Vråkulturen - en tidigneolitisk samling av boplatser i Södermanland.

Harri Boys bil parkerad vid Katrineholms järnvägsstation. Vecka 21 2011



I samband med mitt senaste besök i Östergötland, passade jag på vid avfärd till Göteborg att tillsammans med min goda vän Malin Hansson från Tingstad i Norrköpings kommun, att besöka ett par fornlämningsmiljöer i Katrineholms kommun i Sörmland, varav den första var en knappt 35 meter lång skeppsformad stensättning vid namn Glysas grav, som enligt traditionen ska vara en jättinnas grav. År 1935 undersöktes stensättningen under ledning av Ivar Schnell. Fynden var få. Arkeologerna hittade en stenyxa i gravfyllningen och en gravgömma med aska i graven. När gravfynden var få blir gravens tillkomsttid svår att bestämma, men man antar att den är från brons- eller järnåldern. I den södra sidan av skeppsgraven, finns en rest sten vid den tilltänkta stäven, så har fordom även funnits i den norra. Ett intressant objekt, som man förstår att folktraditionen kretsat kring och enligt sägnen var Glysa en jättinna som i tidernas begynnelse dödades av troll och begravdes här.


Harri Blomberg provligger Glysas grav i Katrineholms kommun
 

En till 1930-talet synes okänd forntida boplats vid gården Östra Vrå, öster om Katrineholm, blev dock den stora behållningen. Den har namngett en hel forntida kultur. Vråkulturen kan räknas till trattbägarkulturen och har likheter med densamma. År 1935 återfann geologen Sten Florin (1905-1987) den neolitiska boplatsen. I de arkeologiska utgrävningarna hittades rektangulära husgrunder av sten samt stenverktyg, malstenar och krukskärvor. Den tidigaste vråkeramiken (trattbägare) återfanns på boplatsen vid Mogetorp, Stora Malms socken, strax väster om Katrineholm. Kärlen har snör- och stämpelintryck samt runda bottnar. De är tillverkade av kalkfri lera med magring av krossad granit. Mogetorps boplats ligger högt vid Littorinahavets högsta gränslinje. Här återfinns rektangulära jordblandade stenvallar som utgjort husgrunder. Benmaterialet är nästan förmultnat. I Östra Vrå har också benmaterialet delvis förmultnat, men man har kunnat dra slutsatser att stenåldersbefolkningen där livnärt sig av fiske, jakt, boskapsskötsel och odling, men till skillnad mot Sydskandinaviens större bestånd av nötkreatur, höll man sig i Sörmland främst med får, getter och svin.  Keramiken här är i jämförelse med Mogetorp rikare och med mer varierad dekor. Färgen på kärlen är ej från grågul till gråsvart utan från grågul till brungul. Boplatsen vid Brokvarn i Turinge väster om Södertälje representerar den yngsta fasen i Vråkulturen. Keramiken har flata bottnar och påminner om gropkeramik. Ibland är mynningsranden försedd med finger- och nagelintryck. Färgen på kärlen är från gulbrun till gråbrun. Även vid Malma hed i Malmköping återfinns en boplats tillhörande Vråkulturen.[1]

Harri Blomberg besöker en rekonstruktionsmiljö i Östra Vrå, bestående av byggnader tillhörande Vråkulturen.
 

Vråkulturen existerade i övergången mellan mesolitikum och neolitikum, då Sveriges första jordbrukslandskap föddes. Bondekulturen var en ny företeelse och därför kallas neolitikum även för bondestenåldern. Den föregående fasen av stenåldern skiljde sig markant åt, men hur mycket tål att diskuteras.


Harri Blomberg besöker Vrå fornby.
 

