Gullbacken och Gullborg - När Östergötlands elit flyttade upp på höjderna.
Vecka 30 2011
Under folkvandringstiden skaffade sig samhällseliten höjdbosättningar, som svar mot en orolig tid. Dessa fornborgar var inga unikum, utan liknande bosättningar hittas i hela norra och västra Europa under järnåldern och de svenska byggdes i huvudsak av sten. Jag har inventerat ett flertal i Göteborgsregionen, en finns bland annat i min egen stadsdel Kortedala, men flera av de mest intressanta finns i Östergötland, såsom Ramunderborgen, Jämjöborg, Bobergets fornborg och Gullborg. Alla är belägna på Vikbolandet. Till övriga intressanta kan man bland annat uppräkna Tångstads fornborg, fornborgen i Lövstad och Hallstra fornborg. Dessa tre ligger mellan Norrköping och Linköping. Ramunderborgen har jag besökt ett flertal gånger, men inte i sommar. Vilka jag däremot har gjort med de övrigt uppräknande, fornborgen i Lövstad så sent som i söndags kväll, då jag tillsammans med min kompis Malin Hansson dessutom besåg ett närbeläget gravfält, hålväg och stensträngar. En fornborg vid Hallstra blev en ny bekantskap, Hallstra fornborg eller Gullbacken som namnet går i folkmun, ligger i Törnevalla socken besöktes bland av arkeologen Arthur Nordén på 1930-talet. Han beskriver bland annat läget och storlek, då han kommer gåendes från Hallstra gård som ligger ½ kilometer söderom fornborgen:
”Borgen är lätt synlig från gården och gör, då man nalkas den från detta håll, ett ganska ståtligt intryck. På bergets framsida ligger nämligen block på block i en bevarad murläggning. Först på sidorna av det lilla berget blir vallkärnan lägre och överväxt av vegetation, medan blocken i massor här ligga nedrasade vid den lilla bergknallens fot.
Borgen är obetydlig i måtten. Den mäter en längd av 28 och en största bredd av 27 meter, medan själva den raka frontsidan blott är 24 meter. Denna frontsida är lagd på en valkbildning, och nedanför densamma svackar berget ut för att strax därpå välva upp igen. På denna uppvälvning ligger en rad av blockstenar, över väl ett timmerverk en gång varit uppfört… Man erinras då om borganläggningen å Långholmsberget i Furingstad.”[1]
Denna tydliga fornborg, är till skillnad mot många andra fornborgar som kan ligga lite ensligt i förhållande till centralbygden, placerad alldeles intill den gamla storgården från järnåldern, såsom ett romerskt citadell eller kastell. Frågan kan vara om det inte har byggts av en hemvändande legosoldat i den romerska armén?
Likheten med ett citadellet Caelius Mons i Kellmünz an der Iller i västra Bayern är slående. Det byggde av romarna 297 e och gav även orten sitt namn. Citadellet var omgivet av en 100 meter lång och 100 meter bred stenmur med många torn. Det inrymde ca 300 män och kom att bestå till romarrikets fall på 400-talet e Kr, då det övergavs och stenarna kom till användning för ett nytt slott och kyrka.[2]
I Hallstra fornminnesmiljö finns förutom fornborgen, dessutom gårdslämningar och gravfält från järnåldern. Man kan ännu idag ana sig hur en befäst gård kan ha sett ut under denna period. Fornborgen dominerade landskapet och syns nu som en kraftig vall av jord och sten. Gullbacken, som ligger 55 m ö h mäter 70 x 50 m (NV-SÖ) och anlagd på ett uppstickande bergsparti vars krön är försedd med en cirkelformad vall. Den är vanligen övertorvad med i ytan talrika 0,2-0,8 meter stora stenar. Längs vallen ytterkanter, speciellt tydligt i SÖ-S-SV är en stenskoning, bestående av 1-2 meter stora stenblock lagda i skift. I SSÖ har det troligtvis varit en cirka 1,5 meter bred ingång. Uppe på vallen fanns sannolikt ursprungligen en träpalissad som ytterligare försvårade för fiender att ta sig in i borgen. Borgområdets insida är kuperat med uppstickande bergsryggar. 5-10 m S och SÖ om den inre vallen är en förvall, ca 50 m lång (Ö-V, SV-NÖ), huvudsakligen bestående av 1-2 m stora stenblock lagda i rad.
