Tankar och synpunkter om järnåldern.
Vecka 47 2010
Denna vecka inleddes med bister vinter, men jag har jag också fått nöjet att vistas inomhus på Göteborgs universitet och gå på tre goda föreläsningar i ämnet arkeologi. Den första anordnades av GAST – Göteborgs arkeologiska studentförening – och var välbesökt. En av våra doktorander på Institutionen för historiska studier, vid namn Alexander Andreeff, höll ett föredrag med titeln De gotländska bildstenarna: arkeologiska undersökningar, dateringsproblematik och återanvändning. Där kärnan av föredraget handlade om arkeologiska undersökningar av bildstenlokalerna i Fröjel Stenstugu och Buttle Änge, båda på Gotland.[1] Mer om bildstenar senare. Den andra och tredje föreläsningen var inom APT-programmet. I tisdags kom Roger Nyqvist från Rio Kulturkooperativ[2] och föreläste om Strategi i fält. Diskussion kring två exempel. Han doktorerade vid Göteborgs universitet 2001 med avhandlingen Landskapet som ram, hus och grav som manifest. Bohuslän 500 f.Kr. - 1500 e.Kr. Vilken jag känner att jag måste läsa, den berör bland annat fornborgarna i landskapet. I alla fall utgick Nyqvist från två arkeologiska exempel, en förundersökning i Lundby på Hisingen som berörde äldre järnålder och en slutundersökning av en boplats i Rämje (RAÄ-nr Fors 125:1 och RAÄ-nr Fors 143:1) med fyra huslämningar och en hällkista (en stensättning med två stenkistor) från senneolitikum (ca 4000 år sedan).[3] Det var en diskussionsstund som gav oss studenter mycket matnyttig information, vi drog ut på tiden med en halvtimme. Under torsdagen hade jag veckans sista föreläsning som hölls av vår relativt nyblivna professor Tove Hjørungdal. Hennes föreläsning handlade om Georg Sarauws[4] banbrytande forskning kring mesolitikum, under titeln Om Maglemoses natur. Frågor kring Mullerups tidiga forskningshistoria. Det var så intressant att vi inte ens tog en paus som brukligt.
Georg Sarauw har varit oerhört viktig för ämnet arkeologins etablerande i Göteborg, så jag kan se på honom med mina västsvenska ögon och hans utgrävningar är också direkt betydelsefulla för den forskning som vi gör idag inom Kungahällaprojektet, då han grävde ut några förhistoriska gravar på gravfältet Västra Porten - Stora Smällen i Ytterby[5] i samband med Göteborgsinventeringen inför Göteborgsutställningen 1923. Annars är han mest känd för sina utgrävningar av Maglemoseboplatsen som ledde till att Maglemosekulturen blev känd.[6] Maglemoseboplatsen låg förövrigt inte långt från Tissø på Själland, som jag besökte för två månader sedan. Här var Sauraws kunskaper som botaniker och specialist på mossar oerhört viktigt för att arkeologin kunde ta till sig kunskaperna från en annars ganska osynlig mesoltisk kultur, gömd under jord.
Annat är det med järnålderns samhälle som har lämnat många synliga spår i kulturlandskapet, såsom gravfält, vägar, stensträngar, husgrunder, fornborgar och runstenar. Gårdar och byar från denna sista förhistoriska tidsepok anses av kutym ofta ha legat där de ligger idag och bynamnen kan många gånger härledas till järnåldern. Det gör att den moderna svensken på något sätt binds mer samman med järnålderns samhälle än med tidigare tidsåldrar. De skriftliga källornas värld ger oss ord och förståelse för det vi ser. Fantasin får spelrum.
Runstenarnas runrader är i allmänhet de första skriftliga dokumenten i svensk historia, om vi bortser från de runristade ting på trä och liknande, som uppkommer i samband med arkeologiska utgrävningar. Runstenarna kunde resas till åminnelse av någon händelse. Ett exempel från Bjälbrunna i Styrstads socken i Östergötland är texten: ”Torfred reste efter Asgöt och Göte sina söner denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.” Ingvar var en hövding som, enligt en isländsk saga, reste från Sverige med 30 fullastade skepp till Ryssland på 1000-talet. Andra runstenar restes vid brobyggen. Man kan nästan se hur vägar trampades upp av hästar och vagnar och broar byggdes över vattendrag till Guds välbehag. Runstenarna berättar om hur ett vägnät började utvecklas.
