harriboy

 Vecka 16 2011

Havet har alltid betytt mycket för mig, min släkt och mina förfäder. Själv född och uppvuxen vid Bråvikens strand och med föräldrar sprungna i de sydösterbottniska kustsocknarna Sideby och Lappfjärd har Östersjön känts som en naturlig del av den värld som jag anser mig vara en del av. Havet förenar Finland och Sverige, på samma sätt som havet förenar den västsvenska kustvärld som numera är min vardag, där Danmark och Norge en självklar del av. Vilket blir extra tydligt då man i det danska Frederikshavn möter passagerarfartyg från Göteborg och Oslo.

Båten har därför haft en mycket stor betydelse i Nordens förhistoria. Exempelvis var min morfar båtbyggare och kunskapen har förts vidare till hans söner. De senare även vid ankomst till Östergötland. Ett landskap som har varit min – på mors sida – närmaste släkts hem i omkring 60 år. Morfar byggde båtar för havsbruk, men även öykstockar (ekstockar, fast egentligen är de byggda av annat träslag, då ek saknas naturligt i Österbotten) för Lappfjärds å. Det är en flatbottnad båt som man förr färdades med i Lappfjärds å och åmynning. Båten användes främst vid fiske på grunda vatten och för transporter av får och virke längs åns stränder. Denna lilla båt är troligtvis unik för Lappfjärds å och användes flitigt tidigare, men ytterst litet nu för tiden. Öykstockar finns dock fortfarande kvar i många båthus och lider i Lappfjärd. Under senare år har Lappfjärds UF haft öykstockstävlingar i samband med festligheter. I Lappfjärd, men kanske ännu mer i Sideby socken så var skeppsbyggeriet den största näringen på 1800-talet, så hela socknens befolkning var på ett eller annat sätt beroende av denna inkomstskälla.[1]

Båten har inte bara varit viktig i vardagslivet de senaste årtusendena, utan som arkeolog ser man även hur den speglas också i döds- och fruktbarhetskult. Redan hos de gamla vanerna och asarna, ser man hur fruktbarhetsguden Frej var båtägare och hans skepp Skidbladner (Skíðblaðnir), byggt av Ivaldesönerna – en brödraskara av dvärgar som smidde flera av gudarnas vapen och smycken – kunde segla på land, hade alltid medvind oavsett vilket håll hon seglade åt. Dessutom fick alla asagudarna plats och Skidbladner gick att vika ihop och stoppa i fickan.

Båten ristades i sten eller i koppar, byggdes som skeppssättningar och fick följa med i graven eller brännas på bål. Bronsålderns, järnålderns och medeltidens människor gillade att rita båtar och några av de finaste gravarna som finns i vår forntid är båtgravar. De i Vendel har till och med fått ge namn åt en hel epok av järnåldern, den som föregår vikingatiden. Norska nationalmonument är de båtgravar som fanns i högar såsom i Gokstad, Oseberg och Tune. Av de tre skeppen är Osebergsskeppet det mest kända. Det hittades i en gravhög strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904-05 under ledning av svensken Gabriel Gustafson och norrmannen Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering. Skeppet, som är 21,6 m långt och 5,1 m brett är mycket välbevarat. Då det trots sin storlek endast är 1,6 meter högt midskepps har det inte varit ett skepp som lämpat sig för större havsfärder. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder också på att skeppet haft en alldeles speciell funktion. Stävarna är till exempel spiraldrivna och har snidade ornament vilka troligtvis framhävts av bemålning.



Två kvinnor har begravts i ett uppbyggt hus på däck och de har fått mängder med praktföremål med sig. Att skeppet är så välbevarat beror på att man täckte det med lerhaltig jord som hållit borta syret vilket bryter ner organiska föremål. Dendrodatering av trä från gravhögen har visat att skeppet byggts 820 och graven tillslutits 834. Arkeologiska undersökningar av båtgravar har visat att den döde vanligtvis lades i båtens akter. I båten lades även köksutrustning, vapen, hästar och hundar med mera. Variationer fanns beroende på tidens mode, skillnader i välstånd och lokala omständigheter.

För en vecka sedan, då jag besökte Östergötland, var jag ute på en fornminnesexkursion på Vikbolandet, tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad. Vi besökte bland annat åtta runstenar, fyra kyrkor och tre gravfält. Oklundaristningen i Östra Husby socken och Skamby gravfält i Kuddby socken, var ett par av sevärdheterna vi hann med, den första ett rättsdokument skrivet i en vi på 800-talet e Kr och den senare ett av tre kända båtgravfält i Östergötland, vid sidan av Malm i Styrstads socken och Norra Berga i Mjölby socken. I brandgravar från yngre järnåldern hittas ibland stora mängder klinknitar i järn, vilket förmodligen också är rester av båtar. Men ordet båtgrav brukar i regel underförstått beteckna obrända gravar.[2]

