---

Se vidare http://sydaby.eget.net/mig/finn.html

KAPITEL 1

MEDELTIDEN

(1050-1520)

 

 

 

Starkast framträder i äldre tid finnarnas vandringsarbete vid sidan av dalkarlarnas i källorna. Vadstenamunken Peder Månsson (d. 1534) talar i sin “Bondakonst” om finnarna som vandringsarbetare:

 

“Fruktsammasta äru Sverikis finna

ty ganskans mang barn föder var kvinna.

Sidan föra de barnen till Riga och Rävla,

vilken skullo föras till Stockholm och Gävla.

Um konungen där på sträng förbod gjorde,

till tyska land ingen barnen föra torde,

det våre Sverike och Finland (till) stor nytta.

Med finnom brukas selv (silver) och koppar hytta.

Än komme till Sverike finna yfnelika nog

som brukado åker och ryddo skog,

och gaves dem frihet nokor år

på öde godsen där skogen står,

där med måtte landit och kronan upphöjas

och fattigdom finnom med lön förnöjas.”

 

Peder Månssons knaggliga verser äro av intresse också därför att de är ett tidigt bevis om arbetar- och lönepolitikens motvilja mot emigration från det svenska riket, som inkluderade den finländska rikshalvan. Riga och Rävla (Reval – Tallinn) var tyska handelsstäder under Hansan, vilka lockade massor av finländare, främst från Nyland. Gustav Vasa omsatte dessa tendenser i handling. Han försummade ej att inskrida mot utvandringarna och arbetsresorna till Östersjöprovinserna från Finland.¹

 

Vadstenamunken Månsson framhåller att finnarna är användbara som bergverksarbetare. Han ivrar också för den finnkolonisation som snart skulle nå en så stor omfattning i samband med bland annat svedjefinnarnas antågande till de svenska urskogarna i den västra rikshalvan, även om den hade ett skeende långt tidigare. I Linköpingsbiskopen Andreas Olavi Rhyzelius´ (1677-1761) biskopskrönika omnämns överflyttning av finnar till Sverige redan på “Erik Läspe och Haltes” tid (1216-1249).²

 

Namnet Magnus var populärt som förnamn bland de finnar som bodde i Östergötland under medeltiden. Den förste finnen vid namn i Östergötland heter så och även två andra. Den förste av dem hittar vi den 10 november 1350 vid namn Magnus Finne, beudofrände till kaniken Germund i Linköping, testamentsexekutor; han får testamente.³ Testamentsexekutorns uppgift var att utreda dödsboet och verkställa testamentet. Det juridiska testamentet kom att bli ett i viss form avgivet uttryck för en persons yttersta vilja och infördes i svensk rätt under medeltiden genom förmedling av kyrkan, som tack vare detta inst. tillfördes stora tillgångar.⁴

 

Den andre finnen vid namn Magnus hittas några årtionden senare. Den 5 oktober 1384 bor Magnus Finne i Broby, Skeppsås socken i Bobergs härad.⁵ Densamme, med stor sannolikhet, omnämns även den 22 november 1385 – ett år efteråt – “faste vid Bobergs ting”.⁶

Broby gård hittas tre kilometer söder om Skeppsås kyrka i Mjölby kommun, inte långt ifrån Svartån. Broby gård ligger på en nord-sydlig moränrygg i den öppna lerslätten. Tidigare namn var Broby by, som innehöll sexmantalsatta gårdar. Genom hemmansklyvning fanns nio brukare i byn vid laga skiftet 1827, medan det idag återstår två gårdar.⁷

En tänkbar anledning till att Magnus Finne brukade en gård ute på östgötaslätten kan vara att han tog över ett ödehemman som uppkommit i samband med Digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Den återkom 1361-1362 och 1369. Befolkningsminskningen medförde en brist på arbetskraft och kan ha medfört en utökad finsk kolonisation - vars rikshälft klarade sig bättre ifrån farsoten - av Östergötland och andra centralt belägna svenska landskap.⁸

 

