Från vikingatida handelsplatser till kolonialismens brutala kulturmöten.
Vecka 17 2011
Jag tänkte inleda veckans blogg där jag avslutade förra veckan, spår av hamnverksamhet och handel under yngre järnåldern. Det aktualiserades då jag under långfredagen fick följa med då medlemmar ur Marinarkeologiska sällskapet Götheborgskretsen genomförde sonarsökningar av älvbotten i Ytterby.
Arkeologen Kristina Bengtsson har många gånger målande berättat om livet i vikingarnas Kungahälla i Ytterby och den tidigmedeltida stadens tillblivelse, på den plats dagens Kastellegården ligger, då även namnet Kungahälla medföljde från kungsgården i Ytterby, som låg invid den stora berghällens fot. Hon har också berättat om att vid Kyrkbäckens mynning eller i dess närhet borde det också ha funnits hamn och fartygsbyggnation. Vilket känns rimligt när man står nere vid Nordre älv, inte långt från kyrkoruinen i Ytterby.
Jag är uppvuxen i Östra Eneby socken i Norrköping, men sedan flyttade mina föräldrar till en grannsocken med namnet Borg. Där fanns det också fordom en medeltida kungsgård, som hade en föregångare i en stormannagård med försvarsanläggning från yngre järnåldern, invid Motala ström. 
Dessutom hittade man en vendel- och vikingatida handelsplats i dess skugga, i samband med att E4: an drogs om på 1990-talet vid Borgs nuvarande kyrka (en sammanslagning av de medeltida socknarna Löt och Borg, som hade sina helgedomar bortom dagens kyrka) i Herrebro.[1]
Medeltidsstaden Kungahälla bör också ha haft en liknande föregångare intill kungsgården i Ytterby. Handelsplatsen Herrebro flyttades senare till dagens Norrköping och kanske finns ett liknande skeende i Ytterby? Platsen Herrebro indikerade inga tydliga spår av handelsverksamhet, före de arkeologiska utgrävningarna. Avståndet till gravfält och storgårdar handlade om någon kilometer, men likaväl samlades man där säsongvis. Det vill säga till skillnad mot Birka, så var det inte någon större bosättning året runt och kanske på liknade sätt som i det äldsta Ribe, så bodde handelsmännen i tält och stadsbebyggelsen tillkom senare, med försvarsvall och liknande.
Köpmännens fria lejd och trygghet garanterades av stormän och kungar, men efter avsalu, inköp, byteshandel och liknande önskade man sig bort, endast få människor bebodde platserna året om, men under handelssäsongen sjöd det av liv. Hantverk, reparationer och kanske nybyggnation av båtar, slakt och liknade gav ljud och lukter åt besökarna som kom från när och fjärran. Motala ström gick in till Herrebro under järnåldern, så där bör kajer för inkommande båtar från Östergötlands inland och från kusten ha stått. Ifall har båtnitar hittats därstädes.
Igår eftermiddag satt jag på min balkong i Kortedala och slog ihop bokpärmen, efter att ha avslutat Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. En bok som jag köpte i Mörlunda sommaren 2010, men som jag då inte avslutade, utan läste bara de tre första åren av Första världskriget. År 1918 avslutade jag i den sköna vårvärmebölja som har givits oss denna påskhelg, som med idag avslutas. Alla mina mor- och farföräldrar var i övre tonåren då kriget utspelade sig och min mormor som blev nästan 92 år gammal, gjorde att denna epok då Finland blev självständigt i Första världskrigets slutskede inte kändes alldeles för avlägset. Englunds historiebok har varit mycket givande, ty där berättas enskilda européers levnadsöden och som nordbo fängslas man extra över den slesvigske soldaten Kresten Andresens och den finländske officeren Paul von Gerichs öden i tysk respektive rysk tjänst, båda nationella minoriteter i stora kejsardömen som kom att falla i ett det världskrig som gjorde slut på 1800-talet, en gång för alla. Ett århundrade som av många historiker anses inte tog slut först nästan två decennier in på det efterkommande.