Arkeologen Jimmy Strassburg hävdar i en artikel från 2002 att arkeologer tenderar att tolka mesolitiska och neolitiska förhållanden på mycket olika sätt. För mesolitikum menar han att ett biologiskt synsätt och människors anpassning till en föränderlig natur alltför mycket dominerar tolkningar och diskussioner kring sociala och kulturella förhållanden. Frågan är om Strassburg har rätt i sin kritik, eller är kritiken är obefogad?[2]

Harri Boy lyser upp mörkret i fornhuset med sin lasersyn.


Arkeologen Evert Baudou har inte många exempel att visa upp från mesolitikum i sin bok Norrlands forntid – historiskt perspektiv, då de flesta norrländska fyndigheterna härrör från neolitikum, men han menar att den tidigaste invandringen till Norrland som uppkom under årtusendet 7000 – 6000 f Kr gjordes av grupper av människor som hade med sig många generationers erfarenheter av både kust- och skogsland, den kunde ta vara på skogarnas och insjöarnas resurser och kunde arbeta i flinta (som fick ”importeras” till Norrland) och många lokala bergarter. Sammantaget ger boplatsutgrävningarna i Norrland som härleder till denna tid inte mycket kunskap, utan han anser att antaganden istället får bygga på ”mycket allmänt hållna antropologiska åskådningar som fynden får illustrera. Den sociala organisationen antas höra hemma bland de s k bandsamhällena”.[3] 


Fällfors i Skellefteå kommun, fotograferad av Lukas Riebling.

Lundfors, 2 mil sydväst om Skellefteå i Västerbotten, är ett boplatsområde som dateras kring 4 200 f Kr och beskrivs som ett typiskt jägarstenålderssamhälle med sju funna boplatser på den nordöstra sidan av en smal havsvik, med fyra kvartsgruvor inom knappt en mils radie. Dessa kustnära boplatser antas ha varit en gemensam samlingsplats under hösten då människogrupper från olika boplatser inåt land, där de bodde resterande delen av året, möttes för ”gemensamma sociala aktiviteter såsom överläggningar, byteshandel, giftermål och fester, allt enligt en väl känd antropologisk modell. För att en plats skall väljas som samlingsplats fordras att det finns tillräckliga näringsresurser men också gärna någon annan resurs av gemensamt intresse. De två kraven fylldes av höstens intensiva sälfångst och tillgången till kvartsgruvorna”.[4]

Mesolitiska stenverktyg från en boplats i Motala.
 

Baudou är medveten om Jimmy Strassburgs kritik av indelningarna mellan mesolitikum och neolitikum, bl a anser han att Norrland ej kan uppdelas kronologiskt på liknande sätt som södra Sverige och kapitlet om mesolitikum avslutas med orden:

”Det är ett vanligt problem att de av arkeologerna konstruerade gränserna inte har hållits konsekvent av de forntida människorna.”[5]

Mesolitiskt material från en boplats i Motala.

Den neolitiska perioden är längre i Sydskandinavien då bosättningarna är äldre där, beroende på inlandsisens tidigare tillbakadragande. Den 17 november 2005 gjorde jag ett besök på Trelleborgs stadsmuseum. Målet var att se på Skateholmsutställningen. Det kan vara intressant att titta på hur Göran Burenhults Arkeologi i Norden 1 beskriver fyndigheterna från Skateholm. Huvudförfattaren har överlåtit den huvudsakliga tolkningen åt medförfattaren Lars Larsson.

 

Ljusterspetsar från mesolitikum, funna i Motala 2010.

Skateholmsborna valde sin boplats för att det låg i direkt anslutning till flera olika möjliga resursuttag som kunde utnyttjas av människan. I lagunen och strax utanför i havet trivdes olika fiskarter beroende på varierande salthalter i vattnet och god tillförsel av näringsämnen. I lagunens skyddande vegetation trivdes även flera arter av fiskar. På strandvallarna vilade sälar. Olika landdjur trivdes också i den omväxlande vegetationen, så den bidrog med kött av olika slag, samt med också med växtdelar som kunde användas som föda, medicin eller stimulantia. Människan anpassade sig till den föränderliga miljön kring lagunen och man bytte boplatser några gånger. Skateholm är intressant såsom boplats då gravar med människo- och hundskelett hittats med gravgåvor, t ex redskap och smycken. Det är oklart om boplatsen Skateholm brukades kontinuerligt året runt.[6]

 

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.

