harriboy

 Vecka 42 2010

Det har varit en givande vecka med bra föreläsningar och trevliga studiebesök. Jag lämnade Östergötland på måndagseftermiddagen, men kom senare under veckan att återkomma till mitt födelselandskap i samband med studiebesök.

Jag inledde dock skolveckan med att höra på ett intressant föredrag i mitt APT-program, som hölls av arkeologen Maria Petersson. Hon arbetar på RAÄ UV-Öst och har vid sidan av goda arkeologiska insikter också en god Linköpingsdialekt. De senaste 18 åren har hon varit verksam i Östergötland, men även jobbat runt i Sverige och utomlands. I samband med en ny sträckning av E4:an genom sydvästra Östergötland, som kom hon att arbeta med det fossila odlingslandskapet och det stensträngssystem som är typiskt för Östergötland. Hon var bekant med denna odlingsrest från den tid hon var verksam med fornminnesinventering. Därefter har hon grävt i bland annat Mörtlösa, norr om Linköping och i år i Högby socken, mellan Mjölby och Skänninge. Av denna beskrivning är det inte förvånande att hennes avhandling som kom 2006 fick namnet Djurhållning och betesdrift : djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder. Syftet med avhandlingen är att analysera och beskriva djurhållningen och dess organisation utifrån ett mångfasetterat arkeologiskt material.

Före och under pausen kom vi att ha ett samtal kring fornborgen Gullborg i Tingstads socken i Norrköpings kommun. Östergötlands fornborgar är relativt sett väl och tidigt delvis undersökta (se http://fornvannen.se/pdf/1990talet/1994_029.pdf) och ofta daterade till århundradena kring 400-talet e Kr. En tid då ett stort antal gårdar överges, både i Östergötland och också i Skåne. En fråga som jag ska återkomma till vid ett senare tillfälle. Petersson besökte fornborgen i Gullborg i samband med att hon hjälpte en vän som skulle övertäcka utgrävningsplatsen i Agetomta i Styrstads socken kring åren 2005-2006, då UV-Öst grävde ut ett flätmarksgravfält från yngre bronsåldern och äldre järnåldern. Jag berättade att jag också hade varit där i somras och ännu idag har denna ”Gullborgs klint” lite extra kär, då min vän Malin Hansson bor på gården Stora Gullborg som ligger intill  (en video från mitt besök i juni 2010 på Gullborg hittas på http://www.youtube.com/watch?v=l_34R0IPHDY).

I onsdags gick jag med i Kortedala Museiförening, blev inbjuden av min gamla lärare och handledare i etnologi. Kerstin Gunnemark har skrivit böcker om Kortedala och femtiotalet, samt varit med att starta 50-talsmuseet 2 rum & kök, som ligger intill mitt torg i stadsdelen. Det blev en trevlig afton, samtal, fika och ett uppskattat föredrag om göteborgsoriginal, exempelvis Ålands-Jansson, hållen av Göteborgs-Postens kåsör Bengt A. Öhnander - med 13 böcker bakom sig om Göteborg - vilken förövrigt fyllde år på onsdagen, blev 77 år gammal.

På torsdagen, for vi i samlad trupp med APT-programmet till andra sidan Vättern. Motala ströms inlopp från sjön Vättern var resans mål. Vi ville få oss en bild av hur det kan se ut på en stor arkeologisk utgrävningsplats med ett tjugotal anställda, vars verksamhet har pågått sedan 1990-talet. RAÄ UV-Öst undersöker ett bostadskomplex från äldre stenåldern (mesolitikum), innan folket här hade blivit bofasta bönder och istället levde på jakt, fiske och ofta hade temporära boställen. Boplatsen är 6000-8000 år gammal och det var en tid då Östersjön såg annorlunda ut, bland annat låg nuvarande Norrköping under vatten, medan dåvarande Motala låg inne i en havsvik, på två landtungor som delades av dåvarande Motala ström. Efter genomresa över Borås, Ulricehamn, Småland och östgötaslätten anlöpte vi Strandvägen. Utgrävningar i år har även skett i Motala ström, på andra sidan strömmen vid Verkstadsvägen och i Kanaljorden, norr om Göta kanal, men på det sista stället har ett utomstående bolag - Kulturmiljövård Mälardalen - satt spaden i marken. Uppdragsarkeologi sköts av olika intressenter. Den här miljön har jag passerat ett antal gånger, alltsedan jag bosatte mig i Motala kommun första gången 1987. En period var Strandvägen och Verkstadsvägen som löper längs kanalbanken på andra sidan Motala ström, verkligen i hetluften, då jag hade min bostad i Charlottenborg, en bit österut längs strömmen.

