harriboy

 Vecka 25 2011

---

 

Skrivandet av förra veckans blogg i söndags kväll fick ett abrupt slut, då brandkåren utrymde hyreshuset på grund av mordbrand. Till skillnad mot Njáls saga blev inga innebrända, men det utbrända källarutrymmet, som jag inspekterade med en kompis idag, visar vilken kraft en eld har. Kol och sot, samt en en brandlukt som borrar sig in i näsan. Hus byggs, hus används och hus försvinner. Många av mina farbröder och morbröder har arbetat som byggnadsarbetare. De har från ingenting rest upp väggar och tak, medan en annan som arkeolog ligger på marken och undrar hur de forntida husen har sett ut, som man skrapar fram resterna av.

Det är en av två syften vi har haft med sommarens arkeologiska utgrävningar i Ytterby, där vi vid sidan av att avgränsa området, försöker fastställa husens funktioner och därmed utseenden. Konstruktionen långhus eller hallbyggnad är inte samma sak. Hallbyggnaden skiljde sig socialt och funktionellt från tidigare byggnader. Det var en officiell byggnad i sin tid, där dagens privata hemsfär saknades. Hallen sjudade åtminstone periodvis av liv och rörelse, och dess viktigaste plats var högsätet, där hallens storman hade sin plats. Dessa maktutövare omgav sig av trogna krigare, höll kultfester och förestod offerriterna.

Givetvis måste högsätet ha skiljt sig från de övrigas sittplatser och i 1800-talsutgåvan av Nordisk familjebok kan man läsa att:

”Hos våra nordiska förfäder var det brukligt att sira husets högsätespelare (öndvegissúlur) med utskurna bilder av vissa gudar, t ex Tor och Frö, under vilkas särskilda hägn huset därmed ansågs vara ställt. Att de sålunda avbildade gudarna verkligen gällde såsom husgudar, bevisas bl a av berättelsen om de förste "landnamsmän" eller nybyggare, vilka från Norge flyttade över till Island. Från det gamla hemmet medtog de nämligen sina till gudabilder snidade högsätespelare, vilka de kastade i havet, när de nalkades den främmande kusten. Där dessa flöt i land valde de sin nya boningsplats, såsom de trodde, efter gudarnas egen anvisning.” (1)

Mycket märkligt kan jag tycka efter ha varit ute på min sjätte säsong i Ytterby, att man valt boplatser så lättvindligt, då forntidens Kungahällabor i Ytterby valt sina boplatser med största omsorg. Det framgick i maj, då vi gjorde flera hundratal meter sökschakt. Järnålderns stormän i södra Bohuslän var betydligt mer kräsna i val av jordmån, där de slog ned sina bopålar, än dagens byggherrar. Men man kan undra hur den föreställningen har slagit rot i våra medvetanden, ty att den har gjort framgick av ett mail som jag fick från en vän som undrade om de isländska nybyggarnas sed att kasta i högsätespelare i havsströmmarna stämde? Boven i dramat, som har fått Nordisk familjebok att skriva ovanstående, verkar vara Axel Emanuel Holmberg (1817-1861). (2)

Holmberg var en fornforskande präst i Bohuslän som verkade i Götiska förbundets anda. År 1852-1854 utkom han med Nordbon under hednatiden: populär framställning af våra förfäders äldsta kultur. Boken var för sin tid ett mycket gediget översiktsverk. Där kan man läsa följande:

 

”En fornnordisk gård, – Konungars och andra stormäns boningar inte undantagna, – bestod av ett större antal hus, men vilka lika litet genom sin storlek, som genom sitt läge stod i något ordnat förhållande till varandra – alldeles såsom händelsen ännu är i Sveriges skogslandskap. (Jfr följande med R Keysers avhandling om Nordmaendenes Boliger, i Norsk Tidskrift for Videnskab og Litteratur, l Aarg.)