Söder om fornborgen ligger en platå som övergår i en sluttning. På platån kan man se ett par husgrundsterrasseringar 8-10 x 10-15 m stora och med stor sannolikhet stod där ett par långhus under järnåldern. I boplatsens södra del hittar man också en stensatt brunn, där storgårdens folk hämtade sitt vatten. Söder om boplatsen finns ett gravfält med flacka stensamlingar från äldre järnåldern. Väster och norr om fornborgen finns två gravfält med högar, runda stensättningar och treduddar, som torde vara från yngre järnåldern.[3]
Strax sydöst om Norrköping finns en annan fornborg med nästan samma namn som Gullbacken. Min resekamrat i Östergötland det senaste året har varit Malin Hansson från Tingstad, vars familj bebor Stor Gullborg. På deras marker reser det ett berg vars fornborg har namngett de fasta egendomarna Lilla och Stora Gullborg i socknen. Här i en av Östergötlands tre centralbygder står fornborgarna tätt, men få av dem kan mäta sig med fornborgen Gullborg.
I år har jag inte klättrat upp på klinten, där fornborgen byggdes i slutet av romersk järnålder, men jag har haft den ständigt i blickfånget, där den reser sig på sin stora åkerholme, då jag har besökt denna del av östgötaslätten. Gullborg med sina massiva murar är en prototyp för samhällselitens höjdbosättningar och ligger ca 500 meter åt sydost om Stora Gullborg.
Den mäter ca 180 x 100–130 m (öst-västlig riktning) och begränsas i norr och öster av branta stup som har gett naturligt skydd åt fornborgen, i söder av en brant sluttning och i väster av en sänka i bergryggen. Längs sluttningskrönet i söder och väster ligger en nästan sammanhängande stenvall 125 m lång, nu avbruten av ett par smärre bergklackar. Vallen är 3–10 m bred (ursprungligen högst 8 m) och 0,3-1,5 m hög. Uppbyggd av i regel 0,3-0,8 m stora, vanligen skarpkantade stenar. Talrika intill 1,5 m stora block ingår. Västra utsidan har nästan helt smärre partier i söder delvis bevarad kallmur i intill 4 skift och 1,3 m hög. I sydväst har denna bildat ett hörn. Den mäktiga murmassans väldiga block ger ett mer påtagligt intryck av avsiktligt byggnadsverk än många andra östgötska fornborgar, men även här är stora partier i söder och delar i väster nedrasade, intill 15 m från vallen. Inre begränsningen delvis oklar. Inom fornborgen på bergets krönparti är en stensättningsliknande lämning, närmast rund, ca 7 m i diameter och 0,2 m hög, övertorvad med i ytan enstaka stenar 0,2-0,5 m stora. I sydöst kantkedjeliknande stenrad av 0,2 m stora stenar. Beväxt med slånbuskar. Sannolikt rest efter optisk telegraf. På berget söder härom är inhugget en norrpil. Arkeologen Carl Fredrik Nordenskjöld antecknade i början av 1870-talet förekomsten av en stensatt brunn i borgens mitt och antog att ett äldre kummel funnits på platsen, där den "topografiska signalen" stod under denna tid. I sänkor i bergkrönets västra del är kraftiga, delvis undersökta kulturlager.
Gullborg utgrävdes av Bror Schnittger sommaren 1909, då åtta grävningsrutor upptogs på sammanlagt ca 200 kvm och ett antal stickprov gjordes i marken. Gullborg dateras till romersk järnålder-folkvandringstid, utifrån de förhållandevis talrika fynden och till dem räknas en liten spirallagd guldten á 3,5 gram; tre fibulor av brons; svärdslidsbeslagsfragment; en grön glasmynningskantskärva med ovala inslipningsspår och ett grönt flaskhalsfragment; dessutom gjutformsfragment, slagg och en degel för metallgjutning, några pil- och spjutspetsar, ett fragment av en sköldbuckla, knivar, lie, broddar, hårnålar, slip- och brynstenar, malsten, vävtyngder, lergods, kol och kreatursben. Ett fynd som avvek från de övriga och som visar att borgplatån har använts även före fornborgens uppförande, är ett stenåldersredskap av röd skiffer.
Särskilt i dessa utgrävda partier men även i övrigt är berget nu beväxt med talrika lövbuskar, enbuskar och slån- och nyponsnår, längs foten tallskog. Bergens avgränsning i väster är något oviss. Bergribban närmast utanför vallen är lika hög som bergplatån och bör därför anses ingå i fornborgen trots att vallar där saknas. I den grunda sänkan utanför vallen i väster kan en stig ha gått fram. Smärre stensamlingar i sluttningarna kan ej konstateras vara anlagda. Landskapet runt fornborgen innehåller ett stort antal fornminnen, många från järnåldern och ett exempel är Smedby i Tingstads socken, drygt 2 km från fornborgen där man hittade man en silverskatt i slutet av 1960-talet. Den innehöll 553 islamiska mynt och silversmycken, hitförda under yngre järnåldern.