Boken Stridens skönhet och sorg gav mig ett starkt intryck och jag gillar böcker av denna genré. För knappt två decennier sedan läste jag Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel, minns ännu idag delar av den och den brutalitet europén visade mot lokalbefolkningen i Afrika under den koloniala epoken under 1800-talet och 1900-talet. Boktiteln syftar på ett citat av romanfiguren Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som anser att det är den europeiska civilisationens uppgift i världen. Européns möte med världen utanför är inte lika brutal idag, men vår syn på densamma är delvis formade av våra förfäders tänkande och ord som kolonialvara (används mest i plural) är självklar i vårt ordförråd, utan att vi egentligen tänker på vad ordet betyder. Det är ju blott 12-13 decennier sedan de europeiska stormakterna i konferensen i Berlin 1884-1885 delade in Afrika i intressesfärer.[2]
Endast två afrikanska områden lyckades behålla sin frihet; Liberia som var en fristat för frigivna slavar och Abessinien (nuvarande Etiopien). I Sydostasien var det lika illa, bara Siam (nuvarande Thailand) klarade sig undan kolonialismen. Hur kommer det sig i det senare exemplet att man klarade sig undan, faktorerna är flera och det handlar delvis hur man möter varandra. Kolonialismen påverkade och omformade världen. Politiska och sociala processer uppstod mellan inblandade aktörer i olika samhällen, där kulturmötet satte rentav idéer om kulturarv respektive modernitet ur spel.
År 1887, två år efter Berlin-konferensens avslutande införde Thailands kung Rama V ärftlig monarki efter europeisk modell, efter studiebesök i huvudstäderna i Ryssland, England och Tyskland (Anderson 1996:33). Man kan väl på något säga att hans aktiva öppenhet att möta den europeiska kulturen gjorde att Thailand aldrig blev koloni och på samma sätt kom Abessiniens kejsare Haile Selassie att få stöd hos de flesta europiska stater då Italien på 1930-talet försökte erövra dennes land. Förövrigt kom år 1910 representanter från kungahusen i bl a Danmark, Grekland, Japan, Ryssland, Storbritannien och Sverige till kröningen av Rama VI i Thailand. Man accepterade dess kungahus som jämlikar.[3]
Anpassningen var inte lätt, för det var en anpassning till européernas levnads- och tänkesätt. I Siam, före kung Rama IV tillträdde 1851, fanns bara två typer av kartor i omlopp och de var båda handlagda. Den mekaniska reproduktionen var ej känd därstädes. Kosmografiska (en formell, symbolisk framställning av de tre världarna i traditionell buddistisk kosmologi. Vertikal axel med olika världar) och profana (schematisk vägledare för militära fälttåg och sjöresor längs kusten, viktigaste information var anteckningar hur lång tid det tog mellan specifika platser, likt den danska kung Valdemars segelled från 1200-talet) kartor, som ej gav något större geografiskt sammanhang, världen var begränsad. På 1870-talet ändrades det, nya kartor som var osynliga på marken, men byggda i förhållande till andra stater. Vilket i sin tur skapade ett nytt tänkande, utvecklades bl a genom det år 1900 utgivna Siams geografi. Språkbruket i politiken ändrades. Fram till 1915 försvann orden krung och muang för att de gav bara föreställningar om ett rike med heliga huvudstäder och synliga, osammanhängande befolkningscentra. I deras ställe kom ordet prathet, land, som gav en föreställning om ett osynligt territorium med gränser, sett ur ett militärt och politiskt perspektiv. Det handlade om att se världen ur ”kapitalistiskt” perspektiv, annars kunde det gå som för indianerna på Manhattan som sålde ön för några glaspärlor, medan de själva trodde att de bara gav tillåtelse för de vita att vistas där på jämlika villkor.[4]
Man kan se på mötet via arkeologins ögon också. Ända fram till slutet av 1800-talet visade kolonialhärskarna i Sydostasien ett litet intresse för gamla monument för civilisationer de hade lagt under sig, men i slutet av 1800-talet, bl a med britten Thomas Stamford Raffles, förändrades imperialisternas syn på kolonierna och deras minnesmärken, man började rusta upp monument, avbilda och sätta upp dem på kartor. Man såg t ex i brittiska Burma, såsom i Rhodesia fram till 1960-talet angående Stora Zimbabwe, att monumenten inte kunde ha uppförts av lokalbefolkningen - utan av utomstående, såsom britterna i Burma eller i det nederländska Ostindien som i slutet av 1800-talet rustade upp dem, det ansåg man inte inhemskt folk var kapabla till. De visades upp som koloniernas stolthet i den grynande turismens framväxt.[5]