Husen var alla av träd knuthuggna, oftast rundtimrade och någon gång till sitt yttre försedda med brädfodring. Hus, uppförda av sten, hör till de allra sällsyntaste undantag; likväl omtalar Njalasagan en stenbyggnad som Drottning Gunhild Kongamoder bebodde i Kungahälla på 900-talet e Kr. Tillägget att hon därstädes hade sitt sovrum på loftet visar dock att denna bestått av blott en våning.

De gamla snart alldeles försvunna, ehuru ännu här och där, särdeles i det så kallade nya Sverige kvarstående ryggåsstugorna med sina takfönster återgiva ännu genom sin yttre form och grunddragen av sin inredning de äldsta nordiska boningshusen. Vi vilja i det följande jämföra dem med varandra.

Stugans form var en avlång fyrkant dess storlek; berodde naturligtvis av ägarens anseende, förmögenhet eller begär efter bekvämlighet. På Island, dit man likväl måste hämta timmer från de norska skogarna, hade man dylika av 50 alnars längd och 30 alnars bredd, således av ungefär samma storlek som en ordinär landskyrka. I Norge omtalas ännu större. Sådant var ock av nöden, då man eftersinnar att mången höding ägde ända till flera hundrade huskarlar, vilka väl alla drack under en och samma takås. Dess längd låg vanligen emellan öster och väster – ett bruk, som på ställen ännu noga iakttages vid nybyggnader, även om husets läge därav skulle lida; fördomen anser nämligen annan riktning inte bringa lycka eller ”hell”.

Liksom ännu på ryggåsstugorna var huvudingången på ena gavelväggen. Den låga dörren gick inåt och stängdes med bommar och lås, – de senare av en konstruktion, som man ännu kan få se i Småland och andra avlägsna landsorter Gavlarna på stugan var även timrade och uppbar ryggåsen. Från långsidornas väggar, vilka förenades genom bjälkar, liggande tvärs över stugan, gick sparrar upp till ryggåsen och vilade därpå. Någon gång stödde sig dessa även på sidoåsar, vilka i sin ordning uppbars av ifrån tvärbjälkarna gående stolpar eller så kallade ”vaglar”. Invändigt var taket panelatt, men utvändigt klätt med ett tjockt lager av först näver och därpå torv, även halm, bräder eller spån, – det sista dock blott undantagsvis. Liksom nuvarande ryggåsstugors utsköt det ett gott stycke utom sidoväggarna på så kallade brynåsar under det ”täckan” skyddades vid gaflarna av vindskedar. Någon gång var stugan utvändigt bestruken med tjära. (T ex Isländaren Thorolfs Eigl saga, kap 5.)

Forntidens byggnader saknade alldeles fönster; man ägde däremot öppna gluggar antingen emellan ”brynåsarne” eller emellan sparrvirket, vilka insläppte en sparsam dager, särdeles som de voro överdragna med den genomskinliga hinnan som omsluter den ofödde kalven. (Samma ämne nyttjas ännu på Island till samma bruk. En sådan betäckning kallas där Liknarbelgr. I Norge benämndes den Spelld och Skiár. Av det förra ha vi vårt spjäll, som i vissa delar af Norge ännu kallas Skjau. Det är därav troligt att rököppningen även hade en liknande betäckning.) Det förnämsta ljuset föll likväl in genom den stora rököppningen på ena sidan om ryggåsen, och vilken motsvaras av nuvarande takfönstret. Glasfönster var alldeles okända.

Murade eldstäder kom först efter kristendomens införande i bruk; dessförinnan sträckte sig längst stugans mitt på golvet – vilket liksom ännu i Skåne bestod av tillstampad lera och jord – en planerad stensättning, vars ursprungliga namn Arne vi igenfinna i norska språket, såsom betecknande eldstaden. Här uppgjordes eldar, över vilka kittlar hängdes, och varifrån röken steg emot taket, där den fann sin utgång genom omnämnda öppning. Ännu i Norge kan man påträffa dylika så kallade ”rökstugor”, till någon del jämnförliga med finnarnas pörten och vilka prisas för sin lämplighet för ett hårt klimat och för ett folk, som oftast måste syssla under bar himmel. Hemkommer nämligen åbon från marken, våt och frusen, upphänger han i den böljande röken sina kläder, som av densamma inom några ögonblick bli torkade.