Efter en grundlig introduktion i det vackra, men nästan nollgradiga vädret, gick vi in i en arbetsbod och fikade, utgrävningens projektledare Fredrik Molin berättade om hur upphandlingen, kostnadsplaner, rapportskrivningar, fyndhantering osv har gått till, sker och skall ske. Man lär fortsätta i några år till. Utgrävningen sker som en del av det planerade dubbelspåret mellan Mjölby och Hallsberg, med planerad invigning 2012. Vi guidades runt på utgrävningsplatsen i ett par timmar, träffade även på en gammal klasskompis vid vattensållningen. Vi läste samtidigt under grundkurserna i arkeologi, Jimmy Axelsson Karlqvist har grävt här hela säsongen och bor tillfälligtvis i Motala.

Vi förevisades också de tusentals artefakterna som man bara i år har grävt och vattensållat fram. Arkeologen Göran Gruber som var med och med att upptäcka de mesolitiska lämningarna på 1990-talet, berättade bland annat om Skandinaviens äldsta dildo som blev en världsnyhet. Annars är ljusterspetsar av ben och horn ett mycket vanlig material. Vilket visar fiskets betydelse under stenåldern, men fynden är främst gjorda av kvarts, kinnekulleflinta och kvartsit. Inledningsvis trodde man att de flesta lämningarna skulle vara från Motala by och den kvarn- och fiskeverksamhet som hade varit på platsen, men så har inte blivit fallet. Denna senare tidsperiod finns där också, men anledningen till att Länsstyrelsen anser att det är viktigt att gräva upp varje kvadratmeter är just det rika mesolitiska materialet.

Själv har jag tagit fasta på att väster om järnvägen uppfördes även en kungsgård av Gustav Vasa. Tusentals tegel togs från Sankta Ingrids systrakonvent av dominikanorden i Skänninge och forslades till Motala. Kungsgården brändes senare ned av Daniel Rantzaus danska trupper omkring årsskiftet 1567-1568, men återbyggdes senare av hertig Johan av Östergötland 1608. Senare byggdes gästgiveri på platsen och vars verksamhet höll till 1960-talet. Idag döljs allt av en kulle och ingår inte i utgrävningsplanerna denna gång.

Utflykterna var inte slut för denna vecka, för på fredagen åkte jag till Skara via Skövde och hem via Falköping. Där hade snön fallit, men smälte mycket bort i det vackra oktobervädret. Resans mål var att besöka Västergötlands museum och utställningen om Birger Jarl.

I somras var jag i Linköpings slott och besåg en liknande utställning om jarlen av Bjälboätten. År 2010 firas Birger Jarls 800 års jubileum i anledning av hans födelse omkring 1210 på stamgodset Bjälbo utanför Skänninge. Bjälbo och Bjälboätten står mig nära, då jag under första hälften av 1990-talet hade Skänningeslätten, Bjälbo kyrkby och Omberg som utsikt i 1½ år (andra gången jag flyttade till Skänninge bosatte jag mig vid rådhustorget).

Det var en bra utställning i Skara och jag tyckte att det var extra kul att se hans riktiga tänder som låg i en glasmonter, närmare än så lär jag nog inte komma denna historiska gigant. Efter att ha sett Birger Jarl-utställningen, gick jag till medeltidsavdelningen, tittade bl a hur de i modellform hade skapat en tegelugn. Den ingick i en större modell av Skara under medeltiden. Västergötlands museum är ett roligt museum att besöka, ty deras museitekniker är jäkligt bra på att göra museiutställningar, men även innehållet är tänkvärt, njöt också av en tillfällig 60-talsutställning som visas året ut. Från museet gick jag ut till hembygdsparken, en västgötaskansen i miniatyr och efter det var det dags att lämna museiområdet för stán. På vägen passerar man den gamla veterinärinrättningen finns murarna kvar från stadens forna franciskankonvent. Det blev lunch och lite vykortsskrivande på restaurang Canton vid rådhustorget. En mysig miljö att få förtära sin mat. Sedan var det dags att fortsätta vidare, domkyrkan hade jag besökt redan vid ankomst. I Falköping fikade jag och arbetade på vår hemtentamen i APT-programmet på Systrarnas konditori, vars rörelse har varit igång sedan 1913 och den päronfyllda "potatisen" en specialitet.  Där kan man drömma sig bort i tiden, några decennier. Men verkligheten är inte så illa den heller, Falbygdens ljus under den sena eftermiddagen var också ganska drömlik. Tågresan byttes senare mot en promenad genom östra Göteborg. Målet var Svingeln och sexans spårvagn hem till Kortedala.