Arkeologen Linus Hammarstrand har i sin forskning undersökt indisk arkeologi och dess samband med den brittiska kolonialismen. Under 1800-talet utförde kolonialmakten fältgrävningar, inventeringar och kartläggningar av Indiens förkoloniala minnesmärken för att skaffa sig kunskap om de underlydande, men även för att visa sin – Europas – överlägsenhet och utifrån sitt eget perspektiv satte man de få grekiska spåren av civilisation – Alexander den stores fälttåg – högst och den inhemska indiska kulturen lägst i skalan av kulturarv. Arkeologin blev ett verktyg för kolonialherrarna att visa att även tidiga härskare hade kommit från högre stående kulturer och på så sätt kunde man rättfärdiga sin egen ställning som härskarfolk. Lokalbefolkningen fick skylla sig själva att de var koloniserade, deras underlägsenhet var en förutsättning att de var förtryckta och de hade möjlighet att utvecklas genom de nya herrarna och deras kultur. Maktförhållandet byggdes delvis på en mer utvecklad teknologi för de senare. Kunskapstörsten var således endast en del av de brittiska forskarnas målsättning, man var dessutom medveten om att för att kunna kontrollera Indiens samtid måste de också erövra kolonins förflutna:
* Genom att framhäva Indiens mångreligiösa förflutna kunde man samtidigt främja kristendomens mission.
* Genom sina utgrävningar kunde man utan att beakta lokalbefolkningens rätt till sin egen historia bestämma över vad som skulle ha restaurerats och vad som skulle hamna på historiens soptipp.
Kolonisatörernas världsåskådning prackades på de koloniserade. Västerlandets syn på Indien och dess förhistoria blev den normerade synen på landets förhistoria under kolonialtiden, men postkoloniala tendenser kvarstår, då ledande skikt av Indiens elit ännu idag har behållit den västerländska kunskapssynen formad på 1800-talet.[6]
Mötet mellan olika kulturer under kolonialismen var ojämlikt, men är så även idag då det oftast endast är den ena parten som reser och beser, blir inget möte utan en antropologisk betraktelse. Möten av idag skulle aldrig på samma sätt ha kommit i stånd utan moderniteten och med den masskommunikationen.
Denna del av världen har också påverkats av västerlandets sätt att se på nationer och landområden. Stenåldersbefolkningen på Nya Guinea (nederländska västra delen) var alldeles obesmittad av nationellt tänkande av moderna mått. Denna del hade år 1963 700 000 invånare och över 200 språk då det införlivades med Indonesien, tidigare hade det varit en kolonial del av Holland. Dessa guineaner kände ingen samhörighet med Indien och president Sukarno, som under de senaste 40 åren hade sett dem som systrar och bröder. En del av de mest isolerade stenålderssamfunden kände inte ens till varandra på västra delen av ön. Malaysiska blev språket som efter 1950 användes av holländarna till försök att sammanföra folket på ön, t ex administrativt, skolväsende m m. Ett gemensamt språk som dock inte användes därstädes, utan i övriga delar av holländska Ostindien. Dock har numera de västnyguineanska nationalisterna språket i sin agenda. Öfolket har börjat se sig från fågelperspektiv (karttänkande, se ovan), inte utifrån den indonesiska statens nationella perspektiv som har döpt om regionen till något annat.[7]
Koloniseringen av Amerika har tett sig lite annorlunda, delvis på grund av att det är den enda kontinent som Europa har lyckats behålla (om man bortser från Australien med Nya Zeeland). Det vita Nordamerika har till stora delar, såsom i Australien och Nya Zeeland, rensat bort tidigare kulturer, vilka lever i periferin och på de ättlingarna till de europeiska kolonisatörernas villkor, men med Latinamerika är annorlunda. Trots mänskliga katastrofer har en symbios inträffat. Den uppstod i det tredje rummet, den plats som genomgicks då den vites värld mötte indianernas och vice versa. Om de flesta exempel har handlat om möten på ojämlika villkor (det sena 1800-talets kolonialism), så var 1500- och 1600-talets kolonialism inte lika effektiv. Inkvisitionen var knappt möjlig mot indianer, ty indianen var ett barn. Den katolska kyrkan försökte vara human, men många präster var nitiska. Majoriteten av indianerna blev kristna, åtminstone till namnet, men det är – som arkeologen Per Cornell vid Göteborgs universitet berättade vid ett lektionstillfälle för några år sedan – med modifikation.