Ytterligare en finne med samma förnamn som de nyss nämnda hittas i Kvillinge socken, norr om Norrköping. Magnus Finne i Kuddby, Kvillinge socken, Bråbo härad “skänker ägodel till S:t Olofs kyrka i Norrköping”, gåvotillfället är daterat den 27 maj 1474.⁹

 

I ett djupare studium av Vadstena klosters historia kommer man snart fram till att åtminstone en del av klosterfolket hade sitt ursprung i den finländska rikshälften. Tyrnerus Andrae var en präst från Åbo stift; invigdes jämte Ulpho Birgeri och Nicolaus Elaui, sjätte november 1407. Han avgav i Vadstena 29 maj 1417, på anmodan av biskop Magni i Åbo prokurator, ett utförligt intyg om, att konung Magnus Eriksson skänkt cisterciensklostret Padis i Revals stift, patronatsrätten till Borgå kyrka. Efter en lång tids avtynande avled han 18 november 1435. Det berättas om honom, att han i 26 år led av våldsam reumatisk huvudvärk, men då han efter ingivelse anropade: “beatus confessor magister Petrus” (Olavi), skedde det underverket, att han blev fri från sin plåga.¹⁰

 

En annan munk hette Clemens och i Vadstenadiariet finns ett tillägg till detta namn – Civikin - men betydelsen därav är oviss. Möjligen sammanhänger ordet med det latinska civicus – borgerlig – eller är det kanske av finskt ursprung, såsom formen skulle kunna antyda. Han var präst i Västerås; invigdes 31 mars 1425 till prästmunk av den forne Vadstena-munken, ärkebiskopen i Uppsala Johannes Haquini (1379-1432) och erhöll hans plats. Sändes 27 maj 1440 jämte Johannes Bernhardi med flera till Finland för det nya klostret därstädes. Återkallades av konventet och hemkom förste november 1443, då han intog en diakonplats, men enär intet av prästmunkarnas rum var ledigt, begav han sig, enligt sin önskan, tionde maj 1444 tillbaka till Finland, även denna gång med Johannes Bernhardi, samt två nunnor. Efter sin återkomst på sommaren 1447 stannade han några år i Vadstena, men begav sig tredje juli 1450 jämte Olavus Gunnari och Jas. Nicolai till Bergen för att införa ordning i Munkalivs kloster; året förut hade man nämligen i Vadstena fått underrättelse om att en präst därstädes hade dödat en av munkarna. Efter att ha varit den sedvanliga treårsperioden i Munkaliv, erhöll Clemens och Jas. Nicolai kallelse från Vadstena att begiva sig hem; de återkom 1453. Clemens avled sjätte augusti 1459 under vårfrumässan. Eftermälet blev “var skicklig sångare och talare, mild och saktmodig i umgängelsen, from och gudfruktig.”.¹¹

 

Tidigare har det klargjorts att så kallade norrbottningar under medeltiden hade sitt ursprung från bägge sidor av Bottenhavet. Den tidigare nämnda Laurentius Michaelis från Norrbotten som vigdes till diakon den sjunde mars 1462 och vilken “skänkte till klostret mycket av de Guds gåvor han erhållit”; var en bland de fyra munkar, som benämndes evangelistae. Han avled på nyårsaftonen 1494 och fick eftermälet “vir devotus et simplex ac sanctae regulae fervens aemulator”.¹²

 

Även bland nunnorna hittar man personer som hade sitt ursprung i Finland, men när Nådendals kloster upprättades 1443, grundat i Masku 1438,¹³ fanns ej samma behov att komma till Vadstena från Finland. När domprosten Olof och kaniken Holmvid kom från Åbo 1440 till Vadstena, önskade de att från Vadstena erhålla både nunnor och munkar för att undervisa i det nyanlagda klostret Nådendal. Det kom två nunnor och en munk.¹⁴

 

Innan dess fick de finländska kvinnorna söka sig till Vadstena och den första av dem alla var Margareta Olofsdotter från Finland; om henne och de övriga nedan har tidigare ordats men här följer kompletteringar. Hon invigdes 25 augusti 1387 och kom sålunda från Finland redan tre år efter den första invigningen. Hennes dödsår är okänt.¹⁵