Vecka 41 2010

En till två gånger i månaden brukar jag åka till mitt födelselandskap Östergötland, så även denna långhelg, när jag är ledig från mitt nattjobb. Tågresan till Norrköping gick fort, då jag mer eller mindre sov hela resan genom Västergötland och Småland. Väl framme i min födelsestad tog jag treans spårvagn en hållplats till Norr Tull och promenerade sedan upp längs Kungsgatan, även om den geografiskt leder söderut. På Norrköpings stadsmuseum blev jag glatt överraskad att man hade gjort om Forntidsutställningen och arkeologiska utgrävningsresultat från ombyggnaden av E4:an under 1990-talet har getts utrymme, exempelvis den vikingatida handelsplatsen Herrebro och hallbyggnadernas Borg. En digitaliserad visualisering av hällristningslandskapet vid Motala ström ger nog mycket för besökarna, bra gjord… men hade ett fel då man placerade en bronsåldersby intill hällristningarna i Himmelstalund, vilket är historiskt inkorrekt då ristningshällarna därstädes omslöts av vatten. Dock hittade man lite längre västerut i Pryssgården, där havsviken mötte strand vid ett näs under bronsåldern, ett stort antal huslämningar och i somras då jag besökte en utgrävningsplats i Fiskeby var det likadant, dock var dessa senare huslämningar från romersk järnålder och hade en stenlagd väg, 500 m x 6-8 m av vägen grävdes fram, till detta får jag återkomma med information och bilder senare.

Denna vecka har jag haft förmånen att få lyssna på två föreläsningar, den ena av min huvudlärare i APT-programmet vid namn Per Cornell och den andra av arkeologen Stefan Larsson från UV-Syd. Cornell tog upp fältmetodiska frågor, såsom digitala mätmetoder och mycket kring det som vår hemtentamen kommer att handla om, det vill säga möjligheter och problem med Harrismatris (även kallat Harris Matrix, som är en grafisk metod att genom diagram beskriva stratigrafiska relationer), respektive Single Context (vilket innebär att fokus för dokumentation är på en enskild arkeologisk företeelse - en byggsten i undersökningen - och att dokumentationen hålls samman för denna i objekt eller blankettform. Metoden används ofta vid stratigrafisk undersökning), massmaterial (stora artefaktmängder) i arkeologiska sammanhang, avbaning som arkeologisk metod, samt aspekter på undersökningarna av järnåldersbebyggelse inom ramen för Öresundsförbindelsen och Citytunneln i Malmö.

Skåningen Stefan Larsson som är en verkligen vän av att använda Harrismatris hade döpt sitt föredrag till ”Teori, metod och sådana grejor” och höll en mycket givande analys om hur arkeologin har förändrats under de senaste decennierna. Mycket utifrån de egna erfarenheter han har haft av stadsutgrävningar, främst i Lund och andra medeltida städer i Skåne, men även i Norge. Larsson avhandling från Lunds universitet 2000 heter passande nog också ”Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion 1890-1990”.

Annars har mycket tid gått åt att få svar på ett antal frågor som berör sandstenscuppan (skålen till en dopfunt) i min församlingskyrka i Kortedala. Enligt tradition ska den en gång ha stått i Nya Lödöse kyrka, ifall det stämmer kan den dessföre ha stått i Sankt Olofs kyrka i (Gamla) Lödöse, då den senare kyrkan bröts ned enligt Gustav Vasas beslut 1528 och materialet överfördes till Nya Lödöse för att få fart på nybygget därstädes. Likaväl kan den i för sig också ha stått i Härlanda kyrka eller det intill staden belägna Helga kors kapell, vars läge och funktion vi ej känner till, vilka också bröts ned enligt beslutet, taget i Nya Lödöse den 28 augusti 1528. Att så har skett framgår bland annat av de arkeologiska utgrävningar som har skett i Gamlestaden (Nya Lödöse) 1915-1918. Där formtegel i mått och form överensstämde med fynd som gjorts med arkeologiska utgrävningar i Lödöse 1919. Sannolikt hör det funna medeltida formteglet i Nya Lödöse till de byggnadsdelar från Lödöse, som med Gustav Vasas tillstånd överflyttades 1528. Kyrkan i Nya Lödöse är dessutom till planform en spegelbild av Sankt Olofs kyrka i Lödöse, vilket intendent Harald Widéen har klargjort i Fornvännen 1950.