Skamby gravfält i Kuddby socken har bland annat ett tiotal vikingatida båtgravar, en utgrävdes sommaren 2005 och innehöll en grav från 900-talet. Båten var 5-6 meter och innehöll bland annat en uppsättning spelpjäser av bärnsten. Båtgravarna i Skamby skiljer sig från de runda stensättningarna, som hör till en av järnålderns vanligaste gravtyper. Det som gör gravfältet i Skamby märkligt är de ovala stensättningarna med sina stora mittgropar. Groparna har tillkommit när en inre gravkammare av trä på båten har murknat och fallit sönder och stenar rasat in i tomrummet. Under yngre järnåldern begravde man gärna sina döda på gravfält som låg nära gården där de bott. Båtgravarna i Skamby tyder på att de måste ha varit människor av stor betydelse. Dessutom finns skålgropar på de svagt sluttande berghällarna ner mot åkern. De är små runda fördjupningar som har använts i offerkult långt in i historisk tid.[3]

Denna del av Östergötland är ett av Sveriges fornminnesrikaste områden. I närheten av Skamby besökte Malin och jag även Linneberga gravfält med beteckningen RAÄ Å 27:1 i Å socken och det består av ca 185 fornlämningar. Dessa utgörs av ca 23 högar, ca 155 runda stensättningar, ca 5 treuddar, 1-2 domarringar och en 90 meter lång och 1-3 meter bred stensträng. I gravfältsområdet hittas även hus- och källargrunder som torde vara rester av torp- eller uthusbyggnation. Även i Ytterby socken har jag sedan föregående veckas blogg inventerat ett stort antal fornminnesplatser. Inte nog med att jag bygger upp min kondition efter en lång vinter, vilket kan behövas inför senvårens och försommarens utgrävningar i Ytterby. Jag kommer också i kontakt med en massa trevliga människor. Det är så glädjande att få träffa så välvilliga markägare, som ger en mer bakgrundsfakta, hjälper en att leta upp svårfunna kvarlämningar och ger en sällskap i skog och mark.

I veckan var jag på första styrelsemöte med Fornminnesföreningen i Göteborg. Det var mycket givande, vid sidan av vanlig formalia fick jag även se en stor boksamling och pratade även med Kenth Lärk som är en ny bekantskap. Det blev ett givande samtal, då han inom föreningens regi arbetar med metalldetektorsökning. Numera främst i projektet Offerplats Finnestorp, men framledes även inom Kungahällaprojektet. Fordom har Kenth Lärk även hjälpt arkeologen Martin Rundkvist på flera ställen i Vikbolandet och andra platser i Östergötland. Det framgick bland annat då vi pratade med ägaren till marken där Oklundaristningen finns. Den ligger på en bergknalle i odlingslandskapet och denne mindes besöket av arkeologer, så gör även min vän Malin Hanssons far, på vars marker nedanför Gullborgs fornborg i Tingstad genomsöktes med metalldetektorer. Även i Skamby har medlemmar från Fornminnesföreningen i Göteborg stått i vetenskapens tjänst. Det är så givande med dessa hjälpvetenskaper till arkeologin. Vilket jag kom till varse på långfredagen, då jag var med en riktig varm och solig vårdag då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen körde sina första sonarsökningar av Nordre älv och dessutom inspekterade strandkanten vid ruinen av den forna medeltida Sankt Halvards kyrkan i Ytterby. De kom att ha två båtar och två sonar för att läsa av älvbotten.


 

Sonar har fått sitt namn av engelskans sound navigation and ranging och är en teknik som marinarkeologer använder för att läsa av eventuella arkeologiska kvarlämningar på botten av sjöar, vattendrag och öppna hav. Reflekterande ljudsignaler omvandlas till bilder och med hjälp med GPS kan man fastställa objekt som är värda att dyka efter, såsom landarkeologer måste marinarkeologer undersöka sina objekt. Denna gång valde man inte att dyka, men senare i vår ska man återkomma. En plats som Ytterby – det allra äldsta Kungahälla – torde ha haft en livaktig hamnverksamhet alltsedan förhistorisk tid. Jag lärde mig en massa, bara genom att observera, och fick dessutom en riktigt trevlig dag med sällskapets medlemmar.[4]

En gång i tiden var Bona folkhögskola utanför Motala, där jag läste i fyra år, mitt livs universitet. Jag känner numera att Kungahällaprojektet, som drivs av de västsvenska arkeologerna Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Johan Ling och Mac Lundquister har varit, är och kommer av vara mitt livs arkeologiska projekt. Där jag blev arkeolog.

[1] Om Lappfjärds öykstockar, se länken http://www.lappfjard.fi/document.asp?id=c8614oquf18 2011-04-24.
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Båtgrav 2011-04-24.
[3] Läs vidare om den första utgrävningen av en av Östergötlands båtgravar, utförd 2005 under ledning av arkeologerna Martin Rundkvist och Howard Williams, på länken http://www.algonet.se/~arador/skamby2005popark.html 2011-04-24. Se även bilder från http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Skamby_gravfält 2011-04-24, Linneberga gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Linneberga_gravfält 2011-04-24 och Vikbolandets största gravfält jag besökte sommaren 2010, dvs Gullestads gravfält http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Gullestads_gravfält 2011-04-24.

[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Sonar 2011-04-24; http://hem.passagen.se/masg/ 2011-04-24; http://www.marinarkeologi.info/ 2011-04-24.