Här torde inte vara ur vägen att omnämna en uråldrig byggnad, som ännu i förra seklet kvarstod på gården Ulf i Rennebo socken i Norge, och vilken traditionen, styrkt av namnet ”Hedningestuen”, påstod vara den äldsta då ännu existerande träbyggnaden i Norge. Den var likväl den tiden redan mycket förändrad till sin inredning, och hade till och med frångått sin ursprungliga bestämmelse att vara rökstuga. Hade emellertid alla forntida hus varit uppförda med samma omsorgsfullhet och nätthet, som denna, kan man ingalunda förebrå vara förfäder bristande insikter och skicklighet uti byggnadskonsten. Timret var nämligen så avskrätt, att endast trädets kärna blivit bibehållen. Så väl ut- som invändigt var väggarna finhyvlade samt så väl tillhopsatta, att fogningarna inte lämnade rum för ett tunnt knivsblad. Längs de senare hade man med en listhyvel uppdragit lister, vilka förövrigt jämte snidverk prydde husets inredning och dörrinfattningar. I väggarna syntes ännu spår efter de gamla sängbänkarna, gjorda av hela stockar med utskurna sirater, ävensom från väggen nedhängde ett åtta alnars långt, men blott tre kvart dito brett bord, vilket vid begagnandet var att nedtaga. (Jfr Nordiska fornlemningar av Liljegren och Brunius Pl. LXXX.)

Men vi återgå till våra forntidsstugor i allmänhet och vilja i korthet taga dess innanredning i ögnasikte. Merendels framgick i stugan ett litet loft från ena gavelväggen och tjänade till sovrum för barn och tjänstefolk. Samma anordning träffa vi ännu i de halländska ryggåsstugorna under namn av ”Tarre”. Långväggarna upptogs av var sin bänk, långbänkar benämnda. Den som stod på norra sidan – vi erinra oss nämligen husens läge i öster och väster – var bestämd för husets folk, samt benämndes i allmänhet högbänk. Mitt på densamma reste sig högsätet (Öndvegi, Hásæti), framför vilket de så kallade högsätespelarna (Öndvegis-sulur) hade sin plats. Dessa var utsirade med skulpturarbeten och slutade sig ofta uti gudabilder, t ex Tors och Frejs. Vid dessa högsätespelare fästade våra förfäder en alldeles egen helig betydelse, likasom romarna vid sina husgudar, och såg i dem vilkoret för boets trevnad. Vid flyttningar medfördes de städse. De första utvandrarna till Island, t ex en Ingolf, en Björn Kettilsson och hans syster Unnur medförde dem på sina långväga färder, kastade dem sedan över bord och uppförde sina bostäder där desamma drev i land, såsom på en av gudarna själva dem anvisad plats. En viss Thord hade redan i många år bott på Islands östra kust då han fick höra att hans högsätespelare blivit anträffade såsom strandfynd (Landnama 1: K. 8, 10. Laxdæl S. K. 3, 5.) på västra kusten och genast flyttade han dit. Stundom bortlånades de till vänner, och om de inte återlämnades vållades därav blodiga strider. Uttrycket att ”nedslå sina bopålar” torde ha sin upprinnelse i ovannämnda fornsed. Den bekanta sagan om den stock som, utkastad i sjön, landdrev vid Agnefit och föranledde Stockholms anläggning och namn, torde syfta på en dylik högsätesstock, som visat de första bebyggarna stället där Sveriges sköna konungastad sedermera skulle utbreda sina stolta massor. (Seden att vid flyttningar medföra högsätespelarna har naturligtvis med de senare försvunnit. Likväl ha vi motstycke därtill uti bruket, att i den nya bostaden allra först inkasta visst husgeråd, t ex brödspaden och isynnerhet husdjur, nämligen katten.)