Denna återvinning av byggnadsmaterial som Gustav Vasa dikterade runt omkring i riket, var han inte allena om. Danska kungarna var likadana, exempelvis revs det forna dominikankonventet i Åhus i början av 1600-talet, bland annat i brev 1614 lämnas närmare instruktioner om tillvaratagande av stenmaterialet, så att det kunde lastas på pråmar för vidare befordran. Det är en orsak till att endast grunderna av byggnader som Sankt Olofs kyrka och dominikankonventet i Lödöse, men även de flesta av de kyrkliga byggnaderna som i orter som Skänninge inte har mycket till lämningar att visa upp. I det senare fallet är det främst Vadstena slott som uppbyggdes av gammalt kyrko- och konventsmaterial. Jag minns ett tillfälle på 1990-talet då medeltidsklädda skänningebor åkte till Vadstena, slog post vid den dåvarande enda bron till slottet och tänkte återföra stenar och tegel till Skänninge, hade de gjort slag i saken skulle inte mycket återstå av Vadstena slott.

I alla fall har denna lilla undersökning som jag gör tillsammans med personal på Lödöse museum lett till att jag har gått igenom material på Göteborgs stadsmuseums arkiv och Nya Lödösesamlingen på Gamlestadens bibliotek, samt att jag har besökt Allhelgonakyrkan i Kortedala tvenne gånger för att mäta upp och avfotografera cuppan, samt intervjua församlingens mycket trevliga och mötesgående personal som har vetskap om cuppans förhistoria. Ännu återstår en del frågor, men hittills har det gett så mycket att jag har kunnat sammanställa en liten rapport om denna raritet.

 Vecka 40 2010

I måndags var jag i Lödöse och såg hur grävmaskinen återtäckte den medeltida tegelugnen med jord, men dessföre lades en avskiljande vit filt över ugnsruinerna, ifall gropen ska återuppgrävas i framtiden. Annars var jag större delen av dagen i fyndbearbetningsrummet på Lödöse museum och rengjorde de fynd som ingår i Anna Ihrs forskning. Flera hundra års undangömning i stadens svarta jord kan behöva lite tvätt och omvårdnad för att kunna bli möjlig att analysera vid fyndregistrering.

Det finns mycket jag gillar med arkeologi, varav en sak är alla möten med spännande människor. Kontaktnäten är vida, inte bara inom Sverige utan även internationellt. Ty mitt i allt borstande med vatten så kommer den isländske arkeologen Bjarni F. Einarsson in med museets chef antikvarien Sonia Jeffery och ett spontant samtal uppstår mellan dem och Ihr, som strax innan hade kommit in från utgrävningsplatsen. Det är nästan som om den västnordiska berättartraditionen från Snorre Sturlassons (1178-1241) dagar får nytt liv, arkeologin på Island och Färöarna blir ett givet samtalsämne. Ihr har bland annat grävt på Färöarna. Einarsson är en av Islands mest erfarna arkeologer. Han har arbetat på platser som sträcker sig från början av den mänskliga bebyggelsen i Skandinavien till Nya tidens århundraden.

Lödöse gav så mycket mer denna dag, även om jag inte har varit så mycket där har jag fått en givande samtalspartner i arkiv-, biblioteks- och samlingsansvariga Ing-Marie Trägårdh. Hennes kunskaper om Lödöse är enorma och vi har flera samtalsämnen på gång, exempelvis täljstensartefakter, byggnader i Lödöse, tegel och dominikanorden. Extra intressant var det att få gå ned i en källare vid utgrävningsplatsen, som visar murar från dominikankonventet som låg platsen. Dominikanerna anlade vid deras ankomst till Lödöse 1243 ett konvent, på samma plats där det tidigare hade funnits ett romanskt byggnadsverk, troligtvis en sockenkyrka i den äldsta medeltidens Lödöse. Åren 1993-1998 var jag på flera sätt involverad i dominikanordens etablering i Norden, då jag bland annat inom projekt Hyttan byggde en modell av Sankt Olofs konvent i Skänninge, skrev två skrifter som berörde dominikanerna i den östgötska staden, medverkade i jubileumskommittén som förberedde Skänninge Möte 750 år 1998 och iklädde mig ofta i medeltidskläder i roller som Karelius de Dacia från dominikankonventet i svenska Viborg. Källarbesöket fick mig att tänka på att även S:ta Ingrids konvent i Skänninge har resulterat i att vissa stadsbor har delar av konventet som boendemiljö. Det skulle jag också vilja ha. Det är väl bara arkeologer som vill ha en massa fornminnen på sin tomt. 