Våren 2008 påträffades vid en arkeologisk prospektering under Martin Rundkvists ledning, nedanför Gullborg på Stora Gullborgs ägor, ett fragment av ett likarmat spänne i kopparlegering, ett s k Ljønesspänne från 800-talet, vid sidan av mer nutida fynd. Både Bror Schnittger och Martin Rundkvist daterar Gullborgs huvudfas till sen romersk järnålder. Rundkvist anser att fornborgen är Östergötlands rikaste kända elitboplats från denna tid och tillika det enda fall där vi vet den exakta platsen för en dåtida elitbosättning i landskapet, även om den med stor sannolikhet har fast bosättning också under folkvandringstid, även om de arkeologiska utgrävningarna så här långt inte har uppvisat daterbara tecken på någon elitnärvaro under denna tid. Fragmentet av en tidigvendeltida sköld indikerar även på bosättning in i vendeltiden, men det är bara inledningsvis av den här perioden och sedan verkar det som Gullborg har övergivits.[4]
Första antikvarien på Länsstyrelsen i Stockholms län, vid namn Michael Olausson, har också intresserat sig för Gullborg, när han har studerat folkvandringstidens höjdbosättningar i Mälardalen, men med jämförelser av landskap som Östergötland/Tjust, Bohuslän och södra Norrland där samma fenomen finns. Under ett par århundraden byggdes hundratals befästningar som var påverkade av kontakten med Romarriket. I dessa ofta små till ytan befästa höjdbosättningar, om man jämför dem med bronsålderns och äldsta järnålderns vallanläggningar, frodades elitmiljön, där man bland annat tillverkade prestigeföremål, där Gullborg, tillsammans med Odensfors och Boberget i Östergötland, Runsa i Uppland och Eketorp på Öland är exceptionella fyndmässigt. Flera olika hantverk finns representerade inom dessa fornborgar.
Runsaborgen hade varit stadigvarande bebodd under folkvandringstid. Den antas vara en befäst stormannagård. Åtminstone åtta hus har legat inne i borgen på stensatta terrasser. Utgrävningarna visade också på spår av minst tre bränder i borgen. Nedanför fornborgen ligger en av Sveriges största skeppssättningar, 56 meter lång, och ett gravfält med 30-talet gravar. Terrassbyggandet i Runsa känner vi igen från Gullbacken i Törnevalla socken, även om dessa senare låg strax utanför själva kärnborgen.
Ringborgen Eketorp byggdes av den öländska järnåldersbefolkningen runt år 400 e.Kr. under en period då den hade nära band med Romarriket och andra europeiska civilisationer. Att man valt en rund form beror nog på att borgen ligger på flack mark och att anfall kunde väntas från vilket håll som helst, vilket också kan jämföras Jämjöborg i Östra Husby socken på Vikbolandet.
Omkretsen för det första försvarsverket i Eketorp var ungefär 57 meter. På 500-talet utökades cirkeln till ca 80 meter i diameter, med långhus och brunn innanför murarna. Runt sent 600-tal övergavs borgen, vilket är sent om man jämför med fastlandets fornborgar. Dessa centralplatser var vid sidan av viktiga hantverksplatser, även innovationscentra inom jordbrukstekniken, då exempelvis åderbillar, långliar och holkyxor i järn introduceras. Handkvarnar hittas bara här och i hallbyggnader från denna tid. Direktkontakten med Rom eller via germanska stamfränder var förutsättningen. Samma kanaler som gör att de finaste guldfynden på Statens historiska museum i Stockholm, också kommer från denna tid.[5]
Höjdbosättningarna övergavs i slutet av folkvandringstiden och början av vendeltiden, delvis kan det bero på makten började se annorlunda ut och småborgarna – de befästa gårdarna – hade spelat ut sin roll. Militäraristokratin som bebodde fornborgarna ersattes av stormän och småkungar som manifesterade sin makt genom den yngre järnålderns skrytbyggen – hallen eller healle som dessa byggnader heter i Beowulfkvädet. Vilka till omfång blev allt större och vars symboliska makt var lika stor om inte större än de stenmurar som skyddade den folkvandringstida militäraristokratins betydligt mindre långhus på de uppbyggda terrasserna.

[1] Arthur Nordén, Östergötlands järnålder, del 1. Norrköping 1938:304.
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Caelius_Mons 2011-07-31.
[3] RAÄ Törnevalla 98:1, se vidare http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html 2011-07-31; Sevärt i Östergötland. Guide (till) fornminnen vid Törnevalla. Länsstyrelsen i Östergötland 2008.
