Järnålderns hallbyggnader och medeltidens tegelkyrkor.
Vecka 38 2010
Av tradition brukar man säga att teglets ankomst till Sverige kom med tiggarbröderna - dominikanerna och franciskanerna. Det stämmer till stora delar, men säg den regel som inte har undantag? I måndags då jag var i Lödöse på Anna Ihrs forskningsutgrävning kom vi ha en diskussion om teglet; dess glasering; hur det återanvändes i bl a kronans byggnader efter reformationen och så vidare. Men det mest intressanta och som torde kullkasta ovanstående tradition är det jag fick veta av Lödöse museums kunniga personal, med biblioteks- och samlingsansvariga Ing-Marie Trägårdh och antikvarien Sonia Jeffery hade jag under eftermiddagen då jag skötte fyndbearbetning av medeltida glasslagg ett mycket givande samtal, inte bara om Lödöse som tegelstad utan hur det verkar som socknarna längs Dalslands vänernkust har uppfört flera tegelkyrkor före många andra landskap i dåvarande Sverige. Åtminstone är teglets införande mer komplicerat än vad jag tidigare trodde. Med mig från Lödöse museum hade jag inte bara deras och Anna Ihrs erfarenheter av utgrävningar av medeltida tegelugnar i Lödöse.
Sonia Jeffery berättade också att hon förra året ledde en arkeologisk utgrävning av en medeltida tegelugn i Nils Liljas trädgård vid Örs kyrka, som har fått beteckningen RAÄ Ör:149. Troligtvis är den från 1200-talet första hälft då kyrkan uppfördes, dateringsunderlag av teglet ska dock skickas till Storbritannien för analys, det vill säga de gör en termoluminiscens som daterar bränningstillfället. Endast nordöstra hörnet, av den vanligtvis ca 10 x 10 m stora tegelugnen, öppnades för att bekräfta tesen om dess existens, som hade sin upprinnelse i en murväggsdokumentation av Örs kyrka i Melleruds kommun 1993. Samtidigt kom Nils Lilja, som bor norr om kyrkan och berättade att han hade hittat en massa tegelskärvor i sitt potatisland. Man undersökte detta och när projektet Dalslands medeltida kyrkor drog igång 2007 bestämde man sig för att även gräva upp en provgrop på en och en halv meter, som två år senare kom att blotta delarna av en tegelugn, troligen ena sidan av en eldningskanal. Dessutom dokumenterades även en mängd felbrända och sammansmälta tegelstenar.
Projektet Dalslands medeltida kyrkor håller på att kartlägga de dalsländska sockenkyrkorna, varav sex stycken byggdes i tegel, till dessa räknas förutom Ör, även kyrkorna i Edsleskog, Frändefors, Gestad, Grindstad och Tösse. Dessa verkar inte ha varit uppförda av predikarbröderna, som förövrigt inte var de enda som byggde tegelkyrkor.
Cistercienserorden uppförde bl a Sorø Klosterkirke på Själland 1161-1201 och Gumlösa kyrka i Skåne invigdes 1191 och är därmed nuvarande Sveriges äldsta kyrka, även för sin samtid var det en märklig innovation då sockenkyrkans invigning förrättades av ärkebiskopen i Lund, men bevittnades även av ärkebiskopen i Norge och biskopen av Växjö.
Frågan är då vilka som byggde tegelkyrkorna i Dalsland under 1200-talet? Det kan ha varit särskilda hyttor från södern, ty det krävdes specialkunskaper att göra tegel. Delvis har det nog att göra med den status som Edsleskogs gamla kyrka fick i början av 1200-talet i samband med påven Honorius III: s saligförklaring av Edsleskogs präst Nicolaus, som hade blivit mördad av gudlösa människor på väg till en sjuk med Kristi lekamen. Tegelkyrkan, som sannolikt fick sin grund omkring år 1220, bestod av treskeppigt långhus, transept och rakt avslutat kor. Detta bygge bör ha uppmuntrat övriga närliggande socknar till liknande byggen i tegel, om inte lika stora då kyrkan i Edsleskog räknades som extraordinär och jämfördes med domkyrkan i Skara. Efter två bränder 1568 och 1902 revs Edsleskogs gamla kyrka slutligen i samband med att den nya kyrkan uppfördes 1902-1905. Mer om detta kan man läsa om i Rune Ekres artikel "Tegel i 1200-talet - om innovationen och Dalslandskyrkorna", publicerad i Hembygden 2000, sid 27-51.
