Järntorget, som göteborgarna ser det.
Vecka 5 2011
Det blev en lång dag på Göteborgs universitet med studiet av GIS. Arkeologen Karl-Göran Sjögren håller intressanta föreläsningar i ämnet som kombineras med praktiska laboratorieuppgifter. Sedan var jag på universitetetsbiblioteket vid Humanisten, läste igenom äldre nummer av Finsk Museum i jakten på det sydskandinaviska bronsåldersarvet längs Finlands kuster. Huvudsyftet var att ta del av inlägget från 1912 som berörde Ett förstört fornminne i Lappfjärds socken, fortsatte sedan till Järntorget där jag avrundade eftermiddagen med en bit mat och fika på Andra Långgatan 4. Mitt första ”Göteborg” som gäst i staden för över två decennier sedan låg i dessa kvarter runt Järntorget, vars politiska liv och nöjesutbud kändes självklara.
Jag är förvånad över göteborgarnas bristande stoltheten till det egna ”arbetartorget” - Järntorget. Annat känns det med Malmöbornas förhållande till Möllevångstorget och Helsingforsbornas dito till Hagnäs torg i stadsdelen Berghäll. Det senare kanske är mer jämförbart med Göteborg, på grund av städernas liknande storlek och av koncentrationen av institutioner som är knutna till arbetarrörelsen. Skillnaden ligger väl i att Helsingfors är huvudstad och att de politiska samlingspunkterna därmed har större tyngd. Järntorget är enligt mig ett subkulturernas centrum med radikalvänstern – politiska grupper vänster om den socialdemokrati som delvis har vänt ryggen åt Järntorget, tidningen Arbetets nedläggning för ett tiotal år sedan är väl symbolisk i sammanhanget, tidigare en viktig institution vid Järntorget. – som en av de tongivande torgintressenterna vid sidan av de mer framgångsrika LO-kollektiven och socialdemokratiska paraplyorganisationer, samt diverse obskyra inrättningar som porrklubbar, länge låg även RFSL-lokalen vid Esperantoplatsen, prostitutionsstråket alldeles i närheten, udda butiker av annat slag, invandrarrestauranger, Pustervik och så vidare.
Innan Haga sanerades var flera fastigheter ockuperade i stadsdelen. Många av dessa intellektuella vänsteraktivister med akademisk bakgrund som deltog har sökt och söker sig tillbaka till minnenas Järntorget. Denna alternativa prägel som finns i luften och rent synligt hos torgbesökarna kan göra att Järntorget känns främmande för många grupper, ha en viss exotism och också orsak till att Socialdemokratin vänder sig bort för att inte skada sin salongsfärdighet i de finare kretsarna i maktens Göteborg.
I och med att den formella maktens institutioner inte finns vid Järntorget utan vid Gustav Adolfs Torg och man eftersträvar en samarbetsanda i staden som jag skulle vilja kalla Saltsjöbadsanda istället för Göteborgsanda finns inget behov av ett alternativt maktcentrum för den dominerande socialdemokratiska gruppen i staden. Det skulle störa Göteborgsandan. Polisens inringning av en fredlig protestdemonstration på EU-toppmötets sista dag sommaren 2001 är väl om något typiskt. Ifall det hade varit ett värdeladdat torg, såsom Avenyn är som uterum för göteborgaren i gemen, skulle det ha gett starkare protester från arbetarrörelsens sida än vad det nu gjorde.
I boken Stadens Janusansikten (2002) förvånas göteborgsetnologerna Sven B Ek, Magnus Bergquist och Kerstin Lökken över hur arbetarklassen i allmänhet nu för tiden ratar sitt ideologiska torg – Järntorget i Göteborg – när man ska nämna de förnämsta byggnaderna och platserna i staden. Vilket bekräftas av en talesman ur gruppen ”sekreterare och andra”, d v s den lägre medelklassen, i nyss nämnda bok. Däri framhålls Järntorget i ett par av intervjuerna. En av de äldre informanterna säger att Järntorget förut var ”ett väldigt stort centrum” som numera förlorat i betydelse. Jag anser att uppfattningen är både materiellt som ideologiskt betingad. Miljön runt Brunnsparken har tagit över, men frågan är om det är tidsbetingat och Järntorget med sin förlängning i Linnégatan kommer att återkomma som ett av stadens viktigaste stråk? Tecken tyder på det!