Ett annat exempel är de västnordiska sagor som berättar om att Grönland, Island, Färöarna och delar av nordligaste Amerika upptäcktes österifrån och befolkades av nordbor under denna tid. Berättelserna utgör även möjligheter för arkeologiska utgrävningar, annars skulle nog inte den vikingatida boplatsen i norra Kanada ha upptäckts ännu. Det negativa att man låser sig i källornas texter, man slutar att leta alternativa tolkningar som t ex med bronsåldersfyndigheter. Men hur gärna skulle vi inte velat ha lite texter om fornborgarna? Av hävd har man sagt att dessa byggdes på strategiska platser, som tillflyktsorter i orostider. En del, såsom många i Norrköpings kommun, användes nog till denna funktion, men andra verkar ha haft någon annan orsak till uppförandet. Vilken vet man inte riktigt?
Lika givande är bildstenstradition från järnåldern på Gotland, dessa monumentala stenar som restes på gravfält och vid korsvägar, alltsedan 400 e Kr. De berättar mycket om samtida kläder, hus, människor och för ofta stå till buds med illustrationsmaterial när böcker om yngre järnåldern publiceras, men arkeolog Alexander Andreeff har också visat genom sin utgrävning av bildstenlokalen i Fröjel Stenstugu på Gotland sommaren 2007, som är fältstudie inom hans avhandlingsprojektet, att bildstenen i sig kan vara en gravmiljö. I fallet Fröjel, en dubbelgrav utifrån de kremerade benen tillhörande tiden omkring 800 e Kr. Under måndagens föreläsning berättade han om utgrävningen och visade oss åhörare fynden, som Imelda Bakunic har fyndbearbetat och registrerat. Troligtvis har det varit så med många av öns bildstenar att de till skillnad mot runstenar inte bara visat ett budskap, utan har också utmärkt en gravplats, men det är svårt att få klarhet i detta, när endast knappt fem procent (20-tal bildstenar på 15-tal platser) av Gotlands femhundra kända finns på ursprunglig plats. De flesta av bildstenarna hittas i kyrkorna, ditförda 1150-1250 då man tömde landskapet på dessa förhistoriska monument, inte på grund av religiös nit för att ta död på hedendomen, utan för att bildstenarna hade förlorat sin funktion. Gotland hade varit kristet sedan generationer, men under denna period rev man stavkyrkorna och byggde nya i sten i öns 99 socknar. Det är möjligt att det var betydelsebärande att bygga in dem i kor och liknande, men sådana frågor är svåra att besvara. Fördelen med att bildstenarna inlemmades i kyrkorna är att motiven har skyddats. De bildstenar som finns ute i landskapet har fått sina bilder avtvättade av väder och vind.
Kontakterna utåt blir mer tydliga under järnåldern, det ser man arkeologiskt. Romerska importfynd belägger detta, man hittar även arkeologiska fynd som uppvisar omfattande kontakter - handel och internationell sjöfart - längs Östersjön och Bottenhavet alltsedan yngre romersk järnålder. Myntning påbörjades i slutet av järnåldern.[7] Under järnålderns sista århundraden uppstod också som resultat av denna handel de första stadsliknande bebyggelserna på viktiga handelsplatser i Norden; Hedeby, Ribe och Birka är några namn. Glas börjar importeras, likaså ädelmetaller i allt större mängder.
Järnåldern är en lång period och samhället förändras ju som tidigare nämndes till något som vi kan lätt förstå och ty oss till. Vad var det som skedde och vilka var nyheterna? Under järnåldern försämrades klimatet. Medeltemperaturen sjönk, och det blev fuktigare. Myrmarkerna ökade sin utbredning, medan ädellövträd som alm, lind och ask minskade i antal. Från norr bredde granen ut sig och nådde ner i södra Småland. Ett nytt landskap växte fram. I dess spår följde en fastare etablering av bebyggelsen. Gården, eller byn, med sina hägnade inägor, sina åkertegar, fägator och utmarker markerade med stensträngar. Djuren stallades under vintrarna, gödseln togs till vara och vinterfoder behövdes. Man tvingades odla upp allt mera mark för att klara försörjningen. Grunden lades till det svenska bondelandskapet, det som viss mån levde kvar in i 1900-talet.[8]
Vår kunskap om järnframställning fick vi från Centraleuropa, liksom när det gäller bronsen importerade man till en början sina saker, men snart fick vi igång en inhemsk järnframställning. Järnet var lättare att framställa än bronsen, råvaran fanns överallt i det nordiska landskapet. Det framställdes under järnåldern av myr- och sjömalm. Proceduren var så enkel att enskilda gårdar kunde tillfredsställa sitt eget behov av redskap, t ex knivar, yxor, skäror och plogbillar (vilken var en nyhet) med mera. Vapen tillverkades inte av gemene man, utan av särskilda vapensmeder ser det ut av de arkeologiska lämningarna. Gruvmalm fanns inte, in i berget gick man inte först under medeltiden.[9] Järnet möjliggjorde jordbruksexpansionen. Sandjordar var under hela bronsåldern och stora delar av järnåldern de enda jordarna som kunde brukas med åder, men under slutet av järnålderns tidevarv kom plogen vilken möjliggjorde brukandet av bördiga lermarker. Till de senare räknas Varaslätten i Västergötland, som egentligen har bördigare lerjord än Falbygden med sin sandjord, men när Falbygden togs upp som jordbruksmark under neolitikum var det ej möjligt att effektivt bruka Varaslätten. Ådern stack bara hål i marken, medan plogbillen vände den.