Nunnan Birgitta Hanusdotter från Norrbotten, med möjlig härkomst i nuvarande Finland; som invigdes 14 april 1461 och avled 12 oktober 1465,¹⁶ tillika Anna Petersdotter från Åland; som invigdes omkring sjunde oktober 1478 och med dödsåret okänt¹⁷, kom bägge till Vadstena efter att klostret i Nådendal hade kommit i bruk. Val av klosterort berodde av så många individuella orsaker att några säkra slutsatser av migrationens omfattning mellan klostrena ej går att fastställa av det knappa materialet.

 

Mängden finskspråkiga i vallfartsorten Vadstena var ändå så stor att generalkonfessoren i Vadstena under åren 1488-1499, Clemens Petri, gick 1494 i författning om att från Nådendal erhålla en munk, som för språkets skull kunde tjäna till konfessor för dem, som kom till Vadstena ifrån Finland eller “Västerbotten” (bör vara Norrbotten!). Clemens som invigdes till munk den 23 november 1462, avsade sig sitt ämbete den 18 augusti 1499 och avled i Vadstena 19 november 1500.¹⁸

 

 

 

 

1. Boëthius 1951, sid 28. Ur R.B:s samlingar (Finsk invandring i mellersta Skandinavien – Richard Brobergs samlingar. VII.B. Medeltiden). Vadstenamunken Peder Månssons skrifter, “Bondakonst”, “Stridskonst” etc, översatta från latinska eller italienska förlagor. De vittnar om en mångsidig bildning och väcker beundran genom sin strävan att på ett rent och redigt språk göra dessa för landets förkovran nyttiga arbeten tillgängliga för en svensk publik. Se Tigerstedt 1967, sid 124. Som birgittinmunk sändes Peder Månsson (lat. Petrus Magni) till Rom i Vadstena klosters intressen; han vistades här 1508-1524 som föreståndare för “Birgittas hus”, som han lyckats bevara åt klostret efter sex års tvister; han ägnade sig även träget åt studier. 1524 anträdde han hemresan, sedan Gustav Vasa fått honom vald till biskop i Västerås efter Peder Jakobsson Sunnanväder. Han blev i Rom vigd till biskop och förmedlade sålunda den “apostoliska successionen” åt Sverige. Han protesterade sedan mot Gustav Vasas kyrkopolitik, men denne lät från 1530 kontrollera hans stiftsstyrelse. Se Svensk uppslagsbok, band 22, sid 644.

2. Rhyzelii biskopskrönika, sid 325 – obestyrkt. Ur R. B:s samlingar.

3. SD 6: 237. Magno Finna (dat.), Magnum Finna (ock.) Ej fört:d. Ur R. B:s samlingar.

4. Svensk uppslagsbok 1958, band 29, sid 108.

5. magnus finne i broby (nom.) 1384 5/10 Bobergs hds tingsstad RAp. Magnus Finne i Broby 1384 5/10 Bobergs tingsst. SRP. Ur R.B:s samlingar.

6. magnus finne (nom.) 1385 22/11 Bobergs ting RAp. Ur R. B:s samlingar.

7. Natur Kultur Miljöer i Östergötland 1986, sid 375.

8. Nationalencyklopedin, fjärde bandet 1990, sid 580.

9. Magens fynne (nom.) 1474 27/5 RAp Norrköping. Ur R. B:s samlingar.

10. Silfverstolpe 1898, sid 118. Munk nummer 46.

11. Ibid, sid 131. Munk nummer 68.

12. Ibid, sid 138. Munk nummer 98.

13. Nationalencyklopedin, fjortonde bandet 1994, sid 342.

14. Silfverstolpe 1898, sid 42.

15. Ibid, sid 32. Nunna nummer 55.

16. Ibid, sid 53. Nunna nummer 184.

17. Ibid, sid 57. Nunna nummer 213.

18. Ibid, sid 92. Hans svenska namn var Klemens Petersson. I Vadstenadiaret omnämns ingen dylik, men den är inte fullständig.