Föreläsningarna i APT-programmet var som vanligt mycket givande. Den förra hölls av arkeologen Ulf Bertilsson. En kunnig man som har varit lärare på vår institution i Göteborg för drygt 30 år sedan, sedan jobbat med UNESCO:s världsarv och numera med Svenskt Hällristnings Forsknings Arkiv med säte i Tanum. Den senare hölls av arkeologen Peter Skoglund från Sydsvensk Arkeologi AB, som är en sammanslagning av Regionmuseet Kristianstads och Malmö Museers arkeologer. Bolaget arbetar med uppdragsarkeologi i hela Sydsverige, men framförallt i Skåne, och erbjuder tjänster i form av arkeologiska utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skoglund som ursprungligen är från Halland och tidigare varit verksam på Smålands museum i Växjö, berättade om hur han från att ha doktorerat inom bronsåldern 2005, numera har väl satt sig in i det skånska järnålderslandskapet. Det som först efter utgrävningarna i Fosie IV 1979-1983 fick sina numera talrika långhus, innan dess var det ett okänt begrepp inom svensk arkeologi, även om man i Holland och Danmark var igång med sina forskningsinriktade avbaningar redan på 1950-talet. I Fosie kom det vara flera danska arkeologer på plats och med deras hjälp blev därför projektet forskningsmässigt banbrytande. Vilket gjorde att utgrävningarna i samband med uppförandet av Öresundsbron och Citytunnelprojektet i Malmö har kunnat flytta fram arkeologins landvinningar ännu fler steg. Man kan numera följa järnåldersmänniskornas boendemönster genom århundradena genom de hundratals huslämningar som har banats fram, långhusen skiftar karaktär och under senare delen av romersk järnålder (200 e Kr – 300 e Kr) så verkar kustbygden ha blivit osäker att bebo och folket flyttar in till inre delarna av landet och återkommer inte först under 700-talet e Kr, då bebyggelsen expanderar mot kusten igen. Folkvandringstidens fornborgar kan ha samband med denna turbulenta tid. Peter Skoglund har varit med och tagit fram en bok i ämnet som heter ”Gården i landskapet. Tre bebyggelsearkeologiska studier”, som sammanfattar Citytunnelprojektet.

Ett annan arkeologisk utgrävning som har varit högaktuell denna vecka är den inom kvarteret Mästaren i Kalmar, som vi skulle göra ett fiktivt anbud, både för en förundersökning som en särskild arkeologisk undersökning. Det gav nog alla oss studenter en hel del huvudbry, men inte så konstigt om man tänker efter att uppgiften bygger på ett verkligt anbudsförfarande, som RAÄ – UV Öst vann. Det visste jag innan skoluppgiften, för sommaren 2009 besökte jag Kalmar och blev guidad av utgrävningsledaren Göran Tageson, som doktorerade 2002 vid Lunds universitet med avhandlingen ”Biskop och Stad - aspekter av urbanisering och sociala rum i medeltidens Linköping”. I Kalmar fick jag bland annat veta att kvarteret Mästaren började bebyggas i samband med Kalmars flytt till Kvarnholmen 1645-1658 från det medeltida läget vid Kalmar slott och utgrävningen kom att inrikta sig på följa sex stadstomters förändring över tid under 1600- och 1700. De två nästkommande århundradena var relativt sett väldokumenterade, men informationen om kvarterets äldsta tider skulle kompletteras och jämföras med det rika kartmaterial och historiska källmaterial som bevarats. I kvarteret Mästaren bodde hantverkare såsom skräddare, snickare och skomakare på de långsmala tomterna i kvarteret. Före var det nuvarande kvarteret Mästaren en del av Kalmarsund, men kom att fyllas ut av fyllnadsmassor.

Våra anbud genomgick ett seminarium som leddes av vår lärare Per Cornell och arkeologen Susanne Axelsson från Länsstyrelsen, lite nervöst och mycket skratt. Det blev en skoldag, kommande vecka börjar vi moment 3 av den första terminen, samt får lyssna på fler givande föreläsningar av yrkesverksamma arkeologer.