[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Fornborgar_i_Östergötland#Gullborg 2011-07-31.
[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Eketorp 2011-07-31; http://sv.wikipedia.org/wiki/Runsa_fornborg#Upplands_Väsby_kommun 2011-07-31; Michael Olausson, När Mälardalens elit flyttade upp höjderna. Om folkvandringstiden höjdbosättningar. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:5-14.
Mjödet flöt i hallens dryckeslag.
Vecka 29 2011
Ett av de spår som nordborna lämnade kvar i Ryssland efter sina vikingafärder är ordet Мёд och uttalas ungefär som Mjåt på svenska och betyder honung och mjöd. I ryska krönikor nämns första gången ett mjödrecept 880 e Kr. Man tog i det två tredjedelar eller mer av honung och en tredjedel av saft av bär (vanligtvis användes tranbär, körsbär eller hallon), utan tillsats av vatten. Blandningen utsattes för naturlig jäsning på fat eller öppna kar och efter en tid överfördes den jästa drycken till tunnor, som hade grävts ned i marken för en lång tid - ca 15-20 (ibland upp till 40) år. Den kortaste framställningstiden för en färdig dryck var 5-8 år, även om detta mjöd ansågs vara underexponerad. Nackdelen med denna process var ju givetvis att den tog för lång tid att göra och på grund av detta användes mycket sällan. Det finns inga svenska recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 14- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov. Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.
I Norden var mjöd en gudadryck under yngre järnåldern. Enligt de norröna gudasagorna var det Oden som stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstod sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil gick geten Heidrun ur vars spenar det rann mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall. Men hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser, exempelvis i hallbyggnaden i forntidens Kungahälla eller Beowulfs Lejre.[1]
Hallen är en av de rumsmiljöer som ständigt återkommer i Beowulkvädet. Verserna 64-98 kan man läsa hur kung Hroðgar i Lejre uppför en stor hall som han döper till Heort (Hjort), där dricks det rikligt med mjöd och skaldstycken kvädas.
Sedan blev stridslycka given Hroðgar
þa wæs Hroðgare heresped gyfen,
Ära i striden, så att hans kära fränder
wiges weorðmynd, þæt him his winemagas
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
georne hyrdon, oðð þæt seo geogoð geweox,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
magodriht micel. Him on mod bearn
Viljan att bjuda männen bygga en hall,
þæt healreced hatan wolde,
ett större mjödhus,
medoærn/ micel,
Än människors barn någonsin sport
men gewyrcean, þonne/ yldo bearn æfre gefrunon,
Samt därinne åt unga och gamla
ond þær on innan eall gedælan
Utdela allt, som Gud honom givit
geongum ond ealdum, swylc him god sealde
Utom folklandet och männens liv.
buton folcscare ond feorum gumena.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
ða ic wide gefrægn weorc gebannan manigre mægþe
På denna jord att sira verket,
geond þisne middangeard,
Krigarnas bostad. Han lyckades snabbt
folcstede frætwan. Him on fyrste gelomp,
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
ædre mid yldum, þæt hit wearð ealgearo,
Den största av hallar;
healærna mæst;
gav den namnet Hjort, han som vida hade Bud och välde.
scop him Heort naman, se þe his wordes geweald wide hæfde.
Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
He beot ne aleh, beagas dælde,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
sinc æt symle. Sele hlifade,
Hög och vid mellan hornen, bidade den leda
heah ond horngeap, heaðowylma bad,
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
laðan liges; ne wæs hit lenge þa gen
när far och måg stod i fejd,
þæt se ecghete/ aþumsweorum/,
för krig och hat som vaknade igen.
æfter wælniðe wæcnan scolde.
En tid fördrog då den starke gasten,
ða se ellengæst earfoðlice
Som bidade i mörker, blott med möda
þrage geþolode, se þe in þystrum bad,
det han varje dag högt hörde
þæt he dogora gehwam dream gehyrde
jubel i hallen: där var harpans klang,
hludne in healle; þær wæs hearpan sweg,
ljuv sång av skalden. Han sjöng som visste
swutol sang scopes. Sægde se þe cuþe
berättelser om människors ursprung,
frumsceaft fira feorran reccan,
Kvad att den allsmäktige skapade jorden,
cwæð þæt se ælmihtiga eorðan worhte/,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
wlitebeorhtne wang, swa wæter bebugeð,
Satte segerstolt solens och månens
gesette sigehreþig sunnan ond monan
ljus att lysa landboende
leoman to leohte landbuendum
och flätade jordens sköte
ond gefrætwade foldan sceatas
med lemmar och löv, livet för alla skapat
leomum ond leafum, lif eac gesceop
I alla de släkter, som levande vandra.
cynna gehwylcum þara ðe cwice hwyrfaþ.