Om den nitiske katolske prästen som kommer till indianbyn och får dem att bygga en kyrka och skapa sig en närbelägen begravningsplats. Ganska fort får han hela byns befolkning att begrava sina döda och utåt sett ser det ut som om kristnandet har gått mycket fort, men så en natt hör prästen ljud från begravningsplatsen och beger sig dit, till sin fasa ser han hur byborna gräver upp ett lik som man tidigare under dagen har begravt. Byborna hade tänkt sig att begrava den döde på nytt (lokalt vis), men motsade sig inte kristendomen, ty en extra gudomlighet kunde inte skada, men för prästen som bara hade en Gud kunde inte acceptera denna mångkult och ivrade länge med att få bukt med byborna, till den grad att han blev obekväm för den katolska kyrkan som insåg att man nog fick se mer realistiskt på realiteterna i den Nya Världen och skickade hem prästen.
Kanske på samma sätt kristendomen även nådde oss, en övergångsfas där vi ännu idag har en massa hedniska ritualer och dagar införlivade i den kristna almanackan. Utopia och Eldorado låg i denna del av världen. Och här kom också spännande experiment att utföras, bl a genom arkitektoniska experiment som sedan fick genomslag i Europa. Vi spred sjukdomar och död, men även vår civilisation till Amerika, men fick tillbaka syfilis, tobak, majs och potatisen. Den potatis som delvis möjliggjorde industrialiseringen i Västsverige. Kristendomen har också fått för oss västeuropéer märkliga särdrag i bl a Argentina, med många av sina icke-officiella helgon såsom Santa Gilda (populär sångerska som dog under bussfärd i samband med en sångturné) eller Difunta Correa (som 1829 dog av törst och umbäranden i öknen i norra Argentina, men av ett mirakel hittades hennes spädbarn vid liv några dagar senare, då moderns bröstmjölk inte hade sinat trots dödsfallet). Lika märkliga är den dödskult som många indianer firar i katolicismens namn. Även islam i Indien som ett annat exempel kom att te sig annorlunda mot hur islam såg ut i de flesta andra delar av världen. Den kom som en erövrarreligion, men lyckades inte vinna. Symbiosen växte även här fram, bildförbudet var t ex mindre strikt och i kulturmötet växte en hybrid fram.[8]
Ingen nation är idag i stånd till att tro att den omfattar hela mänskligheten, inte ens kineserna i sitt Mittens rike. I tidigare epoker har det varit möjligt för exempel de kristna att drömma om ett fullständigt kristet rike, bara bebott av de kristna. I dagens mångkulturella värld är det en omöjlighet. Vår värld förutsätts bestå av en massa kulturmöten.[9]
Denna vecka ska jag fortsätta att njuta av våren och kommer även till helgen att resa till östkusten. Jag hoppas att tillsammans med min vän Malin Hansson från Tingstad, besöka hennes grannsocken Styrstad och uppsöka Malm, där Vikbolandets andra båtgravfält finns, men till detta får jag återkomma i början av maj månad.
[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Herrebro 2011-04-25.
[2] De vita behandlade varandra med respekt och kände gemenskap i kolonierna, oavsett stridigheter i Europa. Solidariteten de vita emellan var en typ av officerskodex eller enhet som fanns inom Europas adel. Se Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:147f.
[3] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:33, 158.
[4] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:164ff.
[5] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:172-177.
[6] http://www.mikroarkeologi.se/publications/encounter7.pdf 2011-04-24. Se Holmstrand, Linus, EMPTINESS AND FORM: A MICROARCHAEOLOGY OF BUDDHISM. CAMBRIDGE SCHOLARS PRESS 2007:130ff.
[7] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:169ff.
[8] Cornell, Per, Female saints : their altars and offerings. Popular social practice in the 21st century. Oxford : Archaeopress 2005:85, 88f. Se vidare http://gup.ub.gu.se/gup/record/index.xsql?pubid=34250 2011-04-25.
[9] Anderson, Benedict, Forestilte felleskap. Oslo 1996:20.