Ekonomiska förändringar brukar även sätta sig i medvetandet. Offerseden i sjöar och mossar som hade varit vanligt sedan tidigneolitikum övergavs för nya offertraditioner i lundar och i hallar (treskeppiga hus med krumväggar, d v s vägglinjer som buktar utåt i mitten av huskroppen – denna krumvägg hade inte funnits under romersk järnålder), med start omkring 500 e Kr. Till denna tid brukar även guldgubbarna, eller guldblecken som de också heter, att dateras. Dessa lades ned i kultsammanhang.[10]
Flexibilitet uppkommer i gravformer, alla de föregående typerna av gravkonstruktioner (rösen som är och inte är övertorvade med runda, ovala, kvadratiska, rektangulära, treuddiga och skeppssättningslika former; resta stenar som ibland kallas för bautastenar; domarringar och skeppssättningar) hittas under yngre järnålder, dock brändes de flesta liken, ända fram till kristendomens ankomst. Undantag finns, ty överklassen under järnåldern utmärkte sig genom kammar- och båtgravar som är skelettgravar, men även denna samhällsgrupp brändes till aska genom stor- och kungshögar som vanligen är brandgravar. Gravgodset man hittar såsom arkeolog är ofta brandskadat. Det har följt med den döda i bålet och förstörts av elden. Vilket skiljer sig från den yngre bronsåldern då gravgodset lades ner helt oförstört och utan att ha förstörts av flammorna tillsammans med benresterna. Bronsen har också den fördelen att den klarar sig bättre i jordlager än järn som eroderar. Vilket har gjort att de äldre bronsfynden oftare är i bättre skick än de yngre järnfynden. Under förromersk järnålder är gravgåvorna mycket få. För att öka successivt under romersk järnålder till att under folkvandringstid bli mycket rika. Fynden i gravarna består av ting som den döda hade haft och burit, varav spännen, nålar och smycken har bevarats relativt bra till eftervärlden.[11]
RAÄ-numren som finns med i FMIS brukar oftast stå för en fast fornlämning. De föremål vi hittar i jorden kommer främst från gravar, boplatser eller offerplatser. Ibland hittas föremålen utan någon synlig kontext, som får ett RAÄ-nummer. Lösfynd kan vara ett flintverktyg eller en enstaka spjutspets som hittas i marken utan någon synlig koppling till andra fornlämningar. Man skiljer på lös- och depåfynd. Depåfynd består av flera föremål som offrats eller nedlagts i en sjö eller till exempel under en sten. Depå betyder ju upplag, upplagt förråd, förvaringsplats. Observera att en del lösfynd kan tillhöra depåfynd som har plöjts sönder av böndernas jordbruksredskap eller körts sönder av skogsmaskiner. Det finns tre skilda typer av depåfynd.:
1) SKATTER, som man tänkte uppta på nytt.
Skatter innehåller ofta flera olika föremål och skälen till att de har gömts undan är säkert skiftande.
* I vissa fall, där trasiga eller sönderhackade föremål ingår, kan man förmoda att skatten tillhört en guldsmed som tillfälligt gömt undan sina råvaror, sådana liknande järnförråd har också hittats.
* I andra fall kan man misstänka att man utnyttjat jorden som ett bankfack där man lagt undan den enskildes, familjens eller släktens förmögenhet. Ibland nedgrävda som ett kapital inför sämre tider och andra gånger för att det har varit oroliga tider, ju fler härjningar desto fler nedgrävda skatter. Avsikten har alltså varit att ägaren skulle kunna komma tillbaka och hämta sina föremål, men att han eller hon inte har gjort detta.
Dessa skatter ligger många gånger i lämningar av hus eller boplatser från yngre järnålder. Kanske vid någon sten som valts till märke av skattens ägare, när han dolde sin egendom; för den oinvigde var stenen lik varje annan sten i backen och därför ointressant. Det finns dock tillfällen då inget sådant kännetecken kan återfinnas idag. Det är tänkbart att träd eller andra mer förgängliga material användes som markering, särskilt om man avsåg att inom kort behöva tillgång till skatten. Den flesta svenska skatter kommer från Gotland.
2) SKATTER, som man inte tänkte uppta på nytt.