Nu slutade inte mina arkeologiska intryck från denna vecka med dessa tegelstenar eller den givande föreläsning inom APT-programmet som denna gång hölls av arkeologen Susanne Axelsson från Länsstyrelsen, än märkligare blev det då jag i mitten av veckan var på Själland under tre dagar, tillsammans med Kungahällaprojektet som leds av Kristina Bengtsson (se vidare Lars Gahrns kåseri http://larsgahrnskriver.wordpress.com/2010/09/16/vikingatidens-kungahalla-kungalv-aterfunnet/ ).
Vi besökte Lars Jørgensen på Nationalmuseum i Köpenhamn och Tom Christensen på Roskilde museum, vilka vecka 35 hade besökt oss i Kungälv och föreläst. Vi fem svenskar – Kristina Bengtsson, Anna-Lena Gerdin, Mac Lundquister, Hanna Löfqvist och jag – blev mycket väl mottagna av våra danska värdar. Lars Jørgensen inledde med att bjuda på lunch på nationalmuseet, sedan visade han runt oss bland samlingarna, speciellt det som berörde som Tissø och som fanns utställt i den avdelning som visar Danmarks oldtid.
Sedan gick vi till hans kontor på andra sidan gatan för att titta på ännu fler fantastiska Tissø-fynd och planritningar över utgrävningsområdet vid sjön Tissø, vilket vi senare kom att besöka på egenhand, då Lars Jørgensen följande dag kom att vara upptagen med en konferens.
Under torsdagen tog Tom Christensen hand om oss i Roskilde och Lejre. Först på museet i Roskilde, där vi bl a fick se Odin fra Lejre och fynd från utgrävningsplatsen i Lejre, samt se fina modeller på hur hallbyggnaderna sett ut i landskapet. I Lejre hade vi en lärorik presentation av de olika utgrävningsplatserna och de fornminnen som omger dessa. Vi avslutade med en mycket god fika på Lejre museum.
Därefter fortsatte vi till Tissø, längs solskensbelysta småvägar tvärs över Själland, med ett stopp vid Sæby Kirke i Kalundborg Kommune. Och nu är vi tillbaka till fakta som jag inte tidigare har känt till. Innan städer som Roskilde uppförde sina byggnader i tegel, så använde man nästan samma byggnadsteknik men av inhemska stenar. Sæby Kirke, vars absid och stenbyggda kor var uppförda på 1100-talet i frådsten och senare tillbyggd i tegel.
Blött frådsten eller kildekalk är en porös kalksten, som stelnar först när man tar upp den från sin fuktiga miljö vid källor. I vått tillstånd är stenen lätt att förarbeta, men när den blir torr är den hård och väderbeständig. Den har använts till byggmaterial i några av Danmarks äldsta kyrkor, främts i Östjylland och omkring Isefjord-Roskilde fjord. Frådsten användes också för att framställa murbruk. Ett annat populärt byggnadsmaterial före teglets ankomst var kridtsten från Stevns klint på Själland.
Landskapet kring vikingarnas Tissø påminde om Tåkern, fem kyrkor omger Danmarks fjärde största sjö och Sæby Kirke är den äldsta. Den uppfördes vid tillkomsten av en ny kristen kultplats vid den nyuppförda stormannagården på sydöstra sidan av sjön, efter att stormännen hade övergivit sin gamla sätesplats med hallbyggnaden vid en hednisk kultplats på den västra sidan av sjön. Det finns ett besökscentrum vid en av de utmärkta hallbyggnaderna. Arkeologer får skåda platsen tillsammans med fågelintressenter. Kungahällaprojektets medlemmar diskuterade sedan under kvällsvarden i Köpenhamn att det är så förvånande att så lite spår av den liv och rörelse som platsen en gång utstrålade fanns kvar… Tissø borde skrika ekon av forntidsmänniskor, men det gör den inte till skillnad mot Lejre med ett mer märkbart fornminneslandskap.
Vi besökte åter Nationalmuseum för bokinköp och i fredags åkte vi hem till Göteborg med besöksstopp i Karen Blixens Rungstedlund vid Öresund, Louisiana konstmuseum i Humlebæk och Hamlets Kronborg i Helsingør. I den sistnämnda staden åt vi även en sen lunch, innan vi for tillbaka till Göteborg. En mycket givande resa på alla sätt.
Mycket intressant Harri :-)