I verserna 611-644 i Beowulfkvädet kan man läsa om ytterligare en fest i hallen Hjort, där Beowulf möter Hroðgar och hans hustru Vealhtheov, varvid trohetsband knyts mellan dem genom att kungen och drottningen bjuder på musik, dryck, mat och skatter, medan Beowulf lovar skydd och vapenstyrka åt sin nya herre.
Där var skratt bland hjältarna, harpoklang ljöd,
ðær wæs hæleþa hleahtor/, hlyn swynsode,
Orden voro glada. Fram gick Vealhtheov,
word wæron wynsume. Eode Wealhþeow forð,
Hroðgars gemål, kungligt bemyndig
cwen Hroðgares, cynna gemyndig,
Hälsade guldsmyckad männen i hallen;
grette goldhroden guman on healle,
Och då gav den högättade kvinnan en bägare
ond þa freolic wif ful gesealde
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
ærest Eastdena eþelwearde,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
bæd hine bliðne æt þære beorþege,
landets levande. Han med lust mottog
leodum leofne. He on lust geþeah
bankett och salsbägare, den segerrike konungen.
symbel ond seleful, sigerof kyning.
Omkring då gick Helmingarnes dam
Ymbeode þa ides Helminga
till yngre och äldre överallt,
duguþe ond geogoþe dæl æghwylcne,
utdelade skatter, tills så fogade sig,
sincfato sealde, oþþæt sæl alamp
det till Beowulf, högsinnade drottningen
þæt hio Beowulfe, beaghroden cwen
den ringprydda, mjödbägare bar.
mode geþungen, medoful ætbær.
Hälsade göternas lord, Gud tackade
grette Geata leod, gode þancode
med visfasta ord, det att hennes vilja beviljades
wisfæst wordum þæs ðe hire se willa gelamp
det hennes önskan jarl belyfta
þæt heo on ænigne eorl gelyfde
Få hjälp emot dåden. Han bägaren emottog,
fyrena frofre. He þæt ful geþeah,
väldig i krig, utav Vealhtheov.
wælreow wiga, æt Wealhþeon.
Och då yttrades god bekämpning,
ond þa gyddode guþe gefysed;
Beowulfs ljud, barn av Ecgtheov:
Beowulf maþelode, bearn Ecgþeowes:
”Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
Ic þæt hogode, þa ic on holm gestah,
Satte mig i farkosten med min skara,
sæbat gesæt mid minre secga gedriht,
Att jag skulle fullständigt uppfylla
þæt ic anunga eowra leoda
Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
willan geworhte oþðe on wæl crunge,
fiendegreppet fast. Jag utförandet skall
feondgrapum fæst. Ic gefremman sceal
jarlens bragd, eller ända dagen
eorlic ellen, oþðe endedæg
och i denna mjödhall min sista dag.”
on þisse meoduhealle minne gebidan.”
Till kvinnan dessa ord väl verkade
ðam wife þa word wel licodon,
kampskrytande Götens; Ljust guldsmyckad
gilpcwide Geates; eode goldhroden
den högättade drottningen med hennes make satte sig
freolicu folccwen to hire frean/ sittan.
Därefter, liksom förut, inne i hallen
þa wæs eft swa ær inne on healle
talades käcka ord och var glatt
þryðword sprecen, ðeod on sælum,
det segerrika folket, var bullersamt.
sigefolca sweg, oþþæt semninga.[2]
De sociala strukturerna i järnålderns norröna samhällen upprätthölls genom givandet av gåvor av guld, mat och dryck kring hallens spishäll. Dessa ritualer hade strikta ceremoniella regler och dryckesbägarna var av det finaste slag, ofta av romerskt importglas eller av fint inhemskt hantverk i keramik eller horn.[3]
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Mjöd 2011-07-21.
[2] Beowulf i original, på anglosaxiska hittas under länken http://rpo.library.utoronto.ca/poem/19.html 2011-07-22.
[3] Richard Grönwall, Kammargraven som symbol för hög status. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:35f. Om gavelhorn, se vidare Frans Herschend, Livet i Hallen. Tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 1997:22f.
Från Beowulfkvädets hallar till Kungahällas kastal och pålverk.
