Mjödet flöt i hallens dryckeslag.

Harri Blomberg blickar österut i Arkösund på Vikbolandet. Vecka 29 2011

 


 

Ett av de spår som nordborna lämnade kvar i Ryssland efter sina vikingafärder är ordet Мёд och uttalas ungefär som Mjåt på svenska och betyder honung och mjöd. I ryska krönikor nämns första gången ett mjödrecept 880 e Kr. Man tog i det två tredjedelar eller mer av honung och en tredjedel av saft av bär (vanligtvis användes tranbär, körsbär eller hallon), utan tillsats av vatten. Blandningen utsattes för naturlig jäsning på fat eller öppna kar och efter en tid överfördes den jästa drycken till tunnor, som hade grävts ned i marken för en lång tid - ca 15-20 (ibland upp till 40) år. Den kortaste framställningstiden för en färdig dryck var 5-8 år, även om detta mjöd ansågs vara underexponerad. Nackdelen med denna process var ju givetvis att den tog för lång tid att göra och på grund av detta användes mycket sällan. Det finns inga svenska recept på mjöd bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 14- och 1500-talen, vilket också är den epok där mjödtillverkning och mjöddryckesvanor är bäst dokumenterade. Mjöd var till exempel ett vanligt förekommande inslag vid Gustav Vasas hov. Efter 1500-talet blev mjöd betydligt ovanligare, vilket tros bero på en rad faktorer. Biodling skall ha blivit mindre omfattande, dels på grund av att socker blev billigare, dels på grund av att kyrkan ej längre hade samma behov av vax, och också på grund av att importerat vin hade börjat ersätta mjödet.


Vikingaskeppet Sigrid Storrådas drakhuvud.
 

I Norden var mjöd en gudadryck under yngre järnåldern. Enligt de norröna gudasagorna var det Oden som stal det så kallade suttungamjödet från jättar och gav det till asar och män som förstod sig på att skalda. Högst upp på världsträdet Yggdrasil gick geten Heidrun ur vars spenar det rann mjöd som dricks av fallna kämpar i Valhall. Men hur omfattande människornas mjöddrickande var under vikingatiden är dock mindre känt. Det äldsta arkeologiska fyndet i Norden är ett kärl från bronsåldern som påträffats i Danmark vari det finns rester av jäst dryck beredd på bland annat lingon och honung. Dessa rester har tolkats som någon form av mjöd. Mjödet tros ha varit en dyr högprestigedryck som främst konsumerades vid högtider eller användes som gåva för att säkra allianser, exempelvis i hallbyggnaden i forntidens Kungahälla eller Beowulfs Lejre.[1]


Lejrehal i Lejre, Sjælland, Danmark var hallbyggnad från Vikingatiden. Dess mått var 48,5 meter lång, 11,5 meter bred and 10 meter hög. 


Hallen är en av de rumsmiljöer som ständigt återkommer i Beowulkvädet. Verserna 64-98 kan man läsa hur kung Hroðgar i Lejre uppför en stor hall som han döper till Heort (Hjort), där dricks det rikligt med mjöd och skaldstycken kvädas.

 

Sedan blev stridslycka given Hroðgar

þa wæs Hroðgare heresped gyfen,
Ära i striden, så att hans kära fränder

wiges weorðmynd, þæt him his winemagas
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,

georne hyrdon, oðð þæt seo geogoð geweox,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp

magodriht micel. Him on mod bearn
Viljan att bjuda männen bygga en hall,

þæt healreced hatan wolde,
ett större mjödhus,

medoærn/ micel,

Än människors barn någonsin sport

men gewyrcean, þonne/ yldo bearn æfre gefrunon,

Samt därinne åt unga och gamla

ond þær on innan eall gedælan

Utdela allt, som Gud honom givit

geongum ond ealdum, swylc him god sealde

Utom folklandet och männens liv.

buton folcscare ond feorum gumena.


Hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.

Jag har sport, att han vida bjöd mången stam

ða ic wide gefrægn weorc gebannan manigre mægþe

På denna jord att sira verket,

geond þisne middangeard,

Krigarnas bostad. Han lyckades snabbt

folcstede frætwan. Him on fyrste gelomp,

Inom utsatt tid få fullständigt färdig

ædre mid yldum, þæt hit wearð ealgearo,

Den största av hallar;

healærna mæst;

gav den namnet Hjort, han som vida hade Bud och välde.

scop him Heort naman, se þe his wordes geweald wide hæfde.

Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,

He beot ne aleh, beagas dælde,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,

sinc æt symle. Sele hlifade,

Hög och vid mellan hornen, bidade den leda

heah ond horngeap, heaðowylma bad,


Gavelhorn på hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.

Lågans vågor. Ej dröjde det länge,

laðan liges; ne wæs hit lenge þa gen
när far och måg stod i fejd,

þæt se ecghete/ aþumsweorum/,

för krig och hat som vaknade igen.

æfter wælniðe wæcnan scolde.

En tid fördrog då den starke gasten,

ða se ellengæst earfoðlice
Som bidade i mörker, blott med möda

þrage geþolode, se þe in þystrum bad,

det han varje dag högt hörde

þæt he dogora gehwam dream gehyrde

jubel i hallen: där var harpans klang,

hludne in healle; þær wæs hearpan sweg,

ljuv sång av skalden. Han sjöng som visste

swutol sang scopes. Sægde se þe cuþe
berättelser om människors ursprung,

frumsceaft fira feorran reccan,

Kvad att den allsmäktige skapade jorden,

cwæð þæt se ælmihtiga eorðan worhte/,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;

wlitebeorhtne wang, swa wæter bebugeð,
Satte segerstolt solens och månens

gesette sigehreþig sunnan ond monan
ljus att lysa landboende

leoman to leohte landbuendum
och flätade jordens sköte

ond gefrætwade foldan sceatas

med lemmar och löv, livet för alla skapat

leomum ond leafum, lif eac gesceop

I alla de släkter, som levande vandra.

cynna gehwylcum þara ðe cwice hwyrfaþ.