Det finns också fynd som nedlagts på ett sådant sätt, att avsikten inte kan ha varit att de skulle hämtas tillbaka. Vissa av dem är säkert gömda av någon som hoppades kunna få nytta av dem i ett kommande liv, ty under järnålderns slutskede tycks det ha funnits föreställningar om att en skatt, som man ville ha glädje av i livet efter detta, måste man före döden offra till Oden. Skatten var då inte avsedd att återfinnas, för i de dödas rike kunde man enligt ”Odins lag” ta den i bruk.
”8. Odin påbjuder begravningsritualerna
Odin gav landet lagar, desamma som förut gällt hos asarna. Bland annat gjorde han till lag, att alla döda skulle de bränna och bära deras egendom på bålet med dem. Han sade att var man skulle komma till Valhall med sådan rikedom som han hade haft med sig på bålet; det han själv hade grävt ned i jorden skulle han också äga. Askan skulle man föra ut i sjön eller gräva ner i Jord. Efter stormän skulle folket göra en hög till minne och efter män som det varit mannamod i skulle de resa bautastenar; denna sed höll i sig i långa tider. Mot vintern skulle de blota för gott år, vid midvintern för gröda. Det tredje blotet skulle vara om sommaren, det var segerblot. I hela Svitjod gav de Odin skatt, en penning för vart huvud, och han skulle för dem försvara landet mot ofred och blota för gott år.”[12]
3) OFFER, som man inte tänkte uppta på nytt.
Offerfynd kan hittas som lösfynd, men ofta såsom depåfynd då man brukade offra på samma platser århundrade efter århundrade. Det man offrade till gudarna skulle ej återhämtas av den ursprungliga ägaren. Vanligt var det att offra i mossar (våtmarker, mossar, sjöar, bäckar och källor), kända platser i Sverige är Skedemosse på Öland eller Finnestorp i Västergötland. mossliken i Sverige och våra grannländer. Var de offer eller något annat? Vid sidan av krigsbyte- och fruktbarhetsoffer med mera verkar det vid specifika tillfällen ha behövts offrats votivoffer (votiv syftar på något som skänks som tack för bönhörelse) och alla dessa hittas inte i mossar utan även på andra offerplatser, i de senare fallen ofta som lösfynd.
Ett sådant är votivoffer är Ållebergskragen, en guldhalskrage på över ½ kilo som man tror är tillverkad under folkvandringstid, ca 375-550 e Kr, och hittades på sluttningen till Ålleberg utanför Falköping. Tänkbart kan vara att den lokala härskaren genom någon slags ed eller löfte förbundit sig till att offra något mycket värdefullt åt gudarna på en speciell helig plats för att blidka gudarna i en mycket svår tid.
Omkring 500 e Kr övergav man i stort sett offerplatser i mossarna. Kulten flyttades huvudsakligen upp på torra land. Förekomsten av hallar uppkommer också under denna brytningstid. Sannolika samband mellan hallar och nya kultplatser synes finnas. Exempelvis hittade man för några år sedan i Lunda i Sörmland tre figuriner (jämförbara med guldbleck som är vanliga från andra husgrunder från yngre järnålder) i och alldeles utanför hallen, samt en stor offerlund alldeles i närheten med en hel kulle full av brännoffer från tiden 600 – 1000 e Kr, där man har bränt, krossat och malt ben och lera till mycket små fragment av några millimeters storlek för att sedan spridas ut över offerplatsen – lunden. I utspridningsritualen har även obrända offergåvor som glaspärlor, tvinnade eller rullade hartskulor, olika slags smidda eggverktyg såsom pilspetsar och knivar spritts över offerplatsen. Brända offer blev till aska och därmed osynligt och symboliskt – guden kunde nu ta del av det offrade. Ortsnamnen hov, harg och –lunda verkar ha anknytning till platser där kulthus har funnits. Offrandet har nog inte enbart skett i hallarna, utan även i mindre skala, exempelvis i de enskilda hushållen.
[1] http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015313 2010-11-25 & http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=1015268 2010-11-25.
[2] http://www.riokultur.se/arkeologi.html 2010-11-25.
[3] http://www.riokultur.se/arkeologi-torpa-stenroset.html 2010-11-25; http://ttela.se/nojekultur/1.425225-forelaser-om-sensationella-fynd 2010-11-25; http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=34007&a=1285987 2010-11-25.
[4] http://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Sarauw 2010-11-25.
[5] http://sv.wikipedia.org/wiki/Ytterby 2010-11-26.
[6] http://sv.wikipedia.org/wiki/Maglemosekulturen 2010-11-26.
[7] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000: 323 & 418.
[8] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:46.
[9] Burenhult, Göran: Arkeologi i Norden 2. Stockholm 2000:310.
[10] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:49ff.
[11] Öjner, Kerstin, Arkeologi, en introduktion till svensk forntid. Stockholm 1997:85ff.
[12] Ur Heimskringla - Ynglingasagan, kapitel 8, av Snorre Sturlasson omkring 1230.