Det är intressant att följa en forskningsgrävning, såsom den arkeologen Anna Ihr håller i Lödöse i jakt på medeltida glasframställning. Invid det forna dominikankonventet i Lödöse öppnade hon en utgrävningsgrop för drygt två år sedan, men den kom att läggas igen och i år fortsatte hon med att gå djupare ned i kulturlagren, vilka kan vara mycket djupa i svenska medeltidsstäder. Fram till Nya tiden importerades en stor del av glasråvaran om den inte kom hit som förädlade produkter, såsom romersk glas redan under romersk järnålder. Senare under exempelvis vikingatiden hade vi glashantverk, men då smälte vi halvfabrikat till de glaspärlor som tillverkades på plats. Exempel har hittats bl a i den vikingatida handelsplatsen i Herrebro, som senare kom att ersättas av staden Norrköping, men givetvis även i Birka, Hedeby och Ribe för att nämna några orter.

Under medeltiden torde det dock ha förekommit sporadisk glastillverkning vid framställning av planglas i lokala hyttor till fönster åt kloster, konvent och kyrkor. Ty märkligt vore om man kunde bygga stora tegelkomplex, men inte göra fönster. De arkeologiska bevisen hittills har dock varit sparsamma om äldre glasbruk, men skriftliga finns bland annat om det gjordes glas i Vadstena kloster under slutet av 1300-talet, då lekbrodern Benedikt var verksam som glasmästare och undervisade andra klosterbröder i denna konst. Även tre andra vadstenabor känns till vid namn som sysslade med glasframställning under medeltiden. Denna vecka har grävningsledaren Ihr vid sidan av arkeologer från Göteborgs universitet haft hjälp av arkeologen Eva Žerna från Tjeckien som är specialist på Böhmen, som har varit känd för sin glasproduktion sedan 1300-talet.

En annan specialist är arkeologen Göte Nilsson Schönborg, som höll föreläsning för oss i APT-programmet i tisdags om Nya tidens stadsarkeologi, främst 1600- och 1700-tal. Passar bra då vi nu arbetar med ett fiktivt anbud för en slutundersökning av flera samtida tomter på Kvarnholmen i Kalmar. Det han inte vet om svenskt ostindieporslin är inte värt att veta. Tidigare då jag var aktiv medlem i studentföreningen GAST, hade vi han som föreläsare och senare i höst kommer han till Fornminnesföreningen i Göteborg och föreläser om hans senaste projekt, ett orangeri på Gunnebo slott som han grävt fram tillsammans med studenter från Göteborgs universitet. Intressant och det kan man även säga att Egon Rommedahls heldagsföreläsning i etik på hotell Kusten i Majorna var i torsdags. Rommedahl, född smålänning och numera bosatt i Kungälv, är utbildad teolog och psykoterapeut.

Veckans kunskapsinhämtande fortsatte i Stockholm, där jag i helgen tillsammans med medlemmar ur fornminnesföreningen besökte två museer. På Medelhavsmuseet fick vi en guidad visning av intendent Kristian Göransson i Cypern-utställningen och i ett bergrum under Östasiatiska museet såg vi på egen hand delar av den välkända kinesiska Terrakottaarmén från Xian, dock väl förberedda då vår sekreterare Else-Marie Lindroth berättade om föremålen som inte bara uppvisade tio av de välkända soldaterna i naturlig storlek från Xian, utan även figurer från Han-dynastin, vilka är mindre. Sammanlagt 320 föremål med vikten 12 ton flögs hit. Terrakottaarmén som skulle skydda den döde kejsaren Qin Shihaungdi byggdes för drygt 2200 år sedan och är ett av 1900-talets största arkeologiska fynd, vilken jag har känt till alltsedan barndomen, då de upptäcktes av några bönder 1974 som skulle gräva en brunn. Världskulturarv blev det redan efter 13 år. Verkligen kul att se!

Dessutom var det mycket trevligt att få umgås med göteborgare med samma intressen som en själv, samtalen under resan var mycket givande. Det var tre år sedan jag senast besökte Stockholm, är där alldeles för sällan numera. Därför kan jag idag förvånas över nybyggnationer och en massa spårvagnar… inte bara en museilinje utan att det även möjlighet att åka till Sergels torg med Norrköpingslån och susa fram modernt på tvärbanan som passerar orter som Hammarby Sjöstad, där vi bodde över natten.