Vecka 28 2011
Nyligen såg jag Korpens skugga, hittade den på ett bakluckeloppis i Målilla förra helgen, den kostade bara tio kronor. Senast jag såg den var för några år sedan, då vi hade en filmkväll med GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening. Då såg vi även den första filmen, som heter Korpen flyger.[1]
Handlingen i Korpens skugga utspelar sig 1077, i efterdyningarna av vikingatiden, då Island alltmer övergår till kristendomen. Huvudpersonen Trausti återvänder till ön och hamnar i en släktfejd, hans mor blir dödligt sårad och Eirikur, ledaren för den andra klanen, blir dödad. Trausti och Eirikurs dotter Isold blir kära i varandra men Isold är bortlovad till biskopens son, vars fader är en ondsint jäkel som spelas lysande av den Kasköfödde Sune Mangs (1932-1994). Som namnen antyder handlar det om en isländsk variant av sagan om Tristan och Isolde, men filmsnitten är många hämtade från de isländska sagorna.[2]
Sagalitteraturen är omfattande och följer en gammal tradition som sträcker sig långt tillbaka i den norröna urtiden. Beowulfkvädet skrevs ned i England redan i slutet av vendeltiden eller under vikingatiden och det utspelar sig i Danmark och södra Sverige. I slutet av folkvandringstiden kämpar Beowulf, en av geaternas hjältar, mot tre fiender: Grendel, som föröder Heorot och dess invånare i Danmark, Grendels moder, och senare i sitt liv (efter att ha återvänt hem och blivit kung), en drake. Beowulf blir dödligt sårad i det slutliga slaget. Efter sin död begravd i en storhög av sina stridsmän.[3]
Kvädet har jag i min bokhylla. Min version är översatt av Rudolf Wickberg 1888-1889, ursprungligen såsom bihang till Västerviks allmänna läroverks årsredogörelse, men i mitt exemplar nyutgiven i Uppsala 1914, där inledningen är omarbetad. Wickberg kom förrövrigt att ha en för sin tid omtalad kontrovers med den svenska arkeologins nestor Oscar Montelius, som hade sin upprinnelse i en studentexamen i Västervik 1890.[4]
Det intressanta med Beowulfkvädet är att det är ett av tidigaste skriftliga dokumenten där ordet hall omnämns, i min upplaga står det sal, men översättningen av ordet healle till sal har sin orsak i att hall under 1900-talet har haft en annan innebörd än det ursprungligare som stod närmare salens betydelse. Namnförskjutningar har skett med många andra äldre ord, men i originalordet på anglosaxiska är bl a i vers 1087 healle, där även ordet heahsetl (högsäte) i meningen healle ond heasetl finns med. I versraderna 1151-1152 kan man i originalet även läsa meningen Da wæs heal hroden feonda feorum, swilce Fin slægen. Vilken kan översättas till Då blev hallen fylld av fiendens dödssmärta, likaså Finn slagen.[5]
Hallen var de germanska stammarnas hövdingaboning under sista delen av järnåldern. Järnålderns stora gårdar gick i arv och i dess centrum fanns spishällen (härden) och högsätet, där berättelser berättades, avtal slöts, trohet bekräftades, mat åts och drycker dracks. Det är fullt möjligt att i vår stora hall i Ytterby med måtten 48 x 9 meter och som härrör från folkvandrings- och vendeltid berättades denna historia om Beowulf. Att den krigiska hjältens bedrifter uppmuntrade till efterföljd för åhörarna.[6]
När man som arkeolog gräver ut huslämningar – spåren består endast av hål för de jordgrävda stolparna och rester av väggrännor, kan man många gånger bara av att se på huskonstruktionen se från vilken tid huset är byggt. Vilket ett vant öga har kunnat se i Ytterby, men även i Loringa i Västergötland, där resulterade arkeologiska utgrävningar 2002 bl a i en daterad huslämning från 1020-1160 e Kr. Byggnaden var försedd med spishäll och tillsammans med fynden talar detta för att det rör sig om ett bostadshus.[7]
I brytningstiden mellan vikingatid till tidig medeltid skedde en byggnadsförändring där man generellt övergav konstruktioner med inre stödstolpar, s k takbärande stolpar och lät väggarna, utifrån exempel som Trelleborgshus, ta upp den största delen av takets vikt. Trelleborgshusen var stödda med snedställda väggsträvor. Givetvis fanns blandformer med spår av två- och treskeppiga hus, men i alla fall i stormannamiljöer så var husen från sent 900-tal till sent 1100-tal bostadshus utan många av de inre bärande takstolparna.[8]
Äldre järnålderns långhus innehöll en kreatursdel, vilken övergavs i yngre järnålderns hallbyggnader. Makten började alltmer särskilja sig från allmänheten i boningstyper och när vi övergick från vikingatid till tidig medeltid influerades nordborna av de byggnader som fanns i söder. Teglet kom allmänt inte i bruk förrän på 1200-talet, då kyrkor, kloster och herresäten, samt borgar byggdes i detta material.
