Mjödet flöt i hallens dryckeslag.
Vecka 29 2011
Ett av de spår som nordborna lämnade kvar i Ryssland efter sina vikingafärder är ordet Мёд och uttalas ungefär som Mjåt på svenska och betyder honung och mjöd. I ryska krönikor nämns första gången ett mjödrecept 880 e Kr. Man tog i det två tredjedelar eller mer av honung och en tredjedel av saft av bär (vanligtvis användes tranbär, körsbär eller hallon), utan tillsats av vatten. Blandningen utsattes för naturlig jäsning på fat eller öppna kar och efter en tid överfördes den jästa drycken till tunnor, som hade grävts ned i marken för en lång tid - ca 15-20 (ibland upp till 40) år. Den kortaste framställningstiden för en färdig dryck var 5-8 år, även om detta mjöd ansågs vara underexponerad. Nackdelen med denna process var ju givetvis att den tog för lång tid att göra och på grund av detta användes mycket sällan. Det finns inga svenska recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 14- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov. Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.
I Norden var mjöd en gudadryck under yngre järnåldern. Enligt de norröna gudasagorna var det Oden som stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstod sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil gick geten Heidrun ur vars spenar det rann mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall. Men hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser, exempelvis i hallbyggnaden i forntidens Kungahälla eller Beowulfs Lejre.[1]
Hallen är en av de rumsmiljöer som ständigt återkommer i Beowulkvädet. Verserna 64-98 kan man läsa hur kung Hroðgar i Lejre uppför en stor hall som han döper till Heort (Hjort), där dricks det rikligt med mjöd och skaldstycken kvädas.
Sedan blev stridslycka given Hroðgar
þa wæs Hroðgare heresped gyfen,
Ära i striden, så att hans kära fränder
wiges weorðmynd, þæt him his winemagas
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
georne hyrdon, oðð þæt seo geogoð geweox,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
magodriht micel. Him on mod bearn
Viljan att bjuda männen bygga en hall,
þæt healreced hatan wolde,
ett större mjödhus,
medoærn/ micel,
Än människors barn någonsin sport
men gewyrcean, þonne/ yldo bearn æfre gefrunon,
Samt därinne åt unga och gamla
ond þær on innan eall gedælan
Utdela allt, som Gud honom givit
geongum ond ealdum, swylc him god sealde
Utom folklandet och männens liv.
buton folcscare ond feorum gumena.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
ða ic wide gefrægn weorc gebannan manigre mægþe
På denna jord att sira verket,
geond þisne middangeard,
Krigarnas bostad. Han lyckades snabbt
folcstede frætwan. Him on fyrste gelomp,
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
ædre mid yldum, þæt hit wearð ealgearo,
Den största av hallar;
healærna mæst;
gav den namnet Hjort, han som vida hade Bud och välde.
scop him Heort naman, se þe his wordes geweald wide hæfde.
Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
He beot ne aleh, beagas dælde,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
sinc æt symle. Sele hlifade,
Hög och vid mellan hornen, bidade den leda
heah ond horngeap, heaðowylma bad,
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
laðan liges; ne wæs hit lenge þa gen
när far och måg stod i fejd,
þæt se ecghete/ aþumsweorum/,
för krig och hat som vaknade igen.
æfter wælniðe wæcnan scolde.
En tid fördrog då den starke gasten,
ða se ellengæst earfoðlice
Som bidade i mörker, blott med möda
þrage geþolode, se þe in þystrum bad,
det han varje dag högt hörde
þæt he dogora gehwam dream gehyrde
jubel i hallen: där var harpans klang,
hludne in healle; þær wæs hearpan sweg,
ljuv sång av skalden. Han sjöng som visste
swutol sang scopes. Sægde se þe cuþe
berättelser om människors ursprung,
frumsceaft fira feorran reccan,
Kvad att den allsmäktige skapade jorden,
cwæð þæt se ælmihtiga eorðan worhte/,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
wlitebeorhtne wang, swa wæter bebugeð,
Satte segerstolt solens och månens
gesette sigehreþig sunnan ond monan
ljus att lysa landboende
leoman to leohte landbuendum
och flätade jordens sköte
ond gefrætwade foldan sceatas
med lemmar och löv, livet för alla skapat
leomum ond leafum, lif eac gesceop
I alla de släkter, som levande vandra.
cynna gehwylcum þara ðe cwice hwyrfaþ.