 

Högsätet intogs av ingen annan än husbonden, som inte en gång lämnade detsamma åt konungen själv. Främmande anvisades däremot sin plats på södra bänken, vars högsäte var bestämt för den förnämsta gästen. Denna bänk eller lågbänken var nämligen lika anordnad, som den på norra sidan. Denna sed kvarlever ännu uti okränkt helgd uti Norges inre dalar, där husbonden har sitt säte utmärkt framför de andras, och vilket ingen, hur förnäm han än må vara, tillåts att inta. Istället för det forna svärdet och stridsyxan, hänger nu däröver bondens enda stridsvapen, den korta slagpiskan, såsom ett insignium på hans husbondevälde. Bruket antyder den nordiska bondens självkänsla och hans medvetande av att såsom ”husdrott” äga ett oinskränkt välde inom egen dörr. (Vi har flerstädes i svenska landsbygder ett talande bevis på denna bondens uppfattning av sitt värde, nämligen uti den urgamla sed, från vilken aldrig vikes, att vid gästabud, hur förnäma gäster än må vara närvarande, värden alltid går vad man kallar i skjortärmarna, till tecken att han rår sig själv, är kung i sitt hus.)

Vidare angående högsätet, har man anledning anta att på var sin sida om detta funnits ett lägre, särskilt utmärkt säte, där den, näst husherren, förnämsta mannen i huset eller hovet, och någon gång också kvinnan hade sin plats. I konungahoven var åtminstone Jarlsbänken belägen nedanför konungens säte. Därav uttrycket i Eigills Saga, kap. 3 om konung Hrollaugr: ”välta sig ur konungadömet och taga upp jarlsrätt.”

Varje långbänk var försedd med en fotpall. Vid den gavel som vette gentemot dörren stod en annan bänk, benämnd tvärpallen, bestämd för husets friborna kvinnor och med ett högsäte, som intogs av husfrun, men vid bröllop av bruden. Tvister om detta säte gav någon gång anledning till blodiga lekar emellan de skönas målsmän. Stundom måste denna bänk lämna öppning för en dörr, vilken måste ha burit namn av ”kvinnodörren” till skillnad ifrån ”karldörren” (Gunnl- Ormtungas Saga, kap. 1.) eller huvudingången, och varit i likhet med denna ytterligt låg. (På ovanbeskrivna Hedningestue liknar dörren mera en glugg. På ovanämnda ryggåsstugor är dörren stundom ej mera än 2½ alnar hög.) Med tiden inrättades denna tvärpall till högsäte för konungen. Med anledning av denna inre anordning, torde det vara på sitt ställe att fästa uppmärksamheten vid en nära liknande, som träffas i de halländska och bohusländska stugorna, särdeles på Tjörn. Främst i rummet sträcker sig den med hyenden präktigt beklädda frambänken, bestämd endast för husbonden och ståndspersoner. Långbänken, längs stugans sida, tillhör husets hjon och gäster av mindre anseende. Vid dörren står ombänken (ugnbänken), dit tiggare hänvisas att ta plats. Alltså återigen en tusenårig tradition.

Framför bänkarna sattes vid måltiderna små bord, beräknade blott för ett par personer; konungen och i allmänhet husbonden hade likväl för sin räkning ett särskilt sådant. De borttogs efter slutad måltid. Ännu i vardagslag finner man dylika småbord av blott en alns höjd, nyttjade i Halland och där kallade ”Taflor”. Sådana hängbord som träffades i ovanbeskrivna Hedningestue var, att dömma av en gammal handling, i bruk ännu i 15:de seklet. De lär blivit begagnade på så sätt, att de vid måltiderna uppbars på några av de spisandes knän. I stugan fanns förövrigt en eller flera flyttbara stolar, egentligen bestämda för husets åldrige hjon, vilka älskade närheten av eldstaden.