Min bild av Skateholm är mycket påverkad av de indianliknande individerna som framställdes på Trelleborgs museum, varken Burenhult eller Larsson vågar ge sig på några större spekulationer om Skateholmsboplatsens sociala strukturer, även Larsson vagt syftar på olika individuella samhällsroller såsom samlare, jägare och schamaner. Infallsvinkeln är mångt och mycket biologisk.[7]

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.


För att komma till frågans kärna, om Strassburg har rätt i sin kritik vill jag i det stora hela hålla med att han i sina jämförelser mellan stereotypiska mesolitiska respektive neolitiska olikheter ganska bra fångar in synen på det mesolitiska även om termer som ”ickesocial” och ”primater” ej i huvudsak används om jägarstenålderns människor i den litteratur jag har genomgått. Baudou talar ju t ex om bandmedlemmar då han pratar om mesolitiska samhällen i Norrland, enligt den mall som Strassburg har lagt upp som motsatspar, men till Baudous fördel är ju att han lokaliserar kvartsgruvorna i infrastrukturen för de senmesolitiska lundforsboplatserna, d v s gruvdrift om i enkel form, en gruvdrift som anses vara typiskt neolitiskt enligt Strassburg.


Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.


Mina två exempel, Lundfors och Skateholm, visar upp två samhällen som är biologiska och ekologiska, vars bosatta skaror av människor är foderanskaffare i form av jägare, fiskare och samlare. Någon form av religion finns, men den verkar bestå av andeväsen förknippade med naturen i sig. Lundfors visade inget fast boende och om Skateholm är man osäker, men man har i beräkningen att man mycket väl kan ha haft mobilitet. Boplatserna verkar främst ha använts till överlevnad. Bara genom att bläddra igenom det kapitel i Burenhult 1999 som berör neolitikum kan man genom att läsa mellanrubrikerna såsom ”Bondeekonomiernas framväxt – den neolitiska tiden”, ”En ny samhällsstruktur” och ”Territorier, ideologier och stenkammargravar” instämma i Baudous kritik om att vi gärna ser det neolitiska samhället såsom expansivt, men vad är det för fel med det? Ty det bör vi väl! Jordbrukets framväxt krävde en annan social struktur än tidigare, det kan vi se i de stora flodkulturerna i Kina, västra Asien och Egypten. På samma sätt som industrialiseringen innebar en förändring av samhället i jämförelse med det gamla bondesamhället. Min åsikt och lärdom om Strassburg är att man bör vara kritisk och ej förenkla den mesolitiska kulturen, kanske vara mest vaksam vid brytningstiden mellan dessa två perioder, men det fullt utvecklade mesolitiska och neolitiska samhällena hade stora skillnader.

 

Arkeologisk utgrävning av en mesolitisk boplats i Motala 2010.

Det svåra med Strassburg är man förstår och lätt instämmer i hans kritik, t ex i sammanhang såsom i artikeln där han skriver (fritt översatt):

”Exempelvis kan endast ett par hundra år skilja åt ett par närbelägna gravar åt och de placeras i tvenne olika litiska perioder, i och med att även gravskicket kan skilja på så sätt att i den yngre finns t ex en yxa eller ett keramikkärl går inte automatiskt att i denna grav finna en neolitisk förpackning med idéer, automatiskt gör den inte graven mer intressant än den förra dubbelgraven utan dito. Dessa artiklar är nästan alltid i en inbördes relation med varandra och bör ses i en lokal kontext och ska behandlas således.”

