condition de äro stadde, att i gören för Guds skull och waren förenämde Hans Hindricksson behielplige och icke honom någon onska eller orätt göra eller låta utan hielpa honom till det bästa, nog lön af Gudi alsmäktige som allom mer sin guddomelige nåd och barmhertighet lönar och wedergäller nu och ewinnerligen. Skrifwet Rautalambi prästegård 10 Februarii 1584. (L. L.)”

 

I Petrus Nordmanns bok ”Finnarne i mellersta Sverige”, sid 5, står det felaktigt ”Och detta gälde ej blott trakter i Medelpad, utan äfven sådana i Dalarne, hvilket framgår af följande gamla prästebetyg, det vi afskrifvit i Karlstad ur Archivum Vermelandicum af E. Fernow Tom II pag. 172.” Faksimilupplaga efter originalutgåva tryckt 1888, Malung 1994. Åren 1570-1601 var Laurentius Laurentii präst i Rautalampi. Nordmann har felaktigt skrivit ”swärdsnäs sochn”, i stället för Vårdnäs i Östergötland. Se ”Avskrift av Lars Hedner Carlskoga Prästgd 27/3 1770 (Har Hans Henriksson eller ättlingar flyttat till Karlskogatrakten?! Eller kom han aldrig tillbaka till Östergötland?). J:E Fernow, Archivum Wermalandicum, Tom II 1771. Ur R.B:s samlingar, pärm XII D.

 

Östergötland delades i början av 1400-talet i tre län, som 1618 samlades under en kunglig ståthållare.

 

(EN INTRODUKTION I SVERIGEFINNARNAS HISTORIA, HÅLLEN PÅ NORRKÖPINGS STADSMUSEUM 990926.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0