Den enda prydnad som ständigt klädde väggarna i dessa anspråkslösa byggnader utgjordes av vapnen. Hos hövdingarna och förmodligen även hos gemene man hängde huskarlarnes vapen över vars och ens bestämda plats på bänken. norska bondens piska och den halländska seden att på långväggen upphänga yxor och käppar bör härvidlag inte förbises. Vid gästabudstillfällen och andra högtidligheter kläddes emellertid stugan med täcken och tapeter, – en sed som vi ännu återfinna i allmogens bruk att vid dylika tillfällen utstoffera sina rum med lakan, silkesdukar och sidenband med mera. Då stugan på detta sätt ”tältades”, såsom det heter, betäcktes bänkarna likasom nu med hyenden och virkade täcken.

Bakom bänkarna fanns i större hus rymliga och inbyggda sängar, sannolikt av enahanda beskaffenhet, som man träffar här och där i ofta åberopade landsorter, och i vilka av- och påklädningen kan ogenerat ske. Dessa sängar var försedda med sängkläder, stoppade med halm, fjäder och dun samt med lakan och täcken, och omgavs ibland av omhängen (sparlak – därav vårt sparlakan och dess sammansättningar). Bakom tvärpallen var stundom ordenligt avskrankade sovkamrar för husbondens familj och förnäma gäster. De bar namnet Lokvilor = innelyckta viloställen. Eljest låg männen i långbänkarna och kvinnorna i tvärpallen, vilka således tillika voro ett slags liggsoffor, även efter nutidens bruk. Innanför dessa sängställen ledde stundom en dörr till en betäckt yttre omgång, som lopp omkring stugan och kallades ”skot”. Efter en dylik anordning träffa vi ännu här och där en lämning, men blott på ena sidan av stugan och som kallas ”skyttja eller skyggja” (Bohus L.).

Vi har här betraktat stugan eller skålen, Hallen eller Salen, som han också kallades, såsom det enda boningshuset på gården. I äldsta tider var den väl också detta och då måhända sannolikt gemensam för både människor och husdjur. Vi tänka nu oss emellertid något längre fram i tiden, och finna då på de större gårdarna särskilda gästabudsstugor med samma inredning, som den här beskrivna. I dem fanns alltid förut omtalade sängställena bakom långbänkarna. Den bekante Åke Bonde i Wärmland ägde i slutet av nionde seklet tvenne dylika salar, då han gästades av Nordens båda envåldskonungar Harald Hårfager och Erik Väderhatt, vilken senare dock föga konungsligt lönade hans gästfrihet. (Sturles. Harald Hårf Saga, k. 15.)

Det är uppenbart att utvidgade behov och tilltagande begär efter bekvämlighet, skulle med tiden göra flera hus nödvändiga... I sammanhang med stugan, och slutande sig till henne på motsatt sida mot skemman, stod buren. Denna motsvaras av det andra huset vid ryggåsstugorna. Förr som nu var det förvaringsrummet för varjehanda löst gods, saknade golv, och vid dess dörr hade bandhunden sin plats... De nödiga uthusen stod för sig själfa och utgjordes av stall, fähus fårhus och svinstiga, lada, kölna samt hemlighus, vanligen beläget ett långt stycke från manbyggningen. Fårhuset stod ofta genom en täckt gång i förening med manhuset. Låg gården nära sjön (eller älvar), hade den även sjöbodar och skeppsskjul (Naust). Slutligen lopp omkring huvudbyggnaderna en hög och stark skidgård, måhända ock pallisadering till gårdens hägn och försvar." (3)

Arkeologiskt visste man inte mycket på 1850-talet om Sveriges forntid, bilder från denna tid är oerhört föråldrade, men är det likadant med författaren Holmbergs text? Kommer under några veckobloggar diskutera vad arkeologerna egentligen vet idag. På måndag, ska jag efter utgrävningen i Ytterby åka till UB och låna Frands Herschends Livet i hallen : tre fallstudier i den yngre järnålderns aristokrati (Uppsala universitet 1997). Herschend är ju ansedd som experten om hallbyggnader. Innan dess ska jag till Småland och fira midsommar som brukligt, avreser till Mörlunda imorgon bitti.

---