 

… men sedan faller man lätt som arkeolog tillbaka i uppdelningen mellan mesolitikum och neolitikum när man själv ser man fynd med mera. Vi vet att skillnaden mellan människor idag och för 7 000 år sedan inte är stora, men miljön förändrar oss och tekniska innovationer likaså. Se bara hur samhället förändrades när den industriella revolutionen uppkom på 1700-talet. Skillnaderna finns inte bara mellan oss och forntiden eller mellan mesolitikum och neolitikum, de finns även mellan neolitikum och bronsåldern även om skillnaden inte handlar om Strassburgs motsatspar primater – människor. För att visa ett exempel från min födelsestad Norrköping och dess stadsmuseum så berättade man vid en utställningsmonter därstädes den 22 november 2005 att ”sophantering skötts på olika sätt” och skiljer dessa tvenne tidsperioder åt på följande sätt:

”Stenåldersfolket t ex som flyttade ofta slängde bara soporna omkring sig på boplatsen. Men de mer bofasta bronsåldersmänniskorna grävde stora gropar för att bli av med sitt avfall.”[8]

Kökkenmödding är ett danskt ord som används i arkeologiska sammanhang för avfallshögar från stenåldern. Den innehåller vanligen hushållsavfall som ostronskal, snäckskal och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning. Bilden är fotograferad av Dustin M. Ramsey.
 

Jag anser att denna uppdelning mellan olika tidsåldrar har uppkommit för att man en gång i tiden var tvungen att dela upp lösfynden i skilda tidsperioder så att inbördes relationer dem emellan kunde uppstå. Idag har vi bättre tekniska hjälpmedel för att tidsbestämma ting och bör väl luckra upp tidsperioderna och inte se dem som statiska. Geografiska skillnader kan ofta vara större än de i tid i en relativt statisk värld som forntiden ändå var.[9]

 

Trattbägare från Skåne.

Vråboplatsen är i alla fall från neolitikum och i tidig- och mellanneolitikum tycks det, utifrån fyndmaterialet att döma, som om människors rituella verksamheter i Skandinavien ökat betydligt, och också blivit mer varierade. Det som skiljer neolitikum åt från det tidigare mesolitiska samhället är att man verkar samlas för rituella ändamål, utan att samtidigt syssla med fiske, jakt eller samlande vid sidan av. Jägarstenåldern med rörliga folk hade varken möjlighet eller behov av att uppföra monument åt döda anfäder eller för något religiöst syfte, medan bondestenåldern ganska snart ser ut att ha haft det. Dösar och gånggrifter tillhör denna äldre bondestenålder, medan de besläktade hällkistorna är från den senare delen av neolitikum.

 

Skegriedösen syns tydligt från E6 när man passerar Skegrie mellan Malmö och Trelleborg, drygt 6 km från sistnämnda ort.

Vid sidan av Danmark och Skåne där de megalitiska centralområdena hittas i huvudsak mellan 4100-2800 f Kr, finns även dito i Bohuslän och i Falbygden i Västergötland, åtminstone om man räknar till bevarade gravmonument. Östra Sverige, trakterna söder om Mälaren ända ned till Kalmar län och Gotland synes arkeologiskt ha haft sporadiska monument och bosättningar, men ej lika sammanhängande regionalt som den lättbrukade Falbygden (inklusive Valle härad i Västergötland) där ¾ av Sveriges kända gånggrifter är samlade.

 

Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.

Dösarna som är äldst, men även de senare tillkomna gånggrifterna som oftast är större, krävde en relativt stor samhällsapparat för att uppföras. Ett jordbrukar- eller kustsamhälle med rika marina resurser som kunde skapa ett överskott och någon form av ledarskap. Falbygden uppvisar den första formen av nyss uppräknade samhällen, medan Bohuslän den andra även om agrara inslag också har funnits där under denna tid. Dösarna var enkelgravar till sitt ursprung, senare har sekundärgravar tillkommit under tidernas lopp. De är ofta fyndfattiga, så deras monumentala karaktär verkar ha haft en stor betydelse med status- och identitetskaraktär, för att fastställa en familjs, klans eller stams makt och hävdande över en region, antas det.


Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.
 

Enskilda familjers makt var nog inte så stark i samhället att dösarna uppfördes av slavar, av vilka förövrigt inte heller Egyptens pyramider blev resta, utan man får nog se uppförandet i mer festliga sammanhang, ungefär som man än idag på Gotland och i Finland uppför byggnader i talkons namn och glädje. Ett talko utan god mat och starka drycker kan ej genomföras. Även efter byggnadens färdigställande kan gemenskapen som uppförde den känna en samhörighet, de enskilda medlemmarna ingår i en helhet.[10]

 

Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.

Gånggrifternas större storlek och bestående av flera begravningar måste ha haft en liknande byggnadstradition. Det bör tilläggas att en del dösar med tiden byggdes om till gånggrifter och att deras rituella betydelse såsom samlings-, begravnings- och offerplats ända in till bronsåldern och nog även vid enstaka fall ännu senare var stor.


Arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008. 


Andra former av samlingsplatser i södra Sverige är palissad- och pålbyggnadsplatser som verkar ha varit neolitiska centralplatser. Två exempel ska presenteras här, d v s palissadkomplexet i Dösjebro i Skåne och Alvastra pålbyggnad i Östergötland. Det första exemplet är ett sent upptäckt arkeologiskt fynd, från slutet av 1990-talet då Västkustsbanan byggdes i västra Skåne, medan Alvastra pålbyggnad i Dagsmosse varit känt hela 1900-talet och på så sätt varit föremål för fler grundliga undersökningar. Invid Dösjebro och Alvastra uppfördes det neolitiska gravmonument, vilka visar tecken på någon form av lokalsamhällen i respektive bygd. Dösjebro är drygt 1 000 år äldre än Alvastra, d v s från tidigneolitikum respektive mellanneolitikum, så det kan vara lite vanskligt att göra jämförelser, men likheter finns.[11]


Stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Schaktets västra del, sedd från söder. Fotograferad av Otto Frödin 1910. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb 


Mot vad man tidigare trott om palissadverk från denna tid och på sådana mossrika platser så fanns det inget försvarsbehov som var orsaken till uppförandet av dessa, utan dess murar av trä hade någon form av rituell funktion för att avskilja ett heligt rum, såsom i ryskortodoxa kyrkor där bara prästerskapet har tillträde till rummet bakom ikonostasen. Palissadkomplexets centrala och öppna lägen i mina två exempel verkar istället ha placerats för processionsmöjligheter med en stor samlad menighet. Byggnadsverk för dyrkan av högre makter, för fester och social sammanhållning. Mötesplatser i respektive sociala centra i någon form av bygemenskap eller stamsamhälle. Båda exemplen har brukats kortare tider och visar brandskador, ej av fiender utan av öppna eldar eller eventuellt vid ceremoniella sammanhang.


Utgrävning av stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Schakten K och L från S. Okänd fotograf 1912. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb

Alltsedan tidigneolitikum har mossar använts som offerplatser, såsom i Dösjebro och Alvastra, men även på andra platser i Skandinavien och övriga Europa. Exempelvis finns i Stävie i Skåne en annan offerplats med palissader och vallgravar. Tydliga spår av att gravläggningar har hittats i ett av komplexen och på närbelägna gravfält. Alvastra har därtill bevarat talrika födorester i Dagsmosse, medan Dösjebro är intressant för att där skett yxtillverkning på platsen för avsalu till andra nejder. Palissad- och pålbyggnadsverkens tusental stolpar och annan konstruktion visar likaså att dessa såsom de tidigare nämnda gravmonumenten krävt relativt stora samhälleliga resurser för att uppföras. Att stenålderns samhälle är mer utvecklat än gemene man tror.