På 1100-talet byggdes de mest utmärkande byggnaderna i sten, vilket våra äldsta kyrkor och försvarsbyggnader vittnar om. Innan borgen blev allmän på 1200-talet, så uppförde man försvarstorn. Antingen intill kyrkor eller fristående torn. Dessa kastaler uppfördes bland annat i Kungahälla på 1100-talet.
Den norska kungen Sigurd Jorsalafarare gjorde ett lyckosamt kors- och pilgrimståg till Jerusalem 1107-1111 och vid hemkomsten var han mycket påverkad av de intryck han fick vid Medelhavet. I islänningen Snorre Sturlassons Heimskringla som berättar om de norska kungarna, kan man bland annat läsa om hur han uppförde en kastal åt sig i den nya staden som hade fått namn efter kungsgården Kungahälla i Ytterby:
Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet. Han lät bygga en kungsgård i fästningen. Han ålade alla bygderna i närheten av köpstaden och likaledes stadens egna inbyggare, att var man som var nio år gammal eller äldre skulle varje år till fästet bära fem vapenstenar eller också fem störar, som skulle göras vassa i den ena ändan och vara fem alnar (en norsk aln var 55,3 cm lång anno 1274, så störarna skulle vara knappt 2,8 m långa) långa. Inne i fästningen lät han bygga en korskyrka; det var en träkyrka, omsorgsfullt utförd både i fråga om virke och arbete. Denna korskyrka invigdes, då Sigurd hade varit konung i tjugotre år. Konungen lät där förvara det heliga korset och många andra reliker. Den fick namnet Kastellkyrkan. Framför altaret lät han uppsätta en tavla som han hade låtit göra i Grekland; den var gjord av koppar och silver, vackert förgylld och besatt med emalj och ädelstenar. Där fanns också ett skrin, som den danske konungen Erik emune hade sänt konung Sigurd, och en plenarius, skriven med gyllene bokstäver, som patriarken hade skänkt honom.
Hallbyggnadernas tid var över. Sigurd Jorsalafarare var inte ensam om att bygga kastaler. I de nordiska länderna började man rent allmänt att uppföra kastaler på 1100-talet. Vissa kastaler kom med tiden att bli kärntorn i stora borganläggningar, exempelvis Slottet Tre Kronor, Borgholms slott och Kalmar slott. De kastaler som bäst har bevarats i sin grundform till våra dagar är oftast de som ligger invid kyrkor och som inte har utvecklats till större anläggningar. De första kastalerna byggdes troligtvis av trä, men kom sedermera att ersättas av kastaler i sten.
En kastal har vanligen en rund- eller fyrkantig planform, är 3-4 våningar hög och byggd i mycket enkel rundbågestil. De användes som försvarstorn eller vakttorn och har endast undantagsvis använts som bostäder. Kastalen i staden Kungahälla, kom på 1200-talet att ersättas av borgen Ragnhildsholmen, men minnet av kastalen levde länge kvar som Kastala kloster tillhörande Augustinerorden och finns idag namnsmässigt kvar i kungsgården Kastellegården på den forna medeltidsstadens plats i Ytterby socken.[9]
Vikingarnas Kungahälla i Ytterby bör också ha haft något försvarssystem, kanske i form av pålverk i vattnet och eventuellt försvarsvallar. Till den senare tillkomna kastalen i staden Kungahälla är det också sannolikt med pålsystem i Nordre älv.
Under mitt senaste östgötabesök bevistade jag tre kastalplatser med kvarvarande murverk. Uttersberg vid det forna Svintuna i Kolmården, Stensöö kastal på Vikbolandet och Stegeborg. Den sistnämnda omnämns 1310 som Stækaborg och namnet kommer ur ordet stäk, samma ord som i stock, stege eller det andra ortnamnet Stäket. "Stäk" syftar på flera pålsystem i vattnet, som spärrade av farleden. De äldsta av dessa har daterats till mellan 600- och 800-talen. I vattnet norr om ön har hittats rester av pålspärrar som daterats till 1000-talet. Syftet med pålspärren var att hindra eller försvåra fartygstrafik. Dessa pålar fanns kvar in på 1800-talet och fartyg fick därför passera ön på södra sidan.[10]
Drygt 4 kilometer sydväster om Ytterby, tvärs över Nordre älv mitt för Kallerhamn, nedströms Kornhalls färja hittades av Marinarkeologiska Sällskapet Göteborgskretsen (MASG) 1995 ett liknande stäk som i Stegeborg. Det synes vara en vikingatida pålspärr till skydd för Kungahälla, som har använts under en lång tid efter dess uppförande. Två av pålarna är 14C-daterade till 965-1085 e Kr och 1070-1200 e Kr.