Hallbyggnad på Ribe VikingeCenter.
 

I verserna 611-644 i Beowulfkvädet kan man läsa om ytterligare en fest i hallen Hjort, där Beowulf möter Hroðgar och hans hustru Vealhtheov, varvid trohetsband knyts mellan dem genom att kungen och drottningen bjuder på musik, dryck, mat och skatter, medan Beowulf lovar skydd och vapenstyrka åt sin nya herre.

 

Där var skratt bland hjältarna, harpoklang ljöd,

ðær wæs hæleþa hleahtor/, hlyn swynsode,
Orden voro glada. Fram gick Vealhtheov,

word wæron wynsume. Eode Wealhþeow forð,

Hroðgars gemål, kungligt bemyndig

cwen Hroðgares, cynna gemyndig,

Hälsade guldsmyckad männen i hallen;

grette goldhroden guman on healle,

Och då gav den högättade kvinnan en bägare

ond þa freolic wif ful gesealde

Först åt öst-danernas odals skyddsherre,

ærest Eastdena eþelwearde,

Bad honom vara blid vid detta ölgille,

bæd hine bliðne æt þære beorþege,

landets levande. Han med lust mottog

leodum leofne. He on lust geþeah

bankett och salsbägare, den segerrike konungen.

symbel ond seleful, sigerof kyning.


Detalj av Bayeuxtapeten, som visar gavelhorn på en hallbyggnad.

Omkring då gick Helmingarnes dam

Ymbeode þa ides Helminga

till yngre och äldre överallt,

duguþe ond geogoþe dæl æghwylcne,

utdelade skatter, tills så fogade sig,

sincfato sealde, oþþæt sæl alamp

det till Beowulf, högsinnade drottningen

þæt hio Beowulfe, beaghroden cwen

den ringprydda, mjödbägare bar.

mode geþungen, medoful ætbær.

Hälsade göternas lord, Gud tackade

grette Geata leod, gode þancode

med visfasta ord, det att hennes vilja beviljades 

wisfæst wordum þæs ðe hire se willa gelamp
det hennes önskan jarl belyfta

þæt heo on ænigne eorl gelyfde

Få hjälp emot dåden. Han bägaren emottog,

fyrena frofre. He þæt ful geþeah,

väldig i krig, utav Vealhtheov.

wælreow wiga, æt Wealhþeon.

Och då yttrades god bekämpning,

ond þa gyddode guþe gefysed;

Beowulfs ljud, barn av Ecgtheov:


Harri Blomberg vid en av landets högsta runstenar vid Törnevalla kyrka.

Beowulf maþelode, bearn Ecgþeowes:

”Det var min föresats, då jag gick till sjöss,

Ic þæt hogode, þa ic on holm gestah,
Satte mig i farkosten med min skara,

sæbat gesæt mid minre secga gedriht,

Att jag skulle fullständigt uppfylla

þæt ic anunga eowra leoda

Edert folks önskan eller falla på valplatsen,

willan geworhte oþðe on wæl crunge,

fiendegreppet fast. Jag utförandet skall

feondgrapum fæst. Ic gefremman sceal

jarlens bragd, eller ända dagen

eorlic ellen, oþðe endedæg

och i denna mjödhall min sista dag.

on þisse meoduhealle minne gebidan.

Till kvinnan dessa ord väl verkade

ðam wife þa word wel licodon,

kampskrytande Götens; Ljust guldsmyckad

gilpcwide Geates; eode goldhroden

den högättade drottningen med hennes make satte sig

freolicu folccwen to hire frean/ sittan.


Suntaksstolen med sitt varghuvud, från tidigt 1100-tal har sannolikt likheter med högsätet i hallen. Foto av Sven Rosborn.

Därefter, liksom förut, inne i hallen

þa wæs eft swa ær inne on healle

talades käcka ord och var glatt

þryðword sprecen, ðeod on sælum,

det segerrika folket, var bullersamt.

sigefolca sweg, oþþæt semninga.[2]

 

Runstenen vid Törnevalla kyrka, vars minnestext refererar till en gillesbroder.

De sociala strukturerna i järnålderns norröna samhällen upprätthölls genom givandet av gåvor av guld, mat och dryck kring hallens spishäll. Dessa ritualer hade strikta ceremoniella regler och dryckesbägarna var av det finaste slag, ofta av romerskt importglas eller av fint inhemskt hantverk i keramik eller horn.[3]

Harri Blomberg och tre runstenar vid Å nya kyrka på Vikbolandet.




[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mjöd 2011-07-21. 

[2] Beowulf i original, på anglosaxiska hittas under länken http://rpo.library.utoronto.ca/poem/19.html 2011-07-22.

[3] Richard Grönwall, Kammargraven som symbol för hög status. Makt, kult och plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. Kultplatser. Nr 5. Två seminarier arrangerade av Stockholms läns museum under 2009 och 2010:35f. Om gavelhorn, se vidare Frans Herschend, Livet i Hallen. Tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet 1997:22f.

Harri Blomberg i Arkösund på Vikbolandet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0