Jag har som författarna till Stadens Janusansikten blivit fundersam över det svaga utslaget för Järntorget i intervjumaterialet. Oavsett vad så kan man inte bortse ifrån att Järntorget är ett nav för stora delar av västra Göteborg. Sedan länge har det varit en av Göteborgs livligaste platser, med ytterst stark trafik… åtminstone enligt Fredberg (1919) och varje nutida betraktare. Enligt den etnologiska undersökningen, som boken blev ett resultat av, så anser den äldre generationen av svenska arbetare att Järntorget sjuder av evenemang den första maj. Inte så konstigt att funktionärer också lovordar torget, men när dessa ovanstående personer nämner de förnämsta byggnaderna och platserna har Järntorget ingen plats. Problemet verkar att Järntorget har förfulats, blivit mer en otillgänglig trafikplats än förut, även om trafiken alltid har varit livlig. En äldre kvinna, född 1915, svarar ideologiskt att Järntorget är den mest intressanta platsen i staden… men samtidigt medger hon att ”det är ju inte särskilt vackert där. Det är ju ingen grönska eller nåt sånt där. Men annars offentlig plats blir ju Slottsskogen då. Vasaplatsen tycker jag är väldigt fin också.”
Många yngre bland uppgiftslämnarna utan anknytning till arbetarrörelsen känner att Järntorget har haft något diffust samband med ”arbetarna”, medan folk som har bott nära det kan många gånger sakna den symboliska dimensionen till ”arbetarna” helt. Det var helt enkelt det stora torget i deras stadsområde. Vilket som fås ses naturligt. Världsdelsstatyn med sprutfontänen (1) på torget anses vara minnesvärd av en av de yngre i den lägre medelklassen. Dan Andersson-bysten i närheten har ju också åter kommit upp de senaste åren, men fanns inte under intervjutillfället. En entreprenör av kvinnligt kön anser att Haga är den förnämsta delen av staden, kanske hon indirekt inbegriper Järntorget? Det hänger ju ihop med Haga och jag tror att många människor ser en helhetsmiljö runt Järntorget där delar av Långgatorna, Linnégatan, Rosenlundskanalen och Haga ingår. Hagas negativa stämpel som arbetarstadsdel verkar i alla fall ha försvunnit. Renoveringen och nybyggnationerna verkar ha gjort sitt.
I gruppen där personer i chefsställning inom offentlig förvaltning finns en manlig individ som tycker att torgkänslan inte riktigt kan hittas någonstans i Göteborg. Antingen beroende på avsaknad av fyra väggar eller att de är för livligt trafikerade. Om Järntorget säger han – observera att det är före ombyggnaden av torget från rondellplats - att:
”… jag passerar ibland Järntorget och det heter ju Järntorget, men man upplever det inte riktigt som ett torg. Det är en öppen plats där bilarna passerar runt. Där är det också en jättefin skulptur, den där fontänen.”
Folk i Göteborg verkar inte ha något riktigt namn på ”fontänen”, till skillnad mot ”Kopparmärras” (där man mer ihågkommer hästen före ryttaren), Poseidons och Gustav Adolfs statyer. En kvinnlig informant ur nyss citerade samhällsgrupp framhåller också Haga, en annan beklagar Hagas nedrivning:
”Att vi inte värnade om Haga när det var tid, som Gamla stan. Det är nåt jag som göteborgare är riktigt bedrövad över. Jag såg hur man såg till att hålla fastigheterna i dåligt skick för man ville ha ut dom sista hyresgästerna. Så det läckte ur taket. Det är nånting när man talar om Göteborg, det är som när en fransyska som var och stod och titta ut över stan och frågade: Har ni något riktigt gammalt område här? Jag kunde inte peka på nåt. Haga var ju där men kommer vi dit så är det bara nya fastigheter.”
Summa summarum är att om göteborgaren i allmänhet har en ganska klar bild av Avenyn och Poseidon-statyn, verkar bilden av Järntorget och ”fontänen” vara mer luddig. Jag hittar inte många likheter eller olikheter över deras bild av Järntorget, förutom att den äldre generationen verkar ha haft en starkare relation till det. Nya grupper, som invandrade finländare verkar inte tycka någonting. Det är ett stadsdelstorg som ett annat, men någorlunda centralt beläget.
Häri ligger nog problemet med Järntorget också. Det har förlorat sin själ i samband med Hagas förvandling. Inte kan det vara ett arbetartorg när det inte bor kvar några arbetare i området. Kortedala torg fyller nog idag den funktionen bättre och det är en orsak till att Hagnäs torg i Helsingfors har kvar sin prägel, fortfarande hittas många arbetare i stadsdelen Berghäll. Jämför man med Olskroken som också genomgått en enorm förändring, så revs allt inför nybyggnationen. Det nya torget kan skapa sig en egen profil. Järntorget skapar minnen av något som inte mera existerar, arbetarrörelsen har förändrats och de historiskt sett traditionella arbetarna finns inte mera kvar… vare sig i Haga eller egentligen någon annorstädes. År 2011 ter sig arbetarklassen annorlunda mot år 1911.
Dessa tankar finns när jag besöker Järntorget en regnig dag i början av februari, men även en massa tankar som bläddrandet i Finskt Museum gav mig och som jag ska återkomma till en mer samlad rapport i kommande veckoblogg. Jag åker till östkusten på fredag, men kommer innan dess att vara upptagen med GIS-lärande och nattarbete.
1) Tore Strindbergs skulptur Järntorgsbrunnen eller De fem världsdelarna uppfördes 1927.