Dendrokronologisk datering var inte möjlig, då de pålar man tog inte var av ek utan av ask och asp. Uppskattningsvis handlar det om ett tusental pålar vid älvens smalaste ställe. Alla pålarna sticker upp mer eller mindre ur botten. Pålningarna verkar inte följa något speciellt mönster, utan är sporadiskt spridda över ett ca 15 meter brett område, rakt över älven. Pålarna är bäst bevarade i de djupare delarna av älven. Eventuellt står de gruppvis och är färre ute i djuprännan.[11]
Hur ser det ut vid älven närmast Ytterby gamla kyrka? Denna sommar har MASG påbörjat sina dykningar och fortsatta sonarundersökningar därstädes. De har bland annat inventerat strandsidan kring Kyrkbäckens åmynning. Rent allmänt kan man säga att vid åmynningen är det tjock gyttjebotten och svårt att se. Efter mynningen tar stenen vid igen och närmare mot järnvägsbron finns mycket gammalt järn. Vissa delar av botten är stenig och kan därför vara väl inventerbar. Invid strandkanten ligger en gammal raserad stenbrygga med stenkistor. Här finns mycket kulturlager, främst keramik och glas från 1800- och 1900-talet. Även på 9.5 meters djup är någorlunda sikt. MASG planerar även med sonarutrustningen köra om de intressanta objekt, som kan vara relevanta för Kungahällaprojektet, de noterade under våren 2011, men sedda från annat håll (annan kurs), även köra ett tätare nät av sonarupptagningar med samma begränsning uppåt/nedåt älven, för att täcka hela älvens bredd.

[1] http://www.gast.se/ 2011-07-17.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Korpens_skugga 2011-07-17.
[3] Namnet Beowulf (urnordiskans Biowulfaz) brukar tolkas som bi-varg, en kenning för björn (björnen är som en varg för bina). Överfört till nordiska blir det Bjolf. Detta namn bärs av en av de norska vikingar som koloniserade Island och finns fortfarande kvar som isländskt mansnamn. Själva manuskriptet saknar titel, men har uppkallats efter huvudfiguren Beowulf sedan tidigt 1800-tal. Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Beowulfkvädet 2011-07-16.
[4] Bengt Hjord, Studentexamen i Västervik anno 1890. Västerviks Tidningen 2004-06-15. Se vidare länken http://www.vt.se/nyheter/default.aspx?articleid=2312629 2011-07-17.
[5] Frans Herschend, Livet i hallen. Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet 1997:15-20.
[6] http://arkeologiiytterby.blogg.se/index.html 2011-07-17.
[7] Catharina Mascher, En ny väg till landskapets historia. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:52.
[8] Anders Berglund & Maria Norrman. Hus och gård – bilder av bebyggelse i 1500 år. Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:170; Anders Berglund, Esketorp – ett bostadskomplex i Skövdes utkant: Arkeologiska möten utmed väg 26. Borgunda – Skövde. Skrifter från Västergötlands museum 2005:88.
[9] Ordet kastal är en variant av kastell, vilket i sin tur är en försvenskning av det latinska castellum, som betyder befäst plats och är diminutiv av carstrum som betyder borg. En kastal är således en "liten borg". Se vidare http://sv.wikipedia.org/wiki/Kastal 2011-07-17. Om Ragnhildsholmen, se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhildsholmen 2011-07-17.
[10] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stegeborg 2011-07-17. Se även Johan Delténs intressanta examensarbete Vikbolandet, en befäst ö? En sammanställning av och undersökning om befästningar och befästningsverk på Vikbolandet från medeltid till sent 1700-tal. Det går att läsa på länken http://www.edu.linkoping.se/lokalhistoria/vikbolandet/vikbolandet.htm 2011-07-17.
[11] RAÄ Säve 404. Se vidare http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html 2011-07-17.
Östgötaresan.
Vecka 27 2011
Vilken östgötaresa. Det blev ganska exakt en vecka i Östergötland och jag har varit ute med Malin Hansson från Tingstad, så gott som varje dag, ända fram till skymningen. Fornborgar till kastaler, slottsruiner, kyrkor, gruvor, gravfält, runstenar, hällristningar och resta stenar åt Frej. Färjor över Bråviken och Slätbaken och öppet hav vid Arkösund.
Fika och middag på många ställen, men mest minnesrikt var nog kaffestunden hemma hos frun på Rönö kungsgård, som visade resterna av det forna slottet och fantastiska 200 år gamla tapeter. Vikingaskepp seglandes vid sjön Roxens utlopp i Motala ström och Göta kanal och beskådande av 3 älgar, 1 räv, 1 orm och 1 igelkott.