Utgrävning av stenåldersboplatsen vid Dagsmosse. Från vänster ses Fransén och Wester, Erdtman och L. Hedell. Fotograf okänd. År okänt. Kulturmiljöbild från Riksantikvarieämbetet, se www.raa.se/kmb


Det visade sig när Malin Hansson och jag för drygt en vecka sedan promenerade längs Lerbovägen intill Vråboplatsen att det var en flera tusen år gammal gravplats. När arkeologerna grävde längs Lerbovägen 1993-1994 upptäcktes bland annat två större nedgrävningar som innehöll begravningar av små barn, alla under sju år. Ungefär åttio stora malstenar hade lagts ovanpå gravarna. Arkeologerna menar att varje hushåll hade en eller kanske två malstenar och att de var föremål som man tog noga hand om. Varför fanns då så många här vid Vråboplatsen, och hur användes de vid begravningar? Sanningen kommer vi aldrig få veta. Stenålderns malstenar var förmodligen värdefulla på flera olika sätt, både praktiskt och symboliskt. Rester av stärkelse visar att växter eller rötter malts eller krossats på några av stenarna. Vad användes detta till? Några få sädeskorn och två små trattbägare, den typ av keramik som har namngett tidsperioden som tidigare kallades Vråkulturen, hittades också i gravarna. Var det gravgåvor till barnen? Eller handlar det om något helt annat? Hade barnen dött i tidig ålder eller kanske offrats? Vi kan inte säkert veta vad som har hänt, bara tolka det lilla som finns kvar av händelserna.[12]


Barntand, funnen under en arkeologisk utgrävning av gånggriften Firse sten i Falbygden 2008.


Denna vecka gör jag mina två sista nattpass, innan semestern som jag inledningsvis ska tillbringa i Östergötland och därefter i juni månad delta i Kungahällaprojektets utgrävning av järnålderns Ytterby.


Harri Blomberg besöker Vrå fornminnesområde och står i en provgrop från 1930-talet, för säkerhets skull pekar han ut densamma.



[1]
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vråkulturen 2011-05-23.

[2] Strassburg, J. 2002. Rituals at the Meso 2000 Conference and the Mesolithic-Neolithic terminological breakdown, Mesolithic on the move. Papers presented at the sixth international conference on the Mesolithic in Europe, Stockholm 2000. Ed. Larsson, L. Oxford: Oxbow books, pp. 542-546.

[3] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:58f.

[4] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.

[5] Baudou, Evert, Norrlands forntid – historiskt perspektiv, Förlags AB Wiken 1993:60.

[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/skateholm.pdf 2011-05-23.

[7] Burenhult, Göran, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:232 f; Larsson, Lars, Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999:234-239.

[8] Hösten 2010 öppnades en ny forntidsutställning på Norrköpings stadsmuseum, så den forna utställningstexten går inte numera att hitta.

[9] En intressant avhandling om Nationalstaten och arkeologin. 100 år av neolitisk forskningshistoria och dess relationer till samhällspolitiska förändringar, skriven av Håkan Pettersson vid Göteborgs universitet 2004, kan laddas hem via länken http://www.kolumbus.fi/bjorn.corander/avhandlingHP_Nationalstaten&arkeologin.pdf 2011-05-23.

[10] http://www.dn.se/nyheter/varlden/pyramiderna-byggdes-inte-av-slavar 2011-05-23.

[11] I Arkeologi i Norden 1, Stockholm 1999 hittas mina referenser i huvudförfattare Göran Burenhults text, s 284-311, samt i medförfattare Magnus Anderssons artikel "Palissadkomplexet i Dösjebro", s 306-309 och dito Mats P. Malmers "Alvastra pålbyggnad", s 332-335.

[12] Historien i Sörmland. Vrå - Mjölnarens barn, skylt 7. Information vid Vrå fornminnesområde, skapad av Sörmlands museum 2011-05-15.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0