Från processuell arkeologi till postprocessuell arkeologi.
Vecka 19 2011Arkeologin förändras inte bara genom tekniska landvinningar. Den förändras också genom mentala skiften, delvis påverkade av samhällsförändringar. Knuten som jag är till Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet finns det många gånger ett stort behov av att försöka förstå sin egen vetenskapshistoria. Inom ämnet historia heter denna reflexivitet för historiografi och inom ämnet arkeologi kort och gott för arkeologihistoria. På liknande sätt som folklivsforskningen blev etnologi, sökte arkeologin nya vägar under efterkrigstiden. Under 1960-talet etablerade sig en riktning inom arkeologin som kallas för processuell arkeologi eller New Archaeology, för att markera en brytning mot äldre arkeologi. Denna riktning kom under 1980-talet och framåt i sin tur att kritiseras av en riktning som går under samlingsbeteckningen postprocessuell arkeologi.
New Archaeology förespråkade en ökad användning av naturvetenskapliga metoder och teorier, som skulle bli ett hjälpmedel för att utveckla ämnet arkeologi, som man ansåg hade fastnat i ett artefaktcentraliserat förhållningssätt. Den nya teknologiska utvecklingen skulle skapa bättre utvecklade arkeologiska metoder och teorier. Vilket var en brytning mot den ännu så sent på 1950-talet förhärskande kulturhistoriska tolkningen, som man ansåg vara inhuman och vilken man kritiserade på grund av sin inriktning på artefakter. Kulturhistorian var inte en framåtskridande form av vetenskap. En vilja fanns hos de unga arkeologerna mot mer vetenskaplighet och närmandet till antropologin. Dessa ansåg att mänskligheten genomgick en kulturell evolution, det vill säga människorna anpassade sig till sin omgivning genom kulturförändringar. Från att ha varit beskrivande, blev man mer förklarande. Man sökte efter underliggande processer och långsiktiga förändringar. Ett tänkande som hade ett nära samband med Annalesskolan. Kombinationen av vetenskapligheten och antropologin såsom de viktigaste honnörsorden för New Archaeology gav praktiska problem då arkeologerna försökte realisera dem i det egna arbetet. Trots att man lånade metodlösningar från andra vetenskaper. New Archaeology hade ett positivistiskt vetenskapsideal, vilket innebar att man ansåg att man skulle grunda tänkandet på fakta, det vill säga kunskap som baserades på sinneserfarenhet. (1)
Med vilket kunskapsmål många av samtidens arkeologer gav sig kast med, då de började med sina respektive arkeologiska projekt. Önskan var bland annat att finna en lagbundenhet i forntiden, till exempel ur ett evolutionistiskt perspektiv, där samhällsutvecklingen gick från enkla till mer komplexa samhällen. Antropologen Elmar Service klassificerade olika samhällstyper, där han delade upp dem i fyra följande faser vilka utvecklades från enkla jägar- och samlarsamhällen till statssamhällen med lagar, försvar och handel. Ledarskapets funktioner blev också alltmer komplexa med tiden. De processuella arkeologerna ansåg också att jordbrukets utveckling hade framtvingats på grund av yttre omständigheter. Exempelvis menade arkeologen Ester Boserud att svedjebruk ersattes av hackbruk, åderbruk och plogbruk i nämnda ordning för att befolkningen ökade, vilket hade krävt en lagbunden teknisk utveckling i samma takt. (2)
I den svenska 1800-tals arkeologen Sven Nilssons anda valde man bort kulturella olikheter och betraktade i stället människan såsom helt beroende av sin miljö, vilken formade dess samhälle. Det kulturella normgivandet utgick ifrån dess artefakter och dess uttryck för kultur. Därmed kunde man jämföra olika samhällen, oberoende av tid och rum. Bara kulturgrupperna visade likheter, vilket artefakterna och miljöanalyserna visade, antogs dessa samhällen för övrigt vara i grunden lika.