I verserna 611-644 i Beowulfkvädet kan man läsa om ytterligare en fest i hallen Hjort, där Beowulf möter Hroðgar och hans hustru Vealhtheov, varvid trohetsband knyts mellan dem genom att kungen och drottningen bjuder på musik, dryck, mat och skatter, medan Beowulf lovar skydd och vapenstyrka åt sin nya herre.
Där var skratt bland hjältarna, harpoklang ljöd,
ðær wæs hæleþa hleahtor/, hlyn swynsode,
Orden voro glada. Fram gick Vealhtheov,
word wæron wynsume. Eode Wealhþeow forð,
Hroðgars gemål, kungligt bemyndig
cwen Hroðgares, cynna gemyndig,
Hälsade guldsmyckad männen i hallen;
grette goldhroden guman on healle,
Och då gav den högättade kvinnan en bägare
ond þa freolic wif ful gesealde
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
ærest Eastdena eþelwearde,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
bæd hine bliðne æt þære beorþege,
landets levande. Han med lust mottog
leodum leofne. He on lust geþeah
bankett och salsbägare, den segerrike konungen.
symbel ond seleful, sigerof kyning.
Omkring då gick Helmingarnes dam
Ymbeode þa ides Helminga
till yngre och äldre överallt,
duguþe ond geogoþe dæl æghwylcne,
utdelade skatter, tills så fogade sig,
sincfato sealde, oþþæt sæl alamp
det till Beowulf, högsinnade drottningen
þæt hio Beowulfe, beaghroden cwen
den ringprydda, mjödbägare bar.
mode geþungen, medoful ætbær.
Hälsade göternas lord, Gud tackade
grette Geata leod, gode þancode
med visfasta ord, det att hennes vilja beviljades
wisfæst wordum þæs ðe hire se willa gelamp
det hennes önskan jarl belyfta
þæt heo on ænigne eorl gelyfde
Få hjälp emot dåden. Han bägaren emottog,
fyrena frofre. He þæt ful geþeah,
väldig i krig, utav Vealhtheov.
wælreow wiga, æt Wealhþeon.
Och då yttrades god bekämpning,
ond þa gyddode guþe gefysed;
Beowulfs ljud, barn av Ecgtheov:
Beowulf maþelode, bearn Ecgþeowes:
”Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
Ic þæt hogode, þa ic on holm gestah,
Satte mig i farkosten med min skara,
sæbat gesæt mid minre secga gedriht,
Att jag skulle fullständigt uppfylla
þæt ic anunga eowra leoda
Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
willan geworhte oþðe on wæl crunge,
fiendegreppet fast. Jag utförandet skall
feondgrapum fæst. Ic gefremman sceal
jarlens bragd, eller ända dagen
eorlic ellen, oþðe endedæg
och i denna mjödhall min sista dag.”
on þisse meoduhealle minne gebidan.”
Till kvinnan dessa ord väl verkade
ðam wife þa word wel licodon,
kampskrytande Götens; Ljust guldsmyckad
gilpcwide Geates; eode goldhroden
den högättade drottningen med hennes make satte sig
freolicu folccwen to hire frean/ sittan.
Därefter, liksom förut, inne i hallen
þa wæs eft swa ær inne on healle
talades käcka ord och var glatt
þryðword sprecen, ðeod on sælum,
det segerrika folket, var bullersamt.
sigefolca sweg, oþþæt semninga.[2]
De sociala strukturerna i järnålderns norröna samhällen upprätthölls genom givandet av gåvor av guld, mat och dryck kring hallens spishäll. Dessa ritualer hade strikta ceremoniella regler och dryckesbägarna var av det finaste slag, ofta av romerskt importglas eller av fint inhemskt hantverk i keramik eller horn.[3]
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Mjöd 2011-07-21.
[2] Beowulf i original, på anglosaxiska hittas under länken http://rpo.library.utoronto.ca/poem/19.html 2011-07-22.
[3] Richard Grönwall, Kammargraven som symbol för hög status. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:35f. Om gavelhorn, se vidare Frans Herschend, Livet i Hallen. Tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 1997:22f.