Ungefär som man skulle försöka förstå stenåldern i Sverige genom att jämföra med och ta lärdom av indianfolk i Amerika. Den ekologiska modellen hos dessa indianer har således använts för att fastställa bosättningsmönster och ekonomiska system hos svenska stenåldersmänskor, och genom experiment inom indianernas teknologi och näringsfång har den processuella arkeologin, kunnat besvara på flera frågor med vad man ansett bibehållna krav av vetenskaplighet.
I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet började ett stort antal arkeologer visa missnöje med den inriktning arkeologin hade tagit de senaste två decennierna. Man ifrågasatte teoribildningen och metoderna som de processuella arkeologerna använde, för enligt de nya kritikerna fanns det fler tolkningssätt och med en hermeneutisk kunskapssyn ansåg man att begrepp som fakta och objektivitet endast var illusoriska och visade på svårigheterna med att ensidigt förklara eller bevisa något. Ty fakta kunde bara anas genom olika teorier. Arkeologernas hermeneutiska studier skulle kretsa kring sakers bakomliggande meningar. Dessutom insåg de postprocessuella arkeologerna, som de kom att kallas, betydelsen av tankar och symbolism, där inte som tidigare enbart en anpassning till den omgivande miljön var viktig för kulturen. Den materiella kulturen påverkades ständigt av människor. Man inriktade sig inledningsvis mycket på strukturstudier på grund av behovet av att förstå tankens kraft. Det kom att bli en tolkande arkeologi som dessutom studerade marxism, neomarxism, kritisk teori, feminism och tolkande antropologi med mera.
Tidigare gavs ett exempel på hur de processuella arkeologerna ansåg att jordbrukets utvecklande hade framtvingats på grund av yttre omständigheter, det ansåg man ej mera utan ansåg att det var en social och kulturell process. Att vi som kulturvarelser inom rimliga gränser själva skapar den miljö vi lever i. Individens roll och möjligheter förstärktes. Likadant är det med de artefakter som har hittats, de har inte bara en praktisk nyttofunktion utan är fulla av symboliska identitetsmarkörer. Exempelvis ser vi det i keramikdekoren. Dekoreringar, deponeringar och begravningar kan ge svar på många frågor kring gruppers andliga värderingar.
Arkeologens egna föreställningar kan, enligt den postprocessuella arkeologin, inte underskattas, ty arkeologens samtid ger ekon i den presentation av forntiden som han framlägger. Tolkningarna är alltid en politisk händelse, närvaron i samtidens politiska och moraliska samhälle får inte bortses, ty människor, kulturella förhållanden samt sättet att bedriva arkeologisk forskning varierar från fall till fall. Materiella kulturyttringar kan också innehålla olika kulturyttringar – kulturen kan inte inneslutas i en allförklarande analys - och kan tolkas och nyttjas olika, liksom manipuleras. En arkeologisk fyndplats bör därför omtolkas regelbundet. Det kan leda en ökad förståelse, detaljer som har missats och perspektiv som har saknats tidigare. (3)
Det är intressant att notera att den postprocessuella arkeologin som vi möter idag, har kritiserats för dess bredd, ty om man ej kan få fram det mest relevanta i arkeologisk forskning, vad är det för mening med att hålla på med vetenskap? Den arkeologi som jag själv är en del av idag, på min institution i Göteborg, samt våra utgrävningsmetoder och -frågeställningar kommer också att ifrågasättas av de som efterföljer oss. Vi är präglade av samtiden – vi är barn av vår tid. (4)
1) Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:14-32.
2) Eriksson, Malin (vid Högskolan på Gotland): Några ord om den processuella arkeologin
(New Archaeology), http://www.oocities.org/stenrose_och_teg/Newarch.htm 2011-05-09.
3) Burström, Mats: Ting väcker tankar, Res Publica 53:69-76; Johnson, Matthew: Archaeological Theory, Oxford 1999:98ff
4) Nationalteatern - Barn av vår tid, se och lyssna på länken http://www.youtube.com/watch?v=M-TDh-8Ub4w 2011-05-09.
